FAKTUM | 2016/02/23 Profilintervju


Bakom skärmen är Clara Henry ett socialt geni som utmanar normer och bryter tabun. Något som gjort henne populär hos hundratusentals hängivna unga fans. Men utanför internet vill hon bara vara i fred. Faktum har träffat en modern stjärna som har tvingats utveckla ögon i nacken. 

Clara Henry kastar ett snabbt öga över caféet, registrerar de få andra gästerna. Sedan plingar det till i hennes telefon. Hon har fullt upp, är mitt i en boksigneringsturné och föreläser runt om i landet.
Men just nu är det inte jobbet som kallar, hon har lagt ett bud på en lägenhet. Hennes andrahandskontrakt går ut i dagarna och Clara har bestämt sig för att köpa en lägenhet i Stockholm. Men budgivningen är tuff.
Clara Henry pillar nervöst på den illröda klänningen och drar upp benen under sig i soffan.
– I fantasin har jag redan flyttat in i båda lägenheterna. I verkligheten måste jag flytta ut från min nuvarande inom ett par veckor.

Hennes youtube-kanal har över 360 000 prenumeranter. Hon har lett egna webbteve-shower i Kanal 5 och på SVT Play. Hon har medverkat i valprogram för SVT Humor och gjort Melodifestivalens uppsnack. När hon släppte sin bok Ja jag har mens, hurså? i samband med bokmässan förra året skapade hon både kaos och satte rekord. Det rådde pojkbandsträngsel bland tonårstjejer som ville köpa sig ett signerat exemplar – av en fysisk bok. Plötsligt kändes ord som bokbranschkris och haranger om att ”unga bara hänger på Youtube hela dagarna” inte sanningsenliga.
Men framgången har en baksida. Clara Henry tycker det är svårt att leva upp till fansens förväntningar. Hon kan inte bemöta deras entusiasm som den karaktär hon är i rutan. Privat-Clara, till skillnad från Youtube-Clara, är närmast skygg, och vill inte ha kontakt med främlingar.
– De tror att de är diskreta, men det är de inte. När folk ser mig börjar de viska, och sedan följer de efter. Jag vet aldrig var jag har människor.

På bokmässan 2015 skapade Clara Henry ringlande köer av fans med såväl analoga som digitala intressen: köpa boken och ta en selfie med författaren.

Clara Susanna Henry föddes 1994 och växte upp i Tahult, en liten by nära Landvetter, utanför Göteborg. Hon är äldst av tre syskon och beskriver sin barndom som mysig med tennisspelande, fri­idrott och mycket läsning.
– Jag hängde mest med min familj, var en plugghäst och ville bli journalist. Någon som folk lyssnade på och såg upp till. Jag var väl bekräftelsekåt, det var en drivkraft som gjorde att att jag började uttrycka mig. Jag var inte superpopulär i skolan, men jag kanske kunde bli populär på internet?
När hon var tolv år började hon skriva krönikor och gjorde intervjuer i Göteborgs-Posten, som ungdomsreporter. Då hade hon redan startat en blogg.
– Jag var helt bekväm med att inte vara den coolaste på skolan. Men det kändes väldigt bra när jag gjorde en hemsida som ingick i ett community där man kommenterade varandras sidor, och folk började påpeka att jag skrev roligt.
När hon tog steget och började videoblogga rasslade det till i besöksstatistiken. I ett avsnitt raljerade Clara om julmust och hennes underfundiga och nedtonat humoristiska funderingar blev plötsligt tokvirala. Hon testade gränserna för hur unga tjejer ”ska vara”. På enklaste sätt – Clara petade i näsan, pratade om finnar och mens och gjorde fula grimaser.
– När det exploderade och jag fick 300 tittare i stället för 20 så kändes det så jävla coolt. ”Jaaa, någon tycker om mig!”. Det är ingen drivkraft i sig att bli bekräftad genom antal visningar eller läsare, ändå gillar jag känslan av besöksrekord otroligt mycket. Det är en paradox.

När Clara Henry twittrade om att hon hade mensvärk möttes hon av ett enormt engagemang. Hon skrev om pms och gjorde den första videobloggen om mens där hon frågade sina följare om deras ­första menstruation.
– Jag fick 2 500 svar. Då förstod jag att ingen frågat tidigare.
Hon kunde inte sluta att skriva. Om pms, bristen på medicin mot pms, om mensvärk, om tabun kring mensen, om vad man ska göra när man får den där första blödningen, om varför killar vet så lite om mens.
Till och med om varför hennes egen mamma inte agerade annorlunda när Clara själv fick mens.
– Jag hade önskat att det fanns mer transparens. Att jag hade hört talas om mens som en naturlig del av vardagen innan jag drabbades själv. Det hade varit kul om mamma liksom sagt ”oj, jag måste gå och byta binda för det har blött igenom.” Men det har aldrig hänt. Det har naturligtvis att göra med hur hon och hennes generation blivit uppfostrade. Det är inte hennes fel. Men jag vill att det ska ändras.

Dörren till caféet öppnas och kall vinterluft följer med de nya gästerna in i rummet. Även dessa studeras med en snabb blick. Sen plingar det återigen till i telefonen och fokus skiftar när Clara Henry förstår att det är en av de andra lägenhetsintressenterna som lagt ett högre bud. Besviket tittar hon upp.
– Det är ju fett jobbigt med mens, det är ingen spabehandling. Men vi måste kunna prata om det. Många lider av mensvärk och det finns i princip ingenting att göra åt saken, inga mediciner förutom riskfyllda p-piller. Det är som att snubbar skulle ha ont i kuken en gång i månaden och alla bara: lev med det! Helt otänkbart. Jag hade hoppats lite mer på evolutionen. Eller den digitala revolutionen, att det fanns typ en radiostyrd menskopp, säger hon.

Clara Henry har ett direkt och glasklart sätt att uttrycka sig på som verkar komma helt naturligt.
Det står i skarp kontrast till den privata och socialt tillbakadragna person som i offentliga rum ständigt iakttar om någon känner igen henne, och om någon har ambitionen att komma fram. För hur pigg och framåt hon än verkar framför kameran, är verklighetens Clara rent rädd för den typen av konfrontationer.
– Jag håller mig helt borta från till exempel Drottninggatan en lönelördag. Eller Gröna Lund. Det går inte, jag vågar inte gå dit. Jag blir stoppad hela tiden. Det flockas folk runt mig och det är skrikigt. Jag känner mig kvävd och när jag lyckas ta mig därifrån är jag psykiskt helt utmattad, berättar hon och säger att hon alltid ser direkt om någon känner igen henne eller inte. Att en del inte vet var gränsen går.
– Det finns de som alltid vet vad jag gör, som ständigt håller koll. En gång hade jag njurbäckeninflammation och var på sjukhuset. Då hörde en person av sig och bad mig komma ner i entrén … Hela den personens flöde var fullt av information om vad jag gjorde och befann mig. Det är obehagligt, säger Clara Henry och tystnar.

Förra året utsågs hon till årets videobloggare på Guldtubengalan. Men den kvällen slutade inte som det var tänkt, någon stoppade något hennes drink. En händelse som har satt djupa spår.
Själva tillställningen var över och de hade gått på den officiella efterfesten. Clara var supertaggad och hade druckit en öl och ett glas vin. Vanligtvis dricker hon inte särskilt mycket eller ofta.
– Det sista jag minns är att jag fick en drink. Sedan blev allt svart tills jag vaknade nästa morgon med huvudvärk och hade kräks i håret. Som tur var lyckades två kompisar ta mig hem, annars vet jag inte vad som hade hänt. Jag borde ha polisanmält, men jag orkade inte och mådde väldigt dåligt. Dessutom skulle det bara bli en siffra i statistiken, säger Clara och suckar djupt.
Sedan hon blev drogad dricker hon nästan ingenting alls. Bara lukten av alkohol och cigarettrök gör att hon reagerar starkt.
– Jag får en sjuk ångest som kommer från ingenstans. Jag är övertygad om att det är kopplat till känslan jag hade när jag vaknade upp den där morgonen. Jag var utan minnen, det var helt blankt, säger Clara och ryser till.
Och så är hon arg, såklart. För bland alla ”sköt om dig” och ”vad hemskt” hon fått höra efter den hemska upplevelsen, finns också en hel del ”håll koll nästa gång”.
– Som om det är min skyldighet att hålla koll på att ingen drogar mig. Det kan aldrig vara mitt ansvar.
Telefonen ringer. Lägenheten har dragit i väg, långt över hennes budget.

Vid nästa intervjutillfälle föreslår jag att vi ska ses på Skype. Att göra en videointervju med en videobloggstjärna känns naturligt tills jag får veta att programmet ”inte vill fungera på hennes dator”. Jag föreslår FaceTime, men hon är en ”android-lover” och har således inte videochatten heller. Vi bestämmer oss för att mötas i en Google Hangout. När videokameran fångar henne sitter hon i en vit luftig lägenhet.
– Tadaaa! Jag fick en av lägenheterna jag budade på sist. Den ser ut så här! säger hon och gör en svepande rörelse bakom sig.
Clara Henry är 21 år och har på egen hand tjänat ihop pengar att köpa en tvåa på Södermalm i Stockholm.
– Till stor del. Jag fick ett arv efter min farmor, som jag sparat. Mina kompisar lägger massor pengar på resor och festivaler. Jag har aldrig gjort det. Jag är en ”Spara”, säger hon.
Hon driver sitt eget företag, en enskild firma, sedan 2013.
– Jag vet inte om jag blivit rik men jag kan leva på det! Jag tjänar väldigt varierande månad för månad, beroende på hur mycket jag jobbar och med vad.
Boken Ja jag har mens, hurså? skrev Clara under rekordsnabba två månader. Nästa projekt ska få ta längre tid. Det ska bli en ny bok, den här gången en skönlitterär.
– Jag har länge velat skriva en roman. Häromdagen kläckte jag äntligen en story. 

Hennes mensbok är en del av en stor våg mensprat inom kulturen. Liv Strömqvist har både sommarpratat och gjort en seriebok om den kvinnliga cykeln. I höstas gick Mens – the musical upp på Unga Dramaten i Stockholm. I Göteborg satte teater Tamauer upp Mens och i trendiga butiker saluförs små, söta och blodiga tampongörhängen.
– Visst, mensfeminismen är trendig just nu. Men det är bara att haka på. Trenden ökar medvetenheten. För mig handlar hela feminismen om ett utanförskap som jag jobbar mot varje dag, säger Clara.
Visst går det framåt menar hon, men det behövs fler kvinnliga feministiska förebilder. Hon blir visserligen inte mordhotad av att säga att hon är feminist, men har blivit kränkt på krogen och varit med om inspelningar där hon hört saker som gjort henne obekväm.
– Jag är ganska förskonad från hat. Jag är vit, ser svensk ut, är normalsmal och snackar inte så mycket om smink eller utseende. Men så har jag också ett filter på youtube som tar bort svartlistade ord typ n-ordet, fitta och hora. Och jag kollar dem aldrig.
Sin mensfeminism för hon fram i sina kanaler, och hon måste välja sina strider. Innan jul var hon i Filippinerna som reporter för Musikhjälpen som handlade om klimatrelaterade katastrofer. Miljö tillsammans med flykting- och EU-migrantfrågor är ämnen som engagerar Clara men som ännu inte tagit plats i hennes egna kanaler.
– Jag är dålig på den fronten men retweetar smarta människor som skriver bra och gör skillnad. Jag gillar att hjälpa till genom att sprida på nätet.
Plötsligt grimaserar hon på min datorskärm. Tydligen försvinner ljudet.
”Va?” och ”Jag hör inte dig?”
Min världsbild ruckas en aning när jag till slut måste ge upp den toppmoderna idén om att göra videointervju med en internetstjärna, och Clara Henry gör det överraskande avslöjandet:
– Jag är onormalt analog för att vara 90-talist. 

 

MENS UTAN SKÄMS

Namn: Clara Henry

Ålder: 21 år.

Bor: I Stockholm.

Familj: Mamma, pappa, en lillasyster och en lillebror.

Bakgrund: Startade sin karriär som reporter på Göteborgs-Postens ungdomsredaktion Graffiti. Började videoblogga på Youtube 2011 och har i dag över 360 000 prenumeranter och över 48 miljoner visningar. 2014 ledde hon uppsnacket och eftersnacket till Melodifestivalen. Samma år var hon med i SVT:s humorprogram Valfeber. 2015 sommarpratade Clara Henry i P1. 

Aktuell: Med boken Ja jag har mens, hurså?, sin egen Youtubekanal, föreläsningsturnén Youtube på blodigt allvar samt bloggar på Nöjesguiden. Rankades på 27:e plats på Göteborgs-Postens maktlista (före Ingvar Oldsberg, Petter Stordalen och Lisebergs vd.)

 

TRE RÖSTER OM CLARA

Petra Henry, mamma.

”Som barn var Clara målvedveten, fantastisk duktig och riktigt envis. Hon älskade att läsa böcker och att rita och skriva. Innan hennes bok kom på tal pratade vi inte mycket om tabun kring mens. Jag är ju tyvärr själv en av de som tyckte att mens var något skämmigt när man fick den. Som mamma tänkte jag ’det behöver vi inte prata om nu, det tar vi den dagen den kommer.’ Det är jag inte stolt över. I dag pratar vi om det helt öppet, och gärna högt!”

Johanna Pettersson, kompis.

”Jag tror att det gått bra för Clara för att hon är så mångsidig, hon kan hålla hundra bollar i luften. Hon är mycket viljestark och har starka åsikter, och är alltid väldigt påläst. En svaghet är att hon ibland är för snäll för sitt eget bästa. Det leder till att hon gör saker som kanske inte alltid ger henne så mycket.”

Jennie Sjögren, redaktionschef
för förlaget Forum.

”Vi klickade ganska direkt över samma humor och feministiska grund. På bokmässan höll jag i hennes schema. Vid ett tillfälle startade jag ett ”menståg” och tog med Claras publik från ett montersamtal i ett långt led till hennes nästa signering. Det var mäktigt att gå längst fram i tåget, viftandes med boken och få ett helt mässhav att skingras för unga feminister.

TEXT: Annah Björk

BILD: Per Englundskriv ut sidan