FAKTUM | 2010/05/25 Reportage

Bild: Mario Prhat

Varje år tar polisen DNA-prov på tiotusentals svenskar – även från människor som inte ens misstänks för brott. Många av testerna kallas frivilliga. Men hur frivilligt är egentligen ett frivilligt DNA-test? Vi pratar med tre hemlösa kvinnor som drabbats av polisens provtagningsiver.

Vid 10-tiden på förmiddagen den första mars 2006 kom två kriminalare in på Alma, ett av Göteborgs stads boenden för hemlösa kvinnor. Britta hade några veckor tidigare blivit av med allt hon ägde. Hon hade drivit omkring på stan i flera dagar och nätter tills hon föll ihop i en liten hög på golvet i Nordstan. Nu bodde hon tillfälligt på Alma.
Kriminalarna ville prata med Britta. De ville DNA-testa henne. Hon var inte formellt misstänkt för något brott, men någon hade tipsat om att hon hade likheter med utseendeprofilen på den kvinna som tros ha mördat butiksbiträdet Marie Johansson i Stuvkällaren på Kyrkogatan i Göteborg oktober 2005.
Enligt vittnesmål hade en normalbyggd kvinna med mörkt hår, rosa byxor och mörk jacka uppträtt förvirrat utanför affären vid tidpunkten för dådet. Polisen har därför letat efter en psykiskt sjuk person, sannolikt med missbruksproblem. 275 kvinnor, många av dem hemlösa, missbrukare och psykiskt sjuka, har de senaste åren DNA-testats för mordet. Även gamla kurskamrater till Marie Johansson har testats. Utan framgång.

Sedan 2006 har polisen fått större möjligheter att använda sig av DNA-test för att lösa brott. Alla skäligen misstänkta får DNA-testas om brottet kan ge fängelse. I vissa fall får även andra som inte är misstänkta eller som bara är svagt misstänkta DNA-testas, eller topsas som det också kallas. Men bara om det är av synnerlig betydelse för utredningen av brottet, detta för att förebygga att DNA-prov tas slentrianmässigt. För att med tvång ta ett DNA-prov krävs åklagarbeslut. Men de flesta DNA-prov i stora mord- eller våldtäktsutredningar tas frivilligt. Polisen frågar helt enkelt den de vill testa om han eller hon kan tänka sig att lämna ett prov. Enligt de poliser som är ansvariga för utredningen av mordet på Marie Johansson har samtliga 275 kvinnor testats frivilligt.
Ett DNA-test anses enligt förarbetena till lagen inte innebära någon större integritetskränkning för den enskilde. Inte mer kränkande än ett fingeravtryck. Men Britta hade noga följt debatten om den nya lagen och var rädd att hennes test skulle missbrukas.
»Jag har dåliga erfarenheter av myndigheter och jag var i en utsatt situation. Jag är inte ensam om att anse att lagar missbrukas.«
Britta säger att hennes erfarenhet av polisen är att de ofta är trevliga och servicemedvetna, men att de lyder order uppifrån. »De gör som de blir tillsagda. Det spelar ingen roll vad de har för fakta.«

De diskuterade i tre timmar. Britta kände att hon blev indragen i något som var emot hela hennes värdegrund. Egentligen ville hon bara resa sig upp och gå därifrån. Istället argumenterade hon för sin demokratiska övertygelse och mot att utsättas för något som hon upplevde som ett övergrepp. Men kriminalarna brydde sig inte om hennes argument. Redan tidigt i samtalet förklarade de att om hon sa nej, så skulle de tvingas hämta ett åklagarbeslut och då skulle hon gå från kategorin ej misstänkt till misstänkt. Till slut gav hon upp, personalen på Alma behövde rummet de satt i, hon kände sig inträngd i ett hörn så hon lät dem ta DNA-provet.
»De väntade ut mig. De var trevliga, vänliga men bestämda. Jag kände aldrig att de skulle låta mig slippa.« Natten som följde beskriver hon som en av de värsta i hennes liv.
»Jag upprätthöll skenet under dagen. Men på kvällen när jag stängde dörren till mitt tomma rum på Alma öppnade sig en avgrund. Jag tänkte: Vad lätt det skulle vara för dem att göra en hemlös kvinna till misstänkt och lösa mordet genom att plantera bevis. Jag grät hela natten. Vad maktlös man är, inget av det man säger spelar någon roll, man blir överkörd ändå, det var en fruktansvärd känsla.«
Efteråt läste hon allt hon kom över om genetik och lagstiftningen kring DNA-test. Hon kontaktade en jurist för att få reda på vad som skulle hända med hennes DNA. När mordet på Marie Johansson kom upp igen nyligen efter ett dubbelmord i Växjö så hoppades hon att de äntligen skulle få fast mördaren och att hennes DNA skulle plockas bort.
»Det var en stor besvikelse när det visade sig att det inte var samma mördare.«
Trots att hon har läst lagen noga förstår hon fortfarande inte riktigt med vilken rätt de DNA-testade henne. Anser de att hon lät sig testas frivilligt? Hon säger att hon inte upplevde det som frivilligt. »Det var auktoritärt och diktatoriskt på ett snyggt sätt.«

Britta har inte pratat med andra hemlösa kvinnor om det här, hon har varit ensam med sina tankar och känslor. Varför vet hon inte riktigt. Kanske är det för känsligt. Eller så handlar det om en misstro mot andra runt omkring henne. »Vem har angett mig?« Den känslan fanns också, säger hon fundersamt.
»Det grep tag i hela min vanmakt och utsatthet. Jag tror inte att jag har känt så sedan jag blev vräkt och hemlös.«
DNA-testet som enligt våra lagstiftare inte bedömdes vara särskilt integritetskränkande skakade hela Brittas tillvaro i grunden. Enligt lagen ska testen ske enligt en slags proportionalitetsprincip. Nyttan ska alltså stå i proportion till det eventuella obehag det kan skapa. När det gäller Brittas fall var testet förmodligen helt onödigt. Redan innan kriminalarna dök upp på Alma hade de pratat med kommunens uppsökarenhet. Monica Bergström-Bunner berättade för polisen att Britta den dagen, den tiden då mordet skedde tillbringade flera timmar med uppsökarenheten. Britta bodde då ute i skogen och behövde hjälp med att flytta byggpallar som hon skulle ha som golv till sitt tält.
»Det fanns uppskrivet i enhetens almanacka, men det brydde sig inte poliserna om« berättar Monica.

Att jakten på Marie Johanssons mördare har berört många hemlösa kvinnor på det ena eller det andra sättet är tydligt. Monica Bergström-Bunner minns hur hon en dag letade fram kläder till en kvinna ur ett förråd på ett boende. Hon drog fram ett par rosa byxor, men kvinnan som behövde kläder sa »för jösse namn, jag kan inte gå omkring med rosa byxor, då kommer jag att bli misstänkt för mordet i syaffären.«
Men Monica berättar också att det är olika hur olika kvinnor uppfattar att bli DNA-testade. En av de kvinnor som hon vet testades för mordet på Marie Johansson, men som dog förra året, brukade gå runt och skämta om det och tyckte nog att det var lite lustigt att hon hade varit misstänkt för ett mord. Andra kvinnor, som Britta, tycker att det är oerhört kränkande. Monicas kollega från uppsökarenheten berättar om en psykiskt sjuk kvinna som hon har varit i kontakt med och som också testades. »Hon for väldigt illa av det, blev ännu mer psykotisk efteråt.«
Samma sak hände Annika Andersson som DNA-testades av mera oklara anledningar för några år sedan. Under en period när hon var i psykisk obalans och hemlös, sov hon i sopsäckar på Backaplan. Det hände flera gånger att hon blev intagen till fyllecellen trots att hon inte var onykter. Poliserna kunde inte skilja på onykterhet och psykisk sjukdom, menar Annika. En av de gånger hon blev intagen blev hon också DNA-testad.
»Han tryckte ihop munnen hårt, det gjorde ont« säger Annika och visar hur polisen tog ett grep med tummen och pekfingret runt hennes mun för att få henne att gapa. »De hanterade mig verkligen illa. De kunde ha tagit det varsamt, bett mig att gapa. Jag var helt förstörd efteråt. Nästa dag fick de köra mig till psyket. Där blev jag kvar en månad.«

I förarbetena till den lag som reglerar DNA-test i brottsutredningar framgår tydligt att polisen bör upplysa den enskilde om syftet med provtagningen och hur provet kommer att användas. Men Annika har ingen aning om varför hon blev DNA-testad. Ingen förklarade det för henne och hon hörde aldrig av poliserna i efterhand. Själv tror hon att polisen samlade på sig så många DNA som möjligt i ett register, om hon skulle begå något brott i framtiden. »Jag trodde det var deras rättighet« säger hon. »Var det det?«
En annan hemlös kvinna som DNA-testats utan att veta varför är Cecilia. Hon råkade för några år sedan vara på fel plats vid fel tid. Hon togs in till polishuset, men det visade sig att hon inte var misstänkt för något. Trots detta kom polisen med en tops och ville göra ett DNA-test. Hon frågade varför och fick som svar: »det gör vi med alla«. Efteråt har hon funderat på vad de skulle ha gjort om hon hade vägrat.
»Jag var livrädd att hamna i en cell. Man är ju i ett underläge när man hamnat på polishuset. I dag är jag starkare, jag hade nog kunnat säga nej. Men vad hade de gjort då? Att man testas om man är misstänkt ställer jag upp på, men att bara säga: det gör vi med alla?«
Cecilia släpptes direkt efteråt. Hon vet inte vad som har hänt med hennes DNA, om de sparat det, om det finns kvar i någon bank. Efteråt fick hon veta att andra hemlösa kvinnor hade blivit DNA-testade och att de trodde att de hade med mordet på Kyrkogatan att göra.
»Men då kan de väl säga det« säger Cecilia upprört. »Att man stämmer överens med signalementet till exempel. Då hade jag förstått. DNA är det privataste man har, då ska man väl få veta varför man DNA-testas? Men de uniformerade gör lite som de vill. Jag kände mig nästan skyldig trots att jag aldrig har varit misstänkt för något, usch. Jag gick ut därifrån och kände mig som en skadeskjuten hund, jag glömmer aldrig den känslan.«
Om de hade testat någon med bostad och jobb hade de säkert förklarat varför, tror Cecilia.
»Men jag är slit och släng och har inget att säga till om. Klart att det är en integritetskränkning. Så hade de väl aldrig behandlat fröken Johansson.«
Monica Bergström-Bunner från kommunens uppsökarenhet är inne på samma tankegångar.
»Det säger en del om samhällets syn på hemlösa och psykiskt sjuka. De kan man plocka in lite hur som helst. Den som är psykiskt sjuk och hemlös är i ett underläge.«
Cecilia säger att hon tycker att polisen borde informera allmänheten bättre. Hon tror att det är många med henne som inte riktigt vet vad de har för rättigheter i en situation som den här, att det är för luddigt helt enkelt.

Frågan är om ett DNA-test inom ramen för en utredning av ett grovt brott någonsin kan betecknas som helt frivilligt. JO har argumenterat för att frivilligheten är mer eller mindre illusorisk eftersom den som testas alltid befinner i ett underläge. Det är också svårt för utomstående att i efterhand bedöma om personen i fråga har blivit utsatt för påtryckningar. I en anmälan från 2002 där ett vittne i en mordutredning kände sig tvingad att ›frivilligt‹ lämna ett DNA-prov skriver anmälarens advokat:
»Särskilt allvarligt är att den som vägrar att tillmötesgå en begäran om provtagning självfallet kommer att betraktas som starkt misstänkt för det aktuella brottet (…)«
Brittas fall visar tydligt att polisen rör sig i en gråzon mellan frivillighet och tvång. Hotar polisen med åklagarbeslut och talar om att man kommer att betraktas som misstänkt om man säger nej, kan det ja som kommer ut av detta knappast betraktas som frivilligt. Peter Thylén på länskriminalen är en av de ansvariga för utredningen av mordet på Marie Johansson. Det var inte han som topsade Britta, men han säger att de aldrig börjar samtalen med att informera om att de kan komma tillbaka med ett åklagarbeslut om de får ett nej. Då hade det varit tvång, det håller han med om. Men om informationen ges i slutet av ett samtal där personen ifråga nekat att bli topsad, då är det ändå ett frivilligt DNA-test som har tagits, enligt hans sätt att se det. Han hävdar att de dessutom alltid har så pass mycket research om personen de ska topsa, att de hade fått ett åklagarbeslut om det hade behövts.
Vissa kriterier måste dock vara uppfyllda för att polisen ska få ta ett DNA-prov under tvång. Det måste vara ett riktigt bra tips, till exempel att någon från bekantskapskretsen berättar att personen ifråga gjort märkliga uttalanden i relation till brottet samtidigt som signalement och profil stämmer.

Anders Sandholm, även han en av de ansvariga för utredningen, menar att hur man upplever ett DNA-test är väldigt personligt. De flesta vill hjälpa till att lösa ett mord och de känner sig inte tvingade. De möter sällan negativa reaktioner. Många är snarare tacksamma över att ha blivit avförda från utredningen efter att de har DNA-testats. I fallet Marie Johansson så kände sig till exempel alla som ägde ett par rosa byxor utpekade. Anders Sandholm betonar att det tillhör deras vardag att hantera människor som är i ett underläge och som misstror poliser, myndigheter och samhället i stort.
»Visst kan man uppleva det som en obehaglig situation att bli topsad, men det handlar i grund och botten om att någon har blivit mördad, det grövsta brottet av alla. Vi har inte så mycket val, det är vår uppgift att lösa det. Om den här kvinnan begår ett nytt brott och det visar sig att hon finns i våra pärmar, då blir vi hängda!«
Peter Thylén menar dock att det är ovanligt att någon säger nej om personen ifråga inte är skyldig. Det kan handla om människor med en väldigt stark politisk övertygelse och integritet. Eller om kriminella som är rädda för att hamna i ett register. När det gäller Hagamannen i Umeå var den skyldige en av de få som sa nej.
»Det är ju det jag vill höra, det jag väntar på är att få höra ett nej, men ingen vill ju säga nej för då bli man ju utpekad också.«
Det finns inget i lagen som säger att man inte får be psykiskt sjuka eller drogpåverkade personer om frivilliga DNA-test. Peter Thylén menar dock att de tar speciell hänsyn genom att de lägger ner mer tid på att förklara vad det handlar om när de ska topsa en psykiskt sjuk människa. Om de ska topsa någon som är inlagd på en psykiatrisk klinik så hör de med personalen innan. Har patienten en dålig dag så avvaktar de tills han eller hon mår bättre. Ska de topsa någon som visar sig vara påtänd eller berusad kan de välja att avvakta till ett senare tillfälle.
Att flera av de kvinnor vi har intervjuat blivit DNA-testade utan att vara misstänkta och utan att få reda på varför, menar de inte har koppling till deras utredning även om vissa kvinnor i efterhand trott det. De ställer sig tveksamma till kvinnornas uppgifter. Ett DNA-test får inte utföras om man bara blivit intagen för att man varit berusad. Att vara berusad är inget brott.
»Alla som DNA-testas får dessutom utförlig information om vad som händer med provet, men den går kanske inte alltid fram« säger Anders Sandholm.

Peter Thylén betonar att alla DNA-test de har tagit under förundersökningen har slängts. Eftersom de har mördarens DNA så har de ingen nytta av de DNA-test de har tagit om de inte matchar. Att testen efteråt förstörs är de övertydliga med, menar Peter Thylén. Han säger att det är viktigt att allmänheten får reda på att det är så det fungerar.
»Man kan verkligen lita på det. Det är oerhört viktigt. Skulle vi använda ett DNA-test i fel sammanhang så skulle det vara kört för oss, det är som att begå självmord.«
När Britta får veta att hennes DNA har slängts, så blir hon först lättad. Sedan säger hon med en viss bitterhet i rösten »Det var ju bra att jag äntligen får veta det fyra år senare.« Hon tycker att det är intressant att polisen säger att inga topsningar utförts under tvång.
»Polisen anser att de har tagit 275 frivilliga DNA-prov. Men jag hävdar att min fria vilja inte fick delta.«

[box]Fakta: Lagen säger Sedan 2006 har polisen rätt att DNA-testa alla som är skäligen misstänkta för ett brott som kan medföra fängelse, även om det inte behövs för utredningen av brottet. Syftet är att kunna registrera DNA-profilen. En möjlighet infördes även att ta DNA-prov på andra som inte är skäligen misstänkta om det finns synnerligen anledning att anta att det är av betydelse för utredningen av brottet. Polisen har även möjlighet att be om frivilliga DNA-prov, detta regleras dock inte i lagen. »Regeringen utgår från att polisen vid provtagning med stöd av samtycke noga förvissar sig om att det föreligger ett verkligt samtycke från den som blir föremål från åtgärden.« skriver regeringen i den proposition som ligger till grund för lagen.[/box]

TEXT:

BILD: skriv ut sidan