FAKTUM | 2017/08/01 Nyheter, Reportage

”Jag har alltid varit gränslös i allt. Jag gör ingenting med måtta. Jag jobbar mer än alla andra jag känner, jag festade hårdare än alla andra i min närhet och jag gillar att ta saker till det yttersta. Jag har alltid haft en dödsmedvetenhet tror jag. Jag är diabetiker och vet inte om det har spelat in men jag har alltid varit medveten om att allting är väldigt begränsat tidsmässigt. Jag har alltid tänkt att jag ska dö snart. Inte som en dramaqueen som tycker synd om sig själv men bara som ett krasst konstaterande.  Jag vill ha allt innan det är för sent. Jag vill leva, jag vill dansa och jag är fortfarande sådan fastän jag snart fyller 40. Jag vill suga i mig livet, jag vill känna saker.”

Som firad popstjärna fick arbetarklasspojken Martin Svensson från Varberg rikedom och en guldbiljett till berömmelsen i Stockholm. Men priset var för högt – så han slet ner alla strålkastare och kameror för att finna sin egen väg.

Jag trodde att jag visste vad jag ville bli tills jag blev artist. Det förändrade mig i grunden som människa, säger Martin och läppjar på sitt kaffe innan han fortsätter:
– I ett halvår tyckte jag att det var kul när tjejer sov utanför dörren men ganska snart fick jag en obehaglig klaustrofobisk känsla. Det finns personer som faktiskt gillar den uppmärksamheten, nu fick helt fel kille den guldbiljetten. Tack och lov slapp jag perioden av mobiltelefoner med kameror.

I dag är Martin ”en helt vanlig jävla Svensson”. Men runt millennieskiftet var han något annat. En fullfjädrad popstjärna som stod i rampljuset på olika scener runt om i landet och spelade några hits innan han drog vidare till nästa ort och gig. Nya glädjeskrik, nya interv-juer, nya hotellrum. Och visst var Martin smickrad när han lyckats nå sina drömmars mål – att skapa sig en plattform varifrån han kunde uttrycka sig. Men ingen hade sagt att han som privatperson snudd på skulle duka under som följd av kändisskapet. Och snart gick det upp för honom att killen där inne, som knappt hunnit fylla 20, inte gillade rabaldret.
– Jag älskar musik och vi hade underbara spelningar. Men det förändrade mig eftersom jag bara var en projektionsyta. Jag var andra människors idéer. Vissa tjejer hade en idé om vad jag var för slags kille och andra människor hade en idé om vad jag var för person eftersom jag gjorde en typ av musik. Det var fruktansvärt!

En kort stund tidigare hade vi satt oss tillrätta på platsen som Martin Svensson föreslagit för vår träff mitt i centrala Stockholm. När jag först klev innanför dörrarna till restaurangen såg jag bara två personer sitta vid fikaavdelningen och ingen av personerna såg ut som de gamla bilderna på popstjärnan Martin Svensson, killen med det uppsprejade blonda håret. ”Sitter vid ett av barborden intill ingången”, skickade jag iväg i ett sms. Det dröjde fem sekunder. Sen reste sig den ene personen från sin plats i en fåtölj, en medellång man iklädd Ray-Ban-solglasögon av New Wayfarer-modell och mörk hatt, tog mig i hand och frågade: ”Från tidningen Faktum?”.

– Jag har inget egenintresse av att synas. Min fåfänga är någon helt annanstans. Folk känner knappt igen mig längre och jag lever otroligt fritt från allt det där. Jag är inte i behov av någon publik och jag vill inte ha någon publik! Den här intervjun gör jag för tidningen Faktums skull och för vad tidningen står för, jag har inte ställt upp på intervjuer sedan 2008-2009 ungefär, förklarar Martin men lägger snabbt till:
– Jag är ingen fin människa på det sättet. Jag har lite svårt för när människor ska framhäva hur goda och otroligt empatiska de är. Jag har aldrig varit hemlös och vet inte ett skit om det, men jag vet att jag känner sympati med folk som på olika sätt är utanför.

”Det har hänt att jag har skrivit låtar och det var också ett skivbolag som hörde av sig för ett antal år sedan och ville göra en samlingsplatta med mig men ... Jag tyckte att tanken var lite kul först men jag ... tappade det helt. Jag hade ingen lust. En del i att jag håller på så här måste bero på att jag har dåligt självkänsla. Min syn på mig själv och mitt värde ligger helt sammankopplat med hur väl jag presterar. Jag hatar mig själv när jag inte presterar men vet också precis när jag är bra, ingen behöver berätta det för mig.”

Martin betonar ofta ordet utanför då han inte skrattar till och far iväg med blicken med ett pillemariskt leende som tycks säga att han sitter på en hemlighet som han inte riktigt är redo att berätta för någon. Han tar till orda igen och förklarar att särskilt många nära vänner har han aldrig haft. Han har aldrig tillhört någon gruppering, passade aldrig in som popidol eller inom skolvärlden som var för inrutad. Småstadspojken hoppade av skolan redan som 16-åring, flyttade till Stockholm och började försörja sig som trubadur på pizzerior. Och väl på plats i sin nya hemstad omfamnades han av andra personer som, liksom han själv, stack ut ur mängden.

– När folk var grunge bar jag blåa lackbrallor, hade armringar upp till armbågarna, långt hår med en massa vax i och använde kajal. Jag var queer långt innan det begreppet blev känt för mig.
– Jag hade inga relationer med killar men jag tyckte att jag var självständig eftersom jag fick ta en smäll för hur jag såg ut. När jag kom till Stockholm som 17-åring var det bögarna som var mina vänner. De var utstötta från sina hemstäder så jag sökte mig till dem och de tog emot mig.

Innan pizzeriatrubaduren visste ordet av var han helt plötsligt flickidol och stormrik tonåring. (Du är så) Yeah Yeah Wow Wow toppade den svenska singellistan och Martin Svensson blev kort och gott Martin med svenska folket efter en fjärdeplats i Melodifestivalen 1999. Men så började det skava. Han skulle ju vara kreativ men inte vara stjärna.
– Jag är inte artist. Jag är inte stjärnan. Jag är den där killen i bakgrunden.
Men det vete fan. För sättet Martin Svensson sa tack och adjö till poplivet på var ingen blygsam sorti. Det var rock’n’roll.

I dag är den forne flick-idolen som ogillade rampljuset – men älskade kreativiteten – en produktiv författare som hunnit skriva över 20 böcker. Men även om flera av böckerna har sålts i stora upplagor är det en som sticker ut lite extra – den som markerar själva brytpunkten mellan artisten och författaren Martin Svensson. Det har hunnit gå tio år sedan Hej! Mitt namn var Elton Persson (2007) släpptes, en bok som handlar om en ung popartist från Varberg som är mitt uppe i en smärtsam skilsmässa från poplivet samtidigt som han hamnar i kollision med sin framgångsrika soulartist-fru.

”Det tog ungefär två år innan jag slog igenom och när jag tänker på den tiden i dag känns det som ganska lång tid vilket i och för sig kanske inte är så konstigt, det är väl en lång tid för en 17-åring antar jag.”

Den tragikomiska skildringen är som att bevittna en bilkrock i slowmotion där bara en person kan överleva – alteregot Elton Persson som har världens glammigaste och samtidigt vanligaste namn – eller privatpersonen som inte vill vara föremål för nöjesbranschens mallar. I boken, som rör sig i ett gränsland mellan sanning och fiktion, omnämns flera framstående nöjesjournalister i dråpliga situationer där de säljer Viagra, tigger kokain eller får sperma i skägget. Själv säger Martin:
– Jag har ju aldrig skrivit en självbiografi. Sen måste man fråga sig om man har koll på vad som är sant och vad som har hänt i ens liv.

Vad är egentligen sant då?
– Jag vet inte. Jag vet helt ärligt inte. Jag ville skriva en spännande historia och det blev den berättelsen för det var vad jag hade.

Det blev stor uppståndelse och hot om stämningar. Men, bortsett från de initiala skriverierna, har det varit väldigt tyst medialt om Martin Svensson sedan dess. Inte för att han klagar, han var ju ändå bara en utstickande arbetargrabb som slängdes in i en värld som inte passade honom.
– Det som var värst var att jag inte kunde ta in min arbetarfamilj i det livet. De visste inte hur de skulle bete sig i den världen. Jag tjänade en massa pengar men hade själv ingen aning utan fick lära mig på vägen. När någon sa nu ska vi dricka ”dompa” hade jag ingen aning om vad ”dompa” (Dom Pérignon champagne, reds. anm.) var för något. Jag visste knappt vad en gin och tonic var.
– Det var inte det att mina föräldrar inte ville, de gjorde nästan våld på sig själva för att kunna vara nära mig, men … Under hela min uppväxt gick vi inte på restaurang en enda gång. Det var jobbigt att se dem stå utanför.

Killen som varit utanför, till viss del självvalt, var nu innanför. Men i dag när Martin själv är tvåbarnsfar och omgift, tänker han ibland på de formgivande barndomsåren när han levde långt ifrån det överflöd han befann sig i som artist. Han föddes in i ett utanförskap som samtidigt var ett innanförskap.
– Min uppväxt är präglad av klass. Som liten visste jag inte det, alla var arbetarklass i området. På fredagar köpte mamma skinka till mackorna. Då var det fest, skrattar Martin Svensson till.
– Alla hade ont om pengar. Alltså ont om pengar i svensk kontext så klart. Pappa jobbade i köket på en förskola och mamma jobbade på en annan förskola, det som förr kallades för dagis. Det präglade mig väldigt mycket, så när jag ser tillbaka på min barndom är det klass och politik jag tänker på. Min pappa var väldigt, väldigt vänster och aktiv politiskt. Det gjorde att det var någonting som hände med mig som gjorde att jag ville ha färg och glamour.

Men någonstans lämnade han aldrig de politiska uppfattningarna helt bakom sig. Martin såg sin chans att bidra i den politiska kampen i egenskap av sitt kändisskap som popidol – men lämnades utanför av det kommunistiska partiet för att han var för mainstream.
– Det är faktiskt väldigt roligt, skrattar han till.
– Jag försökte ganska länge att få vara med. Ställa upp ideellt liksom. Men jag fick inte vara med någonstans. Det var väl inte tillräckligt fint att ha med en popartist, då hade det varit mycket bättre att ha med ett obskyrt punkband. Grejen var ju den att jag faktiskt kunde hjälpa till och dra in pengar på den tiden. Jag ringde flera gånger till Kommunistiska Partiet, till deras ungdomsförbund och även till Ung Vänster, men fick nobben.

”Jag har inte legat med särskilt många och jag knullade nästan ingenting när jag var artist. Jag är alldeles för blyg, alldeles för privat.”

Av en slump träffade Martin senare partisekreteraren i Vänsterpartiet, fick till slut vara med och på den vägen lyckades han bli nominerad till riksdagen. Nu var han innanför. Men han tackade nej och höll sig utanför.
– När jag varit med ett tag slogs jag av att det var väldigt lågt i tak. Det var ingenting för mig. Inom ett parti bör det finnas utrymme att diskutera saker, men så fort jag ställde en fråga bordlades motionen utan motivering. Det blev aldrig någonting av någonting. Jag upplevde försiktighet och feghet.

Har du kvar dina politiska uppfattningar?
– Jag har faktiskt inga politiska uppfattningar. Det är inte alls min grej, jag ska inte alls hålla på med politik. Jag har inte så tydliga och säkra uppfattningar om saker och ting, har ingen aning om vad som är bäst för människor.

Glamour och färg har bytts ut mot en hel del vardag. Tacos på fredagar och underhållningsprogram på tv. Även om Martin till en början inte vill skriva under på att han blivit en vanlig jävla Svensson. Han reser ju fortfarande mycket i jobbet och försörjer sig på att skriva alltifrån barnböcker till böcker om glutenmat och kändisars självbiografier, däribland Johannes Brost, Samantha Fox och Alexander ”the Mauler” Gustafsson. Samtliga personer är människor som fått kämpa sig in i värmen efter fängelsevistelser och narkotika- eller sexskandaler.
– Jag älskar personer med färg och personlighet. De flesta jag skriver om är från arbetarklassen och när vi jobbar ihop kommer vi varandra väldigt nära. Jag blir den personens röst och verktyg där jag återberättar utan att lägga någon värdering eller granska människan. Det är det finaste jobb jag vet och det bästa jag någonsin gjort.

– Sen ångrar jag inte att jag varit artist. När jag träffade ”Alex” för första gången var folk framme hela tiden och ville att han skulle skriva autografer eller prata lite. Han hanterar det mycket bättre än vad jag gjorde men min erfarenhet gör att jag förstår vad han går igenom. Men läsarna köper inte böckerna för att jag varit med i Melodifestivalen för hundra år sedan. Ingen köper Julius-serien till sin nioåring, eller vet ens om, att det är jag som har skrivit böckerna.

Vi rör oss ledigt genom minnenas korridor. För Martins del är dagarna av experimenterande med droger ”jag har testat allt men aldrig torskat på någonting” sedan länge förbi.
– Jag tycker inte att det är coolt med knark eller att supa sönder sig. Jag såg en dokumentär med Kurt Cobain för ett tag sedan och blev bara förbannad. Patetisk jävla idiot som har barn och förstör sitt liv genom att knarka sönder sig. Jävla töntigt är vad det är. Jag har sett personer rycka sönder sig i spasmer för att de tagit för mycket tjack och håller på att dö. Herregud, hela musikbranschsverige tog droger när jag var aktiv.

Plåtning i stadsmiljö. Martin rör sig vant inför kameran. Kort snack om vad lycka och sorg är. Om människans inneboende ensamhet eftersom vi, när allt kommer omkring, är ensamma med våra känslor. Och så givetvis enkelspår in på samtal om skilsmässan från den där soulartisten som var så stor i början på 2000-talet, Dilba.
– Det var helt odramatiskt. Vi bestämde oss för att skiljas helt enkelt. Varför gifter folk sig? Varför skiljer folk sig? Jag vet inte. Det var jättekonstigt med alla skriverier.

Efter uppbrottet från Dilba – och poplivet – var Martin Svensson ledsen ett tag. Men sorg vändes snart till lycka när han träffade sin framtida fru Sevda. Nu var Martin Svensson återigen innanför men ändå utanför i en stor släkt med en annorlunda kultur än den han var van vid.
– I samband med att vi gifte oss hade vi en middag och då träffade jag hennes föräldrar för första gången. Jag tackade dem för att de kom och, börjar Martin förklara, bryter av mitt i meningen innan han tar ny sats:
– Kulturer är komplexa saker. Man måste förstå en massa för att inse varför saker är som de är och det gör mig ödmjuk. Vi svenskar har en otroligt självtillräcklig uppfattning om vår egen kultur och tror hela tiden att de värderingar vi har här är de bästa. Och det kanske de är, inte vet jag, men mötet har gjort mig ödmjuk för att inte bergsäkert kunna säga vad som är bäst och sämst.

Hade du koll på hederskulturer innan dess?
– Jag hade ganska bra koll innan jag träffade Sevda. Det man får komma ihåg är att jag förmodligen var den första svensken i en släkt på 2000 personer. Eller, första etniske svensken, om man ska vara petig. Det var först lite stelt och spänt men ganska snart släpptes jag in i familjen. Syskon och släktingar var otroligt välkomnande.
– Med det sagt är hederskulturer frihetsberövande och allt som är frihetsberövande är jag emot i alla former. Men jag orkar inte gå in i någon debatt.

Varför inte då?
– Sist jag gjorde det blev folk irriterade, inte minst Gudrun Schyman som då hävdade att det inte fanns någon hederskultur. Hon kan hävda vad hon vill i dag, men det här finns dokumenterat. Här i Sverige har vi råd att säga att ens farbror kan dra åt helvete. Men om du har ekonomiska skäl och lever i en kultur där det är viktigt att ha nära band till sin farbror och familj, är det klart att man har kvar det. Vi tror att vi är bättre än vad vi är. Men egentligen är det bara fernissa, det ligger i människans natur att göra det som är bäst för en själv.

Efter ett par timmar i varandras sällskap är det dags att avrunda. Martin hoppas hans medverkan kan bidra till att tidningen säljer lite extra. Men han förstår fortfarande inte ståhejet.
– Jag har ett jättevanligt namn och är … vanlig liksom. Jag är ingen artist eller stjärna utan en helt vanlig jävla Svensson, säger han och tar sig bort mot förskolan för att hämta sin dotter.
– Jag älskar verkligen familj. Det är min verkligt sanna dröm som gått i uppfyllelse.

Jan Martin Svensson
Född:
11 mars 1978 i Kalmar. Uppväxt i Varberg från tre års ålder.
Familj: Frun Sevda och två barn. Bror till författaren Sara Beischer.
Bor: I Stockholm.
Melodifestivalen: Deltog i Melodifestivalen 1999 med ”(Du är så) Yeah Yeah Wow Wow” som slutade på fjärdeplats i finalen och 2002 med ”Du och jag (i hela världen)” som slutade på sjundeplats i deltävling två.
Aktuell: Ger tillsammans med parhästen Leif Eriksson ut självbiografin om den skandalomsusade brittiska fotomodellen och sångerskan Samantha Fox. Memoarerna med titeln Forever finns i handeln hösten 2017. Jobbar även med andra högprofilerade namn, internationellt som nationellt, men projekten är ännu ”hemliga med hänsyn till personernas önskemål”.

Diskografi
Som soloartist:
Pojkdrömmar (1997)
En helt vanlig Svensson (1999)
Lyxproblem & Moderna Störningar (2000)
Martin och Sibirien (2002)

I bandet Nina Rochelle tillsammans med Kent-trummisen Markus Mustonen:
Om Sverige vill ha det så (2003)
Mörkertal (2004)
Måndagsfolket (2005)

Bibliografi
Hej! Mitt namn var Elton Persson (roman 2007)
Din heder (roman 2009)
När inget annat hjälper (barn/ungdom 2010)
Dingo Dingo – Den manliga frigörelsen (tillsammans med Bob Hansson och Leif Eriksson, roman 2011)
Musik för tondöva (barn/ungdom 2011)
Knacka tre gånger och andra spöhistorier (barn/ungdom 2012)
Min första bakbok (2013)
Glutenfritt är gott (2013)
Julius och pusskalaset (barn/ungdom 2014)
Julius spelar teater (barn/ungdom 2014)
Julius på solsemester (barn/ungdom 2015)
Julius och mobbarna (barn/ungdom 2015)
Dö inte nyfiken (Johannes Brost biografi tillsammans med Leif Eriksson 2014)
501 svenska platser du måste se innan du dör (tillsammans med Leif Eriksson 2015)
The Mauler (Alexander Gustafssons biografi tillsammans med Leif Eriksson 2016)

 

 

TEXT: Monir Loudiyi

BILD: Per Englundskriv ut sidan