FAKTUM | 2017/05/04 Nyheter, Reportage

Jody Bakri, 5, sitter tyst i ett hus utan rinnande vatten. Rigmor, en dam i 60-årsåldern, sitter på en träbänk vid ett nedgånget gatukök. Den ena är apatisk, den andra härdad. Båda har upplevt krig. Den ena i Syrien, den andra i Skåne. Välkommen till Hasslarp.

Fastigheter ägda av mc-gäng. Nordiskt krig. Nedlagt sockerbruk. Kanyler. Ockerhyror. Flyktingboenden. Detonationer. Spöklik folkpark. Fågelparadis. Där Ängelholms kommun övergår till Helsingborgs ligger en liten by vid namn Hasslarp. Vid folk-räkningen 2010 bodde det 474 personer här, enbart två -personer fler än de 472 som bodde i byn 1975. Det kunde ha varit vilken by som helst i den skånska myllan. Men en våldsam konflikt -mellan Bandidos och Hells Angels i mitten på nittio-talet satte Hasslarp på kartan. Elva personer -dödades, 74 mordförsök genomfördes och 96 personer -skadades. Mordvågen som primärt utspelade sig i Hasslarp och grannbyn Kattarp där de olika MC-grupperingarna hade sina högkvarter höll sig inte inom Helsingborgs, Skånes eller Sveriges gränser. MC-avdelningar från Norge, Danmark och Finland drogs också in i kriget.

Nu har det hunnit gå tjugo sedan MC-kriget -rasade som värst. Frågan är dock om Hasslarp återhämtat sig. I efterdyningarna av kriget finns en öde by kvar som hämtad ur en apokalyptisk film.

– Det här är en avstjälpningsplats för hemlösa och narkomaner som kommunen inte vill ta hand om, säger Sara Skog.

Vid det nedlagda sockerbruket som varit ur drift i snart ett decennium vänder Sara burgare och korv. Sedan ett par år driver hon ett gatukök här, till synes mitt ute i ingenstans. Men trots att det är vinter och möjligheten till en varm sittplats inomhus är obefintlig ringlar kön lång utanför gatuköket vid lunchtid. Maten är klassisk. Köttbullar, schnitzlar och korv. Men det finns även lyxigare högrevs-burgare och ribbestek om man beställt en dag i förväg.

– På sommaren är det ännu fler här. Allting görs från grunden, förklarar hon och lägger till:
– Man måste ju sticka ut.

Folktomt mitt på dagen utanför Hasslarps Lanthandel på Västkustvägen som skär genom byn.Rigmor har bott i Hasslarp i hela sitt liv och vill aldrig flytta.  I förgrunden sitter hunden Ludde.Rune har precis skrivits ut från sjukhus, men bolmar friskt på cigaretter ändå.

Närmsta konkurrent finns en kilometer bort, en -pizzeria. Det är oklart om pizzerian ens håller -öppet, de flesta av affärerna är igenbommade och färgen ser ut att ha börjat flagna någon gång innan millennieskiftet. Men klientunderlaget är litet i -trakten och då det inte finns många hungriga anställda som arbetar i krokarna så är det viktigt att hålla stamkunderna belåtna. Ludde, Saras ljusa golden retriever, tycker också om maten. Han ser snäll ut men får även agera vakthund. Gatuköket har blivit en naturlig samlingsplats då det saknas andra tillhåll och särskilt på kvällarna består klientelet av utslagna och narkomaner. Stämningen kan bli hotfull emellanåt förklarar Sara som varje kväll hämtas av sin make vid stängning. Hon har inte bott i området en längre period men nog var det bättre förr förklarar hon.

– När mc-knuttarna höll till här höll de buset i schack. Nu kan det bli lite oroligt men mig rör de inte och jag älskar Hasslarp, säger Sara men förklarar att det även finns delar hon är mindre nöjd med:

– Jag tycker framförallt att det är tråkigt med skolan. Vi tvingades flytta vårt barn från skolan i Kattarp som är i förfall till Strövelstorp. När matte-läraren slutade fick gympaläraren börja lära ut matte i stället och det var inget vidare.

En av matgästerna kallar sig Rigmor. Hon har bott i Hasslarp i hela sitt liv och kommer aldrig att lämna även om hon är medveten om allt som försiggår i byn. ”De sköter sitt och vi sköter vårt”, resonerar hon. Men en gång blev hon skraj på riktigt.

– Jag bodde två hus från Hells Angels huvudkontor, du ser där rätt över järnvägsspåret, när pansarskott sprängde av taket på huset. Då vaknade nog hela Hasslarp. Jag är inte rädd men då var jag nog det i ett par dagar. Men sen återgick allt till det normala, säger Rigmor.

Öster om gatuköket som står på krackelerad asfalt är det vildvuxen terräng. Fågelskådare letar sig ofta hit eftersom vissa arter uppskattar faunan. Rigmor har en bror som sedan länge flyttat från Hasslarp men som återvänder då och då för att fågelskåda. Bakom gatuköket finns ett lågt nätstaket som troligtvis ska hindra folk från att ta sig in till det gamla sockerbruket där flera fasader är raserade. Rigmor minns hur det doftade så gott från sockerbetor förr i tiden och att många i byn jobbade på bruket. Nu luktar det mest fuffens och bränd tjära.

Där Ängelholms kommun slutar börjar Helsingborgs Stad. Första anhalt – Hasslarp. Abdulrahman Bakri drev en bilverkstad i Damaskus, Syrien. Nu har Abdulrahman, hans fru och två barn tvingats börja om sina liv utan språk, jobb eller pengar i Hasslarp.

Brötet står till allmän beskådan och för två år sedan utfördes sprängningar här av polisens bombgrupp. Insatser som polisen var mycket förtegen kring. Men det räcker inte med ett litet staket för att hålla oönskade borta. Området är ändå inte ordentligt inhägnat. Bara ett par tio meter bort finns en vall av lera som det enkelt går att promenera upp på. Vi hinner dock knappt ta mer än ett par steg över vallen och in på området för att titta på det gamla sockerbruket innan en man, med dansk accent, kör bort oss. Det är privat mark, säger han, och förklarar att en del av ytan hyrs ut till privata företag. Men det finns ett problem enligt mannen. Myndigheterna vill ha fler brandutgångar samtidigt som han försöker hålla folk borta från området.

– Vi vill inte ha in obehöriga här. Det är många narkomaner och kanyler här omkring så vi försöker svetsa igen alla brandportar i stället, säger mannen som inte vill uppge sitt namn.

Kort efter vårt besök skriver Helsingborgs Dagblad att all ”publik verksamhet” där företag hyr in sig på området tills vidare förbjuds. Det saknas bygglov – och det är enligt kommunens brandingenjör ”stor risk” att människor omkommer eftersom det finns för få utrymningsvägar.

 

Hells Angels tidigare klubblokal i Hasslarp. I dag ägs gården av en konstnär som driver ateljé.

En bit bort löper västkustvägen som en röd tråd genom Hasslarp. Här finns flera fallfärdiga hus med klotter på fasaderna intill sprucken asfalt som primärt hyrs ut till personer med drogmissbruk. För fem år sedan skrev ett antal bybor på en protestlista för att påkalla politikernas uppmärksamhet. Om det skett några förbättringar sedan dess så syns det i alla fall inte för den utomstående. Den tidigare ordföranden i Byabetan, den lokala hembygdsföreningen, menade då att problemet inte var nytt.

– Enligt min mening började det när Helsingborg fyllde 900 år i mitten av 1980-talet. Då flyttade staden ut alla oönskade invånare hit till oss för det var bekvämt, sa dåvarande ordföranden i Byabetan Ina Nordstedt till Helsingborgs Dagblad.

Det fungerar likadant i dag, förklarar Arunas, eller ”Rune” som han vill bli kallad, som arbetar i byn.

– Ja, det stämmer att det finns narkomaner, det finns arbetslösa och det finns lite invandrare. Här dumpas samhällets oönskade. Det finns inget problem -kopplat till invandrarna men, du vet, bussen går bara en gång i timmen här. Ska folk handla måste de åka till Hyllinge 40 minuter bort. Ingen skola, inget bibliotek, ingenting. Förr var det polacker och jugoslaver som flyttade hit sen blev de integrerade, skaffade sig bra jobb i Helsingborg och flyttade ut. Kvar blev narkomaner och arbetslösa.

Rune verkar gilla lager på lager. Han bär en oknäppt rutig flanellskjorta över en blårutig skjorta samt svarta solglasögon över ett par vanliga glas-ögon. Han är vid god vigör för att precis ha blivit utskriven från sjukhuset. Det är hjärtat och de inre organen förklarar han. Magen sticker ut en bra bit och en knapp har åkt upp på den blå skjortan. Rune har verkat i Hasslarp i många år och talar gärna om invånarna och historien. Om fönsterputsar-entreprenören som blev miljonär men hade problem med frun där hemma. Därför åkte gubben, ”han är död nu, tyvärr”, till Tyskland ett par gånger per år för sällskap. Enda gången Rune blir fåordig är när det kommer till mc-gängen. Han drar ett par snabba bloss på -cigaretten, sin tredje på tio minuter, och pekar på en vit -byggnad tvärs över järnvägsspåren.

– Den byggnaden där, den ägs av Bandidos sägs det.

– Men du, grabben, det var längesen det var krig här. Skriv i stället om hon skådespelerskan, åh jag minns inte hennes namn, hon var Hollywoodkändis när det gjordes stumfilmer. Eller systrarna Graaf, de är från Bjuv. Kolla på Google bara.

Rune vill inte heller berätta vad han jobbar med men ger intrycket av att vara en förman på ett bygge. Med några snabba handrörelser pekar han åt ett par yngre killar som står vid en byggställning var de ska ställa några rör.

– Jo men du. Det flyttar in syrier nuförtiden förresten. Bra folk men självklart en liten kulturkrock från Damaskus liv till lilla Hasslarp. Det bor några i huset här bredvid. Du kan bara knacka på, de öppnar säkert.

 

Det gamla sockerbruket är inte längre i bruk. Lokalerna hyrs ut till ett antal företag för bland annat Paintball-spel.

Blicken stadigt i backen. Jody Bakri, 5, brukade vara ett livligt barn. Men efter att ha bevittnat jobbiga scener i Syrien har hon blivit tillbakadragen och tyst säger pappa Abdulrahman.

Knack, knack. abdelrahman Bakri, en man i 40-årsåldern, öppnar dörren till huset som är förfallet på såväl insida som utsida. Frun är på SFI-lektioner och sonen i grundskolan i Kattarp. Abdelrahman är i dag ensam hemma med dottern Jody som inte -hunnit börja skolan. På tv:n visas scener från -krigets Aleppo upp. Allt är raserat. Han förklarar att han drev en bilmekanikerfirma med flera anställda i Damaskus och levde ett gott liv. Pengar som gick till att betala flyktingsmugglare. Nu har han och familjen fått starta om från noll här i Hasslarp.

– Vi har inga problem här i Sverige, absolut inte, mer än att det är långt till liv och rörelse i Helsingborg. Och det finns inga jobb här i Hasslarp. Är det enklare att hitta mekanikerjobb i Göteborg så jag kan försörja min familj, undrar Abdelrahman.

Jody sitter tyst på golvet och tittar ner på sitt spel. Abdelrahman försöker få henne att prata och le men lyckas inte.

– Hon har inte varit sådan här tidigare. Krig är ingen plats för barn. Hon utvecklade post-traumatiskt stressyndrom till följd av kriget. Hon brukade vara framåt men nu vågar hon inte riktigt prata med människor som hon inte känner, säger han.

Abdelrahman vill vara en god värd och erbjuder te att dricka. Svart eller grönt undrar han? Men det går inget vidare. Det kommer inget vatten ur kranen.

– Ursäkta mig. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, säger han generat när han kommer ut från köket.

Det finns inget vatten i kranen just nu. Det kommer bara ibland. Men snart rinner nog vattnet igen.

 

Svaga människor klagar inte

Berner Lundgren, ordförande i föreningen Byabetan:

”Det finns någon hyresvärd som verkar ha satsat mer på att rekrytera ett klientel av de ”trasigaste” människorna. De har liten makt att göra motstånd och säga till. De blir bekväma för en hyresvärd för det är bara att be dem att hålla käften, annars blir de utsparkade. Socialtjänsten placerar inte människor i Hasslarp och privata hyresvärdar går inte att styra över.”

Trött på negativitet

Berner Lundgren, ordförande i föreningen Byabetan:

”Det finns människor som har det svårare än andra och har hamnat lite snett i livet. Det är inte konstigt att de finns i våra byar, de personerna finns även i andra områden. Det är inte så att alla narkomaner har samlats i Hasslarp eller Kattarp som en del tror. Jag är innerligt trött på den negativa bilden. Det går att hitta en massa udda händelser i vilket bostadsområde som helst. Tiden har gått men fortfarande stigmatiseras Hasslarp och Kattarp. Det finns en jäkla massa människor som älskar att bo och leva här och har det hur gott som helst.
Vi är faktiskt en majoritet som vill glömma det gamla och gå vidare.”

Politikern svarar

Christian Orsing (M) ordförande i Beredningen för tryggare Helsingborg.

Hur ser du på Hasslarp som by?
– Hasslarp är ett samhälle som hade en lysande utveckling men sen kom utvecklingen av sig. Polisen släppte nyligen sin trygghets-
undersökning för Helsingborg och det finns vissa förbättrade områden i Hasslarp. Bland annat nedskräpning, skadegörelse, berusade personer på allmän plats, narkotikapåverkade, folk som bråkar och slåss i ungdomsgäng. Men det finns också tillhåll för alkoholister och narkotikamiss-
brukare kopplat till bostäder och där ser vi en tydlig försämring.

En boende beskriver Hasslarp som en avstjälpningsplats för hemlösa och narkomaner. Hur ser du på det?
– Jag vill nyansera den bilden lite. Hasslarp är en inkörsport för narkomaner och människor i ett aktivt missbruk som via vissa oseriösa fastighetsägare kan hitta en väg in till Helsingborg. Genom att skaffa ett hyreskontrakt ute i Hasslarp kan man ta sig in i Helsingborgs stad och få hjälp av sociala myndigheter.

Politikern svarar

Christian Orsing (M)

Varför gör ni inte mer i Hasslarp?
– Kommunen kämpar med att utveckla Hasslarp. Vissa fastighetsägare har inte varit seriösa vilket gett upphov till problem. Det finns också ett dilemma kopplat till utveckling på landsbygden. Försöker staden bygga ut byar eller tillåter exploatering på jordbruksmark stoppar länsstyrelsen det. Undantaget är järnvägssamhällen. Grannbyn Kattarp har en station. För Hasslarps del tror jag utvecklingen ligger i att Kattarp succesivt växer samman med Hasslarp.

 

 

 

 

 

 

TEXT: MONIR LOUDIYI

BILD: MARIO PRHATskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR