FAKTUM | 2015/11/30 Nyheter, Reportage

Med hopp om att gräva guld flyttade Kalevi västerut.
I stället högg han i sten. Därmed förkroppsligade han på många sätt fördomen om den fulle finnen med kniven i fickan. Och han var inte ensam.

Ärtsoppa och förskott. Det är de två ord som utgör 19-årige Kalevi Kairisvuos samlade svenska vokabulär när han och kompisen 1965 rullar in i Göteborgs hamn. Mörkret har redan börjat falla när de parkerar sin gröna Renault utanför Götaverkens nedsläckta kontor.

Resan från Lahtis i södra Finland har tagit två dygn men trots det bestämmer de sig för att stanna i bilen ytterligare en natt. De vill stå först i jobbkön när företaget öppnar nästa morgon. I takt med mörkrets intåg blir det kallare och de lämnar motorn på för att behålla värmen. Kalevi lutar sig tillbaka i sätet och sluter ögonen. 

Han har hört gott om Sverige – i ”guldlandet” finns det jobb åt alla. Kompisar som återvänt hem i fina amerikanska bilar har förstärkt bilden av grannen i väst som möjligheternas land. Hemma i Finland råder hårda tider. Något han förvisso är van vid. 
Han blev föräldralös vid ett års ålder och uppväxten på barnhem och i olika fosterfamiljer har skapat en känsla av rotlöshet. Och det som tröstar den känslan bäst, alkoholen, har förvandlats till en last han inte längre kan kontrollera. Till ljudet av den brummande motorn somnar han till slut. Med bröstet fullt av blandade känslor.


Segregerad skräck
Kalevi var inte ensam. Mellan 1960 och 1970 mer än fördubblades antalet finländare i Sverige. Från 100 000 till 235 000 på tio år. Och de behövdes, den svenska industrin skrek efter folk. I Göteborg rekryterade företag som SKF och båtvarven aktivt på den finska landsbygden. Dels hade löpandebandsarbete blivit vanligare, dels var det väldigt hög personalomsättning – på vissa arbetsplatser så hög som 100 procent på ett år. I Finland rådde det däremot brist på arbete efter att mindre jordbruk och skogsindustri rationaliserats bort. Men även om de finska invandrarna fick jobb i Sverige hamnade de ofta utanför samhället på andra sätt.

– Det var en annan sorts utanförskap. Visst, de fick jobb men boendet var oftast väldigt segregerat. Företagen byggde barackbyar, de var tänkta att vara provisoriska men blev stående länge, säger Johan Svanberg, historiker vid Stockholms universitet som främst forskat på arbetsmigration.

När den finska inflyttningen kulminerade i slutet av 60-talet fanns ingen invandrarpolitik att tala om. Nysvenskar förväntades helt enkelt anpassa sig till samhället på egen hand. När man märkte att det inte fungerade, började det ställas krav på exempelvis språkkurser. För de flesta finnar var språkundervisningen dock till föga hjälp. De pratade ändå inte svenska på jobbet.

– När du står vid ett löpande band med korta moment har du liten inblick i vad som händer före och efter din egen station. Det tar ner betydelsen av vad du säger till den bredvid. Sen att det på vissa arbetsplatser fanns fler finnar än svenskar gjorde också sitt, säger Johan Svanberg.

Samtidigt började media få upp ögonen för segregationen och de problem den medförde. Journalister besökte de provisoriska barackbyarna och skrev hem om sprit och misär. Johan Svanberg berättar:

– Det är ur den medieberättelsen som det startade. Det var skräckreportage, ofta i en moraliserande ton, om finnar som super och slåss. Och det är fördomar som lever kvar än i dag.  

En rundtur med Kalevi i Göteborgs hamn bjuder på många historier. Här har han svetsat, skrapat rost och levererat presenningar. Men också köpt sprit av sjömän, slaggat i sin bil och klättrat in genom hål i staketet för att stjäla bananer och apelsiner.


Tandlöst visslande
Det har gått ett halvt sekel sen den kalla vårnatten utanför Götaverken och regnet smattrar ilsket mot taket på Kalevis blankpolerade röda Volvo. En orange plastgran sprider en lukt av persika där den dinglar i backspegeln. Rutorna är immiga och när jag frågar om han överhuvudtaget ser vägen, skakar Kalevi på huvudet och spricker upp i ett tandlöst flin.

Eftersom han vägrar att gå till ”veterinären” har han på egen hand dragit ut ett tjugotal tänder. Med en tång som kostade 39 kronor på Clas Ohlson. Kvar, i vänster överkäke, sitter en ensam stump. Bristen på tänder gör att varje andetag låter som en låg vissling.

– När jag kom till Sverige drömde jag om att bli rik på en minut. Och att sluta supa. Men det var ju bara skitsnack, det fattade jag snabbt, säger Kalevi visslande och svänger till höger in på Finlandsvägen.

Vi är på väg mot Kalevis hemmaplan, Tuve. Här bor han i en tvårummare tillsammans med sin sambo. Och ett stenkast från lägenheten, i ingången till det lilla köpcentrumet på Tuve torg, är han tjenis med de flesta efter att ha sålt Faktum där i snart fyra år. Men ett fast boende är inget han är bortskämd med. Han berättar om hur hans bostadskarriär i Sverige startade.

– Jag fick det där jobbet, som svetsare på Götaverken. Vi var massa folk, mest finnar, som fick bo i baracker som företaget fixade. Vi jobbade, söp och levde rackarliv. En morgon stod det en häst i köket. En annan gång spikade någon upp en död kanin på min dörr.

Även om han inte höll sig helt nykter lyckades han begränsa drickandet. Bara öl, och bara på helgerna. Men arbetsmässigt kände han sig utnyttjad.

– De använde oss till de värsta jobben. Vi finnar hamnade på de sämsta platserna. Det var tungt, trångt och dålig luft. De flesta av mina vänner från den tiden är döda i dag, säger han.

 

Spritlangare på Slussen
Efter tre månader sa Kalevi upp sig. Efter en kort semester i Finland hamnade han i Stockholm där han sålde sprit på gatan. Iklädd en grå rock med generösa innerfickor försedde han törstigt folk som inte passat Systembolagets öppettider. Han stationerade sig utanför Slussens tunnelbanestation och hade Monica Zetterlund som en av sina stamkunder.

Därmed var det också slut med den egna återhållsamheten. Hembränt, öl och andra ”goa grejer” – allt slank ner.

– Jag hade inget framtidshopp, jag tappade intresset för allt utom att supa. Jag kände mig ensam, jag passade inte in. Svenskarna såg ner på mig. När de hörde att jag snackade finska så började de glo.

Men Kalevi ville inte begå brott utan ha ett riktigt jobb. Därför återvände han till hamnen i Göteborg. Han städade oljetankar, målade och skrapade rost. Hans boendesituation var lika ombytlig: ungkarlshotell, övergivna tågvagnar och rivningshus.

De enda han umgicks med var finnar eller andra utlänningar. Det gjorde att svenskan fortfarande haltade. Ordförrådet hade visserligen vuxit från ärtsoppa och förskott men han hånades ändå ofta för sitt dåliga språk. Något han för det mesta lät passera. Men efter en utekväll i centrala Göteborg fick han nog. Han skulle ringa hem till sin flickvän och öppnade dörren till en telefonkiosk på Drottningtorget. När han upptäckte att den var upptagen klämde han ur sig ett ”perkele” och vände på klacken för att hitta en annan telefon. Men mannen därinne hade blivit störd och skrek ”finnjävel” efter honom.
Kalevi såg rött.

– Jag klappade till honom på käften. Sen vände jag och gick därifrån.

Han kom bara några hundra meter innan han greps av polis inne på Centralstationen. Några månader senare föll domen. Fängelse i två månader för misshandel kändes överkomligt – men också fem års utvisning. Ett hårt slag. Även om han inte hade mycket i Sverige, hade han ännu mindre i Finland.

”Allt var åt helvete”
Drygt ett år efter misshandeln i telefonkiosken hämtades Kalevi i sitt hem av polisen, som körde till flygplatsen och satte honom på nästa flyg till Finland.

Utvisningen hindrade honom inte från att åka tillbaka till Sverige, det försvårade däremot hans möjligheter till en fast tillvaro i landet.

Flera års kringflackande följde. Kalevi hankade sig fram bland de nordiska länderna genom att sälja sprit, sno bilar och syssla med checkbedrägerier.

Men 1981 satte kroppen stopp när levern inte klarade av det intensiva drickandet längre. Kalevi drabbades av epileptiska anfall som gjorde att han tuppade av titt som tätt. Samtidigt behövde han dricka för att överhuvudtaget kunna somna på kvällen.

Kalevi i sin trädgård utanför tvårummaren i Tuve. När han kom till Sverige för 50 år sedan blev han förvånad: ”Allt var så mysigt, det var en helt annan kultur än i Finland. Där var allt mer gammaldags, mer religiöst. I Sverige stod det porrtidningar i skyltfönstren!”

Han funderade över sitt liv och vad han åstadkommit. Ingen fru, ingenstans att bo, inte ens ett körkort.

– Helvete, allt var åt helvete! Jag låg verkligen på botten. På grund av supandet hade jag missat flera chanser till omstart i livet.

Till slut fick Kalevi plats på ett behandlingshem och jobb i skogen utanför Göteborg. För första gången hade han svenska arbetskamrater och började lära sig språket ordentligt. Några år senare flyttade han till sin första egna lägenhet i Tuve. Sedan dess har han hållit sig nykter.  

Fördomen besannas
Någon vecka efter vår första träff får jag besök av Kalevi på Faktums redaktion. Vi sätter oss i ett avskilt rum och pratar. Jag bestämmer mig för att fråga vad han tänker om en av de fördomar som riktats mot finländare sedan 60-talet.

Bär du kniv?

– Nej, inte nu för tiden.

Men förr?

– Ja, det kunde hända. När jag kom till Sverige var polisen alltid på mig och frågade: ”var har du din kniv”. När jag svarade att jag inte hade någon så trodde de alltid att jag ljög.

Varför tror du att de här ryktena uppkom?

– Det händer mycket sådana skumma saker i Finland, det stämmer väl till viss del, men det är alltid bara de fula grejerna som folk kommer ihåg. Det är samma sak med de som tigger på gatorna i dag. En del gör fula affärer men de flesta är bara fattiga. Men det är det fula som fastnar, säger han med sorgsen blick.

Svårmodet försvinner dock redan efter några sekunder, ögonen börjar plira och han rätar på ryggen i kontorsstolen.

– Jo, förresten! Alltså jag har ju den här, säger han och drar upp en liten kniv ur innerfickan på sin svarta skinnväst. Han ler stort och pekar på den ensamma tanden i överkäken.

– Jag har den för att kunna äta. Skala äpple och gurka, annars kan jag inte tugga skiten.

Ärtsoppa och förskott. Mat och pengar, två grundläggande behov i livet. Så även för Kalevi.

Spruta i draken
Nästa gång vi ses är det just för att äta. Men först tar Kalevi fram en spruta, kavlar upp den svarta luvtröjan och trycker in nålen en decimeter ovanför naveln, rakt i den blekta draktatueringen som ringlar sig över hans mage. Andra av femte insulindosen för i dag, vilket betyder att klockan slagit lunch.

Det är torsdag och på Sjömanskyrkan i Majorna serveras ärtsoppa och fläskpannkaka. Ärtsoppa, Kalevis första ord på svenska och en av hans favoriträtter. Han sörplar i sig den första skeden soppa och stönar till av vällust.

– Den smakar bättre än den jag gör själv! utbrister han och berättar att hans sambo inte gillar fläsk. Därför har han nötfärs i sin ärtsoppa. Men att han föredrar griskött till sina ärtor är tydligt.

Det är över 30 år sedan Kalevi satte sin fot i Finland. Då besökte han sin bror i hans sommarstuga. Det var antagligen sista gången de pratade med varandra.

– Jag tror att han är död, men jag vet inte. Han ville inte ha kontakt med mig så jag skiter i det. Jag har inget i Finland att göra, det finns ingen plats för mig där längre, säger han.

När vi går ut från Sjömanskyrkan regnar det i sidled och färgskalan på Stigbergstorget spelar strängt mellan olika nyanser av grått. Vi tar sällskap till spårvagnshållplatsen, jag ska åka hem och Kalevi ska till sin bil för att köra och hämta sin sambo från gymmet. Då kommer en kvinna fram till oss.

Hon saknar framtänder, har en pappmugg i handen och försöker sälja oss ett inplastat exemplar av gatutidningen Romfolk.

Jag skakar på huvudet men Kalevi börjar genast prata och skoja med henne. Han pekar på sin hemmagjorda Faktumkeps och försöker rekrytera henne till att börja sälja Faktum i stället. På knackig engelska berättar hon att det är kallt och visar ett par blöta tofflor under den långa klänningen. Kalevi ger i från sig ett kort tjut när han ser tofflorna och visar sina kängor. På minst lika knackig engelska säger han sen att de är bättre lämpade för den göteborgska hösten.

När jag hoppar på spårvagnen ser jag hur de står kvar och pratar och jag tänker på det Kalevi sa till mig senast vi sågs. Jag frågade honom om han fortfarande kände av rasismen i det svenska samhället.

– I dag är det annorlunda. Nu, när det finns andra här som varken svenskarna eller finnarna tycker om, är vi plötsligt bröder. Det får mig att må illa när jag tänker på det, de tigger ju inte för att de vill utan för att de är fattiga.

 

Kalevis ärtsoppa

Ingredienser för 8 liter:

  • Cirka 2 liter vatten
  • 1 kilo gula ärtor
  • 1 kilo nötfärs
  • 2 stora gula lökar
  • 2 klyftor vitlök
  • Allroundkrydda
  • En halv näve kryddpeppar
  • En halv näve salt
  • 2 köttbuljongtärningar

Så här gör du, Kalevis instruktioner:
”Lägg ärtorna i blöt i en kastrull över natten. Se till att vattnet täcker ärtorna även när de svällt. Nästa dag häller du på mer vatten. Stek nötfärsen tillsammans med stora bitar lök och vitlök. När färsen är genomstekt häller du på Allroundkryddan, det ska täcka överallt! Låt det sen sjuda i en halvtimme på lagom värme. Lägg i ärtorna, köttbuljong, peppar och salt. Låt stå och puttra i två timmar sen är det bara att äta, fy fan så gott! Finskt rågbröd ska man ha till men absolut ingen senap, den skitar ner soppan, tar bort smaken! Jag brukar dricka mineralvatten eller filmjölk till. Filmjölk är det bästa men det är en smaksak, gillar du mjölk bättre så är det också okej.”

 

 

 

TEXT: Henrik Björck Wigartz

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan