FAKTUM | 2017/03/22 Nyheter, Profilintervju, Reportage

Skulle publiken följa med honom när han stängde sin Youtube-kanal för ett par år sedan – eller inte? Nu vet vi svaret. William Spetz har tagit sin talang och sin döda mormor ut på turné, med en växande beundrarskara stadigt i hand.

Han har sovmorgon för första gången på många veckor. William Spetz har tänt doftljus i sängen och äter sen frukost. Det har varit mycket att smälta sedan han klev av Scalateaterns scen ett och ett halvt dygn tidigare.
Framgången med föreställningen Mormor jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme? är ett faktum, men inte självklart att ta in.
– Responsen har varit otroligt mycket större än jag hade förväntat mig. Det är så häftigt att i slutet av varje föreställning få möta min publik. Det känns som att alla känner mig – och på ett sätt så gör de ju det – och jag dem också. Vi har redan delat så mycket.

Den nära relationen sedan Youtube-tiden gör det nog lättare för honom som skådespelare att få direktkontakt med sin publik, som i dag fyller teatersalongerna, tror han. De har en fortsatt nära relation, kommenterar varandra på Instagram, följer varandra på Twitter. Banden består. William Spetz och hans följare har bara bytt kanal.
Han var bara tolv när han skapade sin första blogg. Och det händer mycket med en människa i tonåren. Men publiken tycks ha vuxit parallellt med den nu 20-årige William.
– Jag och de som kände igen sig i det jag gjorde på högstadiet, vi fortsätter vårt samtal, liksom.
Vad väntar då publiken som ska följa William Spetz och hans mormor på turné? Ett antal scener ur hans unga men väldigt innehållsrika livsberättelse. En berg-och dalbana mellan humor och allvar, ibland samkörda i parallella spår. 

William Spetz tar det från början och iscensätter sin egen födelse. Han ligger i fosterställning på scengolvet och kryper/ålar/krampar sig ut ur sin mammas … ja där får vi ett tillfälligt avbrott och kastas ännu längre bak i tiden – till dejtingscenen på discogolvet där föräldrarna träffas.

Din mamma var bara 18 när hon fick dig. Har du tänkt på hur det skulle vara att nu ta hand om en tvååring?
– Ja gud, jag har tänkt på det, mamma hoppade av gymnasiet och hade ett spädbarn på armen när hon tog studenten. Det fanns tydligen inget att göra i Umeå på den tiden, allt var så tråkigt, säger hon, haha. Jag kan verkligen inte se mig själv där nu, och det kunde väl kanske inte de heller även om det var så det blev för dem och för många andra som fick barn tidigt. Jag har absolut tänkt på det, men barn får gärna vänta lite.

Identitetsincheckning till högstadiet. Normen för flicka och pojke åskådliggörs på ett smart sätt och publiken vrider sig av skratt och i plågsam igenkänning. William, en kille som gillar tjejgrejer (som att se på Desperate Housewives) passar inte in i någon mall, men tilldelas i alla fall rollen som klassens clown.

Om du inte hade fått/tagit rollen som den roliga, hade du då blivit mobbad?
– Ja det tror jag. För det fanns ingen annan roll jag kunde ta. Hade jag inte varit väldigt skämtsam hade jag nog framstått som mycket mer osäker. Jag vet inte säkert om jag hade blivit mobbad, för vi var lite töntiga allihop, och gick lite som i flock. Vi blev nog inte så utsatta tack vare det. Men hade jag gått i en annan klass, och inte haft min humor som ett skydd, som ett vapen, hade jag säkert kunnat råka ut för mobbning.

Han har alltid känt sig lite tafatt, men hittade något slags komik i det under sin uppväxt. Det var nog ganska hårt på högstadiet för många, resonerar han i dag, men man märker inte riktigt hur tuffa de där åren är förrän man lämnat dem bakom sig. För William Spetz var det som för många andra först på gymnasiet, på teaterlinjen, han mötte andra med samma intressen. Likasinnade.

Med facit i hand, önskar du att något hade varit annorlunda?
– Nej, jag hade faktiskt inte ändrat på någonting. Kanske att mormor inte skulle ha varit sjuk. Men allt annat har haft en mening. Mina föräldrars skilsmässa och andra jobbiga perioder. Ser jag andra i dag som har sina mormödrar kvar, gör det ont i mig. Jag vet att mormor fick frid och jag sörjer därför inte döden, men att hon blev sjuk, det hade jag önskat aldrig hände. Om hon hade levt i dag hade vi kunnat resa tillsammans, hon älskade det. Vi hade så mycket kvar som vi skulle ha gjort om det hade varit annorlunda. Men när det kommer till saker som har format mig, så skulle jag säga att jag är ganska glad över allt som har hänt.

På bänken med mormors aska i urnan. William: ”Mormor, jag vet att du är i himlen, men det känns som att vi inte har hunnit prata färdigt. Jag vet ju inte vad du gör i kväll … (hjärtliga skratt i publiken) … Men har du tid en stund?” (Tysta tårar i publiken).

Din adopterade mormor adopterade din mamma och ni tre verkar ha haft ett alldeles speciellt starkt band till varandra. Kan du beskriva det?
– Relationen var jättespeciell och jättefin och på något sätt har ju jag och mamma olika relationer till mormor; mammas mamma – min mormor – var adopterad från Luleå och i sin tur adopterade hon min mamma från Pakistan.

– Mammas starkaste minnen av mormor var mycket när mamma var liten och mormor var helt frisk och lagade mat och var den här krutkvinnan. Och även om jag också minns henne sådan har jag starkare minnen av hennes sista tid. Jag har nog inte haft lika svårt att minnas mormors sista år för det var år som var starka och utmärkande för mig. Hon blev sjuk när jag gick i högstadiet och dog när jag gick sista året på gymnasiet.

Precis nybliven pensionär insjuknade Williams mormor i kol. Hon dog, 71 år gammal, i hans armar på sjukhuset i Umeå. William minns mormor som han sjunger i föreställningen: ”Du var smal men du var stark, du var trött men du var vaken, du var ledsen men du log och jag förstod, det var du i din starkaste form.”
– Hon höll sitt huvud högt under alla förutsättningar. Hon stod kvar på något sätt. Mormor har varit en så stark länk mellan oss och har gjort oss väldigt mycket till en familj, genom alla julaftnar och somrar.

Även i sorgen efter henne skapade hon band mellan sina efterlevande och gjorde så att vi hade varandra, menar William.
– Trots att vår sorg skiljer sig är det samma människa vi saknar. Min poäng är också att hon var sig själv in i det sista.

Videoklipp på scenens vita duk, med mormor och William framför kameran. De pratar om att han filmar, och om en stor finne han har i pannan. Mormor och William höjer sina glas till en skål och mormor uttrycker på kärv och klingande norrländska att hon tycker det är ett tveksamt nöje att spela in en film där man ska sitta och stirra på hans finne. Klipp.

Kunde ni prata om allt?
– Ja, vi kunde verkligen prata om känsliga saker också och hon kunde visa sig sårbar. Ibland grät
någon av oss, ibland pratade vi om saker som var jättejobbiga, om hennes depression som drabbade henne för att hon kände sig så svag. Men vi
avslutade alltid med ett glas Loka Citron och ett skratt. De sista åren fick vi ytterligare en dimension i vår relation. De här samtalen som vi kanske inte hade haft om hon hade varit en frisk mormor som kommit på middag någon gång då och då.
Vi träffades ofta och pratade också om det som var svårt. Och så kunde hon plötsligt utbrista (William på Ume-dialekt):

”Nämen va ä … Loka Kiwi? Hemtjänsten ha’ köpt’ fel. Ja’ sa ju Loka Citron. Ska de’ var’ så svårt?”

William kliver in på scen i rollen som sin forna gympafröken. Beskriver känslan av att vara tvungen att delta på gympalektionen. Önskan att vara tjej för att kunna skylla på ”lingonveckan”. Den förnedrande känslan av att alltid vara dålig, kanske sämst, på dessa lektioner, och sarkasmerna ur gympafrökens mun som avfärdar allt som bortförklaringar – även astma. Vilket slutar illa i den iscensatta fantasin där högstadie-William till slut stryker med på kuppen. Skjuten i bröstet av sin egen lärare. Som efteråt hittar lappen från mamma i Williams byxficka där hon
intygar att han är sjuk.

Har du drömt om det här, på riktigt?
– Nej, inte vad jag vet, haha, men jag har tagit den här situationen som jag upplevt så många gånger i mitt liv och förhöjt den till ett slags mardröm. Många andra gamla Youtube-karaktärer har jag lämnat bakom mig, men gympafröken lever kvar. Det är så kul att göra henne. Hon är en pausfågel. Jag längtar tills jag kommer till Umeå och spelar, det finns nog en stor chans att hon kommer och tittar, jag hoppas verkligen det. Hon skulle egentligen ha procent på föreställningen.
– I dag kan jag också tänka att det måste ligga en frustration i att vara lärare i ett ämne som så många stretar emot. Hon får dra William i benen, hon får bli the bad cop hela tiden. Slitsamt. 

Karaktären Lisa sjunger ut på scen, i en Beyoncé-hit som fått en ny text om varför hon måste ha A i allt för att bli lycklig. Den magra, gängliga gestalten ser på samma gång fantastisk och bedrövlig ut. Sårbar. Och har en överraskande stark sångröst.

Det är en mindre känd sida hos dig – många har reagerat på att du sjunger så bra. Vad tycker du själv?
– Jag har aldrig identifierat mig med att vara den som sjunger – jag har inte vågat tänka på det, det har inte ens varit en möjlighet. Men det var väldigt roligt att skapa den här musiken tillsammans med Andreas Grill. Inte minst Mormors sång, som vi började arbeta med i maj förra året och slutförde i september. Det har varit så otroligt utvecklande och lärorikt att lära sig ett helt nytt sätt att uttrycka sig på. Jättespännande – och svårt. Det är häftigt när skådespelare kan hoppa mellan uttryck, inte bara teve-film-scen utan också svänga mellan humor, seriositet, sång och poesi. Det skulle vara synd att begränsa sig.
Känner du många som Lisa – eller är Lisa också du?
– Ja – och ja. Absolut. Lisa har varit en karaktär som jag har gjort på olika sätt. Hon är människan som vi alla har inom oss, den som bara vill bli omtyckt, älskad och bra nog, men det är så svårt att vara bra nog. Jag har genom hela mitt liv haft kompisar som har detta i sig. Och även varit så själv.

Lisa är den av alla hans karaktärer som William Spetz älskar mest. Hon är komisk men också tragisk och det gör henne väldigt intressant.
– Jag skulle vilja göra en hel föreställning om henne. Jag är jätteglad att folk kan relatera till Lisa. Och det känns faktiskt som att jag knappt har vidrört henne än. Jag hade med jättemycket om Lisa från början, säkert fem-sex scener, och landade till slut i en. Hon har mycket kvar att säga.

William pratar med sin mormor i urnan om sin sexualitet: ”Jo, mormor, alltså, jag är bi … eller gay … det finns någon läggning som alla hipsters alltid pratar om … om jag i procent ska … jag är … jag vet inte.”

Hann du berätta för mormor?
– Ja, det var lite sådär som det var i scenen, när jag berättade för mormor. Det var den där sista dagen på sjukhuset när hon låg och sov och jag visste inte om hon skulle vakna. Jag tänkte att nu är det snart försent, och fick lite panik: ”Betyder det att jag har ljugit för henne, att jag inte sagt något?”

Så William sa det bara, jättejättetyst, visste att hon inte ens hörde, som att han sa det bara för sig själv. Mormor hade antagligen bara skrattat åt att han la så stor vikt vid det.
Men det har varit svårt för honom att prata om det tidigare. Har aldrig känts relevant att ta upp i ett offentligt sammanhang. Han minns att när han tog upp det med sin bästa vän Linda, när han var 16, kunde han inte säga det rakt ut.
– Jag skrev det på mobilen ”Jag är bi” och visade henne. Även om det är lättare i dag, så är det fortfarande svårt för många, också beroende på vilka kretsar man lever i. Skillnaden är stor mellan Stockholms innerstad och byar i Norrland.

Att han berättar det i föreställningen är för att den är så personlig. Men det betyder inte att detta är en stor del av Williams liv.
– Jag förstår alla som höjer regnbågsflaggan, att det är en viktig del av en resa, och man måste få göra den på sitt eget sätt. Men jag tror och hoppas att vi går mot en tid där man inte behöver lägga stor vikt vid det, om man inte vill. När jag spelade inför provpublik, där det bara var gymnasieelever, var det inte en enda som kommenterade det. Det var ingen grej för dem. Det gjorde mig trygg och lycklig.

Föreställningen är slut. En klunga unga tjejer dröjer sig kvar inne i salongen och går fram till scenen. Så kommer William. Säger hej, kramar om dem alla och står och pratar med dem. Länge. ”Det känns som att jag känner er. Tack för att ni kom.” William möts av väldigt mycket kärlek. Det är rörande.

Vad håller dig kvar på jorden?
– Jag har väldigt lätt för att bli glad när någon säger något fint och uppskattar mig. Men jag tar aldrig någonting för givet. Jag har tvivlet i mig som ett sandpapper. Det hjälper mig, det utvecklar mig. Visst kan jag känna mig stolt, men stannar inte i den känslan. Mitt tvivel gör att jag kan fortsätta. Jag kommer aldrig att bli klar. Tvivel är en tillgång, bekräftelse kan bli det motsatta.

Vi går en gråmulen promenad genom Göteborgs centrum, söndagen efter P3 Guldgalan där William Spetz hållit ett underhållande – men likafullt allvarligt – brandtal. För alla likas värde. Mot rasism, homofobi och religiösa förföljelser.
Han medger att han var nervös inför galan, att publiken skrattade mer, och på andra ställen, än han tänkt sig, och att han precis som andra har sina stunder av ångest. Men att han för det mesta landar i en grundtrygghet efter arbetsdagens slut. Efter en ganska lång ledighet över jul, kryddad med influensa, längtar han efter sin publik igen.
– Det ska bli fantastiskt att få åka runt i Sverige och möta nya platser och människor.
Han vet att han kommer att vara ledsen i april, när turnén är avslutad.
Det handlar inte bara om att släppa taget om scenen och publiken. Det handlar också om att släppa taget om mormor.
Hon har ju varit väldigt närvarande i mitt liv, även som död. Hon står ju där i kulissen och gör tummen upp när hon ser att salongen fylls. Men jag får helt enkelt hitta ett nytt sätt att fortsätta min dialog med henne: ”Mormor jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme till?”, säger han och skrattar.

 

William Spetz

Född: 4 april 1996 i Umeå

Yrke: Skådespelare, komiker, programledare

Familj: Mamma, pappa, lillasyster.

Karriär: Började blogga som 12-åring och startade en ungdomsblogg på Västerbottens-Kuriren.

2010 startade han en videoblogg på Lilla bloggen och blev känd genom humorserien Williams lista och Scener ur ett tonårsliv på SVT Play.

2014 medverkade han i Musikhjälpen.

2015 satte han upp en pjäs om främlingsfientlighet. Samma år var han konferencier för Guldtuben.

2016 medverkade han i finalen för Melodifestivalen och i ett antal teveserier.

Aktuell: Med föreställningen Mormor jag vet att du är i himlen – men har du tid en timme? som spelats på Scalateatern i Stockholm i höst och nu är ute på turné.

Aktuella speldatum: 24/2 Jönköping, 25-26/2 Uppsala, 1-2/3 Göteborg, 3/3 Vara, 10/3 Malmö, 12/3 Västerås, 22/3 Halmstad, 23/3 Norrköping, 24-25/3 Karlstad, 1/4 Gävle, 2/4 Sundsvall, 21/4 Linköping, 23/4 Stockholm.

Linda Ulfhielm, om William som vän:
“Vi lärde känna varandra i högstadiet för sju år sedan, (komiskt nog genom en MSN-chatt) och från den dagen har vi i princip suttit ihop. Genom åren har många sagt till mig ”Du måste ju skratta konstant när du är med William”. Och ja vi skrattar mycket, men han är också känslig, djup, omtänksam och världens bästa lyssnare och min största trygghet i livet. Jag har aldrig mött någon med så många nyanser i sin personlighet. Han är min allra bästa vän och största förebild.” 

Håkan Spetz, om William på scen:
“Jag blev helt tagen. Grät och skrattade om vartannat när jag såg premiären. Han har denna sällsynta förmåga att beröra människor på ett enkelt sätt. Hans tolkningar av olika karaktärer är otroligt igenkännande och dragna till sin spets. Jag ser fram emot att svenska folket nu får beröras av hans föreställning, stora som små. Det blir en upplevelse att få följa – som stolt pappa.”

Andreas Grill, om Williams sång:
”William var ganska otränad och inte så van vid att sjunga, men han utvecklades snabbt och blev bättre på att hitta tonhöjd, rytm och teknik. Vi gjorde om låtarna flera gånger och testade olika stilar, gjorde om text, bytte tonarter tills vi kände oss nöjda. När William tre-fyra månader senare sjöng live på scen hade det skett en stor förbättring. Han är förtjust i filmmusik så jag komponerade musik som följer händelserna på scen, förstärker och understryker. Jag skapade till exempel instrument av Williams mormors röst, förvrängde och loopade så att det blev ett spelbart instrument. Det ger en känsla av att hennes ande svävar över föreställningen även musikaliskt.”

 

TEXT: Malin Clausson

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR