FAKTUM | 2011/05/24 Reportage

Wrestling

Bild: Johan Persson

Vid första anblick kan det verka svårbegripligt. Män i trikåer som spänner musklerna och låtsasbråkar i en boxningsring. Men wrestling kanske handlar om något mer. Det kanske handlar om oss.
Ivar Arpi går på wrestlinggala och känner striden inom sig.

Skogsvilden Hank Havoc kommer ut i mitten av ringen och tar micken av presentatören. Han har gröna tights och en beige skinnjacka med fransar, bar överkropp under. Rökmaskinerna har gått varma och röken färgas rosalila.
»Jag har vandrat i dagar för att rensa upp smutsen i svensk wrestling. Skogarnas konung ska stampa ned kloakernas konung Don Kalif!« ropar Hank Havoc och mottar jubel. Han är den gode, ett face, som det heter i wrestlingvärlden.
Kampen mellan Hank Havoc och den onde playboyen Don Kalif, en heel, som skurken kallas i wrestling, är kvällens annonserade höjdpunkt. Don Kalif kommer ut till ringen med en tjej på varje sida till tonerna av metalbandet Lok. Han juckar mot publiken. Buropen är öronbedövande. Det hela följer den uråldriga mallen om ont mot gott. Eller som Don Kalif själv hälsar till publiken när jag talar med honom innan matchen:
»Ni kan dra åt helvete allihop!«

Tanken är att alla ska heja på den gode Hank Havoc. Men en mustaschprydd man bredvid mig i rutig skjorta är ett av undantagen och ropar »Don Kalif!« med händerna kupade runt munnen.
Hank Havoc går runt i ringen, stampar i golvet och sätter menande handen bakom örat. Jublet ökar i styrka. Matchen börjar och Don Kalif får direkt övertaget till publikens fasa. En stor man i läderväst och skägg skriker.
»Kom igen, Havoc! Döda honom!«
Vid ett tillfälle är Don Kalif nedanför ringen och utmanar publiken. Han örfilar en buande åskådare. Det är svårt att avgöra om det bevittnade var avtalat eller inte. Sen fattar Kalif en sittande mans huvud och juckar hårdhänt sitt skrev i hans ansikte.

När wrestling nämns går associationerna oftast till det sena 1980-talet och första halvan av 90-talet då den blonde jätten Hulk Hogan genom sin enorma popularitet fick wrestlingen att hamna i mittfåran för amerikansk underhållning. Hogan spelade till och med en roll i Rocky III där han kämpade med Sylvester Stallone i ringen. Hundratusentals människor besökte galor som Wrestlemania.
Lite senare blev wrestlare som The Undertaker, Bret ›The Hitman‹ Hart, The Rock, Steve Austin, Ric Flair och Brock Lesnar kända. På den tiden var också begreppet kayfabe centralt – det innebar att ingen av brottarna någonsin gick utanför sina roller. De spelade konstant, och personerna bakom de tagna namnen hölls privata och borta från offentligheten. Gränsen mellan vad som var manus och vad som var äkta kunde svårligen urskiljas, även om avsteg gjordes då och då.
Numera är kayfabe inte lika viktigt i amerikansk wrestling. Många av de mer kända brottarna har blivit folkhjältar i USA, en del har blivit lyckade politiker. Hulk Hogan har till och med haft en egen dokusåpa i MTV, Hogan knows best. The Rock, eller Dwayne Johnson som han egentligen heter, har med hjälp av sin berömmelse fått en relativt framgångsrik skådespelarkarriär.

Handlingen i wrestling centreras kring kampen mellan faces och heels.
»Wrestling går att likna vid västernfilmer« säger Erik Westin, som är en av de centrala gestalterna bakom GBG Wrestling.
»Det finns en karaktär som är sjukt god och ofelbar. Och sen finns det en annan som är overkligt ond. Som wrestlare spelar man så hårt det går på den här dynamiken. Gör man det bra är det omöjligt för publiken att inte bli fångad och till slut skrika ›men vafan slå honom då!‹.«
Sportens väsen handlar om kampen mellan topptränade atleter, och nästan alltid mellan ›vi‹ och ›dom‹. Wrestling har renodlat den motsättningen och tar den till nästa nivå.
I likhet med sport handlar det om ett skådespel som gör verklighet av eviga frågor om ont mot gott. Folket vill som bekant ha bröd och skådespel, men öl och kamp går lika bra.
Dramaturgin i wrestling är evig: striden mellan det onda och det goda. Förr var den religiös, men numera utspelar den sig även på andra arenor. Små barn förstår konflikten instinktivt och lever dagligen ut den i lek . Det engagerar mänskligheten oavsett var man befinner sig.
På många sätt kan det som sker i ringen liknas vid en vuxenlek, brottarna gör sina roller och publiken lever sig in i ett universum där det onda och goda tagit fysisk form. Det som bevittnas är inte två svettiga män som låtsasbråkar i en ring, det är ett förkroppsligande av en strid vi alla bär inom oss. Som vi ser runt omkring oss. Samma lek vi hade som barn, som vi ser på tv och på film – och på kvällens gala på Brewhouse kan vi nästan röra vid aktörerna.
När Hank Havoc vrider sig i smärta på ringgolvet är det manifestationen av pinan som ondskan tvingar oss att gå igenom. Hur förlösande är det inte att äntligen se den goda hjälten vinna då? Hjälten som vinner mot alla odds, som reser sig precis när han verkar uträknad, för detta krävs en tydlig motståndare.
Om det goda vann varje gång skulle dramat förlora sin dynamik, och sin trovärdighet. Våra världar befolkas av faces och heels, om än oftast inte lika tydligt, och därför bubblar vrålet upp när man ser dem mötas i ringen framför en.
Matcherna på Brewhouse följer detta upplägg med match mellan heelen Steinbolt som är österrikisk kroppsbyggare och den mexikanska flyktingen Aguila Roja, den röda örnen, som är ett face och den enda med mönstrad mask. Outsidermatchen är mellan mimaren Le Mime som möter grismänniskan Manimal. Le Mime öppnar osynliga dörrar och knockas av inbillade slag medan Manimal inte förstår vad han ska göra och söker hjälp av sin skötare Ilse Edelweiss som är dotterdotter till nazisten Doktor Mengele.

Wrestling anses av många som något falskt. Att slagsmålen inte är på riktigt är en vanlig kritik som till stor del missar vad wrestling faktiskt handlar om. Ursprunget är de amerikanska vaudevilleteatrarna på 1800-talet där olika typer av sinsemellan orelaterad underhållning hölls under en afton. Men även på cirkusar och karnevaler var wrestling populärt.
På den tiden fyllde wrestlingen samma underhållningsfunktion som dagens actionfilmer. Och det som gjorde wrestling så stort och engagerande under 1980-talet i USA var just brottarnas förmåga att visa intressanta motsättningar mellan de utpräglade karaktärerna. Wrestling är lika delar teater, stunt, akrobatik och kampsport.
»Jag har varit helt fast i wrestling sen jag var liten. Det är skådespelet som lockar« säger Johannes Jensen, 27 år, som hållit på med wrestling sedan 2005. Han lyser upp när han pratar om sitt intresse.
»Det är så grundläggande som det går, det är två män som möts och vad som helst kan hända. Verkligen vad som helst. För mig har det blivit så att jag har blivit mindre och mindre intresserad av idrottsbiten, med häftiga rörelser, men mer intresserad av bra karaktärer.«

GBG Wrestling startades 2002 av Balkan-Marko som sedan tvingades fly från Sverige efter att ha stött sig med ryska maffian. Det är i alla fall så det sägs. Nu styrs klubben av Hank Havoc. Det är den enda historien som berättas när man frågar, och visst anas ett mått av kayfabe. I realiteten finns tre klubbar i Sverige – i Malmö, Stockholm och Göteborg – som har täta kontakter.
Något som gällt sedan starten är hård träning, för att få allt att se så snyggt ut som möjligt. Brottarna tränar många gånger i veckan och det syns på dem när de sitter samlade backstage. Svällande muskler och fasta handslag. Det luktar svett och rök.
Någons mobiltelefon ringer och signalen är Gonna fly now från Rocky-filmerna. Kylen fylls fort med starköl och en av wrestlarna bjuder laget runt på beef jerkys, även om veganen Johannes tackar nej. Man skämtar med varandra, Det märks att de är kompisar. En brottare blir vänskapligt retad för att hans personlighet är så lik hans karaktär, vilket han säger att han tar som en komplimang.
»För att få en bra karaktär tar man något man redan har inom sig och förstärker det med hundra« säger Erik Westin.
De skickar runt burköl mellan varandra tills alla har.
»Wrestling är den enda idrotten där man blir bättre om man tar ett par öl innan« säger Erik Kalseth. På hans t-shirt står det ›GBG Wrestling – AIDS Elimination‹.
Han hade tränat och tävlat i thaiboxning i flera år innan han blev medsläpad av en vän till GBG Wrestling i somras. Det var kärlek vid första kastet och han bytte direkt bort kampsporten.
»Jag föredrar att kasta män i kalsonger. Sen är det mycket bättre stämning här när vi tränar också. I wrestling försöker vi få saker att se så jävla brutala ut som det bara går, men det ska vara säkert. Med thaiboxning är det precis tvärtom. Då ska man göra maximal skada med så liten ansträngning som möjligt.«
Ibland kan det gå fel ändå. Skador är inte ovanliga, trots att man månar om säkerheten. Johannes Jensen berättar att han var borta från wrestlingen ett helt år efter att ha slitit av muskelfästen i axeln under en match. På just det sättet skiljer sig inte wrestling nämnvärt från andra idrotter.
»Det har varit några skador som varit nära att bli riktigt allvarliga. Någon har orsakats av materialfel, någon annan på grund av oaktsamhet. Nu för tiden har vi dock ett genomarbetat säkerhetstänk. Man gör inte något utan att vara helt säker« säger Erik Westin.
Det blir dags att värma upp och samtidigt går låten Gimme Danger av The Stooges igång i lokalens högtalare.

Så vad av kvällens uppvisning är på riktigt? Förvisso en felställd fråga som ändå poppar upp. Ungefär som när man vill veta om actionskådisen själv hoppade genom eldhavet i filmen, eller om det var en stuntman man såg.
»Många tror att det här är på låtsas, och det är klart, man kan inte ljuga och säga att det är på riktigt. Men när man sätter sig in i det så visar det sig att mycket ändå är det. Att vissa som sägs hata varandra verkligen hatar varandra. Ganska ofta är det verkligt. Även här i Sverige« säger Erik Westin.
Hank Havoc slänger sig mellan repen, ned på Don Kalif, sätter sig grensle över honom och får övertaget. De kämpar i det lilla utrymmet mellan bänkarna och ringen. Publiken tjuter. Ändå är det Don Kalif som kämpar ned Hank Havoc. Det ser dystert ut för skogarnas konung.
»Döda honom! Men gör honom inte illa!« skriker en skåning bredvid mig.
Svettlukten och de kämpande kropparna är bara ett par meter bort. Slagen som fortplantar sig genom wrestlarnas kroppar får dovt gensvar i den egna. Publikens ansiktsuttryck avslöjar hur delaktiga de känner sig. Minspelet följer stridens rörelser. En kort stund blir verkligheten lite verkligare när Don Kalif slänger sig från repen ned på Havoc.
Plötsligt kommer Steinbolt inspringande för att hjälpa Don Kalif. Han föser undan domaren och räcker en stol till Kalif som dunkar den i huvudet på Havoc vars panna börjar blöda. De turas om att sparka och slå. Men så kommer kvällens goda brottare springande. Ett krig mellan faces och heels utbryter i ringen. Striden böljar fram och tillbaka. Havoc lyckas få ned Kalif på mattan, klättrar upp på repen och slänger sig handlöst ut i luften ner på Kalif.
Till slut har vildmarkens kämpe besegrat storstadens playboy. Teater eller inte, en publik bestående av över fyra hunda personer skriker. Några strålande glada tjejer får autografer av Hank Havoc vars panna fortfarande blöder.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan