FAKTUM | 2017/08/15 Försäljarna, Nyheter

Lars-Olof ”Loppan” Gustafsson har varit hemlös i två decennier och hoppat från den ena campingen till den andra. Nu står hans husvagn på en övergiven campingplats i Bollebygd där Trafikverket planerar att dra fram en höghastighetsjärnväg.

Campingen ligger avsides. Vägen dit är dåligt skyltad, men till slut hittar vi åkerplätten bredvid riksväg 40 där sex stugor med flagnad färg står uppställda. Utanför en av dem ligger en hög med bland annat rostiga gräsklippare och gamla uttjänta lysrör.

Här bor Loppan och hunden Greta i en husvagn från 1989 som sjunkit ner en bit i marken. Däcken har inte pumpats på många år.
– Förr var det källsortering här, den gamle campingvärden var noga med att vi skulle sortera glas och plåtburkar.

På senare år har det blivit skräpigt.
– Det är tråkigt, tidigare var det en levande camping. Det kom turister och fanns en del fast-boende, det var öl och grill och sådant som hör campinglivet till, säger Lars-Olof ”Loppan” Gustafsson.

Han häller upp kaffe i campingens gamla pentry, det gemensamma köksutrymmet. Loppan har satt sin personliga prägel på rummet och hängt upp tavlor som han köpt från en secondhand-butik i Mölnlycke. På väggarna finns Musse Pigg och Rolf Lidbergs troll. Ovanför en tredimensionell bild av London Bridge hänger ett foto på en man i uniform som kör en hästdroska.
– Det där är min farsa som är ute och finåker. Hästar och gamla vagnar var hans stora hobby och fritidsintresse, säger Loppan stolt.
– Det är en ”landå”, den tidens cabriolet, med en sufflett som kunde fällas upp vid regnväder. Suffletten täckte dock bara passagerarsätet, den stackars kusken fick sitta i ösregnet och köra, han var ju ändå bara en dräng.

Loppan har bott på Bollebygds camping i sex år. Innan dess bodde han på Benareby camping och dessförinnan stod hans husvagn på ett skrotupplag i Partille. 
– Det blev lilla Christiania där pundarna satt och skalade kabel hela nätterna i jakt på koppar. Sedan kom kommunen och jämnade det med marken.

– På skrotupplaget fanns tjuvkopplad elström från närmsta lyktstolpe. I Benareby hade jag ingen elektricitet, det var ett förbannat släpande på gasol på vintern. Jag var tvungen att dra gasoltuberna på en dramatenvagn. Enligt lagen om alltings jävlighet tog alltid gasolen slut mitt i natten så jag vaknade av att istapparna skallrade i skägget, säger Loppan.

Under vintern stängdes dusch och toalett av eftersom vattnet kom i en slang som låg ovan mark.
– Jag högg hål i isen för att få vatten till hunden. Själv dricker jag mest öl, men lite vatten gick ju också åt till att koka potäter. 

Loppan har många historier på lager om hur han tvingats flytta från plats till plats. Ovanför diskbänken i pentryt har han satt en utklippt debattartikel från Göteborgs-Posten med rubriken ”Hemlösheten ökar, men vem bryr sig?”.
– När jag flyttade hemifrån i slutet av 70-talet gick jag till bostadsförmedlingen, ”här har du tre adresser att välja på” sa de. ”Är det så att ingen passar så kan du komma tillbaka, för vi har fler.” Så var det då.

Vad som ska hända med Loppan, hans hund och Bollebygds camping är oklart. Ägarna säger att de vill rusta upp campingen, men behöver veta hur den planerade höghastighetsjärnvägen skall utformas för att de skall våga investera.
Bollebygds kommun förklarar att järnvägen mellan Borås och Göteborg utreds för fullt, men att inget ännu är fastställt. Socialtjänsten i kommunen ska hjälpa Loppan med boende, men först när campingen stängs eftersom det i dagsläget räknas som drägligt boende. Loppan är något skeptisk till vilken hjälp kommunen kommer att ge honom och hoppas att campingen trots allt ska kunna leva vidare, då har han i alla fall en plats att ställa sin husvagn på.

– Man får ta det som det kommer. Jag fryser inte och det regnar inte på mig. Däremot saknar jag förvaringsutrymmen för kläder, böcker och så. Men det går ingen nöd på mig.
 Tiden då människor i social utsatthet kunde söka sig till svenska campingar är en utdöende epok och det är numera få platser som accepterar långtidsboende till en överkomlig hyra. Loppan försöker ta situationen med ro. Som hemlös 61-åring är han van vid att framtiden är oviss.

Lars-Olof ”Loppan” Gustafsson gör vad han kan för att det ska se snyggt ut på campingen. Men han är besviken. På några år har det blivit skräpigt och fult. ”Förr plockade de undan men nu ligger det gamla plastmöbler och trasiga gräsklippare och rostar i entrén. Ingen bryr sig”, säger han.

Lars-Olof ”Loppan” Gustafsson
Född: 1955 i Göteborg.
Familj: Hunden Greta.
Bostad: Husvagn i Bollebygd.
Karriär: Lastbilschaufför. Loppan säljer Faktum i Bollebygd sedan två år tillbaka.
Vad gör du om tio år? Då är jag pensionär. Men var jag bor har jag ingen aning om.
Har du någon dröm? Att få bo någonstans.
Vilket är ditt starkaste barndomsminne? Jordbruket. Vi hade sommarstuga på landet ute i Hålanda. Där fick vi alla hjälpa till.
Vad skulle du vilja förändra? Min boendesituation.

Vad betyder rikedom för dig? Att ha så det räcker. Man behöver inte mer.
Vad skulle du vilja lära dig? Jag är för gammal för att lära mig.
Var hittar du hopp? Det har jag inget.
Har du nån idol? Ingen. Men när jag var tonåring var det Elvis. Man var tvungen att välja mellan Elvis eller Tommy Steele, antingen eller. Hahaha.
Vad är det finaste du har? Greta!
Vad är du rädd för? Det vet jag inte om jag är…
Vilket är det största problemet i världen? Donald Trump.
Vad vet inte folk om dig? Inte mycket.
Vad gör dig glad? Greta!

TEXT: Gunnar Fägerlind

BILD: Mario Phratskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR