FAKTUM | 2018/05/13 Nyheter

Här på plan 13 i Lindängens värsta kåk, Motetten, bodde Micke i två omgångar.  ”Bo i kuststaden Valparaiso i Chile är en dröm. Nu har jag tjugo minuter till Ribban, men i somras var jag inte där alls. Men min granne, en dam på över 90, badade varje dag.”

Mikael Nilsson betraktar 16-våningshuset i Lindängen.
– Inte särskilt kul att vara här igen, säger han och minns fasadklättringarna med tonårsgänget.
Nu bor han nära Malmö Stadion. Efter otaliga flyttar återstår blott en – till Chile.

 

Vid 10-tiden vaknar Vellinge centrum till liv och i matbutikens entré plockar Mikael Nilsson upp en Faktum. Sju ligger kvar i ryggsäcken. Han är kortväxt och bär stålgrå kalufs, mörkblå vindjacka, jeans och gympaskor. Hit har han kommit med buss från Södervärn och sedan promenerat i tio minuter.

Två, tre meter bort sitter en kvinna på en låda och äter smörgås. De två byter några ord på engelska med varandra. Efter en sväng hem till Rumänien är hon åter på plats alldeles utanför affärsingången. Flera ortsbor hälsar på Mikael Nilsson. Andra nickar igenkännande. En äldre man ger ett bidrag till kvinnan vid dörren. Hon tackar, ropar ”vänta” och visar honom, efter visst rotande i väskan, ett foto på ”min lilla flicka”.
– Så fin hon är. Jag ska berätta för min fru att du är tillbaka, säger mannen.

Innanför entrédörren vankar Mikael Nilsson fram och tillbaka. Han påstår att han hör på stegen när en stamkund närmar sig över stengolvet. Den där extra inkomsten betyder en hel del. När 14 dagar återstår till pensionen, och plånboken är tunn, vill han gärna få sålt ett 30-tal nummer.
– Då klarar jag mig. Jag får dödsångest om jag ligger efter med hyran.

Mikael Nilsson var fem år när föräldrarna skilde sig och han flyttade tillsammans med pappan till Danmark. En handfull bostäder under sex år. Pojken gick i skolan och lärde sig språket. Han saknade sin mamma i Sverige och syskonen som sällan hälsade på.
– Farmor var bästa kontakten, hon var pålitlig och besökte oss varje sommar. Mamma skickade julklappar som kom i april. Tablettmissbrukare.

Trogne tidningsköparen Henry Månsson byter alltid några ord med Micke Nilsson.

Så sprack pappans nya relation och far och son reste tillbaka över sundet, till det höga huset i miljonprogrammets Malmö. Här fanns det mesta.
– Värsta huset i hela Europa, en massa kriminalitet. Kungen invigde alltihop 1976. Där borta låg en modern fritidsgård med gym och här fanns bank, post och servicehem. Jag, pappa, min storebror och lillasyster bodde på våning 13, berättar Mikael Nilsson och pekar uppåt taket från granndagisets gård, en inrättning som legat där i fyrtio år.

Dit har han gått för att se kåken lite på avstånd, efter att först ha pratat med en förskolefröken om sitt ärende. ”Alltid bra att säga vad man vill.” Stående på en gräsklädd kulle böjer han nacken bakåt och inser att det mesta är sig likt, bortsett från att balkongerna byggts ut.
– Lindängen blev en gigantisk kontrast till Danmark. Där bodde vi på landet och idrottade varje dag. Här rökte alla cannabis. Efter en vecka började jag också göra inbrott, stjäla bilar och sälja knark. Det normala var att inte gå till skolan. Tyvärr. I sjuan hoppade jag av.

I fyrarummaren på hörnan fanns det gott om röka och sprit, även för honom.
– Det var ju inte normalt, men det förstod jag inte.

Pappan jobbade på slakteri och söp. När han en dag hämtas av polis och sätts i fängelse, flyttar tonårssonen hem till mamma.
– Jag var glad eftersom vi inte haft någon kontakt.

Mikael Nilsson står för inköpen i danska Christiania där han ”skötte snacket” och köper till hela gänget. Drogbruket tilltar och som 18-åring tas han in för avgiftning och vård på behandlingshem. Där träffar han ”alla gamlingarna i Skånes missbrukarträsk. Jag lärde mig att läsa av folk, det har jag alltid haft nytta av”. Innan han möter sin chilenska fru hinner han vinna 360 000 kronor på hästar, ”smällde alltihop på en månad i Göteborg”, genomgå psykvård, bo i stödfamilj i Örkelljunga och plugga på komvux. En jämförelsevis lugn tillvaro. Men Malmö lockar.

Medan han berättar betalar en Vellingebo kontant för sin Faktum och Mikael Nilsson lägger tidningen direkt i kundvagnen. Han spanar ut mot bankens gråa gavel och matbutikens annons om extrapris på bacon.
– Jag träffade min fru i en affär 1988. Ingen kunde den andres språk men relationen höll i 18 år. Utan henne hade jag inte överlevt och idag är vi goda vänner, säger han och fortsätter att berätta om ett struligt 90-tal, ”rena Kalle Anka”.

Ena handens blott fyra fingrar minner om en olycka under ett LSD-rus i Rotterdam. Operationen för att lappa ihop avskurna nerver följdes av mängder med morfin och valium. Lagligt knark mot smärtan och Mikael Nilsson nästan gladdes åt den förlorade kroppsdelen. Den helt nyktra hustrun försöker under alla åren få honom att sluta med drogerna, och lyckas delvis. Efter två års uppehåll får paret år 2000 en son.
– Jag tog hand om Christoffer i tre år när hon jobbade som sjuksköterska. Men sedan ville hon skiljas på grund av mitt knarkande. Det får räcka nu, sa hon.

Birgitta Hansen är en av många  som brukar köpa senaste Faktum av Micke.

I ett nytt förhållande får Mikael Nilsson ett andra barn. Fem år senare står han åter ensam och bostadslös. Det blir hissen upp till pappa på plan 13 i Lindängens värsta kåk. Situationen är ångestfylld och en egen bostad är ett måste. Efter olika anhalter på beroendeklinik och stödboenden händer det: genom socialtjänstens försorg får tvåbarnspappan nyckeln till en lägenhet. Sin vana trogen högt upp, åttonde våningen.

Efter två år ”med regelbundna kontroller, hundra olika regler” och fritt tillträde för socialtjänstens kontrollanter, bor Mikael Nilsson idag på samma ställe men med förstahandskontrakt. På 60 kvadrat står några av farmors möbler som hon köpte på 50-talet för 1000 kronor, ”ett helt livs sparkapital”. När en eller två söner hälsar på, sover han i vardagsrummet. Närhet och god mat är viktigast.

Vid fyratiden åker han bussen tillbaka till Malmö, drar på sig joggingbyxor och går en promenad. Hemma sätter han sig med krysset. Han vågar inte spela för djärvt och på Jägersro syns han aldrig till numera. Däremot går han på hockey och fotboll med barnen. Mikael Nilsson tycker det känns bra att ha god kontakt med båda mammorna. ”Det är ingen garanti när man skiljer sig.”

Hans stora stöd är den första frun som bor ett par hundra meter bort. Det är till hennes hemland Chile han drömmer sig bort.
– Jag har varit i Valparaiso tre gånger, ett par månader i stöten. Får jag oväntat mycket pengar en dag, flyttar jag dit.

Ännu har han inte ens till biljetten.
– När jag betalt el, hyra, busskort och kronofogden återstår kanske 3 500. Därför brukar jag söka extrapengar ur fonder, i vintras fick jag ut från två. Men då måste du ligga i, skaffa alla papper och kanske offra två timmar i kö hos någon myndighet, påpekar han och tycker många ger upp alltför fort.

I väntan på toppvinsten står han troget på sin post i Vellinge. Inget direkt storstadstempo, men hellre här än i Malmö.
– Där känner jag så många och alla vill låna pengar, säger att de inte ätit på två dagar. Då ger jag något fast jag vet att allt går till droger. Och jag vill inte att barnen ser mig, sälja gatutidning förknippas med tiggeri, säger Mikael Nilsson.

Fast ibland är kändisskapet kul. I yngre dagar var han fotbollstränare för en hoper ungdomslag. Matcher hemma och borta. Nyligen bromsade en man på cykel, med ett barn därbak, in vid honom. ”Här är 40 spänn. Jag lånade dem av dig under en P14-turnering i Stockholm. Tack.” Mikael Nilsson har ännu en god fysik och han vägrar sälja tidningen sittandes, trots ett 54-årigt knä i behov av reparation.
– Nä, det passar sig inte, säger han och skrattar korthugget medan han drar högerhanden, den utan pekfinger, genom frisyren.

”Oavsett hur eländigt allt är, måste du kriga och försöka se ljuset. Om jag får ett brev från kronofogden idag, gör det inte lika ont i magen som förr. Jag har haft många motgångar och vet att folk lyssnar till mig när jag försöker ge lite hopp. Jag skulle vilja vara mentor åt ungdomar, de är osäkra och skickas hit och dit.”

TEXT: Maria Dahmén

BILD: Maria Dahménskriv ut sidan