FAKTUM | 2009/12/24 Reportage

Bild: Mario Prhat/Gorm Boberg

Konsumentmakten är din kompis. Sänk garden din misstänksamme jävel och låt oss kramas och köpa oss en bättre värld. *Gulle-gull* *Snitt-snitt*

Alfa. Köp frihet och rättvisa. Köp miljö och solidaritet. Köp djurskydd och rena hav.
Runt om i hela världen fläckas nyliberala täcken av nattlig pollution.
På något sätt har man lyckats skapa en verklighet där marknaden är lösningen på allt. Inklusive de problem som marknaden orsakat från första början.
Fast när man säger marknaden menar man förstås egentligen inte marknaden.

Beta. Det fanns en tid då storhetsvansinnet kom krypande först långt efter läggdags och endast under alkoholens inflytande.
Det var tider det. Nu är det annorlunda.
Känslan av att vara Gud följer varje steg man tar. Nu kan hybrisen infinna sig lite när som helst.
Till exempel där man står i kön på Ica och stirrar ned i sin kundvagn med ångestsvetten rinnande under tröjan, övertygad om att de val man gör påverkar allas våra liv.

Gamma. De flesta svenskar brukar gå och rösta när det är dags att gå och rösta.
Då brukar man rösta på ett parti som inte är helt ute och cyklar, som tycker att bra är bättre än dåligt och att rätt ska vara rätt.
På den fronten brukar de flesta människor vara hyfsat lika även om vissa tycker att sänkta skatter är bra och andra att femårsplaner är fint och ytterligare några att integritet och piratverksamhet är bäst.
Ganska sällan röstar man på ett parti som tycker att barnarbete är en god idé, eller att det är gött när haven blir tomma på fisk, eller att de bästa produkterna tillverkas i livsfarliga fabriker av underbetalda människor som dras ut i skogen och mördas av milt osympatiska män från någon företagsbetald högermilis om de ens antyder att de skulle vilja gå med i en fackförening.
Kutym är snarare att rösta på ett parti som tycker det motsatta.

Delta. Så sitter man där på valnatten och tänker att det blir nog bra det här när röstresultaten redovisas och det står klart att det inte blev ett regeringsparti som förespråkar barnaga eller miljöförstöring eller våldsporr i Bolibompa den här gången heller.
Sedan rullar man tummarna en stund och sedan blir man rastlös och sedan ringer man till sin riksdagspolitiker och frågar om inget ska hända snart. Och då syftar man inte på de där vanliga småfrågorna som huruvida mördare ska straffas hårdare eller mer pengar satsas på att jaga sjukskrivna utan på helt andra saker som till exempel hur vi kan sluta suga ut fattiga människor i tredje världen, sluta förgifta planeten och sluta tömma haven på liv.

Epsilon. Det harklas lite i luren. Sedan säger riksdagspolitikern att nu är det som så att vi lever i en globaliserad värld och att ansvaret för mycket av det där inte ligger hos politikerna utan hos företagen och att det är varje individs ansvar att påverka utvecklingen och att det är ganska lätt och bara handlar om att tänka på vad man konsumerar.

Zeta. Man avslutar samtalet och tänker att det där låter ju rätt och riktigt och om det är på det sätter det fungerar så vill man ju förstås dra sitt strå till stacken.

Eta. Man köper odlad lax för att freda utrotningshotade fiskar och närodlade tomater för att minska koldioxidutsläppen från långa transporter och en bil som drivs med etanol för att snälla infödingar på avlägsna söderhavsöar inte ska behöva se sina länder försvinna i haven och rättvisemärkt kaffe så att plantagearbetarna ska få det bättre och ägg från frigående höns eftersom Astrid Lindgren ville ha det så och Kravmärkt te för att slippa få en massa cancerframkallande ämnen i magen och ekologiskt kött från Ica för att djuren ska ha det bättre och man handlar bara från företag med en tydlig miljöprofil och klimatkompenserar sin resa till Thailand där man inte köper sex av minderåriga prostituerade och man köper Chiquitas miljömärkta bananer och sorterar sina sopor och väljer etiska fonder till sitt pensionssparande så att företagen ska tänka både en och två gånger innan de öppnar en ny fabrik med barnarbetare eller säljer klusterbomber till något krigförande U-land eller lurar gatubarn att börja röka amerikanska cigaretter.

Theta. Det är häftigt att betala skatt, sa en statsministerkandidat men menade kanske i själva verket att man blir lite småkåt av att konsumera medvetet.

Jota. Känslan av att hålla världens öde i sina händer smeker snart upp självbilden till proportioner som får familjemedlemmar och arbetskamrater att börja känna sig illa till mods.
Det är gött och det är skönt och det är härligt. Åtminstone till en början. Sedan kommer baksmällan krypande i takt med att plånboken dräneras och kreditkorten överutnyttjas. Pengarna tycks aldrig räcka månaden ut men skulle det slinka med något som saknar en märkning så har man ju bidragit till att den onda sidan segrar och i det sammanhanget väger den egna privatekonomin lätt.
Man är ju inte ett svin. Tvärtom. Man är all den sjungande, all den dansande skiten i världen.

Kappa. Sedan står man ändå där i mataffären och svettas och känner sig som en dålig människa eftersom den Krav-märkta mjölken var slut och man var tvungen att köpa vanlig och då kommer ju kossorna att få det dåligt och jorden utarmas och Östersjön algblommar och barnbarn sörplar giftigt grundvatten. Och just när man känner sig som allra sämst så tittar man ned i grannens kundvagn och upptäcker att han eller hon taktlöst nog köpt alldeles vanlig spaghetti och typiskt fulkaffe och visst fan ser skorna på fötterna ut att ha limmats ihop av flinka femåringsfingrar i en undermålig fabriksmiljö någonstans i Bangladesh.
Darrig börjar man gå upp och ner längs kassakön och i var och varannan kundvagn ser man samma sak: besprutade grönsaker, orättvisa bananer, djurplågat bacon.
Plötsligt känns det som att den här planen inte funkar alls, i alla fall inte på ett sånt sätt som MacGyvers planer brukar fungera.

Lambda. Man går hem och tröstäter sina ekologiska oliver medan man försöker samla sig. Det hela framstår som orimligt. Logiken så knivskarp.
Ställer man en produkt som är dålig för världen bredvid en produkt som är bra för världen så köper man väl ändå den bra produkten. Och om folk inte gör det – vad säger det om folk? Framförallt – hur i helvete ska världen förändras om inte alla är med på tåget?

My. Precis när man är som allra mest sårbar läser man en rapport från Naturskyddsföreningen som visar att de där närodlade tomaterna man köpt odlats i växthus som värmts med fossila bränslen och genererat fyra gånger så mycket utsläpp av klimatgaser som de importerade spanska tomaterna och så läser man i tidningen att etanol leder till världssvält och att arbetarna på branschens sockerrörsplantager har kortare arbetslivslängd än 1800-talets slavar och så ser man ett inslag i Uppdrag granskning där arbetare på en plantage säger att de inte märkt någon skillnad över huvud taget sedan deras arbetsplats blev rättvisemärkt och så får man höra att dödligheten bland frigående höns är högre än bland burhöns eftersom de ändå trängs in alldeles för många på en för liten yta och så läser man ett test i Göteborgs-Posten som visar att det finns förbjudna miljögifter i ekologiskt te vilket senare visade sig vara fel men ändå och så kommer anklagelser om barnarbete mot det där företaget som sa att det tog stort socialt ansvar och så kommer anklagelser om skövlad urskog mot en möbeljätte som slagit på stora trumman för sitt miljöarbete och så visar det sig att det där ekologiska köttet från Ica inte alls var Kravmärkt utan uppfyllde några dubiösa EU-kriterier som inte alls var lika bra för djuren och så inser man att det där med att klimatkompensera bara var bortkastade pengar eftersom det ändå delats ut fler gratis utsläppsrätter till företagen än de kan göra av med och så upplyser någon upplyst vän en om att den där märkningen som Chiquita satt på sina bananer egentligen inte betyder så mycket alls och så visar det sig att Renova slängt 100 ton av våra mödosamt sorterade sopor i samma binge och eldat upp skiten och så granskas de etiska fonderna som visar sig ha en massa vapen och porr och tråkigheter i sitt innehav och där någonstans så känner man bara att nu jävlar, nu skiter jag i allting.

Ny. Inte ens den bästa av viljor och en Stenbecksk ekonomi räcker för att göra rätt.
För att inte gå på en mina som tillverkats av något av företagen i ens etiska fondportfölj måste man uppenbarligen inte bara veta vad som är marknadsföring och vad som är verklighet, man måste veta vad den ena och den andra märkningen står för, man måste göra en kritisk analys av vilka produktionssätt som är bra och vilka som är dåliga och om man, märkning eller ej, helt ska strunta i att köpa vissa produkter för att de helt enkelt aldrig kan bli tillräckligt rättvisa eller miljömässiga.
Små vardagsbestyr förvandlas till projekt i Mattias Klum-storlek. Som att köpa tomater till exempel:

Xi. För några år sedan konstaterade Naturskyddsföreningen att de svenska tomater som glada miljövänner shoppat loss på som om det inte fanns någon morgondagn, odlas i växthus uppvärmda med fossila bränslen.
Sedan dess har stora delar av branschen övergått till att värma med energi från förnyelsebara bränslen och då är det mer ok fast ändå inte helt. För rådet till den medvetne konsumenten är att helst köpa närodlade ekologiska tomater som inte odlas i växthus och ska man köpa närodlat som odlats i växthus så ska man se till att det odlas med förnyelsebara bränslen men närodlat ska man ändå bara köpa från mars till oktober för under vintern använder de flesta växthus ändå fossila bränslen och då är det bättre att köpa in ekologiskt odlade tomater från Spanien fast ändå inte för helst ska man inte äta tomater alls under vintern. Då ska man äta morötter.

Omikron. När nattlampan släckts börjar mörkret tränga sig på.
Man inser att samtidigt som man själv tömt sitt sparkapital i sin mission att handla gott har de flesta företag fortsatt tjäna pengar på att handla dåligt. Misstanken väcks att förändringsviljan hos många företag kokats ner till att handla om hur man kan fortsätta tjäna pengar utan att egentligen behöva förändra någonting.
I en febrig dröm ser man PR-konsulter från Ystad i norr till Pretoria i söder kallas in för att hjälpa skurkföretag att övertyga sina kunder om att de är mer Greenpeace och Amnesty än vad Greenpeace och Amnesty är själva.

Pi. Nostalgin väller fram och man tror sig minnas en tid för inte allt för länge sedan då rätt var rätt och fel var fel men nu tycks båda sakerna kunna vara både det ena och det andra samtidigt.
Om ett företag har en produkt som är bevisat kass för tillvaron här på jorden och en produkt som bidrar till en positiv utveckling – är det då rimligt att bara rycka på axlarna och säga »Jaja, nänä, vi har bara den dåliga produkten för att människor köper den«? Slutade man inte skylla på andra någon gång runt skolavslutning i fyran/femman?

Rho. Med lakan klistrade mot vaderna funderar man över hur många som egentligen klivit på konsumentmaktståget och hur många som behövs för att det ska göra skillnad. Och då menar man skillnad i ordets rätta bemärkelse. Det vill säga stor skillnad.
Hur många krävs för att det inte längre ska säljas produkter tillverkade av barn i Sverige? Eller i världen? Hur många krävs för att stoppa skövlingen av urskogen? Försäljningen av sweatshop-producerade sweatshirts? Användandet av cancerframkallande bekämpningsmedel?

Sigma. Hur väl man än gjort sin hemläxa så riskerar man ändå att till slut stå där som en åsna mellan två pumpstationer och fundera på vad som är viktigast: tanka etanol och sponsra urkassa arbetsförhållanden på en sockerrörsplantage i Brasilien eller tanka bensin och sänka oskyldiga urinvånare på avlägsen ö i havet?
Välja ekologiskt kaffe och sponsra förmodat kassa arbetsförhållanden eller välja rättvisemärkt kaffe och bidra till användandet av samma gamla miljögifter som vanligt?

Tau. Vi som röstat för fattigdom i tredje världen och miljöförstöring räcker upp en hand.

Ypsilon. Man reser sig ur sängen och duschar i kallt vatten eftersom man inte längre tror på att den där förnyelsebara energin som man köpt från sitt elbolag har annat ursprung än polsk kolkraft.
Man försöker bortse från bortförklaringarna och förstå varför hyggligt folk, även efter att de sett ett avsnitt av Uppdrag granskning, väljer att köpa produkter som tvivelsutan producerats av barn som befinner sig långt från sund skolmiljö – det finns ju trots allt något slags konsensus kring att barnarbete är dåligt och att barn ändå inte har någon känsla för kvalitet.

Fi. Kanske handlar det om att folk känner att det inte är deras ansvar att lösa de problem som företag och globalisering och marknadsekonomi och trötta politiker och Mammon och hans moster skapat? Att det borde räcka med att klart och tydligt markera att man inte gillar dåligt men tycker om bra och att resten borde vara upp till någon annan att lösa.
Någon med verklig makt till exempel. Som man ju faktiskt lagt sin dyrt förvärvade röst på från första början.

Chi. Någonstans växer en känsla av att politikerna och företagen kommit för lätt undan när de lagt ansvaret för sina egna misslyckanden på konsumentens späda axlar. En känsla av att det är orimligt att världens framtid ska avgöras av de val som görs i den lokala livsmedelshallen. Orimligt av många anledningar men kanske mest för att man helt enkelt inte tror att det fungerar.

Psi. I en tyst protest låser man in sig i sitt hem med laptopen som enda vän och bundsförvant och låtsas att allt elände som man kan söka sig till på Google bara är på låtsas. I väntan på en ny giv skriver man ett tendentiöst reportage och lär sig det grekiska alfabetet.

Omega.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan