FAKTUM | 2008/11/27 Reportage

Svenskarna är världens ensammaste folk. Men behöver ensamhet alltid vara något negativt eller kan det rent av vara avundsvärt? Och hur hänger ensamhet och bostadsbrist ihop?

Kommer ni i håg Vikingarnas hemska sång Den stora dagen? Den handlar om en gammal kvinna som fyller år. Hon har pyntat sitt hus, köpt tårta, kaffebröd och likör. Nu väntar hon bara på sina tre älskade barn som ska komma och fira med henne. Sedan börjar eländet. Den ena efter den andra ringer och säger att de inte kan komma och refrängen lyder:

»Jaså, säger du det, du kan inte komma ifrån. Du tog fel på vilken dag det var. Nej, det gör ingenting, om det är något bara ring, för jag finns ju här varje dag.«
Det är den värsta sång jag vet. Den får mig att rent fysiskt må illa.
Man ska helt enkelt inte vara ensam på sin födelsedag. Eller på julafton. På julen lider vi med alla som inte har en familj att sitta runt julbordet med. Ingen att köpa julklappar till. Det är då vi tittar på Karl-Bertil Jonssons julafton. Det är då Faktum säljer som mest tidningar. Som tur är har Mamma Scan lanserat en jultallrik, ett allt-i-ett minijulbord i plast, färdig att stoppa in i microvågsugnen, perfekt för julens mest övergivna själar. Eller inte. Kanske perfekt för den som tycker att det är skönt att slippa julens alla hemska släktmiddagar.

På något sätt är det lättare att handskas med egen ensamhet än med andras. Ensamstående drabbas ofta av omgivningens medlidande vare sig de själva lider av ensamhet eller inte. Samtidigt finns det nog en och annan trött småbarnsförälder som avundsjukt sneglar på kompisarnas singelliv. Drömmer om att kunna resa, gå på kurser, eller bara dricka en öl efter jobbet utan att behöva fixa barnvakt.
I dag bor 29 procent av alla vuxna i Sverige ensamma. En enorm ökning har skett de senaste 60 åren, 1945 hade vi bara sex procent ensamhushåll. Mest ensamma bor vi i storstäderna, över hälften av alla hushåll i Stockholm, Göteborg och Malmö är ensamhushåll. Då räknas inte de hushåll in där det finns hemmavarande barn. Bara danskarna har lika många ensamhushåll som vi.
Ensamhushållen finns i alla åldersgrupper och sociala klasser, enligt Eva Sandstedt, professor i sociologi vid institutet för bostads- och urbanforskning vid Uppsala universitet. Eva Sandstedt förespråkar att man ska använda ordet enboende istället för ensamhushåll som hon tycker signalerar ensamhet.
Överraskande många som bor ensamma känner sig inte ensamma visar hennes forskning. Många tycker om att rå sig själva. En av hennes släktingar skilde sig och tyckte att det var så skönt att bo själv att hon frågade sig: Varför har jag inte jag kastat ut den där karln tidigare?
Eva Sandstedts studie, som bestod av ett trettiotal djupintervjuer med enboende, utmanade hennes egna fördomar om ensamstående som tragiska figurer. Hon minns speciellt en gammal dam som hon intervjuade, telefonen ringde hela tiden och hon trivdes utmärkt med att bo själv. Bara två av de intervjuade, båda alkoholiserade ensamstående män, uppfyllde stereotypen.

Annan forskning om ensamhet visar att de som bor själva ändå känner sig ensamma oftare än andra, berättar Eva Sandstedt. Men många gifta och sambor känner sig också ensamma i sina äktenskap, eller på sina jobb. Hennes egen arbetsplats, universitetet, är en arbetsplats där många känner sig ensamma eftersom jobbet är så individualistiskt.
»Ensamhet handlar mer om att få bekräftelse av någon annan människa än att alltid ha andra människor kring sig« säger Eva Sandstedt.
I den yngre generationen har förmodligen den gamla stereotypen av den ensamstående som en tragisk figur redan trängts ut av en ny stereotyp.
»Den nya bilden av de glamorösa singlarna som starka och vackra är överdriven, men samtidigt bra. Nu ses det som mer normalt att bo själv, man kan prata om det och singel är ett bättre begrepp än ensamstående« säger Eva Sandstedt.
Men parallellt med singeltrenden har familjenormen stärkts under 2000-talet, menar hon, även bland homosexuella. Massor av tidningar och veckotidningar handlar om barn och familjeliv och de svulstiga bröllopen har kommit tillbaka.
Ibland dyker fortfarande en och annan bitter, diskriminerad singel upp i medierna. Till den kategorin hör Mona Lundin som på Aftonbladets debattsida kräver att regeringen ska tillsätta en singelminister. »Det är inget orimligt krav i ett land som har världsrekord i singelliv« skriver hon, och föreslår bland annat ett totalförbud för mängdrabatter och researrangörers enkelrumstillägg.
»Jag som ensamhushåll kan inte utnyttja mängdrabatterna och köpa till exempel två falukorvsringar. I dag delar jag falukorvsringarna med min mor. Men när hon är död, vem ska dela med mig då? Jag vände mig med frågan till en Ica-chef för några år sedan, men jag har ännu inte fått något svar.«
Örnsköldsvik, där Mona Lundin bor, ligger långt i från Manhattan.

Om man nu inte trivs med att bo själv. Om man ofta känner sig ensam. Om man vill ha någon att dela falukorvsringarna med. Vad är det då som säger att man måste hitta en partner att bo tillsammans med? När man är 25 anses det helt normalt att dela lägenhet med en kompis, men varför delar inte fler lägenhet eller hus när de är lite äldre? Och var går gränsen för vad som anses normalt?
Två 23-åriga kvinnor som delar lägenhet är helt ok. Men är de 37 så utgår folk från att de är lesbiska. En annan fråga som sällan ställs är: Ska alla som vill bo ensamma få lov att göra det? Har vi råd med det? Finns det en koppling mellan att många bor ensamma och att bostäderna faktiskt inte räcker till alla?
Det är inte ofta rapporter från en stads fastighetskontor når riksmedia, speciellt inte kvällspressen. Ett av undantagen var när Olle Sundh, chef för fastighetskontorets bostadsförsörjningsenhet i Malmö presenterade ett tankeexpriment som visade att 3 000 lägenheter hade blivit lediga om 10 procent av Malmös 60 000 ensamboende skulle flytta ihop med någon.
Olle Sundh tycker att vi fokuserar för mycket på tekniska lösningar. Han tycker att man i stället för att satsa en miljard på att bygga nya bostäder borde satsa delar av summan på kultur och föreningsliv för att skapa fler sociala mötesplatser. Han riktar inte bara in sig på någon slags kärleksmatchning för att få folk att flytta ihop, han menar även att ungdomar eller goda vänner ska bo mer tillsammans. Hans tankeexperiment slutade i en artikel i Expressen med rubriken: »Ny rapport: Singlarna skapar bostadsbristen«
I en krönika i samma tidning skriver Gunilla Eitrem att vi själva har valt bostadsbristen För 40-50 år sedan var det accepterat att bo inneboende, lägenheter byggdes så att man lätt skulle kunna skilja av ett rum. Nu däremot värnar man om sitt privatliv.
»Vi har gjort ett val mellan bostadsbrist och att behöva ha andra människor nära inpå oss, och vi har valt att alla inte ska kunna få bostad. (…) Men om vi kunde ge avkall på lite av vår bekvämlighet skulle bostadsbristen inte behöva finnas.«

Eva Sandstedt forskar just nu kring äldre ensamhushåll och kollektiva boendeformer för äldre. En väldigt aktuell fråga eftersom vi snart kommer att ha 2,5 miljoner gamla människor i Sverige. Hon säger att många människor är rädda för att bo själva. Därför har kollektivhusen, där man har en egen lägenhet men också tillgång till gemensamma utrymmen och gemensam matlagning en stor poäng. Men hon tycker att utvecklingen av bostadsplanerandet ligger hopplöst efter. Hon efterlyser mer öppenhet hos byggherrarna. Något som enligt henne är nödvändigt för en hållbar utveckling.
»De som planerar bostadsbyggandet är oftast män, de planerar boende för två eller fler, utifrån den traditionella familjebilden. De ser inte att det finns andra grupper.«

Vad är det då som har lett till vårt världsrekord i singelliv? Miljonprogrammet, kvinnors frigörelse och intåg på arbetsmarknaden, pensionssystemet och en högre ekonomisk standard är enligt Eva Sandstedt några av svaren på den frågan. Fler skiljer sig också och med barnomsorg är det lättare att vara ensam vuxen med barn.
Men det finns de som hävdar att den svenska ensamheten är ett folkdrag. Dit hör etnologen Åke Daun. Han hävdar att det ligger i vår kultur att söka ensamhet, att vi vill vara oberoende och att vi har ett lägre behov av sociala kontakter än andra kulturer.
Andra forskare menar att den svenska ensamheten är en myt och att Daun inte har några belägg for sina teser. Eva Sandstedt tror att trenden med att bo ensam ligger mer i moderniteten än i kulturen. Hon tar Italien som exempel, där storfamiljen varit norm men där antalet singelhushåll nu växer kraftigt bland annat på grund av fler skilsmässor. Hon jämför med Ungern under kommunisttiden, då det inte fanns möjlighet att flytta ifrån varandra vid en skilsmässa. Mamma plus barn och pappa med ny fru fick snällt bo kvar i samma lägenhet. Man hade inte några andra alternativ.
Men historiskt sett har vi haft ett annat familjemönster i Sverige än i Sydeuropa. Vi har gift oss och har skaffat barn när vi har varit mycket äldre. Sverige är ju också ett stort och glesbefolkat land, vilket kan ha påverkat vårt sätt att leva och bo, menar hon.

Bob Hansson skriver i Hem & Hyra en krönika med rubriken »Vi ensamma rädda svenskar«:
»Det är för tjocka väggar och för mycket portkoder. Det är för mycket rädsla och hushållsmaskiner. Det är för mycket störningsjourer och för lite störningsmoment. Stör jag? Nej, du rubbar hela min existens. Välkommen in! Ja, störningsjourerna borde byta funktion. De borde komma hem till folk som är misstänkt tysta, borde oroligt knacka på och säga: Du har inte haft fest på ett halvår, nu står vi här ute och väntar på att du bjuder in folk, annars blir det böter….«

[box]Ensamhushåll – I Stockholm är 58 procent av alla hushåll ensamhushåll, i Malmö är andelen 55 procent och i Göteborg 54 procent. Bland kvinnor finns den största gruppen ensamhushåll i åldern 75 år och äldre. Bland männen är ensamhushållen vanligast i åldern 35-49 (källa: SCB, 2006).[/box] [box]Ensamma bloggare – Är bloggandet ett utslag av ensamhet? Det tror i alla fall pseudonymen Dramadrottningen som skriver på sin blogg att bloggen är den ensammes medium. »Det som avhandlas är sådant man normalt pratar med kollegor, vänner och partners om. Men, kreativitet föds ur ångest, ensam ångest, när man har massor av intelligenta saker att säga, men ingen att säga dem till.«[/box]

TEXT:

BILD: skriv ut sidan