FAKTUM | 2010/11/24 Reportage

Illustration: Lisa Ewald

Försäkringskassan och Skatteverket vill gärna att allmänheten ska tipsa dem om misstänkt fusk med bidrag och skatter. Samtidigt vill de absolut inte uppmana allmänheten att lämna tips om grannar och släktingar. Men fler och fler gör det ändå. Man vill ju hjälpa till. Vara en god medborgare. Eller?

För tio år sedan var det inte många som pratade om bidragsfusk. Det var helt enkelt inte politiskt korrekt att påstå att vi fina svenskar fuskar med bidrag. Men för några år sedan gick proppen ur. Jakten på fuskarna påbörjades av sossarna och alliansen tog glatt vid efter regeringsskiftet. Fusket var plötsligt på allas läppar och vi förfasades över Försäkringskassans siffror över det omfattande fusket. Sedan dess har opinionen sansat sig något, en del av siffrorna visade sig vara kraftigt uppblåsta, men kvar finns ändå en ny allmän uppfattning att det fuskas en hel del i Sverige och att det är bra att det görs något åt det. Vissa av oss är till och med beredda att hjälpa myndigheterna med det jobbet.

Är du sjukskriven, men känner ändå att du orkar kratta löv i din trädgård? Håll dig då väl med dina grannar och släktingar, annars riskerar du att bli anmäld för bidragsfusk. 2009 fick Försäkringskassan in nästan
10 000 tips om bidragsfusk från grannar, släktingar och arbetsgivare. Antalet tips ökar dessutom rejält. År 2005 uppgick allmänhetens tips till drygt 4000. Ökningen tror Försäkringskassan beror på det stora massmediala intresset kring fusk med bidrag. Medborgarna har blivit mer medvetna. De senaste åren har flera myndigheter dessutom börjat jobba mer samordnat och organiserat med tips från allmänheten. De har även fått utökade befogenheter som underlättar fuskjakten, bland annat så kan de samköra olika myndigheters dataregister och de har även rätt att göra oanmälda hembesök.
Men var går gränsen för vad som anses vara okej att tipsa en myndighet om? När tar du ditt medborgerliga ansvar och när blir du en angivare? Kan man anmäla en illegal invandrare? Eller en granne som skottar snö, trots att han är långtidssjukskriven för ryggvärk? Eller kanske en äkta man som sätter sig i bilen och kör i väg dyngfull? Och om du anmäler en granne, en nära anhörig eller en släkting, skulle du berätta det för någon? Eller skulle du skämmas?
I mars i år gjorde Aftonbladet en nätomröstning på frågan: Skulle du anmäla om du kom på din granne med bidragsfusk? 43 639 personer röstade.
35 procent svarade ja, självklart.
6,1 procent svarade ja, efter att ha tagit ett snack med honom/henne.
33,3 procent svarade det beror på vilken granne det handlar om.
25,6 procent svarade nej.
Det mest intressanta i den här undersökningen är att så många som en tredjedel svarade ›det beror på vilken granne det handlar om‹. En inte alltför långsökt tolkning är att man gärna anmäler en granne man ogillar, eller har en konflikt med, men inte sina goda grannar.
På olika myndigheter vi har talat med är man väl medveten om att det ligger allt annat än ädla motiv bakom många anmälningar. Ändå tar man de flesta tips på allvar och spenderar stora resurser på att utreda dem. Kostnaderna ställs ofta mot vad tipsen i slutändan genererar när det gäller återbetalningar och indragningar av bidrag. Och man kommer fram till att det lönar sig rent ekonomiskt. En fråga som dock sällan ställs är om de få fall som leder till fällande domar eller återbetalningar rättfärdigar det stora antalet oskyldiga som anklagas för fusk efter anonyma anmälningar av hämndlystna före detta partners eller arga grannar. Och om det är värt den misstänksamhet som riskerar att breda ut sig om fenomenet att anonymt anmäla varandra till olika myndigheter fortsätter att öka.
Bara tio procent av Försäkringskassans utredningar av tips från allmänheten leder till återbetalningar. 9 000 människor blev alltså oskyldigt anklagade för bidragsfusk förra året. 9 000 människor, många av dem sjuka och redan i en utsatt position, som förutom att koncentrera sig på att bli friska fått ägna tid och energi åt att bevisa att de inte fuskar med sina ersättningar. Så här skriver signaturen Lina på bloggen cattasbubbla.worldpress.com om hur det känns att bli anmäld.
»Jag är sjuk, har ingen arbetsförmåga. Inget, absolut inget har skadat mig så mycket i mitt liv. Att bli anklagad för något på falska grunder är oerhört kränkande. När jag har en bra dag och kan dammsuga eller laga mat o s v drar jag ned persiennerna av rädsla för att någon ska gå förbi, se det och anse att jag är frisk. Att anmäla anonymt är väldigt fegt. Ett brev till FK som tar fem minuter att skriva får den oskyldigt anklagade leva med resten av livet, man får aldrig veta vem det var. En granne, en arbetskamrat, en vän? Någon man mött på ICA. Dessa aspekter tycker jag måste tas i beaktande när man diskuterar den här frågan. Hur VET man något? Vad är vetskap? Hur VET man att någon fuskar, är det alltid så uppenbart?«
Förutom tipsen från allmänheten utreds dessutom en stor mängd människor som Försäkringskassans handläggare misstänker fuskar. När försäkringskassan skulle jaga VAB-fuskare för några år sedan var ivern stor men slutresultatet ganska magert. Av 2 564 polisanmälda fall mellan januari och oktober 2007 ledde endast 214 fall till fällande domar.
»Det har kanske polisanmälts lite för mycket som inte når upp till graden av brott och i viss utsträckning har vi fått ärenden som handlar om rena misstag av personen som har anmälts«, säger Astrid Eklund, vice överåklagare vid riksåklagarens utvecklingscentrum i Stockholm.
(DN 2008-01-19).
Det ökade fokuset på fusk från myndigheternas sida beror till stor del på Bidragsbrottslagen som regeringen drev igenom 2007. Sedan dess är myndigheter skyldiga att polisanmäla misstankar om brott i samband med ansökan och utbetalningar av olika ersättningar och bidrag, till exempel från Försäkringskassan, a-kassan eller CSN.
Den nya lagen har lett till att polisen under de senaste åren blivit översvämmade av anmälningar av bidragsbrott, något som i sin tur lett till att utredningarna av bedrägeribrott på många håll i landet tagit orimligt lång tid enligt JO. Utredandet av bidragsbrott har dessutom prioriterats vilket innebär att privatpersoner som råkat ut för olika typer av bedrägerier kan räkna med ännu längre handläggningstid än tidigare.
Vår förra socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson motiverade bland annat behovet av lagen med en undersökning som visade på ett omfattande fusk med VAB. Undersökningen kritiserades dock hårt av forskare som hävdade att siffrorna var grovt överdrivna. Antalet VAB-dagar har inte heller minskat efter att de nya reglerna infördes som innebär att föräldrar måste ha ett intyg från skola/dagis på att deras barn är sjuka. Det tyder på att forskarna hade rätt i sin kritik.
Försäkringskassan fick år 2006 trehundra miljoner av den socialdemokratiska regeringen för att bygga upp en kontrollverksamhet. I dag arbetar 150 personer centralt med kontroll av bidragsbrott utöver det som fångas upp i den ordinarie handläggningen. Från början gjordes mer slumpmässiga kontroller, nu letar de mer i segment där de vet att de kan hitta fuskare, vilket gjort arbetet mer effektivt och lönsamt. Det vanligaste och mest omfattande fusket enligt Försäkringskassan är att personer får bidrag samtidigt som de jobbar svart. Det är också det de flesta tips handlar om. Försäkringskassan får också in många tips om personer som är sjukskrivna men som till exempel bygger om hela sitt hus eller jobbar i trädgården.
Gun Dahl, enhetschef på Försäkringskassans avdelning för kontroll och återkrav i Västra Götaland och Halland, tycker att det är naturligt att man som medborgare meddelar Försäkringskassan om man tror att någon har en ersättning som de inte har rätt till. »Alla medborgare har ett ansvar« säger hon.
Hon berättar att alla tips utreds. Är tipset av så lite värde att de inte kommer någonstans, väljer de kanske ändå att prata med personen det gäller för att klarlägga vad som är okej och inte att göra när man är sjukskriven.
Men var går då gränsen för vad som är OK att göra när man är sjukskriven? Får man inte klippa gräset? Dammsuga? Gun Dahl menar att det beror på om man är helt eller delvis sjukskriven och vad man har för diagnos.
»Varje enskilt fall är unikt och har man som sjukskriven själv tagit reda på vad som gäller rent medicinskt, är det till exempel okej för mig att gräva i rabatter, så får man inga problem. Att man ändå kan känna sig kränkt av att någon anonymt har gjort en anmälan om bidragsfusk och att man inte vet om det är en granne, en före detta partner eller en släkting, det kommer vi aldrig ifrån« säger Gun Dahl.
Gun Dahl berättar hur det kan gå till om någon till exempel ringer och berättar att en person med små barn som har bostadsbidrag för att han eller hon har låg inkomst och är ensamstående, de facto inte är ensamstående. Det första de gör är att kontrollera om personen i fråga verkligen har ett bostadsbidrag. Sedan pratar de med hyresvärden och Posten för att ta reda på vilka som är bosatta på adressen. De tittar även på el och vattenförbrukningen för att se om det kan tänkas bo fler på adressen än bostadsbidragstagaren har uppgett. Därefter åker de på ett oanmält hembesök.
Hur den som anklagas för fusk reagerar beror på om han eller hon är skyldig eller inte, menar Gun Dahl.
»Har man lämnat rätt uppgifter så är det inga problem, men för dem som inte har det så är det inte så trevligt.«
Försäkringskassan har medvetet valt bort tipstelefon eller möjlighet att lämna tips på hemsidan. De har även valt bort att bedriva kampanjer för att folk ska tipsa mer. Enligt Joakim Jarnryd, verksamhetschef på enheten för kontrollfrågor på Försäkringskassan, tror de att den typen av uppmaningar kan leda till tips av karaktären att man anmäler grannen, sedan visar det sig att grannen inte ens har någon ersättning från Försäkringskassan. Att folk bara jävlas helt enkelt.
»Gör man en anmälan så ska man tänka igenom det innan, med en tipstelefon blir det för lätt, vi tror att det kan leda till lägre kvalitet på tipsen.«
Vill man lämna ett tips ringer man alltså Försäkringskassans vanliga växel (vilket i och för sig inte verkar så svårt). Tipsen från allmänheten är dock generellt av lägre kvalitet än de tips de får från handläggarna själva, berättar Joakim Jarnryd. Att man ändå väljer att utreda allmänhetens tips beror på att de därigenom får information som de inte kan få på annat håll.
Inte heller Skatteverket uppmanar allmänheten att ringa dem och tipsa. Det skulle ge fel signaler anser Margaretha Björnmyren på Skatteverkets kontrollenhet i Stockholm.
»Det är lite känsligt. Vi vill ju inte ha ett angiverisamhälle där man skapar osäkerhet. Det känns fel utan att jag egentligen kan säga varför. Skulle inte du själv tycka att det vore otäckt?«
Tipsarna hittar till Skatteverket ändå och Margareta Björnmyren menar att de måste vara försiktiga.
»Det ligger ofta konflikter och familjetragedier bakom tips. Då ska ju inte vi kliva in och bestraffa och göra livet besvärligt för den personen. Det krävs ett väldigt gott omdöme för att hantera det här.«
Hon säger att det är en svår avvägning hela tiden. De har ju även ett ansvar gentemot dem som ringer och tipsar. De ska känna förtroende för att tipset tas om hand, det handlar om att ge ett gott bemötande.
En annan myndighet som får in många tips är Migrationsverket där Per Lilja är verksamhetsexpert inom asylprövning. Han berättar att många tips rör sökandes identitet, skenäktenskap, eller skenförhållanden. De får även tips om brottslig verksamhet och illegal invandring, tips som de överlämnar till polisen om de bedömer att det finns substans i påståendena.
Vem är det då som tipsar Migrationsverket? Det kan vara allmänheten i bred mening, landsmän, hyresvärdar eller före detta sambos, säger Per Lilja. Motiven varierar, det kan vara vanliga medborgare som är upprörda och som tycker att det inte får gå till på det här viset när någon till exempel har kringgått invandringsreglerna. Men det kan också vara hämndmotiv och det måste vi vara uppmärksamma på, säger Per Lilja. Det kan hända att uppgifterna sedan tas tillbaka, vilket gör det svårt.
»Vi måste värdera och bedöma informationen. På vilken grund uttalar man sig? Oftast är det mer komplicerat än vad man tror.«
Migrationsverket har aldrig uppmanat allmänheten att tipsa dem, tipsen kommer ändå.
»Vi har inte bedrivit någon angiverikampanj, det har vi absolut inte gjort. Vi stödjer inte på något vis att folk ska ange varandra. Men det är klart om man vet att något är fel så är det samtidigt naturligt att vända sig till myndigheterna. Vi är väldigt medvetna om den personliga integriteten. Vi vet att det kan handla om skvaller, hämnd, det kan finnas andra intressen som gynnas av informationen. Vi måste ha så gott omdöme som möjligt och hantera det på bästa sätt.«

Lerums kommun
anklagades för angiverisajt

Den 1 juni 2006 lanserade Lerums kommun sin trygghetssajt. Kommuninvånarna uppmanades göra anmälningar om allt från klotter till oro för barn och ungdomar, missbruk och antidemokratiska yttringar.

Till skillnad från Försäkringskassan och Skatteverket har Lerums kommun inte varit rädda för att uppmana allmänheten att lämna tips. Lanseringen av deras trygghetssajt väckte en del debatt. Både GP, SR och TV4 rapporterade om kommunens nya giv. Lerums kommun anklagades för att ha skapat en angiverisajt istället för en trygghetssajt och anmäldes till datainspektionen.
Det är Anette Johannesson, chef för individ och familjeomsorg, IFO, i Lerums kommun som tar emot de anmälningar som kommer in via hemsidan som gäller sociala frågor. Hon har svårt att förstå upprördheten och att det skulle vara något konstigt att uppmana folk att anmäla via hemsidan.
»Angiveri har man alltid kunnat ägna sig åt, det här är bara ett annat sätt att anmäla på som utgår från modern teknik. Men det har aldrig varit så att vi har presenterat det som att nu kan du anmäla din granne, eller att vi uppmanat folk att spionera åt oss.«
De första anmälningarna som kom in via hemsidan var fejk- eller protestanmälningar där kommunens tjänstemän och politiker anklagades för olika saker, bland annat pedofili, berättar Anette Johannesson. Efter de första fejkanmälningarna har de inte haft några problem med tipsen som kommer via hemsidan. I början fick kommunen dock in mycket fler tips den vägen än vad de får i dag »Det var lite av nyhetens behag« berättar Arne Hjelte, säkerhetsansvarig på Lerums kommun och mannen bakom trygghetssajten.
De flesta anmälningar som IFO får in rör oro för att barn inte har det bra, att man till exempel ser att föräldrarna missbrukar. Att man skulle få in mer ogenomtänkta tips med lägre kvalitet bara för att man ger möjlighet att anmäla via hemsidan tror inte Anette Johannesson.
»Det är helt grundlöst. Folk anmäler inte på det sättet.
Jag har högre tankar om de som anmäler, de gör det för att hjälpa, inte för att vara elaka. Det händer kanske en gång om året att en grundlös anklagelse kommer in. Sedan kan man ju ha olika åsikter om hur pass allvarligt problemet är« säger hon.
Arne Hjelte ser inte heller han något fel i att uppmana invånarna att lämna tips.
»Det må vara angiveri. Men ser jag till exempel en klottrare så är det min skyldighet att säga det, eftersom det är ett brott.«
Han förstår inte varför inte andra myndigheter också ger möjlighet att anmäla via sina hemsidor.
»Det är väl synd att vi inte har det på Försäkringskassans hemsida. Tycker du inte det?«

[box]Fotnot: Datainspektionen kom fram till att de som lämnar tips via Lerums kommuns hemsida måste informeras bättre om hur uppgifterna hanteras, men att det i sig inte är emot lagen att ta emot känsliga personuppgifter via nätet. Kommunen uppmanades dock att se till att informationen krypterades.[/box]

TEXT:

BILD: skriv ut sidan