FAKTUM | 2017/02/22 Nyheter, Reportage

Hon for fram som en kass förare i ett vrålåk till den dag hon hittade handbromsen. Spåren efter Sanna Brådings tvärnit lämnades plågsamt synliga. Vid 36 har hon formulerat sin första upplaga av livet och när hon nu skriver nya kapitel går det i fortsatt hög fart – men i sannare riktning.

Att sänka farten är ett mål för den Sanna Bråding som sedan nio år tillbaka går i terapeutisk skola för att lära sig manövrera sig själv.
– Att låta saker få slå rot. Ta lite tid, det är en ny utmaning, säger hon med ett leende som vittnar om att hon inte riktigt är där än.

Boken För mycket av allt som kom i höstas skrev hon på två månader. Sex månader senare ska den nu bli scenföreställning men först ska Sanna Bråding, typ när som helst, föda sitt andra barn.
– Det kommer att gå bra. Och om något händer, ja, då får vi hantera det då, säger hon.

Sanna Bråding ser ljust på sin tillvaro numera. Har på ett försiktigt sätt börjat lägga lite framtidsplaner. Hon vill skriva mer, säger hon, stå mer på scen och hon har faktiskt hoppat av en del projekt. Skalat ner.
– Min kropp är otroligt tålig, och stark, men den börjar säga ifrån. Det finns gränser även för vad jag pallar, konstaterar hon och reser sig en stund med armarna vilande runt det nya livet i magen.

Vid vårt första möte planerar vi för fotograferingen en månad senare och konstaterar att vi nog behöver gott om tid och gott om pausbänkar, då det bara kommer att återstå ett par veckor till beräknad förlossning. Bara någon dag före fotograferingen berättar hon i sin videoblogg att bebisen fixerat sig och är redo att komma ut. På Instagram åker hon ytterligare någon dag senare kälke med sonen Kane-Lee i ett vintrigt Stockholm.

Kanske har någon av alla hennes följare, eller någon i kälkbacken, synpunkter på lämpligheten i det. Men att ha åsikter om hur andra människor lever sina liv, vilka val de gör för sig och sina barn, hur de klär sig och ser ut, är näst intill det dummaste man kan ägna sig åt, enligt Sanna Bråding. Van vid kommentarer om allt från topp till tå. Händernas långa naglar inkluderade.
– Jag tycker det är roligt med ytterligare ett uttryck, och brukar alltid ha ett tänk med mina färger på kläder och hår, men med naglarna följer jag mer årstider. Nu är de lila, en symbol för pånyttfödelse. Det kändes rätt, med nytt år, nystart. Lila är också energins färg, en könlös färg.
– Perfekt inför en förlossning, säger hon och pillar på en pekfingernagel som hormonerna i kroppen just delat mitt itu.

Kropp och själ, tanke och handling. Det hänger till synes ihop för Sanna Bråding på ett sätt som aldrig förr.

För den som läste braskande nyheter om kändisar för tio år sedan associerades hennes namn med ett hårt liv. Tonårsidolen från TV-såpan Tre Kronor blev snabbt en hett eftertraktad skådespelare och radioprofil vars bränsle blev en kombination av ätstörningar, arbetsnarkomani, festnätter och droger.

Titeln på boken och den stundande föreställningen sammanfattar det bra: För mycket av allt. Men bakom titeln finns det ännu mer. Sanna Bråding berättar om sig själv men det är också en berättelse om vår samtid och vad den gör med oss. Özz Nûjen, som regisserar hennes föreställning, tycker att den säger väldigt mycket om Sverige:

Antingen smälter man in, eller så smälter man bort. Monologen tar avstamp från boken som i sin tur bottnar i en föreläsningsserie som blivit en ny del av Sanna Brådings starka engagemang för andra män-niskor. Responsen från åhörarna fick tankarna som grott där inom henne att formuleras till en tydlig målsättning när flera intresserade förlag hade hört av sig.
– Jag blev trygg i att det fanns någonting att berätta, säger Sanna Bråding.

Och när beslutet väl var fattat gick det som det brukar. Fort.
– Den kom bara ur mig. Ibland tror jag bara att när det är dags att göra vissa saker, då går det inte att gå runt dem. Då sammanfaller allt som gör att det blir av.

Sanna Bråding kan summera sitt 2016 med föreläsningar, boksläpp, en oplanerad graviditet och förberedelser för scenföreställningen parallellt med programmet Pira & Bråding i P3, samt ett flitigt bloggande och krönikerande.
– Jag ser allt jag gör nu som en förlängning av samma familj. Det ena ger det andra, säger hon glatt.

Den kreativa kranen går inte att stänga av när hon mår bra. Summa summarum fortfarande för mycket. Men inte av allt.

Boken är en rasande läsning både i hastighet och innehåll. Men det är läsaren som rasar och faller medan Sanna Bråding berättar. Sakligt, med ett nyktert perspektiv. Hon har ju redan gått igenom alltihop, och vunnit kampen om sig själv. Drivkraften är inte heller att läsarens engagemang ska cirkulera kring hennes person, utan det hon vill förmedla: att vi alla måste våga ifrågasätta våra synsätt och leva ärligare mot oss själva, om vi vill förändra våra liv.
– Sedan vändpunkten med fängelsedomen kom har jag fyllt ut mig själv med min själ och lärt mig att våga känna efter, förklarar Sanna Bråding lugnt genom samtalsämnen om kränkande behandlingar, destruktiva relationer, sjukdomar, drogmissbruk, våldtäkter och aborter.

Upplevelser som får andra att må dåligt när de läser. Men också inger hopp om att livet kan vända. Att en socialpsykologisk handläggare bekräftat nyttan av boken är bästa betyget för Sanna Bråding. Budskapet har gått fram.

Hennes berättelse visar också hur olika man kan uppleva saker. Att ingenting är svart eller vitt. Som den i boken beskrivna inspelningsscenen i Lukas Moodysons uppseendeväckande film Ett hål i mitt hjärta där Sanna i en scen spelar offer för en porrfilmsinspelning som spårar ur. Tagningen får delar av filmteamet att kräkas, börja dricka för att lugna ner sig och inte minst regissören själv att bryta och be Sanna om förlåtelse. Själv fattar hon inget av det som händer runt henne. Hon har ju läst manus, det här var inskrivet.

”Jag har gått in ett slags avdomnat tillstånd … gått in i den känslan. Jag är inne i Tess.”

Sanna Bråding då – och nu – kan se på dessa ”sjuka situationer” med både distans och ett garv. Rollen och arbetet med filmen betydde i själva verket mycket för henne, på olika plan: ”Jag trivdes med att få gå in så mycket i någon annan, en tjej som kändes ännu skevare än vad jag var.”

Bekräftelsen från den erfarne och hyllade regissören Lukas Moodyson var också värdefull. Hade hon fått frågan igen hade hon inte tvekat att tacka ja.
– Det är den bästa roll jag gjort. Med en regissör som verkligen såg mig och en kreativ process som utmanade mig på riktigt.

Under den här perioden inledde hon också sin radiokarriär. Som programledare för Ketchup fanclub i P3 gick en dröm sedan barnsben i uppfyllelse. Den sedan skoltiden högpresterande tjejen började jobba både dag och natt i ett tempo som så småningom var dömt att leda till självförbränning.
Tvivlet på den egna dugligheten fick henne i alla fall att tacka nej, eller inte ens svara, på flera filmerbjudanden i USA och Sydamerika som kom i kölvattnet av den uppmärksammade filmen som, precis som Moodyson hoppades på, fick både ettor och femmor i betyg.
Den svenska skådespelar- och programledarkarriären rullade dock på, liksom Sanna Brådings aptit på allt – utom mat. Nu adderades teve-uppdrag till listan över attraktiva jobb.

Hon är född med en stark känslighet. Blev som barn väldigt illa berörd om hon såg att någon förstörde i naturen, kastade skräp eller skadade vår jord på något sätt.

Än i dag blir hon extremt påverkad av sin omgivning. Kan bli helt sänkt av att träffa någon som behöver hjälp och vilja sätta igång räddningsaktioner som i slutänden riskerar att gröpa ur henne själv.
– Jag ser hela tiden i stora perspektiv på hur vi behandlar djuren, barnen, vår värld. Det blir för mycket att hantera så i dag undviker jag sådant som jag vet att jag inte kan filtrera.
– Jag skulle aldrig se en film om onda människor, våld eller krig. Jag behöver inte sånt, det går rakt in i mig, även om jag vet att det är en film, för jag vet att den ändå baseras på den ondska som finns i världen. Och jag har sedan jag själv fick barn insett att jag måste välja andra sätt att hjälpa andra. Som genom att skriva boken, till exempel.

Det är ett bra sätt att jobba på, tycker hon, för hon vill inte heller stänga av den här egenskapen hos sig själv. För världen går åt fel håll på många sätt, mot individualism och egoism, och de som hjälper andra människor måste därför jobba hårdare, och smartare, enligt Sanna Brådings logik.
– Och då vill jag verkligen inte förhäva mig och ge sken av att jag jobbar ideellt med hjälporganisationer på helgerna, för det gör jag inte. Jag berättar detta för att förklara hur jag fungerar. Jag känner in väldigt mycket och när jag väl gör det kan jag inte släppa det, jag måste hitta en lösning. Hjälpa till. För det gnager i mig.

Ljuset i världsmörkret ser hon i de allt fler medvetna unga själar som växer upp idag.
– De har ett helt annat perspektiv än dagens vuxna. Det är fint att se.

En helt normal uppväxt. Så beskriver Sanna Bråding sin omgivning som barn. Själv var hon däremot ett UFO. Så ofta betraktad som udda, onormal och knepig i olika avseenden, att hon till slut vande sig vid det. Social, verbal, begåvad, trygg och älskad av sina föräldrar klarade hon sig ändå igenom otaliga operationer av tänder, ögon och öron – och rena olycksfall. Att vara avvikande från normen blev något hon lärde sig leva med. Inte alltid med glädje, men med en tidig vetskap om att hon inte var sämre än andra, bara för att hon inte var som andra.

Den ständiga nedvärderingen från hennes högpresterande och intelligente storebror däremot satte djupa spår. Mellanbarnet Sanna som kämpade hårt för att vinna hans gillande, bet ihop och lärde sig tidigt att svälja gråt och kränkningar. Att stänga av. Hon lärde sig att hur bra hon än presterade i skolank, eller i andra för honom mätbara sammanhang, skulle det aldrig vara tillräckligt bra i hans ögon. Hennes självbild blev en avbild av det han såg: en osmart, ointelligent och värdelös lillasyster som inte ens när hon gör sitt bästa är värd uppskattning.

Det är ett tungt kapitel i hennes liv och det var inte på något sätt självklart att ha med i boken.
– Men jag valde till slut att ta med det. Det är min sanning, den gör kanske ont, och visst ska man värna om sina nära. Men inte till vilket pris som helst. Jag berättar det här för att jag vet att mobbning förekommer i syskonrelationer. Som förälder har man ett stort ansvar att inte acceptera det.

Om relationen till sin storebror i dag säger hon att den egentligen inte ”är”, hon vet inte vad han tycker, de har inte så mycket kontakt.
– Såklart är det en sorg att våra familjemiddagar inte ser ut som alla andras, men det är som det är. Jag har en bra relation till mina föräldrar och min lillebror, och jag vill egentligen inte prata om min familj i nutid. Det jag ville berätta om relationen till min storebror, hur en sådan relation påverkar ett barn, är dåtid.

Men den för henne livsavgörande öppenheten ifrågasätts av andra. Och detta att öppenhet anses fult och skrämmande och obekvämt har Sanna Bråding tänkt mycket på ända sedan hon var liten.
– Det sitter djupt i mig. Jag förstod aldrig det, varför man inte fick berätta vissa saker som hände i familjen. Varför ska vi dölja saker som vi mår dåligt av? Om min kille är otrogen mot mig, varför ska jag inte berätta det för någon? För att jag skäms över ett misslyckat förhållande? Varför ska ett barn vars pappa dricker för mycket och slår mamma inte få berätta det för en vän?

Själv har hon valt att ganska ingående berätta om mörka hemligheter i sin bok. Om hur hon blev våldtagen och sexuellt utnyttjad av två manliga vänner.
– Vi är så många tjejer som har liknande erfarenheter. Som skuldbelagt oss själva för att vi var fulla, kanske hade flörtat och varit trevliga. Det är viktigt att tala om vad den skulden gör med oss i vårt inre. Det kan aldrig vara ditt fel att en person går över din gräns och våldtar dig. Du är inte en sämre människa för att du är med om något jobbigt.
– Jag tror, tvärtom, att det förstör oss som män-niskor att leva förljuget.

Så när det gäller henne själv drar hon ingen gräns. För Sanna Bråding är det nödvändigt att vara ärlig utåt för att inte lura någon annan. Hon tycker också att hon har ett ansvar att använda den röst hon fått. Men att vara öppen är inte samma sak som att inte ha integritet, påpekar hon.

Föreställningen som närmar sig premiär ska ner till 90 minuter. Utan paus.
– Kanske blir det 100 minuter, förvarnar Sanna och avslöjar att det är svårt att skära i berättelsen. Det är så mycket som vill ut.

På Rival i Stockholm ska hennes liv snart gestaltas av henne själv. Premiärscenen är en symbolisk plats.
– Det var här jag som 14-åring gjorde audition för rollen i Tre Kronor, det var hit jag var på väg när jag åkte fast för narkotikabrott och det är här jag gör ett nytt avstamp i livet, säger hon och känner in scenen med hela kroppen. Sittande, liggande, stående och gående. Famnar känslan av, och hoppet om, bemötandet efter premiären som hon längtar till.
– Det blir en intensiv vår av turnerande och sen får vi se.

Om fem år tror hon att hon och pojkarna bor i en större lägenhet, att hon jobbar kreativt med massa olika projekt och att hon fortsatt kommer att vara mycket med sina barn. Hon kommer också att ha avslutat terapin och vara en ännu mer balanserad person. Sannolikt kommer det också att emellanåt inte alls bli som hon har tänkt sig.
– Så är det ju fortfarande. Men när svårigheter inträffar idag tänker jag: Vad är det jag ska lära mig av det här?

Självklart finns det gränser även för den sortens klokskap. Vissa saker i livet är bara för jäkliga
och borde inte drabba någon. De hör dessvärre också till. När de stunderna kommer i framtiden kanske Sanna Bråding får ta upp boken och läsa sina egna ord:

”Men livet handlar väl ändå om att leva? Alla klarar vi av att överleva, men få lyckas med konsten att leva, fullt ut, på riktigt.”
– Så känner jag. Och mina erfarenheter kan ingen ta ifrån mig.

 

Sanna Erica Bråding

Född: 5 mars 1980

Familj: Barnen Kane-Lee, 2,5, som i dagarna blir storebror till en lillebror.

Bostad: Lägenhet på Söder i Stockholm.

Karriär: Skådespelare och programledare som fick sin första roll som 14-åring i TV4:s såpopera Tre Kronor. Därefter roller i Skeppsholmen, ICA-reklamfilmer, Ett hål i mitt hjärta och programledarjobb i P3 för Ketchup och Sommartoppen och för Idol och Grammisgalan. 2008 dömdes hon till tre månaders fängelse samt skyddstillsyn för narkotikabrott. Därefter startade hon en blogg om sin väg tillbaka.

Aktuell: Med boken och monologföreställningen För mycket av allt i regi av Özz Nûjen. Premiär 16 mars på Rival i Stockholm. Därefter på turné till bland annat Lund (22/3), Malmö (27/3) och Göteborg (28/3).

Özz Nûjen om Sanna Brådings …

… tempo
– Det är imponerande och känns nästan lite farligt, både för henne och omgivningen, haha. Men hon har en positiv och uppiggande energi. Det är roligt att vara med Sanna. Att man inte orkar med det, är en annan sak.

… talang
– Hon är väldigt intuitiv och rak och bra på att ta regi. Hon har en bra berättarröst och scenpersona och en otrolig förmåga att memorera text. Man behöver bara säga en sak en gång, och hon minns det ordagrant.

… tajming
– Den … ska vi jobba med. Nej, jag skojar. Sanna har en chosefri tajming. Hon har också en självinsikt och självironi som är ett mycket sympatiskt drag. Hon kan skratta åt sig själv.

… tjurighet
– Hon vet vad hon vill. När jag vill förändra något så måste jag ha på fötterna och sanna argument, annars blir det bara Sannas argument. Envisheten yttrar sig också i att hon aldrig vill sluta jobba. Vi skickade hem henne häromdagen när hon inte insåg själv hur trött hon var.

TEXT: MALIN CLAUSSON

BILD: ANDY PRHATskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR