FAKTUM | 2019/07/12 Reportage


Solen skiner in genom fönstret och träffar Hampus Nessvolds bakhuvud. Allt runt honom lyser upp. Men den 22 februari kommer strålarna att träffa honom framifrån när debutshowen ”Ta det som en man” har premiär på Stora Teatern i Göteborg.

Fredag morgon och Hampus Nessvold vaknar upp i den lånade lägenheten på Avenyn i Göteborg. I kväll ska han åka hem till Stockhom efter en veckas repetitioner på västkusten. Men han mår skit. Dagen innan valde han nämligen att färga håret inför en fotografering. Från askblond till mörkbrun. Från en dag till en annan.
– Men gud, vad har jag gjort, tänkte jag på morgonen, säger han.

Sen fick han inte ihop sin resväska. Jävla skit, utbrast han slängde den i väggen. Till följd av händelsen blev han sen till fotograferingen. Väl i taxin bad han chauffören att köra snabbare och ifrågasatte huruvida det verkligen var den smidigaste vägen.
– Efteråt hade jag sån ångest att jag var tvungen få tag på chauffören och be om ursäkt.

Under fotograferingen hade Hampus dessutom en otrevlig ton mot regissören Mia Skäringer och på eftermiddagen var han nära till tårar när det var räkor på mackan istället för lax.
– Det var ju inte det att resväskan inte gick ihop eller håret. Eller räkorna. Det var någonting annat, vad? Jo, den stundande showen, gissar han. 

Hampus Nessvold beskriver sitt tillstånd som labilt, han pendlar mellan att vara euforisk och må riktigt dåligt.
– Jag känner mig som en Rubiks kub som jag konstant fingrar på för att finna en lösning på hur jag ska leva. Det kan inte vara så här varje gång jag ska göra något stort, säger han.

Det är lördag förmiddag när vi möts i hans hemkvarter, Hornstull, på Södermalm. Hampus ger gårdagen till trots ett intryck av att vara en lugn och jordad person. Varje svar får ta sin tid, kaffet och juicen likaså.

Att som man få vara känslig, icke muskulös och utseendefixerad är tre av de många ting som präglat hans skapandet i skrift, artisteri och sång de senaste åren.
– Jag gräver alltid där jag står och tror att jag kommer att få problem med det, att jag utgår så mycket från mig själv. Mitt uttryck är att känna, tänka och gråta högt. Och i längden blir det dränerande att visa upp sig med hjärta och själ hela tiden. 

Så hur mår Hampus Nessvold om tio år?
– Jag vill inte se mig själv efter 30, höll jag på att säga, säger han, skrattar och fyller snabbt i:
– Med det menar jag inte att jag vill dö, men usch, jag har en sån jäkla åldersgrej. Att bli gammal och äldre. Jag har svårt att ta in att det ska komma en generation efter mig som är yngre och mer inne. Men vid 32 har jag antagligen släppt de tankarna, säger han.

2018 medverkade Hampus Nessvold i Mia Skäringers hyllade föreställning ”Avig Maria – No more fucks to give”. Relationen mellan de två beskriver Hampus som mycket god. De känner varandra väl. Att Mia nu debuterar som regissör till hans show är något av en dröm. Hon har länge varit hans stora förebild.
– I början var bekräftelsen viktig. Jag ville att hon skulle tycka att jag var rolig och klarsynt. Men nu känner jag inte alls så. Hon vet vad jag kan.
– Hon är fantastisk och har ett öga som ser igenom, säger han. 

”Ta det som en man” baseras delvis på Hampus Nessvolds bok med samma namn. En personlig djupdykning i mansrollen, om hur det är att växa upp som man i dagens samhälle. Men han närmar sig även det stora temat kärlek.
– Kommer jag att hitta en kvinna som älskar och accepterar mig om jag inte har de där musklerna, inte spelar fotboll eller är stark och oberörd? Utan istället skiter i normer, gråter, skriver och sjunger.

Syftet med debutshowen är inte att ge publiken några svar, men förhoppningsvis fler frågor.
Är världen redo för känsliga män?

Hampus Nessvold
Ålder: 22 år
Bor: Södermalm, Stockholm
Uppvuxen: Värnamo
Aktuellt: Debutshow ”Ta det som en man” 22 februari på  Stora Teatern, Göteborg

Urval från turnén
1 mars – Scalateatern, Karlstad
8 mars – Lunds Stadsteater
5 oktober – Folkets Hus, Göteborg

Udda rutin
”Jag har en liten tvångstanke innan läggdags. Jag går in på varje app på mobilen, rensar och återställer. När jag vaknar vill jag mötas av en ny telefon och en ny dag med nya möjligheter. Inget från dagen innan ska ta över mig. Den här grejen har jag gjort i typ fem år men aldrig riktigt reflekterat över hur sjukt det är. Jag raderar till och med samtal. Jag är ju sjuk i huvudet.”

TEXT: Sandra Pandevski

BILD: Per Englundskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR