FAKTUM | 2013/04/10 Profilintervju

Mobbad för att hon var spinkig. Panik för att ens misstanken om dopning skulle fästa. Faktum har tillsammans med Carolina Klüft spurtat mellan den tidigare mångkamparens milstolpar. Och kollat vad grejen är med henne och Gollum?
– På bild är vi faktiskt lika, skrattar 00-talets allra största svenska friidrottare.

Jag behöver ju inte tänka så mycket på kalorier nu när jag slutat tävla, säger en vinterklädd Carolina Klüft och bestämmer sig för en maffig chokladboll. Hon beställer te, ”jag dricker inte kaffe”, och med boll och kopp i handen kliver hon raskt uppför den smala trappan i Sturekatten, konditoriet på nedre Östermalm, där stockholmare fikat i decennier, och där samtalen förs i gammaldags kafferum med rangliga möbler, blommiga tapeter och virkade minidukar.

Carolina sätter sig i en pinnig soffa och krånglar in benen under bordet. Ställets övriga gäster tycks omedvetna om att den späda tjejen under lampetten är samma person som en sommardag för snart nio år sedan, som nybliven guldmedaljör på OS i Aten, sprang barfota tvärs över löparbanorna för att möta storasyster Sofia, på väg ned från läktaren och krama henne hårt.
Vad tänkte du i det ögonblicket?

– Svårt att beskriva. Man blir lätt känslosam i de lägena. Jag var totalt utpumpad men kände så klart en ofantlig glädje. Men jag hade haft mina grubblerier över att man bara värderar prestationer och inte så mycket de mjuka värdena. Där, på OS, det största idrottsevenemanget i världen, med alla kidsen där hemma framför teven, bidrog jag ju till prestationssamhället.

Tid att damma
Två män vid grannbordet snackar högljutt om jobbet, tröttheten och dammråttor. Paret Klüfts näst äldsta dotter strax intill har sannerligen jobbat. I tio år har fysisk träning på maxnivå regelbundet tröttat ut henne bortom sans och vett. I dag, med tävlandet bakom sig, har hon möjligen mer tid att damma lägenheten i Norrköping där hon och äkta maken Patrik bor.
OS-guld är en svårbegriplig prestation för oss normalspänstiga. Men inte för Carolina Klüft som ägnat sig åt att prestera sedan barnsben. Ändå ogillar hon när jakten efter toppresultat går till överdrift. I talkshowen Hübinette kritiserade Carolina utbildningsminister Jan Björklund för att sätta in betyg för långt ner i åldrarna.
– Det är viktigt att mäta resultat, men vi får inte glömma de mjuka värdena och hur jag är som människa.
– Lärare jag pratat med tycker det är förfärligt att sätta betyg i fjärde klass, sa hon i studion.
Lite svårt är det att tro att just hon tycker så. Hela Carolinas idrottsuppväxt kretsade kring mätbara prestationer.
Var pressen för hård?
– Nej. Prestationen var inte det främsta, säger hon och rör om I tekoppen.
– Jag såg det så här: Vill jag idrotta? Ja, då testar jag. Om det är tråkigt, då slutar jag. Det viktigaste är att ha roligt. Däremot ställde jag krav på mig själv. Jag var ju den duktiga flickan, ville vara en bra syster och bra i skolan. Senare lärde jag mig att jag inte behövde vara duktig på allt.
Var du nån gång nära att strunta i alltihop?
– Nej, jag har inget minne av att det kändes så tråkigt att jag inte ville träna. Jag kommer inte ihåg en enda fajt med mina föräldrar om det när jag var liten. De skjutsade mig överallt och hjälpte till i föreningen – pappa coachade ibland, mamma tipsade ibland.


Körde enhjuling
Vi drar ut bordet en aning för att Carolinas 178 centimeter ska få bättre plats. Chokladbollen har minskat med en tredjedel.
Så tittar hon på en bild föreställande entrén till idrottsplatsen i småländska Furuby där familjen Klüft bosatte sig 1990. Bortom den välkomnande grinden, under namnet Furuvallen i stora bokstäver, skymtar en grön oas. I denna sportidyll höll Carolina till med sina kompisar och sina systrar.
– Åh, det var länge sedan jag såg den här platsen. Här lekte vi mycket och här låg byns enda kiosk.
Hon gick i Furuby skola där en av hennes förebilder fanns: ”mattanten” Biggan – ett stort stöd som i takt med skyddslingens framgångar ständigt skulle få nya vykort från världens alla hörn.
I början kickade lintotten mest fotboll, men i elvaårsåldern kom friidrott in i bilden.
– Jag höll på med olika grenar och jag vann inte alltid. Gillade höjdhopp.  Vi var ett gäng som stack in till Värendsvallen i Växjö och spontanidrottade. Vi hoppade trampett och körde enhjuling och sånt. Inga vuxna var med.
I höjd med högstadiet hade familjen flyttat in till Växjö och Carolina hamnade i en klass med ett par killar som retade henne för att hon var lång och smal – en speta.
– Jag sa nog inget till killarna, utan gick bara undan. Jag hade faktiskt inte reflekterat över min kropp. Fast de retade andra också. Tjejen som var lite mullig blev kallad tjockis. Jag tyckte att läraren var dålig som inte gjorde nåt, men jag berättade för mina föräldrar som sedan talade med rektorn. Idrottslektionerna blev min frizon, där hittade jag min styrka. Jag slog killarna i höjdhopp. Allihop.

Lilla elektrikern
Det skymmer runt Stureplan och två yngre killar slår sig ned i rummet. De försjunker i mobiler och wienerbröd utan en blick åt Carolina.
Lusten till idrotten är uppenbarligen ett skäl till att hon redan som 22-åring kapat åt sig samtliga fem internationella guld i mångkamp: OS, VM och EM – mästerskapen såväl inne som ute. Ett annat skäl var en medfödd ”jäkla vilja”, gränsande till nördighet.
– Jag var otroligt envis. Kunde sitta på mitt rum och i timmar hålla på med byggsatsen ”den lille elektrikern” och knåpa ihop en generator. Sån envishet gör att du riskerar att sluta dig för mycket gentemot omvärlden. Men jag har lärt mig att använda den.
Carolinas frenetiska träning är välkänd. Sportjournalisten Erik Karlsson minns när han som aktiv friidrottare i Växjö deltog i ett 30-minuterspass med magövningar. Han liksom flera andra pausade och klagade över smärtor. ”Demontränaren knäckte oss alla … alla utom en, en tjej i 15–16-årsåldern som vägrade ge sig… Hon hette Carro.”
Att ta ut sig blev normalt för Carolina:
– Även om jag tränade så att jag fick ont och mjölksyra så fortsatte jag. Jag sa till mig själv: ”Jag kan göra en armhävning till, och en till, och en till…” Jag lyssnade inte på gubben på min ena axel som försökte få mig mer eftertänksam, nej, jag lyssnade på den andra gubben på andra axeln som sa: fortsätt!
– Det är en skön känsla när man gjort sitt yttersta. Det behöver inte gälla bara prestationer, det kan vara att göra sitt bästa för att få till en mysig kväll. Men det blir så otroligt tydligt i idrott när du ligger där helt utslagen och inte kan resa dig på tjugo minuter. Du har fått ett exempel på hur det känns och den känslan kan då komma även i andra sammanhang.

Besegrade smärtan
Hur många gäster på Sturekatten kan ens föreställa sig den grad av utmattning som tjejen i soffan – nu med en halv chokladboll framför sig – regelbundet utsatte sig för? Slitet gav hur som helst utdelning. Carolina kunde genomföra 17 mångkamper utan att hindras av skador. Prövningen kom på VM i Helsingfors 2005. Dagen före starten i sjukamp stukade hon foten.
– Allt kastades runt och jag fick tänka om. Var det ens möjligt att tävla? Främst blev det en kamp mot smärtan, lägga tryck och få ned svullnaden. Jag tvivlade otroligt mycket men läkaren och tränarna sa ”det kommer att funka!”. Jag fick stöd även av mina konkurrenter. Fast inte av alla såklart: fransyskan som ville slå mig var nog inte jätteglad!
– Vi försökte avdramatisera och jag spelade kort med naprapaten… Det kom nog en och annan tår. På den tävlingen skrev jag jättemycket som jag är nyfiken på att läsa nu. Jag ska plocka ut godbitarna och sedan elda upp det.
Dagbok har hon fört i alla år och det finns inspelade band från högstadietiden. Allt är inlåst, men nu håller hon på att plocka fram det.

Med ett skadat smalben kunde Carolina i Finnkampen 2012 bara ställa upp i stafetten 4x400 m. Det fick sätta punkt för en formidabel karriär.

 Kissar gärna i burk
Troligen innehåller många dagbokssidor tankar om dopning. När ordet förs på tal, utbrister hon högt:
– Min paranoia! Det pratas väldigt mycket om att jaga fuskare och det är skitbra, men det finns också en annan sida – att underlätta för oss som vill vara rena. För att lyfta den diskussionen föreslog jag ett chip i exempelvis en nyckelring så det syns i vilken region jag befinner mig, i stället för att fylla i en massa papper varje morgon med exakt adress.
Idrottare som inte är på angiven plats vid en oanmäld dopningskoll får en så kallad bom och tre bommar på 18 månader kan betyda avstängning.
– Jag hade gärna kissat i en burk varje morgon under ett helt år om det funkat ekonomiskt… Jag har testats otroligt mycket, hemma har jag en sån här bunt med tester, säger hon och måttar två decimeter.
– Så det inte råder inga tvivel om att jag är ren. För det finns en cynisk syn att det inte går att bli bäst utan dopningspreparat. Men det går. Jag har ätit vanlig mat, inte haft kosttillskott, tränat hårt, haft en jävla vilja.

Systern är polis
I alla år la Carolina vattenflaskan på ett särskilt sätt i träningsväskan för att kunna se att ingen rört den. Hon förklarar hur tankarna gick:
– Tänk om nån vill mig illa och lägger nåt i flaskan? Då skulle mitt liv vara nästan slut! Om en enda människa skulle tvivla och tro att jag fuskat, skulle jag må så sjukt dåligt. Då är jag hellre på den säkra sidan.
– Nu finns en problematik och då måste man våga prata utanför boxen, som det här att föreslå ett chip som egentligen var en rolig idé. Jag har fått en bom i min karriär, det är ändå rätt otroligt. Ibland har jag testats två gånger samma dag.
Tallriken är tom sånär som på några kokosflarn och hon skruvar lite på sig. Studierna kräver sin tid och Carolina kom till intervjun direkt från ”skolan”, Uppsala universitet, och kursen i freds- och konfliktkunskap. Dagens 60 poäng ska bli fler. Friidrottens alla resor har väl gjort att hon kunnat se olika slags samhällen i världen?
– Jo, men som aktiv kunde jag aldrig ta in ett lands kultur och mat på riktigt. Vi aktiva var så fokuserade på träning, vi stängde in oss i en bubbla.

 

Hela baksidan av Carolinas lår slets av under en tävling i Karlskrona i juli 2009. Hon lyckades komma tillbaka, men nåt OS i London 2012 blev det aldrig.

Årets svensk
– Samhällsfrågor har jag alltid gillat och det fördes diskussioner om sånt vid köksbordet hemma. Pappa är ju ekonom, mamma förskollärare och idrottsledare, en syster är polis och en är socionom.
Hur stor är skulden till CSN?
– Noll kronor. Jag är privilegierad som kunnat försörja mig på det som jag tycker är roligast, säger tjejen som enligt Expressen tjänat ihop 38 miljoner på att springa, hoppa högt, hoppa långt, stöta kula och kasta spjut.
Carolina Klüft upprepar ständigt att glädjen är källan till framgångarna, den som förutom pokaler gett henne utmärkelser som Jerringpriset och Årets svensk 2002, Victoriastipendiet och Svenska Dagbladets guldmedalj 2003.
Hur kul är kändisskapet?
– I officiella sammanhang är det roligt att vara Carolina Klüft, det är spännande att sitta här med dig och prata. Men när jag bara vill vara Carro är det ibland svårare. Fast även om jag känner mig seg är jag extremt tolerant när det gäller barn. För dem är det kanske en gång i livet och jag försöker ge dem den stunden. Vuxna på krogen överlever om jag inte vill prata med dem just då.
Och, nej, det blir inget Let’s dance.
– Jag känner mig som sagt färdig med att tävla – särskilt i teve. Vill jag lära mig dansa går jag en kurs. Många gånger har jag fått frågan om att vara sommarpratare i radio, men jag är nog inte redo. Att skapa ett program som ska handla om en själv i 90 minuter känns svårt.
Du har varit modell för mascara. Hur kändes det?
– Det var ett sätt att lyfta mitt budskap om utseendefixering och den stora pressen på unga tjejer. Prata om skönhet på ett annat sätt. Att det ska vara personligt och att det inte finns någon modell för vad som är vackert. Du behöver inte alltid vara sminkad.
I reklamfilmen lyssnar Carolina på råd från en ung man för att sedan testa lite svart runt ögonen på sig själv. En blek blondin förvandlas strax till en fortfarande blek blondin men med något mörkare ögon.
– Jag ville visa att jag gör mig fin.
Stärker det ditt varumärke?
– Nja, varumärke låter så kommersiellt, jag säljer ju inget. Däremot måste jag försörja mig under det här året och sponsorer är en viktig del.
Nåt företag eller bransch du inte vill jobba med?
– Jo, när jag var 19–20 år kopplades jag samman med företag som jag inte hade valt i dag. Jag har, som alla, gjort misstag. Jag har varit med om fotograferingar då jag blivit uppsminkad och varit jätteledsen efteråt. Det såg ju inte ut som jag! De satte kläder på mig som jag inte trivdes i. Då hade jag inte modet att säga nej, tyckte väl det var häftigt. I dag gör jag inget som jag inte tycker känns okej.
Privat är hon ”extremt ointresserad av kläder” och en snabbtitt på vinter-Carolinas mundering bekräftar saken: en helt vanlig mörkgrön sportjacka och inget annat iögonfallande.
På årets Idrottsgala fick hon beröm för sin snygga klänning – den var lånad av en kompis.
Pratstundens bredaste skratt kommer när look alike-nätbilderna på Sagan om ringen-monstret Gollum och Carolina förs på tal.
– Haha! Vi liknar faktiskt varandra. Självdistans är viktigt och att kunna skoja om sig själv. Visst kan jag bli ledsen när en del dömer mig utan att känna mig. Och ska vi gå efter idealbilden av skönhet är det ju förstås inte så kul att jämföras med honom!
Är du maktlysten som Gollum?
– Nej, nej!
Carolina tjuter av fniss igen.
Girig då? Du är ju smålänning …
– Jag har en icke-relation till pengar, på gott och ont. Jag är inte slösaktig och jag sparar inte. Tycker det är härligt att kunna unna mig saker, ha ett hem och äta god mat. Det unnar jag alla.
På EM i Göteborg drar hon på sig gympaskorna igen, fast mest för att smidigt hinna runt på alla uppdrag för organisationer och sponsorer.
Blir det några svenska medaljer?
– Det vet vi inte, poängen med idrott är att man aldrig vet. Men det är speciellt att tävla på hemmaplan och i Göteborg blir det härlig stämning.

Carolina om …

… sitt skadade ben inför Finnkampen 2012
”… dumma kropp, jävla smalben… 400 meter, ojojoj, det bryr det sig inte om… men hoppa, det vill det inte”.
Ur SVT- dokumentären Tjejen som inte kunde förlora.

… att slippa mäta allt
”På mitt första pass när jag lagt av med elitidrotten kändes det skönt att slippa mäta prestationen. Jag tog ut mig och gjorde mitt bästa, precis som vanligt, men känslan var att det jag gör nu spelar ingen roll, det är ingen del i en större plan. Jag kan hoppa av om jag vill.”

… kritiken för att hon inte ställde upp i OS 2012
”Jag har ett OS-guld. Min drivkraft är inte att ha två. Det ska fan vara kul att gå till träning i princip varje dag, också under de fyra åren mellan två OS.”
Ur SVT- dokumentären Tjejen som inte kunde förlora.

 … sitt engagemang i naturskyddsföreningen
”Det första jag gjorde när jag slutade med idrott var att göra mig av med min bil. Jag behöver den inte nu när jag inte tränar. Jag promenerar och åker kommunalt. Försöker köpa ekologiskt.”

… hur hon skulle träna småtjejer
”Jag skulle skapa en miljö som inte hämmar den duktiga tjejen men samtidigt är bra för tjejen som inte är så duktig. De skulle få träna varierat, plocka fram nyfikenheten. Jag skulle ta fram massa redskap och säga: Sätt ihop en hinderbana, det ska gå upp och ner och med nån kullerbytta.”

… årets inomhus-em i Scandinavium
”De svenska idrottare som får stöd och kan ta vara på det kan säkert lyckas bra. Men det kan även bli fina prestationer längre ner i resultatlistorna. Själv ska jag jobba med mina uppdrag för FN-förbundet och Naturskyddsföreningen, Swedish Legends… Och hänga med min vän Michel (Tornéus, reds anm) vid längdhoppet och peppa lite.”

Carolinas guldmedaljer i utdrag:

OS
Aten 2004 sjukamp

VM
Paris 2003 sjukamp
Helsingfors 2005 sjukamp
Osaka 2007 sjukamp
Birmingham 2003 femkamp (inne)

EM
München 2002 sjukamp
Göteborg 2006 sjukamp
Madrid 2005 femkamp (inne)
Birmingham 2007 femkamp (inne)

FINNKAMPEN
Helsingfors 2008, längd, tresteg, 4×100 m

 

TEXT: Maria Dahmén

BILD: Bildbyrånskriv ut sidan