FAKTUM | 2015/07/30 Nyheter

Isaura bor i ett ruckel i rumänska Onesti. Snart är hon på väg mot Göteborg för att tigga ihop pengar till ett nytt hus.Isaura gör sig redo att lämna Rumänien för att söka lyckan på svenska gator. Samtidigt fortsätter debatten om tiggeriförbud i Sverige med oförminskad styrka.

 – Skulle du låta dina barn gå på toa här?

När man kikar in genom den öppna springa i den fallfärdiga vägg, som utgör ingången till korridorens gemensamma toalett, får man anstränga ögonen för att över huvud taget se något i den skumma belysningen. När man väl börjar skönja innanmätet vill man bara blunda. Och man vill inte besvara hennes fråga. Golvet är täckt av stora pölar, det droppar från taket. I ett hål syns tydliga spår efter hyresgäster som uträttat sina behov.

Isaura är 25 år gammal och har två barn. Hon bor tre lägenhetsdörrar bort i korridoren.

– Jag står inte ut längre. Jag måste härifrån med barnen.

Isaura bor i den rumänska staden Oneștis mest eftersatta hyreskasern. Ett ghetto i miniatyr. Här bor 100-150 familjer på sex våningsplan.

Isaura har varit i Sverige för att tigga tidigare. När hennes pappa dog för ett år sedan kunde mormor inte längre ta hand om barnbarnen och Isaura blev tvungen att lämna sin man i Göteborg för att själv återvända till Rumänien. De kunde heller inte bo kvar hos Isauras mamma i det lilla huset precis vid järnvägsspåret dit ingen väg leder fram.

– Innan pappa dog var det okej, men sen dess har allt blivit värre. Vi hade inget ljus och rinnande vatten i huset heller, men det var i alla fall inte så här.

– Det är väldigt dåligt här. Oerhört smutsigt och mycket oljud. Mina grannar skriker hela nätterna, många missbrukar droger eller alkohol. Det är det värsta huset i hela stan, säger Isaura.

Onești var tidigare en stark bruksstad med nära 52 000 invånare – många sysselsatta inom petrokemiska industrin och däcktillverkning. Efter revolutionen tog privata företagare över, bland dem ”Rumäniens JR” – Ilie Alexandru – som lät bygga en replika av Dallas-ranchen Southfork utanför staden.

Mest känd är Onești för ortens dotter, Nadia Comăneci, den första gymnasten någonsin som kammade hem en tiopoängare vid ett OS (Montreal 1976) och slutade som femfaldig olympisk guldmedaljör. Efter Comănecis framgångar odlade Onești flera gymnastiska talanger. I dag är traditionen död och gymnastikhallen riven.

Numera bor bara 39 000 kvar i staden. 2008 slog krisen till i Rumänien. 2011 bommade den sista fabriken i Onești. Många av kommunens romer, som tidigare jobbade i tillverkningsnäringen, tog sin tillflykt till Göteborg. De flesta bodde då på ökända Meros camping och försörjde sig på att tigga, spela gatumusik, samla pantflaskor eller sälja Faktum.

De upplevde att göteborgarna tog emot dem med öppna armar och med tiden följde fler efter. Också Göteborgs stad slog in på en annan väg än det stora flertalet kommuner i Sverige och EU. Ambitionen var att åtminstone i någon mån försöka göra livet lättare för de fattiga EU-migranter som kom till staden snarare än att köra bort dem.

Men nu kan vinden vara på väg att vända också i rikets andra stad.

I Göteborgs-Postens huvudledare torsdagen den 30 juli luftas på nytt i svensk debatt krav på tiggeriförbud. Ledarsidan har gjort en helomvändning i frågan på bara några månader. Huvudledaren antyder att det kan behövas ett förbud mot organiserat tiggeri.

Ulrika Falk är verksamhetsansvarig för utsatta EU-medborgare på Göteborgs räddningsmission. Hon har jobbat med EU-migrerade romer i åtta år, först med de så kallade Merosfamiljerna inom Social resursförvaltning i Göteborgs stad, och sedan två år tillbaka på Räddningsmissionen, som bland annat driver en öppen förskola för EU-migranternas barn, förser barnfamiljer med husvagnar och bedriver fältverksamhet i Göteborg. Ulrika Falk är kritisk mot GP-ledarens förslag.

– Ett sådant förbud kommer att slå mot i stort sett alla romer som försörjer sig på att tigga. Nästan allt tiggeri är organiserat, men inom stora familjer eller släkter. Det är svårt för ett individualistiskt samhälle som det svenska att förstå den starka romska familjestrukturen.

Ulrika Falk är frustrerad över att de fattiga romerna sällan själva får komma till tals i tiggeridebatten.

– Det är resursstarka tyckare och mäktiga politiker som pratar om människor de inte förstår sig på. Och de bemödar sig inte om att ta reda på mer. GP:s ledarsida har inte gjort något studiebesök hos oss, säger hon.

– De pratar om att tiggeriet är organiserat, men i själva verket är det kampanjen mot Europas fattigaste som är väldigt välorganiserad.

För närvarande är Ulrika Falk på studieresa i Onești, där många av de romer hon jobbar med hemma i Göteborg kommer ifrån.

– Att vara här är som ett kvitto på att det vi gör i Göteborg har lönat sig. Många av de familjer vi jobbar med har byggt hus här hemma. Innan de kom till oss hade de ingenting, säger hon.

För Isaura är frågan om tiggeriförbud en fråga om framtiden för henne och hennes barn. En fråga om överlevnad. I september vill hon återvända till Göteborg för att försöka försörja sig och sina barn på stadens gator, med en kopp i handen.

– Jag vill försöka tjäna pengar, vi har ingen möjlighet att få jobb i Rumänien. I Göteborg kan man sätta sig på marken och någon skänker några kronor. Det är bättre än inget. Jag har sökt en massa jobb här i Onești, men det går inte att få något.

Varför är det så svårt?

– Om det finns jobb så är det för dem som har högre utbildning. Vi som är fattiga har ingen möjlighet att klara oss. Folk kommer till Sverige och tigger för att de måste, för att de inte har något att göra i Rumänien, hos er kan de tjäna ihop pengar. Vi vill så klart helst ha riktiga jobb.

Hur ser du på dina barns framtid när du tvingas tigga?

– Jag vill inte att mina barn ska tigga, de ska gå i skolan och växa upp och bli normala. Jag kämpar för dem.

Vad ska du göra med pengarna du tjänar ihop i Sverige?

– Jag vill skaffa mig ett hus. Så att mina barn kan leva någonstans utan att vara rädda. Att de kan sitta vid bordet och äta i stället för att gå hungriga.

Hur mycket tjänade du när du tiggde i Sverige tidigare?

– Max 250 kronor om dagen. Det kan ta flera år innan jag får råd med ett hus. Det kostar 25 000–30 000 euro. Men jag ska kämpa varje dag och göra det – om det så tar tio år.

Går det att tigga ihop så mycket?

– Om man sparar. Jag och min man kan fixa det tillsammans. Resten kan man låna.

Känner du några som lyckats?

– Det är jättemånga som har byggt hus med pengarna de tjänat på att tigga. De stannade i två år första vändan och köpte mark, sedan åkte de tillbaka till Sverige och tiggde ännu mer och så småningom lyckades de bygga hus. Här hemma, innan de drog, bodde de på tågstationen. Tack vare tiggandet har de ett hem där de kan sova under tak och låsa dörren om sig. Om man tigger och drar ihop pengar kan man spara dem. Lite i dag, lite i morgon och till slut har man nog med pengar för att bygga ett hus.

I GP:s huvudledare i dag står det att tiggarna är organiserade av någon slags maffia. Stämmer det?

Det finns bra och dåliga romer. Men de som tigger gör ingen illa. De stjäl inte, de rånar inte. De gör det för att äta och göra något av sitt liv. Alla jag känner gör det frivilligt.

Många i Sverige pratar om att förbjuda tiggeriet. Vad säger du om det?

– Det vore väldigt dåligt om de förbjöd det. Det är vår enda utväg, vår enda möjlighet att ställa mat på bordet.

I GP:s ledare skriver de också att lösningen finns i Rumänien. Tror du det?

– Aldrig att det kommer att lösa sig här. Kommunen här eller rumänska regeringen gör ingenting för oss. Barnbidraget är på 80 lei (knappa 200 kronor). Det kan man knappt köpa mat för, än mindre kläder, transport till skolan, skolböcker eller anteckningsblock som barnen behöver om de ska gå i skolan.

Så ni måste lösa er situation på egen hand?

– Ja.

Ledarartikeln hävdar också att tiggeriet inte är någon lösning.  

– För mig är det en lösning. Och för många innan mig. 

Vad vill du säga till de svenskar som vill förbjuda tiggeriet?

– Att de ska låta mig tigga om jag inte har något alternativ. Låta mig göra något för att förändra mitt och barnens liv. Vi tjuvar inte, vi mördar inte, vi tigger helt frivilligt. Om man vill ge eller inte är också frivilligt. Jag vill be svenska folket att låta oss tigga i fred så att vi får en chans att göra något åt vår situation. Vi som tigger är ju bara fattiga.

Sedan finns ju många svenskar som gärna skänker en slant. Vad vill du säga till dem?

– Att jag tackar dem av hela mitt hjärta.

TEXT: Aaron Israelson

BILD: Aaron Israelsonskriv ut sidan