FAKTUM | 2013/01/30 Reportage

Under 90-talets första år kunde man i Göteborgs förorter höra en ny form av dödsmetall ljuda från villakvarterens källare. Och efter många år av folköl, demotejper, usla skivkontrakt och benhård kompromisslöshet har Göteborgssoundet blivit ett varumärke inom metalvärlden. Till och med regeringen prisar döden från Götet.
Text: Jakob Lewander  Bild: Mario Prhat

År 1992 hade Stockholm etablerat sitt egna stenhårda mangelsignum inom Death Metal. Från Göteborg kom då en mer melodisk och teknisk motreaktion. Bandet hette At the Gates och liknade ingenting som just då spelades. De mutade in ett eget sound som kombinerade melodier och brutalitet. 20 år senare har ”The Gothenburg Sound” blivit ett begrepp med egna sidor på Facebook och Wikipedia. Den 4-5 januari firas musikstilen med en egen festival på Trädgår’n – Gothenburg Sound Festival.
När Tompa Lindberg, legendarisk frontfigur och sångare i At the Gates kommer lommande på Järntorget en grå höstdag 2012 ger han ett något annorlunda intryck än den där kvällen för 17 år sedan då han fick ett svettfullt Kafé 44 i Stockholm att äta ur hans hand. Då skulle At the Gates fjärde skiva, Slaughter of the Soul, snart släppas och medvinden var uppenbar. Skivan blev en succé. Men inom ett år skulle bandet komma att splittras. Sedan dess spelar Tompa i en mängd olika punk- och metalband. 2008 gjorde At the Gates en internationellt utsåld bejublad återföreningsturné. Nu har de precis kommit tillbaka från Australien och ska snart till USA.
– Det var lite bittert att lägga av precis då. Vi var ju så unga 1996, bara 22 år. Men vi hade gjort det som var möjligt med At the Gates. Samtidigt kanske man säger så för att det ­berättigar slutet. För att inte bli bitter. Men det ska till en jävla massa konstnärlig integritet för att fatta att man börjar rucka på vem man är, säger SO-läraren och internationelle Death Metal-nestorn Tompa Lindberg.

Inga entreprenörer
När jag börjar tala om Göteborgssoundet anar jag hos Tompa en något tvekande inställning till soundet som blev varumärke:
– Det är svårt att förhålla sig till såna pr-begrepp som skapas av journalister, säger Tompa när vi passerar klubben Valvets gamla lokaler, som numera fått ge plats åt student­bostäder.
– För vissa människor är det nödvändigt med kategoriseringar för att få ihop det. Vi var några band som kom ungefär samtidigt, och det vi gjorde med At the Gates, det vill jag inte ha ogjort. Samtidigt finns det något glassigt över Göteborgssoundet som At the Gates aldrig hade att göra med. Vi ruckade aldrig på brutaliteten.
Den tunna linjen mellan framgång och sellout inom Metal-världen är påtaglig under vårt samtal.
– Det måste finnas en nerv i alternativ och extrem musik. Något som tar emot, något farligt. Hade vi varit entreprenöriella som Jan Björklund vill att alla ska vara så hade det inte alls gått.
Ett annat band som omfattas av Göteborgskategorin är In Flames – Sveriges största metalband med tre grammisar och ett exportpris från socialdemokratiska regeringen i prisskåpet – har nått en publik långt bortom misantropiska pojkrum med dödskallar och svarta stearinljus.
At the Gates blev till sin stora förvirring själva grammis­nominerade 1995. Tompa ser i dag på nomineringen som att de blev inkvoterade.
– Det var väl ett sätt att visa att de hade koll på extrem musik. Vi var mest intresserade av att festa gratis. Det var en jävla tur att vi inte vann. I så fall hade det bästa varit att inte dyka upp. Den ende nominerade som inte dök upp var så klart Yngwie Malmsteen. Självklart visade det sig att han var coolast av alla.
– Det fanns liksom aldrig någon tanke på att man skulle kunna göra sig någon sorts karriär på det här. Det var först på 2000-talet det kom som möjlighet.

Förbannad på barnslig kultur
Samtalet flyger nu vilt mellan lärarjobbet, texter, kultur och politik. Tompa är fortfarande förbannad.
– Kulturen har infantiliserats. Den är likriktad och oreflekterande. Det är idag nästan coolt att inte ha koll på grejer. Vuxna gillar samma saker som barn i dag. Snabba Cash är det högsta man kommer.
– Man måste ta bort kundtänkandet i det man gör, annars blir det ointressant. Underhållning kan inte vara ett mål i sig.
Bandet präglades starkt av uppväxten under det sena 80-talet, ”då allt var glättigt pistage- och rosafärgat och plötsligt hittade vi den här musiken. Då blev det väldigt viktigt att det var på riktigt, för oss i den här undergroundrörelsen”.
Apropå det, i somras stod göteborgska Dead by April och growlade tillsammans med Måns Zelmerlöw på Skansen (de dök även upp i Melodifestivalen 2011).
Tompa försäkrar tvärsäkert att motståndet mot kommersialism fortfarande är ständigt närvarande i allt han gör. Vare sig det gäller punkbandet Disfear eller metalprojektet Lock up.
Så du kommer inte att dyka upp på Allsång på Skansen och lära Måns att ”growla”?
– Nej, usch!

TEXT:

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR