FAKTUM | 2014/05/22 Profilintervju

Lika hyllad som fittstimsfeministen Belinda Olsson var i slutet på 90-talet, lika utskälld är hon i dag. Men hon skakar av sig kritiken, snör på boxningshandskarna och riktar en spark mot kulturkoftorna med samma lätthet som hon kopplade skamgrepp på Ulf Lundell för l5 år sedan. Med oss talar hon om mobbning och saknaden efter sin pappa.

Belinda är - i motsats till vad många tror - forfarande feminist.

Med tuperad lugg och blå mascara kliver den tretton­åriga Belinda Olsson 1988 ut i rökrutan utanför Lövgärdesskolan i Angered. Det är ett medvetet beslut av en egentligen rätt liten tjej. Hon är trött på att vara utanför och tänker därför att tuff, det är också ett alternativ för den som inte kan bli ”lagom duktig och lagom söt”.
Belinda borde då med bägge sina föräldrar i Angered. Belindas pappa hade egen städfirma där hennes mamma också arbetade.
– Jag har alltid varit närmare mamma. Men du vet, mammor tar hand om all vardag, sjukdom, lagar mat, förhör läxor och sen trånar vi ändå efter papporna. Min pappa var målare när jag var mindre och därför borta en del.
Hennes mamma har lärt henne att hon kan bli och göra precis vad som helst och just då var det detta: en ”rökrutebrud”, som hon många år senare skrattande ska kalla sig själv.

”… Tretton … fjorton … femton …” Nu är året 2014 och det dämpade ljudet av koncentrerade frustanden och slag mot vadderade skydd ekar i en träningslokal på Hisingen. På stereon rappar Abidaz på låg volym. Jag sitter på en trave med step-up-brädor och tittar på hur Belinda Olsson tar ut de senaste veckornas frustration på thaiboxningstränaren Jonas Jensen. Egentligen ville jag ha med mig fotografen hit. En frustande Belinda i boxningshandskar och svettpärlor i pannan hade kunnat vara pricken över i:et rent bildmässigt till texten om en av Sveriges just nu mest utskällda feminister. Men det fick jag inte för intervjuobjektet själv, som har en bestämd uppfattning om vad hon delar med sig av och inte.

Det är ingen rökrutebrud, iförd en t-shirt med det i sammanhanget ironiska trycket CARE, som kämpar med håret svettklistrat mot ansiktet. Men mindre tuff har hon uppenbarligen inte blivit, trots att det var längesedan hon slutade röka.
Så tuff att hon vågar följa med och sparra med de andra på Fighter Kickboxning där Jonas är chefstränare är hon dock inte, trots att Jonas är på henne om att det är dags.
– Ska jag stå där då och se löjlig ut, en snart fyrtioårig tant bland en massa tjugoåringar? Aldrig!

Belinda Olsson dompterar det offentliga samtalet med provokativa teveserien "Fittstim - Min kamp".

Under våren har Belinda Olsson haft det tveksamma nöjet att vara svenska feministers röda skynke. Avfällingen. Visserligen var det väl noga räknat hon själv som muckade gräl till att börja med. Under rubriken Fittstim – Min kamp gjorde hon en personlig odyssé genom delar av dagens feminism och reaktionerna lät inte vänta på sig. Tvärtom. Redan innan serien börjat sändas haglade de kritiska artiklarna.
– Jag tänkte men herregud, de har ju inte ens sett det? Shit!
Den tidiga kritiken baseras på pressutskicket inför serien där Belinda och SVT anklagas för att låta feminismens belackare stå för frågeställningarna. ”Är det bara Belinda som har blivit gammal eller har feminismen spårat ur?” var en av formuleringarna som väckte ont blod och man utgick från att serien var ute efter att såga dagens feminism.
När programmet väl börjat visas ökade vreden. Fittstimkritiken på nätet fick till och med ett alldeles eget tidningsord – “realtidsraseri”. Men även om twittrare och kulturskribenter är arga på Fittstim – Min kamp, verkar programmet ha nått ut till andra tittare.
– När vi hade sänt det första programmet vågade jag inte öppna min mejl på några dagar. Jag pallade bara inte. Till slut tog min producent hand om det åt mig och då visade det sig att nittio procent var ren kärlek. Jag fick till och med blomsterbud hem!

”Får Plura någonsin höra det?”

SVT har fört statistik över medias reaktioner på programmet. Fittstim – Min kamp genererade över 900 texter i media. Av dessa var sextio procent opinionsartiklar, varav ungefär hälften fokuserade på sakfrågorna och hälften på Belinda och SVT.
– Det kom en del bra kritik, men sen var det tyvärr mycket som fokuserade på mig, på att jag skulle vara antifeminist. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger att jag är feminist i intervjuer. De ansåg att jag piskade upp högerextrema åsikter. Jag tror att det är många som vill äga bilden av vad feminism är. Nu har det tyvärr inte gjorts något program om feminism på länge, så då förväntas jag på något vis bära allas förväntningar och det går ju inte. Men den enorma kritiken har också bevisat min tes om att det inte är särskilt högt i tak i feminist-Sverige.

Men programmet gjordes också för att skapa samtal.

– Det är ju bara kul med alla som skriver och berättar om sin feminism, och att den finns. Och många vill så klart ha ett helt annat program, se mer av Gudrun Schyman eller fokusera mer på någon annan del av feminismen. Det kan jag väl fatta, men nu gjorde jag mitt program. Gör ert eget då.
Hon tillägger att hon tycker att Gudrun Schyman borde skicka blommor till henne efter all uppmärksamhet hon fått.
Kritiken mot hur hon är i rutan gör Belinda förbannad. Hon tar Expressens biträdande kulturchef, Jens Liljestrand, som exempel.
– Han skrev om hur det är alldeles för många närbilder på mig när jag åker tåg och tänker och jag undrar om Mauro och Plura någonsin får höra det? De åker ju tåg i timmar! När Norén köper en Acnejacka tycker folk att det är högintressant och “säger något om samtiden”, men det jag gör handlar tydligen för mycket om mig själv. Det är svårt att inte känna att den kritiken är relaterad till att jag är kvinna.

Cirkusdirektören gör sig redo att kratta manegen.

Tränaren Jonas går förbi oss för att fylla på sin vattenflaska. Han har inte sett hela serien än, men berättar att flera kända kampsportare skrivit uppskattande om den i hans facebookflöde. Belinda skiner upp när hon minns stödet från en känd fajter.
– Jag letade reda på en av dem, Tor Troeng, på Jonas Facebook och lade till honom. Jag var skitnervös för att han skulle tro att jag var knäpp, men han sa ja! Just då, när någon man beundrar säger något bra om en, då känner jag att det inte spelar någon roll vad några kulturkoftor tycker.

Färgsorterad bokhylla

Några dagar tidigare har jag gått en vindlande gata upp genom Masthugget i Göteborg och med noggranna anvisningar lyckats ta mig hela vägen till huset där Belinda och hennes man Ali Fegan bor med sina två barn. När jag kliver in i lägenheten och lämnar över en påse med smuliga croissanter ser jag rakt ut i vardagsrummet, där man genom fönstren kan se solen skina över Göteborgs hamn och fylla rummet med tidig vår.
– Visst är det fint? Jag har alltid bott så långt ner innan och aldrig haft nån utsikt. Det var faktiskt den första lägenheten vi kollade på när vi bestämde oss för att lämna Stockholm.
När jag vänder mig om ser jag att väggarna är prydda av museiaffischer och barnteckningar.
Vi slår oss ner vid ett bord täckt av en stor virkad farmorsduk och högar med papper och böcker. Jag känner igen mig nu, trots att det är första gången jag är här. I tredje avsnittet av Fittstim – Min kamp sitter Belinda med sin svärmor Latife i samma rum. Bakom henne skymtar bokhyllan där böckerna är sorterade efter färger.
“Synen stör mig så mycket att jag för en stund inte kan fokusera på det som sägs i programmet”, skriver kulturchefen Rakel Chukri i Sydsvenskan och tycker det är att “reducera en kunskapskälla till en simpel inredningsdetalj”. Belinda skrattar när jag citerar.
– När jag läste den där krönikan tänkte jag bara fy fan, vad kul. Det är nog väldigt dålig smak att färgsortera. Men det var så rörigt härinne innan och nu tycker jag att det är fint. Om man vill vara intellektuell ska man säkert ha så där bohemiska travar, där allt ligger packat så att man ser seriös ut. Men det är ju bara en annan slags yta.

Att hon kan ha roligt åt elak kritik passar bra in i min bild av Belinda Olsson. För om jag har trott något om henne innan vi ses är det just att hon måste tycka det är kul att kasta brandfacklor och att stå mitt i striden. Varför skulle hon annars tagit programledarjobbet på SVT Debatt eller gjort en teveserie som Fittstim – Min kamp, som hon säger att hon redan på planeringsstadiet visste skulle uppröra?
En gång i tiden var jag en av alla tjejer som såg Belinda som en av förgrundsfigurerna i den feminism vi just upptäckt. Då var hon hyllad i svensk media. Det var femton år sedan och när hon nu återigen hamnat i hetluften är tonen från omvärlden en annan.

Belindas väg till att få sin bokhyllesortering recenserad och sågad i svensk dagspress har varit både lång och krokig. Den började i Göteborg. Men inte här i bostadsrätternas Masthugget där vi nu sitter, utan i ett hyreshus i Angered. Innan hon tog steget ut i rökrutan var hon “den där lite tjocka tjejen med rött hår och fräknar”.
– Jag tänkte tidigt att för att vinna i skolan skulle man vara lagom. Lagom blond. Lagom söt. Lagom sjyst. Ha nån storasyrra som alla gillar och så där. Det sättet skulle aldrig funka för mig.
När Belinda gick i lågstadiet flyttade familjen till Mjöbäck, djupt inne i de västgötska skogarna, där hennes pappa fått jobb som sprutlackerare. Där blev hon snart mobbad.
– Det ringde barn hem till mig och skrek ”fetto” i telefonen. Det var tufft. Jag var liten då.
När de sedan flyttade tillbaka till Göteborg, till Bergsjön slutade de direkta trakasserierna, men det var ändå aldrig självklart för henne att få höra till.
– Jag fick vara med. Det var inte som i en sån där Friendsreklam att jag gick helt själv. Men jag visste alltid att priset för att göra något fel, var att bli den där jävla tjockis­idioten. När som helst. Det var de små sakerna som satte sig. Som att det alltid var mitt fel om vattnet tog slut i flaskan vi skickade runt under träningen eftersom jag var så stor och ju måste ha druckit allt själv. Och om man skulle leka tre nån gång så hängde min närvaro alltid löst. Om de andra ville leka två var det jag som rök. mest berodde det nog på att jag helt enkelt inte var populär. Jag var nog för kaxig.

Tuff tjej - även utanför rökrutan.

Tuff i rökrutan

När Belinda började högstadiet bytte hon skola. Målmedvetet gick hon ner i vikt under sommaren och redan första dagen fick hon gå förbi rökrutegänget på väg in i skolan och föll pladask.
– Jag ville också vara så där tuff och liksom ”vad kollaru på?”
Hon bestämde sig raskt för att det var så hon skulle lämna anonymiteten och bli någon.
– Jag började röka och efter några månader vågade jag köpa ett paket och gå ut och ställa mig där i rökrutan. Det funkade.
En ny identitet var skapad och lilla, tjocka Belinda fick träda undan för rökrutebruden. Men hon tänker mycket på att den där utsatta tiden inte vaccinerade henne mot att bete sig likadant. Att den som varit mobbad lika gärna kan mobba och bevisa sig genom att sparka neråt.
– Jag kommer ihåg en gång på Hammarkullediscot. Hur jag såg en tjej stå där helt ensam, i gången in mot dansgolvet. Hon hade på sig ett jättefint pärlhalsband. ”Så jävla töntigt”, tänkte jag. “Var tror hon att hon är nånstans?” Vi gick fram till henne, jag och min kompis, och ryckte det av henne. Pärlorna bara forsade ut över golvet. Fy fan.
Hon ryser till och säger att jag ska skriva att om nån känner igen sig vill hon säga förlåt.
– Man kunde lukta sig till det där på något vis. Vem som inte bara är själv en stund, utan liksom ensam på riktigt. Det är som Flugornas Herre att vara barn.

När hon var sexton skiljde sig föräldrarna. Hennes pappa lämnade Belindas mamma och hon beskriver det som en riktigt kass ålder att bli skilsmässobarn i. Belindas relation till sin pappa blev sämre och sämre.
– Jag hade ju fullt upp med mitt eget liv. Med att vara tonåring och allt sånt där. Och så var min mamma ledsen samtidigt.
Till slut bröt hon helt kontakten med sin pappa. Hon valde att inte träffa honom och de sågs inte alls förrän några år senare.
– Samtidigt blev det en ond cirkel. Jag var den som bestämde att vi inte skulle ses, men ändå var jag arg på honom för att han inte försökte mer. Att han inte kämpade för att få träffa mig. Men det var som att vi båda blev trötta. Det var så mycket bråk.
– Efteråt har han berättat att han gick på min student, fast han stod en bit bort.

Kan bli USA:s president

Men trots tonår och bråk var Belinda alltid målmedveten. Oriktat målmedveten, men ändå. Hon säger att hon alltid hade en känsla av att hon skulle komma därifrån. Att det skulle gå bra. I gymnasiet, när alla hennes kompisar ville ”jobba med turism, kanske på hotell”, adopterade Belinda samma dröm. Men hon drömde om att bli hotellchef.
– Det är mamma som gjort mig sån. Hon tror att jag klarar allt. Hon tycker nog att jag skulle kunna bli USA:s president om jag bara bestämmer mig för det.
Har du känt att du haft något att bevisa för alla andra, de som var taskiga mot dig?
– Ja, jag har väl det också. Det är bara att jag mår så dåligt när jag hör andra människor prata om revanschlust. Ofta framgångsrika män med arbetarklassbakgrund. ”Jag vill ha revansch på hela samhället”, väser de, och så är de sextio år med bostadsrätt, fet bil och ett jobb på Dramaten. Jag säger bara ”lägg av!”
Efter ett år med journaliststudier i USA (om än inget presidentgig) hamnade hon på manusskrivarlinje på RMI Berghs i Stockholm där hon bland annat fick praktik på såpan Skilda världar. Sedan väntade en massa småjobb, en vända på en reklambyrå och till sist: ett eftertraktat sommarjobb på Expressen. Där mötte hon Linda Skugge.
– Linda var ju kändis. Hon öppnade helt andra dörrar än jag. På den tiden var det ju ingen som hälsade på mig i hissen, men alla visste vem hon var.
Tillsammans drog de igång bokprojektet Fittstim som skulle visa sig bli ett stycke modern feministhistoria. Texter av olika unga kvinnor som alla hade gemensamt att de identifierade sig själva som feminister. Boken väckte enorm uppmärksamhet. Mycket på grund av den rättsliga tvisten kring ett argt brev som Ulf Lundell skrivit till musikrecensenten Karolina Ramqvist (”Lilla gumman […] har du alldeles kissat på dig?”) och som publiceras i första utgåvan av boken, men också för att feminismen i slutet av nittiotalet är på frammarsch. En ny generation unga kvinnor läser och älskar boken och de unga skribenterna bakom Fittstim, som med undantag för Linda Skugge, är mer eller mindre okända, blir plötsligt uppmärksammade mediefeminister.

Smekmånad – tack vare Janne

Och nu, femton år senare, har Belinda följt upp boken som blev hennes genomslag. Hon tror själv att projektet aldrig hade kunnat bli av om hon inte hade lämnat Stockholm och flyttat hem till Göteborg igen för ett jobb på SVT Debatt.
– I Stockholm umgicks jag i ett slutet system. Jag jobbar med media. Min man är journalist. Alla mina vänner där arbetar med och pratar om samma saker som jag. Det blir rundgång.
SVT Göteborg tycker hon är annorlunda. Att de har blicken riktad utåt. Mot tittarna i stället för mot mediebranschen. Att det kanske är det som gör att de ibland anklagas för att vara alltför folkliga. Men att börja på ett så utskällt program som Debatt var en omställning.
– Jag gillar att få kämpa. Det passar inte mig att ligga som en mätt lat katt. Och eftersom alla var så arga på Janne (Josefsson) blev det rena smekmånaden för mig.
Ja, jag såg att du till och med fått en hel del beröm för din insats där på Flashback.
– Vad skrev de då? “Fet hora, fast duktig hora?”
Något sånt, ja …
– Jo, de gillar nog mig. Det finns något ruffigt och okonstlat med ett program som Debatt som går hem i såna kretsar.

Journalisten Belinda Olsson drivs av uppriktig nyfikenhet, inte av dolda agendor, menar hon själv.

Men det var också ett uppvaknande.
Debatt krossade delvis min syn på det offentliga samtalet. Vilket äckligt jävla folkförakt det finns. Hur sociala medier, journalistkollegor och författare pratar om människor som är med i programmet. Hur man ser ner på den som tycker saker på fel sätt, saknar ord och formuleringar. Pressekreterare som ringde och frågade ”ska vi sitta på apberget, eller får vi duellbord?” Jag kan inte för mitt liv acceptera att det är något slags rimlig jargong att kalla människor för apor.
Varför var du där?
– Det är på riktigt för mig. Det känner jag ibland att folk inte förstår. De tror att det är något slags skämt när jag gör ”feminism” eller Debatt. Det är inget skämt. Det är verkligen inte det. Det är i alla högsta grad på riktigt, jag bara gör det på mitt sätt. Och det sättet råkar vara väldigt långt ifrån hur de tycker att man ska vara i ett mer… intellektuellt klimat.

Ingen lattepappa

En annan viktig anledning till att hon och Ali tog med barnen hem till Göteborg var att Belinda ville vara närmare sina föräldrar. Både sin mamma och sin pappa.
– Pappa och jag fick kontakt igen, något år efter att jag flyttat till Stockholm. Han skrev ett jättefint brev och vi sågs på en uteservering och grät och pratade tills stället stängde.

När Belindas far plötsligt dog under en utlandsresa 2011 kom det som en chock. Hon pratar långsamt om hur det är att tänka på vad som händer sen.
– Neneh Cherry beskrev det i en intervju nyss, hon sa att när ens föräldrar dör är det som att gå på ett glasgolv som plötsligt går sönder. Sista skyddet mot det som är under är borta.
Jag frågar om hon var pappas flicka som liten, men det var hon inte, säger hon. Hon tror däremot att de liknar varandra, hennes far och hon. Att hon kanske fått sin arbetsmoral från sin mamma, men behållit en närhet till skrattet och en förmåga att slira lite från sin pappa
– Min pappa var ingen lattepappa. Men han var väldigt rolig. Det hände saker runt honom. Jag tänker att den här gubbstammen håller på att försvinna med de lite äldre männen som inte riktigt har koll på allt man ska säga och inte säga.

Jag ber henne förklara och hon tittar ut genom fönstret på det där sättet jag lärt mig känna igen från teve och berättar om den gången han kom hem till henne och Ali för att hälsa på. Han hade tagit en cigg och blivit bjuden på whiskey och sen plötsligt var han borta. Och så var även barnen. När de letat igenom gården hittade Ali och Belinda till slut Belindas pappa och bägge barnen i närmsta kiosk där de stod och spelade på hästar. Han hade tyckt att det var dags att lära dem hur det går till. Hon skakar vantroget på huvudet och skrattar genom gråten.
– Jag saknar honom så otroligt mycket. När jag kom hem till honom den sista gången, efter hans död, hade jag inte varit i hans lägenhet på ett tag. Det var väldigt prydligt och städat. Han var alltid lite pedantisk på något sätt. Men så låg det en GP mitt på bordet, uppvikt på ett uppslag med en bild på mig. Det var intervju som gjordes när jag tog jobbet på Debatt och flyttade hem till Göteborg. När jag såg det så brast det för mig.

The show must go on.

TEXT: Kajsa Bergström

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan