FAKTUM | 2016/12/29 Nyheter, Profilintervju, Reportage

På bokmässans scen känner hon sig både utsatt och rädd. Nya Tiders närvaro skrämmer, men inte till tystnad. Karin Signhild Hermansson tar fortsatt strid mot den vardagliga sexismen och fascismen, knådar sin konstruktiva konst och försöker greppa hela Kakan.

Med sin bok som fått just titeln Hela Kakan vill hon säga: Du är inte ensam. Kakan Hermansson tror först att jag är från Säpo, där jag står vid sidan om den långa kön av beundrare på bokmässan i Göteborg som vill ha en pratstund, en kram, ett råd, en bild och sin Kakan-bok signerad. Kanske för att hon tänker att lite beskydd hade suttit fint, eller så är det bara min iakttagande blick på hur fint hon hanterar sina fans. Den som kände sig ensam när hen gick dit, känner sig definitivt sedd efter mötet med idolen.

Några veckor senare ligger min bokmässekavajen längst in i garderoben när jag sätter mig på tåget för att träffa Kakan Hermansson hemma i hennes kök.

Hon öppnar med ett varmt och osminkat ”Hej!”, i mysbrallor och rufsig hårknut, precis hemkommen efter morgonens samtal med psykologen.

En väldoftande omelett puttrar i en liten stekpanna på spisen och Kakan måste äta både den och lite vitaminer – nu – för att de långa arbetsdagarna bakom henne, och framför henne, ska mäktas med. Vi har fått hennes lediga dag och det känns generöst.

Frågan är hur hon prioriterar. Intrycket är att alla vill ha en bit av Kakan Hermansson, att hon jobbar jämt och överallt.

– Såhär. Jag jobbar jättemycket, men det gör andra människor också. Skillnaden är att jag syns. Men jag jobbar också mycket helg, och visst, ibland blir det sex-sju dagar i veckan. Numera är jag ändå ganska noga med att Kakan Hermansson AB ska gå in med komp. Så har jag jobbat helg, ska jag göra mig själv ledig en eller två vardagar i veckan efter, säger Kakan.

Jag undrar om hon har svårt att säga nej. Om hon är sin egen värsta fiende när hon får intressanta och roliga jobbuppdrag?

– Min egen värsta fiende? Nej, det är patriarkatet och kapitalismen.

Kakan förtydligar med att hon inte badar i pengar ”fast jag vet att folk tror det om offentliga personer”. Hon behöver jobba hårt. Måste betala hyra och ateljé och ”ganska ofta så går inte mitt konstnärskap plus”.

– Jo, just nu faktiskt, men jag har också nyligen köpt en ugn för 33 000 :- och får söka stipendier som alla andra.

Med detta sagt: Kakan Hermansson klarar sig bra och tycker inte synd om sitt konstnärsskrå.

– Äh, när konstnärer klagar tycker jag bara att det är töntigt. Att man måste jobba med annat, ja det är klart. Man vet ju vad man går in i när man väljer att bli konstnär. De flesta kommer dessutom från kulturell medelklass och har backup hemifrån.

Att programleda, tv-tävla, podda, blogga, skriva bok och leda Elle-galor är roliga jobb. Att skapa i lera har den extra dimensionen av att vara nödvändigt. I allt hon ägnar sig åt hörs hennes starka feministiska röst. På bokmässan tränger hon igenom bruset:

– Jag precis som andra måste bli en bättre feminist. Att komma från den autonoma vänstern har gett mig en självbild av att jag är en god antirasist. Det är jag inte, jag måste också bli bättre.

Hon säger att hon känner hopplöshet mest hela tiden, så mycket uppförsbacke är det därute.

– Men det får man varva med att klippa ner sina pelargoner.

Pelargonerna är små vänner hon tar hand om med gröna fingrar. Blommorna och budskapen finns omkring henne, överallt i tvårummaren. Påminnelser om viktig och riktig vänskap, kärlek i söderförorten till familjen och roliga minnen. Lappar på kylskåpet, fotografier, möbler och inredningsdetaljer som hon fått i present – noterbart många av vännen Hanna Hellquist.

– Ja, men vi umgås ju så mycket, så hon har väl sett vad jag behöver, haha.

Flera stycken av Kakans egna konstföremål finns där också och byteshandeln konstnärsvänner emellan och vänners gåvor gör bostaden till en levande utställning för en nyfiken gäst. Vaser, krukor, skulpturer, tavlor, designade möbler.

Kakan Hermanssons konstnärskap är ingen sidoverksamhet, det kan man behöva påminna om när På spåret och annat rullar på i etermedia. Om allt går som planerat ska delar av november och december tillbringas i ateljén under en period av kravlöst skapande.

– Det är chill för mig även om det är jobb. För nu jobbar jag inte inför en utställning, utan bara för mig själv.

Konsten kommunicerar ändå, precis som allt annat hon ägnar sig åt. Kakan Hermanssons konst vill visa på våld mot kvinnor, ätstörningar, hatbrott mot hbtq-personer. Saker som vi måste prata om och förändra.

Hennes examen från Konstfack, institutionen för keramik och glas, bottnar i ett intresse som väcktes ganska sent. I 20-årsåldern släpade hon hem stora klumpar lera från en kvällskurs i keramik som landade på köksbordet hemma hos föräldrarna, som aldrig tidigare sett henne så lugn.

Kakan Hermansson har adhd. Diagnosen fick hon när hon var 28 år och initiativet till en utredning tog hon själv. Hon visade sig vara ett solklart fall, redan innan den tre veckor långa utredningen var klar. Och det förvånade henne inte ett dugg. Frågan är vad diagnosen skulle gjort med henne om hon fått den tidigare?

I sin bok skriver hon:

”Förmodligen skulle jag ha känt mig ännu konstigare än jag redan gjorde då, och kanske bara blivit min diagnos?”.

Frågan är också vad hon ska ha diagnosen till i dag, eftersom det numera är svårt att veta vad som är vad:

”Är det chockstökigt hemma hos mig för att jag är lat eller för att jag inte kan städa?”.

Svaret får vänta. Liksom disktravarna i Kakans hemtrevliga lilla kök. Lat eller oförmögen – nu är det tiden som inte medger diskning.

Adhd:n innebär bland annat att det är svårt att hantera stress, samtidigt som den orsakar en hyperaktivitet som skapar en oförmåga att fokusera, organisera och strukturera. Otålighet och brist på impulskontroll hör också till diagnosen.

”Jag har svårt att sitta still, jag pillar alltid med nåt, sitter alltid obekvämt – att sitta på en vanlig stol är en mardröm.”

Det är här keramiken gör så gott. Även om det bara handlar om minuter, eller några timmar, så skapar knådandet av leran ett tillfälligt fokus där allt annat kan stängas av. En direktlänk mellan hjärnan och handen där varken jobb, hat eller hot – eller Nya Tider – kan tränga in.

– Jag kan bli uppslukad av tanken på ett trivialt mönster och det är så skönt för hjärnan, att det är trivialt. Den är på något sätt mitt livs kärlek, keramiken. En ganska störig kärlek i och för sig. Den vill ju liksom inte helt samarbeta.

Den keramiska konsten har också mervärden av andra slag också. Keramik är ju någonting som alla har. Verkligen alla. Från Beverly Hills till favelan, alla har en relation till konsthantverk och bruksföremål. Det är avdramatiserande med vardagliga objekt, och i med det kan man förflytta konsten till andra diskussioner.

– Det som jag pratar mycket om är kvinnoseparatistiska rum, överlevnadsstrategier, estetiska hierarkier.

Medlemmarna i konstnärskollektivet Den nya kvinnogruppen som Kakan bildade 2013 har varit så aktiva sedan starten att de känt sig tvungna att ta en paus det senaste året, för att hinna med egna projekt.

– Vi har ställt ut hur mycket som helst. Anledningen till att vi bildade kollektivet var för att Konstfack är så … Alltså, det går absolut mest tjejer där, men killarna får absolut mest uppmärksamhet trots att de inte på något sätt är duktigare konstnärer. Manstillvändheten är så stark. Tjejerna bränner ut sig på Konstfack och går in i väggen och killarna går bara vidare. Sexismen finns i konstvärlden i högsta grad. Jag blir så jävla trött på det. Liksom alla manliga konstnärer som kallar sig feminister men inte gör något för att förändra. Ja, det var väl någon som sa det till mig, ”sluta klaga, gör något istället”, och jag tänkte att jag kommer inte att sluta klaga, men jag ska göra någonting. Så då satte jag, eller vi, ihop den här gruppen.

Det ringer på dörren och Kakan går för att öppna.

– Hej, här kommer ljusleverens till dig.

Kakan packar upp ett paket med doftljus och förklarar:

– Jag är ju skönhetsbloggare, då får man press-
prover. Gud vad gott! Så fina. Jag tycker alltid att det känns lite hemskt att tända dem bara. Att konsumera såna dyra saker.

Kanske dyker de upp i bloggen. Kanske inte.

– Jag brukar blogga om saker som jag tycker är bra, inte sånt som jag tycker är dåligt. Bloggen är bra, den handlar om hudvård men är också ett sätt att nå ut till många tjejer, och den ger ingångar till många bra diskussioner om hälsa, psykisk ohälsa och mycket. Podden ger så många fina möten. Jag ser den som en förlängning av min konst.

Vi pratar naglar en stund. Nagelkonst. En konstform som förminskas för att den handlar om femininitet. Kakans examensarbete handlade om detta. Om estetiska värderingar, de här kvinnorummen och vad vi pratade om tidigare.

Den eviga förminskningen av kvinnor, men också den hotfulla situationen i att vara kvinna är något som ständigt återkommer i Kakans konst.

– Har man insikt i hur det ser ut på Sveriges kvinnojourer så är det en stor frustration att samtidigt höra att vi lever i ett jämställt land. Det är en ekvation som inte går ihop. I Sverige är vi väldigt bra på att prata om jämställdhet, men vi är inte bra på att verkställa den. Vi är inte ett jämställt land om kvinnor hela tiden är rädda. Alltså, det finns så många sjuka män därute …

Att sedan de som verkligen gör någonting för att stötta kvinnor, på kvinnojourer eller i organisationer som Rosenlundstödet i Göteborg, jobbar helt eller delvis gratis, säger också något om jämställdheten i vårt samhälle, menar Kakan.

– Prostitution är fortfarande en av livets stora gåtor för mig. Vad är grejen med mäns sexualitet, att de tar den på så stort allvar?

Men som lesbisk, aktivist-feminist, tjock och frispråkig blir man inte bara omtyckt. Som tjock förväntas man dessutom vara dummare än folk i allmänhet. Men Kakan tänker att hon gärna får bli avslöjad som smart, och pratar på.

Även i feministens öga kan en superfeminist vara en tagg, en bad-feminist som påpekar att det finns större problem än olika löner när kvinnlig könsstympning samtidigt pågår varje sekund. Kakan har alltid greppat de stora perspektiven. Gränslöst petat i allt som skaver. Värnat systerskapet men vägrat att säga att ”vi har kommit långt.”

– Det är inte juste mot mina svarta systrar, mina hbtq-vänner. Kvinnor som säger att vi är jämställda väljer att blunda för SÅ mycket. Det är obehagligt att erkänna att man är förtryckt.

Kakan Hermansson väjer alltså inte. I början av sin mediala karriär hade hon dessutom inget filter.

– Jag sa ju vad fan som helst. Uttalade mig om polisen till exempel på ett sätt som jag nu ångrar, viktigt att understryka det, så visst har jag blivit hatad. Men med facit i hand har jag ändå vunnit mark. Jag har varit med i Idol, På spåret, Sommarpratat – nu gör jag Talang. Jag har inte gjort Bingolotto än, och så fort det kommer ut att jag ska vara med i något sammanhang, så ryter hatarna till, men jag har väl ändå på något sätt blivit folklig. Jag menar, om en såpass progressiv person som jag kan ta sig genom rutan in i hemmen, så är det väl ett tecken på att det går framåt.

– Men det är också så att när det går framåt för feministen så vinner sexisten mark, när det går framåt för antirasisten vinner rasisten mark. De här jävla antagonisterna finns ju alltid där.

Årets bokmässa blev ett bevis för det, menar hon.

– Det gick inte en enda intervju där jag inte påpekade det. Men jag tycker att alla borde ha gjort det. För mig är det inget alternativ att bojkotta bokmässan. Jag måste vara där och träffa mina läsare, alla de som inte tror på ett fascistiskt samhälle. Och vi är ju jättemånga.

Det var inte bara ryggradslöst, det var skrämmande, att bokmässan lät Nya Tider vara där, menar Kakan.

– Hur kan man inte förstå att det innebär en normalisering? Alla som inte tycker att fascism är bra måste ha en personlig plan, både privat och i sitt arbete och på sina släktmiddagar, kring hur man ska krossa det här. Det här är inget litet problem. Jag var rädd på bokmässan och ville ha extra vakter när jag stod på scen.

I ljuset av att hon söker beskydd är det dubbelbottnat att hon många gånger genom åren uttryckt direkt hat mot poliser. Att hon upprepade gånger har sagt att hon ångrar sina uttalanden, spelar ingen roll. När hon får en strålkastare på sig, genom medverkan i På spåret – blossar samma tweets upp igen. Kakan får hat tillbaka. Kritiken riktas även mot dem som släppt in henne i värmen, till exempel public service.

– Jag kan inte nog understryka hur mycket jag ångrar vissa saker. Jag ångrar mig enormt mycket och ber polisen om ursäkt, säger Kakan.

Den novemberdag som Audi går ut med att de avbryter reklamkampanjen med henne sedan de blivit varse vissa uttalandena orkar hon dock inte kommentera det. Hon mailar mig från ateljén:

”Jag är redan så extremt utsatt, folk ringer, sms:ar, mailar mig hela tiden. Önskar att jag ”dör av cancer” med mera. Inget blir bättre av att du också skriver om detta.”

Nej, det blir det förstås inte. Men att utelämna det skulle vara att inte beskriva hela Kakan. Att bara plocka russinen. Hon är också en slugger, som ibland talat först och tänkt sen.

Kakan känner hopplösheten igen. Motståndet är så starkt. Och vem bryr sig om sexismen egentligen? Varför är den så vanlig och utbredd att ingen
reagerar?

”Tusen låtar om sexuella övergrepp florerar i våra feeds, spellistor och på våra fester utan att vi reagerar. Sån är kulturen. Men kommer det en låt som handlar om våld mot nazister, då brakar helvetet löst. Det blir så tydligt vem det är som bestämmer och vem makten ligger hos.”

Nej, att vara lesbisk är fortfarande svårt i Sverige, och att vara kvinna illa nog.

– Vi kvinnor har så höga krav på oss själva. Jobba heltid, ta hand om hemmet heltid. Ja alltså jag gör inte det, men jag ser ju hur många andra flänger runt.

Kakan pausar. För att sedan konstatera:

Det är egentligen sjukt att inte alla kvinnor tar livet av sig. Vad är det som är så kul med livet egentligen?

 

Fotnot: Kursiverad text är utdrag ur Kakan Hermanssons bok Hela Kakan.

 

Karin ”Kakan”
Signhild Hermansson

Född: 7 augusti 1981
i Lund.

Familj: Mamma, pappa, syster, flickvän och svärmor.

Bor: i Stockholm Yrke: Konstnär, programledare, hudvårdsnörd m.m.

Aktuell: Med boken Hela Kakan samt i SVT:s På spåret (premiär 2 december) där hon tävlar tillsammans med sin pappa. ”Jag tyckte det var en kul grej att göra med pappa så jag ringde och frågade varför de inte hade bett mig vara med.”I januari leder hon Elle-galan ”så kul!” och i vår programleder hon Talang. ”Ett skitprogram egentligen, men det blir bättre när jag är med.”

Övrigt: Arbetar med att problematisera kring kön, klass och sexualitet. Medlem av den feministiska konstnärsgruppen Den nya kvinnogruppen.

 

KAKAN OM:
Anna, Hanna och Hanna
”Min svärmor Anna Ostrowski är en gåva. Den absoluta motsatsen till en klyschig svärmor. Ett annorlunda systerskap, en fantastisk familjemedlem. Hennes dotter, min flickvän, Hanna Ostrowski är världens bästa på att laga mat och min stora inspiration. Hanna Hellquist är min vän och poddkollega och vi umgås väldigt mycket, och hon köper inredningsdetaljer till mig i present.”

Mamma
”Min mamma kommer från ett arbetarhem i Trollhättan, där hon växte upp i en kärleksfull familj som periodvis led av psykisk ohälsa och missbruk. Mamma träffade min pappa på mentalskötar-
utbildningen i Vänersborg 1974. Förutom mentalskötare är mamma också utbildad undersköterska. Sen forever har hon nattarbetat på Lunds lasarett och under åren som gått har hon berättat om flertalet läkare som inte ens tittar på henne och hennes undersköterskekollegor, dom hälsar inte ens. Dom hälsar på sjuksköterskorna. Tänk att ha det klassföraktet på sin arbetsplats. ”

Gudrun
”Första gången jag träffade henne var vid ett övergångsställe i Gamla Stan. Jag tackade henne så från hjärtat för allt hon gjort för mig och andra och hon tog min hand och la den mot sitt hjärta och sa ”Det gjorde jag så gärna”. Det var stort. Jag har beundrat Gudrun Schyman så länge, trots att jag aldrig varit intresserad av partipolitik, men jag tror att många i det här landet, förblindade av kvinnohat, har svårt att förstå vilken extremt progressiv person hon är. Tyvärr. Men för mig är det kristallklart. Hon är en sådan ”force”!”

Roxane
”Vi har så många beröringspunkter, delar så många sorters förtryck, även om jag är vit och inte lika tjock. När jag träffade Roxanne Gay hade jag precis läst hennes bok, Bad Feminism, och precis lämnat in min egen bok och jag var så full i huvudet av detta. Vi har ju båda skrivit om fat-shaming till exempel, som förföljt oss båda genom hela livet. Samtalet med Roxanne påminde mig dock om de kulturella skillnaderna, som att när jag är i USA betraktas jag som normalstor medan jag i Sverige är tjock. Roxanne går på gatorna här i Sverige och tycker att alla ser helt anorektiska ut. ”

TEXT: MALIN CLAUSSON

BILD: PER ENGLUNDskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR