FAKTUM | 2014/11/26 Reportage

Barnfamiljerna bodde i misären på ökända Meros camping och kallades turister. Trots att barnen gick i skolan och trots att de bott där i över ett år. Socialtjänsten kunde på sin höjd erbjuda en biljett tillbaka till Rumänien. Det var innan det stora medieuppbådet rullade in. Faktum har träffat familjerna som bodde på Meros, fem år senare.

TEXT: Anna Wallenlind Nuvunga BILD: Mario Prhat

Meros camping, Askim, hösten 2008: En olycksbådande, rastlös gitarr spelar i bakgrunden, kameran zoomar in små barn som leker bland sopor och skrot. Upprörda människor intervjuas, en granne oroar sig för barnen som delar campingen med labila missbrukare. En polis berättar om hur ett barn bokstavligen hamnat i skottlinjen när bråk uppstod och ett hagelgevär avlossades. Socialtjänstens enhetschef slår ifrån sig. Tycker de har gjort sitt. Kameran zoomar återigen in barnen i smutsen. Snart kommer vintern.

Det är Uppdrag granskning hösten 2008 på bästa sändningstid och 650 000 svenskar sitter bänkade framför teven. Det här är flera år innan hemlösa EU-migranters situation debatteras i varje tidningsspalt och varje tevesoffa. Då var detta något helt nytt. Djupt fattiga människor med små barn hade slagit ner sina bopålar på en camping mitt i Göteborgs finaste villakvarter. Pastor Jean-Erik Mårtensson, som drev campingen, hade redan 1986 fått den utdömd som ”oacceptabel boendemiljö”. Ändå fortsatte socialtjänsten att placera boende där fram till 2004. I Uppdrag granskning viker Mårtensson inte med blicken när han på sjungande finlandssvenska läxar upp såväl reporter som tittare: – Var aldrig negativ om du inte har något positivt att komma med. Man kan inte bara säga, inte bra, inte bra, det är bara kräsenhet. Vi måste vara konstruktiva. Förstår du mig?

Det har gått drygt fem år sedan Meros camping stängdes för gott. Fem år sedan de små gula stugorna revs, fem år sedan husvagnarna forslades bort och människorna som bodde där skingrades. Göteborgs skamfläck, som den kallats av många politiker, var äntligen borttvättad. Vi har träffat Mariana, Ion, Samuel, Marius och Loredana för att ta reda på hur deras liv ser ut i dag. Det var nämligen deras barn som lekte där bland soporna på campingen. Drog nitlotten Dagen efter att Uppdrag granskning hade sänts lade sig skammen som en tung blöt filt över några av Göteborgs politiker och tjänstemän. Det var ju inte det att man inte visste om att barnen fanns där. De hade bara inte riktigt vetat vad de skulle göra. Inte tyckt att de hade ett ansvar. Och rumänska barn på en camping bland missbrukare är ju inte riktigt samma som svenska barn på en camping bland missbrukare, eller? Vi återkommer till detta.

Mediebevakningen av Meros camping förändrade hur som helst livet för åtta familjer med sammanlagt 15 barn. Innan campingen stängdes erbjöds de lägenheter och ekonomiskt bistånd i olika delar av Göteborg. Men tre familjer med barn drog en nitlott, de var inte på plats på campingen när socialtjänsten gjorde sina listor. Lena Holmlund, chef för socialtjänsten i Askim, försökte frustrerat förklara varför vissa familjer fick hjälp och andra inte i ett reportage Faktum skrev våren 2009, där vi följde de familjer som bodde kvar på campingen tills dagen då grävskoporna kom.

– Det är nya familjer som har flyttat in. 220 romer har varit folkbokförda på Meros, alla kan ju inte ha bott där, de är ju resande. Vi måste sätta ett stopp. Det var en kraftansträngning från staden – ett undantag. Vi är ingen bostadsförmedling. Vi har somaliska familjer som inget hellre vill än att ha en bostad. Varför gjorde ni det då?
– Det var en extraordinär insats. Vi tyckte väl inte att vi hade skött det. Att vi hade låtit barn bo i den misären i ett helt år. Vi kände att vi måste sätta stopp och hjälpa de här familjerna.

Men det bor ju fortfarande barn i den misären. Kan du förstå att de tycker att det är godtyckligt?
– Ja, jag kan förstå det. Att de tycker att det var otur att de inte var där just den dagen. Men det har ju med den fria rörligheten att göra och jag hoppas att det här kommer att debatteras.
Någon vidare debatt blev det inte, förrän många år senare. Inte heller beslutet att göra ett undantag för åtta lyckligt lottade familjer röjde någon större uppmärksamhet. Annat än från sverigedemokraterna.
– Det kan ju vara väldigt synd om barn, man uppger att de far illa, men jag ser det som en slags teater. Vi svenskar är naiva i överkant, sa Mikael Jansson (sd) när vi intervjuade honom om situationen på Meros innan campingen stängde 2009.

Vårvinter 2014: Marius, Loredana och deras två barn Samir och Alicia ligger och försöker sova i sin blåa bil som de har ställt någonstans nära Axel Dahlströms torg. Eller snarare, som en bekant har parkerat åt dem. Ingen av dem har nämligen körkort. De har köpt bilen för 4 000 kronor av en anledning: För att ha någonstans att sova.

Kissar ner sig av rädsla
I fem år, ända sedan Meros stängde, har de flackat omkring mellan olika tillfälliga sovplatser i Göteborg. Den här natten känns ingenting bra, de är rädda att polisen ska köra förbi och se dem, det är kallt och barnen har svårt att komma till ro. Mitt i natten kommer en man fram till bilen, han rycker i handtagen och försöker
komma in. Han börjar banka på bilen.
Deras åttaåriga dotter Alicia blir så rädd att hon kissar på sig. Dagen innan hade de andra barnen i skolan skrattat åt Alicias smutsiga tröja. På kvällen var hon ledsen.
– Det är inte lätt att hålla barnen rena när man bor i en bil, säger Loredana och tittar ner på sina händer.

Nu är det maj, vårens första värmebölja har kommit och hon sitter på en säng i ett litet rum på bottenplan i en lägenhet i Lövgärdet. Efter incidenten i bilen tyckte en vän synd om dem och lät dem hyra ett sovrum i en liten tvåa med kokvrå. Lägenheten delar de med ett annat par. Här har de det bättre än på länge. Utanför fönstret som står på vid gavel blommar tusenskönorna på gräsmattan och löven på björkarna är fortfarande skira. Men nästa vecka måste de ut igen.
– Nu är det åtminstone varmt. Då går det bättre att bo i bilen. Även om det inte är bra för barnen, säger Loredana.

Femårige Samir springer in och ut. På gården har han en liten blå cykel. Han cyklar runt, runt. Han älskar att cykla. Han är glad. Alicia har inte kommit hem än, hon är fortfarande i skolan. Hon vaknar varje morgon klockan sex, gör sig i ordning och tar sedan buss och spårvagn helt själv, hela långa vägen från Lövgärdet till Majorna där hon går i skola. Loredana berättar att Alicia älskar skolan och att hon många gånger gråtit när de inte lyckats få i väg henne på morgonen.

Sova räv
Under en period bodde de tillsammans med 15 andra i en liten tvåa på Vaniljgatan. De betalade 1 500 per vuxen och 1 000 kronor per barn i månaden. Sammanlagt 5 000 för en madrass på ett golv. Det var ofta de inte hade
hjärta att väcka Alicia på morgonen. Hela nätterna hade folk kommit och gått, suttit och pratat, spelat musik, druckit. Till slut blev killen som hade lägenhetskontraktet vräkt. När de kom dit för att hämta sina saker var låset utbytt. Ändå hade de gärna hyrt en madrass på ett golv igen i stället för att bo i bilen, men nu har de som hyr ut lägenheter bestämt sig för att säga nej till barnfamiljer, berättar Marius.
Hettan dallrar på parkeringen där bilen står som snart ska bli deras hem igen. Marius öppnar bakluckan. Samir hoppar in och lägger sig med huvudet på en påse med kläder.
– Här ska jag sova, det här är min plats, säger han, stänger ögonen och sover räv.

Tvingas tigga
Hösten 2008 när reportrar och fotografer flockades på Meros camping har en annan familj – Mariana, hennes man och deras barn, ett och två år gamla – redan bott där i ett och ett halvt år. Hennes man drar in lite pengar på att spela dragspel på Göteborgs gator. Men det räcker inte. Den här hösten är de illa ute, de har vare sig pengar till hyran för husvagnen eller tillräckligt med mat till barnen. Snart kommer de tvingas att flytta. Mariana tar ett beslut, hon bestämmer sig för att svälja stoltheten och skammen. Hon tar en buss in till stan, tar fram en kopp och sätter sig på en trottoar. Dagen innan har hennes man försökt att övertala henne att inte göra det. Han vill inte att hon ska utsätta sig för den förnedringen.
– Jag måste för barnens skull, svarar hon.

När Mariana sitter där på gatan ser hon sig oroligt omkring, hon vill inte att någon hon känner ska se henne. Efter en timme kommer en kvinna från en kyrka som tidigare varit på besök på Meros fram till henne. Då bryter Mariana samman, hon gråter och förklarar för kvinnan att hon inte klarar av det. Hon kan inte tigga.

Några veckor senare, i efterdyningarna av medieuppbådet, erbjuds de en lägenhet av socialtjänsten. Mariana berättar att hon inte vågade tro att det var sant.
– Vi var rädda, vi litade inte på dem, vi trodde att de bara skulle skicka tillbaka oss till Rumänien. Eller att de skulle ta barnen ifrån oss. Vi hade blivit varnade innan att myndigheterna kanske skulle ta dem ifrån oss om vi fortsatte att bo så här.

Först när en annan familj, som hade en liten flicka på bara några månader, kom tillbaka och berättade om den stora fina lägenheten de fått förstod Mariana att det var på riktigt. I januari 2009 flyttade de till en trea på Hisingen. Hon minns fortfarande precis hur det kändes när hon första gången kom in i lägenheten.
– Jag grät, jag trodde inte att det var sant. Det kändes som en dröm. Jag kunde inte förstå att allt det som fanns där skulle bli vårt.

Det tog över ett helt år för henne att fatta att det faktiskt var verklighet. Mariana berättar att det gick rykten om att de skulle bli ivägskickade efter ett år. Men så blev det inte. Det första året gick Mariana på SFI och barnen började på förskola. Nu jobbar hon på en förskola. Hennes äldsta dotter har börjat skolan och de har fått två barn till. De har varit tillbaka i Rumänien två gånger för att hälsa på Marianas mamma. Barnen tyckte det var fint första dagen, sedan ville de åka hem till Sverige.

Knark och vapen
En händelse under besöket i hemlandet har etsat sig fast i Marianas minne. En dag när de skulle gå och handla såg hennes barn andra barn som tiggde för första gången i sina liv. De inte du hjälpa dem, mamma? Hemma igen hos mormor gick de själva ut på gatan med varsin kopp i handen och lekte tiggare.
När Ion tänker tillbaka på tiden på Meros minns han att de tyckte att de hade det bra. Trots droger och skottlossning. Allt är relativt. I Rumänien var livet dubbelt så svårt, säger han. Precis som Mariana hör Ion och hans familj till de lyckligt lottade.
– När vi fick vår lägenhet tänkte jag ”tacka Gud och alla svenskar som hjälper oss”. Vi fick en chans att skapa ett bra liv för våra barn. Jag tänkte bara framåt: De måste få ett bra liv. Det här måste fungera.

I dag jobbar han som fältassistent på Räddningsmissionen och han berättar stolt om sina barns framtidsplaner. Äldsta dottern på 15 år vill studera till advokat eller arkeolog, dottern på 14 vill bli lärare och den 12-årige sonen polis.

Barn på pantjakt
Under två års tid hade socialsekreteraren Ulrika Falk i uppdrag av kommunen och Social resursförvaltning att stödja familjerna från Meros i deras nya tillvaro. I dag jobbar hon med Ion på Räddningsmissionen. Hon säger att de åtta familjerna är väl integrerade i dag.
– Alla har gjort allt för att tillgodogöra sig den hjälp de fått och för att försörja sig själva och sina barn.

Flera har i dag anställningar, de arbetar och barnen går i skolan. Det har varit helt fantastiskt. Det svåraste för dem som fick lägenhet har varit att de inte kunnat hjälpa sina andra anhöriga som också bodde på Meros,
men som inte fick hjälp. Det har handlat om syskon och deras barn, åldrande och sjuka mammor och pappor. Kommunen har varit tydlig från början med att de som fick hjälp riskerade att förlora sina hem om de lät andra bo hos sig.
– Familjerna har en enorm vilja att hjälpa varandra och de har tvingats sätta orimliga gränser, säger Ulrika Falk.

En av de få regniga dagarna i maj sitter vi i fåtöljerna på Faktum och pratar med Marius och Loredana igen, en av de familjer som drog nitlotten. Marius syster är gift med Ion. Vad tänker ni när ni ser att din syster och hennes familj har fått det så bra?
– Vi tänker att för sex år sedan var det ingen skillnad. Nu har de lägenhet, bil och deras barn har utbildning och bättre möjligheter. När vi går på stan så tittar våra barn efter pant.

Barn gör ju samma sak som sina föräldrar, säger Marius. Förut så brukade barnen fråga ”varför har inte vi något hem” när vi var på besök hos släktingar. Men nu har de lärt sig att inte fråga.
– Det är en sak att inte ha någonstans att bo en natt, men fem år, det är ett helvete, det är en börda, säger han.

Loredana, som försörjer sig genom att sälja Faktum, säger att hon inte riktigt förstår hur hon klarat sig igenom de här åren. Hon har inte längre något hopp för sig själv. Det som ändå driver henne vidare, som får henne att orka upp på morgonen, är drömmen att Alicia och Samir ska få ett bättre liv. ”Jag lever för dem.”

Vila i graven
Men ibland räcker inte ens kärleken till barnen.
– Jag är 25 år gammal, men känner mig som 50. Vissa dagar så lever jag på hoppet, det blir bättre i morgon tänker jag. Andra dagar så ber jag till Gud att han ska ta mig, jag tänker inte ens på barnen. Jag vill bara dö.

En spårvagn rasslar förbi utanför fönstret. Loredana gråter tyst och stilla. Marius tittar sammanbitet på henne och säger att de hoppas att någon ska hjälpa dem att hitta ett rum de kan hyra. Pengar är inte det största problemet eftersom de säljer Faktum.
Var ert liv bättre eller sämre när ni bodde på Meros jämfört med hur ni har det i dag?
– Det var mycket bättre, vi hade värme och man kunde ta sig en dusch när man behövde. Det viktigaste är att man på kvällen har en plats där man kan vara i fred. Om det är en husvagn eller något annat spelar ingen roll, säger Marius.

Vad tänker du nu om framtiden?
– Först när vi dör kommer vi ha en säker plats att vila på.

TEXT: Anna Wallenlind Nuvunga

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR