FAKTUM | 2015/06/15 Reportage

sv_blodpåsar_ny

Att ge blod är för de flesta en solidaritetshandling. För läkemedelsbolagen är det big business. Årligen gör de stora vinster på preparat tillverkade från blodplasma som säljs från svenska blodcentraler. Faktum har följt blodets väg från kanyl till industri.

Att heta Christer Petterson har haft sina avigsidor. Det fanns en tid då han kunde väckas av någon som ringde mitt i natten för att ge honom en utskällning. Att Christer Pettersson – till vardags smed i Hässelby, inte frikänd Palmemördare – valde att bli blodgivare var mest en slump. En kollega gav blod på en av Stockholms blodbussar, och Christer följde med.

Någon timme före lunchtid stiger han nu in i väntsalen till Blodcentralen vid Hötorget i centrala Stockholm. Med en juice i handen från smörgåsbuffén blodgivarna bjuds på, loggar han in på en datorterminal. Har du de senaste sex månaderna fått akupunktur? Blivit tatuerad? Piercad? Använt receptbelagt läkemedel för akne, håravfall, psoriasis eller förstorad prostata?

Det är några av de frågor som datorskärmen kastar mot Christer. För det krävs mer än vad man kan tro för att kvalificera sig som blodgivare. Bakgrunden till frågorna om sexuella beteenden är lätta att förstå, men utgör bara en liten del av frågeformuläret.

Christer blir kallad till ett avskilt rum där en sjuksköterska går igenom svaren. Det enda som blir föremål för diskussion är ett tandläkarbesök. Ja, även en lagad tand kan innebära att du som blodgivare sätts i karantän. Men Christer har bara besökt en tandhygienist och välkomnas därför in den stora salen där ett tiotal personer redan är i full färd med att ge blod.

Han väljer en vänsterbrits, alltså en brits som används för att tappa blod från vänsterarmen. Sjuksköterskan desinficerar armen noggrant innan hon för in kanylen. De första dropparna rinner ner i ett separat litet glaskärl för provtagning på eventuella virus. Resten strömmar ner i en sluten plastpåse. Påsen vilar på en elektronisk våg som automatiskt avslutar blodgivningen när den fyllts med 4,5 deciliter. Det hela tar några minuter. Christer intygar att det knappt känns någonting alls. Och nej, han har aldrig känt sig trött eller yr efteråt. Blodgivare får en liten present för sitt besvär, exempelvis en biocheck, men Christer väljer att ge sin gåva till Rädda barnen i stället.

Blodplasman säljs
Nästa stopp på resan är Karolinska universitetssjukhuset strax utanför Stockholm. Här på avdelningen klinisk immunologi och transfusionsmedicin delas blodet upp i sina grundkomponenter. Läkaren Stella Larsson bjuder på en guidad tur – och en komprimerad grundkurs i blodets beståndsdelar. Det är nu eftermiddag och avdelningen har precis fått en transport med blod, däribland Christers. Härifrån säljs delar av blodplasman till den läkemedelsindustri som årligen gör miljardvinster på sina produkter. Men först läggs blodet i en centrifug som bearbetar det. När det är klart har blodet delats i två tydligt urskiljbara bitar: en röd och en urinliknande vätska. I själva verket består blodet av fyra delar: röda blodkroppar, vita blodkroppar, blodplättar och blodplasma, berättar Stella Larsson.

De tre förstnämnda används bara inom vården, bland annat vid blodförluster. När det gäller de röda blodkropparna är det en logistisk utmaning för alla sjukhus att hålla samtliga fyra blodgrupper i lager eftersom de snabbt kan sina om en person drabbas av en allvarlig olycka. Bara undantagsvis transporteras de röda blodkropparna mellan olika landsting.

– Med bättre operationsmetoder är behovet av röda blodkroppar mindre nu än tidigare, konstaterar Stella Larsson. Under en levertransplantation på åttiotalet användes 100 påsar blod, nu räcker det med 20. Mer än hälften av blodet består av blodplasma, den urinliknande vätska som flyter högst upp i de centrifugerade blodpåsarna, likt olja i ett glas vatten. Sjukvården behöver inte all blodplasma, utan merparten – 125 ton år 2013 – säljs till läkemedelsbolag. Det ger landstingen betydande inkomster på cirka 100 miljoner kronor per år.

Bara bögar i celibat får ge blod
En av senare års kontroverser kring blodgivningen handlar om homosexuella mäns möjlighet att ge blod, men berör även försäljningen av blodplasma. Redan 2006 föreslog Socialstyrelsen att homosexuella män skulle få donera blod, förutsatt att de avhållit sig från sex i ett halvår. Förslaget stötte på patrull, och i Socialstyrelsens föreskrifter från 2010 höjdes tiden för avhållsamhet till ett år. Men även dessa regler blev ifrågasatta. Läkemedelsverket och blodcentralerna hävdade att reglerna kunde äventyra försäljningen av blodplasma eftersom EU-direktiv sätter stopp för internationell försäljning av blodplasma från homosexuella män.

– Ett resultat av de nya reglerna skulle bli att vi tvingas att bränna massor med blodpåsar. Landstinget i Uppsala skulle då gå miste om ungefär fem miljoner kronor, dundrade en överläkare på Akademiska sjukhusets blodcentral till Uppsalatidningen år 2011. I tillämpningen av Socialstyrelsens nya regler infördes något som kallas för dubbla produktionsled. I praktiken innebär det att blodplasman från homosexuella män sorteras ut så att den inte blir aktuell för försäljning till läkemedelsbolag.

– De nya riktlinjerna gör det framförallt möjligt för dem som har någon sexuell episod långt bak i tiden att ge blod, säger Stella Larsson. Och för dem som inte har något intimt samliv med någon. Men om man lever i en relation är det inte att tänka på att bli blodgivare med ett års karens. Till hennes avdelning kommer det en försvinnande liten andel blod från homosexuella män.

Förfarandet och hanteringen av blod från homosexuella män är dock inte så kritiserat som man skulle kunna tro. Annie Lööf ifrågasatte visserligen karenstiden i ett utspel under Pride 2012, men RFSL har ställt sig bakom Socialstyrelsen (dock förordar organisationen den kortare karenstiden på sex månader). Det tar upp till tre månader innan en hiv-smittad bildat antikroppar som syns i de obligatoriska snabbtesten vid blodgivning. Att förekomsten av hiv-viruset uppskattas vara minst 50 gånger högre i gruppen män som har sex med män jämfört med befolkningen i sin helhet, motiverar denna praktik, är hbtq-organisationens formella hållning.

 

Det började med öl
Utan öl är det inte säkert att det skulle ha funnits en läkemedelsindustri i Sverige att sälja blodplasma till. Se där, ett argument för alla som anser att öl är en underskattad dryck.

Den stora bryggeribyggnaden på Kungsholmen i Stockholm byggdes 1892. Via ölbryggningen uppfanns en metod att utvinna b-vitamin ur jästen. Det banade väg för framställning av c-vitamin ur nypon. Detta var i sin tur kunskap som användes för att producera torkad blodplasma, något som den svenska staten efterfrågade i stora mängder under andra världskriget. Sedan dess har en lång rad läkemedelsbolag huserat i det gamla ölbryggeriet. Octapharma är det sista i raden och tog över fastigheterna 2002. Inuti de K-märkta byggnaderna är lokalerna ljusa och fräscha på ett kliniskt vis. Bakom tjocka glas skymtar man personer i skyddskläder och munskydd. Informationsansvarige Per Eriksson berättar om produkterna. De blödarsjuka är en stor målgrupp. Med preparaten får dessa personer hjälp med att få sitt blod att koagulera. Det finns även produkter som används inom intensivvården och för att stärka patienters immunförsvar.

– Genom de här produkterna har många fått möjlighet att leva så gott som normala liv, säger Per Eriksson.

Sannolikheten att Christer Petterssons blodplasma hamnar hos Octapharma är stor. Hit kommer nämligen nio tiondelar av all den blodplasma som de svenska landstingen säljer. Sammanlagt hanterar fabriken på Kungsholmen 10 000 donationer per dag. Bara en bråkdel, långt under en tiondel, kommer från svenska blodgivare. Majoriteten av blodplasman importeras från USA, men just i dag har Octapharma fått en större beställning från Tyskland. På avstånd från andra sidan glasen påminner behållarna om juiceflaskor.

Att majoriteten av Octapharmas blodplasma kommer från USA är inte förvånande. Företaget har egna donationscenter i landet som står för en klar majoritet av all världens produktion av blodplasma. USA dominerar av två anledningar. De amerikanska centralerna betalar givarna 100–200 kronor per donation, trots att kontantbetalningen ökar risken att givarna ljuger när de svarar på kontrollfrågorna. Centralernas metoder har bland annat kritiserats av WHO. Den amerikanska lagstiftningen tillåter dessutom blodplasmadonationer två gånger per vecka, medan gränsen i Europa av hälsoskäl är en gång varannan vecka.

Miljardvinster
Octapharma tillhör de större företagen på den globala marknaden för blodplasmaprodukter. 2013 gjorde företaget en vinst på nästan tre miljarder kronor. Hela marknaden värderades till 115 miljarder år 2014. En åldrande befolkning och nya användningsområden för blodplasma ger ljusa framtidsutsikter. När hiv-vågen skakade världen på åttiotalet smittades många blödarsjuka via sina mediciner. I dag är säkerhetstänket väl utvecklat inom branschen. Octapharma använder sig av flera metoder för att tvätta blodplasman ren från virus. Medan blodcentralerna testar blodet för förekomsten av antikroppar, kontrollerar Octapharma blodplasman direkt för viruset. 2012 kom en dålig sändning av plasma från USA till Octapharma på Kungsholmen. Eller den tros ha varit dålig – testerna gav olika svar vid olika tillfällen, men antydde att det fanns en liten mängd hiv-smittat blod.

– Med största säkerhet skulle plasman visat på nollförekomst för hiv efter att den hade renats, men vi chansar aldrig och tog givetvis ut den ur produktion, säger Per Eriksson. Det här visar att våra säkerhetsföreskrifter fungerar.

Om vi nu för en sekund antar att Christer Petterssons blodplasma passerar Octapharmas fabrik på Kungsholmen, vart tar den sedan vägen? Det är en god chans att Christers blodplasma kommer ingå i en produkt som säljs i USA. Detta eftersom anläggningen på Kungsholmen är licensierad för de krav som råder på den amerikanska marknaden. Å andra sidan är detta bara en vild chansning eftersom Octapharmas produkter säljs i över 100 olika länder. Egentligen är det lättare att svara på frågan vart Christers blodplasma inte kan ta vägen.

– Inte till Japan, Afghanistan eller Tanzania. Där säljs inte våra produkter än, säger Per Eriksson. Vad tycker då Christer Pettersson om den långa resan hans blod gör?

– Helst vill man ju att ens blod ska in i någon rackare och göra nytta. Det känns bra när man får sms och får veta att ens blod kommer till användning. Om landstingen säljer blodplasman får de förhoppningsvis in lite pengar som kan göra nytta i verksamheten. Sen gör ju läkemedelsbolagen stora pengar på sina produkter, men jag hoppas att de gör piller som hjälper några människor.

TEXT: Pontus Fall

BILD: Pontus Fall skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR