FAKTUM | 2019/05/21 Nyheter, Reportage

30 000 kronor – eller sexuella tjänster. Så ser köpet av ett svart kontrakt ut för hemlösa Mira och hennes tre barn. En familj bland många som står hjälplösa utanför bostadsmarknaden. Samtidigt får socialsekreterare i Göteborg veta att de är för generösa och beordras att neka fler. Faktum har granskat vad som händer när nålsögat krymper.

I november 2013 gick Mira, som egentligen heter någonting annat, och hennes två barn ombord på en båt som skulle ta dem från Egypten till Italien, bort från kriget i Syrien. Båtresan tog elva dygn, det fanns ingen mat och människor låg på varandra. Familjen tog sig sedan till Sverige och Göteborg. De fick tag på en lägenhet i Bergsjön som de hyrde i andra hand. Därefter flyttade de till en lägenhet i Hammarkullen, också den i andra hand.

I höstas fick de reda på att de inte kunde bo kvar,  de hade ingenstans att ta vägen. Rummet på vandrarhemmet Dalagärde på Hisingen blev en tillfällig lösning.

Med hjälp av socialtjänsten i Angered försökte Mira hitta ett mer permanent boende. Hon uppmanades att söka över hela Sverige och snart erbjöds en lägenhet i Olshammar i Askersunds kommun.

Tillsammans med en handläggare åkte Mira och barnen på en tre timmar lång bilfärd mot Olshammar. Bostaden låg ”ute i ingenstans”, som Mira själv beskriver det. Bussen kom sällan och det bodde inga andra människor i närheten. Eftersom Mira är ensamstående med en dotter som lider av astma är kort avstånd till skola och sjukhus av hög prioritet. Därför tackade hon nej, utan att förstå konsekvenserna.

Tre dagar senare blev hon och barnen av med boendet på Dalagärde och hamnade på gatan. De åkte till socialjouren vid Järntorget i Göteborg för att försöka få hjälp. Efter flera timmars väntan fick Mira veta att de inte kunde hjälpa henne eftersom hon tackat nej till boendet i Olshammar. De sade även att barnbidraget skulle komma nästkommande dag och att hon fick använda pengarna för att ta in på hotell.

Mira visste inte var de skulle ta vägen, så hon tog med barnen till ett ställe där de åtminstone skulle ha tak över huvudet: Centralstationen. Familjen hittade en tom bänk där de kunde slå sig ner. Snart kunde Mira inte längre hålla tillbaka tårarna.

Socialtjänsten brukar beskrivas som det yttersta skyddsnätet. En hand som ska fånga upp den som inte längre själv kan sörja för sina grundläggande behov. Mat på bordet. Tak över huvudet. Den akuta bristen på lägenheter, framför allt billiga sådana, har fått fler att söka sig till socialtjänsten för att få hjälp med bostad.

“Vi är ingen bostadsförmedling.”
Citatet dyker upp i flera artiklar där företrädare för socialtjänster runt om i landet får förklara varför en viss person inte har fått hjälp med bostad. Det kan handla om en utbränd, arbetstränande kvinna som blev av med bostaden när hon skilde sig. Eller två hemlösa män som sover på ett verkstadsgolv.

Problemet för socialtjänsten är att de enligt socialtjänstlagen är skyldiga att lösa en akut boendesituation. Med dagens bostadslöshet kan en akut situation lätt bli långvarig. De akuta lösningarna är ofta inköpta till ett högt dygnspris. Resultatet blir skenande kostnader för den “bostadsförmedling” som socialtjänsten inte ska vara.

Men vem ska då få hjälp? Och med vad?
Stadsdelen Östra i Göteborg är en av de förvaltningar som sett pengarna rinna ut i dyrbara boenden. Hösten 2017 bestämde sig därför politikerna för att granska stadsdelens kostnader. Granskningen gjordes av konsultföretaget Ensolution som gick igenom 20 slumpvis utvalda beslut för att se om de följde de riktlinjer som Göteborgs stad har tagit fram. Resultat: 15 av besluten beviljade boende i strid mot riktlinjerna. Endast fem av de 20 personer som fått tak över huvudet borde ha fått det.

Här är tre personer som inte borde fått stöd:
Man, missbrukar amfetamin, har nyligen tagit ett återfall som resulterat i en psykos. Väninnan han bor hos vågar inte ha honom hos sig längre. Han ringer socialtjänsten och säger att han inte vet var han ska ta vägen. Beviljas akutboende en månad.
Kvinna, ensamstående med ett barn. Kom till Sverige för 2,5 år sedan. Har bott inneboende ett år, fick inte bo kvar när barnet kom. Beviljas boende utan stöd en månad. Barnperspektiv avgör.
Man, tidigare inlagd på klinik, nu utskriven. Hemlös en längre tid. Beviljas boende på vandrarhem i 12 nätter.

Anna Ågren, den konsult på Ensolution som gjorde bedömningarna, säger att besluten inte var särskilt svåra att fatta utifrån det skriftliga material som fanns (konsulten träffade inte klienterna).
– Det man kunde konstatera var att det fanns fall där man inte följde vägledningen utan hade en mer generös biståndsbedömning.

Var det lätt att avgöra vilka som inte borde ha fått stöd?
– Just det här området är ganska tydligt. Det som kan påverka besluten är mötet med den enskilde, men det ska man förhålla sig neutral till.

Eleini Fridlind var en av de socialsekreterare som fick veta att de hade varit för generösa. Hon valde att sluta istället för att arbeta efter de nya riktlinjerna.

– Det var en process under hela hösten som gjorde att jag kom fram till det, säger Eleini Fridlind. Vi fick veta uppifrån att vi hade varit för generösa och det gick rykten om att antalet boendebeslut skulle halveras.

Ryktet var inte ett rykte utan ett mål som stadsdelen nu arbetar efter. Kostnaden ska halveras, liksom antalet boendebeslut.

Var ni för generösa?
– Det är svårt att säga för man har bara sitt eget perspektiv, men för mig är tak över huvudet en grundläggande rättighet. Om man ska strama åt är det inte på akutboenden när folk kommer och ber på sina bara knän. Det är inte värdigt det här samhället att sparka på dem som redan ligger, säger hon.

För att höra till den målgrupp som kan få hjälp med akutboende måste du uppfylla vissa krav. För det första ska du vara helt bostadslös. Du ska också tillhöra en utsatt grupp, till exempel vara missbrukare med en funktionsnedsättning. Dessutom ska du ha ”särskilda svårigheter” att skaffa bostad. Socialtjänsten kräver också att du har uttömt alla möjligheter att själv ordna ett boende.

För Daniel, som egentligen heter någonting annat,började hemlösheten för ett par år sedan när han bröt upp från ett förhållande och flyttade till Göteborg. Han hade en reservplan, en plats där han räknade med att kunna bo om han inte hittade något eget, men den planen sprack. Under en period var han inte bara hemlös utan även kommunlös, då de två kommunerna bollade ansvaret mellan sig. Till slut letade han upp en adress i Göteborg och skrev sig på den.
– Då blev det fart på dem.

Det blev stadsdelen Norra Hisingen som fick ansvar för Daniel, som vid den här tiden sökte vila på en nattöppen hamburgerrestaurang och, när biblioteket öppnade, satte sig där för att sova. Han fick ett par veckor på ett akutboende, sedan på ett boende med stöd för personer med psykisk ohälsa. Till slut fick han en träningslägenhet.
– Då började jag känna hopp om livet, säger Daniel. Det kändes bra.

Men han bar på en hemlighet. Daniel var spelberoende. Han ljög och sa att han betalat hyran, trots att han spelat bort pengarna, och vräktes.

Trött på alla misslyckanden gick han upp på Götaälvbron för att hoppa. När han grep tag om broräcket och började klättra över såg han att det satt en man i trappan. Mannen frågade vad han gjorde, Daniel sa att han bara “kollade läget”. Mannen gav honom en skeptisk blick.
“Du ska göra något dumt.”

De började prata. Mannen berättade att han själv hade försökt ta livet av sig efter att frun hade lämnat honom, och att han då och då återvände hit för att reflektera över livet. Han fick Daniel att ringa efter hjälp. Efter en stund kom polisen och körde honom till psykakuten. Men redan efter ett par timmar satt han på en annan bro, trött och förvirrad. Någon larmade polisen som återigen körde honom till psykakuten.

Utskriven från psykvården sökte Daniel ännu en gång hjälp med bostad. Nu berättade han om sitt spelmissbruk och visade intyg från läkare. Han hade även ett missbruk av paracetamol och en dokumenterad psykisk ohälsa. Dessutom hade han skulder på grund av spelmissbruket, huvudsakligen privata men också hos Kronofogden.

Men Daniel fick ingen hjälp. Bland annat för att han inte ansågs ha tagit tillräckligt stort eget ansvar och inte sökt bostad utanför Göteborg. Han ville inte avbryta den påbörjade behandlingen mot spelmissbruk, men fick svaret att det finns behandling på andra orter. Daniel upplevde att han nu straffades för att tidigare ha ljugit och spelat bort hyrespengar, och efter flera avslag skrev han en överklagan som avslutas med en vädjan:

Jag har varit spelberoende i över 15 år. Det är sant och riktigt att jag under dessa år har begått många allvarliga misstag. Genom mitt beroende har jag varit oärlig och manipulerat. Jag har skadat mig själv och människor runt omkring mig. Jag har inte alltid tagit ansvar för min situation. Det man behöver förstå är att jag agerat genom min sjukdom och gjort allt för att kunna skydda mitt beroende. Jag försökte först att sluta på egen hand, vilket ledde till intoxikation av läkemedel vid flera tillfällen. Jag kom slutligen till ett viktigt vägskäl i livet där självmord kändes som ett bra alternativ. Det var antingen det eller att förändra allt med mitt liv. Jag valde det senare. Jag ber här om en andra chans.

Lars Eriksson, vägledare på Stadsmissionen, träffar Daniel på ett härbärge. Hans uppgift är att hjälpa människor att komma ur sin hemlöshet. Lars erbjöd sin hjälp och Daniel tackade ja.
– Han var en kille med en massa resurser som inte kunde sortera bland sina problem, säger Lars Eriksson.

Mötet på härbärget blev inledningen till en tät kontakt, något som enligt Lars Eriksson är en förutsättning för att kunna hjälpa en person i Daniels situation.
– Hade jag träffat honom som hans handläggare har gjort, en gång i månaden, hade jag inte kunnat hjälpa honom, säger Lars Eriksson.

För till slut fick Daniel en bostad, inte genom socialtjänsten utan via en kontakt som Lars Eriksson hade på Räddningsmissionen som kunde ordna ett rum som inneboende. Med bostaden ordnad sökte Daniel jobb hos ett bemanningsföretag. Han började arbeta på ett lager och är i dag anställd.

Lars Eriksson är kritisk till socialtjänstens målgruppstänkande där allt fler förväntas kunna klara sig själva. Men han vill inte klandra personalen.
– De har mängder av bra handläggare, men de är låsta av direktiv uppifrån och har ont om tid, säger han.

Allt fler av de som inte anses höra till målgruppen kommer till Stadsmissionen för att få hjälp.
– Vi har ett fattigdomsprojekt där de som faller mellan stolarna ökat stort de senaste fem åren. Enligt det system som finns betraktas de som självständiga, men det tycker inte vi. Om det inte finns ett tydligt missbruk eller funktionshinder så anses de vara som du och jag. Det är lite som kejsarens nya kläder, att man låtsas att det är så.

Ett krav som socialtjänsten ställer är att den som vill ha stöd ska söka bostad i hela landet. Enligt Lars Eriksson uppfattar många det som skrämmande. “Hur ska de ta emot mig, ett socialfall?”
– För den som har svårt att klara sig själv kan det bli ett oöverstigligt hinder.

Den här delen av Stadsmissionens arbete är inte upphandlad utan finansieras med hjälp av gåvor.
– I dag gör vi det här som en gåva till staden, säger Lars Eriksson.

Åsa Vilu, tillförordnad socialchef på Stadsmissionen, säger att de märker att kommunen sedan några år tillbaka successivt gjort allt strängare bedömningar av vilka som kan få stöd till boende. Famför allt vad gäller ”rådrum”. Att en person som riskerar eller befinner sig i akut hemlöshet får ett par veckors rådrum för att hitta en boendelösning har gjort att Stadsmissionens vägledare fått en reell möjlighet att hjälpa till och många gånger lyckats hitta en lösning.

– När man vänder sig till oss är det ofta en sista utväg, säger Åsa Vilu. Man har ofta försökt lösa sin situation på egen hand men inte lyckats. Tiden då man kan få rådrum är mycket viktig för oss. Nu när den möjligheten reducerats så har dels situationen för de som befinner sig i hemlöshet, men även vägledarnas arbete, blivit svårare.

Åsa Vilu menar att beslutsfattare behöver förstå den sammansatta problematiken kring hemlösheten. Ett beslut i en ände av kedjan får konsekvenser i en annan. Människor som redan har det svårt riskerar att hamna i en ännu större utsatthet.

I slutet av maj 2018 beslutade stadsdelen Majorna-Linné om ett besparingsprogram som, precis som i stadsdelen Östra, innebär en åtstramning av besluten om boendestöd. Dels införs en tidsbegränsning på 15 minuter per insats. Dels vill nämnden att socialtjänsten gör en “tydligare tillämpning av nuvarande riktlinjer … , där det bland annat klargörs att den enskilde behöver söka boende även utanför Göteborg om situationen så kräver.” Besparingarna anses nödvändiga “utifrån ett akut ekonomiskt läge.”

Även stadsdelen Örgryte-Härlanda har uppmärksammat att kostnaderna för boende har ökat. Precis som Östra har de anlitat Ensolution för att granska, i det här fallet, 29 boendebeslut.
– Vi vill få mer korrekta bedömningar och minska kostnaderna, säger Rose-Marie Karlsson, områdeschef för boende och ekonomiskt bistånd i Örgryte-Härlanda.

Men redan nu har handläggarna fått veta att de har varit för generösa, något som har skapat både missnöje och oro. Under ett möte i slutet på mars fick de presenterat för sig att stadsdelsnämnden hade ett underskott på 30 miljoner. Socialsekreterarna upplevde att skulden lades på dem. Det skapade starka reaktioner och flera personer lämnade salen.

– Jag har under mina sju år inom socialtjänsten aldrig upplevt att jag har kastat pengar i sjön eller beviljat någonting felaktigt. Det har snarare varit så att jag skulle vilja göra mer, säger handläggre Cecilia Larsson. Misstron mot oss handläggare och våra klienter är nedslående, säger hon och kollegan Sophia Laveborn fyller i:
– Ofta ser jag mina kollegor med tårar i ögonen i personalrummet.

Som socialsekreterare i Örgryte-Härlanda fick man tidigare fatta beslut om boende i två veckor. Men för att minska boendekostnaderna togs detta bort. I dag får socialsekreterarna inte ta några egna beslut. Bara ge avslag, men inte bevilja.
– Jag kan aldrig lugna klienten och säga ”gör du det här, så får du en vecka till på boendet”. Då hade de kunnat fokusera på vad som behöver göras, säger Sophia Laveborn.

Flera klienter inom Örgryte-Härlanda, framförallt kvinnliga, har fått erbjudanden om att sälja sex för att bo, berättar Sophia Laveborn.

Under våren har Ensolution haft workshops med anställda inom Örgryte-Härlanda.
– Jag och ytterligare tre handläggare som varit med är de enda som påtalat att det handlar om människor. De andra pratar om processen och pengar, men aldrig om personerna bakom, säger Cecilia Larsson.

I april ska konsulterna komma med förslag på åtgärder. Cecilia Larsson väntar sig striktare bedömningar och avslag, som i Östra, eftersom de lyfts fram som ett bra exempel.
– Jag har inga förväntningar på positiva lösningar eller något konstruktivt, säger hon.

Både Cecilia Larsson och Sophia Laveborn uttrycker att det i slutändan handlar om politik och att det är ett större problem än socialtjänsten.
– Det är faktiskt politikerna i Göteborgs stad som har satt socialtjänsten i den här sitsen. De har inte tagit sitt ansvar, säger Cecilia Larsson.

Samtidigt som enskilda stadsdelar har skärpt sina krav, har chefer från alla stadsdelar träffats för att bland annat ta fram en checklista för de som arbetar med boendestöd. Syftet är att hela staden ska arbetapå samma sätt. Carina Falkevall, tidigare sektorschef i Västra Göteborg, har lett arbetet fram till i år. Hon beskriver ett ökat tryck från människor som vill ha hjälp med boende.
– Jag har jobbat inom socialtjänsten sedan 1985 och har aldrig varit med om något liknande.

Bland de som inte passar in i checklistan finns allt från personer utan andra problem än ekonomiska, till missbrukare och personer med kognitiva och psykiska problem. En stor grupp är nyanlända som saknar såväl språkkunskaper som förankring i och kunskap om samhället.

Utgångspunkten för arbetsgruppen är att socialtjänsten har tagit på sig uppgifter de inte ska ha.
– Nu ska vi återta det, säger Carina Falkevall.

Var ska alla ta vägen?
– Med tanke på hur det ser ut och hur det kommer att vara måste man tänka på andra alternativ, kanske titta på olika varianter av det som brukar kallas social housing. Jag tycker att det måste upp på den politiska agendan.

Mira och barnen, som tillbringade en stor del av natten på Centralstationen, fick under morgontimmarna tag på en vän som hämtade hem dem till sin lägenhet i Frölunda där de kunde stanna några nätter. Familjen fortsatte sedan att bo hos vänner och bekanta.

Den osäkra boendesituationen ledde till att Mira kallades till ett möte med rektorn på skolan där dottern Bella gick i sexan. Personalen var orolig för Bellas hälsa på grund av att hon inte hade ett hem.

Rektorn ifrågasatte varför Mira tackat nej till lägenheten i Olshammar. Hon förklarade, men blev tillsagd att överväga sitt beslut ännu en gång, annars skulle rektorn göra en orosanmälan till socialen.
– Jag blev jätterädd och kände mig väldigt stressad, säger Mira.

Strax efter kontaktades hon av socialen. Nu var hon tvingad att hitta någonstans att bo, direkt. Via kontakter fick hon tag på ett stort hus i Lilla Edet (cirka 1,5 timme från Göteborg). Trots att hyran låg på 11 000 kronor exklusive el och vatten tackade Mira ja, hon kunde inte riskera att förlora sina barn. Den rädslan hade hon upplevt en gång tidigare, när de flydde från Syrien.
– Jag vägde bara 45 kilo och ammade min son som grät hela tiden, säger Mira och suckar. Hennes 12-åriga dotter Bella vill inte minnas:
– Jag vill inte leva de där känslorna igen, säger hon och byter snabbt samtalsämne:
– Mamma, kan vi laga tacos till middag i kväll?

Det är kallt och kalt i huset. Med små medel har Mira försökt göra det mer hemtrevligt, som dukar och ljushållare. Det finns sex sovrum, ett vardagsrum, ett kök, en källare och två toaletter.
Vid sidan om den öppna spisen i vardagsrummet sover alla tre intill varandra på en madrass. Det är för dyrt att värma hela huset.

På övervåningen står väskor färdigpackade på det kalla golvet.
– Om jag hittar en annan lägenhet är jag redo, säger Mira och samlar ihop några kläder som ligger utspridda på golvet.

Det går inte en dag utan att Mira är inne på olika hemsidor och skriver inlägg i grupper på Facebook i hopp om att hitta ett nytt boende. Allt dokumenteras på ett papper och lämnas in till en socialsekreterare för att bevisa att hon aktivt söker en billigare lösning, helst också ett annat postnummer. Mira och barnen drömmer om att flytta hem till Göteborg.

Innan grönsaker och nachos blir det eftermiddagsfika. Mira går ut till köket och vi sitter kvar med i soffan framför brasan. Båda barnen är förkylda och hemma från skolan i dag.
– Vi trivs inte här, vi tycker inte om det. Det är för stort och jättekallt, säger tolvåriga dottern Bella.

Sonen Michel nickar, men lyfter inte blicken från sin mobil på vilken han spelar ett högljutt spel. Kaffedoften närmar sig. Mira placerar en bricka med två koppar, Singoallakakor och Mariekex på soffbordet.
– Varsågod, det är arabiskt kaffe med extra kardemumma.

Familjen kan inte bo kvar i huset länge till. Försörjningsstödet kommer att minska från och med 31 maj. Hyran överstiger vad kommunen anser vara en skälig boendekostnad.

Många av de erbjudanden Mira får är orimliga. Vissa vill ha mellan 30 000 och 100 000 kronor i betalning för en lägenhet – i andrahand. Manliga uthyrare förväntar sig sexuella tjänster i utbyte.

På mobilen visar hon en konversation med en man som har ett hus i Örgryte. Han kontaktade henne efter ett inlägg i en Facebookgrupp. Mira visar en video han skickade där han visar huset. Han är 36 år gammal och pratade även med barnen via ett videosamtal. Det kändes bra.

Några dagar senare visar det sig att mannen inte bara ville ha en månadshyra på 9 000 kronor, utan även tillgång till Miras kropp.

Förra veckan fick ambulansen hämta henne från huset i Lilla Edet.
– Hjärtat gick så snabbt och jag kunde inte andas, berättar Mira med gråten i halsen några dagar efter händelsen. Doktorn sa att jag har för mycket stress.
Jakten på en plats att kalla hem fortsätter.

 

Vad säger politikerna? Och var ska de hemlösa ta vägen? Granskningen fortsätter i Bostadsförnedringen: Del 2.

 

TEXT: Sandra Pandevski och Johan Frisk

BILD: Mario Prhat och Håkan Sandsjöskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR