FAKTUM | 2017/05/08 Nyheter, Reportage


De lever gömda och i ständig rädsla för polisen. Faktum har träffat Nazir, en i den växande gruppen papperslösa som befinner sig i Malmös skuggsamhälle.

En sporthall någonstans i Malmö. 15 unga män i ärmlösa dräkter gör kullerbyttor och stretchövningar på en brottarmatta. Coachen, en biffig kille med sprucket ögonbryn och visselpipa, räknar högt på persiska och en söt doft av svett och liniment sprids i rummet.

”Yek! Do! Se!”
Killarna på mattan går samman i par och inleder en serie klassiska brottningsövningar. Svetten rinner i små rännilar från pannan på Nazir. Han tar en klunk ur vattenflaskan och ler milt. Brottningen tre kvällar i veckan är hans andningshål i tillvaron, det som hindrar honom från att bli tokig.

– Jag är rädd att jag ska skada mig själv om jag bara sitter hemma. Med träningen träffar jag kompisar, jag sover bättre och ligger inte vaken om nätterna, säger han. 


Nazir kommer från Afghanistan och tillhör den utsatta minoriteten hazarer. Till skillnad från flera av landsmännen på träningen saknar han uppehållstillstånd och lever olagligt i Sverige. Han är -papperslös. Jagad av gränspolisen.

– Jag försöker att inte tänka på det. Om jag begränsar mig så kan jag inte leva. Skulle jag bli stoppad av polisen säger jag allt. Var jag bor, var jag jobbar.

– Jag vet att jag inte har rätt att vistas här. Men jag har inget val, säger han. 


Nazir flydde efter att hans pappa blivit mördad av talibaner. Året var 2012 och hans mamma ordnade falskt pass och betalade en smugglare som tog honom till Pakistan och vidare till Ukraina. Därifrån reste han med lastbil till Sverige. Han hade hört att livet skulle vara bättre här. Att Sverige inte skickar folk tillbaka till länder där de riskerar utsättas för våld och diskriminering. 
Men drömmarna om en fristad grumlades så snart han stod på svensk mark. Eftersom hans fingeravtryck tagits i Danmark fanns Nazir redan med i det europeiska registret Eurodac och enligt Dublinförordningen ska man överföras till det första land man sökt asyl i. Därför prövades hans asylskäl inte ens i Sverige.
Men Dublinförordningen innebär också att den som kan hålla sig gömd i arton månader har rätt att lämna in en ny asylansökan i det nya landet. Nazir såg detta som en möjlighet och gick under jorden för första gången. Under tiden fick han hjälp av kompisar, ideella asylnätverk och en familj han hade bott hos tidigare. 
När han kunde komma upp till ytan igen prövades hans ärende på nytt – men det blev avslag. Både hos Migrationsverket och Migrationsdomstolen. Migrationsöverdomstolen, som är den sista instansen, valde att inte ta upp ärendet.

 

Det blev början på en längre tid som papperslös och i dag har Nazir levt i Sverige i fem år, mestadels olagligt. Det är lång tid för den som inte kan röra sig fritt i samhället, för den som riskerar upptäckt varje gång han går ut med soporna eller åker och handlar mat.


– När jag tittar på bilden på mitt gamla LMA-kort (LMA betyder ”lagen om mottagande av asylsökande” reds. anm) från Migrationsverket tänker jag på hur tiden bara går, hur gammal jag har blivit. När jag kom till Sverige kunde jag ingenting. Nu pratar jag svenska och har fått kompisar här. Jag kan inte bara börja om någon annanstans, då skulle allt ha varit förgäves, säger han. 


I slutet av december 2016 var mellan 12 000 och 13 000 personer efterlysta för att de inte har rätt att vistas i Sverige. Men exakt hur många som befinner sig i samma situation som Nazir vet ingen. Utan personnummer och fasta adresser är antalet papperslösa svårt att bedöma. 
Som en konsekvens av den nya, tillfälliga flyktinglagen som trädde i kraft förra sommaren befarar Migrationsverket att alltfler kommer att gå under jorden under den närmaste tiden.

Gränspolisen har därför intensifierat arbetet med att leta efter och avvisa papperslösa i Malmö.

Man har för första gången börjat begära ut uppgifter av socialtjänsten, gör fler tillslag på adresser och fler inre utlänningskontroller, främst på arbetsplatser. 
Nazir håller sig uppdaterad om utvecklingen via kompisar och Facebook och har konstant beredskap för oförutsedda händelser. Kontroller i kollektivtrafiken eller ett trasigt cykellyse som påkallar polisens uppmärksamhet skulle kunna vara förödande.

Men även om rädslan alltid finns där vägrar Nazir att gömma sig. På somrarna åker han till Scaniabadet eller Ribersborg och badar som vilken malmöbo som helst. Han träffar kompisar, spelar fotboll – och jobbar. Sedan drygt ett år har han svartarbete som mekaniker på en bilfirma. Heltid, nio till sex varje dag och för det får han femtusen kronor i kontanter varje månad – motsvarande trettio kronor i timmen. 
Så fort det kommer in någon okänd person på verkstaden känner han hjärtslagen skena innanför tröjan. Ibland är han rädd för att bli angiven, och han skulle aldrig våga ifrågasätta sin lön.

I en stad med tusentals papperslösa i jakt på inkomster är man lätt utbytbar på den svarta arbetsmarknaden. Samtidigt har Nazir börjat bygga upp en egen kundkrets. 


– Det kommer många pensionärer till mig, sådana som inte tjänar mycket pengar. Jag ger dem ett bra pris och de blir glada när de får hjälp. Min dröm är att starta egen firma. Det är roligt att fixa bilar, säger han. Nazir är just nu inneboende i en tvårumslägenhet i ett av miljonprogrammens kvarter. Verkstadslönen går främst till att betala rumshyran på tretusen kronor.
Några veckor efter brottningsträningen sitter han och två kompisar och snackar hemma runt köksbordet. De har lagat en afghansk gryta med okra och dricker läsk i glas på fot. Riskokare och kastruller på spisen. På golvet två katter som stryker sig längs stolsbenen. 
En av killarna vid bordet, Hossein, fick permanent uppehållstillstånd för ett par månader sedan. Han har just tagit körkort och studerar till svetsare med studielån. Nazir är glad för hans skull men känslorna är kluvna.

– Det är jättejobbigt att se andra få uppehållstillstånd, hur de blir fria och får rättigheter. De kan röra sig hur de vill och planera sin framtid. Samtidigt är mitt eget liv som ett fängelse. Alla dörrar är stängda.
 Nazir sänker blicken och skakar långsamt på huvudet.

 

Hans naglar har svarta sorgkanter och armarna är märkta med långa, djupröda ärr efter en tid då tillvaron kändes så outhärdlig att han skadade sig själv med ett rakblad.
Han tänkte på sin familj, saknade dem mycket.
Under tiden i Sverige har Nazir konverterat från islam. Han ingår numera i en kristen frikyrkoförsamling och säger att det gör det omöjligt att återvända till Afghanistan – något som de svenska myndigheterna valt att bortse från. Han menar att hans mamma, som numera lever som papperslös i Iran, hatar honom och att hans släktingar skulle döda honom om han kom tillbaka.
Kompisarna runt köksbordet diskuterar återvändandeavtalet som Sverige slutit med Afghanistan som ska underlätta återvändandet av afghaner som fått avslag på sina asylansökningar. 


– Alltså … Sverige borde kunna göra annorlunda. Den afghanska regeringen kan inte ta hand om folk som flytt. Ändå skickas de tillbaka, säger Nazir och berättar om den största fasan: att bli tvångsrekryterad till väpnad konflikt, i värsta fall till terrorgruppen IS. 


– Det handlar om att dö eller att själv döda. När jag var liten var vi tolv kompisar i vårt kvarter. Åtta av dem finns inte längre på grund av krig.
Nazir har fått mycket stöd av ett asylnätverk i Malmö, men har aldrig sökt nödhjälp hos socialtjänsten. Han vill helst klara sig själv. När den stora flyktingströmmen kom till Sverige hösten 2015 stod han på stationen i Malmö med frivilligorganisationen Kontrapunkt och tog emot tusentals trötta och hungriga flyktingar. Det var precis som när han själv kom hit, fast den här gången fick han hjälpa i stället för att bli hjälpt.


– Det kändes bra, att kunna göra något för andra människor. Jag önskar att jag fick vara med och bidra mer till samhället, kanske gå i skolan och lära mig mer om datorer. Bli bättre på mitt jobb.
Nästa år, 2018, preskriberas Nazirs gamla asylärende. Då har det gått fyra år sedan Migrationsverkets slutgiltiga nej, fyra år sedan han gick under jorden. Då kan han ansöka om uppehållstillstånd på nytt. Det håller honom vid gott mod nu.


–Jag hoppas att jag får träffa en bra handläggare som förstår hur mycket jag har kämpat för att få vara kvar i Sverige. Jag vill vara en del av landet. Folk är bättre här, framtiden är ljus.

Sveriges återvändandeavtal med Afghanistan

Sverige och Afghanistan slöt den 5 oktober 2016 ett återvändandeavtal. Flyktingar som fått avslag kan sändas tillbaka till Afghanistan.
Den som frivilligt reser tillbaka kan få flygbiljetten betald av staten plus upp till 30000 kronor i ”återetableringsstöd”.
Afghanistankommittén befarar att de som skickas tillbaka kommer ”tvingas att tigga på gatan, rekryteras i de väpnade konflikterna eller finna försörjning i kriminella nätverk”.
En tredjedel av landet kontrolleras av talibaner.

Utökade kontroller ska ge fler utvisningar

Hösten 2016 började polismyndigheten i Malmö med stöd av utlänningslagen begära ut uppgifter om papperslösa av socialtjänsten.
De har skyldighet att lämna ut uppgifter ur socialregistret för att gränspolisen ska kunna verkställa utvisningsbeslut.
I december hade polisen begärt uppgifter om 400 personer.
Gränspolisen gör fler inre kontroller, främst på arbetsplatser och adresser. De ska också få större befogenheter att beslagta pass och -id-handlingar samt ta fingeravtryck.

 

 

TEXT: Hanna Johansson 

BILD: Emil Malmborg
skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR