FAKTUM | 2009/10/29 Reportage

Bild: Mario Prhat

Varning! Fara! Samhället har kollapsat. Brottsligheten är över oss. Lås dörren, larma ditt hem, sätt en GPS på ditt barn. Eller skit i det. För ibland är verkligheten annorlunda än man tror

Tallarna var fina och höga. Och så hade vi köpt bästa huset. En massa mil från Göteborg, men ändå. Säljaren hade en nyckel. Den fick vi när vi hade skrivit på köpekontraktet. Fast hon hade aldrig låst dörren. Typ, verkligen aldrig. Inte ens när hon rest bort.
Osannolikt lät det nästan. Fast gött, så där gött som bara gött kan vara. För nu skulle vi ta seden dit vi kommit, det skulle bli annorlunda än i miljonprogramshusen i Bergsjön, Biskopsgården och Högsbo. Slut med säkerhetslås och grejer. I stället bebisyra och nyklippt gräs och olåsta cyklar och en radio på altanen och klotgrillar som ingen stal från balkongen.
Fast det var tydligen bara vi som tänkte så. Vi och den förra husägaren. Det fick vi lära oss snabbt. För vi hade mer än tallar som grannar. Och de som inte var tallar hade larm. Väldigt många larm. Med övervakningskameror och rörelsestyrd belysning. En av grannarna hade till och med försett sin larmskylt en egen ljuskälla för att vara helt säker på att ingen skulle missa den. Och som extra säkerhet byggde han ett plank, på vissa håll över två meter högt.
Hela området viskade. Inte förföriskt utan illavarslande. Om brottslighet. Betongförorten tystnade i jämförelse. Det var märkligt men kanske inte så konstigt. Ängsligheten breder ut sig. Åtta av tio svenskar är övertygade om att brottsligheten ökar och varannan oroar sig.

Internet är tufft. Där kan man hitta en massa information. Hanterar man datorn rätt kommer man exempelvis till Mediearkivet. Där kan man skriva in namnet på sin ort och läsa en massa artiklar. Då kan man lära sig saker. Till exempel att två bostadsinbrott och några få bilinbrott är allt som rapporterats från en ens ort. På femton år. Inga överfallvåldtäkter, inget oprovocerat gatuvåld, inga väpnade rån, inga mord eller dråp. Och vad gäller det ena inbrottet så visade det sig snart att det var några lokala tonåringar som brutit sig in medan husägarna var på semester. Rättvisan gick sin gilla gång. De inblandade erkände och dömdes till ungdomstjänst.
Det kunde man tycka var ganska betryggande. Fast uppenbarligen inte tillräckligt betryggande för att våga leva utan larm. För man vet ju aldrig. I de lugnaste vatten simmar saker man inte vill få i munnen och när som helst kan ens dotter vara Engla och bli bortrövad eller så kan man få inbrott av galna psykopater som styckar hela ens familj mitt under På spåret. Allt var bättre förr och idag är det bara slumpen som står mellan oss och ett bestialiskt styckmord. Eller är det en overklig verklighet?

Brottsförebyggande rådet är en sån där institution som envisas med att sammanställa tjocka rapporter som ingen orkar läsa. Men om man ändå läser dem får man veta ganska saker. Till exempel att brottsligheten minskar. I alla fall när det gäller såna brott som människor brukar oroa sig för så där mycket så att de skaffar larm. Det dödliga våldet har minskat sedan 90-talet. Inbrotten har minskat sedan 80-talet för att under de senaste tio åren ha legat på en stabil nivå. Andelen våldtäkter som sker i hemmet av en okänd gärningsman har minskat. Antalet misshandelsfall har legat på samma nivå sedan början av 90-talet. Och de individer som drabbas av den grova brottsligheten tillhör framförallt socialt marginaliserade grupper.
Bland tallar och trädgårdsslangar och klotgrillar och lövräfsor finns helt enkelt väldigt lite att oroa sig för. Åtminstone vad gäller risken att bli utsatt för brott. Det finns förstås en massa andra saker att oroa sig för. Villaamorteringar och fuktiga krypgrunder till exempel. Men där hjälper ju inte larmen särskilt mycket.

Fast det är inte lätt att veta hur det ligger till. Jerzy Sarnecki är en bildad man. Professor i kriminologi och allt. Men inte helt i synk med världen. För trots att han betraktar sig som en av de bäst informerade i landet vad gäller brottsutvecklingen så har han svårt att veta vad som är verklig verklighet och vad som är overklig verklighet:
»Varje år är jag övertygad om att vallen sprängs för antalet mord, dråp och misshandel med dödlig utgång: idag kan siffran på 120-170 inte hålla längre. Men så blir det inte. Varje år när jag får statistiken över antalet fullbordade mord och dråp förvånas jag över att de är så få« skriver han i boken Mord, blod och moral.
Sedan har han mage att skylla sin förvirring på mediernas rapportering. Men å andra sidan. Det kanske är så enkelt.
För något har hänt i svensk media. Plötsligt är brottsrapporteringen överallt. Polisutredningar och rättegångar hårdbevakas. Inget mord, inget brott, tycks för litet eller stort för att annektera medietid och belägra löpsedelsplats.
Annat var det förr. Då betraktades kriminaljournalistiken som något smutsigt och oseriöst som var reserverat för kvällstidningarnas jakt på säljande löpsedlar. »Greve sköt neger«  och allt vad det var. Idag har kriminaljournalistiken en lika självklar plats i såväl tv och radios nyhetssändningar som i morgontidningarna.
I en jämförelse mellan 1988 och 2003 hade antalet brottsartiklar i Göteborgs-Posten mer än fördubblats. Samtidigt ökade den anmälda brottsligheten med 12 procent.
Och inte är bilden av brottsligheten särskilt korrekt heller. Drygt 75 procent av brottsartiklarna i Göteborgs-Posten handlade om våld, sexualbrott och rån. I själva verket utgjorde den typen av brottslighet bara 11 procent av den totala brottsligheten det året.
Om vissa typer av händelser plötsligt, utan någon förklaring, får allt större utrymme på bekostnad av annat innehåll – hur påverkar det mottagarens bild av verkligheten?
Hur ska Jerzy Sarnecki kunna synka med verkligheten idag, då det dödliga våldet minskat till att ligga kring 100 fall per år samtidigt som han möter ännu mer brottsrapportering än när Blod, mord och moral lämnade tryckpressarna i mitten av 90-talet?
Hur ska han kunna läsa en artikel i Dagens Nyheter med rubriken »Våldbrotten ökar kraftigt«  utan att sedan svara »Ja« på frågan »Tror du att brottsligheten ökar?«.
Jerzy Sarnecki borde inte få konsumera media. För ju mer han läser desto sämre grepp om verkligheten får han. Fast å andra sidan. Det kanske inte bara gäller honom.
För hur ska man annars förklara att människor som tidigare låtit dörren stå öppen nu köper säkerhetslås från Assa och placerar brännbollsträn i paraplystället? Samtidigt som egentligen ingenting förändrats.

Man kan inte vara arg på medierna. För brott säljer. Och pengar måste man tjäna. Fast medierna är inte så bra på det som de tror. För nu sparkas det journalister till höger och vänster. Nä, om man vill hitta några som verkligen är bra på att tjäna pengar på brottsligheten så ska man vända sig till larm- och bevakningsbranschen. Idag omsätter den mer än polismyndigheten och det finns fler väktare än det finns poliser.  Mitt under brinnande lågkonjunktur gjorde Securitas en vinst på en miljard kronor bara under årets sex första månader.
Ett vanligt larm hos ett företag som rekommenderas av Villaägarnas riksförbund går på mellan 5 000 och 16 000 kronor i startavgift och 295 till 460 kronor i månaden.
Med tillräckligt många kunder blir det många pengar. Och för att se till att det blir många kunder kan man passa på att fula lite. Som att till exempel övertyga folk om att de gör bäst i att skaffa larm under sommaren om de inte vill bli av med allt de äger och har. Trots att det är den tid på året då det begås minst antal inbrott. sig som en av de bäst informerade i landet vad gäller brottsutvecklingen så har han svårt att veta vad som är verklig verklighet och vad som är overklig verklighet:
»Varje år är jag övertygad om att vallen sprängs för antalet mord, dråp och misshandel med dödlig utgång: idag kan siffran på 120-170 inte hålla längre. Men så blir det inte. Varje år när jag får statistiken över antalet fullbordade mord och dråp förvånas jag över att de är så få« skriver han i boken Mord, blod och moral.
Sedan har han mage att skylla sin förvirring på mediernas rapportering. Men å andra sidan. Det kanske är så enkelt.
För något har hänt i svensk media. Plötsligt är brottsrapporteringen överallt. Polisutredningar och rättegångar hårdbevakas. Inget mord, inget brott, tycks för litet eller stort för att annektera medietid och belägra löpsedelsplats.
Annat var det förr. Då betraktades kriminaljournalistiken som något smutsigt och oseriöst som var reserverat för kvällstidningarnas jakt på säljande löpsedlar. »Greve sköt neger«  och allt vad det var. Idag har kriminaljournalistiken en lika självklar plats i såväl tv och radios nyhetssändningar som i morgontidningarna.
I en jämförelse mellan 1988 och 2003 hade antalet brottsartiklar i Göteborgs-Posten mer än fördubblats. Samtidigt ökade den anmälda brottsligheten med 12 procent.
Och inte är bilden av brottsligheten särskilt korrekt heller. Drygt 75 procent av brottsartiklarna i Göteborgs-Posten handlade om våld, sexualbrott och rån. I själva verket utgjorde den typen av brottslighet bara 11 procent av den totala brottsligheten det året.
Om vissa typer av händelser plötsligt, utan någon förklaring, får allt större utrymme på bekostnad av annat innehåll – hur påverkar det mottagarens bild av verkligheten?
Hur ska Jerzy Sarnecki kunna synka med verkligheten idag, då det dödliga våldet minskat till att ligga kring 100 fall per år samtidigt som han möter ännu mer brottsrapportering än när Blod, mord och moral lämnade tryckpressarna i mitten av 90-talet?
Hur ska han kunna läsa en artikel i Dagens Nyheter med rubriken »Våldbrotten ökar kraftigt«  utan att sedan svara »Ja« på frågan »Tror du att brottsligheten ökar?«.
Jerzy Sarnecki borde inte få konsumera media. För ju mer han läser desto sämre grepp om verkligheten får han. Fast å andra sidan. Det kanske inte bara gäller honom.
För hur ska man annars förklara att människor som tidigare låtit dörren stå öppen nu köper säkerhetslås från Assa och placerar brännbollsträn i paraplystället? Samtidigt som egentligen ingenting förändrats.

Man kan inte vara arg på medierna. För brott säljer. Och pengar måste man tjäna. Fast medierna är inte så bra på det som de tror. För nu sparkas det journalister till höger och vänster. Nä, om man vill hitta några som verkligen är bra på att tjäna pengar på brottsligheten så ska man vända sig till larm- och bevakningsbranschen. Idag omsätter den mer än polismyndigheten och det finns fler väktare än det finns poliser.  Mitt under brinnande lågkonjunktur gjorde Securitas en vinst på en miljard kronor bara under årets sex första månader.
Ett vanligt larm hos ett företag som rekommenderas av Villaägarnas riksförbund går på mellan 5 000 och 16 000 kronor i startavgift och 295 till 460 kronor i månaden.
Med tillräckligt många kunder blir det många pengar. Och för att se till att det blir många kunder kan man passa på att fula lite. Som att till exempel övertyga folk om att de gör bäst i att skaffa larm under sommaren om de inte vill bli av med allt de äger och har. Trots att det är den tid på året då det begås minst antal inbrott.

[box]
Källor

Nationella trygghetsundersökningen 2008, Brottsförebyggande rådet
Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007, Brottsförebyggande rådet
Blod, mord och moral, (1994)
Mord på Östermalm: Greve sköt neger med jaktgevär, Aftonbladet (1970)
Brottspublicering i pressen, examensarbete i Medie- och kommunikationsveteskap, Högskolan i Trollhättan/Uddevalla (2003)
Statistik över anmälda brott i Sverige 2003, www.bra.se
Dagens Nyheter, 12 juli 2007
Polismyndighetens årsredovisning 2008 samt uppgifter från Larm- och bevakningsföretagens branschorganisationer
Securitas delårsrapport januari-juni 2009
Trygga Hem, www.tryggahem.se
Hem&Hyra, september 2009
Rättsliga reaktioner på ungdomsbrott 1980-2005, avhandling i kriminologi, Sven Granath (2007)
Utredare föreslår strängare straff av moraliska skäl, Fria tidningen 15 oktober 2008,
Brott och straff: Tuffare tag, Fokus januari 2006[/box]

TEXT:

BILD: skriv ut sidan