FAKTUM | 2014/11/26 Profilintervju

Hon har clownat, jazzat och farsat sig in i vår populärkulturella historia. Och en sydsvensk revysommar är fortfarande ofullkomlig utan Eva Rydberg på scenen.

TEXT: Maria Dahmén BILD: Johan Bävman och Emil Malmborg

Vigt böjer hon sig över cafébordet och placerar en portion våfflor framför Assar som firar sin 80-årsdag.
– Det är ingen ålder, säger Eva Rydberg, 71, och springer ut i köket igen.

Så sant. Servitris är inget för veklingar, inte heller 54 kvällar på scen när andra har semester. I nordöstra Skånes skogar ligger Hillesgård, en fritidsanläggning av oanat omfång för den som första gången följer skyltarna från motorvägen. En grå vårsöndag är parkeringen ändå nästan full. Röda trähus syns i alla riktningar. Skyltar visar vägen till restaurang, loppis, minizoo, bokhandel, hotell, gröna oaser – och våffelstuga.

En plötslig störtskur dånar mot plåttaket medan fikasugna besökare sätter plastgaffeln i garanterat prima våfflor. På tjocka gympasulor småspringer Eva Rydberg mellan borden.

– Nej, jag gräddar dem inte. Bär bara ut till borden. Hu, vad kallt det är, säger hon och drar den kycklinggula träningsjackan hårdare om sig.

– På scen bär jag ibland varma kläder under scenkostymen. Jag klipper till plaggen så de inte syns, även långkalsonger behövs ibland. Det är främst i maj varje år som hon extraknäcker som cafébiträde. En fysisk uppladdning inför sommarsäsongen på Fredriksdalsteatern? Kanske. Löpningen mellan det minimala våffelköket och borden påminner om tempot i farserna på Helsingborgs famösa friluftsteater. Regnet håller i sig och strömmen av besökare avtar. Servitrisen sänker tempot och sätter sig på en stol. Men, ursäkta, är det inte lite överdrivet – repetitioner hela veckan och så dessutom jobba extra på söndagen, flera mil från hemmet i Hittarp? Hennes svar är att Hillesgård är viktigt. Hon var med om att starta anläggningen som sedan under 15 år stadigt byggts ut. Senaste idén är ett spa.

 

– Det borde få fler att hitta hit. Alla som jobbar här har ett stort hjärta och vi ger priser till dem som känner för andra. ”Vi” är den näringsdrivande stiftelsen Hilarion som för fyra år sedan gav 50 000 kronor till Hemlösas hus i Helsingborg. Lika mycket gick i år till föreningen Värmestugan, även det en plats för husvilla. Juryns motivering kritiserar kommunens sätt att bemöta föreningens ansökan om en lokal: ”Ansökan besvarades långt om länge med att erbjuda en dragig och öppen landgång till en
nedlagd färjelinje i södra hamnområdet. Dessutom krävde man 3 000 kronor i månadshyra! Det är inte utan att man skäms å Helsingborgs stads vägnar!”

Nu hörs rop från köket och Eva Rydberg hämtar ännu en bricka med våfflor. En cafégäst tar sats: Får jag ta en bild?

– Nej.
Nästa tallrik placeras ut och så tillägger hon:

– Det kostar.

Servitrisen kutar runt bordet, böjer sig ned mellan två sittande, håller om dem och ler brett mot kameran. Ridå.

Inte som andra skådisar
Varje år när boklöven är ljusgröna börjar säsongens ensemble vandra fram och tillbaka på Fredriksdalsteaterns scen i Helsingborg. Alla bär på tjocka manuspärmar och alla stakar sig till och från. En onsdag någon månad före premiären på sommarens föreställning Pang i bygget körs en scen om och om igen. Regissören Anders Albien låter hotellchefen Basil Fawlty (Adde Malmberg) braka in via olika dörrar medan kolugna hustrun Sybil (Eva Rydberg) bollar repliker med Polly (Birgitta Rydberg). Barcelonafödde Manuel (Karl Rydberg) förbereder sitt för tevetittarna välkända utrop ”qué?” På första bänk sitter regiassistent Karin Hebrand som varit med de senaste 21 uppsättningarna på teatern. Våffelservitrisen känner hon utan och innan.
– Jag ser när Eva mår bra, ser när hon inte vet var hon är i handlingen, ser när något är på gång att hända med henne.
Framför publiken händer det mycket sällan att hon kommer av sig, i princip aldrig. Hon håller sig ordagrant till manuset och är otroligt disciplinerad, hittar aldrig på något eget på scen. Jag tror att vara exakt är en trygghet för henne. Andra skådespelare är det aldrig, säger Karin Hebrand.

Så tas en paus i repetitionen och Eva Rydberg slår sig ned i Pang i byggets blivande matsal.

– Är mina ögon röda, de rinner hela tiden, undrar hon och torkar sig försiktigt med en pappersnäsduk. Nej, det är inte på grund av sminket, även om det är för jäkligt. Det har jag alltid tyckt. Eva Rydberg bär långbyxor, sandaler med röda tånaglar, skjorta, keps och ordentligt mörka solglasögonen. Solen har hon största respekt för och bannar Faktums fotograf som blivit lätt bränd efter en timmes jobb i gasset.

Tåspetsdisciplin
Samtalet växlar in på hennes omvittnade disciplin. Den hon lärde sig i ”stångskolan”, de dagliga timmar med tänjningar och föga anatomiska knä- och höftvridningar som hör till klassisk balettexercis.

– Jag älskade att stå vid balettstången, ville bli klassisk ballerina. Jag kom rätt så långt, men jag hade svårt med tåspetsdans. Titta, mina vrister är för höga så dansskons sidenband gick av, säger hon och sträcker sig ned mot ena foten.

Samma disciplin gör att hon trots en oinspirerad morgon i dag, 40 år efter att balettkjolen stoppats undan, ändå ger full valuta för pengarna.

– Egentligen har jag ett vanligt jobb. Om jag känner att ”nej, i dag har jag ingen lust” så känns det ändå bra när jag kommer hit till teatern, träffar mina kollegor och hör hur folk sätter sig i bänkraderna. På kvällen samma dag som min mor hade dött, spelade jag på Lisebergsteatern. Det hade hon velat.

Mor blev 88 år och jag var jätteledsen.
Just Fredriksdalsteatern kräver lite extra av alla artister eftersom vädret har en viktig roll. Hon minns en föreställning av Gröna hissen. Hon låg under en säng när föreställningen fick brytas eftersom det spöregnade. Där fick hon stanna tills publiken åter hade bänkat sig. Då först kröp hon fram. När alla förstod att hon legat där under hela avbrottet, applåderade de jättemycket.
– Vi har ju ingen ridå att gömma oss bakom, säger Eva Rydberg.

– Och förra året kom en kastvind, en slags tromb, som sånär fällde en scenvägg.

Hon berättar att de har lärt sig med åren. Alla dukar på bord måste ha tyngder och kaffekoppar ställs på magneter i borden. Här går det inte med plastmuggar. För blyg för Sinatra Den som vill vara påläst inför en träff med Eva Rydberg har att göra. På Wikipedia staplas bortåt 60 framträdanden på cirkus, scener och krogar, på bio och i teve. Men en film från 1967 tycks helt obekant.

Vad är Drra på – kul grej på väg till Götet från 1967? Hon stönar och ser missnöjd ut.

– Åh nej, glöm den. Jag skulle vara stjärnan Popsy och filmen gick upp på bio och visades i teve. Alla dåtidens popartister var med utom Hep Stars. Annat vill hon absolut inte glömma. Som när hon 1980 äntligen träffade den gudomliga steppdansaren Gene Kelly. Läsare som inte tittat på den totaldränkte Kelly i Singin’ in the rain bör göra så snarast. Fick du dansa med honom?

– Oh nej, han var för gammal då.

Eva Rydberg har under drygt fem decennier uppträtt med en hoper kända artister, män som kvinnor, svenskar som utsocknes – allt från kuplettmästaren Karl Gerhard till Sven Melander, operasångerskan Birgit Nilson till Pernilla Wahlberg. 1990 värmde hon upp publiken som skulle se Frank Sinatra. För blyg för att våga hälsa på stjärnan, lyckades hon via ombud skaffa sig ett signerat foto med hälsningen ”To Eva, all good wishes”. Vem har du förgäves velat jobba med? Wadköping, men det blev aldrig av. Och Ernst-Hugo Järegård, vi skrattade så fort vi sågs. Han ville spela i Arsenik och gamla spetsar – en av systrarna! Tänk om jag kunnat få hit Gösta Ekman! Han är så go’.

Självförtroendet är avsevärt starkare än i karriärens början.
– Min ålder är en skön ålder. Jag har slutat att vara nervös för vad jag ska säga. Förr hade jag ofta ångest för att inte vara tillräckligt bra. ”Varför skrattar de inte?” tänkte jag jämt. I dag är jag snällare mot mig själv. Sätten att visa uppskattning varierar dock. Som när hon uppträdde i Finland ihop med Lasse Kühler.

– Publiken applåderade, men utan att skratta. Bakom scenen sa vi upprört till varandra ”de skrattar ju inte!” De bara klappade och så lät det samtidigt ”hå hå hå”. Efteråt fick vi höra att vi visst gjort succé och att publiken gör så i Finland! Min far lät också bara ”hå hå hå”.

– Själv ska det mycket till innan jag skrattar, men Fleksnes tyckte jag var fruktansvärt rolig. Jag var tvungen att öppna fönstret när jag såg honom, för att få luft.

Bitchiga oneliners
Pausen är över på Fredriksdalsteatern och hon reser sig och tar sin pärm. Åter igen testas repliker och rörelser, entréer och sortier. Någon vecka senare har föreställningen avancerat och Eva Rydberg är verkligen Sybil i rosa dräkt, knytblus, kopparfärgad peruk och högklackat i rött. Hon rör sig på sitt bekanta sätt, precist och lite struttigt. En dansares gångart? Lokalpressens årliga förhandstitt på säsongens friluftsfars följer ett beprövat mönster en kort scen, gruppfoto av ensemblen och sedan fritt val av intervjuoffer. Stadens komedienne är den självklara medelpunkten men efter en halvtimma byter hon ut klackarna mot stadiga gympaskor. Eva Rydberg? Hon spelar väl buskis, säger många.

– Jag har inget emot buskis, men det spelar vi inte på Fredriksdal. Poppe var mer åt det hållet fast det var buskis med klass. Jag gör roliga roller.

I fjol gjorde skådespelerskan en åldrande journalist i Carin Mannheimers komedi I sista minuten. Hon blidkade recensenterna med ”bitchiga oneliners” och jubel utbröt så fort hon visade sig.

– Uppsättningen krävde jättemycket koncentration och replikerna sitter kvar i huvet så hårt jag har haft svårt att få bort dem. Det var nytt för mig. Annars brukar jag glömma allt direkt efter sista föreställningen. Sommaren 1993 blev en vändpunkt. Då uppträdde Nils Poppe och hon tillsammans i Bröderna Östermans huskors på Fredriksdalsteatern. Poppe hade basat på stället sedan 1966 och detta blev hans sista uppsättning där. Året efteråt hette chefen Eva Rydberg. Visst inflytande har han ännu och ingen spelkväll undgår honom. Hans staty i brons står nämligen inom hörhåll från scenen.

– Han var ganska blyg, Nisse, inte så mycket för det pråliga och tjusiga och han kunde vara trött. Mot slutet var han en ung man i en gammal kropp, säger hon. Som teaterdirektör hoppas hon kunna behålla Poppes känsla även om han var mer för operetter än vad hon är. Operett som konstform är borta i dag och hon har aldrig varit så förtjust i den. Men Poppe finns alltid med i någon av karaktärerna i deras uppsättningar. Förre teaterchefen jobbade på övertid och den nuvarande nämner inte ordet pension under intervjun. Eva Rydberg har repertoaren klar till och med 2018. Den planeringen kräver att hon håller sig i form.

– Jag promenerar varje dag. Inga stavar. Svänger på armarna ändå. Sedan gör jag yoga varje dag, ett ganska snabbt pass: De fem tibetanerna. Samvaron med barnbarnet håller också ångan uppe. Under senvårens repetitioner pinnar tvååriga Astrid fram och tillbaka mellan sminkloge, omklädningsrum och fikahörnan under ett soltak. Härifrån kan hon tjuvtitta när mormor, mamma, pappa och morbror repeterar på det stadiga scenbygget konstruerat av björkplywood och aluminium.

Rädd för vaccin
Småflickan Eva Rydberg hade också mycket spring i benen. Som åttaåring var hon fullt upptagen av teater och dans. Hon sträckte på vristerna i Margit Gerles balettskola och stod på scen i Folkets park. Ofta sprang hon i väg till nykterhetslogen IOGT där det fanns mycket att göra för barn.

– Jag behövde ju underhållas, vild som jag var. I skolan hade jag svårt för att skriva, läste bättre än jag skrev. Så jag gick in till grannens pojk, Kjell, och han lärde mig.

Skulle du haft någon diagnos i dag?

– Nej, det tror jag inte.

I samma andetag tar hon upp en sak rörande dagens barn som oroar henne.
– De måste alla ta en massa vaccin. Tänk att spruta in så mycket gift i en liten kropp! Och tänk på mobilerna … Jag är livrädd för dem och vill verkligen inte ha en telefon strålande på mig! Andra tecken i tiden som hon tampas känslomässigt med är tiggarna på stadens gator.

– Vi har det samhälle vi förtjänar, eller? Men vi ska först se till dem som redan bor i Sverige, därefter alla de som kommer hit. Det finns många här som inte har det så bra.

– Vi måste öppna våra hjärtan. Jag ger till tiggare. Romer är ju inte välkomna någonstans. Ibland frågar jag ’kan jag hjälpa dig?’ De har ju kommit hit för att de har ett helvete där hemma. Vem annars åker till ett annat land och tigger? Det handlar ju om politik. Hade de styrande i Rumänien delat med sig mer, hade dessa människor inte behövt åka i väg.

Eva Rydbergs intresse för samhällsfrågor märktes särskilt 1982 då hon var med i kristdemokraternas valkampanj.

– Jag tyckte att partiet var bra. Björn Gillberg var duktig i miljöfrågor och jag gillade familjepolitiken, att kvinnorna kunde få välja att vara hemma med barnen. Alf Svensson var ju med på den tiden. Men jag slutade eftersom det tog för mycket tid och eftersom jag inte var nog intresserad.

Tid har hon inte så mycket av i dag heller. Men mitt i pressande repetitioner åkte hon till Stockholm för att äta middag med gamla bekanta. På kungliga slottet.

– Två hundra gäster och jag satt vid kungens bord. Han höll ett så bra tal, så trevligt så. Spillde han på sig?

– Oh, det kunde jag inte se, han satt ju en bit bort, svarar en allvarlig Eva Rydberg som träffat monarken flera gånger tidigare och då ofta med röd lösnäsa.

På egna middagsbordet sätter hon gärna fram en moussaka gjord på potatis.

– Familjen gillar den. Annars lagar jag gärna fågel, som gås till Mårtens afton. Då äter vi också den traditionella äppelkakan men inte svartsoppan!

TEXT: Maria Dahmén

BILD: Johan Bävman och Emil Malmborgskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR