FAKTUM | 2017/12/12 Försäljarna, Nyheter

Anne + Tjabo

Det var inget fel på den lilla brunhåriga amstaffen Tjabo som skulle avlivas på Blå stjärnans djursjukhus på Hisingen i slutet av 2010-talet. Han var frisk och kry, men problemet var att ägaren tröttnat på den fem månader gamla valpen. Droppen som fick bägaren att rinna över var när Tjabo förstörde ägarens nya dyra skor. Nu skulle han bort. Tjabos räddande ängel blev Anne när hon fick ett telefonsamtal om hunden som skulle avlivas.

– Jag sa att jag tar honom. Jag tänkte i början att jag skulle försöka hitta ett bra hem för honom men dagarna gick, till slut kunde jag inte göra mig av med honom. Han var så go, berättar Anne när vi tar en promenad med Tjabo som bokstavligen vill lukta på allt han ser.

Det är inte den enda gången Anne räddat Tjabo. När han var ett år gammal anfölls han av en lössläppt rottweiler och hon ställde sig emellan – det hela resulterade i att Anne fick sys och vaccineras mot stelkramp.

Hon är olik den lekfulla följeslagaren Tjabo som ständigt drar i kopplet. Anne är en tjej med skinn på näsan, ursprungligen från finska Övertorneå och beskriver sig själv som en evig optimist.

Efter uppväxt i Finland och Småland tog hon sig vidare till Göteborg där hon bland annat jobbat som spårvagnschaufför. År 2012 bodde Anne och Tjabo i en lägenhet i andra hand i Lunden, då hon plötsligt blev av med boendet.

– Ägaren till lägenheten sa en dag att jag hade två veckor på mig att flytta eftersom hans kompis skulle ut ur fängelset och behövde bostad.

Att hitta ny bostad visade sig vara svårt.

– Jag hörde med alla möjliga organisationer för att finna nytt boende och visst var jag välkommen, men inte Tjabo. Ett ställe minns jag mycket väl, de sa att om jag avlivar hunden så får jag tak över huvudet.

Under hela hösten 2012 bodde de två utomhus i stället. Anne minns att de hittade en värmecentral med varma väggar i centrala Göteborg där de kunde sova någorlunda varmt.

Har du haft råd att ta hand om Tjabo?

– Han har alltid kommit först så han har alltid haft mat. Jag kan gå hungrig, jag vet vad det är, men det vet inte han, berättar Anne som blir avbruten av att den 26 kilo tunga Tjabo rycker till i kopplet igen. Han vill lukta på en soptunna vi passerar.

Situationen ljusnade en smula när en annan Faktumförsäljare hörde av sig och berättade att hans kompis hade en lägenhet där både Anne och Tjabo var välkomna. Från början var det tänkt att de bara skulle stanna någon månad. Fem år senare bor de fortfarande kvar.

Det är dags att avbryta vårt samtal och promenaden i solen. Anne och Tjabo ska vidare till sina kunder i köpcentret Nordstan i Göteborg där de sålt Faktum hela deras gemensamma liv.

– Han var helt hopplös i början och skulle hälsa på varenda människa som gick förbi. Nu är han en välkänd profil. Om jag inte har med honom blir folk halvt hysteriska och frågar vad som hänt. Jag har aldrig ångrat att jag tog hand om honom. Han är min enda vän, säger Anne.

Anne och Tjabo

Namn: Anne Hietala

Född: 1956

Familj: Två barn och tre barnbarn

Bostad: Inneboende, sover på en soffa.

Yrken: Spårvagnsförare, fastighetsskötare, städare, vaktmästare.

Vad gör du om tio år? Om jag lever sitter jag i en stuga ute i ingenstans.

Har du någon dröm? Inte nu längre, jag tar en dag i sänder.

Vilket är ditt starkaste barndomsminne? Vi var tio syskon. Mamma och pappa hade inte råd med julklappar så vi fick var sitt litet russinpaket och var jättelyckliga.

Var hittar du hopp? Hos min hund, Tjabo.

Vad är det finaste du har? En medaljong från min mamma. Hon fick den av oss barn 1981. På ena sidan är det ett rådjur och på andra sidan står det på franska: ”Å älskade moder, vad är jag dig icke skyldig?”.

TEXT: Gunnar Fägerlind

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan