FAKTUM | 2018/11/09 Nyheter, Reportage

Sedan familjen avrättades i Chile har Carlos kämpat för att överleva. ”Att sälja Faktum har räddat mitt liv” säger han. I dag är han välkänd på sin försäljningsplats på Reningsborg.

I ett industriområde i Västra Frölunda ligger Reningsborgs Second hand. Det är lätt att hitta dit, det är bara att följa den stadiga ström av människor som lämnar busshållplatsen med siktet inriktat på vintagefynd. Du hör Carlos Caballero Pizarro innan du ser honom.– Välkommen! Glöm inte korgen!

Carlos sitter på en stol precis innanför dörren med en Faktumtidning i handen. På bröstet sitter en sheriffstjärna. Reningsborg är Carlos speciella plats. Här säljer han Faktum på onsdagar och lördagar då butiken är öppen.
– Det är jag som är sheriffen. Mammorna gillar mig extra mycket för jag ser till att inga barn springer ut själva, säger han med sin speciella spanska brytning.

Det är en utmaning att hålla igång en konversation med Carlos när han är i sheriffrollen. Alla som går in genom dörren får ett ”välkommen”, de som går ett ”välkommen åter”. Han berättar att han inte riktigt hinner med att sälja Faktum, men när han väl säljer får han nästan alltid dricks.
– Jag försöker alltid göra folk glada, skoja lite och vara trevlig. Jag säljer nästan alltid en tidning för 100 spänn. Då får de som köper ett ”Gud välsigne dig” också.

Carlos är generös med sina känslor, skrattet kan fort bytas mot en allvarlig min och tårar. Det kommer framförallt fram när han berättar om sin uppväxt i Chile och ungdomsåren i Argentina.

Innan militärkuppen i Chile, som skulle sätta Pinochet vid makten i 17 år, levde Carlos ett enkelt liv. När han var fyra-fem år flyttade familjen som bestod av mamma, pappa och fyra syskon från staden Valparaíso till Santiago.
– Pappa fick jobb som bagare. Det var ganska bra i Chile, men vi var fattiga så vi fick lov att gå till marknaden och samla lite, ja, halvruttna potatisar och allt möjligt.

Carlos, som alltid har en bra historia på lager, återger roat hur han en gång han lyckades stjäla en hel italiensk salami från marknaden. Det slutade i en rejäl smäll från mamma, men han skrattar hjärtligt åt minnet.
– Det var ett bra liv faktiskt. Hårt och svårt, men jag var liten så det var som en lek.

Den 11 september 1973 förändrades Carlos liv för alltid.
– Hur kan man glömma det datumet? All hemskhet i världen verkar hända den 11 september, men det började i Chile. Det verkar som att människan har det som en slags tidpunkt att göra sig av med alla aggressioner, säger han och suckar djupt.

Han var nitton år när militärpolisen dödade hela hans familj.
– Det var mig de jagade för jag sålde en vänstertidning som hette ”El Siglo”. Militären letade efter kommunister, socialister och socialdemokrater.

Carlos berättar med stadig och allvarlig röst hur hans mamma, pappa och tre syskon sköts ihjäl framför hans ögon.
– Det jäkligaste var när de sköt min mamma. Hon såg på mig och sa ”Du är den sista som är kvar, så håll truten”. Efter några sekunder skrek jag ”Så ska man ta kommuninistjävlarna!”, och alla omkring mig började applådera. Jag tror de hörde vad min mamma sagt och ville hjälpa till. Kosta vad det kosta vill, jag skulle överleva.

Carlos överlevde. Han fick tag på vapen som han använde för att hålla sig vid liv.
– Det var döda eller blir dödad. Jag vet inte hur många jag har dödat, jag höll inte räkningen, men jag såg många falla.

Efter att försökt undkomma chilenska militären i nästan två år flydde han till Argentina.
– Jag började jobba på en kemtvätt, men den tiden i Argentina var helt vild! Perón skakade hela landet med mordet på sin fru, Evita, du vet? Alla var övertygade om att det var han som dödade henne. Jag hade inte så mycket tid. Jag hade fullt upp med att skaffa pengar för att få information om Chile, och hålla mig undan.

När Carlos kom till Argentina var han cirka tjugo år och traumatiserad av det han upplevt. Han började ta droger, lugnande medel för att, som han säger, uppföra sig som folk. Det var för lätt att låta paranoian ta över annars.

Han träffade en kvinna som han gifte sig med. Det var inte kärlek som förde dem samman, utan ett gemensamt mål – att fly.
– Vi gillade varandra. Jag tyckte att hon var vacker och hon tyckte detsamma om mig.

Men Carlos lyckades inte hålla sig undan de argentinska myndigheterna.
– De jagade kommunister i Argentina också. Till sist hittade polisen mig. En dag stod jag i tunnelbanan och någon trampade mig på foten. Jag svor på chilenska och då var det kört.

Han fängslades i sex månader.
– Man kunde inte tro att jag var människa när jag kom ut. Jag var helt sönderbränd. Det var ett tortyrfängelse. Men det var inte tortyr som skulle döda dig, de hade läkare på plats som såg till att man inte dog… det var… usch.

Carlos röst tjocknar. Tårarna rinner när han berättar om det svåraste.
– Jag har lagt det som hände bakom mig. Men när jag berättar om det minns jag skriken från de andra, i cellerna bredvid min. Jag känner så mycket medlidande för dem. Det är fortfarande jobbigt. Nu måste vi ta en paus tror jag, säger han och trycker händerna mot ögonen.

På Reningsborgs Second Hand är han ”vår goe Carlos” med personalen. För dem är han ”en institution som praktiskt taget sitter ihop med entrén” och har varit där längre än de flesta. Han beskrivs som en fin person som alltid är glad. Och visst är Carlos glad för det mesta.
– Jag har alltid tagit livet med en klackspark, säger han när han har lugnat ner sig.
– Jag överlevde min familj, längre än alla. Det kanske är för att jag inte har någon att bry mig om längre som jag känner för dem som har det svårare än jag. Man ser hopplösheten i andra och då är det klart att man gråter.

Det var Amnesty och Tage Danielsson som såg till att Carlos kom till Sverige tillsammans med sin fru.
– Ja, Tage Danielsson var där! Jag såg inte mycket från min cell, men jag minns ett par blå ögon med röda ögonfransar.

Väl i Sverige stadgade paret sig i Alvesta, skaffade barn och ett jobb. Men det var något som inte stämde.
– När hon hade fött barnet ville hon inte ha mig. Hon kallade på socialtjänsten och polisen och jag fick inte träffa dem längre. Sen dess har det varit lite upp och ner för mig, säger han.

Utan familj drog Carlos till Växjö. Där följde en tid av utanförskap, med droger, kriminalitet och hemlöshet. Efter ett par år var han så pass känd av polisen att han inte längre kunde stanna. Så han åkte vidare till Göteborg.

Mycket av tiden i Göteborg spenderade Carlos på Meros Camping. En plats där många hemlösa och missbrukare bodde fram till att den stängde 2009. Campingen har kallats ”en skamfläck” men Carlos minns den med värme.
– Visst, det var hårt där också. Jag sålde amfetamin och det var mycket bråk men det fanns en gemenskap. Vi försvarade campingen tillsammans.

Det var när Faktum kom för att göra ett reportage om campingen som Carlos fick upp ögonen för tidningen. Han bestämde sig för att börja sälja och det har han idag gjort i åtta år.
– Glädjen man ser hos de som köper Faktum, det går inte att jämföra med något. Det är rent och glatt. Inte som missbruket.

För tio år sedan, när Carlos precis fått besked om att han hade cancer, kom det fram en man. Han frågade efter hans namn och presenterade sig som ”Hampus”. Det var hans son.
– Jag stod bara mitt på gatan, fick inte ur mig ett ord. Efter en stund gick han igen. Jag har försökt få kontakt med honom. Jag skulle så gärna vilja förklara för honom varför det var som det var när han var liten. Jag var på avvänjning från flera års missbruk så det var inte bra. Jag har inte lyckats hitta honom igen, säger han och suckar.

Han berättar att han var osäker på om han skulle behandla cancern. Men det var mötet med sonen och gemenskapen på Faktum som fick honom att fatta ett beslut.
– Utan Faktum hade jag nog varit död, de fick mig att vilja förlänga mitt liv. Jag gjorde mig av med alla farligheter för att få gemenskap igen. Nu har jag fått veta att cancern är borta och håret har kommit tillbaka. Jag har min försäljarbricka, jag behöver inte mer.

När han sitter i dörren på Reningsborgs Second Hand finns försäljarbrickan på bröstet, bredvid sheriffstjärnan.
– Jag kom hit och bestämde mig för att jag ville stanna. Jag tog plats vid dörren, som en katt, och nu blir de inte av med mig!

När jag frågar om han någonsin velat åka tillbaka till Chile svarar han bestämt.
– Nej, aldrig mer. Jag såg för mycket hemskheter där. Det går inte.

Istället håller Carlos hoppet uppe i Göteborg. 65 år gammal drömmer han om en ljus framtid.
– Jag vill ha en familj, någon att komma hem till som jag kan känna mig trygg med. Sitta med min kära och gosa, titta på tv, laga mat. Jag har inte tappat hoppet, säger han.

Efter ett snabbt varv i Carlos butik hittar jag fyra böcker. Jag visar honom mina fynd innan jag går, men han har inte tid att titta. Det är alldeles för många att hälsa välkomna. Jag står dessutom i vägen för de bästa korgarna. Precis när jag ska gå vänder han sig mot mig.
– Du slipper inte undan du heller. Välkommen åter!

CARLOS
Namn: Carlos Humberto Caballeros Pizarros (”man ska lägga till ”S” på slutet om man är äldsta barnet!”)
Född: 30 oktober 1953
Familj: Ingen. Men jag har mina kunder och så har jag Faktum.
Bostad: Social placering i ett gruppboende i centrala Göteborg.
Jobb: Sheriff och Faktumförsäljare
Det gör mig glad: Att sälja Faktum. Det fyller mig med luft faktiskt, för det är arbete.
Det gör mig ledsen: Psykologisk påtryckning. Att de som är starka går på de som är svagare. Det gör mig jätteledsen.
Drömdanspartner: Raquel Welch! Den stora madonnan! De brukade visa filmer med henne på biograferna. När det var kalla vintrar satt jag där hela dagarna.

TEXT: Julia Pliscovaz

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR