FAKTUM | 2018/03/23 Nyheter, Reportage

Florenta David tittar roat på blåkråkan. Istället för att jobba som biologilärare i Rumänien säljer hon Faktum och städar. Det lönar sig bättre. Men hon saknar sina döttrar.

Med en nervös min placerar sig Florenta David intill berguven. Hon är lite rädd. Om en uggla fångar en persons blick i hemlandet kommer någon att dö. Den uppstoppade blåkråkan gillar hon betydligt bättre liksom den välbekanta haren.

Lärosalen i Ekologihuset på Lunds universitet får henne att vilja bli student igen.

Florenta David är 37 år och undervisade i biologi under åtta år på rumänska landsbygden. Men pengarna från skoljobbet räckte inte för att bygga klart huset som familjen påbörjat fem mil utanför Bukarest. Därför beslöt sig hon och Nelus Ion Dragan, hennes man och ungdomskärlek, att resa till Sverige.

De anlände i juli och bodde på flera ställen; hos vänner, tre månader på ett härbärge och några veckor i sin bil.
– Tiden i bilen var förfärlig. Kallt och osäkert.

Sedan två månader tillbaka övernattar de i en frikyrka. Där sover ett 40-tal migranter, män för sig och kvinnor för sig. Florenta David trivs inte alls men har än så länge inget annat val.

Hon ger ett mycket målinriktat intryck. Med goda kunskaper i engelska banar hon sin väg lättare än många andra landsmän. Hon säljer gatutidning i Västra hamnen och pusslar samtidigt ihop sina pass med storrengöring i privatbostäder. Snart börjar hon läsa svenska för invandrare.

Hon gifte sig när hon var 20 efter flera års bekantskap.
– Vi har inga papper på giftermålet och jag bär inte hans namn. När vårt första barn föddes skötte han henne så att jag kunde fortsätta på universitetet. Min dotter kallade honom till och med för mamma, säger hon under en paus med tidningsförsäljningen i skuggan av Turning Torso.

Nyckeln till en bättre framtid är att utbilda sig. Det talar hon nogsamt om för döttrarna. Samtidigt anser hon att kvinnans viktigaste uppgift är att bli mor.
– Det är betydelsefullt för mig. Men du kan vara mamma och samtidigt ha ett bra jobb.
– Jag tycker det är lämpligt att skaffa pojkvän vid 18, gifta sig runt 20 och föda barn som 25-åring. Om du skaffar barn sent ökar risken för Downs syndrom. Min mormor sade alltid att du måste bli mamma ganska ung för att kunna växa upp ihop med dina barn, säger hon.

Att det finns ett feministiskt parti som FI gör henne förvånad och hon lyssnar häpet när hon får veta att vi ännu inte uppnått jämställda löner för kvinnor och män med jämförbara yrken.
– Det trodde jag verkligen!

Läraryrket drömde hon om redan som liten flicka.
– Jag lekte skola med mina dockor och jag var fröken.

I sin romska släkt är det bara hon och två kusiner som läst vidare efter den vanliga skolan och tagit en examen på universitet.
– De är också lärare. Den ena undervisar i historia, den andra i språk.

I klassrummet lärde hon sig att urskilja begåvningar och hon är stolt över sina egna barn.
– Min dotter går i sjätte klass, är smart och kommer att lyckas. Och det är inte bara jag som säger så. I går sa Cosmina i telefon att hon fått ett A i matte, säger hon.

Som lärare träffade hon skolbarn som var mycket fattiga.
– Fast många som har det dåligt hemma gör ändå bra ifrån sig. En av mina elever hade sex syskon men klarade sig väl. Men barn i familjer som kanske inte ens har elektricitet hemma går ofta inte i skolan. De måste staten hjälpa, ge föräldrarna arbete till exempel.

Om Florenta David hade varit hemma i Rumänien den 8 mars hade hon troligen fått presenter av sina två flickor. Men barnen är kvar i byn hos mormor och morfar. I år blir det ett telefonsamtal på Internationella kvinnodagen.

En eftermiddag tittar hon in på stadsbiblioteket vid Regementsgatan. I glashuset finns cirka en meter skönlitteratur på rumänska. Florenta David drar med fingret över bokryggarna och känner igen en och annan titel. Hon tycker inrättningen är fantastisk och säger att hit skulle hon vilja ta sina döttrar.
– Men jag har ont om tid. Måste sälja och städa, säger hon och berättar att kvinnor i Rumänien har lättare än män att hitta arbete.
– Det finns en del italienska företag i textilbranschen som bara anställer kvinnor. Men de får jobba hårt till en dålig lön.

Att hon själv nått en ganska hög position är hon stolt över. Två kvinnor har spelat stor roll i detta. En var hennes kemilärare.
– Allt hon tjänade gick till hennes två idag vuxna barns studier. Hon var minsann både mamma och yrkesverksam! Till mig sa hon: du är smart, du måste fortsätta! Sätt fart!

Florenta Davids egen mamma är också en förebild.
– Hon gjorde stora försakelser, började arbeta kort efter att jag och min bror var födda. Vi lämnades till våra morföräldrar. Men hennes jobb låg bara fem mil bort och vi kunde träffas regelbundet.

Hon är nu själv i samma sits, har barnen på avstånd. Då och då påminns hon om flickorna. Inte långt från bibliotekets hylla med rumänsk litteratur ligger barnavdelningen.
– En gång stod jag på min försäljarplats och såg en man med sitt barn. Plötsligt kom mamman tillbaks efter att ha varit borta någon minut. ”Mamma, mamma” skrek barnet. Då gick jag undan och grät eftersom jag tänkte att den flickan har det väldigt bra, med sin mamma så nära.

I stadsvimlet noterar hon skillnader mellan kvinnor här och i Rumänien.
– Här är de utbildade och har fler möjligheter. Deras föräldrar är nog inte som våra. Och nyligen såg jag ett par tonårstjejer på bussen som drack öl. De var piercade i ansiktet, berättar hon storögt och fnissar.
– Det tar lite tid för mig att vänja mig vid ringar i näsan… och alla tatuerade!

8 mars uppmärksammas kvinnorna i Rumänien. Florenta David hade gärna varit hemma den dagen.
– När jag har lite pengar går jag och mina döttrar ut och äter pizza. De brukar göra en brosch av blommor i skolan som de ger till mig. Kanske får jag presenter nästa gång jag kommer hem.

 

Bilder från Zoologiska museet, Ekologihuset, Lunds universitet.

”Tänk om vi hade sådana här lärosalar på universitetet i Bukarest”, säger Florenta David på besök i Ekologihuset i Lund. Hon tycker att många äldre lärare i Rumänien har så tråkiga lektioner. När hon själv undervisade visade hon film och försökte få eleverna att fråga och diskutera mycket.

TEXT: Maria Dahmén

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR