FAKTUM | 2011/06/29 Reportage

Lenarto

Lenarto

Förra året blev jag uppringd av X, en gammal kompis som jag inte hört av på 24 år. Vilken överraskning! Vi hade känt varandra sen vi var åtta bast. Han hade stött på mitt namn och nummer i en klassträffssajt på internet, jag som inte ens visste att mitt mobilnummer var registrerat. Men nu vet jag det.
Jodå. Vi pratade både länge och väl. Förr i tiden hade vi varit bra kompisar. Vi festade hårt båda två, även sedan han fått ett toppjobb på en större dagstidning som fotograf. Han festade kanske ännu mera efter det. Men han fick resa mycket, träffade och plåtade politiker och berömdheter, samt sålde bilder till Expressen och Aftonbladet, på vilket han gjorde stora extrapengar. Sedan gifte han sig och gled in i anonymiteten och jag hamnade i Göteborg som var Sveriges Politiska Huvudstad Nr 1 på 70-talet.
Nu var han omgift för tredje gången och bodde i en stor villa vid den blånande halländska kusten. Visst skulle vi träffas igen och prata gamla minnen, fattas bara annat. Ännu en annan gammal kompis dök upp, Y, som jag inte hade träffat på ännu längre, 35 år. Han bodde också i stor villa vid kusten. De umgicks fortfarande, på kräftskivor och dyl, och skickade bilder av sig själva över telefonen. Jag fick nästan en chock. I telefon hade de låtit precis som förr, men på bild såg de ut som två gamla gubbar, tunnhåriga och fetlagda.
Jag tittade mig i spegeln. Ja banne mig. Jag såg nästan likadan ut själv.
Vi kom överens om att träffas. På den tiden, 60- och 70-tal, hade vi varit ett gäng på cirka 10-15 glada tjejer och killar som drack mellanöl och rökte lite hasch på våra fester. Vad vi visste var vi de enda överlevande, förutom en av flickorna, som gift sig med en amerikan och nu bodde i USA. De flesta hade dött eller på annat sätt skingrats för vinden. En hade begått självmord med tabletter, en annan hade lagt sig framför tåget, och en tredje hade omkommit i en bilolycka. Några knegade fortfarande kvar på samma fabrik som de sålt sina unga kroppar till och var bara skuggor av sitt forna jag.
X och Y ville självklart veta vad jag sysslade med nuförtiden och hur livet levde med mig. Själv var de framgångsrika båda två, Y hade egen firma i reklambranschen med flera anställda (aktör på marknaden, som det numera heter) och X hade avancerat till fotochef. Jag fick tunghäfta inför en sådan utmaning, det tog emot att nämna att jag stod utanför Bolaget och krängde de hemlösas tidning. Jag mumlade nåt om att jag var kåsör i en tidning som hade med landets bostadssituation att göra.
»Vår Bostad? Eller Hus & Hem?«
»Nja, inte riktigt…«
» Skriv något om fastighetsskatten! Gör det!«
»Nja inte riktigt, det handlar mer om bostadssituationen i övrigt, min tidning är mer exklusiv, handlar om de från samhället exkluderade…liksom…«
»Va kul, det måste vi läsa! Du har alltid varit lite exklusiv, jag kommer ihåg när du sydde dina byxor själv. Folk frågade ju om det var cirkus i stan.«
Jag har alltid uppmuntrat den egna kreativiteten. En gång sydde jag mina egna byxor av ett par avlagda gamla jeans och de blev riktigt lyckade. Men detta var långt innan ”brokiga” jeans kom på modet. Som alla som är före sin tid blev jag också häcklad.
Jag bad dom söka upp mig på internet. Det blev några sporadiska samtal till, sedan slutade de ringa. När jag ringde för att påminna om den där träffen, var det aldrig nån som svarade. Och vi som känt varandra så väl! Vi hade supit skallen av oss flera gånger än vi kunde minnas, och den store reklamchefen hade varit en riktig liten sadist som 15-åring, brukade ligga i stationsparken och bränna myror med sin cigarrettändare.
Det är nog bara jag som hållit stilen. Skål, tammefan!

 

TEXT:

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR