FAKTUM | 2010/09/07 Reportage

Bild: Mario Prhat

Högernationalistiska vindar blåser över Europa. I Sverige stormar de inte precis fram, vindarna, men de tilltar i styrka; den kalla snålblåsten kan kännas runt hörnet. Och strax norr om Göteborg ligger ett stråk där det genom åren emellanåt blåst osedvanligt hårt.

Du ska tro, dan innan min konfirmation skulle jag in på expeditionen och hämta ett papper och då kom kyrkoherde Fahl och han visade in mig på sitt rum och så la han sin arm runt mig, pekade med den andra och sa: ›Där är mannen som ska vrida Europa rätt igen‹.«
Kurt Olsson är 82 år gammal. När kyrkoherde Erik Fahl, ökänd nazistanhängare i Torsby pastorat strax norr om Göteborg, visade honom porträttet på Hitler var han 14 år. Året var 1942. Europa befann sig i brinnande krig och i Sverige fanns starka krafter som såg fram emot att Hitler skulle ta sig in i och annektera även Sverige. Gammal Tysklandsvänskap blandades med judehat och rasbiologi till en brun sörja.

Kurt Olsson är född i Lycke i Kungälvs kommun. Har bott där hela sitt liv. På fädernegården i en av de breda, vackra bohuslänska sprickdalar som bryter fram genom berg av granit. Samma sprickdalar som strax intill hyser andra småorter som Kärna, Harestad, Solberga och Kode. Det är västsvensk landsbygd. Fält som odlas, boskap som vallas. Som det alltid har gjorts på jorden som ärvdes.
Folk från främmande kulturer är svåra att hitta. Det är varken invandrar- eller nybyggarland, nej, här har oftast mark och traditioner gått i arv från generation till generation. Också tankar och idéer. Schartauanism, antisemitism, nazism, högerpopulism. De har aldrig tagit tag i hela befolkningen, idéerna, men de har funnits där, befruktat varandra och skapat en jordmån som aldrig tillåtits torka ut. En jordmån som från och till skapat individer med fruktansvärda idéer. Vad är det som gör att vissa delar av vårt land tycks ha en mer bördig jord för att föda dessa individer?
»I byn Brännäs hemmavid var det åtminstone fem nazister under kriget« säger Kurt. »Men min pappa, vet du, han var antinazist. Herrejävlar vad arg han var! Men det var bara hemma vid köksbordet.«
Vi sitter på kafeterians uteservering på macken i Kärna. Precis vid rondellen. Mitt i byn. Det är Sveriges nationaldag och vårt land visar sig från sin bästa och vackraste sida. Det är grönt så det sticker i ögonen, de blågula flaggorna fladdrar lätt i vinden. Det är Astrid Lindgren-land, Änglagårdslikt, vykortsvackert. Som en valaffisch för Sverigedemokraterna. När övergår egentligen det vi tycker är vackert, vårt arv, den jord vi växt upp på, till att bli ett instrument i händerna på mörkerkrafter?

Bilar drar titt som tätt förbi där utanför; sveper in i rondellen för att fortsätta mot Ytterby eller Lycke eller västerut mot Torsby kyrka och så småningom till havet. En motorcykelkaravan med blågula vimplar nerstuckna i sidoväskorna. En epa-traktor med varningsskylt och sydstatsflagga påklistrade där bak. Så mullrar det till några extra decibel. En stor gammal Cheva i svart och rött bränner igenom rondellen och sveper in på macken. Parkerar sitt stora grin framför kafeterians staket. En ung kille i jeans och svart t-shirt med tryck hoppar ut från förarsätet. Tjejen sitter kvar i sätet bredvid.
»Jag köpte den alldeles nyss. För 80 000. Men då såg den inte ut så här.«
Han är stolt, Emil Karlsson.
»Farsan har också en amerikanare! Men den är nyare.«
Vi fortsätter snacka lite bil och så övergår vi till att prata om nationaldagen; om vad det är att vara svensk.
»Jag vet inte riktigt« säger Emil. »Men svensk är man väl när man är född här.«
Även om det är av utländska föräldrar?
»Javisst, det tycker jag.«
Men om man är muslim då?
»Nej« säger han direkt, men så stannar han upp och funderar lite: »Äh, jag vet inte. Ställ inte så jobbiga frågor. De behöver i vilket fall inte sätta upp massa såna där synagogor, det är ju onödigt, vi är ju ett svenskt land. Jag bryr mig inte om religion och så, men vi är ju ändå ett kristet land.«

»Guds ende son, O Jesus huld, förlåt oss all vår synd och skuld.«
Vi sjunger psalm 42. Vi är ett femtiotal personer, som vanligt överlag äldre. De flesta tar i under sången. Låter ord och toner strömma upp mot det ljusblå trätaket i Harestad kyrka. Det är högmässa och klockan är strax efter tio på nationaldagens morgon. Efter psalmen tar predikan vid. Prästen Hans Karlsson går upp i predikstolen. Predikan handlar om dopet och synden. Att du är en evig syndare och att du kan bli fri från synd endast genom dopet och Jesus.
Predikans innehåll och sättet Hans Karlsson framför den på är långt ifrån en upphottad up-to-date-predikan anpassad till någon slags nutid. Nej, här värnar man traditionen. Arvet. Det som fungerade för tidigare generationer fungerar också för oss.
Religionens makt var förr oerhört stark bland bondebefolkningen härute. Och det var Henric Schartaus strängt konservativa idéer som gällde. Och många gånger alltjämt gör.
»Om det finns några kopplingar mellan schartauanismen och främlingsfientlighet?«
Hans Karlsson funderar en stund där han sitter på en bänk på kyrkbacken efter predikan.
»Nej, i sig tycker jag inte det borde göra det. Jag skulle väl själv definieras som schartauan och som bokstavstroende, men som jag ser det kan det utifrån Bibeln bara vara en synd med främlingsfientlighet. Kanske att det kan finnas en koppling i det att man är konservativ, jag vet inte. Och i detta med landsbygden och fädernearvet och så. Själv är jag född 1935 och uppvuxen här på somrarna men jag har ingen känsla direkt av att det fanns någon främlingsfientlighet och antisemitism.«
»Prästerna hade ju inte kopplingar med nazism i första hand, utan vurmade för Tyskland och då främst beroende på att Luther var tysk. Sen fanns en stark känsla av antikommunism och det kan ju ha skapat en grund för nazistsympatier.«
Det är inte lätt att minnas saker som hände för så länge sen. En kyrkans man har dessutom all anledning att ligga lågt när det gäller den västsvenska kyrkans kopplingar till främlingsfientlighet och nationalsocialism. Ovan nämnde kyrkoherde Fahl var inte ensam präst med sina nazistiska idéer. Där fanns fler och den svenska säkerhetspolisen hade dem på listor över säkerhetsrisker under kriget.
Det Kyrkliga folkpartiet, som inte var rasistiskt i strikt biologisk mening men som stod nationalsocialisterna nära och stundtals stöttade dem, hade också stort inflytande i Västsverige. Partiledaren hette Ivar Rhedin. Han var schartauan och kyrkoherde i Säve på andra sidan Nordre älv. 1938 föreslog han att Hitler skulle få Nobels fredspris. Den svenska säkerhetspolisen klassade under i stort sett hela andra världskriget Rhedin som högsta säkerhetsrisk. Det fanns vidare en samling unga präster som under beteckningen Den stridande kyrkan åkte runt i Bohuslän på motorcykel och bedrev nazistisk propaganda. Kyrkan i Västsverige har ett tungt arv att bära på. Ett arv det gärna inte pratas så mycket om.

»Prästerna sa ju att nazisterna hade rätt« intygar Kurt Olsson samtidigt som han försöker tugga sig igenom en skosuleliknande lövbiff på cafeterian i Kärna. »Och du vet, folk lyssnade på det prästerna sa. Någon direkt agitation i bygden handlade det väl inte om. Fast jag minns ju att nazistledaren Lindholm var här i Kärna och talade på ett nazistmöte i det gamla kommunalhuset. Men då dröjde det inte många minuter innan ljuset slocknade och det kastades ägg.«
Motstånd fanns sålunda. Nazisterna var ingen stor maktfaktor, men det var enligt historikern Helene Lööw, Sveriges främsta expert på nazismens historia, i Göteborgs- och Bohus län som »den svenska nationalsocialismen fram till slutet av 1930-talet hade sitt huvudsakliga fäste«. Lilla Harestad, som på den tiden var en egen kommun, hade en nazist i kommunfullmäktige under stora delar av 30-talet; antalet medlemmar i nazistorganisationer var här större än på de flesta ställen; 1941 registrerade säkerhetspolisen 71 stycken nationalsocialister i Kungälvsområdet, fler än någon annanstans i Göteborgs- och Bohus län. Frågan är om sådant sätter några spår. Om stövelstegen fortsätter kliva omkring i den bördiga landsbygdsmyllan generation efter generation.
»Ungdomarna påverkas nog av de äldre« fortsätter Kurt. »Men jag tycker inte att det är nåt stort problem. I så fall sker det i det tysta. Fast det är klart, det blir ju uttryckt ibland när invandrare är inblandade i nåt. Då ska de ut!«
»Jag har en avlägsen släkting på Tjörn som ringde häromveckan och sa att det enda man kan rösta på är Sverigedemokraterna. Då sa jag att han inte behöver höra av sig mer!«
Kurt ger upp lövbiffen. Den går varken att skära eller tugga sig igenom. Han skickar ut den och ber om en portion ägg och bacon istället.
»Jag har grunnat mycket på det här med Sverigedemokraterna« säger han efter att ha varit tyst en stund. »Vad de egentligen står för. Och så är det frågan om man ska tysta ner dem eller ta debatten.«

Dalens hembygdsgård ligger inne i Svartedalen några kilometer från Kode. En öppning bland de täta granarna och solen lyser upp de gröna ängsmarkerna, de faluröda husen, de lilafärgade syrenbuskarna. Den blågula flaggan.
Här firar man den svenska nationaldagen med sång och tal, umgänge och kaffe med den, dagen till ära, specialkomponerade Solbergabakelsen, en bit rabarberrulltårta med maräng och grädde.
Mycket folk rör sig på den välklippta gräsmattan mellan husen. Barn svängandes med svenska vimplar, män och kvinnor i skilda åldrar; någon i folkdräkt; en man i militäruniform med medaljer på bröstet. Ingen med synbart utländskt påbrå.
Solberga kyrkokör börjar sjunga Här är gudagott att vara. Marianne Gustavsson sitter i Lottakårsuniform för sig själv och njuter av en Solbergabakelse och en kopp kaffe.
»Hemvärnet och Lottakåren har firat nationaldagen länge här, även innan det blev helgdag« berättar hon.
Hon är från början från Väddö men kom till Solberga för 50 år sen och gifte sig med solbergasonen Gunnar. Det är han med uniformen. Före detta hemvärnschef i trakten. Med distinkta kliv, bakelse och kaffe i nävarna, kommer han fram till bordet och slår sig ner bredvid sin hustru. Tar över samtalet.
»När man är svensk? Det är man när man är född här och inte längtar härifrån. Andra folk är absolut välkomna hit, men de får ju ta till sig våra seder och bruk.«
Kan man vara muslim och svensk?
»Är du muslim!?« utropar Marianne och tittar frågande på mig och så tar Gunnar vid igen:
»Det finns ju otroligt många duktiga invandrare som kommer hit, men här på landet ser man inte det goda de gör. Man hör bara talas om brotten.«
»Ja« fyller Marianne i: »Åk med en taxi som en utlänning kör och se hur artiga och trevliga de är.«
Vid Ingetorpssjön en dryg halvmil från hembygdsgården i Dalen hände den 16 augusti 1995 det som sen dess i allmänhetens medvetande förknippas med Kode: John Hron misshandlades brutalt till döds av fyra unga nynazister.
Nu ligger Ingetorpssjön stilla i kvällssolen. Inget minner om det som hänt. En epa-traktor står parkerad på en busshållplats vid sjön. Några grabbar fiskar. Två tjejer ligger på asfalten och småsnackar. På badplatsen strax bortanför känner en grabb på det kalla försommarvattnet. Christer Mattsson sitter på en stenhäll i kritvita sommarkläder och njuter av solen. Han har sen där ödesdigra dagen för 15 år sen jobbat för Kungälvs kommun och Forum Levande historia med att försöka mota mörkerkrafterna i kommunen i grind.
»Vi har försökt jobba väldigt målinriktat och nu har vi inga nazist-organisationer här. De skulle säkert ha funnits kvar om vi inte gjort arbetet. De ungdomar som vi började jobba med är nu vuxna och har barn, och jag tror faktiskt att de barnen blir något mer toleranta. Man måste helt enkelt tro att det går att bryta strukturer. Att den enskilda individen faktiskt kan ändra på sig.«
»Det finns ju alltid olika förklaringsmodeller för varför det finns mer främlingsfientlighet i vissa områden, men det enda uppenbara sambandet är traditionen i sig; att det fanns främlingsfientlighet och intolerans för 20 år sen, för 50 år sen.«
Men hur uppkommer traditionen från början?
»Ja, säg det. Till stora delar är ju denna farsot ett europeiskt problem. Många av nazibödlarna gjorde det de gjorde helt frivilligt och det var bland dem en överrepresentation av folk från landsbygdens lägre medelklass. Också idag kan vi se dessa mönster i vissa specifika delar i till exempel Österrike och Tyskland. Det kommer med en perverterad syn på renhet och äkthet. Ogillar man judar, så ogillar man muslimer och bögar och har en patriarkal syn på tillvaron. Förmodligen är det också här som schartauanismen kommer in. Den gemensamma nämnaren är alltid att det man inte gillar ska försvinna. Om nu bögar slutar vara bögar, eller om folk drar iväg med jumbojet eller om det är ett deportationståg, det spelar inte så stor roll. Bara smutsen försvinner.«
»Om man som Sverigedemokraterna pratar om total assimilering eller som nazisterna om utrotning, så är det egentligen bara olika uttryck för samma sak: bort med det man inte accepterar.«

Kanske kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen och fullföljer den trend som blir allt tydligare i Europa. Tankegångar och idéer som känns igen från förr, men inpaketerade i ett nytt paket: bort med rasbiologi och antisemitism, in med kulturbaserad rasism och islamofobi.
Mycket talar för att en del av befolkningen i Harestad och Kärna, i Solberga och Kode kommer att hjälpa till för att också Sverige ska vandra denna väg. I det senaste kommunalvalet fick Sverigedemokraterna ett mandat i Kungälv; i Europaparlamentsvalet förra året fick Sverigedemokraterna färre röster i Västsverige och Kungälv än i till exempel Skåne och Blekinge, men Torsby/Kärna, Harestad och Solberga utmärkte sig åter som hyfsat starka SD-fästen med mellan fyra och fem procent av rösterna. Och tittar man på skolvalet 2006 kan man än mer undra vad framtiden bär i sitt sköte: på Munkegärdeskolan, en högstadieskola i Kungälv, röstade 17,5 procent på Sverigedemokraterna; på Mimers gymnasieskola fick de 10,4 procent. Många av de ungdomarna röstar nu för första gången i riktiga val.

»Om det kan hända här och igen?« upprepar Kurt Olsson när han ätit upp den sista baconbiten. »Jo, du, fortare än du tror. Blir det bara arbetslöshet och så, så tänds stubinen direkt.«
Vi lämnar uteserveringen i Kärna och tar oss till utgången via macken. Tackar tjejerna bakom disken för maten och de ursäktar sig för den skosuleliknande lövbiffen. Märker de förresten av någon främlingsfientlighet på bygden?
»Här är ju inte som i stan. Det är ju inte så vanligt med invandrare härute. Men nej, det märks inte nåt direkt så på folk. Inget man pratar öppet om i vilket fall« säger Josefin.
»Jag är ju inte rasist« säger Pernilla. »Men jag har mina åsikter. Och det räcker nu! Det är ju överdrivet med moské och så.«
Hon går bort till stekbordet och lägger på en hamburgare. Precis när vi ska gå ut genom dörren hojtar hon genom stekoset:
»Men här finns faktiskt negrer! Och thai och så också!«

TEXT:

BILD: skriv ut sidan