FAKTUM | 2012/10/29 Reportage

På härbärgen har de missbrukande männen numera fått damsällskap. Allt fler unga kvinnor, ibland med barn, blir hemlösa. Ofta efter våld inom relationen eller familjen.
Ammi, 24, blev au pair hos maffian. Nicole, 27, fick bo i kappsäck med sin tvååring. Maria, 19, blev hedersmördad. Alla tre bad samhället om hjälp. Förgäves.

Text: Malin Ekman
Foto: Mario Prhat
Kollage: Kajsa Bergström

Första numret av Faktum Skåne hade knappt hunnit ut i höstluften i oktober 2011 när en energisk 31-årig kvinna dök upp på tidningens Malmökontor. Kvinnan presenterade sig som Newroz Ötunc och hade något viktigt att berätta. Hon hade startat Tänk om! – en ideell organisation som arbetar med kopplingarna mellan hedersvåld, missbruk och kriminalitet. Vid sin sida hade hon en 19-årig tjej. En ung kvinna med många drömmar, som hade mod att berätta vad hon varit med om. Efter att ha kidnappats och blivit bortgift hade hon lyckats slita sig loss från familjen, som ännu lurpassade i Landskrona. Tänk om! hade blivit hennes nya familj och nyligen hade hon valts in som suppleant i styrelsen.
Den unga kvinnans namn var Maria Barin Aydin. I dag lever hon inte längre.
Ett halvår efter besöket på Faktum i Malmö hittas hon knivmördad i sin lägenhet på Kapellgatan i Landskrona. Trots att hon vädjade om en bostad utanför hemkommunen togs hennes situation inte på allvar. Hennes då 16-åriga bror häktades för mordet och hennes mor för anstiftan. Mamman släpptes senare, dock utan att avföras från utredningen.
Strålkastarljuset riktades direkt mot Landskrona kommun. I månadsskiftet väntas utredningen om kommunens hantering av ärendet vara klar.
– Självklart har man lärt sig något av alla sådana här händelser, absolut. Det är också så att när vi sitter ner med alla de personer som är inblandade i ett ärende så får vi olika bilder. Tänk Om! hade en bild, vi hade en och skolan hade en, säger Annette Lindberg-Mohlin, chef för Individ- och familjeförvaltningen i Landskrona kommun.
Fyra mil från Landskrona, ett par kvarter bort från Faktumredaktionen i Malmö, huserar Tänk om! i ett brungult tegelhus. Jalusierna är uppdragna och en inramad logga i fönstret avslöjar hyresgästen. När Maria Barin Aydin mördades fattade Newroz Ötunc och hennes kompanjon Patrik Samuelsson beslutet att inte längre verka i det tysta. Ju fler som kände till organisationens arbete desto bättre.

”Många tjejer är hemlösa”
Det är slutet av augusti, fyra månader efter hedersmordet på Maria Barin Aydin. I det gula tegelhusets fönster står hennes foto. Då och då stannar förbipasserande till framför det. Många av de tjejer som söker hjälp hos Tänk om! gör det i likhet med Maria Barin Aydin efter att alla andra dörrar har stängts. Risken att bli hemlös är överhängande för dem som försöker fly hedersvåldet. Många unga kvinnor bor på skyddade boenden. När de sedan lämnar detta har de ingen familj att återvända till, och svårt att få bostad. Att stanna kvar i hemkommunen är många gånger precis som i Maria Barin Aydins fall ett livsfarligt alternativ.
– Många tjejer som kommer till oss är hemlösa. Sedan är frågan vad man väljer att benämna hemlöshet. I vårt perspektiv är det oväsentligt. Som vi ser det är man hemlös om man flyttar in till en kille, som man precis har träffat, bara för att ha ett tak över huvudet. Det kan handla om kvinnor som bor på kvinnojourer, har flyttat till sin kille, bor hos en kompis och så vidare, säger Newroz Ötunc på Tänk om!.
Hon förklarar hur missvisande schablonbilden av den hedersförtryckta ofta är. Bilden av en passiv ung kvinna som funnit sig i offerrollen är en medial konstruktion, som har lite att skaffa med verkligheten. I själva verket har de unga kvinnorna, som Newroz träffar varje dag, slagit sig fria av egen kraft.

Bröt sig loss
Ammi är en av dem. Det var tio år sedan hon flydde sin familj i Mellansverige, bara tretton år gammal. Ett barn.
– Jag bröt mig loss från hedersvåldet väldigt tidigt. Så jag har varit med om massa annat i stället, berättar hon samtidigt som hon slår sig ner i en trädgårdsmöbel och tänder en Marlboro Red där vi träffas i ett nybyggt bostadsområde i utkanten av Malmö. Hon lever i boende som drivs av Tänk om! sedan ett par månader tillbaka, men vi ses hemma hos hennes väninna och dennes man, där hon övernattat. Ammis bakgrund är så hjärtskärande att det framstår som ett under att hon sitter där på andra sidan det hopfällbara trädgårdsbordet.

Bland mördare och knarkare
Hon var elva år när hon såg sin pappa knivhugga mamman i skinkan. Redan i den åldern utsattes hon också själv för våld och kränkningar av sin far – och sin mor. Som 13-åring smidde hon rymningsplaner med fältassistenterna på den fritidsgård hon inte fick gå till för föräldrarna. Utåt sett var de två hårt arbetande politiska flyktingar som alla tyckte om.
– Men det var bara utsidan. Jag vet inte vad som gjorde att det slog slint i huvudet på pappa. Vi kommer ändå från en familj där man kämpat för frihet. Så vände det i stället när han kom hit, säger Ammi och fimpar sin cigg.
Tre dagar efter att hon gick till fältassistenterna blev hon omhändertagen av socialen. Det blev övergången från ett liv utan frihet till ett nytt liv utan detsamma. Ammi straffades hårt på ungdomshemmen hon hamnade på.
Trots att hon varken begått brott eller missbrukat hamnade hon sida vid sida med 16-åriga heroinister och omyndiga mördare.
– Jag kom från ett hem där jag var inlåst, bad om hjälp – och blev inlåst igen. De hade ingen kunskap om hedersförtryck så de ”glömde av” problemet med familjen och gjorde mig till problemet för att jag var så aggressiv. De såg mig som ett monster.
Ammi blev rebell och gjorde sig omöjlig för personalen. Hon blev expert på att rymma, göra fysiskt motstånd och samla de andra ungdomarna till uppror. Hon fick ett rykte om sig att vara farlig. Rymningarna och omplaceringarna avlöste varandra. Så plötsligt en dag skrevs hon ut, 18 år gammal. Då hade hon varit inlåst hela sitt liv. Först hos föräldrarna, sedan på ungdomshemmen.

Au pair hos maffian
Utan förberedelse kastades hon ut i friheten. Ingen familj, skolgång eller socialt kontaktnät. Sedan hon lämnade sitt femtionde ungdomshem för snart fem år sedan har Ammi varit hemlös. Ett kringflackande liv som ledde henne in i kriminalitet.
– Jag började resa utomlands. Jag hade inga pengar, ingenting. Jag är en gammal tjuv som stulit emellanåt för att överleva. Så jag fick göra det på mitt egna sätt. Blåsa killar, blåsa folk. Det var allt från små stölder till stora bedrägerier.
Pengarna från det Ammi kallar ”de dumma brotten” finansierade en påkostad språkresa utomlands. Det blev början på ett internationellt kontaktnät. Snart var hon au pair i en italiensk maffiafamilj. Senare arbetade hon i en bröllopsbutik på Sicilien. Till vännerna i Sverige berättade Ammi aldrig om vad hon egentligen gjorde, hon ville bevara mystiken. Men det mystiska skalet dolde den inneboende sanningen – att hon flydde den hemlösa tillvaron i Sverige.

”Jag var fucking nobody”
– Jag har alltid klätt mig fint och försökt se välvårdad ut bara för att ingen ska se. Jag har alltid haft de rätta kläderna för att ingen ska se att jag var hemlös, som jag egentligen var. Ingen familj, ingenting. Jag var en nobody. Jag trodde jag var någonting men jag var fucking nobody. För om man sitter där i problemen, vem står där? Ingen, ingen, ingen.
Samhället hade svikit henne gång på gång. Hon blev behandlad som vore hon ett monster utan att man brytt sig om att ta reda på varför hon alltid bar taggarna utåt. Ammi var ett offer för hedersvåld, men behandlades som en värsting.
Hur går det ihop med regeringens höga svansföring i kampen mot hedersrelaterat våld?
– Jag kan inte uttala mig om enskilda fall. Men det du beskriver är oacceptabelt. För att de som drabbas ska få rätt stöd behöver personal som möter barn och unga kompetens i frågor som rör hedersrelaterat våld och förtryck, säger jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i en skriftlig kommentar.
Ammis historia är unik men vittnar samtidigt om det mönster Newroz Ötunc kämpar för att göra synligt. Att hedersförtryckta unga kvinnor lätt hamnar i miljöer som leder till hemlöshet, kriminalitet, självskadebeteende och missbruk av narkotika, alkohol eller sex. Regeringen har gett ”särskilda medel” till alla 21 länsstyrelser och Östergötlands länsstyrelse det nationella ansvaret för insatser mot hedersrelaterat våld och förtryck.
– Det handlar om att utveckla metoder för uppföljning när det gäller såväl boendefråga som socialt nätverk och identitetsskydd vid behov. Men att ge skydd och stöd till den utsatta är ett kommunalt ansvar, fortsätter Nyamko Sabuni i sin kommentar.

En dörr att stänga
De flesta organisationer och experter Faktum talat med förespråkar det som brukar kallas Bostad först-modellen, ett system som bygger på att en person som erbjuds bostad därefter har enklare att ta nästa steg.
– Det är väldigt svårt att vara hemlös och inte ha någonstans att ta vägen. Det är ett grundläggande behov att ha tak över huvudet, att få lov att sova i en säng och ha en dörr att stänga om sig. Det är en bra grund för att gå vidare, säger Karin Olsson, socialarbetare i Malmö.
Socialstyrelsen går på samma linje och konstaterar i en rapport från 2011 att hemlöshet är ett problem i sig, som också riskerar att förstärka andra problem. Därför, anser myndigheten, är det viktigt att kommunerna trots det enorma tryck som finns på bostadsmarknaden i dag, frigör resurser och bostäder åt de mest utsatta grupperna av hemlösa personer.
Samtidigt blir gruppen hemlösa bredare och alltmer brokig.

Långt från Solsidan
Hemlösheten har många ansikten och finns i dag i fler grupper av befolkningen än tidigare.
– Det händer ibland att det blir skilsmässa och att personer blir misshandlade och inte har någonstans att ta vägen, inte känner någon. Plötsligt är de hemlösa, säger socialarbetaren Karin Olsson.
Nicole, 27, och hennes snart tvåårige son Neo bodde, när jag träffade dem första gången för sex månader sedan, i en gul träpaviljong för unga som saknar bostad i Stockholmskommunen Nacka – geografiskt nära, men i praktiken mycket långt från den lyxtillvaro som gestaltas i teveserien Solsidan.
För bara ett par år sedan hade Nicole aldrig kunnat föreställa sig att hon skulle hamna där. Hon är uppvuxen i Nacka med sin mamma och syster. Efter gymnasiet flyttade hon till Chile för att plugga på universitet.
Men studierna på spanska och ­engelska blev för svåra och Nicole hoppade av och tog ett lågavlönat arbete. I stället för att betala av studielånen såg hon dem växa till skuldberg. När hon sedan blev gravid ville hennes dåvarande kille att hon skulle göra abort – ett i Chile olagligt ingrepp förenat med livsfara. Nicole valde att flytta hem. Hos mamma kunde hon inte bo längre, inte pappa heller. Och kreditvärdigheten efter CSN-skulden var inget att skylta med för hyresvärdarna. Nicole och Neo blev bostadslösa.

Man blir sjuk
– Om jag var ensam hade jag förmodligen ganska lätt hittat något rum någonstans. De flesta vill inte hyra ut till barnfamiljer eftersom de kan störa grannarna. Det gör det svårare för oss att hitta något. I Sverige finns något som kallas barnens rättigheter och barnombudsmannen. Vår situation handlar ju om att vi har barn, det hade varit en helt annan sak om jag varit ensam, säger Nicole.
Hon är besviken. På kommunen i Nacka som inte längre har någon egen bostadsförmedling och som bränner 20 000 kronor i månaden på att ha familjer boende på olika hotell i stället för att erbjuda mer långsiktiga lösningar. Stressen som boendesituationen utgör har tagit sig fysiska uttryck.
– Man blir sjuk till slut, när inte psyket mår bra påverkas hela kroppen. Jag har haft magkatarr och fått medicin för magen. Bara för att man är så spänd, nervös och orolig. När man är stressad har man liksom ingen ro, säger Nicole.
I dag har hon tagit sig från den gula träpaviljongen och bor tillfälligt hos sin pappa.
Nicoles, Ammis och Maria Barin Aydins levnadsöden skiljer sig på många sätt åt. En av dem finns inte längre bland oss. Men hon tillhörde, liksom Nicole och Ammi den ökande andel kvinnor bland de 34 000 personer i Sverige som står utan fast bostad. 21 procent av dem är 18-26 år gamla.
Ammi är 23. Genom åren på ungdomshem och utomlands har hon närt drömmar om att starta eget och bli rik, bli fri. Hon tänder ännu en Marlboro Red, sätter den mellan pek- och långfingret och pekar mot hjärtat.

Pengar vägen till frihet
– Först vill jag bli fri härinne. Jag har alltid velat ha något eget och jag har alltid velat ha pengar. Jag har många drömmar: Mäklardröm, starta eget-dröm. När jag är 35 år ska jag ha fett med pengar. Jag menar inte att jag vill bli miljardär, men jag vill bli fri. Pengar är en del av att vara fri, men jag menar inte att man blir fri i själen av dem. Först vill jag bli fri i själen. Jag vill kunna göra det jag känner för, utan att det ska vara massa problem. Jag har haft tillräckligt med problem. Jag vill att livet ska vara lätt.

 

”Hon ströp mig”
Maria Barin Aydin blev 19 år gammal. Hon utsattes i april i år för ett sannolikt hedersmord i Landskrona. Hennes 16-årige bror häktades misstänkt för mordet. Mamman häktades misstänkt för anstiftan, men släpptes senare.
Hon är dock inte avförd från utredningen. Kommunen har fått utstå hård kritik för att de inte tog Marias fall på allvar. Sex dagar före mordet larmade Maria polisen. Men trots blåmärken över hela kroppen sa polisen bara ”gå till soc i morgon”. I larmsamtalet berättar Maria hur mamman misshandlat och hotat henne:
– Hon ströp mig och då kunde jag knappt andas. Sen började hon hota mig. ”Vänta bara tills du somnar, jag vet att du inte kan låsa dörren, då kommer jag och dödar dig, tro inte att du kommer att leva efter det här”, ska mamman ha sagt, enligt Mara Bardin Aydin.
En knapp vecka senare var hon död.

Högt tryck på härbärgen
Socialstyrelsen delar upp hemlöshet i fyra situationer beroende på grad av trygghet och stabilitet. Situation 1 (till exempel härbärge, hotell eller camping) har lägst grad av trygghet och situation 4 (mer långsiktiga boenden som försökslägenheter eller sociala kontrakt) högst.
Att bo på kvinnojour räknas till situation 1. Det förs ingen statistik över hur många av dem som bor på kvinnojourer som utsatts för hedersrelaterat våld.
Totalt räknas 34 000 personer som hemlösa i Sverige i dag. Det går inte helt att jämföra dagens siffror med dem ur kartläggningen som gjordes 2005, eftersom definitionerna har förändrats. Men antalet personer som helt saknar boende har minskat. 2011 var de 280, mot 950 år 2005.
Samtidigt har personerna i de mest akuta boendelösningarna – som härbärgen – ökat. Andelen utrikesfödda personer har likaså ökat. 36 procent av kvinnorna och 35 procent av männen lider av psykisk ohälsa. Hemlösheten finns i dag i fler grupper av befolkningen än tidigare.

Bostad först
Bostad först är en modell, som innebär att hemlösa får ett förstahandskontrakt med särskilda villkor, dock utan krav på drogfrihet eller liknande. Hyresgästerna blir erbjudna frivilliga insatser för att komma tillrätta med missbruk och arbetsträning etc.
Bostad först-modellen har skördat stora framgångar i bland annat New York. Där bor drygt 80 procent av de tidigare hemlösa, som ­medverkat i Bostad först-program, kvar i sina bostäder fem år senare. Modellen har också framgångsrikt prövats i andra nordiska länder. I Stockholm har Bostad först funnits i två år och där bodde 14 av totalt 17 försökspersoner kvar efter ett år.

 

TEXT:

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR