FAKTUM | 2019/01/20 Krönikor

Jag har länge och omedvetet sökt mig till separatistiska rum.
Separatism har varit svaret på frågan när det är något jag saknat eller frihet från något jag fått för mycket av.

Tillsammans med min bästis Jossan arrangerar jag ett humokollo för kvinnor och ickebinära – för vi vill ha fler kvinnliga kollegor i humorbranschen.

När humorkollo startade hade jag spelat in ett program där vi vid ett tillfälle var två kvinnor i panelen. Jag kände mig lycklig, fick uppleva kollegor som uppmuntrade, stöttade och framförallt skrattade åt mina skämt.

Strax efteråt publicerades en forskningsrapport baserad på humorprogrammet Parlamentet. Den visade att männen i det programmet i princip aldrig skrattade åt de kvinnliga paneldeltagarna medan kvinnorna la upp bollen, stöttade och skrattade åt männen.

Så vi startade humorkollo, för att vi inte skulle sitta i en panel och suga ensamma.

Jag är också med och driver föreningen Statement som i somras gjorde världshistoriens första festival för kvinnor, ickebinära och transpersoner.

Jag är med i föreningen av helt själviska anledningar, eftersom det ger mig kraft att få sitta i möten med människor som ger mer än de tar.

Separatistiska rum behövs för att vi ska utvecklas och skapa utan patriarkatets vakande öga. Som en trygghet.
Och som en ren livsnödvändighet där kvinnojourer är ett exempel.

Förutom det fungerar separatism även utmärkt som medel för organisering.
Det är lika sorgligt som nödvändigt att politiska partier fortfarande har kvinnoförbund.

Nödvändigt därför att frågor som rör kvinnor aldrig skulle komma på tapeten utan dem.

Sorgligt för att dessa frågor borde anses vara allmän-mänskliga. Precis som det våld som transpersoner och ickebinära får utstå.

2019 har vi haft kvinnlig rösträtt i hundra år. Kvinnor har varit medborgare likvärdiga mannen en väldigt kort tid, historiskt sett.

Visst är det trist att separatistiska rum behövs. Men så länge vi inte lever på lika villkor behöver stora delar av befolkningen hitta alternativa sätt att göra sina röster hörda.
Vi behöver skapa egna maktmedel.

Vi behöver trycka på från andra håll när vi inte släpps in. Detta är enormt energikrävande.
Det tar kraft – men ger också mycket. Jag känner mig aldrig så upplyft som när jag får arbeta i separatistiska, prestigelösa och framförallt trevliga sammanhang (oavlönat såklart, eftersom jag är tjej).

En del menar att separatistiska rum leder till att vi backar bandet till 1700-talet, eller till ett Saudiarabien där kvinnor inte får köra bil eller gå ut själva.
Jag håller inte med, eftersom grundproblemet kvarstår. Att halva befolkningen inte KAN gå ut själva, hem från krogen eller ut i ett joggingspår där belysning saknas.

Jag träffade en kvinna efter Statement festival. Hon var från Afghanistan och hade besökt festivalen för att hon ville se varför någon frivilligt valde att separera sig från män. De som inte måste. Nu förstod hon varför.

Det är en stor skillnad på självvald separatism och påtvingad. Den ena leder till frihet, den andra inte. Den ena skapar en känsla av att du bestämmer över ditt liv, den andra inte.

 

Emma Knyckare är komiker, poddare och radiopersonlighet.

TEXT: Emma Knyckare

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR