FAKTUM | 2012/01/24 Reportage

Som en hyllning till den framlidne journalisten Hunter S Thompson – vars nyligen filmatiserade bok The Rum Diary har biopremiär i januari – lät vi Sveriges mest intellektuelle komiker, Aron Flam, besöka Europas dummaste mässa. Faktum goes gonzo på Cannabis Cup i Amsterdam. Ingen slump alltså att årets knarkmässa blev den första på 24 år att utsättas för en massiv polisrazzia?
Text: aron flam  Bild: John Melskens

 

Det ska erkännas att jag inte är särskilt förtjust i temaresor. Men nu är jag på väg till Cannabis Cup – världens största tävling i illegalt röka. Ett tusental domare ska under en knapp vecka i slutet av november – för tjugofjärde året i rad – avgöra vilken cannabissort som är bäst i olika kategorier. Bland annat korar man vinnarna i de viktigaste disciplinerna gräs, hasch och fröer. Tanken är att man precis som på en vinprovning ska jämföra sorterna med hänsyn till smak, doft, utseende och givetvis också effekt – med skillnaden att man inte spottar. Så mer som en ölmässa.

I flera veckor innan jag ska ner jagar jag galans arrangörer. Men de visar sig vara omöjliga att få tag på. Cannabis Cup anordnas av tidningen High Times, en stor publikation. Men jag får inget svar. Domarpasset kostar 269 dollar och utrustar mig med en mejladress. Från den får jag besked om att nej, det finns ingen pressackreditering, och nej, det går inte att förboka intervjuer, och nej, man får en guidebok först när man angör mässhallen i Borchland en bit utanför Amsterdam.

När jag, direkt efter incheckningen, presenteras för en jetlaggad Steven Hager, festivalens grundare, förklarar jag att jag hellre ”bokar en tid så att jag hinner förbereda mig ordentligt”. Det avfärdas med att hela kuppen anordnas i en ”improvisatorisk anda”.

– Det är bara när du improviserar som du handlar från hjärtat utan att ta omvägen via hjärnan. Eftersom den sanna bibeln står skriven i ditt hjärta, säger Steven Hager.

Det är en fin tanke. Jag håller verkligen inte med, men det förklarar i alla fall varför jag inte lyckats boka några intervjuer.

 

Inkapslade moln

Det märks att Steven Hager är en övervintrad hippie. Vi har inte pratat i mer än fem minuter innan han glider in på konspirationsteorier om att internationella bankirer styr världsekonomin. Det är här jag känner att vi inte riktigt klickar. Om någon ska styra världsekonomin är det väl just internationella bankirer, tänker jag. De har bara inte gjort sitt jobb.

Det går bussar i skytteltrafik från Hotel Victoria mitt emot centralstationen till mässan i Borchland. De är stora, bekväma, spelar bra musik och är ”smoker friendly”. Det är fritt fram att röka cannabis och bussarna blir som inkapslade små moln. Det enda tabut är att tända en vanlig cigarett. Särskilt för amerikaner. De har kommit för att få vara ”fria att göra som de vill, fria att röka vad de vill”. Men de är rädda för cancer.

På mässan får man pipor, megastora jointar eller vaporisatörer för provsmakning. Jag tar emot ett bloss Amnesia Haze blandat med Water Hasch i en överdimensionerad stenpipa från en haschtomte. Han heter Soma och är ägare till Soma Sacred Seed, vars båda bidrag i klasserna sativa och nederhasch jag just avsmakat – samtidigt. Sen går jag över till Barney’s monter och tar ett djupt andetag av deras Liberty Haze. Men efter ett tag gör smakproven att det blir omöjligt att skilja de olika gräs- och haschsorternas effekt, det enda man kan gå på är smak. Den smakar lätt av grapefrukt tycker jag.

 

Razzia

Sedan testar jag under en coffeshoprunda så många av bidragen på High Times-redaktionens elitlista som möjligt. Att införskaffa alla bidrag kostar en förmögenhet. Mellan tio och tjugo euro per tävlingsbidrag, trots domarrabatten. Å andra sidan blir jag hela tiden bjuden: ”Sharing is caring.” Den godaste jag smakar heter Tea-Line och kommer från Grey Area. Ett litet hål i väggen som mest är en kö på gatan. Den smakar jordgubb. Och kanske lite grapefrukt.

Näst sista dagen sitter jag på bussen på väg ut till mässan för att rösta. Jag är inbegripen i trevligt samspråk med en dansk dokumentärfilmare som heter Frants. Han har ägnat de senaste fem åren åt att göra en dokumentär om kostnaderna för förbudspolitiken. Det högsta priset betalas, menar han, av de tusentals människor som mördas eller vars skördar och därmed levebröd förstörs, och de rökare som fängslas och i vissa länder till och med avrättas.

Men också mässans besökare ska visa sig behöva betala ett – om än väsentligt lägre – pris. Vi har just kommit fram till mässan när bussen plötsligt vänder hundraåttio grader. Först är det ingen som fattar vad som händer. Ja, alla på bussen är höga. Även de som inte röker gräs – omöjligt att undvika i den rullande rökrutan. Jag går fram till chauffören som sitter i mobiltelefon. Så fort han lagt på tittar han på mig menande, greppar högtalaren och förklarar att snuten har stängt mässan. Han har blivit beordrad att släppa oss vid en tunnelbanestation. Han vet inte mer än så.

Tillsammans med Frants tar jag mig dit för egen maskin. På vägen in på mässområdet möter vi besökare på väg därifrån till fots. De berättar att det plötsligt stormat in ett hundratal poliser i mässhallen. Alla beordrades att röra sig mot utgångarna där de visiterades och eventuellt gräs beslagtogs.

 

Snuten är bäng

När vi kommer fram har polisen inte hunnit gå igenom mer än ett femtiotal personer. Det är flera hundra besökare kvar inne på mässan. Det står polisbussar på rad utanför ingången som är omringad av nyss utsläppta gräsrökare och media. Det är mest utländsk media men nu har även holländsk press lagt märke till kuppen och skickat ett kamerateam.

Vissa av besökarna har lyckats smuggla med sig gräs ut och börjar nu lugnt röka det precis utanför ingången. Vi får veta att många i kön började ”röka upp bevisen” redan i väntan på visitationen. Besökare som kommer ut berättar glatt att snutarna börjat bli bänga av rökmolnen inne på mässan – vilket till synes bekräftas när en polis skickas ut för att återvända med juice och godis till kollegorna. Polisen vill inte säga något utan lovar att senare skicka ett uttalande som aldrig kommer. De beslagtar däremot allt de hittar. I alla fall det besökarna inte hinner röka upp på vägen.

 

Signalpolitik

På kvällen får vi deltagare, via mejl från High Times, besked om att det hela berodde på ett missförstånd. Mässan ligger utanför stadsgränsen – där tydligen andra lagar gäller. Men det är uppenbart inte hela sanningen.

– I mina ögon är det ett klart budskap från den holländska regeringen att de vill kontrollera cannabis mer och mer, säger Franco Greenhouse, en av cannabiskulturens tydligaste profiler.

Den nederländska minoritetsregeringen vill få ett slut på drogturismen. Frankrike och Tyskland, och givetvis också Sverige trycker på i EU för just en sådan lag. Holländarna i stort har väl inte brytt sig så mycket om det – de kommer ju fortfarande få köpa gräs. Men för att tala nationalekonomiska: det finns inga gratisluncher. Också holländarna betalar ett pris för förbudspolitiken.

Nederländernas system bygger på att försäljning av begränsad mängd till privatkonsumenter är lagligt. Coffeeshops drar in vita pengar. Och de betalar sina leverantörer med vita pengar. Det enda märkliga är att det är olagligt att odla. Min ”fixer” Paul Rowold uttryckte det bäst.

– Det är som om de tror att gräs regnar som manna från himlen.

Den senaste undersökningen från 2008 visade att den holländska staten får in 400 miljoner euro om året i skatter från coffeeshops. För att inte tala om vad turismen ger i mervärde i fråga om hotell, restauranger, museer med mera. Amsterdams borgmästare har lovat att bekämpa lagen med allt han har. Och Amsterdams turistråd beskriver den som finansiellt självmord.

 

”Fuck the police” – med rökförbud

Klubben Melkweg vid Leidseplein i Amsterdam har tjänat som festlokal på kvällarna. Det är fullt och de flesta av deltagarna vet inte om vad som hänt i mässhallen under dagen. De har varit runt på coffeeshops eller besökt andra turistattraktioner. Flera av arrangörerna kommer ut och håller tal. De eldar upp publiken till en inget-kan-stoppa-oss-nu-stämning och ett helt folkhav står med långfingrarna i luften och skriker ”Fuck the police!” ända tills musiken kommer igång. Dagen därpå är mässan öppen igen. Och när jag frågar dess pressansvarige Dan Skye om anledningen till polisens insats tror han också att det ”är fråga om en markering”.

Jag gör en kontramarkering och tar mig till valbåset där jag röstar på sorten Tea-line från coffeeshopen Grey Area. På kvällen är det prisutdelning på Melkweg. Innan prisutdelningen kommer Dan Skye ut och förklarar att ”ingen får röka inne i kväll utan rökning får ske utanför lokalerna”. Folk buar. Lite grann.

Mannen, som inlett galan med högtidliga ord om ”att nu röker vi hela tiden bara för att vi kan”, säger nu i stället:

– Snälla, visa hänsyn till Melkweg. Och rädda era egna skinn. Det finns civilsnutar i publiken… Jag hatar att behöva vara den som säger det här för High Times står för att man ska få göra vad man vill när man vill. Så länge det inte skadar någon annan och görs ansvarsfullt. Det här är första gången i kuppens tjugofyraåriga historia som någon måste komma ut och uppmana folk att inte röka, och jag är ledsen för att det blev jag som var tvungen att göra det. Men det kommer fortfarande bli en fest.

Luften har dock definitivt gått ur tillställningen när det blir dags för prisutdelning. Favoriterna, som delat på pokalerna i fem år, tar hem det på nytt. Barney’s vinner. Greenhouse kommer tvåa. Cannabis Cup handlar, visar det sig till slut, trots allt inte om den frihet amerikanerna kom hit för att finna. Den handlar om pengar. Om kommersialiserad hippiekultur. Jag har ingenting emot cannabis och tycker att det är löjligt att det som pågick under de här dagarna är ett brott. Men samtidigt har resan gett mig avsmak för cannabiskulturen. Så ni får ursäkta medan jag åker hem och duschar hippien av mig.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR