Posted by & filed under Reportage.

Illustration: Semiotext

Debatten om medicinering av ADHD med amfetaminliknande preparat rasade som värst för några år sedan. Då gällde det barn. Nu handlar det om vuxna och frågan är: Går det att bota kriminalitet, missbruk, hemlöshet och andra sociala problem med ett piller?

 

De senaste tre åren har 140 aktiva missbrukare i Göteborg behandlats med de narkotikaklassade läkemedlen Concerta och Ritalin. Kritiker menar att man har genomfört ett avancerat experiment på en utsatt grupp människor. Det finns ingen forskning som visar att medicinerna fungerar på aktiva missbrukare med ADHD. En av få genomförda studier visar att medicinerna till och med kan öka risken för återfall i missbruk. Socialstyrelsens bedömning är dessutom att medicinering av ADHD är helt otänkbar i en situation av okontrollerat missbruk.

Mannen bakom de kontroversiella behandlingarna av missbrukare med ADHD heter Bo Söderpalm. Han är överläkare vid beroendekliniken på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och arbetar fyra timmar i veckan på vårdcentralen Hemlösa.
Bo Söderpalm är medveten om att hans metoder är kontroversiella. Han har inga problem att förstå att man kan tycka att det är ett experiment han håller på med: »Många av mina patienter har redan gett upp och då prövar vi detta för att se om det kan hjälpa.«
En del av kritiken mot Bo Söderpalms metoder kommer från Järntorgsmottagningen som är en öppenvårdsmottagning för missbrukare. Enligt Irene Böhm, som är sektionsledare på mottagningen, handlar motståndet om att man försöker medicinera bort ett problem som inte enbart är medicinskt.
»Det hjälper inte bara med Concerta och Ritalin. Många har genomgående stora funktionsnedsättningar och behöver annan hjälp, till exempel boendestöd. Det krävs mycket för att få till en fungerande tillvaro. I värsta fall behåller personen i fråga ett sidomissbruk. Efter ett tag blir han kanske av med medicinen när han blir inlagd för avgiftning.«
Irene Böhm tycker inte att det är bra att ta medicin överhuvudtaget när man är inne i ett aktivt missbruk. En missbrukare kan inte sköta medicineringen, de har inte koll på vad de stoppar i sig för andra droger som i kombination med medicinerna kan ge negativa effekter på kroppen.
Bo Söderpalm är medveten om att han inte har mycket till forskning att luta sig tillbaka mot och han håller med om att det hade varit bra om allt skett i en annan ordning. Forskning först, tillämpning sedan. Men han är tveksam till om någon någonsin kommer att göra de där studierna. Det kostar för mycket pengar och läkemedelsindustrin är inte intresserad av att bli förknippad med beroendeproblematik.
Hans huvudforskningsområde, som handlar om att hitta en medicin mot alkoholism, är till exempel läkemedelsindustrin måttligt intresserade av. Bo Söderpalm tror att det beror på att det är en besvärlig patientgrupp som lever ett rörigt liv och som har många kroppsliga sjukdomar. »Det är som upplagt för biverkningar och dödsfall.« Har inte du varit rädd för att något ska drabba dina patienter?
»Nej, jag har inte varit så orolig eftersom effekterna av missbruket är så mycket värre. Jag har träffat patienterna var fjortonde dag och har kunnat kontrollera hur de mår. Ibland kan man till och med se på utsidan att de har blivit bättre, att händerna blivit rena eftersom de har slutat leta koppar, eller att armvecken är hela.«
Bo Söderpalm berättar att även om det inte finns mycket forskning så finns det en hel del beprövad erfarenhet från andra håll i landet som visar att ADHD-medicinerna fungerar på missbrukare. Han är inte den ende som provat behandlingsmetoden och han har inte varit först. De mest lyckade studierna där vuxna med ADHD har behandlats med Concerta och Ritalin har dock utförts i mycket kontrollerade miljöer där fasta rutiner och drogfrihet varit en förutsättning. Bland annat så har 30 intagna på Norrtäljeanstalten behandlats med ADHD-medicin under tre år. I radioprogrammet Studio ett från den 25 april i år, berättar de intagna om medicinernas effekter.
»Allt stannade upp och ett moln av lugn svepte över mig« säger en man som i reportaget kallas Ali.
Han beskriver att han blev förändrad över en natt. Från att ha dömts för olika våldsbrott 14 gånger så kunde inget längre få honom att slåss. Avdelningen där studien pågick beskriver han som en hippieavdelning utan den aggressivitet och attityd som fanns på anstaltens andra avdelningar. Nu lät det istället ungefär »Ursäkta Anders, kan jag få låna din bok?«
I utvärderingen av projektet presenteras även beräkningar på vad medicinering av ADHD kan spara samhället. Om alla 30 deltagarna i projektet håller sig från brott och droger i framtiden så sparas 60 miljoner om året. Det kan jämföras med projektkostnaden per år som ligger på tre miljoner kronor. Om bara tre av de 30 deltagarna, tio procent, lyckas så sparar man ändå cirka 80 miljoner kronor på 20 års sikt.
Men utvärderingen visar också på stora problem i övergången från kriminalvård till vardagen utanför anstalten. Många har inte fått tillgång till medicinerna efter att de har muckat och för en del har det inneburit återfall i grov kriminalitet.

Christer Karlsson, ordförande för KRIS – Kriminellas revansch i samhället, berättar att de inom sin organisation inte accepterar vare sig Concerta eller Ritalin. Han menar att medicinerna triggar människor att dra i gång med sitt missbruk igen eftersom de flesta har varit narkomaner tidigare. Preparatet räcker inte och man börjar laborera, blanda med annat. Christer Karlsson är även tveksam till hur preparaten påverkar människors beteende.
»Andra känner att här står det inte rätt till. De upplever att personen i fråga är påverkad av något. De beter sig lite pundigt helt enkelt.«
Själv diagnosticerades han med MBD som barn och behandlades med amfetamin. Det gjorde att han blev lugnare och klarade av att vara i skolan, men sedan blev han också narkoman och var det i 30 år. Han ser en tydlig koppling mellan medicineringen han fick som barn och missbruket som sedan följde.
Norrtäljeanstaltens positiva resultat tror han beror på att medicinen kan funka bra när man är på insidan. När man kommer ut blir det en helt annan sak.
»Det fungerar inte att bara dela ut piller. Visst, det är billigt och bra, men människor som får diagnos blir besvikna. De får ingen hjälp, de sitter bara där med ett piller.«
Ordföranden för KRIS i Göteborg, Martin Johansson, delar samma åsikt.
»Ber man att få träffa en psykolog efter att man har fått diagnos, så finns det inga resurser. Det är psykisk misshandel att ställa diagnos utan att ge någon hjälp.«
Martin Johansson är dock inte lika kategoriskt emot medicinering som sin ordförande i Stockholm. Han, anser att vissa människor behöver medicin, men är kritisk mot är att det inte finns några riktlinjer för nedtrappning. Själv tror han att han skulle ha fått diagnosen om det gjordes en utredning på honom i dag. Hansson har ADHD och medicineras mot det, men själv har han har hittat andra sätt att hantera problematiken. Han tycker det är tråkigt att ADHD bara förknippas med negativa egenskaper.
»Så fort någon har lite extra energi så skämtar man om att han eller hon har ADHD. Men det finns ju också positiva egenskaper med den här diagnosen. Man måste inte alltid medicinera och pacificera. Man kan försöka ta fram det som man var duktig på i barndomen. Inte bara ge ett piller och så blir allting bra. Men det är det enda sjukvården erbjuder.«

Till skillnad från en del andra menar Bo Söderpalm att det faktiskt räcker med medicin i många fall. Vissa patienter behöver dock mycket stöd, framförallt när det finns andra komplicerade diagnoser med i bilden. Men när de började behandla missbrukande ADHD-patienter så fanns det helt enkelt inte några sådana resurser. Några omfattande utredningar för att ställa diagnos har inte heller gjorts. Istället har en screening genomförts som har begränsats till tre formulär som patienten har fått fylla i. Har möjligheten funnits så har även anhöriga fått fylla i ett formulär om patientens ungdomstid. Bo Söderpalm har sedan bedömt symptomen genom att noggrant gå igenom patientens sjukdomshistoria när han träffat dem.
Irene Böhm på Järntorgsmottagningen är skeptisk till detta förfarande:
»Jag är för att man gör noggranna utredningar så att man ser vad man ska behandla för. Annars kan det ju bli som att ge smärtstillande mot magont. Har man levt ett rörigt, trassligt, långt missbrukarliv i 30-40 år så kan det dessutom vara svårt att veta vilka problem som är skapade av missbruket och vad som är ADHD.«
Problemet som hon ser det är att den här typen av behandling är ganska ny samtidigt som sjukvården inte riktigt har hängt med. Det har varken funnits budget eller personalresurser för att täcka de stora behov som finns.
»Många individer hoppas på hjälp, men får vare sig utredning eller medicinering.«
Bo Söderpalm har dock inte låtit sig hindras av bristande resurser. »Folk hinner dö innan de blir utredda« säger han.
»Detta är ett farligt tillstånd.«

Han ser de genomförda behandlingarna som ett pilotprojekt som utifrån förutsättningarna har fungerat väl. Det var ett bra sätt att skaffa erfarenhet. Att alla patienter lades på en läkare gjorde att han kunde skaffa sig en bredare bild av effekterna. Han menar ändå att det optimala är att påbörja medicinering under ordnade former, till exempel när en missbrukare blivit intagen för tvångsvård. Då kan man först avgifta, sedan inleda behandling:
»Det är det bästa, men det är inte alltid möjligt.«

Ingen uppföljning eller utvärdering har ännu gjorts men Bo Söderpalms gissning är att hälften av de 140 behandlade patienterna har fått en riktigt bra hjälp av medicinen. Ytterligare 30 procent har den fungerat tillfredsställande bra på. För 20 procent har den inte fungerat alls, förmodligen för att patienterna har haft andra diagnoser som depressioner, psykopati eller antisociala personlighetsstörningar.
En viktig lärdom enligt Bo Söderpalm är att dosen måste anpassas efter olika personer. Han tror att så mycket som 90 procent av vuxna med ADHD skulle kunna bli hjälpta av medicinen om doserna anpassades. Kritiken verkar Bo Söderpalm ta med ro. Han säger att det handlar om att han har en biologisk, farmakologisk bakgrund och är färgad av det synsättet, medan kritikerna främst kommer från det psykosociala hållet. Det handlar delvis om ideologi, menar han. Det har också handlat om pengar, att resurserna hittills tagits från ordinarie budget.
May Axelsson är chef på vårdcentralen Hemlösa i Göteborg som hälften av Bo Söderpalms 140 patienter kommer ifrån. Hon menar att resultaten av medicineringen talar för sig självt. Sedan de började behandlingarna har hon med egna ögon sett personer som aldrig läst en bok förr börja läsa, hon har sett män och kvinnor som tack vare medicineringen kan klara av ett eget boende, sköta ett jobb och fungera igen som föräldrar.
»Tänk dig ett barn som äntligen får växa upp med en drogfri förälder, det är så att man kan bli religiös på kuppen.«
Bo Söderpalm kommer från och med hösten jobba heltid på Sahlgrenskas beroendeklinik och lämnar därmed vårdcentralen Hemlösa. Hans patienter håller därför på att flyttas över till olika beroendemottagningar, vilket inte går varken lätt eller fort enligt May Axelsson. Förändringen innebär dock att behandlingen i fortsättningen kommer att ske under mer kontrollerade former, vilket hon tycker är bra. Även om det kanske leder till att vissa förlorar sina mediciner.
»Det kommer att bli räddningen för vissa, för andra kommer det innebära att de faller ur. Men man måste kontrollera droganvändningen.«
Hennes slutsats är ändå att hade inte Bo Söderpalm kommit och jobbat på vårdcentralen Hemlösa så hade aldrig den här gruppen fått möjlighet till en diagnos och tillgång till medicin för sin ADHD. Väntetiderna på en utredning ligger normalt på mellan tre månader och sex år. Genomsnittstiden är tre år. Bo Söderpalms hemlösa patienter fick en genväg in i systemet. Vilka resultat medicineringen kommer att ge på lång sikt är det dock ingen som vet.

Posted by & filed under Reportage.

Inför riksdagsvalet blickar vi tillbaka på en mandatperiod där sociala medier slog igenom inom politiken. Beundrande spanade man över Atlanten och försökte inlemma Barack Obamas nätframgångar i sina egna politiska gärningar. Resultatet? Sociala medier vs svenska politiker: 6-0.
Peter Pedersen och evighetsmaskinen

Hösten 2007 håller riksdagen en utfrågning om energiteknik. En ivrig Peter Pedersen (V) passar på att föra fram en lösning på hela energiproblemet:
»En fråga alltså tekniskt, vi som är så gamla så att vi har cyklat med en dynamo som får fram lyse omedelbart, kan man inte tänka sig ett litet batteri… Om man kör i 90 kilometer så har man ganska mycket luftmotstånd – kan man inte driva någon typ av minisnurra på bilen som laddar upp batteriet? /../ Ska det här verkligen vara så svårt teknisk – ett batteri som både kan laddas upp och föra över så att man inte måste ladda det?«
Vad Peter Pedersen snackar om är alltså att lösa energikrisen med en evighetsmaskin. Snart sprids videoklipp från utfrågningen på youtube och skadeglada kommentarer dröser in från höger och vänster.
Riktigt besvärligt blir det dock först när en ny användare registrerar sig för att ihärdigt försvara Peter Pedersen. Det dröjer inte länge innan de flesta är övertygade om att denna användare i själva verket är Peter Pedersen själv.
Se klippet

Annika Qarlsson analyserar valnederlag

I juni 2009 har valet till europaparlamentet summerats. Flera av riksdagspartierna har backat medan Piratpartiet tjongat till med över sju procent av rösterna. Centerpartisten Annika Qarlsson bestämmer sig för att analysera det inträffade på sin blogg.
»Många ha senaste veckan försökt ge svaren på varför det gick som det gick i EP-valet. Tänker inte bidra med någon lång utläggning på vad jag tror. Däremot så finns en tanke och en reflektion kopplat till Piratpartiets framgång med många unga män som lagt sin röst på dom för att värna den personliga integriteten. Tänker på statistiken som kom härom dagen som visar att det är ofattbart många unga kvinnor som våldtas av unga män som de känner lite grann eller lite mer. Och jag får inte ihop det – tycker unga män att integritet är viktig eller tycker de inte det???«
Snart är internetdrevet igång och efter ett misslyckat förtydligande får Annika Qarlsson två dagar senare göra en panikartad pudel:
»Jädrigt klantigt att skriva så att många uppfattar det som att jag anklagar dom för att vara våldtäktsmän. Fel av mig! Helfel av mig!!!«
Läs inlägget

Pressekreteraren och arbetslinjen

Januari 2010 bajsar någon i Edvard Unsgaards trappuppgång. De påföljande händelserna får honom att känna att det är ett perfekt tillfälle att använda Facebook för att tydligt beskriva vinsterna med regeringens politik.
»[Jag] tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus. Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb.«
Snart hade inlägget twittrats ut av en journalist under rubriken »Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard definierar arbetslinjen: ›invandrare‹ som torkar bajs på söndagskvällen.«
Dagen därpå ligger händelsen på Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladets förstasidor. Edvard Unsgaard känner sig snart manad att förtydliga sig på sin Facebook:
»För att undvika missförstånd: Jag tycker att det är helt fantastiskt att få ett jobb gjort så snabbt, oavsett vem som gjorde det. Det var det jag menade med arbetslinjen. Tydligen finns det de som tolkat det jag skrev som att invandrare bara ska torka bajs. Inget kan vara mer fel.«
Senare under våren meddelas att Edvard Unsgaard lämnar sitt jobb hos statsministern för att istället bli politiskt sakkunnig hos migrationsminister Tobias Billström. Om bytet av jobb har något samband med bajsstädningen är inte känt.
Läs inlägget

Niklas Wykman och Ship to Gaza

Den 31 maj bordas hjälpsändningen Ship to Gaza av den Israeliska armén. Moderata ungdomsförbundet ordförande, Niklas Wykman, känner att det är läge att utnyttja de sociala medierna för att snabbt kommentera det inträffade. Resultatet blir en överraskande nöjd kommentar på Facebook:
»Bra att Hamas nu inte får det besök de hade förväntat sig. /../ Ship to Gaza är nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna israelutrotare«.
Snart översvämmas Niklas Wykmans Facebook av kritik och hans kommentar blir en nyhet i bland annat Aftonbladet.
När det sedan står klart att såväl den svenska regeringen som i princip hela övriga världen varken står på Israels eller Niklas Wykmans sida i fråga om bordningen blir det dags att lite smidigt byta bort sin inställning mot en sprillans ny. Denna gång genom ett officiellt uttalande på Muf:s hemsida:
»Som engagerad för fred och frihet för alla människor är det som nu hänt i Gaza och Israel tragiskt och djupt beklagligt. /../ Det som har hänt på båtarna måste utredas och de ansvariga måste ta konsekvenserna av en sådan utredning.«
Och när inte detta räcker för att stoppa vågen av kritik kommer ännu ett svettigt inlägg på temat schizofreni: »Så att det är klart för alla: Som vän till Israel är jag mycket besviken på Israels agerande vid aktionen mot Ship to Gaza./../«

Läs twitter-inlägget

Marie Granlund och kepsar bak-och-fram

I mars 2008 lägger den borgerliga regeringen fram ett förslag som går ut på att skrota det individuella gymnasieprogrammet. I stället ska man låta elever som saknar godkänt betyg i kärnämnena gå kvar ett år extra i grundskolan. Socialdemokraternas utbildningspolitiska talesperson Marie Granlund kritiserar förslaget i Sveriges Radio och slänger in en överraskande bisats om klädattribut i sitt resonemang:
»Man ser de här [eleverna], många gånger pojkar med kepsen bakochfram, och vi tror inte att det är bra att man går med elever som är yngre, att man är kvar i den miljön.«
Snabbt finns en länk till radioinslaget med Marie Granlund upplagt på ett av Sveriges största forum där man undrar vad hon egentligen när för syn på elever som misslyckas med sina studier.
Lyssna på inslaget

Minister snackar tidelag

Februari 2007 debatterar riksdagen frågan om man ska införa hårdare lagstiftning för sexuella övergrepp på djur. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) bestämmer sig för att gå upp i talarstolen och problematisera frågan:
»Är det, och ska det vara… lagligt att… på ett kön… stryka på något som för exempelvis en hund… smakar eller luktar gott… för att låta denna hund… slicka av det som är påstruket på könet… Ska det vara tillåtet att smeka en tik på spenarna av kärlek… eller ska det räknas som ett sexuellt nyttjande av djur?«
Ett klipp från debatten hamnar snart på nätet där det idag har visats nästan 160 000 gånger under rubriken »Jordbruksministern säger för mycket«.
Se klippet på: http://url.faktum.se/pqwri

Posted by & filed under Reportage.

I de gamla skrifterna utmanades Gud av den onde som slog vad om att han (ja man får väl förmoda att det rör sig om en han) mäktade vända den Godes skapelse ifrån honom. Det skulle vara lätt som en plätt, skröt fanskapet om.
Den Gode antog vadet, ty vad kunde han annat göra? Inte ville han visa sig feg. Han ville visa sig utmanaren värdig. Ty han trodde på sin skapelse mänskan, det bästa han nånsin åstadkommit. Och han hade åstadkommit mycket.
Tror vi på detta skulle vi alltså vara offer för vadslagning på hög nivå.
Jag kan tänka mig att det gick till sålunda: en dag när Gud satt och snickrade på nya världar bankade det på dörren. Det var Djävulen, som var syrak på Gud därför att denne var allsmäktig. Djävulen var avundsjuk. Det enda Djävulen kunde var ju att ställa till med djävulsskap.
»Jag har hört om din nya uppfinning Människan« sa Satan.
»Ja, vad är det med den?«
»Jag slår vad om att jag ska vända deras sinnen ifrån dig.«
»Hahaha, sur som vanligt. Varför försöker du inte med något själv? Börja med något enkelt, som amöbor och sånt, och du ska få se att du en vacker dag blir lika stor som jag. Ärkeängeln Gabriel kan lära dig allt om DNA men glöm inte att det är jag som har patentet.«
Satan gick, sur som fan.
Ryktena lät inte vänta på sig om att redan den förste mänskan, Adam, låtit sig luras av sin moatje, Eva, som i sin tur låtit sig luras av en listig orm, varefter de fördrevs från paradiset. En talande orm! Bara det skulle gjort mig misstänksam. Men jag är misstänksam av naturen, speciellt mot reklamindustrins alla vackra kvinnor som frestar och lovar.
Men den gode guden lovade att så länge det fanns en enda god mänska kvar skulle han låta världen bestå. Han liksom den Onde ville självklart se utfallet av detta märkliga vad.
Det är ju ingen hemlighet att denna värld är i behov av en läkare. Jag vet inte hur det är på andra platser, då jag inte varit på särskilt många andra planeter. Inga alls, faktiskt. Därför kan denna fortfarande vara den bästa av världar, för att citera filosofen Leibniz.
Vi blev vadslagningsobjekt, likt duellstridstuppar folk satsar pengar på, bara med den skillnaden att kampen försiggår i vårt inre.
I vadet ingick förstås att mänskans fria vilja skulle råda. Vad annat? Om den Gode uppenbarade sig för folk skulle grunden för vadet omintetgöras, ty då skulle alla mänskor fjanta omkring som små ögontjänare och hyckla godhet. Gud skulle framstå som en slags godhetens diktator. Alla förstår ju att utfallet av detta inte skulle bli rättvist. Därför: inte en skymt av Gud! Han lät dessutom den onde krydda världen med virus och naturkatastrofer jordbävningar, sjukdomar, översvämningar och dylikt, så att ingen skulle förledas tro att skapelsen var helt igenom god. Men ingen skulle heller tro att världen var ond, så han gjorde naturen vacker och man o kvinna åtråvärda för varandra.
Frånvaron av en verklig auktoritet medförde att det uppstod ett virrvarr av religioner, den ena mer bisarr än den andra, och alla bekämpade varandra. Tron på en gud var nog så uppriktig, men i mänskans förvirrade sinne antog guden ganska knepiga former. En tillät köttätande, men inte på fredagar, en annan förkastade grisar, en tredje gud hade sällskap av minst åtta gudar till, och flera hade tio armar och två huvuden. Det fanns också de som bara erkände en Ond gud, djävulsdyrkarna. Och så har vi ateisterna.
Det är ens omöjligt att ana en gud bakom skapelsen, bara det är misstänkt. Det betyder antingen att a) att det inte finns nån gud, bara önsketänkande. Eller b) att livet är ett gigantiskt gudsexperiment i syfte att utröna vad vi är för ena typer.
Det enda jag kan se som antyder en skapare är vår förmåga att tro. Tron som tar vid där allt annat slutar. Därför måste jag tro. Jag lever, därför tror jag.
Det vi vet är inte lika intressant. Om allt vore känt och förklarat vore det outsägligt tråkigt att leva. Varje mysterium är intressant tills gåtan lösts.
Det är tron, hoppet och kärleken som driver oss framåt. Störst är kärleken. Utan dessa tre hade vi stannat på amöbastadiet, en ganska tråkig form av liv.
All you need is love.

Posted by & filed under Reportage.

Livet är tomt och innehållslöst som en påse, om man inte fyller det med nånting. Det kan vara vad som helst, vad man har fallenhet för: golf, schack, sex, frimärkssamlande, religion, knark – whatever. Jag har kommit fram till att livet är något som ska genomlidas. Själva vår existens är tråkig, meningslös och utan betydelse. Själva existensen är inte nog. Livets handlingar är viktigare än livet självt.
Jag har slutat tro på Gud. Jag har svårt att tänka mig en allsmäktig fader som sitter uppe i sin himmel och dömer oss efter våra gärningar. Det var sådant jag trodde på när jag var liten, eller ville tro på. Numera anser jag att det är frågan om ett önsketänkande. Det är i och för sig också en tro. Men som liten ville man tro på Tomten. Det gav livet mål och mening. Finns det några snälla barn…?
Livet är som det är, en bräcklig slump, något unikt och fantastiskt, exempellöst enastående och märkligt, men utan någon som helst vidare betydelse. Om några miljoner år slutar solen att skina och allt som hänt på denna planet är borta, väck, glömt, utan att ge bestående avtryck. Egentligen borde vi alla hoppa i sjön, om det inte vore för att vi envisas med att fortsätta vilja leva. Och tro på det godas seger. Det vill säga oss själva.
Vi vill liv. Men livet är ingen gåva, som vissa säger, livet är ett tvång, en slump, en existentiell förbannelse, en övergående föreställning. Någon har sagt att livet är en sexuellt överförbar sjukdom med hundraprocentig dödlig utgång. Det ligger något i det.
Frågan är om vi vill liv bara för att vi råkar leva, eller om vi ville det innan vi föddes, som Schopenhauer menar är anledningen till att vi finns. Ingen gud kommer och klappar mig på axeln och säger: deppa inte grabben, allt ska lösa sig.
Usch vad jag låter deprimerande. Ja där ser ni själva. Ni står inte ut med min deprimerande tanke utan vill helst fylla livet med något glatt och trevligt, peka på mål och mening. Men just den absoluta frånvaron av mål och mening ger innebörden av mål och mening dess extra betydelse. Det är som gud. Lyser med sin frånvaro. Bekantskap sökes med högre väsen som har makt att förändra vardagen och världen. Livet är vad man gör det till. Det är till exempel därför jag sitter och skriver just nu. Det ger mig någonting, annars hade jag inte sysslat med det.
I varje andetag, i varje rörelse, i varje stavelse söker mänskan mål och mening. Men alla svar lyser med sin frånvaro, liksom den store guden. Och även om svaret inte betyder någonting vill jag ändå ha det. Jag har ju en fråga. Jag lurar mig med självbedrägeri och jag trivs med det.
Min fru har just lämnat mig, för vilken gång i ordningen vet jag inte, det är därför jag känner mig som jag gör. Därför vet jag, känner jag, hur bräckligt allting är, livet i sig, känslor, förhållanden, förhoppningar, tro, illusioner och chimärer. I går var Kina fantastiskt, idag är det en kall och otrevlig plats, endast diffust upplyst av barer som serverar öl, ungefär som blinkande stjärnor på en nattsvart himmel. En tröstlös vandring från ena baren till den andra och inte ens ölen smakar gott längre, serverad av servitriser som alla påminner om min fru. Ja hon lämnade mig därför att jag blev full. Jag brukar annars se till att aldrig bli full, det är det värsta hon vet, mycket värre än världskrig, naturkatastrofer och digerdödar, men jag kan ju inte hjälpa att promillen ibland överstiger ett visst gränsvärde i förståndet. Om jag åtminstone hade minnet kvar, kunde jag bemöta hennes anklagelser på ett adekvat sätt. Men det sista jag minns att hon sa var: drick du ditt jävla vin (svensk översättning) och slängde igen dörren. Jag kan fortfarande höra hennes snabba högklackesteg i trappan som sakta tonar bort i fjärran. Annars är hon ganska liberal, min fru. Jag får dricka fem öl om dagen, på restaurang. Det händer att jag dricker två. Då skämtade vi om att jag har tre tillgodo. Man samlar poäng.
Livet är tomt och innehållslöst som en påse, om man inte fyller det med något. En öl till! Hon har just givit mig den bästa anledningen att fortsätta dricka.
Senare denna eftermiddag kom min fru tillbaka. Allting är förlåtet. Nu skiner solen igen, himlen är blå, Kina är fantastiskt och det finns en Gud. Allting har betydelse igen. Har jag sagt något annat?

Posted by & filed under Guldspadevinnarna, Reportage.

Bild: Mario Prhat
Under våren granskade Faktum behandlingshemmet Västkustfamiljen i en serie reportage. Som en följd av granskningen tar Socialstyrelsen nu det unika beslutet att omgående dra in behandlingshemmets tillstånd.

I vår granskning av Västkustfamiljen kunde vi bland annat berätta om hur bristande rutiner ledde till att Leonard Kagmark, 24, mördades av en annan intagen. Vi avslöjade också kopplingar mellan behandlingshemmet, dess ägare och Hells Angels och vi visade hur kollektiva bestraffningar användes i verksamheten i strid mot svensk lagstiftning. Granskningarna fick stor uppmärksamhet och ledde till att ett flertal kommuner genast sa upp sina avtal med Västkustfamiljen. Socialstyrelsen och Kriminalvården inledde även egna undersökningar. Som ett resultat av sin undersökning tar nu Socialstyrelsen det unika beslutet att omgående återkalla Västkustfamiljens tillstånd att bedriva behandlingsverksamhet på Marstrand. »Det händer nästan aldrig att vi ser så allvarliga brister att vi beslutar om stängning. För det mesta går bristerna att åtgärda, men i det här fallet är inte det ett alternativ« säger Britt-Marie Börjesson, biträdande enhetschef på Socialstyrelsen. Bakgrunden till det drastiska beslutet är de fyra tillsynsbesök som Socialstyrelsen genomfört efter Faktums granskning. Vid dessa besök uppmärksammades så allvarliga missförhållanden att Socialstyrelsen bedömde att de »innebär fara för enskildas liv, hälsa eller personliga säkerhet i övrigt«. Bland de allvarligaste bristerna nämns:

  • Västkustfamiljen tog emot en LVU-placering trots att det enligt tillståndsbeviset framgår att det inte är tillåtet.
  • Västkustfamiljen utsatte en LVU-placerad ungdom för kränkande behandling som riskerade hans fysiska och psykiska hälsa
  • Västkustfamiljen har ingen uppföljning av allvarliga incidenter i verksamheten
  • Västkustfamiljen har trots upprepad kritik från tillsynsmyndigheter inte lyckats avskaffa förekomsten av bestraffningar i verksamheten

Socialstyrelsen kritiserar också Västkustfamiljen för de kopplingar till Hells Angels som vi kunde avslöja i aprilnumret av Faktum: »Socialstyrelsen ifrågasätter om en person med anknytning till verksamheten kan anses som lämplig om denna upprätthåller förbindelse med kretsar som utövar organiserad brottslighet«. Redan nästa vecka ska behandlingsverksamheten vara nedstängd enligt Socialstyrelsens beslut. Pressmeddelande från Socialstyrelsen Socialstyrelsens beslut Socialstyrelsens tillsynsrapport

Posted by & filed under Reportage.

SVT Arkiv

 

 

En störtad kung, en adoption, ett slaganfall, ett äventyr i Paris och en muta. Vi berättar historien om hur familjen Bernadotte kom till makten.

Julklockan hade slagit 1985 och familjen Bernadotte hade bjudit in hela svenska folket till sitt kök inför den årliga korvstoppningen. Aldrig hade vi skådat ett så stänkfritt och värdigt inpressande av köttrens i djurtarm. Det var rojalistiskt, det var folkligt. Det var Twin Peaks.
Kanske var det här kungafamiljen peakade. Idag har den tunna blåa linjen mellan rojalistiskt och folkligt för länge sedan passerats. Idag återstår bara folkligt.
Det är fyllor på Stureplan, rallykarriärer, fotomodeller och otrohetsaffärer. Och när kronprinsessan till slut bjuder in svenska folket till sitt bröllop så är det ingen spännande, inavlad prins från Liechtenstein som ska kyssas vid altaret utan en vanlig enkel kille från Ockelbo.
Det känns som om vi kommit till en punkt där det bara är minnen av fornstora dar som håller spänningen kring kungahuset vid liv. Och familjen Bernadotte har onekligen en historia väl värd att berätta kring lägerelden:

Allt började 1808 då Gustav IV Adolf lyckas dra in Sverige i krig med Frankrike och Ryssland. Kriget blev ett totalfiasko som resulterade i att kungen blev avsatt. I hans ställe trädde Karl XIII in. Problemet var att kung Karl saknade barn och vid det här laget var gammal som en 61-årig gata.
Kungen fick helt enkelt adoptera en dansk liten man vid namn Kristian August av Augustenborg till tronarvinge. För att kunna smälta in bättre bytte Kristian August namn till Karl August. Men det gjorde ingen större skillnad eftersom han året därpå dog av ett slaganfall. (Som en parentes kan nämnas att Karl Augusts död ledde till ett jädra konspirerande som slutade med att riksmarskalk Axel von Fersen blev ihjälslagen av en samling fyllegalna stockholmare som trodde att han giftmördat tronarvingen.)

Det är här Jean Baptiste Bernadotte, senare känd som Karl XIV Johan, kommer in i bilden. Men ändå inte. Egentligen var den svenska riksdagen helt inställda på att adoptera en ny dansk. Fast med det misslyckade kriget mot Frankrike i minnet fick man för sig att skicka ett sändebud för att stämma av med Napoleon först.
Till sändebud utsågs löjtnant Carl Otto Mörner. Vad man inte visste var att Carl Otto Mörner hade en egen agenda. Han hade nämligen fått för sig att det vore coolt om någon av Napoleons marskalker blev kung över Sverige.
När han nu ändå var nere i Paris så tyckte han att han lika gärna kunde lägga ut lite krokar. På den vägen kom han i kontakt med fursten av Pontecorvo, Jean Baptiste Bernadotte. Och denne Bernadotte tyckte att det verkade svinfett att bli kung i Sverige.
Carl Otto Mörner återvände hem med det glada budet. Vid det här laget var den tilltänkte danske arvingen, Fredrik Kristian, redan informerad om att han skulle bli Sveriges nya tronarvinge. Carl Otto Mörners tilltag var således inte det minsta uppskattat och som tack för sina insatser placerade han i husarrest.
Men bollen var redan i rullning. Napoleon hade blivit sugen på att en av hans män skulle regera Sverige och Bernadotte själv skickade upp en lobbyist för att övertyga den svenska riksdagen om det rätta i att välja honom till tronarvinge. Det sägs att det som fick vågen att tippa över till Bernadottes fördel var att hans sändebud lovade Sverige stora ekonomiska fördelar.
I vilket fall så slutade det med att den svenska riksdagen pissade på Fredrik Kristian och enhälligt valde Jean Baptiste Bernadotte till svensk tronarvinge.

Kanske tycker vissa att det här är en historia full av för mycket random händelser och pinsamheter för att berättas. Att det känns lite genant att bakgrunden till familjen Bernadottes kröning utgörs av ett misslyckat krig, en adoption, ett slaganfall, en lynchning, en löjtnant på äventyr och en rejält tilltagen muta.
Fuck that. Det är en ärorik historia. För det är en berättelse som inte kan berättas om några andra svenskar än kungafamiljen. Vem som helst kan vara otrogen, köra rally eller gifta sig med en gymägare från Ockelbo. Men vem, förutom en riktig kungafamilj, kan stoppa korv utan spill eller utnyttja tillfälligheter för att tillskansa sig ett helt rike?
Stryk bröllopsdagen 19 juni ur kalendern och ringa in 21 augusti istället. Då är det exakt 200 år sedan fursten av Pontecorvo valdes till tronarvinge av en enhällig riksdag.

Posted by & filed under Reportage.

 

Samla familjen, sammankalla dina vänner, sänd ut en budkavle efter dina grannar. Nu är det äntligen här – det superpopulära, dubbelroliga, trippelunderhållande familjespelet Sverigedemokrat eller nazist?

I skrivande stund pekar opinionsundersökningarna mot att Sverigedemokraterna kommer att nå över den magiska fyraprocentsgränsen i höstens riksdagsval. Det är inte illa pinkat av ett parti som bildades av medlemmar ur rasistiska organisationer och vars första partiordförande hade sin bakgrund i det nazistiska Nordiska rikspartiet.

Idag beskriver sig Sverigedemokraterna som ett demokratiskt och nationalistiskt parti som tar avstånd från rasism och främlingsfientlighet. Men frågan är hur långt deras ideologiska utveckling gått sedan de kastade ut de sista brunskjortorna ur partileden.

Vi printade ut samtliga principprogram och idédokument från Sverigedemokraternas hemsida och korsläste dem med liknande handlingar från fyra svenska nazistorganisationer. Det hela resulterade i det superpopulära familjespelet Sverigedemokrat eller nazist?

Starta spelet genom att klicka här!

Posted by & filed under Reportage.

I morse när jag vaknade var jag arg på Karl XII. Vilken idiot, tänkte jag så fort jag öppnade ögonen. Konstigt, jag har ju läst min Hermans Historia och alltid tyckt att Kalle var hyvens innerst inne.
Det var ju inte han som började kriga, utan stygga kusinerna Peter den Store, August den Starke och Fredrik av Danmark. Släkten är värst, som det heter. Krig på den tiden var ofta privata uppgörelser mellan olika furstehus, vanligt folk hade bara att hänga med.
Men om jag varit soldat och fått halva foten bortskjuten och Hans Höghet hade sagt: Hå, det är väl ingenting! vet jag inte vad jag hade gjort.
Man kan förstå att han fick en kula i skallen.
Om det nu var mord. Norrmännen var också arga på honom. Med all rätt. Det är inte bra att invadera andra länder.
Samtidigt var det lite synd om honom. Han dog som oskuld. Fick aldrig uppleva en kvinna. Och i den mån han drömde om kvinnor, dolde han det väl. Jag vet inte hur hans sexliv gestaltade sig, för jag antar att han inte var abnorm. Men det sägs att han sov med handen på värjskaftet.
Men oskuld var han inte på ett annat sätt. Gud vet hur många han tog livet av. Det sägs att när han kom hem på kvällen efter ett fältslag, skakade han kulorna ur rocken. Folk dog som flugor omkring honom, men själv klarade han sig i arton långa år av krigande.
Inte att undra på att folk trodde han var ›hård‹ mot kulor.
Jag har förresten en egen teori om varför folk så villigt och glatt offrar livet i krig. Soldater våldtar till höger och vänster, eller är hänvisade till bordeller. Ofrånkomligen får de allsköns sjukdomar. Och på den tiden fanns inte penicillin.
Jag kan tänka mig att de drabbade gladeligen kastade sig ut i striden i hopp om att gjuta en snabb död. Alla som haft klamydia vet vilken infernalisk klåda den ger upphov till. Man blir galen. Sju resor värre än fienden.
Det var kanske därför Kalle klarade sig så bra.
Men han tog illa vid sig av den sista kulan. Han har nog än i denna dag inte fattat vad som hände. Bråkdelen av den sekund det tar för en kula att passera tvärs igenom ett huvud medger ingen tid till reflektion.
Nu ligger han i sin sarkofag i Riddarholmskyrkan och samlar damm. Utan att dra in så mycket som ett öre till statskassan. Bara kostar en massa pengar i underhåll. Dom tittar till honom ungefär vart hundrade år för att försäkra sig om att han ligger i säkert förvar. Nu sist läste jag att kistan ska öppnas för femte gången, man hoppas att med modern DNA-teknik äntligen få fast mördaren. Preskriptionstiden för mord gäller tydligen inte för kungamord.
Jag har en utmärkt idé: varför inte göra som ryssarna gjorde med Lenin – öppna kistan för allmänheten mot en fet inträdesavgift. Lenin i sin glaskista har samlat in många sköna rubelmiljoner till ryska statskassan genom åren, kanske den enda goda affärsidé som kommit av den sovjetiska monopolkapitalismen.
Kalle är poppis. Till och med i Kina känner man till honom. Han blir garanterat en publikmagnet och kommer att dra in mycket pengar, i stil med regalskeppet Vasa. Folk kommer från när och fjärran. Man kunde dekorera väggarna med Gustav Cederströms magnifika karolinermålningar, krydda med standar och fanor, lägg därtill till lite häftig bakgrundsmusik med trummor och trumpeter, kanonmuller, gnäggande hästar och så vidare. En omgivning han skulle känt sig mer hemmastadd i än den dystra gravkammaren.
Han gjorde landet skada med sitt envetna krigande, för även om det inte var han som startade, förlängde han kriget med sin halsstarrighet. Nu kan han arbeta av skadan genom att göra lite nytta för landet som död istället.
Och kanske till och med försörja kungahuset och betala Victorias bröllop.