FAKTUM | 2012/09/04 Reportage

Graffiti har sedan länge spillt över från husväggar till reklambyråer och konstauktioner. Men skrapar man på fasaden finner man att den ännu sticker makten i ögonen. Faktum har träffat en klottrande polis och tecknat den svenska graffitins brokiga historia.
Text: Tobias Barenthin Lindblad
Foto: Tomas Rudins blogg
Illustration: Sara Lemchen

Snålblåsten drar in från sundet. Det är kallt i januari, men framför väggen vid parkeringshuset Anna på Kaptensgatan i Malmö myser Stockholms socialdemokratiska oppositionsborgarråd, Tomas Rudin, framför kamerorna.
Han besöker Malmö för att måla sitt namn på Sveriges äldsta öppna vägg.
Några månader senare invigs den nya lagliga graffitiväggen i Göteborg. En fyrtio meter lång träskulptur, formad som en drake, nere i det gamla hamnområdet vid Röda sten i Göteborg. Solen skiner över kajen där kommunalpolitiker blandas med sprejmålande ungdomar.

Graffitifri huvudstad
Står man lite på håll och kisar verkar 2012 vara året som graffiti accepteras på allvar.
Men i den lagstiftande maktens närhet i Stockholm är tanken på en laglig vägg ännu utesluten. Den svenska huvudstaden är, i sällskap med vitryska Minsk, ensam i Europa om att helt sakna en plats där graffiti kan målas lagligt.
– Såvitt jag känner till saknas lagliga väggar som är öppna för alla i Stockholm. I varje fall finns inga som kommunen har upplåtit.
Det säger polismannen Gustaf Engström. På fritiden målar han gärna graffiti, ett intresse som hängt med sen tonåren. Som graffitiintresserad polis utgör han något av skärningspunkten i berättelsen om graffiti, den punkt där samhällets förbudspolitik möter graffitimålarnas behov av att låta sina konstnärliga uttryck avspegla sig på en öppen yta. Vi ska därför återkomma till honom.

Sprejburkar konfiskeras
Samtidigt som Göteborg fick sin första lagliga vägg, i mars 2012, går 17-årige Leo ut från affären Panik Store i Majorna, ett stenkast från Röda sten. Han har just varit inne och handlat några sprejburkar. Han hinner bara gå några hundra meter innan två uniformerade polismän kör upp bredvid honom.
– De frågade vad jag har i väskan och när jag svarade sprejfärg beslagtog de både väskan och sprejburkarna, säger han.
– De frågade också efter min tag och sa att jag skulle lägga av med fanskapet: ”Du ser väl hur det ser ut här i Majorna.” Jag svarade att jag inte bor här och att jag i så fall lika gärna kunde anklaga polisen för varenda skottlossning i Göteborg, han bar ju pistol.
När polisen beslagtar färg enligt polislagens nittonde paragraf ska ett beslagskvitto alltid lämnas. Något Leo inte fick. Vare sig den gången eller vid något annat av det tiotal tillfällen han fått sina ägodelar beslagtagna.
Kommissarie Stefan Olsson, spaningsledare på brotts­spaningsenheten i Göteborg, förklarar att polismännen kanske inte haft ett kvittoblock med sig.
– När de väl tatt en flera gånger så tar de en varje gång de ser en. De tar alla som är under 18. Till min kompis sa de att de satt in fem klotter­poliser bara för att visitera småungar, säger 17-årige Leo.

Polis mot polis
Inte ens i Malmö, som haft lagliga graffitiväggar i över trettio år, är toleransen så vid som politikerna gärna hävdar. Den graffitiintresserade polisen Gustaf Engström blev konfronterad av en kollega när han sprejade på en laglig vägg där.
– Jag målade på parkeringshuset Anna och plötsligt dök det upp en polis. Han frågade var jag kommer ifrån och när jag sa Uppsala så tog han leg på mig.
– Jag sa inte att jag var polis. Det har ju inget med mitt jobb att göra att jag målar graffiti, det är min hobby.
Vad tror du han hade sagt om du hade legitimerat dig som polis?
– Jag vet inte för vem det hade varit mest märkligt. Han hade nog blivit rätt förvånad skulle jag tro, säger Gustaf och skrattar.
Hur skulle det kännas för dig att gripa någon som målar olaglig graffiti?
– Jag har ju ett tjänsteuppdrag som polis: vi är ett instrument som ska se till att lagar och förordningar följs. Om jag skulle gripa någon på bar gärning så skulle det inte kännas konstigt. Man måste kunna skilja på sina roller och jag har ju tagit avstånd från den olagliga delen av graffiti på grund av mitt jobb. I annat fall vore jag direkt olämplig som polis. Men nej, det har aldrig hänt att jag gripit en graffitimålare.

Nolltoleransen
Den hårda nolltoleranspolitiken mot ”klotter” inleddes i början av 1990-talet och allt började i Stockholm. Där anställde Stockholms Lokaltrafik (SL) den före detta polismannen Kjell Hultman som trygghetsansvarig. Hultman inledde en våldsam kampanj mot graffitiutövarna och demoniserade utövarna. Graffiti var en inkörsport till tung kriminalitet, målare stal färg, gjorde inbrott, begick rån och använde droger, menade Hultman. Bland annat hävdade han att de gick på heroin för att hålla sig vakna på nätterna – vilket snarare torde gå stick i stäv med heroinets effekter.
Snart klarnade mönstret. Inget av det Hultman påstod var sant. All forskning som finns på området visar tvärtom att graffitimålare är en väldigt heterogen grupp, omöjlig att generalisera. Där ingår allt från 15-åringar som sprider sin ”tag” över stan till konstnärligt lagda polismän.
Stockholms stad fick vid samma tidpunkt sitt första policydokument om graffiti, en så kallad klotterpolicy, influerad av Hultmans idéer. Policyn spreds sedan, via dåvarande Kommunförbundet, över hela landet.
– Effekten av nolltoleransen är att en ny marknad vuxit fram – klotterbekämpnings­industrin. Och ett ängsligt och oroligt ­kulturliv som inte längre klarar av att hantera ­graffitikonsten trots sin expert­kompetens, säger Jacob Kimvall, doktorand i konstvetenskap vid Stockholms universitet.

Krig mot konst
Nolltoleransen gör skäl för sitt namn. Inte bara olagligt klotter, utan också utställningar, workshops, debatter och lagliga väggar har stoppats. Bland nolltoleransanhängare påstås att allt som har med graffiti att göra ”smittar av sig” och bidrar till ökad skadegörelse.
2005 kallade till exempel Göteborgspolisen de då öppna väggarna vid Röda sten för ”en varböld”.
Graffitimålaren och polisen Gustaf Engström:
– Lagliga väggar är hela grunden för att ta udden av dem som bara vill bomba. Då möjliggör man för de målare som framför allt vill måla. Jag åkte till Malmö för att måla flera gånger i veckan när jag var tonåring.
Nolltoleransen visar sig också ha en förmåga att skapa kriminalitet. I de städer där det råder nolltolerans (till exempel i Göteborg och Stockholm) är antalet anmälningar av skadegörelse i form av graffiti långt högre än i till exempel Norrköping och Malmö där man under lång tid arbetat med att gå målarna till mötes.
– Jag tror inte nolltolerans har en direkt preventiv effekt. Snarare tvärtom. Det triggar igång en massa andra dåliga beteenden, det blir mer spänt mellan ­utövare och polis. Tvärförbud är inte bra, avslutar polis­mannen och graffitiutövaren Gustaf Engström.

Tobias Barenthin Lindblad är redaktör på Dokument press och debattör i graffitifrågor. Han har tidigare arrangerat stads­vandringar i Stockholms stadsmuseums regi och har arbetat som programbokare för Riksteaterns Art of the streets.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR