FAKTUM | 2018/07/11 Nyheter, Reportage

Mărgineanu.

Hemmet brann ner till grunden när Cristina och Marius var i Sverige. Femton års besparingar försvann. De hade också kunnat förlora sina tre barn. Men kampen för överlevnad är inte över.

Det är tidig eftermiddag i Mărgineanu som ligger mellan Bukarest och Buzau. På bygatan står de enkla husen på rad och vi halkar runt i snöslask och lera. I hallen hos Cristina Dima Dinu och maken Marius är det iskallt på golvet. Trots det lämnar vi skorna vid dörren, de drar in för mycket smuts. Vi tar oss snabbt in i det enda uppvärmda rummet. En glödlampa lyser i taket och en kakelugn gör det möjligt att sova här, i den säng som familjen delar. I hörnet står en sliten gammal spis.
– Det enda som blev kvar efter branden, säger Cristina.

Hon har känslostormar i kroppen. Inte så mycket för att vi pratar om branden som höll på att släcka allt, utan mer för smärtan som rister i hjärtat, när hon för bara någon timma sedan tagit farväl av barnen, igen.

Tidigt imorgon bitti åker hon och flera andra i byn till Buzau, för att därifrån gå på bussen till Göteborg. En ny period av hårt arbete med försäljning av Faktum på gatan i ett kallt Sverige väntar. För att klara av uppbrottet på skonsammast möjliga sätt har Cristina redan nu lämnat elvaåringen, sjuåringen och femåringen hos barnens mormor, Cireasa Gogos.

Hon torkar en tår ur ögonvrån med en hastig handrörelse och vi förstår. Vi ska byta ämne en stund.

I Mărgineanu förlorade Faktumförsäljaren Cristina och hennes man Marius det lilla de ägde i en anlagd brand för några år sedan. En brand som också kunde släckt livet på deras tre barn. Men kampen för överlevnad fortsätter. Hemma i byn och på gatorna i Göteborg.

Återuppbyggnaden av huset har pågått under det år som gått. När den återstående skulden på 3 500 euro för bygget av huskroppen är betald kan Cristina och Marius börja fundera på nästa sparmål.

Cristina tittar uppgivet på oss och rycker på axlarna när hon konstaterar:
– Våra behov är så stora. Jag kan inte ens rangordna dem.

Till slut säger hon ändå att nästa steg nog vore att köpa en kakelugn till så de kan värma upp ytterligare ett rum. Därefter skaffa sängar till de vuxna.

Drömmen om ett eget sovrum lever. Även om hopplösheten hänger som ett grått moln över Margineanu i dag.

George och Alexandra Gavriliu är grannar till Cristina och Marius. Alexandra är inte hemma när vi kommer men döttrarna, Alexandra och Nina, sex och tre år gamla, kommer gärna för att hälsa. Med dem kommer också kusin Mirela, sju år, som är nyfiken på besökarna från Sverige.

Både George och Alexandra är Faktumförsäljare, men nu när äldsta dottern har börjat skolan åker George ensam till Göteborg för att arbeta. Barnens farmor och farfar, Dorel och Dorina, som de bor hos, kan inte hjälpa barnen med läxorna. Men det är ett tungt avbräck ekonomiskt för hemma i Mărgineanu är det bara farfar Dorel som ibland har jobb på tillfälliga byggen. Varken George eller brodern Dan, som också bor med fru och barn i ett rum i föräldrarnas hus, har kunnat skaffa sig arbete hemma i Rumänien.
– Det är svårt för mig att se deras situation, säger Dorel, som helst skulle åka med sönerna till Göteborg och sälja Faktum, för en ökad inkomst.

De skulle behöva varsitt hus, föräldrarna, sönerna och deras familjer.
– Här är så trångt, vi kan inte ens äta samtidigt och det uppstår konflikter generationer emellan, barnen emellan … berättar Dorel Gavriliu.

Hans hustru, farmor Dorina, säger att det skär i hjärtat att aldrig kunna säga ja till barnbarnen när de önskar lite godis eller en leksak.

Där ved och pengar saknas finns ändå mänsklig värme. Men det blir också trångt och konfliktfyllt emellanåt, berättar farfar Dorel, omgiven av sönerna Dan och George, hustrun Dorina, svärdottern Alexandra med lilla Anaïs i famnen, samt barnbarnen Mirela, 7, Alexandra, 6 och Nina, 3 år.

För att förstå vad vi pratar om: I rummet där vi sitter finns en stor säng, en tv-apparat, ett litet bord och en soffa samt den bruna kakelugn som vi känner igen från flera andra hus. Här bor George och Alexandra och deras flickor. I huset finns två rum till: ett för yngre brodern Dan med sin fru, som också heter Alexandra, och deras bebis Anais och ett till föräldrarna.

I uthuset finns grisar och dagen till ära – för att vi kommer på besök – blir vi bjudna på en specialitet: ”pig skin”. Men våra turistmagar klarar inte av att smaka på den nyskurna svålen som ska doppas i salt. Vi avböjer så vänligt vi bara kan, och känner oss ändå oartiga. I den här byn går barnen ofta till skolan på tom mage.

Branden var anlagd, rubricerad mordbrand, och anstiftad för att komma åt ett par laptops som Cristina hittat bland soporna i Göteborg
De har gjort en anmälan.
– Men polisen har inte gjort någonting, säger Cristina.

Tanken på att barnen kunde ha legat och sovit i rummet när fönstret krossades och bensinen kastades in är så otäck att ingen av oss vill formulera det vi föreställer oss.

När Cristina nåddes av beskedet i Göteborg, ödesnatten för ett drygt år sedan, svimmade hon. Strax efter händelsen drabbades hennes mamma, mormor Cireasa, av sin tredje hjärtattack. Traumat gjorde att barnen inte åt på flera dagar för att de i sin tur blev så oroliga av de otäcka händelserna och med föräldrarna långt där borta i Sverige. Tänk om de inte skulle kunna komma tillbaka?
– Gud och barnen, det är de som får oss att kämpa vidare, säger Cristina, men säger också att den egna kampen inte räcker. Det går inte utan den barmhärtighet som visas dem på gatorna i Göteborg, där Cristina säljer Faktum medan Marius tigger.
– Utan svenska folket skulle vi vara döda i dag, säger Cristina.

Vi hälsar på hos nästa granne, fembarnspappan Cristian Gogos, Cristinas bror och även han Faktumförsäljare. Hans fru ligger på sjukhus med deras yngsta flicka som föddes lungsjuk för två veckor sedan. Så fort det är möjligt planerar Cristian att åka tillbaka till Göteborg. Men nu får han vara hemma och ta hand om barnen till dess att hustrun och lillflickan är tillbaka från sjukhuset och familjen stark nog att klara sig utan honom ett tag.

För barnen är skolan det viktigaste och Floretina, familjens äldsta flicka, har tre kilometer till sin. Men hon tycker om skolan, säger hon.

Cristian har länge sparat pengar från Faktumförsäljningen för att kunna köpa mark i byn. För närvarande bor familjen hos Cristians svärföräldrar. För en kort tid sedan blev det möjligt för honom att för 12 000 kronor investera i en jordbit.
– Jag har inte börjat bygga än, men hoppas det kan bli när jag kommer tillbaka från Göteborg, säger Cristian.

Där, liksom här, håller han ihop med George och de andra i byn som säljer Faktum. De är uppskattningsvis 12–15 stycken totalt här i Margineanu som säljer eller har sålt tidningen under perioder, säger han.

Cristian tycker att arbetet som Faktumförsäljare är bra. Det jobbigaste med perioderna i Göteborg är att inte ha någonstans att bo. Att behöva sova utanför kyrkporten eller hålla sig vaken större delen av natten.

Ljus i mörkret. Faktumförsäljningen gör stor skillnad för George Gavriliu och hans familj. Skänkta kläder värmer också.

Mörkret har sänkt sig över byn och det är dags för oss att åka mot närmaste större stad, Buzau. Precis när vi satt oss i bilen hör vi en röst ropa:
– Hej! Är ni här nu? Vill ni inte komma hem till min familj?

Gheorghe Nelutu kommer springande och pratar med oss genom den nedvevade bilrutan. Det gör ont i oss alla att behöva tacka nej, men vår höggravida tolk Iulia, känner att gränsen är nådd för dagen. Vi lämnar Margineanu med tunga hjärtan och ett löfte om att försöka komma tillbaka.

Nästa dag har en snöstorm drabbat området. Vår plan att besöka byn Valea Seaca grusas. Vi kommer inte att kunna hälsa på hos Sergiu Zelea, Faktumförsäljaren som i sin hemby har jobb som ”school mediator”. Det är en viktig stödinsats som ska hjälpa fattiga familjer på landsbygden att sörja för sina barns skolgång. Ett statligt arbete som inte ger inte en lön tillräcklig att leva på. Därför säljer Sergiu också gatutidning i Sverige.

Han hade så gärna velat visa oss sin hemby, men vi kommer inte att kunna ta oss dit.

Missmodigheten späs på när vi missar bussen som går till Göteborg med Cristina och flera andra Faktumförsäljare ombord. Varje torsdag kväll lämnar den centralstationen i Buzau. Resan till Göteborg kostar 100 euro och tar drygt två dygn.

Vi bestämmer oss för att vända motgång till medgång och ser nu möjligheten att återvända till Margineanu och Georghe Nelutus familj.

Hans fru, Mandalina Nelutu, berättar att hennes mamma är sjuk och att maken åkte med bussen till Göteborg i går. Pengarna är slut och utanför fönstret syns den ved som familjen har kvar för att värma upp ett rum i det lilla huset. De ihopsamlade kvistarna kommer inte att räcka mer än något dygn.
Men … vad gör ni då?
Frågan blir hängande obesvarad i luften.

Mandalina berättar istället att familjens tvååring, Roberto, hade ett medfött fel i ljumsken som behövde opereras för en tid sedan. Dit gick de besparingar familjen hade, 400 euro. Nu måste de börja om från noll.
– Barnen blir ledsna när de ser vad andra barn har, och inte de, säger Mandalina.

Roberto och hans syster Flory, 4 år, tycker om att rita och måla, när det finns papper. Flory berättar att det bästa i Mărgineanu är en park, nära kyrkan.
– Där brukar vi leka med de andra i byn, säger hon och berättar att hon också tycker om att hoppa i sängen och leka med sin lillebror.

Vi delar ut lite av vårt medhavda, som kan ge värme åt små fötter och stimulera en stund, för den som vill måla och rita och skapa på papper. Vi tömmer våra fickor på kontanter och ger dem till Mandalina för att hon ska kunna köpa lite ved.
Vi går vidare till nästa hus.

Längs vägen. Huset på den öde tomten i utkanten av Margineanu ser helt fallfärdigt ut. Vi stannar bilen. Det blåser och är sju minusgrader. Plötsligt kommer en flicka utspringande, barfota, i tunna klädtrasor och med ett nyfiket och blygt leende. Hon heter Larissa och bor här med sin mamma, mormor och fyra syskon.

I nästa hus bor Faktumförsäljaren Florin. Han har ropat på oss en stund och bjuder in oss och George Gavriliu som guidat oss från hus till hus.

Florin visar runt i sitt iskalla halvmöblerade hus och bjuder på apelsiner, småkakor och läsk. Här i huset bodde han med sin mamma som gick bort för tio år sedan. När hon dog var han i Köpenhamn och sålde gatutidning. Vännerna hjälpte honom att få ihop pengar så att han kunde åka hem till begravningen.

George och Florin är goda vänner och kan varandras livsberättelse. Florin berättar om Georges långa period på sjukhus och hur svårt det var för hans familj då de inte visste om han skulle överleva. Han berättar hur han och många med honom bad för George under den svåra perioden. Florin säger också att hälsan äventyras när man sover ute på gatorna och att det var det som gjorde George sjuk. Att det är därför Florin nu inte säljer Faktum under vintern.
– Jag kan inte äventyra hälsan. Sedan min mor gick bort är min syster i Bukarest den enda släkting som kommer och hälsar på mig ibland. Jag måste klara min egen försörjning och har inte råd att bli sjuk.

Vi lämnar efter detta besök Mărgineanu för andra gången på kort tid. Vedtraven hemma hos Mandalina Nelutu är lite högre nu, men fortfarande handlar det om dagar, innan kylan tar över.

 

Vem får sälja Faktum?
Faktum startades 2001 som ”de hemlösas tidning”.
I dag måste du inte vara hemlös för att sälja. Faktum säljs av hemlösa och av människor i socialt utanförskap.
Faktum erbjuder sysselsättning enligt artikel 23 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Den som ställer upp på Faktums regler får ansöka om att bli gatutidningsförsäljare.
I dag säljer bland andra svenskar, EU-medborgare, pensionärer, människor med psykisk ohälsa, de som lever på existens-minimum eller som behöver ett socialt sammanhang. Vi lägger oss inte i av vilket skäl man vill sälja Faktum.
Faktum diskriminerar ingen, utanförskap och fattigdom har inga gränser.
Faktums uppgift är att ge människor möjlighet att förändra sin situation genom en inkomst och sysselsättning.

Hur blir man Faktumförsäljare?
Man kommer till ett av Faktums kontor, bokar ett inskrivningssamtal och får prova att sälja.
Funkar det skriver man ett avtal, får sin legitimation och försäljningsplats. Därefter kan försäljaren köpa tidningenför 30 kronor och sälja den för 60 kronor.

Hur mycket kan en Faktumförsäljare tjäna?
Exempel: Om en Faktumförsäljare jobbar 30 dagar, 8–10 timmar/dag och säljer i genomsnitt fem tidningar per dag blir månads-lönen 4 500 kronor. Pengar som kan investeras i nya tidningar.

Läs även: Överlever genom att sälja Faktum

Mirela och Alexandra. De går i skolan och tycker om det. Att rita och måla när det finns lite papper är en favoritsyssla. Det bästa med att bo i Mărgineanu, tycker Alexandra, är att där finns en lekplats mitt i byn där man kan leka på våren och sommaren.

TEXT: Malin Clausson

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR