FAKTUM | 2010/03/25 Reportage

Bild: Mario Prhat

Det finns de som säger att Västkustfamiljen har förändrat deras liv. Att tiden på Marstrand blev deras räddning. Samtidigt finns det de som berättar om personal som kränker, om kollektiva bestraffningar och intagna som bryts ned istället för att byggas upp. Och om en ägare med gamla vänner inom Hells Angels.

Västkustfamiljen byggdes upp i mitten på 90-talet av ett gäng killar i 30-årsåldern. Flera av dem hade dykning som hobby, två hade en bakgrund inom karate och taekwondo. De flesta av dem hade jobbat i dörrar och garderober inom Göteborgs krogliv.
En av ägarna, Michael Lehner, hade gjort lumpen som kustjägare, en erfarenhet som han använde sig av när han utvecklade Västkustfamiljens behandlingsmodell som fick dykning och hockey som huvudkomponenter. Västkustfamiljen blev snart känt som ett av Sveriges tuffaste behandlingshem, med den mycket hårdföre Lehner vid rodret. Behandlingen byggde på att man skulle lära sig att ta ansvar både för sig själv och för gruppen. Gjorde man inte det så blev man själv eller hela gruppen bestraffad. Det kunde också hända att alla utom den som till exempel försovit sig straffades. Det mest omtalade straffet, eller konsekvensen som Västkustfamiljen kallade det, var att de intagna tvingades simma runt hela Marstrandsön.
Kollektiva bestraffningar strider mot svensk rättsordning, säger JO. Ändå tilläts, och tillåts, Västkustfamiljen fortsätta med sina kontroversiella behandlingsmetoder år efter år.

Michael Lehner säger att de förlorar ett liv per år på grund av anpassningar till de lagar, regler och normer som gäller för behandlingshem. Resultaten är sämre i dag, menar han. Enligt honom lyckades behandlingen i åtta av tio fall när de gjorde som han ville. Men i dag försätter de sig inte i situationer där de riskerar att bli anmälda för att de vill för mycket och för väl.
Han berättar om en incident häromdagen på hans andra behandlingshem, Nya tag, i Grimmered. En intagen blev aggressiv och de gjorde allt enligt regelboken, de höll fast honom tills polisen kom.
»Jag hade hellre jobbat på det gamla sättet om jag hade fått. Jag hade hellre tagit en smäll och gett honom en örfil, bara jag kommer igenom och han förstår vad jag menar. Det blir ärligare. Men våld går inte. Inte längre. Så ser jag på det.«
Under många år var Michael Lehner den som styrde Västkustfamiljen. 2008 drog han sig av olika skäl ur, sålde, men köpte tillbaka förra året. Sedan dess har han låtit två kollegor driva verksamheten, medan han bland annat varit målvaktstränare för Frölunda och för ett lag i vitryska ligan. Frölunda Indians är en av Västkustfamiljens samarbetspartners och donerar gammal hockeyutrustning till Västkustfamiljen. Michael Lehner beskrivs på tidningarnas sportsidor som mannen som tog den berömde hockeymålvakten Henrik Lundqvist till världstoppen. Trots att han aldrig själv varit målvakt. Lehner har istället en bakgrund som landslagsman i karate. Han började träna Henrik Lundqvist på sin fritid helt utan ersättning och fick i början inte ens vara med i båset under matcherna. I dag är han en etablerad målvaktstränare. En av världens bästa, enligt en del. Det surras om kontrakt med NHL.

Jonas arbetade på Västkustfamiljen under åren som Michael Lehner styrde med järnhand, som Jonas uttrycker det. Grundtanken som bygger på en hårdare stil än på många andra behandlingshem – att inte bara klappa medhårs, tyckte han var bra. Delar av personalen var före detta klienter som anställts. Fördelen med det var att de pratar samma språk och vet hur det är i verkligheten, menar han. Men den från början positiva bilden av behandlingshemmet omvärderades efter hand. Han tycker att de gick för långt i hur hårt det skulle vara och hur de behandlade sina klienter. Att grundstämningen och attityden var för macho. Personer som var psykiskt instabila eller psykiskt sjuka, pallade inte med tempot eller de krav som ställdes.
»Det skulle vara lika för alla, även om någon var lite svagare skulle man vara tuff, man skulle klara det. Man hade sina sysslor och ansvarsområden. Och det är ju både på gott och ont, det är bra att lära sig ta ansvar, ha sysselsättning, men ibland blev det för mycket. Man skulle göra det till varje pris, man fick ju knappt vara sjuk, då var man mesig. De som var lite ›svagare‹ mådde dåligt på Västkustfamiljen.«
Den hårda attityden kom både från Michael Lehner och från den personal som arbetade närmast klienterna.
»Michael Lehner var otroligt auktoritär, otroligt verbalt hård. Han drog sig inte för att stå och skrika på personalmöten, eller på klienterna, kastade mjölkpaket gjorde han vid ett tillfälle. Personalen som jobbade på golvet, jourpersonalen, var oftast gamla dörrvakter och liknande. Visst fanns det en och annan som funkade jättebra även om han inte hade utbildning. Men ibland var det katastrofal personal som anställdes. Personal utan tillräckligt mycket empati och förståelse.«
Om någon inte skötte sig, inte kom upp på morgonen, eller hade städat dåligt, så blev alla bestraffade genom att till exempel få simma en extra runda. Ibland så långt som runt hela Marstrandsön. De kollektiva bestraffningarna tror Jonas att de kom undan med just för att de var så öppna med att det var en del av behandlingsmetoden. Det hymlades inte med användandet av konsekvenser när blivande klienter eller myndigheter var där på studiebesök.
Under Jonas år på Västkustfamiljen växte företaget snabbt. Han tyckte att ägarna hade storhetsvansinne. Man öppnade flera nya enheter och man skulle ha så många klienter som möjligt, men fortfarande nå samma resultat. Det var dessutom inga normala anställningsförfaranden. En del gick direkt från klient till anställd, något som blev väldigt märkligt för de andra klienterna. Jonas fick nog.
»Mina principer, min moral gick inte ihop med min arbetsplats. Jag kände att jag vill inte vara med om det här, jag måste hitta något annat. Jag sa upp mig.«
Trots allt som han var kritisk till på Västkustfamiljen vill han ändå påpeka att det fanns positiva sidor.
»Man måste vara rättvis, det finns ett hjärta. Det får man absolut inte glömma. Är det någonstans man ställer upp för killarna så är det ändå där. Man åker land och rike runt för att hämta dem om det är någon som har tagit ett återfall eller råkat illa ut på något annat sätt. Alla ges alltid en andra chans.«

Vladimir Gajic var 23 år gammal när han blev intagen på Västkustfamiljen för att komma tillrätta med sitt drogmissbruk. När han kom dit första gången, 1998, så visade de anställda honom torkrummet och sa att det var där de fick lösa sina konflikter för där uppe och under dykningen fick det inte finnas några problem:
»Grabbarna kunde ryka ihop, de gick ned för sig själva och gjorde upp. Men så fort den ena slog i marken så slutade de. Sedan släppte de det och var bästa vänner.«
Flera av de intervjuade vittnar om att personalen medvetet lät vissa bestraffningar skötas av klienterna själva. Jonas berättar att om någon hade misskött sig, tog in droger eller så, fanns mentaliteten att ›grabbarna tar hand om det här själva‹ och personalen såg mellan fingrarna. En klient berättar till och med att personalen aktivt valde att dra sig undan när någon skulle bli bestraffad.
»Tar någon in droger så låser personalen in sig i sina jourrum, i värsta fall tar de intagna ner killen till torkrummet och slår på honom en efter en, men sedan är det bra.«
Andra intervjuade menar att personalen inte hade en aning om att de intagna löste sina konflikter med våld.
Vladimir Gajic tillbringade två år på Västkustfamiljen som intagen, några år senare var han tillbaka som anställd. Han slutade 2004. När han ser tillbaka på de sammanlagt fyra åren på Västkustfamiljen tycker han att det var en positiv tid med stark kamratanda. Behandlingen var bra även om den var tuff. Framförallt så var personalen duktig på att stärka killarnas självkänsla. Samtidigt finns det mycket som han i efterhand känner sig kritisk till. Behandlingsideologin upplevde han som ett hopkok av olika actionfilmer och tv-program om psykologi som Michael Lehner hade sett. De lade inte mycket vikt vid terapi, det var mest dykning och hockey.
»Har man ett stort svart hål inom sig så faller man sedan. Det missade de. Det var bara macho, tuffhet och muskler. Det var väldigt grabbigt, chefen kommer i sin fina bil, lillchefen har en lite sämre. Och killarna tyckte ›fan vad det här är häftigt‹.«
Han upplevde att de intagna hamnade i en stor tacksamhetsskuld.
»De präntar in i en att allt du har fått har du fått av oss! Vi är ditt nya hem, ditt nya allt, du måste släppa din gamla identitet. Allt är knutet till Västkustfamiljen.«

Jobbet på Västkustfamiljen var Vladimirs första jobb, han blev något slags minichef.  Han tänkte att han kanske höll på att bli något, jobbade sju dagar i veckan och glömde bort sig själv. Som nybliven personal med ett eget missbruk bakom sig fick man ett stort ansvar. Man skulle vara den som stod de intagna närmast.
»Om någon sticker så ringer chefen och gapar och skriker, varför tappade vi den killen! För ett år sedan var man heroinist, nu har man ansvar för en annan människas liv och för att den killen har stuckit.«
Lehners ledarstil gjorde att personalen blev ögontjänare, menar Vladimir.
»När chefen kom tänkte alla usch, nu kommer han. Alla stod i givakt och han gapade och skrek. Problemet var att personalen inte vågade säga om något var fel.«
Vladimir beskriver Västkustfamiljen som en förlängning av kåken. Den som är tuffast, han får utrymme att vara det. När han själv var personal valde han att tona ned det värsta machostuket. Det han tyckte var fel tog han bort, hans veckor var lugna veckor. Men straffsimningarna, där alla andra straffas utom den som har gjort fel, tyckte han var bra. De är till för att grupptrycket ska komma i gång, förklarar han.
»Man sitter på båten och får 24 killar på sig som får simma en timme. Om man är morgontrött så lär man sig en livsläxa. Det handlar om ansvar. När jag en gång hade gjort en ego-grej och kompisen var helt slutkörd, då sved det! Jag lärde mig något nytt av att vännerna fick betala mitt pris.«
Fanns det inte en risk att den som utsatte sina polare för detta fick stryk i efterhand?
»Nej, inte om han var ångerfull. Annars hade han fått sig en lavett. Då är han inte värd att vara kvar.«
Då kunde man alltså få sig en smäll om man inte var ångerfull?
»Ja, det kunde man.«
Någon annanstans går det aldrig så långt, säger Vladimir. »20 missbrukare ska bli proffsdykare på ett år. Kan det göras smärtfritt?« frågar han retoriskt. Saker som händer på Västkustfamiljen händer inte på andra behandlingshem, menar han. Men han har inte heller sett intagna gå från en negativ utveckling till något positivt på så kort tid någon annanstans. Samtidigt så kan man bara kräva att de intagna gör sitt bästa och de som inte pallade gick det inte så bra för.
»Många missbrukar igen som jag, eller är döda. I början så fyllde de det svarta hålet, det var nyhetens behag med dykningen och allt annat, men sedan blev det vardag. Brast det, gick du in i väggen, om problemen låg mer på ett känslomässigt plan, då fanns det ingen där som kunde plocka upp. De hade inte kompetensen, trots att de gav socialen en massa löften. Men jag har också gjort många felval, det är inte Michael Lehners fel att jag är där jag är idag.«

Lars Källgren, behandlingsansvarig på Västkustfamiljen, och vd:n Emir Dizdarevic hävdar att mycket av det som tidigare skapade problem är annorlunda idag. Utbildning har de samlat på sig genom åren. Konsekvenspedagogiken har kompletterats med andra ›mjukare‹ mer vetenskapligt baserade behandlingsmetoder. Flera personer med olika kompetenser arbetar med varje intagen i ett behandlingsteam. Anställningsförfarandet har förändrats. Nu kräver de alltid att tidigare klienter ska jobba med något annat under ett par år innan de kommer tillbaka till Västkustfamiljen. De har under årens lopp sparkat en del anställda, men anställda från klientgruppen har inte varit i majoritet bland dem, säger Lars Källgren.
»Det har varit ›vanliga människor‹ som blivit pennalistiska och översittare mot våra killar. Personal som inte har haft en human människosyn utan som både sparkat och slagit våra klienter när vi inte har varit med. Vissa av dem har fått gå på dagen när det upptäckts.«
Samtidigt menar han att det är en tunn gräns mellan struktur och disciplin, som deras behandlingsmetod bygger på, och pennalism. Gränsen däremellan ligger i betraktarens öga, menar Lars Källgren. En del av kritiken avfärdar han som skrönor och myter. Myter som klienterna gärna själva underhåller och framhäver.
»Det är ju mycket roligare att tillhöra en machokultur än en behandlingshemskultur. Det är mycket roligare att vara kustjägare än att vara knarkare.«
En stor del av kritiken från före detta anställda och intagna handlar om Michael Lehners ledarstil och behandlingsmetoder. Lars Källgren beskriver sin kollega som en färgstark, elitistisk person som saknar filter mellan mun och hjärna och som ibland ifrågasatte personalen på ett väldigt opedagogiskt sätt. Det ledde till att personalen ibland försökte smussla med och dölja problem, vilket gjorde att det blev ännu mer fel i längden. Men han menar att det hela tiden fanns en god tanke bakom.
»Han är en jätteduktig entreprenör, väldigt dynamisk, oerhört mycket blir rätt, men det går inte att undvika att det blir fel ibland om man ser på alla projekt och företag han har dragit igång.«

Michael Lehner tar kritiken med ro. Han säger att han alltid haft höga mål och att han aldrig nöjt sig med att vara tvåa. Han har krävt lika mycket av människor runt omkring sig. Att personalen på Västkustfamiljen i stort sett varit livegen håller han med om. Han ser jobbet som en livsstil och säger att det måste vara så om man jobbar med den typen av klienter.
»För min del bryr jag mig inte om vad personalen säger, jag har inget dåligt samvete. Mitt mål har varit att hjälpa, att rädda så många killar som möjligt. Det har varit min mission, så jag känner dra då om du inte vill jobba här.«
Han erkänner dock att det blev lite för långa arbetsdagar, även för honom själv, de första tio åren och att de har tänkt om till viss del. Nu finns det tydligare arbetsbeskrivningar och de överlappar varandra mer. Personalen får mer stöd. När det gäller behandlingsmetoden kan han se att de i vissa fall gick för långt i början.
»Våld och hot om våld är gångbart i våra grabbars värld, tyvärr. Hur ska man förklara för en kille från kåken att han inte är kung längre? Hur ska man få en sådan kille att lyssna? En kille utmanade mig i brottning och det gick av ett revben på honom. Det var ett misstag, men efter det lyssnade han och fungerade klockrent i tio år.«
Han erkänner också att han vid ett tillfälle gett en klient en örfil och att han vid ett våldsamt utbrott vält ett skrivbord över en anställd. Men det enda han beklagar efter 15 år på Västkustfamiljen är en dykolycka där en kille omkom och mordet på Leonard Kagmark som höggs ihjäl av en annan intagen (granskades i förra numret av Faktum).
Michael Lehner menar att man måste balansera på gränsen för vad som är lagligt när man jobbar med den kategori klienter som de har. Han berättar att en intagen hade blivit bestulen för några år sedan. Istället för att polisanmäla brottet så stal han själv grejer från den misstänktes rum för att låta den misstänkte uppleva hur det var att bli bestulen. Han höll på grejerna i ett par veckor innan han talade om att det var han som hade tagit dem.
Historierna om att de låter klienterna själva lösa sina konflikter med våld är hans fel, säger Michael Lehner. Vid studiebesöken när blivande klienter kom och hälsade på sa han alltid att tog man in droger på stället då fick man skylla sig själv, då fick man sig en omgång. Han säger att det fungerade bra att killarna hade sina egna regler de första tre, fyra åren. Sedan spårade det ur vid en incident där personalen inte var helt med i matchen och en intagen fick sig en omgång i torkrummet. Som han ser det var det en jargong som blev misstolkad.

I ett JO-belut från 2003 slås fast att kollektiva bestraffningar inte får användas på behandlingshem. I de tillsynsrapporter om Västkustfamiljen som socialtjänsten i Kungälv har skrivit och som godkänts av länsstyrelsen har man år efter år skrivit: »Det är tveksamt om denna konsekvenspedagogik är förenlig med de grundläggande värderingarna i socialtjänstlagen.«
Men länsstyrelsen i Västra Götaland har låtit Västkustfamiljen hållas. Michael Lehner menar att det som av många kallats kompanibestraffningar istället är ett kollektivt ansvarstagande. Han förklarar:
»Ligger en kille och sover när de andra är i vattnet och simmar så skickar jag upp en kille att hämta den som sover. Resten av gänget får simma tills han kommer ned. Varför, jo för vi har inte sett till att han kom upp ur sängen och vi har ett gemensamt ansvar för varandra. Då säger illvilliga tungor att det är kompanibestraffning. Nej, det är en uppfostran för att vi ska ta hand om varandra.«
Lars Källgren, den behandlingsansvarige på Västkustfamiljen, säger att han hoppas att de inte längre använder sig av kollektiva bestraffningar, men att det är en definitionsfråga och att gränsen är hårfin. Konsekvenserna är idag individuella och frivilliga. Syftet är att ta sitt straff och gå vidare, om att betala sin bot till gruppen, istället för att gå och ha dåligt samvete.
Han nämner några exempel på metoder som fortfarande används, men som han inte anser är kollektiva bestraffningar. Att alla får köra morgonfys tio minuter längre för att två har kommit för sent. Att ingen åker på bio för att de som skulle ha städat köket inte har gjort det. Att de låser köket på morgonen om personen som skulle ha fixat frukosten inte har gjort sitt jobb. Då får ingen frukost. Exempel som JO förmodligen skulle anse vara en kollektiv bestraffning, men som Lars Källgren anser inte är det.

Håkan Frändemark, inspektör på Socialstyrelsen, menar att kollektiva bestraffningar strider mot den rättsordning som vi har i Sverige.
»Det får inte förekomma, man måste med emfas ta avstånd från det. Det är absolut otillåtet. Jag vill ogärna recensera mina kollegor som jobbade med detta innan jag tog över, men har vi inte tagit avstånd från det så är det fel.«
Den typen av bestraffningar som Västkustfamiljen använder sig av idag, till exempel att ingen får åka på bio om alla inte har städat, anser han fortfarande är solklara fall av kollektiva bestraffningar.
Håkan Frändemark menar dessutom att det inte finns någon forskning som visar att den så kallade konsekvenspedagogiken fungerar oavsett om det handlar om individuella eller kollektiva bestraffningar. Även om Västkustfamiljens behandlingsmetod inte utvärderats så finns det studier på liknande behandlingsmodeller.
»Metoden gör mer skada än nytta, den är kontraproduktiv« säger Håkan Frändemark.

[box]Fotnot 1: Före årsskiftet låg ansvaret för tillsynen av behandlingshem på länsstyrelserna. Nu när Socialstyrelsen har tagit över är det meningen att tillsynen ska bli bättre och noggrannare. Fotnot 2: Den person som kallas Jonas i texten heter egentligen något annat.[/box]

TEXT:

BILD: skriv ut sidan