FAKTUM | 2011/03/24 Reportage

Bild: Mario Prhat

Älskad av ett fåtal. Hånad av desto fler. Agnes Arpi går på opera och försöker förstå hur en kulturform kan väcka så motstridiga känslor.

Så har det då blivit dags för mig att göra mitt livs första besök på en operaföreställning. Själva operahuset har jag besökt förut, då för musikal och dans. Föreställningen jag ska se heter Alcina, och är en barockopera från 1735, skriven av Georg Friedrich Händel.
Publikens medelålder är hög. Det är en välklädd, stilig publik som ska se Göteborgsoperans andra föreställning av Alcina. Kostymer, kavajer, slipsar, klänningar och dräkter dominerar.
Vi tar plats på parkett framför en mörk scen. En vägg med ett fönster täcker scenöppningen och det är framför den väggen dramat tar plats när musikerna börjar spela. En kvinna och en man i mörka kostymer kommer ut på scen och när de börjar sjunga, på originalspråket italienska, visas den svenska översättningen i en skärm ovanför scenen. På så sätt kan också den som inte är förtrogen med berättelsen följa med.
De flesta har någon sorts uppfattning om opera. Många har också åsikter, som ofta rör annat än opera i sig. Vanliga sådana är att det är överklasskultur eller finkultur, ett kulturellt sammanhang som känns främmande för de flesta. Lars Lilliestam, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, skriver i boken Musikliv:
»Många kulturella sammanhang, som en konsert eller opera- och teaterföreställning, omges av ceremonier och ritualer som kan verka utestängande. Känslor av främlingskap och osäkerhet kan göra att man väljer bort vissa evenemang och aktiviteter«.
Enligt en musikvaneundersökning genomförd 1965 var ›operamusik‹ en av de minst populära genrerna. I samtida undersökningar säger sig mindre än fem procent tycka om opera.
När opera omskrivs eller recenseras i dagstidningarna är det för de redan invigda. Till skillnad från majoriteten av musikrecensioner, live och på skiva, tillämpas sällan betygssättning.

Scenen är djup och scenografin strikt minimalistisk. Svart, grått och vitt gör att associationerna går till betongbyggen i forna öststater, bunkrar och döda fasader. Statisterna ser identiska ut på håll, som om de hade masker. Blonda bleka män i svarta kostymer som rör sig långsamt och konformt.
Det är smått obehagligt, och långt från de överdådiga kostymer och överdrivna peruker jag tänkt mig hör till opera. Mellan de grå väggarna, som skiftar i storlek med hjälp av portabla väggar, rör sig figurerna i berättelsen: i centrum Alcina, den vackra trollkvinnan som lockar till sig man efter man och förvandlar dem till odjur när hon tröttnat. Handlingen cirklar kring två svartsjukespäckade triangeldramer. Första akten infriar några fördomar om konstformens inneboende tristess. Sceneriet står stilla, sångarnas rörelser ser fåniga ut trots det allvarliga anslaget, musiken är lättsam och den sjungna dialogen smått bondkomisk.
Att opera verkligen är något som provocerar syns tydligt i historien om Göteborgs operahus. Bygget kantades av politiska strider. Redan 1969 bestämdes att arkitekterna Lund & Valentin skulle rita ett nytt hus för musikteater, men politiska motsättningar fördröjde processen. När man så slutligen skulle börja bygga i slutet av 70-talet startades en vänsterpolitisk kampanj mot bygget.
Över 100 000 namnunderskrifter samlades in och ett protestmöte på Scandinavium 1977 samlade över 7 000 personer. Och motståndet skulle fortsätta även under nästa årtionde.
I ett jubileumsnummer av tidningen Proletären från 1995 blickar man tillbaka:
»1985. I mars beslutar Göteborgs kommunfullmäktige om rivning av Gamla Ullevi och bygge av ett nytt operahus på tomten. Endast Frank Baude röstade emot.«
Det blev en långdragen kamp.
»1989. I Göteborg rustar sig (r) ånyo för kamp mot planerna på ett nytt operahus, som åter aktualiserats.«
En av dem som var med och protesterade skriver till mig:
»Vi tyckte pengarna skulle gå till förortskultur och inte till finkultur. Det var för dyrt att satsa på ett skrytbygge som ytterst få människor i Göteborg skulle använda sig av. Den vanliga människan hade andra prioriteringar, typ teater om de egna villkoren, musik, sånt som man förstod (dock inte schlagerfestivalen, för den var kommersiell och häcklades). Sånt skulle vi ha. Tältprojekt och förortsteater. Jag hade inga direkta motargument mer än dessa. Mest av allt begrep jag mig inte på opera, tyckte det var tråkig kultur! Jag har aldrig gillat opera, men är mer vidsynt nuförtiden.«
Hösten 1994, invigdes slutligen Göteborgsoperan. Slutnotan för bygget hamnade på 558 miljoner kronor.

Det blir paus. Jag köper en barockt dyr macka och ett glas vin och spanar på paranta damer som småpratar i klungor. De flesta tycks smutta på just vin. Det är ont om plats och vi smyger oss inpå ett upptaget bord för att ställa ifrån oss glasen. Håller volymen nere när vi redogör för våra tvivel efter första akten, undrar vad de andra tycker och försöker tjuvlyssna. Förstår de något som gått oss förbi?
När signalen som markerar att föreställningen börjar igen ljuder måste jag svepa vinet. När folk passerar mig i bänkraden för att komma till sina sittplatser ber vi varandra om ursäkt och ler artigt.
I andra akten händer det något. Fnissandet, skruvandet och distansen till sångsättet, 1700-tal och märkliga instrument som teorber är borta. Solisterna är enastående, känslorna tidlösa. Människornas längtan och förtvivlan förmedlas över språkklyftor, tidsgap och olika kulturella förförståelser.
Förvånad märker jag att jag får gåshud när sopranen Ida Falk Winland sjunger ut Morganas förvirrade känsloliv. Det är samma strängar som populärmusiken spelar på, om än på ett sätt jag är ovan vid. Kombinationen mellan det visuellt strikta och återhållsamma och de stora gesterna i handling, sång och musik gör intryck, även om det ligger långt från den teater och de konserter jag är van vid.
I nästa paus viskar jag till mitt sällskap:
»Har du märkt hur artiga alla är?«
»Det är inte det att de är artiga, det är att de är glada att se unga människor här« viskar hon tillbaka.
»Det tror jag inte på« svarar jag.
När vi slår oss ner igen vänder sig kvinnan bredvid mig till oss och frågar med ett leende:
»Går ni på opera ofta? Det är så roligt att se unga människor i publiken.«

När vi lämnar Göteborgsoperan funderar jag på hur vilka föreställningar det finns kring opera, mina egna och andras. Enligt musikprofessorn och operaforskaren Anders Wiklund är det inte konstformen i sig som får människor att känna sig exkluderade, utan institutionaliseringen av den.
Det är alltså inte arior, uvertyrer, recitativ och mezzosopraner i sig som stänger ute. Det är när de placeras i en egen byggnad och omgärdas av ritualer som tröskeln höjs. När man tror att man måste veta vad begreppen betyder för att få ut något av den musikteater opera faktiskt är. Tar man operan ur operahuset försvinner också mycket av det ceremoniella runt om.
»Det är inte operahuset som bygger upp koderna, det är egentligen publiken som går dit som gör det. Ingen på operan säger att du måste gå klädd på ett speciellt sätt, man bryr sig om att leverera musikteater. Och jag kan se en fara för operakonsten i hur koderna och konventionerna skapas. Går du på en operafestival ser det annorlunda ut. Även om uppsättningarna är desamma är publiken en annan« säger Wiklund.
I Sverige var det förvisso kungligheter som började roa sig med opera, vilket har satt sin prägel på uppfattningar likväl som status. Därför är det intressant att det ser annorlunda ut i ursprungslandet, Italien, där opera både historiskt sett och idag har en bred folklig förankring.
»Det är väldigt kulturellt betingat. För en italienare är det där inget problem. Man har en annan inställning till konstformen. Opera har aldrig varit högborgerligt i Italien« förklarar Wiklund.
Kultur är inte bara sina etiketter. Det gäller opera, likväl som dansband och utsålda rockkonserter. Ingetdera kan reduceras till blott ›borgerligt‹, ›svennigt‹ eller ›kommersiellt‹. I slutändan väger den personliga upplevelsen tyngre.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan