FAKTUM | 2015/02/26 Reportage

Sofia Gunnarssons stora kärlek och barndomsdröm slutade i katastrof. Men hon slängde sig upp i sadeln igen.

Dödsfall, hjärnblödning och brutna revben. Att jobba med hästar är inte bara mjuka mular och blankborstad päls. För Sofia Gunnarsson höll barndomsdrömmen på att kosta henne livet.

Faktum har granskat arbetsvillkoren för hästskötare och mockat i en bransch med svarta löner och dålig säkerhet.

26 juli 2009

En ung kvinna ligger i stålsängen på Sahlgrenska universitetssjukhusets intensivvårdsavdelning. Hennes långa, lite smålockiga hår har trasslat sig. Två slangar sticker in i huvudet och hon andas via respirator. Det piper från all armatur som tillsammans med en sjuksköterska dygnet runt vakar över hennes liv. Under ögonlocken är pupillerna stora, ett tecken på djup medvetslöshet. Läkarna kan inte säga om hon kommer vakna igen, och vem hon i så fall är.

En vecka tidigare ska tjugoåriga Sofia Gunnarsson rida dagens tredje och sista pass på hästgården där hon bor och jobbar. Arbetsdagen hade börjat många timmar tidigare med fodring och mockning i stallet. Hon leder ut den stora grå unghästen Cousine Z på stallbacken och sitter upp. Det är en riktigt fin häst med toppstam, ett framtidslöfte. Men efter bara några steg får djuret panik, börjar bocka, sätter sig på baken och välter till slut med sin ryttare under sig. Sofia förlorar medvetandet direkt och spännet på hakbandet på den svarta hjälmen går i baklås. Hon får inte luft. Sofia är ensam på gården vid den här tiden men av en slump ser två kvinnor, som är där för att träna, vad som händer. De rusar efter en sax och klipper av hakbandet, sedan ringer de gårdens ägare som befinner sig fem minuters bilväg bort.

Sverige är näst hästtätast i Europa räknat per invånare. Ungefär en halv miljon svenskar rider regelbundet och det är en sport som till stor del bärs upp av ideella insatser. Redan på ridskolan agerar tioåriga flickor stallvärdinnor och hästskötare i utbyte mot någon ridlektion då och då. Samtidigt ökar kommersialiseringen av hästnäringen som omsätter runt 50 miljarder varje år och sysselsätter allt fler. Men när hobbyn blivit ett företag har det visat sig att många chefer inte ser sig som arbetsgivare utan utnyttjar unga personers engagemang.

Faktum har intervjuat ett tiotal hästskötare som jobbat för alltifrån små privatstall till den yttersta eliten. Vi har läst rapporter om hästnäringen och hästskötares arbetssituation och gått igenom över hundra jobbannonser. Fram träder en bild av ett yrke där svarta pengar, låga löner och långa arbetsdagar snarare är regel än undantag. Men också något som det sällan pratas om: Att säkerheten i stallen främst är anpassad efter de ofta väldigt värdefulla hästarna. Trots att risken för allvarliga personskador är stor inom ridsporten.

Dödssparken

Förra året blev en stallskötare som hade ett nystartsjobb i Töreboda ihjälsparkad när hästarna skulle ledas in från hagen. Vid en annan incident i Uppsala stegrade sig en häst och träffade den anställdes tinning. 2013 reste sig en hingst på bakbenen vid en tävling och sparkade till hästskötarens arm. Samma år fick 840 personer söka akutsjukvård efter att de skadats i samband vid hästhantering under arbete eller utbildning. Men Faktum kan bara hitta 17 anmälningar till Arbetsmiljöverket samma år. Trots att allvarliga skador enligt lag ska anmälas.

Ett halvår efter att Sofia svävat mellan liv och död ligger hon i sängen i flickrummet i Hajom. Hemtjänsten kommer två gånger om dagen för att titta till henne och flera gånger i veckan åker hon till rehabiliteringen på Högsbo sjukhus. Efter två kritiska veckor återfick Sofia medvetandet. Hon var förvirrad och mindes inget av den där dagen i juli och veckorna därpå.

– Det är inte som på film, att man slår upp ögonen och allt är kristallklart. Jag låg mest och yrade den första tiden. Det var en fruktansvärd känsla att inte kunna röra sig. Jag visste ju precis hur jag skulle göra, men kroppen svarade inte.

Olyckan orsakade flera hjärnblödningar på höger sida av huvudet, vilket i sin tur ledde till att hon blev förlamad i hela vänster kroppshalva. Den måste nu tränas upp igen.

– En läkare förklarade det som att hjärnskadan är som om någon har bombat hela järnvägsknutpunkten Hallsberg. Tågen behöver fortsätta gå, men de måste hitta nya vägar och det tar tid.

Sofia styr sin häst, Cousine Z, med van hand.

Sofias hästintresse började tidigt. Hennes mamma har berättat hur hon redan som treåring matade hundarna som stod uppbundna utanför Konsum med gräs. Sex år gammal började hon på ridskola och i åttonde klass fick hon en hett efterlängtad egen ponny, kolafärgade Münster. I tonåren byttes han mot en större häst.

För att lära sig mer hjälpte Sofia duktiga ryttare och följde med dem på tävlingar runt om i landet. Senare kom hon i kontakt med Niclas Parmler, en välkänd hoppryttare och tränare.

Hon började hjälpa till på gården på fritiden, men fick efter ett tag erbjudandet att i utbyte mot arbete ta dit sin häst och flytta in i en lägenhet ovanpå stallet. Sofia var deltidsanställd i en matbutik men utöver det tillbringade hon så gott som all annan tid med att jobba på gården.

Hon tränade både stallets egna hästar och de som Niclas Parmler fått betalt av ägarna för att utbilda. Utöver det hjälpte hon till med

– Jag förstår inte hur jag orkade. Men jag trivdes bra och det var underbart att ha hästarna så nära, säger hon.