FAKTUM | 2012/09/05 Profilintervju

Som artonåring skrev han De mördades fria republik, den sång som än i dag är hans mest kända. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Faktum följde med Dan Berglund på en regnig Göteborgspromenad genom hans liv och sånger.

Här vaknade jag en gång, ovanpå en polisbil,” säger Dan Berglund med ett leende.
Han talar en svårbestämbar dialekt. Inte göteborgska, trots att han bott här sedan han var elva. Det låter högtidligt och välartikulerat, i skarp kontrast till anekdoten:
– Det låg en polisstation här på Tredje Långgatan då. Det var i början av 70-talet, jag var väl runt arton. Jag hade suttit på krogen Victoria, eller Vickan som det kallades. Där träffade jag en kille som var helt blå. Han hade fått en tatueringspsykos när han satt på Kumla. Jag var ju tvungen att prata med honom. Dessutom sålde han hasch. Jag köpte en liten bit också trots att jag aldrig gjort det efteråt. Men så kom polisen och tog honom, min nyfunna blåa vän. Jag försökte hoppa upp på ryggen på en av poliserna, men han bara skakade av mig. Så försvann de i en polisbil och tog med min vän. Sedan minns jag ingenting förrän jag vaknade här.
Dan pekar på en punkt, 200 meter snett bakom oss.
– Uppe på en av polisbilarna på gatan. Kramande en blå siren. Det var ytterst märkligt. Å andra sidan gick jag väldigt ofta på biltak på den tiden, så jättekonstigt var det inte.

Hatet hemifrån
Inom en radie av någon kilometer runt Järntorget har en stor del av hans liv och visor utspelat sig. Men det var till andra sidan älven, i Torslanda, han kom som elvaåring med sina  finländska föräldrar. Uppväxten var fattig – ”aldrig något pålägg i skafferiet”, familjen olycklig och ”samtalstonen ­fruktansvärd”.
Ett regn sveper in över staden när vi just börjat ­promenera. Dan har förutseende nog tagit med sig ett paraply som vi delar på.
– Jag gick aldrig ut gymnasiet utan flyttade hemifrån och började arbeta. Jag gick faktiskt inte ut grundskolan. I åttan blev jag till och med avstängd i ett par veckor, men inte för att jag hade slagits, utan för att jag var så enormt uppstudsig mot lärare och andra auktoriteter. Jag bar med mig väldigt mycket hat hemifrån.
Vi promenerar uppför Andra Långgatan, mot den plats vid Masthuggstorget där Dan bodde under sina mest framgångsrika år som artist, under 70-talets andra hälft.
Parallellt med oss löper Fjärde Långgatan, där Göteborgs kommunistparti hållit till i urminnes tider. Där uppträdde Dan för första gången, som 20-åring på en stödgala för strejkande hamnarbetare.
– Det var väldigt nervöst. Jag hade nyligen köpt min första gitarr, för sjutton kronor av en vän som tröttnat. Så spelade jag på en hemmafest där det fanns en representant från KFLMr som det hette på den tiden. Han frågade mig om jag ville spela på deras amatörkväll här på Marx-Engelshuset. Men det var ju inga amatörer, det var Fred Åkerström och Sven Wollter bland annat.
Där framförde Dan De mördades fria republik. Sången är tillägnad arbetare som omkommit i industrin. Länge vägrade han spela den. Numera går han ibland publiken till mötes, men har bytt ut strofen ”studera Marx och Lenin” mot ”se till någon gång att vakna”.
Redan när sången först framfördes hade Dan lämnat ­kommunistiska ungdomsförbundet.
– Jag var i Albanien som 18-åring. I tidningen Proletären kallades Albanien för ”socialismens fyrbåk i Europa”. Det stämde illa med den verklighet jag mötte där.
Ändå gav Berglund ut sina två första skivor, En järnarbetares visor (1974) och Den stora maskeraden (1979), på partiets skivbolag Proletärkultur.
– Jag tyckte många i partiet var heltokiga men gav ut musiken där ändå. Jag svek mig själv lite där.
På väg upp för den branta Stigbergsliden berättar han om åren i slutet av 70-talet. En tid då han ”absolut inte var underground” utan uppträdde i teve med artister som Monica Zetterlund, Janne Schaffer och Arne Domnérus. 1979 tog allt slut.
– Jag kände mig gammal, fast jag bara var 25. En stark känsla av att livets chanser gått mig förbi. Jag sålde gitarren här nere, säger han och nickar ner mot Majorna.
– Jag kände mig helt färdig med musiken.


Den sista glada visan
Medan vi går förbi hans gamla bostad på Bangatan berättar Dan om sin tillfälliga comeback i slutet av 80-talet. Skivan Vildmarken innehåller några av hans mest välskrivna sånger. Balladen Nattvandrare är en av de vackraste sånger om Göteborg som skrivits. Recensenterna var imponerade, publiken helt ointresserad. Å ena sidan förknippades Dan med ett sjuttiotal ingen längre ville kännas vid. Å andra sidan innehöll Vildmarken inga stråk av den vänsterretorik som gjort honom till rikskändis tio år tidigare.
– Det var oerhört nedslående. En av mina få spelningar på 80-talet var i Bergsjön mellan två höga huskroppar. Det var helt tomt framför scenen så när som på några barn som lekte i sandlådan. Till och med arrangörerna hade dragit sig tillbaka för att dricka kaffe.
Kort därpå slutade Dan med musik för andra gången.
– Det låter ju lite töntigt med alla dessa tvära kast, säger Dan när vi nått toppen av Fjällgatan, högst upp i Masthugget.
I början av 2000-talet började Dan Berglund spela ute igen. Det gick bra. Hans skivor hade nått en ny publik och själv såg han en utväg efter en lång ”ekonomiskt mödosam” period, delvis på socialbidrag. Han försonades med några gamla låtar och framförde några nyskrivna. Däribland den visa till sin livskamrat, Såna som vi, som senare kom att bli titelspår på Dan Berglunds första skiva på 20 år. Sedan dess kan han ”med nöd och näppe leva på musiken”. Men publiken är hängiven. Vid en spelning i Malmö för några år sedan stod en grupp punkare längst fram.
– Vägled oss, Dan! Vägled oss, gastade de. Då visste jag verkligen inte vad jag skulle ta mig till.
Innan vi skiljs åt frågar jag Dan om framtiden.
– Jag drömmer om att göra en platta till. En platta med ganska korta låtar. Framförallt finns det en sång jag vill skriva, som jag har velat skriva i många år. Jag har drömt om den sången och den har väckt mig på nätterna. Låten ska vara helt igenom lycklig och ljus.
– Det kommer aldrig att gå, skrattar han.

TEXT: Ina Lundström

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan