FAKTUM | 2011/10/20 Reportage

Bild: Kajsa Bergström

Efter 90-talets brinnande lastbilar och minkutsläpp blev det tyst om djurrättsrörelsen. Men bakom kulisserna har den fortsatt verka och är i dag mer radikal än någonsin.
Faktum åker på djurrättsläger och får lära sig varför djurskyddsivrare är lika stora fiender som pälshandlare.

– Vi är människor, inte några jävla djur! utbrister kvinnan, mitt i en häftig diskussion om etik. Hon tystnar, stelnar till innan hon börjar skratta generat och begraver ansiktet i händerna.
Jag är på ett antispeciesistiskt läger och sättet hon uttrycker sig på blir ett rejält brott mot konventionerna. I den så kallade trygghetspolicyn vi alla har fått läsa innan lägret står det: »Lägret är ingen plats för varken fobier eller diskriminering eller annat beteende eller språkbruk som bibehåller förtryck.«
Antispeciesistisk aktion är ett nybildat nätverk, med ett svåruttalat namn, som säger sig vilja bredda diskussionen om djurrätt, till att också omfatta sexism, rasism, homofobi och andra förtryck. I deras vokabulär betecknar ›speciesism‹ diskriminering på grund av arttillhörighet, och denna fråga är också den som står i fokus när nätverket arrangerar ett tredagarsläger utanför Norrtälje.
Lägret ska fungera som en mötesplats, där olika delar av djurrättsrörelsen träffas och diskuterar ideologi och metoder. Den gemensamma nämnaren är motståndet mot att utnyttja djur för människans egna syften. Det gäller alla former av konsumtion, liksom avel, cirkus och djurförsök.

Den svenska djurrättsrörelsen har en lång historia. Redan på slutet av 1800-talet bildades förlagan till Förbundet Djurens rätt, som nu är den största djurrättsorganisationen i Sverige under namnet Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök. Parallellt har det uppstått andra nyare grupper som har profilerat sig på andra sätt.
Det finns emellertid inga vattentäta skott mellan grupperna, och många är aktiva i flera. Antispeciesistisk aktion uttrycker på sin hemsida stöd för direkt aktion för djuren, vare sig den sker med lagliga eller olagliga medel.
På 1990-talet fick djurrättsaktioner, som brännande av Scanbilar och utsläppande av minkar, stort genomslag i medierna och blev på så sätt för många utomstående sinnebilden av djurrättsaktivism. När det mediala intresset avtog tolkade många det som att även djurrättsrörelsen dog ut.
Men även om både lokala aktivistgrupper och rikstäckande organisationer hade fler medlemmar och större självförtroende på 90-talet, la man inte ner verksamheten bara för att journalisterna slutade rapportera. Tvärtom har både kampanjarbete, lagliga påtryckningar mot exempelvis pälshandlare och rent sabotage följt med från 90-talet, genom 00-talet och fram till i dag.
– Vårt mål är veganism. Inget mer herravälde över andra varelser, ingen mer köttimperialism. Vi behöver mer abolitionism, slår en av föredragshållarna fast och drar en parallell till slaveri.
De aggressiva kampanjerna mot specifika småföretag är ofta framgångsrika, oavsett om det gäller påtryckningar dagtid eller krossade rutor nattetid. När man riktar in sig på enskilda företagare i stället för stora industrinamn som Scan krävs det inte lika mycket för att skada eller påverka verksamheten.
När man anser att ändamålen helgar medlen är hot mot enskilda näringsidkare en framgångsrik metod. Därför kan man 2011 också oftare läsa om brända korvkiosker än om utbrunna lastbilar.
En annan arbetsmetod som skiljer sig från 90-talets minkutsläpp och brinnande lastbilar hittar man hos organisationen Djurrättsalliansen. Genom att ta sig in på minkfarmar och hos grisuppfödare och dokumentera vidriga förhållanden har de väckt stor uppmärksamhet och riktat allmänhetens blick mot djurindustrin.
Även böcker som Äta djur, av Jonathan Safran Foers, har blåst nytt liv i debatten om köttätandet och dess konsekvenser.

Var och en tar ansvar för sina egna fördomar. Så lyder informationen inför lägret. Stämningen är god, och trots att jag inte tillhör någon aktivistgrupp eller känner någon på lägret upplever jag mig välkommen. Trots att jag är utböling, och ser ut som en, med läppstift och kjol, är alla vänliga mot mig
Utöver djurrätt är feminism en av huvudpunkterna på schemat. Man diskuterar hur man ska komma tillrätta med machotendenser inom de olika grenarna av rörelsen, kritiserar allehanda normer och resonerar kring hur man ska nå större jämställdhet. Ändå ber de kvinnliga talarna om ursäkt för sig.
– Jag har inte förberett mig så mycket, inleder flera kvinnor sina anföranden.
Ett känt namn inom rörelsen, en man som också närvarar, får utgöra måttstocken.
– Jag kan inte det här lika bra som han, inleder en kvinna sitt föredrag.
Samhället är ständigt närvarande, även i denna tillfälliga koloni.
Kritiken mot djurskyddsidén är hård. Djurskydd är något helt annat än djurrätt, får jag lära mig. Typiska djurskyddsfrågor, som större burar eller mindre plågsam slakt, är en direkt bidragande orsak till djurförtrycket. De får djurförtrycket att framstå som acceptabelt och blir ett alibi för att konsumera kött.
Det gör djurskyddsideologin – använd i reklam av såväl kött- som mejeriföretag och omhuldad av politiker – till den dominerande formen av speciesism. Den bibehåller djurs status som egendom och resurser.
Det uppstår en häftig diskussion, kring huruvida delar av djurrättsrörelsen bidrar till att föreviga förtrycket genom att godta djurskyddsretoriken, med till exempel kampanjer om att äta färre ägg och köttfria veckodagar.
De flesta är av åsikten att djurskydd är skit. Vad alternativet är, i ett land vars befolkning håller köttet för heligt, har man inte lika tydlig uppfattning om.
– Stäng av mobiltelefonerna och lägg dem i kapprummet. Även om de är avstängda kan de vara avlyssnade, säger en av arrangörerna.
Ingen ifrågasätter. Senare under dagen skämtar någon:
– Nu låter du som en civilspanare.
Ett skämt med udd. Hotet från ordningsmakten tas på allvar. Och kanske är det inte så konstigt. Säpo kategoriserar djurrättsrelaterad brottslighet som hot mot rikets säkerhet och agerar troligen därefter.

Djurrättsaktivister som använder olagliga metoder som sabotage och hot placeras därmed i samma grupp som nazister och vänsterextremister. I rapporten Våldsam politisk extremism från 2009, ett samarbete mellan Säpo och Brottsförebyggande rådet, beskrivs djurrättsrörelsens koppling till den autonoma vänstern så här:
»Djurrättskampen har inte alltid haft en självklar plats i den autonoma rörelsen men blivit en allt viktigare del. I dess mest extrema form anses djur ha samma rättigheter som människor.«

En man sticker ut från den övriga gruppen. Han är åtminstone över 30 och har vigselring på fingret. Liksom jag saknar han dreads, piercingar och tatueringar och han verkar heller inte känna någon.
– Jag är lite ny i rörelsen, säger han.
Jag tänker att om någon är en civilspanare från Säpo är det han och inser jag att jag aldrig hade varit misstänksam om det inte vore för lägerledarnas avlyssningsparanoia. Tanken slår mig: kanske tittar de med samma blick på mig?
Det är paus mellan seminarierna och jag går en promenad i den natursköna omgivningen. När jag har kommit utanför tomtgränsen lägger jag in en snus och går en runda på landsortsvägen, innan jag tar ut den och går tillbaka.
Ännu längre bort står de få rökarna och drar djupa bloss. Lägrets drogfrihetspolicy omfattar inte bara narkotika och alkohol, utan även alla former av tobak. Under dagen får jag ställningstagandet förklarat för mig. Det handlar om solidaritet, med dem som utnyttjas i industrin, dem som är fast i beroenden och dem som drabbas av andras beroenden.

Efter den veganska lunchen serveras däremot kaffe, till koffeinisternas lättnad. Våra Converseskor tillverkas i Indonesien. Det är inte lätt att vara konsekvent när i princip hela samhället betraktas som omoraliskt.
Djurrättsrörelsen är inte död. Den har tagit ett steg tillbaka från strålkastarljuset, men går man utanför den offentliga arenan är den i allra högsta grad levande.
Kanske kan man till och med kalla det en comeback.

Agnes Arpi är frilansskribent med uppdrag för bland annat Faktum och Expressen.

 

TEXT:

BILD: skriv ut sidan