FAKTUM | 2013/09/25 Profilintervju

Snart är hon Monica Z med hela Sverige. Men vem är egentligen Edda Magnason? Faktum bestämde dejt med sång- och skådislöftet innan hon, i egenskap av Monica Zetterlund, blir namnet på allas läppar i och med storfilmspremiären i september.

Kampen för ett liv i värdighet. Så hette det den 28 maj 2010, när Amnesty firade 50 år. På tio platser i Sverige läste man högt ur en nyskriven pjäs: En värld att leva i. På Södra teatern i Stockholm hade Emil Jensen samlat sina vänner för ett uppträdande.

Där fanns Nour El-Refai, Mikael Wiehe, Ane Brun, Jonas Hassen Khemiri, Loney dear och – Edda Magnason. Vem? undrar du. Och svaret kommer en lång tid framöver vara: Hon som spelade Monica Z i filmen. Många spetsade öronen under På spåret förra året när någon sjöng den romska folkvisan Ederlezi ur Kusturicas film Zigenarnas tid, som om det gällde livet. Det var också Edda.

Nu är det försommar 2010 och hon står alltså på Södra teatern och framför låten Magpie’s nest från sin senaste skiva Goods. 1997 spelade Monica Z här för sista gången. Men det är ingenting som upptar Eddas tankar. Inte än.

I publiken sitter en kvinna som är bekant till det filmteam som just har auditions för Peter Birro och Per Flys film om Monica Zetterlund. Hon letar upp Magnasons kontaktuppgifter och ger det till teamet. ”Här har ni er Monica.”

Några dagar senare kommer ett mejl. Vill Edda komma på en provfilmning? Hon kan inget om skådespeleri. Men hon måste säga ja. Tre år senare är en film klar och jag sitter på biografen med tårar utmed kinderna. Det händer någonting djupt inne i själen när Edda sjunger. Hon sätter en lavin av minnen i rullning.

Jag kan inte fatta att det här är samma person som sjunger Handsome eller Ropewalking eller Blondie på de två plattor som jag har lyssnat på om och om igen. Där är hennes röst risktagande och lekfull, som en syster till Kate Bush och Björk. Och musiken rör sig i en egen genre. En som inte heter något. Nu är hon Monica Zetterlund. Lingonriset i cocktailglaset.

Vi ses på ett ödsligt fik en kall försommardag. Först är det chocken med hennes dialekt. Hon kvittrar ju på sjungande skånska. När Edda Magnason berättar varifrån hon kommer får jag gissa och skriver ner en ort som inte finns: ”Filodalen”.

Det är en närmast surrealistisk upplevelse att sitta och prata med den här späda skånskan som i filmen om Monica Z talar rätt djup rikssvenska och äger sådan resning att man kan tro att filmtekniken haft ett finger med i spelet. Sångrösten ska vi bara inte tala om. Den är rent kusligt lik Monicas.

– Jag är 80-talist och växte upp när Monica Zetterlund redan var gammal. För mig var hon den där coola damen i svart polo. Det fanns en sfär kring henne som handlade om storstaden. Men hon kom från Hagfors, och jag har också suttit på landet, som Monica, och längtat bort till det coola storstadslivet med storstadsmusiken i öronen. Hon lyssnade inte på Snoddas, utan på Ella Fitzgerald, säger Edda.

– Men en sak som är konstig och det är att jag fick plattan Waltz for Debby av min mamma. Det var två år innan jag fick den här filmrollen som hon fick för sig att hon skulle ge mig den, jag förstår inte varifrån hon fick det, men jag lyssnade jättemycket på den och tänkte att det var så fint. Då hade man ingen aning om att man skulle stå på Lennox lounge i New York två år senare i guldklänning, skrattar hon.

Platsen där Edda Magnason är född är inte ens en by. Fyledalen, som det verkligen heter, är en dalgång i Skåne. Där kan man se våra största rovfåglar cirkla över ängarna. De övervintrar. Här gick Edda omkring, näst yngst i en syskonskara om sex, i mjukisbyxor och en musikspelare som inte alls innehöll Monica Z men i stället Frank Zappa, The Doors och Björk.

Precis som med filmen om Cornelis valde teamet en musiker för huvudrollen. Men Turbonegros frontfigur Hank von Helvete var ett namn som drog publik till filmen. Det är inte lika många som kommer att se filmen för att de har hört nån enstaka Magnason-låt spelas i P3. De kommer främst att gå dit för att se Monica.

Peter Birro och Per Fly har frigjort sig från verkligheten, men folkhemmets underhållning flimrar förbi i form av Hasse & Tage, Arne Domnérus och Vilgot Sjöman – som Monica Zetterlund hade en kärleksrelation med. Men det är kampen om att ha dottern Eva-Lena hos sig som är filmens röda tråd.

Liksom en brännande önskan att leva det intressanta, dynamiska livet bortanför småstadens gränser. Biografiskt eller inte. Detta är filmens hjärta.

– Det är som att man har målat upp sfären med alla dessa som ligger så djupt hos svenska folket och tagit ett förstoringsglas och zoomat in på Monica.

Edda Magnason har inte slagits för att få den här rollen. Hon har bokstavligen alltid befunnit sig i det hörnet av klassrummet där pianot står. När det var dags att spela Askungen på roliga timmen i skolan fick Edda inte ens spela mus. Hon stod sist på listan och fick alltid kompa.

– De var tvungna att uppfinna en jättetråkig roll till mig, som inte ens finns i sagan.

Men Edda har gillat det där hörnet. Det har inte varit svårt att välja musikskola, musikgymnasium och slutligen tonsättarskola på Gotland. Fast den hoppade Edda av efter ett år. Det blev lite för akademiskt. Visserligen fick hon med sig finliret, färdigheter i att skriva arrangemang och ett förhållningssätt till musiken som hon behållit.

Men till slut längtade hon tillbaka till det mera ruffiga. P3 spelade ett tag en låt från den livsbejakande skivan Goods, som Ebba nästan lite generat tycks vifta bort.

– Goods var en lekfull reaktion mot min första platta som spelades in på Caprice på den fina flygeln. Jag kallar den blåa skivan, den blev svävande. En skymningsskiva. Det är sällan jag lyssnar på mina gamla inspelningar.

Jag nämner några andra låtar som hon skakar av sig som hade jag hållit upp en gammal dagboksanteckning. Det är den nya musiken som är intressant. Den som kommer i vinter på Warner där Edda nuförtiden är signad. En skiva med bättre förutsättningar i form av tid och resurser.