FAKTUM | 2015/06/25 Reportage

Jazmine Joaniquina, 25, levde länge utan tak över huvudet.

Mamma och pappa kastar ut dig på gatan. Eller så rymmer du för att du inte står ut. Unga blir allt oftare hemlösa. Det vittnar flera hjälporganisationer om. Faktum har träffat Jazmine och David som lever eller har levt i hemlöshet.

 

Kortedala våren 2004: Fjortonåriga Jazmine Joaniquina står och stampar med foten medan hon väntar på hissen utanför hyreslägenheten i norra Göteborg. Tårarna bränner bakom ögonlocken. I handen har hon en Ica-kasse med grejer hon rafsat ihop i all hast. För tio minuter sen gav hon sin mamma ett ultimatum; han eller jag.

Relationen med styvfadern har alltid varit ansträngd; bråk, skrik, manipulationer och nu orkar Jazmine inte längre. Men mamma valde inte som Jazmine hade hoppats.

Dörren öppnas plötsligt, styvpappan kommer utrusande ur lägenheten och rycker påsen ur hennes händer. “Du äger ingenting, om du går så går du med det du har på dig”. Det var ett par gråa ­träningsbyxor, ett linne, en luvtröja, mobiltelefon och en tjuga. Så började Jazmines liv som hemlös.

– Jag brukar säga att jag har inte levt mitt liv. Jag har överlevt mitt liv.

Några månader senare är Nordstan till bredden fylld med sönderstressade julshoppare ute i sista stund. 15-åriga Jazmine står mitt i vimlet och tänker “Tåget. I värsta fall får det bli tåget.” I går fick hon veta att kvinnan som äger jourboendet ska i väg och fira jul hos sin familj. Eftersom kvinnan inte litar på Jazmine har hon sagt att hon måste hitta någon annanstans att sova. Socialtjänsten har julstängt och på akutboendena är det brist på platser får hon höra när hon ringer och frågar om hjälp. Hon slänger på luren, trycker i sig alla smärtstillande hon kan hitta och ger sig av ner på stan.

– Om någon bara hade pratat med mig, sett mig, det var allt jag ville. Hemlöshet är som döda vinkeln, man vet att det finns där men man låtsas inte se.  

Inte välkomna

I Socialstyrelsens senaste stora kartläggning av hemlöshet i Sverige från 2011 påtalar bland andra Stadsmissionen i Stockholm och Rädda Barnen att ungdomar ökar inom gruppen hemlösa personer.

Michael Anefur, alliansregeringens hemlöshetssamordnare åren 2012-2014, säger att ökningen bland unga har många olika förklaringar.

– De har inte missbruksproblem, de har inte psykisk ohälsa, utan det här handlar om att man inte är etablerad på bostadsmarknaden, man har inga referenser, man är ny i Sverige eller att man kanske har straffat ut sig någon gång, man kanske har sms-lån, säger han.

Det har gått fyra år sedan Socialstyrelsens kartläggning genomfördes, men problemet med unga i hemlöshet ser inte ut att minska. Efter en rundringning till åtta olika hjälporganisationer i Göteborg och Malmö är bilden som målas upp tydlig; de ser en ökning.

På Räddningsmissionens café på Vasagatan beskrivs ökningen av unga som “explosionsartad”. Winco Solomone, föreståndare för Trappaner, ett annat café för hemlösa, ser även han fler ungdomar.

– De har blivit fler, men de söker sig inte hit ännu. Det är mycket skam och skuld när det kommer till hemlöshet. Vi har sett en ökning av ungdomar i 20-årsåldern. Men jag tror att det finns ett stort mörkertal. De skäms för att komma hit.

Skön Svensson

David Johansson pulsar fram i den knähöga snön iklädd endast ett par Adidas träningsbyxor och en röd munkjacka. Vi har åkt buss ungefär en halvtimme utanför Partille centrum och därefter gått i ungefär tio minuter när vi slutligen hamnar vid en hästhage.

Vi är på väg hem till Davids tillfälliga boende och stoppet vid hagen kommer som en överraskning.

– Ser du han den vita därborta? Han är min favorit.

Det David pekar på är en vit raggig ponny som hänger med huvudet i den snötäckta hagen. Det är vinter, snö överallt och det är kallt, men David verkar inte frysa. I stället är han helt uppslukad av att klappa den raggiga ponnyns mule.

– Jag går hit varje dag. Småtjejerna tror att det är dem jag spanar på, men det är bara hästarna jag är intresserad av.

Stallet som hagen tillhör ligger intill ett stort, gult vandrarhem utanför Partille. Detta är Davids hem. I alla fall för tillfället. Senast vi pratade skulle han bara bo där i två veckor till. Nu har socialen ändrat sig och han ska få bo där i ytterligare två veckor. Sedan har han blivit lovad en egen lägenhet på Björnbergs väg, ett referensboende som man hyr i andra hand av kommunen. Där kan han bo ett tag för att få boendereferenser. Efter det får han förhoppningsvis en egen lägenhet inom kommunen, men det finns inga garantier.

– Jag hatar att flytta. Att inte ha en fast punkt, det drar ner en.

Vi dricker te vid träbordet i köket på vandrarhemmet. Det är David som har köpt teet, med exotiska smaker som blåbärsmuffins och strawberry cupcake, och som tydligen “smakar skit om man inte har socker i det”. Köket delas av alla på vandrarhemmet, så förutom David är det en ryss, två somalier, fyra polacker och en amerikansk familj som dricker av hans te. Det har han ingenting emot.

David har varit på drift hela livet.

David är 25. Han kommer från ett missbrukarhem och har bott i olika jourboenden hela livet. 

Utan utbildning eller speciellt mycket arbetslivserfarenhet har han svårt, för att inte säga omöjligt, att få ett boende på egen hand. Då finns det inte mycket annat att ta till än soc. Det är socialtjänsten som har hittat vandrarhemmet åt honom. Ett tag bodde han i en egen lägenhet, en tvåa i andra hand i Frölunda. Ibland drömmer han sig tillbaka till den tiden, tiden då han hade egna möbler, fast adress och själv betalade hyran.  

– Jag har testat det sköna Svensson-livet. Det var jävligt kul faktiskt.

Men det blev inte långvarigt och snart stod han utan bostad än en gång. Han ser fram emot att få en riktig lägenhet igen, den som socialen lovat honom, även om han inte vill kalla det hem.

– Jag är ett gammalt hopplöst fall, jag kommer aldrig att få rötter.

Kommunen: Ser inte fler unga

På socialtjänsten i Göteborg känner man inte igen bilden av att allt fler unga blir hemlösa. Enligt kommunens egna siffror ligger antalet hemlösa ungdomar, 18-26 år, förra året på samma nivå som den gjorde 2010. Däremellan har siffrorna fluktuerat upp och ner med ett tiotal.  

– Gruppen unga märker inte ut sig utifrån det vi ser i våra mätningar, säger Malin Östling, verksamhetschef boende och socialjour i Göteborgs stad.

Maria Bäcklund, enhetschef på Göteborgs Stadsmission, har en annan teori om varför gruppen hemlösa unga inte ökar i statistiken, trots att hennes medarbetare vittnar om att de ser fler än tidigare. Hon tror att ungdomarna faller mellan stolarna därför att de helt enkelt är skrivna någonstans, trots att de på grund av olika anledningar inte kan bo där.  

– De har en adress, men bor inte där och det gör att de i myndigheternas ögon inte är hemlösa, säger hon.

Ofta försöker socialtjänsten få den unge att flytta hem igen. Ibland fungerar det, och ibland inte. Maria Bäcklund tror inte att socialtjänsten kan göra någonting annorlunda eftersom de agerar utifrån gällande lagar. Men ungdomar går miste om hjälp som de skulle ha behövt.

– För varje ung människa som inte har ett hem eller kan bo kvar hemma av olika anledningar är det ett misslyckande både för föräldrarna och för samhället, säger hon.

31 boenden på fem år

Lugn meditationsmusik hörs tyst från stereon och det står tända ljus utspridda lite varstans i den spartanskt men snyggt inredda trean i Gamlestan. Den i dag 25-åriga Jazmine ser harmonisk ut där hon sitter uppkrupen med en tekopp i fåtöljen. Men på mobilens upplysta skärm ser jag en lång lista. Kvällen innan intervjun har hon suttit och skrivit ner alla platser hon har bott på under sitt liv. Det är en lista på 31 punkter.

– Jag var egentligen hemlös även när jag bodde i jourhem och hos fosterfamiljer. Ett boende är tak över huvudet, ett hem är en fast punkt, en trygghet. Det fick jag aldrig någonstans, säger hon.

Tiden som följde efter hon stuckit hemifrån var ett töcken. Nätter hos kompisar, på jourboenden, fosterhem och gatan avlöste varandra. Två nätter här, en vecka där. Hon minns speciellt när hon vaknade upp hos en kompis första morgonen efter rymningen.

– Jag vaknade och förstod inte var jag var. Sådana morgnar blev det många av sen. Man vaknar upp, förstår inte var man är och plötsligt kommer verkligheten som ett slag i ansiktet.

Byxorna nere

När kompisarnas föräldrar började undra var hon bodde ljög hon och sa att hon skulle gå hem. I stället gick hon till någon annan kompis. När hon inte hittade någon att sova hos sov hon i trappuppgångar, i källare, i övergivna husvagnar. Socialen försökte hitta boenden, men det var alltid någonting tillfälligt. En fosterfamilj åkte på semester två dagar efter att Jazmine hade anlänt, och hon kunde inte följa med. En annan låste in henne när deras barnbarn skulle hälsa på.

– Jag kunde sticka och vara borta långa perioder utan att någon letade efter mig, berättar hon.  

I Slottsskogen hittade hon andra ungdomar som var i hennes situation och tillsammans hjälptes de åt och tipsade varandra om ställen där de kunde sova. Parkerade nattåg med sovkupé på Centralstationen var en favorit. Om de hittade en glipa i något fönster och var flera stycken kunde de lätt ta sig in och sedan sova i sängarna tills någon kom.

Kylan är ett återkommande tema i Jazmines historia. Hon berättar att hon ofta gick fram och tillbaka mellan Nordstan och Röda sten för att hålla värmen. Ibland sökte hon till akuten på Östra för att få sova en stund i väntrummet eller på britsen. Hon minns en natt när hon satt och frös vid pelarna på Gustav Adolfs torg. En hemlös man kom fram till henne och frågade om hon frös. Hon nickade till svar. Följ med, sa mannen. Men Jazmine är inte dum. Hon satt kvar på sin plats. Mannen gick bort till ett tidningsställ fyllt med Metro och tog med sig en bunt tidningar tillbaka. Han visar hur hon kan linda in benen i tidningspapper för att hålla kylan ute.

– Så där står jag, mitt i natten på Gustav Adolfs torg med byxorna nerdragna och lindar in benen i tidningspapper. Och det hjälpte! säger hon och skrattar åt det absurda minnet.

Inget ljus i sikte

Både hjälporganisationer, socialtjänsten och Michael Anefur, regeringens tidigare hemlöshetssamordnare, är rörande överens om att det som behövs är fler bostäder. Hade det bara byggts mer hade man kunna bygga bort hemlösheten. I alla fall för ungdomarna.

– Det finns en trend i Europa att fler unga människor blir hemlösa och det är en trend som säkert kommer att komma hit också. Det byggs för lite och unga människor har svårt att komma in på bostadsmarknaden, fastän de inte har några större problem, säger Malin Östling, verksamhetschef boende och socialjour i Göteborg.

Kraven från bostadsbolagen på att hyresgästen inte får ha några betalningsanmärkningar och bra inkomst gör sitt till för att stänga vissa grupper ute, bland dem ungdomar. Malin Östling låter uppgiven när hon diskuterar dessa problem.

– Jag har lite svårt att förstå varför allt tryck hamnar på socialtjänsten i denna fråga. Varför det blir socialtjänsten man ger sig på för att det finns för få lägenheter. Man måste bygga, säger hon.

En möjlig väg att gå skulle vara att införa “social housing” i Sverige, det vill säga statligt subventionerat bostadsbyggande, för att de som utestängs från bostadsmarknaden ska få en rimlig chans. Än så länge är det endast Sverige, Tjeckien och Lettland i Europa som inte har infört detta system. Och det beror på politisk motvilja. Michael Anefur är kritisk.

– Jag förstår inte varför inte Sverige kan komma in med en ansökan om att få ansluta sig till det. Då skulle man, för grupper som inte har kvalifikationer, inte har pengar, kunna erbjuda lägenheter med en subvention helt enkelt.

Argumentet mot “social housing” är bland annat att ingen ska behöva bli utpekad som fattig, och att allmännyttan ska lösa boende åt kommuninvånarna, även åt dem som inte uppfyller krav på god ekonomi och fast jobb. Detta fungerar dock inte i praktiken i dag då många blir utestängda även från allmännyttan, eftersom den tillämpar samma lagar och regler som de privata uthyrarna även om allmännyttan ibland är mer förlåtande.

Hinner inte ljuga

Tillbaka till julafton 2004. Jazmine måste hitta någonstans att sova. Kanske ska hon försöka ta sig in i något parkerat nattåg? Det är kallt där, men det är kallare ute. Det är alltid kallare ute. Plötsligt står en kompis storebror framför henne.

– Jag hinner inte tänka ut en lögn. Så jag bara hasplar ur mig att jag inte har någonstans att ta vägen, berättar hon.

Jazmine får följa med hem till kompisen och firar julafton hos hennes familj. När hon tänker tillbaka på den julen blir hon tacksam än i dag.

– Jag förstår inte hur de hann, men de fixade fram en julklapp även till mig. Jag var ju nöjd bara jag fick vara inomhus och ha någonstans att sova.

Det är dessa stunder hon minns bäst, säger hon. Små stunder av lycka.

Nu sitter vi i hennes stora soffa i den ljusa, fräscha trean i Gamlestan. Här har hon äntligen funnit sin trygghet. Det är fem år sedan hon fick sin första riktiga lägenhet, och hon förundras fortfarande över känslan av att alltid ha någonstans att sova.

– Det var inte förrän jag byggde ett eget hem som jag fick ett, säger hon.

Ibland kan hon sitta så här i flera timmar. Ihopkrupen i soffan med en kopp te och lyssna på musik. Då tänker hon tillbaka på när hon sov i den kalla trappuppgången och förbannade sitt liv, men ändå visste att hon någon dag skulle ha det som andra har. Ett hem, en soffa, och en temugg – att sitta där och ha det gött.

– Nu sitter man här och tänker att vissa tar det här för givet. Men för mig är detta sinnebilden av lycka, säger hon. 

TEXT: Valeria Helander

BILD: Mario Prhat & Marit Lissdanielsskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR