FAKTUM | 2011/10/20 Reportage

10 höstfilmer om utanförskap

10 höstfilmer om utanförskap

Du glider fram på en heltäckningsmatta i höstfärger. Du huttrar. Du skyndar in i stugvärmen. Du sätter din varma choklad på kokning. Du laddar ner en film som passar den melankoliska årstiden. Du trycker på play. Du huttrar igen. Du avnjuter. Faktum har bett den prisbelönta filmaren Jonathan Lewald att lista de tio bästa filmerna om utanförskap. Hösten är räddad.
White material

White material

10. White Material 2011. 106 min.
Regi: Claire Denis. Medverkande: Isabelle Huppert, Christopher Lambert, Isaach De Bankolé, Nicolas Duvauchelle

Denis skildrar ett utanförskap och en kamp med starka politiska undertoner. Mycket fint skådespel av Isabelle Huppert som nyligen belönades med “Lifetime Achievement Award” av Stockholms filmfestival.

Allt om min mamma

Allt om min mamma

9. Allt om min mamma 1999. 101 min.
Regi: Pedro Almodóvar. Medverkande: Cecilia Roth, Marisa Peredes, Candela Pena.

Nyskapande och varm. Pedro Almodovár, Spaniens fixstjärna inom film, jobbar konsekvent med människor i utkanten av samhället, på ett nyskapande och poetiskt sätt.

Fucking Åmål

Fucking Åmål

8. Fucking Åmål 1998. 89 min.
Regi: Lucas Moodysson. Medverkande: Alexandra Dahlström, Rebecka Liljeberg, Erica Carlson

Eventuellt är jag lite partisk som svensk, men jag minns få filmer som framkallat en så härlig känsla av revansch. Fucking Åmål drivs av ett kraftigt romantiserande inslag, som på ett effektivt sätt förstärks av Broder Daniels klagande, bitterljuva musik.

Dom kallar oss mods

Dom kallar oss mods

7. Dom kallar oss mods 1968. 100 min.
Regi: Stefan Jarl, Jan Lindqvist.

I svensk film som behandlar utanförskap står Dom kallar oss mods ut. Kanske fel att blanda in en dokumentär bland andra typiska spelfilmer. Men denna trilogi står egentligen helt för sig själv. Engagerande och vågad.

Dead Man

Dead Man

6. Dead Man 1995. 121 min.
Regi: Jim Jarmusch. Medverkande: Johnny Depp, Iggy Pop

Någon beskrev denna film som ett antikt grekiskt drama där huvudpersonen är på väg ner i helvetet. Sedan gillar man ju Neil Young. Ännu ett bra exempel på hur viktig musiken är i film. Regissören Jim Jarmousch har gjort utanförskapet till sin specialitet med filmer som Dead Man och Ghost World.

Stalker

Stalker

5. Stalker 1979. 162 min.
Regi: Andrei Tarkovsky. Medverkande: Aleksandr Kaidanovsky, Alisa Frejndlihk, Anatoli Solonitsyn.

Den svåraste filmen på denna lista. Som en lång dikt. Med mycket fina frågeställningar och världens bästa bildspråk.

Brokeback Mountain

Brokeback Mountain

4. Brokeback Mountain 2005. 134 min.
Regi: Ang Lee. Medverkande: Heath Ledger, Jake Gyllenhall, Anne Hathaway, Michelle Williams

Minns en nära vän som på festival gick iväg till sitt tält med vår andra gemensamma vän (båda män) och den ena vänder sig om mot mig med ett svårttytt leende på läpparna och säger: – Tänk Brokeback Mountian….
Det är inte i första hand en politisk film, men berör ändå en brännande politisk debatt i USA och världen. Homofobin skärskådas och toleransen ställs på sin spets bland cowboys i Vilda västern.

De 400 slagen

De 400 slagen

3. De 400 slagen 1959. 99 min.
Regi: Francois Truffaut. Medverkande: Jean-Pierre Léaud

Handlar om bardomens utanförskap. Ömt och rått på samma gång. Snygg.

Apocalypse Now

Apocalypse Now

2. Apocalypse Now 1979. 153 min.
Regi: Francis Ford Coppola. Medverkande: Martin Sheen, Marlon Brando.

En av de filmer som fått mig att vilja jobba med film. Till teman som ondska, poesi, och psykos tillkommer att Apocalypse Now är oerhört vackert filmad och blev Oscarsbelönad både för bästa ljud och foto. Fotot och musiken/ljudet är kanske de starkaste enskilda orsakerna till dess renommé.  Bakgrunden till filmens tillblivelse är i sig intressant med droger, krig och hjärtattack (Martin Sheen) på listan över märkligheter. Ryktet säger att Coppola själv ska ha velat begå självmord ett antal gånger under den cirka fyra år långa inspelningen. Marlon Brando improviserade fram några av sina bästa repliker.

Taxi Driver

Taxi Driver

1. Taxi Driver 1976. 113 minuter.
Regi: Martin Scorcese. Medverkande: Robert De Niro, Jodie Foster.

Sinnesjukt bra De Niro. Hans betydelse för filmens storhet kan inte överskattas. En av filmhistoriens mest hyllade filmer. Filmens huvudperson Travis, som spelas av Robert De Niro, lever som enstöring. Ett tydligt utanförskap, men filmens essens kanske kan omformuleras till ”skildringen av en person, en ensling som ser ett samhälle (och sig själv) på väg mot undergång.” Travis försöker – utan framgång förhindra och förändra den. Och filmens behållning ligger ju mycket i De Niros oöverträffade skildring av eskalerande galenskap.

Jonathan Lewald är filmare, konstnär och regissör. Hans kortfilm Mormors öga har bland annat visats på Göteborgs filmfestival och mycket ansedda Robert De Niro-festivalen Tribeca i New York.

 

TEXT:

BILD: skriv ut sidan