Posted by & filed under Reportage.

Lenarto

Lenarto

I Kina röker vi inte bara på restaurang, vi askar och fimpar på golvet också. Det tog emot i början, men efter en vecka kändes det som den naturligaste sak i världen, trots den obligatoriska No Smoking-skylten. Jag gillar oxå att man kan köpa öl i affären jämte och ta med den in på krogen, samt av kyparen få ett dricksglas. Inget mattvång. Vi är alla kamrater i Kina.

Det är såna saker som gör att jag trivs i Kina, förutom det vänliga folket.

Det finns restauranger i Kina som är rökfria, verkligt rökfria. Men de flesta har den där lilla retliga skylten bara för syns skull. Målsättningen är rökfrihet. Men det ska mycket till för att få kineserna att fimpa. Kina har högst andel rökare i världen av alla folk, och ifråga om sina laster är kineserna högst konservativa. Bara det här med att man kan köpa cigarretter på apoteket!

Men restaurangköken. Ibland får jag för mig att jag är utsatt för ett gigantiskt practical joke, att Kina inte är ett verkligt land utan att flygplanet dumpit ner i ett slags Lustiga huset och att nån närsomhelst kommer fram till mig och säger: »Smile, you`re on Candid camera!«

Som igår, när vi var på restaurang, jag och frun och en väninna. En av rätterna på menyn var Grandmas drunken fish (Mormors druckna (dränkta?) fisk) Det lät ju intressant och jag beställde. In kom en tallrik soppa med ett stort fiskhuvud som stirrade på mig med gapande mun. Det är i just sådana ögonblick jag tror att jag är offer för kinesiska Dolda kameran. Väninnan tittade uppfordrande på mig: »Ser det inte gott ut?« medan frun vred sig av skratt.

När jag sen skulle gå på toa visades jag ut i ett av de värsta kök jag sett, med kockar i smutsiga grå förkläden som stod och lagade till jättegrytor insvepta i stora ångmoln, omgärdade av plötsligt uppflammande eldar, det såg precis ut som nåt slags sagornas helveteskök, och sen vidare ut i ett mörkt rum, tydligen någons bostad, där en gumma satt och stickade jämte en gubbe invirad i en blå filt som blängde på tv och kom ut och upp på en avbalkning, där det fanns en toalett i stå-upp-variant i det absolut anskrämligaste skick jag nånsin sett. Spindelväven hängde som draperier i de aldrig öppnade små fönstergluggarna, garnerade med små spindellik från samma tidsperiod. Som gjort för dolda kameran.

Det lustiga är att det finns risiga hak vars toaletter håller god standard och tvärtom, ganska fina restauranger med dåliga toaletter eller inga alls.

Men det finns bättre restauranger. Jag kommer ihåg en gång när fruns chef bjöd ut oss på en verkligt flott restaurang i Shanghai, tillsammans med hennes man och syster och några till. Det glänste av guld överallt, och vid varje pelare stod en kypare i stram givakt, beredd att efterkomma ens minsta önskan. (Där var det dock inte lämpligt att fimpa på golvet.). Dom ville få mig att berätta vad som skilde Sverige från Kina, i mitt tycke.

Jag sa något om att folk kan ligga döda i sina lägenheter i åratal i Sverige, utan att någon saknar dem, samt att man i Kina kan gå ensam mitt i natten, och bara möta trevligt folk som hjälper en tillrätta. Det kan man inte i Sverige utan risk för liv och lem.

»Finns det verkligen inget negativt med Kina?« undrade de. Jag måste ju ha snappat upp en hel del under mina år här.

»I så fall är det den stora skillnaden mellan rika och fattiga« sa jag. »Att det syns så tydligt utanpå. I Kina prålar folk gärna med sin rikedom, guldklockor och blänkande sidenkostymer, medan man i Sverige inte gärna vill utmärka sig. Vara men inte synas.«

Jag vet inte hur vi kom in på sjukdomar, men av nån anledning berättade jag att röda handflator är tecken på skrumplever. Det kan man läsa i alla läkarböcker, men läkarna vet inte varför. Detta ledde genast till att alla började jämföra sina handflator. Utom en av männen som satt och skruvade på sig nervöst. De andra var på honom: »Ska inte du oxå?« Han kände av grupptrycket, och att inte bekänna färg i det läget, insåg han, skulle vara värre än allt annat. Till slut visade han upp sina handflator. De var så röda att de skiftade i violett.

Resten av kvällen sa han inte ett pip, bara satt och blängde. När vi sedan bröt upp, betalade och tog på oss ytterkläder och paraplyer – det regnade i Shanghai den kvällen – och tog farväl av varandra gav han mig endast en förintande blick. Den mannen skulle jag inte vilja möta igen, och absolut inte i en mörk gränd.

Jag kände att jag skapat mig en ovän i Kina. Be aldrig en kines att visa sina handflator. Det kan sluta illa. Att var alkoholist i Kina är något mycket allvarligare än att vara det i Sverige. Vilket förresten är en annan av skillnaderna mellan Kina och Sverige.

Posted by & filed under Reportage.

Bild: Mario Prhat

Sveriges viktigaste pris för grävande journalistik delades ut sista helgen i mars. I år tog Faktums reporter Anna Wallenlind Nuvunga hem Guldspaden i kategorin tidskrifter, för sina avslöjande reportage om behandlingshemmet Västkustfamiljen.
»För ett avslöjande av de skrämmande och dolda villkoren bakom en lovprisad missbruksvård, genomfört med mod, ihärdig systematik och trots en liten tidnings knappa resurser« skriver juryn som motivation till sitt val.

»Det känns fantastiskt att vinna en Guldspade för Faktum. Det är en bekräftelse på att andra tycker att det vi gör är bra och viktigt« säger Anna Wallenlind Nuvunga, precis hemkommen från det årliga grävseminariet där priset delades ut. »Man lägger ner så oerhört mycket tid när man jobbar med grävande journalistik och ibland kan det kännas otacksamt, som om det man kommer fram till går obemärkt förbi. Vi är dessutom en liten tidning med små resurser och då blir man extra stolt över att få det här priset.«

Hur kom det sig att du började granska just Västkustfamiljen?
»Det handlar ju om en av våra hjärtefrågor. Missbrukarvården måste bli bättre. Idag är det så många som åker in och ut på behandlingshem utan att något händer. Det handlar ofta om ren förvaring av människor, eller att man blir utsatt för behandlingsmetoder som saknar all vetenskaplig grund. Så var det på Västkustfamiljen. Myndigheterna har ett stort ansvar för detta, och deras roll är något som jag i efterhand önskar att jag hade hunnit lägga mer fokus på.«

Det hade ju gått rykten länge om Västkustfamiljen och ändå hade ingen granskat dem tidigare, vad tror du det beror på?
»Bra fråga. Sedan jag blev nominerad till Guldspaden har många journalister hört av sig och berättat att de i åratal tänkt granska Västkustfamiljen men att det av olika anledningar inte blivit av. Kanske är det för att de flesta journalister har tagit fasta på ryktena om samarbetet med Hells Angels och att det kändes så svårt att kunna hitta belägg för dem. Min utgångspunkt var snarare de behandlingsmetoder man använde. Sedan upptäckte jag att det låg mer än jag trott även bakom de andra ryktena. Så kopplingarna till HA kom liksom på köpet.«

Din granskning ledde ju till att Västkustfamiljen miste sitt tillstånd och gick i konkurs. Men vet du vart de intagna tagit vägen idag?
»Ja, de flyttades till andra behandlingshem, vilka vet jag inte. Men man kan hoppas att ju fler dåliga behandlingshem som försvinner, desto fler bra öppnar. I stället för att hundratals miljoner skattekronor går till ställen som visar sig vara skadliga för många av klienterna. Men det kräver också att myndigheternas tillsyn fungerar.«

Vad upplevde du som svårast med det här jobbet?
»Det fanns många delar som var svåra rent tekniskt. Till exempel att tolka mängder av årsredovisningar och liknande. Men det allra svåraste var nog ändå rädslan att det inte skulle bli bra för dem som ställt upp och berättat för mig. Jag träffade bland annat föräldrarna till Leonard Kagmark som mördades i sin säng på Västkustfamiljen. Ingen myndighet hade lyssnat på deras kritik tidigare och det var fruktansvärt jobbigt för dem att riva upp alla sår igen. Därför var det oerhört skönt att reportagen fick effekt. Att det faktiskt gjorde skillnad.«

Läs samtliga reportage i granskningen

När allt går åt helvete
Mordet ska utredas – tre år senare
En för alla, alla för en
Kompis med Hells Angels
Kommuner säger upp avtal med Västkustfamiljen
Efter Faktums avslöjande – Västkustfamiljen förlorar sitt tillstånd
Västkustfamiljen förlorar sin största kund
Västkustfamiljens överklagan avslås

Posted by & filed under Reportage.

Dario Espiga i Västnytt + klipp om projektet från media och kommunen. OBS, bilden är ett montage.

Hemlöshetsforskare är överens. Det finns en metod som fungerar. En metod som faktiskt kan, om inte utrota hemlöshet, så minska den drastiskt. Och nu har Göteborg äntligen infört den. Fast ändå inte. Vi reder ut begreppen.

Västnytt i början av 2011. Två långa inslag om kommunens nya hemlöshetsarbete. Intervju med en av de lyckligt lottade före detta hemlösa. En nöjd Dario Espiga i studion som förklarar vad Bostad först innebär. Speakerrösten berättar att modellen är beprövad utomlands med bra resultat.
Telefonsamtal till Faktum:
»Grattis, nu har ni fått som ni vill!«
»Va?«
»Ja, nu har ju kommunen infört housing first.«
Visst hade det varit fantastiskt. Om det hade varit sant. Om det hade stämt att »kommunen lämnar den misslyckade boendetrappan bakom sig och accepterar att hemlöshet framförallt beror på bostadslöshet« som Göteborgs-Posten skrev i en ledare några månader tidigare. Också det apropå Bostad först-projektet.

Bostad först-modellen bygger på en mycket enkel grundtanke: Inte förrän man har ett tryggt boende så är det möjligt att ta itu med de andra problem som många hemlösa dras med: Hur man ska bli drogfri, hur man ska betala av sina skulder, hur man ska få kontakt med sina barn, hur man ska kunna få ett jobb.
De som förespråkar modellen anser att ett eget fast boende är en grundläggande mänsklig rättighet. Man ska inte tvingas visa att man förtjänar att bo. Rent praktiskt fungerar det så att hemlösa ges vanliga förstahandskontrakt utan särskilda krav och villkor. Därefter erbjuds insatser som är helt frivilliga och utgår från varje enskild persons behov och vilja.
Tiotusentals människor i Sverige bor i dag utanför den ordinarie bostadsmarknaden. De kostar samhället oräkneliga miljoner varje år utan att det löser det grundläggande problemet. Bara en av tjugo av alla de som traskar upp och ner i kommunernas boendetrappor når ända upp och får en egen lägenhet. Ett eget hem. Resten fortsätter att traska upp och ner, år ut och år in.
Detta sätt att hantera hemlöshet på har Faktum beskrivit, kritiserat och debatterat i snart 10 år.

Hemlöshetsforskare menar att den sekundära bostadsmarknaden med olika typer av kontrakt som socialtjänsten administrerar snarare är ett hinder än en hjälp för hemlösa. Bostaden används både som straff och belöning, vilket leder till att de boende tvingas till ständiga uppbrott.
De boende ska följa en mängd olika regler för att få bo kvar. Det kan till exempel handla om att man inte får ha inneboende eller husdjur och hyresvärden kan i de flesta fall låsa upp dörren till lägenheten eller rummet även utan hyresgästens samtycke. På vissa ställen får man inte överhuvudtaget ha besök. Den som missköter sig riskerar vräkning med omedelbar verkan.
Forskare är även kritiska till att socialsekreterare använder sin tid till att agera hyresvärdar och bostadsförmedlare i stället för att göra det de är utbildade för – hjälpa människor med deras problem.

På Socialhögskolan i Lund har en forskargrupp med professor Hans Swärd i spetsen tröttnat på kommunernas hemmasnickrade boendetrappor. De vill att svenska kommuner på allvar läser in sig på den forskning som finns och att de gör om och gör rätt.
Flera svenska kommuner har antagit deras utmaning, bland annat Malmö, Helsingborg och Stockholm. Samtidigt har 23 personer i Göteborg fått andrahandslägenheter i ett projekt som kommunen marknadsför som ett Bostad först-projekt. Förutom 16 lägenheter i samma hus på Hisingen finns även nio insprängda lägenheter i andra delar av staden.
I Västnytts inslag om projektet refererar man till universitetet i Lund. Men när vi ringer upp professor Hans Swärd säger han att han inte alls skulle definiera projektet i Göteborg som Bostad först.
»Det finns många avarter internationellt som kallas Housing first. Men de utvärderingar som har gjorts av projekt med positiva resultat har som förutsättning att det handlar om egna kontrakt. Det är en nyckelfråga. Med förstahandskontrakt och frivillig hjälp kan man lyckas även med människor som har väldigt omfattande problem. Människor som tidigare setts som hopplösa fall.«

Han frågar sig vad som blir kvar av Bostad först-tanken om hyresgästerna, som i Göteborg, inte får egna kontrakt – de bor fortfarande på en sekundär bostadsmarknad där socialtjänsten har makten över kontrakten, skillnaderna mellan dem och andra grupper av hyresgäster kvarstår.
Om kommunens ambition är att uppfylla kriterierna på längre sikt så stör det honom inte så mycket. Men om man bara kör på med gamla metoder med härbärgen och boendetrappor, då är det inte riktigt att använda begreppet Bostad först.
»Det här är ingen liten käck metod som man kan genomföra halvhjärtat. För att det ska lyckas krävs massiva åtgärder inledningsvis. Det är dyrt i början, men det lönar sig på lång sikt.«
Han är dessutom tveksam till att de flesta av de som ingår i projektet här i Göteborg har placerats i samma hus, något som blir väldigt stigmatiserande för de boende menar han.
»Integration är viktigt, att man inte bygger som i Danmark där det finns exempel på riktiga avvikarreservat. Den här typen av boenden har alltid haft ett komplicerat förhållande till omgivningen och har mött motstånd från allmänheten.«
Hans Swärd och de andra hemlöshetsforskarna i Lund förespråkar i stället att lägenheterna ska vara helt vanliga hyreslägenheter utspridda i det ordinarie bostadsbeståndet.

Cecilia Hansen Löfstrand forskar om hemlöshet på sociologen i Göteborg. Inte heller hon anser att projektet uppfyller de grundläggande kriterierna för att kunna kallas ett Bostad först-projekt. Men Göteborgs kommun är inte är ensamma om att slira med begreppen. Många kommuner vill driva Bostad först-projekt. I alla fall nästan Bostad först-projekt. Det finns hundra olika anledningar till att man inte kan eller vill uppfylla alla krav, menar Löfstrand.
»Det är ändå positivt att det börjar finnas ett intresse för modellen, det har funnits ett starkt motstånd under lång tid att pröva något annat. Det är bra att det börjar luckras upp.«

Margita Johansson som är ansvarig för projektet kan inte svara på varför det marknadsförts som Bostad först.
»Jag har aldrig velat kalla det Housing first eller framställa det som något nytt och revolutionerande. Vi vill jobba i det lilla och ser detta som ett komplement till den övriga boendeverksamheten.«
Inte heller Dario Espiga kan ge något tillfredsställande svar på den frågan. Han menar att skillnaden mellan Bostad som grund och Bostad först inte är så stor.
Men forskarna tycker att skillnaden är stor. Den viktigaste principen, förstahandskontrakt finns ju inte med i ert projekt.
»Det viktigaste är inte vad vi kallar det för, det viktigaste är vad vi får för resultat« svarar Dario Espiga och undrar irriterat om vi tror att de har försökt luras.
Och visst finns det förändringar i det synsätt som ligger bakom Bostad som grund jämfört med tidigare lösningar. Framförallt gäller det hur kontrakten är utformade.

Margita Johansson visar ett tvåsidigt andrahandskontrakt med en bilaga. Bilagan innehåller de många regler som de boende måste följa om de bor i en av kommunens träningslägenheter; att hyresvärden har tillträde till lägenheten, att man inte får ha husdjur, inte får förtära alkohol med mera. Men de här reglerna gäller inte för de hyresgäster som bor i lägenheter inom Bostad som grund.
»Här ställer vi inga krav, utöver de som ställs på dig och mig, att vi betalar vår hyra, sköter lägenheten och tvättiderna, inte stör grannarna. Vår roll är att stödja hyresgästförmågan.«
Tanken är att de boende ska ta över kontrakten efter två år, men det är inte färdigförhandlat.
Vem avgör om de boende får ta över kontraktet till slut?
»Personalen avgör om hyresgästen i fråga är redo att ta över kontraktet, om det finns en stabilitet. Man hjälper ju ingen genom att låtsas att det går bra. Det spelar inte så stor roll i praktiken om de får vänta i två år på sina kontrakt. Känslan kan ju i och för sig vara annorlunda, men man kan inte vräka folk hur som helst när de har ett andrahandskontrakt, samma regler gäller som för ett förstahandskontrakt. Att det är ett andrahandskontrakt beror framförallt på att hyresvärden ska känna sig trygg.«

Posted by & filed under Reportage.

Kommunens hyreskontrakt

Trygga andrahandskontrakt som löper på tills vidare. Som man inte kan vräkas ifrån hursomhelst. Så beskrivs kontrakten inom projektet Bostad som grund. Hyresgästföreningen har en helt annan bild.

»Kommunen har i det här fallet skyddat sig med både hängslen och livrem« säger Conny Borup, jurist på Hyresgästföreningen i Göteborg, efter att ha gått igenom det kontrakt som används inom Bostad som grund.
Kontrasten mellan kommunens beskrivning av projektet och vad som faktiskt står i hyreskontrakten är minst sagt stor. I kontrakten har talet om trygga tillsvidareboenden plötsligt bytts ut mot hyresperioder som löper på med 14 dagar i taget och med uppsägningstider så korta som en dag.

Carl-Olof Emanuelsson på Social resursförvaltning, den förvaltning som har ansvar för Bostad som grund, hävdar att skrivningen om 14 dagar är praxis och även tillämpas i förstahandskontrakt. Att det är en skrivning som följer vad som står i jordabalken och är till för att hyresgästerna ska ha rätt att ångra sig och kunna flytta utan att betala uppsägningstiden.
Inget av detta stämmer, enligt Conny Borup.
»Under 30 år som jurist på Hyresgästföreningen har jag aldrig sett en sådan skrivning på ett kontrakt.«
Hans slutsats är att kontraktet har upprättats av någon som inte vet vad han eller hon sysslar med och att skrivningen inte kan tolkas på annat sätt än att hyresgästen kan bli vräkt med mycket kort varsel.
»Skrivningen är till för att skydda hyresvärden, inte hyresgästen« säger Conny Borup.
Enligt honom strider kontraktet rent av mot hyreslagen. Det är bara vid mycket korta kontraktstider man får lov att ha så kort uppsägningstid och inte när uthyraren, som i det här fallet, kallar det ett tillsvidarekontrakt.

[box]Fotnot: Strax efter att den här artikeln skrevs meddelade kommunen att de nu strukit skrivningen om 14 dagars hyresperiod.[/box]

 

Posted by & filed under Reportage.

Lenarto

Varje gång jag läser om Lars Vilks kommer jag att tänka på en gammal kompis till mig, Orvar, som också var något av en sensationsmakare, avsiktligen eller ej. Det vimlar av vilksar i tillvaron, men alla blir inte världskända. Orvars högsta önskan var att bli skådespelare och han såg verkligen ut som en filmstjärna á la Hollywood med sin örnnäsa och strama militäriska hållning. Idolen hette John Wayne. Orvar gillade USA och den amerikanska livsstilen. Där finns det bästa och det sämsta, menade han.

Detta är en sann berättelse om en högst remarkabel man.

Det adligt klingande namnet Riddarswärd hade han tagit. Det slog bättre an hos folk än det mer folkliga Jönsson, som han egentligen hette, samt att han ansåg sig bli bättre bemött av banker och myndigheter. Kanske inte så förvånande.

Han var utbildad sjuksköterska. Jag träffade honom 1979, då jobbade han som avdelningsföreståndare på Vasa Sjukhus i Göteborg. Han brukade klaga på att personalen fikade för länge, på patienternas bekostnad – han var mån om patienterna, det måste jag säga – så till den milda grad att de gick runt med petitionslistor för att få honom avsatt. De kallade honom Vasaskräcken. Orvar hade inget till övers för den tidens vänstervåg där man ›sparkade uppåt och slickade neråt‹ som han sa.

Det var inte helt riskfritt att vara kompis med Orvar. En gång pucklade vi på varandra med köksstolar efter att jag råkat fälla en kommentar om hans flickvän. Men dagen efter var vi sams igen.

1991 flyttade han till Oslo och blev avdelningsföreståndare på ett sjukhus. Jag hälsade på honom en gång, där han bodde på Bygdöy allé med sin flickvän. Bygdöy allé är Oslos statusgata, där ligger alla ambassader och konsulat, som kantas av opulenta villor som ståtar i förnäm avskildhet bakom höga murar och stängsel. Orvar tog banklån och krängde in sig i en bostadsrätt som en katt bland alla hermeliner. Från sin lägenhet hade han en fin utsikt över Oslos småbåtshamn.

I januari 1997 blev han förstasidesstoff i norska Aftenposten. Han hade i en intervju i en kristen tidning ansett norrmännen vara idioter på grund av av att de var undernärda, då de istället för att äta ordentlig lagad mat på lunchen åt medhavda mackor. Norge som nation håller på att gå under, menade han. Han var fullständigt allvarlig, bekymrad som han var över norrmännens mentala status. Norrmännen har inte ens vett att knulla, sa han, då de renoverar och bygger om sina lägenheter dygnet runt, kanske som en följd av näringsbristen.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Han blev nedringd av arga norrmän som hotade honom till livet och i norska tidningar blev han kallad den galne svensken. Han uppmärksammades också i GT och GP. Han såg sig nödsakad att fly till Sverige iförd lösskägg och peruk, emedan hans bild fanns på förstasidan i alla tidningar.

Nu har jag inte hört av honom på många år. Jag sa upp bekantskapen när han blev förintelseförnekare. Han hävdade att ›bara‹ ett 60 000-tal judar dog i de nazistiska lägrena, som en följd av dåliga sanitära förhållanden. Också ett utslag av sensationsmakeri. Ett rykte förtäljer att han gjort comeback i Norge, men nu långt bort ifrån Oslo, närmare bestämt i Trondheim.

Att skapa sensation låter sig inte göras utan en målgrupp som tar åt sig. Det är fansen som gör idolen, heter det. Försöket att skapa sensation kring kungen med skandalboken Den motvillige monarken misslyckades totalt när kungen bara sa: »Nu vänder vi blad«. Varenda busunge vet att det inte är särskilt kul att provocera nån som inte låter sig provoceras. Det är inte som att ›göra en Muhammed‹.

Faktum är att Lars Vilks och Muhammed är ganska lika. Muhammed hånade och förlöjligade också de gamla gudarna i den tidens polyteistiska Arabien och blev liksom Vilks hotad och förföljd i det han ansåg att det bara kunde finnas en gud.

Men Muhammed hade inte blivit så stor om det inte vore för att han utförde underverk. Folk på den tiden tenderade att bli sjuka och dö utan synbar anledning. Muhammed, som var en intelligent man, noterade att gemensamt för de drabbade var att de hade förtärt griskött. Varje kock idag vet att fläsk håller sig sämre än annat kött i värme. Muhammed förbjöd sina anhängare att äta fläsk och undret inträffade – de mystiska dödsfallen upphörde. Muhammed var den förste vetenskapsmannen att inte veta om att han var det. Judarnas Jesus var visserligen stor, kunde uppväcka döda, men Muhammed var snäppet större – han kunde förhindra dödsfall!

Och därmed var Allah född.

Posted by & filed under Reportage.

Petter Stenqvist är kanske mer känd som Pstq. Han gör musik med gruppen Mobbade Barn Med Automatvapen. Dessutom är han författare och någon sorts konstnär.

Det finns människor som vandrar hela vägen genom livet med skygglappar på. Få saker som inte påverkar dem personligen verkar beröra dem. De gånger de bekymras av omvärlden är när den gör sig påmind genom bristfällig snöröjning, trafikförseningar eller höjda elpriser. Riktigt förbannade på den blir de endast då löpsedlarna handlar om fallskärmsavtal eller bonusar i näringslivet. Annars blir de som mest upprörda av försenad post, telefonförsäljare och av att fel låt vann.
De är beredda att blir oproportionerligt ilskna på dålig mobiltäckning och slarv med tvättider. Volymökningen vid reklamavbrotten på tv:n förvandlas till en stötesten av monumentala mått.
De kan promenera bekymmerslöst genom en brinnande värld så länge deras kläder inte fattar eld. Jag är deras raka motsats. Det som en gång startade som ett fullt normalt intresse för omvärlden har sedan länge utvecklats till en besatthet.
Jag minns när jag som liten såg bilder från ett, som det verkade, evigt grått Moskva, där män med granitansikten tittade ut över en aldrig sinande ström av soldater och deras vapen. Jag minns att jag lärde mig om kärnvapen.
Ända sen jag satt i klassrummet och tittade upp mot himlen och undrade när någon tänkte trycka på den röda knappen har jag försökt förstå hur världen fungerar. Hur gärna jag än ville stoppa fingrarna i öronen och blunda hårt så klarade jag det inte. Kanske var det rädslan för det nära förestående bombregnet som kunde förvandla världen till en glasöken som gjorde det. Jag har läst sida upp och sida ner om konflikter, kupper och krig. På vägen har jag lärt mig lite om vad män med makt är kapabla till och vad som driver dem.
Det händer sällan att det går en dag utan att jag ser en nyhetssändning. Jag kan inte minnas när jag senast gick ett dygn utan att läsa nyheter från minst en källa. Dyker en konflikthärd upp i nyhetsflödet måste jag nästintill tvångsmässigt ta reda på så mycket som möjligt om den.
Varje länk jag klickar på leder till två nya länkar, och så fortsätter det tills de bildar ett jättelikt nät som jag sitter ohjälpligt fast i. Om något går av stapeln nu finns det alltid en historia bakom. Bakom den historian finns en annan historia. Har man väl börjat nysta i den trassliga väven finner man snart att alla trådar sitter fast i varandra på ett eller annat sätt, och medan man nystar för allt man är värd sitter det tusentals människor och väver vidare i andra änden.
Bakom allting finns alltid män, och i jämlikhetens namn en handfull kvinnor också, som är beredda att klättra över berg av lik för att nå sina mål.

Posted by & filed under Reportage.

Bild: Mario Prhat

Älskad av ett fåtal. Hånad av desto fler. Agnes Arpi går på opera och försöker förstå hur en kulturform kan väcka så motstridiga känslor.

Så har det då blivit dags för mig att göra mitt livs första besök på en operaföreställning. Själva operahuset har jag besökt förut, då för musikal och dans. Föreställningen jag ska se heter Alcina, och är en barockopera från 1735, skriven av Georg Friedrich Händel.
Publikens medelålder är hög. Det är en välklädd, stilig publik som ska se Göteborgsoperans andra föreställning av Alcina. Kostymer, kavajer, slipsar, klänningar och dräkter dominerar.
Vi tar plats på parkett framför en mörk scen. En vägg med ett fönster täcker scenöppningen och det är framför den väggen dramat tar plats när musikerna börjar spela. En kvinna och en man i mörka kostymer kommer ut på scen och när de börjar sjunga, på originalspråket italienska, visas den svenska översättningen i en skärm ovanför scenen. På så sätt kan också den som inte är förtrogen med berättelsen följa med.
De flesta har någon sorts uppfattning om opera. Många har också åsikter, som ofta rör annat än opera i sig. Vanliga sådana är att det är överklasskultur eller finkultur, ett kulturellt sammanhang som känns främmande för de flesta. Lars Lilliestam, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, skriver i boken Musikliv:
»Många kulturella sammanhang, som en konsert eller opera- och teaterföreställning, omges av ceremonier och ritualer som kan verka utestängande. Känslor av främlingskap och osäkerhet kan göra att man väljer bort vissa evenemang och aktiviteter«.
Enligt en musikvaneundersökning genomförd 1965 var ›operamusik‹ en av de minst populära genrerna. I samtida undersökningar säger sig mindre än fem procent tycka om opera.
När opera omskrivs eller recenseras i dagstidningarna är det för de redan invigda. Till skillnad från majoriteten av musikrecensioner, live och på skiva, tillämpas sällan betygssättning.

Scenen är djup och scenografin strikt minimalistisk. Svart, grått och vitt gör att associationerna går till betongbyggen i forna öststater, bunkrar och döda fasader. Statisterna ser identiska ut på håll, som om de hade masker. Blonda bleka män i svarta kostymer som rör sig långsamt och konformt.
Det är smått obehagligt, och långt från de överdådiga kostymer och överdrivna peruker jag tänkt mig hör till opera. Mellan de grå väggarna, som skiftar i storlek med hjälp av portabla väggar, rör sig figurerna i berättelsen: i centrum Alcina, den vackra trollkvinnan som lockar till sig man efter man och förvandlar dem till odjur när hon tröttnat. Handlingen cirklar kring två svartsjukespäckade triangeldramer. Första akten infriar några fördomar om konstformens inneboende tristess. Sceneriet står stilla, sångarnas rörelser ser fåniga ut trots det allvarliga anslaget, musiken är lättsam och den sjungna dialogen smått bondkomisk.
Att opera verkligen är något som provocerar syns tydligt i historien om Göteborgs operahus. Bygget kantades av politiska strider. Redan 1969 bestämdes att arkitekterna Lund & Valentin skulle rita ett nytt hus för musikteater, men politiska motsättningar fördröjde processen. När man så slutligen skulle börja bygga i slutet av 70-talet startades en vänsterpolitisk kampanj mot bygget.
Över 100 000 namnunderskrifter samlades in och ett protestmöte på Scandinavium 1977 samlade över 7 000 personer. Och motståndet skulle fortsätta även under nästa årtionde.
I ett jubileumsnummer av tidningen Proletären från 1995 blickar man tillbaka:
»1985. I mars beslutar Göteborgs kommunfullmäktige om rivning av Gamla Ullevi och bygge av ett nytt operahus på tomten. Endast Frank Baude röstade emot.«
Det blev en långdragen kamp.
»1989. I Göteborg rustar sig (r) ånyo för kamp mot planerna på ett nytt operahus, som åter aktualiserats.«
En av dem som var med och protesterade skriver till mig:
»Vi tyckte pengarna skulle gå till förortskultur och inte till finkultur. Det var för dyrt att satsa på ett skrytbygge som ytterst få människor i Göteborg skulle använda sig av. Den vanliga människan hade andra prioriteringar, typ teater om de egna villkoren, musik, sånt som man förstod (dock inte schlagerfestivalen, för den var kommersiell och häcklades). Sånt skulle vi ha. Tältprojekt och förortsteater. Jag hade inga direkta motargument mer än dessa. Mest av allt begrep jag mig inte på opera, tyckte det var tråkig kultur! Jag har aldrig gillat opera, men är mer vidsynt nuförtiden.«
Hösten 1994, invigdes slutligen Göteborgsoperan. Slutnotan för bygget hamnade på 558 miljoner kronor.

Det blir paus. Jag köper en barockt dyr macka och ett glas vin och spanar på paranta damer som småpratar i klungor. De flesta tycks smutta på just vin. Det är ont om plats och vi smyger oss inpå ett upptaget bord för att ställa ifrån oss glasen. Håller volymen nere när vi redogör för våra tvivel efter första akten, undrar vad de andra tycker och försöker tjuvlyssna. Förstår de något som gått oss förbi?
När signalen som markerar att föreställningen börjar igen ljuder måste jag svepa vinet. När folk passerar mig i bänkraden för att komma till sina sittplatser ber vi varandra om ursäkt och ler artigt.
I andra akten händer det något. Fnissandet, skruvandet och distansen till sångsättet, 1700-tal och märkliga instrument som teorber är borta. Solisterna är enastående, känslorna tidlösa. Människornas längtan och förtvivlan förmedlas över språkklyftor, tidsgap och olika kulturella förförståelser.
Förvånad märker jag att jag får gåshud när sopranen Ida Falk Winland sjunger ut Morganas förvirrade känsloliv. Det är samma strängar som populärmusiken spelar på, om än på ett sätt jag är ovan vid. Kombinationen mellan det visuellt strikta och återhållsamma och de stora gesterna i handling, sång och musik gör intryck, även om det ligger långt från den teater och de konserter jag är van vid.
I nästa paus viskar jag till mitt sällskap:
»Har du märkt hur artiga alla är?«
»Det är inte det att de är artiga, det är att de är glada att se unga människor här« viskar hon tillbaka.
»Det tror jag inte på« svarar jag.
När vi slår oss ner igen vänder sig kvinnan bredvid mig till oss och frågar med ett leende:
»Går ni på opera ofta? Det är så roligt att se unga människor i publiken.«

När vi lämnar Göteborgsoperan funderar jag på hur vilka föreställningar det finns kring opera, mina egna och andras. Enligt musikprofessorn och operaforskaren Anders Wiklund är det inte konstformen i sig som får människor att känna sig exkluderade, utan institutionaliseringen av den.
Det är alltså inte arior, uvertyrer, recitativ och mezzosopraner i sig som stänger ute. Det är när de placeras i en egen byggnad och omgärdas av ritualer som tröskeln höjs. När man tror att man måste veta vad begreppen betyder för att få ut något av den musikteater opera faktiskt är. Tar man operan ur operahuset försvinner också mycket av det ceremoniella runt om.
»Det är inte operahuset som bygger upp koderna, det är egentligen publiken som går dit som gör det. Ingen på operan säger att du måste gå klädd på ett speciellt sätt, man bryr sig om att leverera musikteater. Och jag kan se en fara för operakonsten i hur koderna och konventionerna skapas. Går du på en operafestival ser det annorlunda ut. Även om uppsättningarna är desamma är publiken en annan« säger Wiklund.
I Sverige var det förvisso kungligheter som började roa sig med opera, vilket har satt sin prägel på uppfattningar likväl som status. Därför är det intressant att det ser annorlunda ut i ursprungslandet, Italien, där opera både historiskt sett och idag har en bred folklig förankring.
»Det är väldigt kulturellt betingat. För en italienare är det där inget problem. Man har en annan inställning till konstformen. Opera har aldrig varit högborgerligt i Italien« förklarar Wiklund.
Kultur är inte bara sina etiketter. Det gäller opera, likväl som dansband och utsålda rockkonserter. Ingetdera kan reduceras till blott ›borgerligt‹, ›svennigt‹ eller ›kommersiellt‹. I slutändan väger den personliga upplevelsen tyngre.

Posted by & filed under Reportage.

Småbarnsföräldrar har lätt att tvivla på sin egen förmåga att ordna ett tillfredställande födelsedagskalas för sin avkomma. Detta har lett till en lukrativ marknad för eventsamordnare med föräldrar som målgrupp. Snabbmatsrestauranger har länge erbjudit flottiga barnkalas och många är de gamla lagerbyggnader som polska byggarbetare fyllt med rutschkanor och grälla färger för att en sociopatisk investerare ska kunna punga ut 140 kronor per otacksam snorunge och timme. Det rör sig om stora summor som kan sparas genom en gnutta initiativtagande och engagemang.

Erik Bergérus är Faktums korrespondent från den svenska verkligheten. Under vinjetten "Reporter utan gränser" tar han sig an ämnen och händelser där andra journalister skulle ducka.

Att erbjuda sina egna clowntjänster till småbarnsföräldrar bland släkt och vänner är ett perfekt sätt att spara pengar åt dem. Någon som erbjuder sig att vara clown för främlingars barn utan betalning förmodas med stor sannolikhet vara någon sorts pedofil. Vänd dig därför till barn i din närmsta släkt eller vänkrets, för att undvika prekära situationer och eventuella anmälningar. Om du faktiskt är pedofil rekommenderar jag istället sudoku eller fågelskådning.

Att vara clown kan liknas vid att vara lågstadielärare utan takt, ton eller ansvar. Alltså, som en gympamajje. Barn i grupp kan liknas vid panikslagna gnuer eller köttätande bakterier. De förstör eller förtär det som finns till buds och du kan vara säker på att åtminstone ett korpulent pojkbarn börjar rota i skåp efter mer Ballerinakex eller dillchips. En avsevärd del av clownens jobb blir att dra barnens uppmärksamhet från ömtåliga föremål och potentiell föda genom tokroliga och spontana upptåg.

Dagens barn verkar ha en sorgligt cementerad världsbild av att vuxna är fysiskt inkapabla att göra något roligt och det mesta i form av John Travolta-dans, kladdigt tårtätande och ögonkorsning kan framkalla oroväckande intensiva skratt. Nu för tiden lägger föräldrar sin lediga tid på att statusuppdatera Facebook och barn är därmed ännu mer ignorerade än de var för några år sedan. Att ge barnen lite uppmärksamhet kan därför göra underverk för din självkänsla, när dvärgarna flockas kring dina ben som de kärlekssvultna stackare de är.

I en sådan situation är det svårt att hålla tillbaka den överväldigande känslan av makt. Denna känsla kan ersättas av vanmakt till följd av att barnens otillfredsställda behov av fysisk närhet i hemmet resulterar i oprovocerat slentrianvåld riktat mot din clownkropp. Det kan däremot avstyras genom att rikta barnens uppmärksamhet mot något ätbart, eller i värsta fall genom en såkallad ›skarp tillsägelse‹.

Om du tvingar in barn i det medelmåttiga prinsessrummet, har de glömt det efter en vecka, eller fått men för livet. Att den illa sminkade hemmaclownen åt tårtljus och dansade som Peter Griffin genererar däremot en glädje som lever kvar i deras minne under överdrivet lång tid. Att ikläda sig en skavande näsa i slagtålig plast och bete sig illa är något jag varmt rekommenderar som lösningen på dina vänners taskiga ekonomi och dina självdiagnosticerade koncentrationssvårigheter.