Posted by & filed under Nytt nummer.

Krönikan
Nytt i tidningen! Petter Stenqvist är en av Faktums nya krönikörer.

Reporter utan gränser
Nytt i tidningen! I varje nummer rapporter Erik Bergérus från verkligheten.

Bostad, men först…
Under vintern har kommunen slagit på stora trumman och lanserat ett Bostad först-projekt.

Jakten på Johnny Bode
Vi berättar den svindlande historien om Johnny Bode – en av 1900-talets mest kontroversiella svenskar.

Rädda Ola!
Hur kommer det sig att tusentals svenskar engagerar sig för en enskild apa eller en hjärndöd noshörning?

Kultur utan etiketter
Få kulturformer trashtalkas lika mycket som operan. Agnes Arpi undrar vad det hela egentligen handlar om.

Min plats
Nytt i tidningen! I varje nummer berättar en av Faktums försäljare om sin försäljningsplats.

Intryck
Nytt i tidningen! Utökad kulturbevakning. I detta nummer: tolv album, Ebbot Lundberg och lite film.

Posted by & filed under Reportage.

I september 2001 nådde det första numret av Faktum Göteborgs gator. Sedan dess har vi hunnit med en del. Vi har synliggjort hemlösheten och människorna den drabbar. Vi har försett 500 hemlösa människor med sysselsättning och varje vecka registrerar sig nya försäljare hos oss.

Vi har stadigt ökat vår försäljning och har idag en genomsnittlig månadsupplaga på över 20 000 exemplar. Varje nummer läses i genomsnitt av 64 000 människor. Vi har vunnit Publicistklubbens stora pris och Guldspaden för våra avslöjanden kring behandlingshemmet Västkustfamiljen. 230 företag stödjer vårt arbete, vi jobbar med Forsman & Bodenfors. Vi har ett starkt varumärke med en kännedom kring 94 procent i Göteborgsregionen. Vi har 6 500 fans på Facebook vilket gör oss till en av Sveriges största tidskrifter inom sociala medier. Vi finns på Twitter och har 34 000 besökare på vår hemsida varje månad.

Allt det där kan ju låta bra. Sanningen är dock att hemlösheten är lika utbredd idag som den var när vi startade. Det betyder att vi fortfarande har stora utmaningar framför oss. Vi behöver göra en ännu bättre, än mer angelägen tidning. Vi behöver spetsa vårt arbete med hemlöshetsfrågan och vi behöver skruva upp volymen på vår opinionsbildning. Målsättningen är ett Sverige utan hemlöshet.

Nu söker vi dig som delar vår målsättning. Som brinner för tidningsutveckling och granskande journalistik och har ett starkt engagemang i samhällsfrågor. Vi tror att du har haft en ledande befattning på en redaktion och är van att omsätta visioner i tydliga mål och handlingsplaner. Som chefredaktör skulle du leda redaktionens arbete och bli Faktums ansikte utåt, en talesperson för hemlöshetsfrågan i Sverige.

Rekryteringen genomförs av Maquire som är specialister på rekrytering av ledare och som i stället för ersättning för det här rekryteringsuppdraget har en önskan: att fler företag och människor vill bidra till att antalet hemlösa minskar och helst försvinner helt.

Har du frågor är du välkommen att kontakta Karin Wallin, 031-303 30 55 eller Åse Torbjär Granath, 031-303 30 55.

Ansök via www.maquire.se senast den 17 april.

Posted by & filed under Reportage.

Illustration: Gorm Boberg

Enkla polisingripanden prioriteras framför svåra. Simpla pundare framför langare. Svenssons framför svårutredda yrkeskriminella. Vi berättar om vad som händer när statistik blir viktigare än resultat.

I en av Sveriges städer, vi kan kalla den stad A, har en narkotikarotel satsat stora resurser på att sätta dit en ökänd langare som säljer narkotika till ungdomar. Tio poliser har bedrivit spaning under flera veckors tid. Till slut har de tillräckligt med bevis för en fällande dom och griper langaren.
Samma kväll som langaren åker dit, blir poliser i en annan stad, stad B, kommenderade att plocka in några missbrukare. Statistiken på narkotikaområdet ser nämligen lite risig ut. Poliserna tar in två av de lokalt kända pundarna, avkräver dem varsitt urinprov och så var det klart.
Ingripandet mot pundarna ger två pinnar i statistiken. Ingripandet mot langaren bara en.

Det är tisdagsförmiddag på Café Vasagatan. Här serverar räddningsmissionen frukost flera dagar i veckan. Vid ett bord sitter tatueraren Larsa och dricker kaffe. Han säger att det är en etablerad sanning i missbrukarkretsar att polisen tar in samma person gång på gång för att bättra på sin statistik. Hans polare Uffe hör till dem som varit hårt ansatt.
Efter en stund dyker Uffe upp. Han berättar att han inte håller på så mycket med narkotika längre, därför har det lugnat ner sig med polisen. Nu var det säkert två månader sedan de tog in honom sist. Men innan dess togs han in var och varannan dag.
»Man fick vara glad om man hade kläderna kvar på kroppen efteråt. De tog allt man hade på sig om man inte hade kvitton. Och vem går omkring med kvitton på sig?«

Stefan Holgersson är polis och forskare vid Linköpings universitet. För tre år sedan gjorde ha en omfattande kartläggning av polisens narkotikabekämpning. Framförallt granskade han vilka effekter polisens kvantitativa mål fick på deras insatser.
De senaste åren har polisens arbete i allt högre utsträckning kommit att styras av siffror och statistik. Ett visst antal gripanden ska göras, ett visst antal brottsmisstankar skrivas in i datasystemen. På så sätt har kvantitet kommit att bli viktigare än kvalitet.
Stefan Holgersson jämför polisens mål med industriella mål i forna Sovjetunionen.
»Det kanske är en skröna, men när de i en fabrik i det gamla Sovjetunionen fick uppdraget att producera ett visst antal ton skruvar på en bestämd tid, så valde de att göra jätteskruvar. Skruvarna kunde inte användas till något, men de uppfyllde ju sitt mål.«
På samma sätt tycker han att det är svårt att se nyttan av polisens fokus på kvantitet istället för kvalitet. I ett av de undersökta polisdistrikten togs en person in 24 gånger under ett år. 15 procent av de mest förekommande individerna stod för nästan 45 procent av kroppsbesiktningarna.
Kartläggningen visade dessutom att de flesta som tas in för eget bruk inte döms till fängelse, de döms till böter eller åtalsunderlåtelse, böter som aldrig betalas eftersom många missbrukare saknar ekonomiska medel.
Enligt Stefan Holgersson kan det finnas fördelar med att ta in någon ofta om personen i fråga till exempel säljer droger. Hantering försvåras och han kan inte sälja lika mycket. Men det han efterlyser är en utarbetad strategi, hans kartläggning visar att den här typen av ingripanden sällan ingår i en större plan för att bekämpa narkotika utan är mer slumpmässiga.

Konsumtion av narkotika kriminaliserades 1988. 1993 skärptes straffet till upp till sex månaders fängelse, vilket gav polisen möjlighet att använda urin- och blodprov. Integritetskränkningen rättfärdigades med att urin- och blodprov skulle göra det lättare att upptäcka nya missbrukare och erbjuda dem vård.
Lagstiftningen har aldrig utvärderats, men Stefan Holgerssons forskning visar att det är ytterst sällan som polisen lyfter ett finger för att gripna missbrukare ska hamna under vård. Den främsta möjligheten – att göra en så kallad LVM-anmälan till socialtjänsten upplevs som meningslös och för krånglig.
I Stefan Holgerssons rapport beskriver en polisstudent en situation han varit med om på ett studiebesök i ett distrikt.
»På utsättning fick poliserna order om att utföra två ›pissprov‹ i syfte att förbättra statistiken. Patrullen jag åkte med tog sedan in en välkänd narkoman för ett ringa narkotikabrott. Det gav en pinne i statistiken. När jag kontrollerade hur många gånger denna person hade tagits in den senaste veckan visade det sig att hon hade tagits in fem gånger samma vecka. Jag frågade om det inte kan vara aktuellt att skriva en LVM-anmälan, men poliserna menade att soc kände till det hela. Att skriva en LVM-anmälan verkade helt främmande för personalen.«
Denna motvilja mot att skriva LVM-anmälningar är något som polisförbundets ordförande Lena Nitz känner igen.
»LVM tar lång tid, man måste hämta in mycket information. Om man bara har kvantitativa mål så tar ett LVM tid från dig när du ska vara ute och leta efter pinnen. De allra flesta poliser har stort hjärta och vill göra ett bra jobb, men det här sättet att arbeta är inte motivationshöjande. Man borde hellre fundera på vad vi ska göra för att den här personen inte ska begå samma brott igen. Alla i samhället vinner på att det inte händer igen, utom möjligtvis langarna.«

En annan effekt av de kvantitativa målen, enligt Stefan Holgersson, är att det faktiskt blir bättre för statistiken att behålla kända tillhåll där man kan ställa sig utanför och vänta på missbrukare. Holgersson menar precis som Lena Nitz, att sättet att arbeta på påverkar polisernas motivation. Duktiga högpresterande poliser blir frustrerade och tappar motivationen. Lågproduktiva kan utan ansträngning nå ett bra resultat – på pappret.
»Sättet att arbeta på skapar en stor risk att man tar genvägar. När det skärs ner på resurserna kan man ändå visa på bra resultat genom att fokusera på enkla brott.«
Stefan Holgerssons kartläggning skapade en hel del debatt, och den gjorde dåvarande rikspolischef ordentligt arg (på honom), men inget i polisens arbetsmetoder har egentligen förändrats. Stefan Holgersson menar till och med att polisens arbete i dag styrs ännu mer av kvantitativa mål. Detta är en bild som delas av polisförbundet.
»De kvantitativa målen måste balanseras med kvalitativa mål.« säger Lena Nitz.
Tanken har också varit att de ihopsamlade pinnarna ska kopplas ihop med polisernas individuella löner, något som man på polisförbundet är mycket kritiska mot.
Systemet är inte heller särskilt populärt bland polisförbundets medlemmar. Det framgår tydligt i den undersökning som polisförbundet genomförde bland sina medlemmar förra året. Tre av fyra ansåg att pinnjakten, som det kallas inom polisen, inte är ett bra sätt att mäta polisens effektivitet. Poliserna ansåg dessutom att systemet med kvantitativa mål har skapat hets och orättvisa inom poliskåren. De intervjuade upplevde även att det ledde till att polisen prioriterade att rapportera medelsvensson istället för att fokusera på de mer svårutredda yrkeskriminella.

Om man följer statistiken ett par decennier bakåt i tiden kan man även se att polisens fokus inom narkotikaområdet har förändrats. Redan 1999 uppmärksammade Brottsförebyggande rådet, BRÅ, en kraftig ökning av antalet missbrukare som lagförts för eget bruk, samtidigt som antalet personer som dömts för de allvarligare brotten överlåtelse och smuggling minskade.
»Vi bör fundera över om det är rätt prioriteringar och rätt fördelning av resurserna« sa dåvarande generaldirektören Ann-Marie Begler i ett pressmeddelande från BRÅ.
Men sedan dess har inte mycket hänt, ökningen av personer lagförda för eget bruk har fortsatt år efter år, samtidigt som överlåtelsebrotten i dag ligger på en betydligt lägre nivå än på 80-talet.
Det är inte bara inom narkotikaområdet som enkla, snabba fall prioriteras framför komplicerade, mer tidskrävande. När det gäller trafikbrott så kan polisen lätt påverka hur statistiken kommer att se ut. Trafikpolisen ställer sig på de mest trafikerade gatorna i rusningstrafik och får därmed ett stort antal blås på kort tid – vilket är det som räknas. Att det inte är där eller då man har chans att ta fast rattfylleristerna spelar mindre roll.
I Stockholm gjorde man uppror mot Rikspolisstyrelsens uppsatta mål och halverade antalet blås 2009. »Med en halvering av målet blir det lättare att arbeta kvalitativt« menade Kristina Alvendal (m) ordförande i Stockholms polisstyrelse.
Före jul kunde man i Göteborgstidningarna läsa att alla poliser oavsett vad de jobbade med skulle ut på vägarna och stoppa trafikanter för att uppfylla målet om 35 000 bötesförelägganden per år. »Bedrövligt« sa en polisman som intervjuas i GT. »Det är för jävligt« sa en annan.

Narkotikabrotten spelar även en stor roll när polisen ska redovisa hur snabba de är med sina utredningar. Ju större andel enkla brott som ingår i underlaget, desto kortare genomströmningstider sammanlagt. Då ser det, i alla fall på pappret, ut som om att polisen är mycket effektiva. Att ta in en misstänkt för narkotikabrott går snabbt och lätt, ett urinprov görs och sedan blir det noterat som en pinne i statistiken. Vissa poliser kan även lockas att jobba för att få upp statistiken på områden där man ligger sämre till, menar Stefan Holgersson.
»Tar man in någon med lite knark på sig så skriver man upp det som ett överlåtelsebrott, även om man vet att det aldrig kommer leda till en dom för överlåtelse, utan en dom för ringa narkotikabrott.«
Det som redovisas är alltid anmälda brott, inte vilka brott som leder till domar. Därför blir statistiken missvisande, enligt Holgersson.
Stefan Holgersson sätter i sin kartläggning också fingret på en annan öm punkt – sättet som polismyndigheten presenterar sina resultat för media och för allmänheten. Han menar att det råder en stor diskrepans mellan verkligheten och den presenterade bilden.
Till exempel så minskade satsningarna inom narkotikaområdet mellan 2004 och 2005. I polisens årsredovisning för 2006 påstår man dock att de ökat. Statistiken över anmälda narkotikabrott användes för att styrka detta.
Stefan Holgersson berättar om de stora resurser som Stockholmspolisen har till sitt förfogande för att föra ut ›rätt‹ information om sin verksamhet. Mer resurser än de flesta grävande redaktioner i Sverige, vilket gör att journalisterna hamnar i ett underläge. Sekretessregler plus det faktum att det är polisen som både levererar och tolkar informationen gör det också svårt för media att granska verksamheten.

Om man som forskare visar upp en annan sida av polisens verklighet än den som polisledningen vill visa upp måste man vara beredd på att ta mycket skit. När Stefan Holgersson fick uppdraget från Mobilisering mot narkotika, att göra kartläggningen av polisens narkotikabekämpande verksamhet, så fick han veta att uppdraget hade varit utlagt på andra tidigare, men att de hade tvingats att ändra sina resultat.
»De förklarade för mig att jag fick uppdraget för att jag skriver det jag kommer fram till oavsett konsekvenser. Och det blev stora konsekvenser. Dåvarande rikspolischef menade att forskningen var värdelös och benämnde mig som den ›så kallade‹ polisforskaren. De ville till och med förbjuda min doktorsavhandling på polishögskolan, men det kunde de inte eftersom det var universitetet i Växjö som bestämde vilken litteratur som skulle användas. Jag blev väldigt hårt ansatt, rapporten var känslig, men det var värt det.«
Stefan Holgersson jobbar fortfarande som polis, parallellt med forskningen. Bland sina kollegor har han sällan haft några problem på grund av sin forskning.
»Det jag skriver är ingen nyhet. Jag sätter bara ord på det som många redan vet, berättar hur verksamheten fungerar. Men det är inte den bilden som annars visas utåt.«

Posted by & filed under Reportage.

Bild: Mario Prhat

»Äta sopor?«
»Ja, det är världens käk. Kittlar dödsskönt i kistan.«
Medan resten av svenska folket sitter och degar i sina soffor kryper Peter och Steve runt bland matbutikernas kasserade mat. Och det är kanske inte så sjukt som man kan tro.

En natts containerfynd

Klockan är strax före tio på kvällen och de sista ur personalen har precis gått hem från sin arbetsplats på en mataffär i centrala Göteborg.
På parkeringsplatsen bakom affären står Peter och Steve: två mustaschprydda unga män med stora glasögon. De är båda prydligt klädda i skjorta, slips och rock. Anledningen till att de tagit sig hit är att butikens sopcontainer är olåst. Det innebär att det finns stora möjligheter att hitta gratis mat. Peter och Steve har nästan slutat köpa mat. I stället åker de till containern för att fylla förråden.

Killarna parkerar sin medhavda kärra, utrustar sig med varsin pannlampa och klättrar in i containern med bestämda rörelser. Just den här kvällen visar sig vara ovanligt lyckad. Containern innehåller ett 15-tal svarta sopsäckar, fyllda med olika sorters livsmedel. För att vara en sopcontainer råder väldigt god ordning och det känns oväntat rent.
Vinterluften gör att containern fungerar som ett kylskåp och det finns ingen stank att tala om. Några av sopsäckarna har revor som vittnar om tidigare sopletare. Bortsett från en krossad glasburk med tomatsås som sipprat ut finns här annars bara intakta förpackningar.
Peter och Steve börjar söka igenom påsarna och lägger det som ska med hem i blå Ikea-kassar. Peter hittar en rulle med genomskinliga fruktpåsar och börjar genast fylla dem med paprikor och tomater.
»Det är som när man handlar i affären« säger han. »Enda skillnaden är väl att man inte behöver bestämma vad man ska köpa här. Men man får ju med sig saker man aldrig hade köpt annars också, det är lite kul.«

Ikea-kassarna fylls sakta men säkert med konserver, apelsiner, äpplen, bananer och enorma mängder sallad på påse. Allt till synes utan skavanker. Ett knippe mazariner och några förpackningar smör får också följa med hem till kollektivet i Bergsjön. Peter och Steve är friganer, vilket innebär att de är veganer som äter mjölkprodukter, men bara om de hittar dem.
Plötsligt hörs steg från gatan utanför containern. Tre personer närmar sig hastigt. Det är fler som vill ta del av den dumpade maten. En kvinna, som framstår som trions ledare, hoppar även hon in i containern och börjar roffa åt sig av maten. Hon vill inte synas med sitt ansikte på bild, eftersom hon inte vill att det blir känt vad hon gör om nätterna. Att leva på mat som man hittar bland sopor är något som väcker känslor.
Juridiskt rör det sig om en gråzon. Bryter man upp en container rör det sig om inbrott, men att hoppa in i en olåst container är lagligt. Att sno butikens avfall klassas däremot som stöld eftersom det fortfarande tillhör butiken. Däremot finns två faktorer som talar till sopdykarnas fördel. Det ena är att bevisläget är knepigt, det andra är att ingen vettig butiksägare gör någon stor grej av att någon tar deras skräp, så länge det sköts snyggt. Butiken får ändå betala för att få skräpet bortkört.

Peter och Steve har blivit påkomna av butiks-personal, men då har reaktionerna mest varit att det är konstigt att de vill äta gammal mat. Själva tycker de inte att det de gör är särskilt kontroversiellt. Peter har utforskat containrar genom hela livet. Han växte upp på en ö i skärgården, där bortskämda sommarfirare slängde fina prylar som de tröttnat på. Bland annat kunde han hitta cyklar, som slängdes bara för att de hade fått punktering.
»Jag tycker det är bra att man dumpstrar« säger Steve. »Det är ju gratis, och behöver man inte betala för mat kan man leva väldigt billigt. Och man umgås ju med likasinnade, så de tycker inte att det är konstigt. De blir bara glada när man har mycket hemma och kan bjuda mer.«
Kvinnan som nu också är vid containern håller med.
»Det kanske är olagligt, men det skiter jag i. Eller, det får det vara värt. Det är en så bra grej, det finns ett stort överflöd. Jag har slutat handla frukt och grönsaker helt.  Det är inget fel alls på sakerna man hittar här«.

Posted by & filed under Reportage.

Bild: Mario Prhat

Tandproblem? Töm sparkontot och ställ in semestern. För en sak kan du vara säker på – tandvård kostar. Och det är ingen som vill vara med och dela på din nota.

Vi föds tandlösa. Under våra första levnadsår förvärvar vi ett tjog mjölktänder som vi sedan tappar. Nya tänder skjuter fram i deras ställe. En vuxen människa har omkring 32 stycken, om man räknar de visdomständer som brukar växa upp längst bak på båda sidorna av den nedre tandraden.
Rent biologiskt är tänderna ett organ som består av ben med blodkärl och nerver, toppade med kronor höljda i emalj. Vi använder tänderna för att sönderdela mat, och för att tugga. I faunan är de dessutom direkt kopplade till överlevnad: djur försvarar sig genom att blotta tänderna i en hotfull gest, de attackerar genom att använda tänderna som vapen.
För oss människor har tänderna en annan, om än lika viktig, funktion. Det som skiljer oss från andra arter är vår avancerade förmåga att kommunicera. Många djur klarar av att förmedla enklare budskap sinsemellen genom att utstöta olika typer av läten. Men vi kan mer än så.
Vi har lärt oss artikulera, och använda olika tonfall. Med hjälp av tunga, tänder och läppar formar vi ljud som blir till ord och meningar. Det är otroligt nog på denna bräckliga grund hela vår civilisation vilar.
Människan särskiljer sig som det enda djur som kan kommunicera i tal. Och tänderna är en viktig del av vår talapparat. Dels rent fonetiskt, ty en del ljud kan bara yttras korrekt om alla tänder sitter på plats. Men framför allt är tänderna den mest essentiella beståndsdelen av ett leende. Jo, även människan blottar ju tänderna i samspelet med omgivningen. Vi gör det bara inte på samma sätt som andra djur.
Människor visar tänderna, inte för att demonstrera överordning, utan för att markera att vi är vänligt sinnade. Leendet, och garnityret därbakom, är vår främsta sociala valuta. Det är en oerhört viktig del av kontakten med andra.
Fula och dåliga tänder förknippas med dålig hygien och utanförskap, och får andra att rygga tillbaka. Det är som att gå genom livet med ett par nerkissade byxor på sig. Den sorgliga sanningen är emellertid den att alla inte har råd att hålla sig med ett socialt godtagbart smil.
Tandvård skall vara »kunskapsbaserad och ändamålsenlig, säker, patientfokuserad, effektiv, jämlik och ges i rimlig tid« enligt Socialstyrelsens direktiv. Ekonomiskt överkomlig sägs det inget om.
Många åkommor gör det svårt att äta ordentligt. Tandproblem är dessutom ofta förenat med avsevärd långvarig smärta som påverkar såväl koncentrationsförmågan som sömnen. Man vet att tandproblem är kopplat till cancer, och nya studier visar även på ett samband mellan dåliga tänder och hjärt- och kärlsjukdomar.
Tänderna är en självklar del av kroppen, inte tu tal om saken, och hela friska tänder är en grundläggande beståndsdel i en god hälsa. Ändå är tandvården helt skild från sjukvården i Sverige. 278 miljarder kronor lade samhället på sjukvård år 2007. De statliga utgifterna för tandvård låg samma år på 20 miljarder.
Högkostnadsskyddet för vanlig sjukvård uppgår till 900 kronor. Det betyder att oavsett vad vården kostar så behöver den enskilda patienten aldrig betala mer än så på ett år. Högkostnadsskyddet för vanlig tandvård uppgår emellertid till mer än tredubbla summan: 3 000 kronor, och även därefter måste patienten själv bekosta en stor del av sin vård.
Somlig tandvård ingår visserligen i den vanliga sjukvården, men bara om den är en följd av en åkomma i en annan del av kroppen. Den som till exempel tuggar sönder en tand under ett epilepsianfall åtnjuter högkostnadsskyddet för vanlig sjukvård och behöver bara betala högst 900 kronor. Den som tuggar sönder sin tand ändå får vackert betala kanske 1 500 kronor ur egen ficka, eller upp emot
4 500 ifall en större lagning behöver göras. Detta inkluderar den blygsamma statliga subventionen.

I dagens Sverige är tandvården dyr, och regelverket krångligt. Det är mycket att hålla reda på. Såhär fungerar det: patienten betalar själv all tandvård som kostar mindre än 3 000 kronor. Staten skjuter till ett tandvårdsbidrag varje år, det ligger på 300 kronor för unga under 30 år, och pensionärer över 75. Övriga får 150 kronor i tandvårdsbidrag. En vanlig, vuxen person med tandproblem betalar alltså först 2 850 kronor ur egen ficka, tandvårdsbidraget inräknat. Om vården är dyrare än 3 000 kronor betalar patienten därefter hälften själv, den andra hälften betalar staten. Och om kostnaderna överstiger 15 000 behöver patienten sedan bara bekosta 15 procent själv.
Sådant ser skyddsnätet – eller bristen därpå – ut i dagens Sverige. Den som råkar drabbas av sjukdom i det organ som är tänderna måste alltså betala drygt 9 000 kronor ur egen ficka innan samhället subventionerar vården i någon större utsträckning.
Majoriteten av alla patienter behöver emellertid inte vård som kostar mer än 3 000 kronor, och får alltså inget ekonomiskt stöd förutom tandvårdsbidraget på en eller några hundralappar. Men 3 000 kronor är väldigt mycket pengar, även för dem som har det gott ställt.
Fler än var tionde av dem som behövde gå till tandläkaren avstod från det år 2008, enligt en undersökning från Statistiska Centralbyrån. Värt att notera är också att staten bara betalar för grundläggande tandvård. Kosmetiska ingrepp och materialkostnader tillhör de saker vuxna patienter i många fall får bekosta helt på egen hand.

Det är visserligen möjligt att teckna en tandvårdsförsäkring, men för att skaffa en sådan måste man först åtgärda alla eventuella tandproblem till ordinarie pris. Beroende på tändernas ursprungliga skick kan själva försäkringen därefter gå loss på upp till 817 kronor per månad, för den som bor i Göteborg.
Den som har det dåligt ställt och med nöd och näppe klarar sig har förstås inte råd med sådana summor, och socialtjänsten beviljar av principskäl inte pengar till försäkringar av något slag.
I boken Den som är satt i skuld är icke fri skriver den före detta statsministern Göran Persson att i det samhälle där han växte upp så »var det lätt att se från vilken samhällsklass en människa kom, det avslöjades på tänderna« och att han själv var »fast besluten att se till att vi aldrig kommer tillbaka till ett samhälle där tändernas status blir ett klassmärke igen«. Men faktum är att patienternas egna kostnader för tandvård bara har ökat, inte minst sköt priserna i höjden efter att tandvården avreglerats under just regeringen Persson år 1999. Och politikerna låter utvecklingen fortgå.
Jag ställde den självklara frågan till Sveriges socialminister, kristdemokraten Göran Hägglund: hur kommer det sig egentligen att tandvården inte finansieras på samma sätt som sjukvården? Han återkom aldrig med ett svar. Svenska politiker är överlag ovilliga att diskutera frågan, och det kan man ju förstå.
Det finns i det svenska samhället nämligen en grundläggande idé om att sjukvård inte ska vara en kostnadsfråga. Alla ska få hjälp, även papperslösa flyktingar och fattiga personer som inte kan betala för sig. Tandvården är däremot en helt annan historia.
Enligt Björn Klinge, professor vid odontologiska insititutionen på Karolinska institutet, visar studier att tandproblem är ungefär fem gånger vanligare bland människor med dålig ekonomi. Det berättar han i en artikel i Dagens Nyheter 2009. Och i en undersökning som Uppdrag granskning gjorde år 2004 framkom att det är ganska vanligt att tandvårdsräkningar går till inkasso. Främst gäller det räkningar för akut tandvård, och det är inte bara de allra fattigaste som har svårt att klara den sortens oförutsedda utgifter.
För att få hjälp av socialtjänsten får man emellertid inte ha några tillgångar i övrigt: den som vill ha samhällelig hjälp med något så grundläggande som god tandhälsa får först sälja sina värdesaker. På flera håll i landet betalar socialtjänsten dessutom bara behandling av de tio främre tänderna i över- och underkäken, trots att tandläkare är överens om att man behöver fler tänder än så för att kunna äta ordentligt.

Vi begriper alla att tänderna är en del av kroppen och rimligen borde omfattas av samma regler som den vanliga sjukvården, och vi begriper att en hel tandrad är av både psykisk och fysisk vikt. Trots det har vi återigen låtit god munhälsa bli en klassfråga, såsom den var innan vi byggde upp det välfärds-Sverige som vi varit så stolta över och som andra länder hållit som förebild.
Även annan vård ankommer förstås på patientens egen ekonomi till viss del, men inte alls i samma hisnande utsträckning som tandvården. Fungerande tänder är i dagens Sverige endast förunnat dem som har råd.

Posted by & filed under Reportage.

»Vi är historiens mellanbarn, och tv uppfostrade oss till att tro att vi alla skulle bli miljonärer och filmstjärnor och rockstjärnor en vacker dag, men det kommer aldrig att hända. Och det har precis gått upp för oss.«
Tyler Durden, Fight Club

Karaokeclub
Du känner smaken av metall. Du kramar det där föremålet i din hand och tittar ut över publiken. Vi ska alla en gång dö, tänker du. Sen går introt igång.

Minst ett halvdussin mord eller dråp relaterade till karaokeversioner av Frank Sinatras klassiker My way har konstaterats på Filippinerna det senaste årtiondet, rapporterar New York Times. Mörkertalet uppges vara stort, och sången har också gett upphov till slagsmål, misshandel och knivhuggningar. Förklaringarna till varför låten orsakar så mycket aggressioner varierar. Vissa menar att den helt enkelt är så välbekant att många har starka åsikter om hur den ska framföras, vilket leder till att sångaren ofta hånas för sin version. Hån som kan leda till bråk. Andra hävdar att My way har ett budskap som får känslorna hos berusade bargäster att svalla. »Texten väcker känslor av arrogans och stolthet hos den som sjunger, som om du skulle vara någon speciell när du egentligen är en nolla« säger en sånglärare i Manilla, till New York Times.

Åsikterna går isär om karaoke, men en sak är säker.
Det finns flera sätt att kanalisera din vrede.

Du vaknar upp på nians spårvagn.
Det är grått och slaskigt, du sneglar ut på civilisationen och bläddrar i din Metro och allting tyder på att undergången är nära.
Kanske är det destruktion som är svaret.
Det pissar ner på Järntorget, du läser om gårdagens B-kändisar och folk som vill spränga världen i småbitar, och detta är ditt liv och det tar slut en minut i taget.
Vad vill du göra innan du dör?
Det händer att frågan slår dig, som ett knytnävsslag.
Hur mycket vet du om dig själv om du aldrig stått på en scen?
Det var så du hamnade här.

Du klev av vid Stigbergstorget, gick förbi Sjöhistoriska Museet och svängde av till höger och så hittade du den, karaokeklubben, eller Restaurang Penang som stället egentligen heter – ingen pratar om karaokeklubben – och den har legat här ända sedan 1989, då William Lau från Malaysia startade den.
Du vet det här för att William berättat det.
Då, för drygt 20 år sedan, fanns det knappt en människa i Göteborg som kände till varken malaysisk mat eller befrielsen i att sjunga till förinspelad musik. William Lau var en pionjär och det finns mycket att säga om William Lau. Till exempel att han talar elva språk och har en röd kopia av en Fender-gitarr uppspikad i baren.
På kvällarna går han runt bland borden och delar ut mandariner till gästerna.
»Det här är verkligheten!« ropar Silvi, som kallas ›Sillen‹ och just har lämnat ifrån sig mikrofonen.
Alla som hört henne sjunga I will always love you vet att hon skulle platsa i vilken talang-såpa som helst. Det är så många som har sagt det till henne – att hon borde söka till Idol – men hon har ingen lust.
»Vad är tv?« säger hon. »En massa kameror överallt. Inte ett dugg personligt. Det här är på riktigt.«
William Lau ler. Han behöver inte förklara längre – alla känner till reglerna:
Applådera alltid när en sångare har sjungit färdigt.
En sång åt gången.
Alla väntar på sin tur.
Inga förolämpningar eller könsord.
Be the star that you are.

Och det som händer här går inte att beskriva i ord.
Det handlar inte om att vinna eller förlora på karaokeklubben. Du kan komma dit som en nolla som knappt vågar sjunga i duschen och efteråt klarar du av allt. Det kråmas och poseras lika mycket i karaoken som i vilken tv-show som helst, men karaoken handlar inte om att se bra ut. Det ropas och tungomålstalas lika mycket som i kyrkan, och när man vaknar någon gång på söndagseftermiddagen känner man sig frälst. En del gäster behöver sjunga flera gånger i veckan. Ingenstans känner man sig så levande som här, när det bara är du och mikrofonen och alla andra tittar på.
Efter karaokekvällar är det som om volymen i den riktiga världen skruvas ner riktigt lågt. Inget kan göra dig förbannad.
»Karaokemänniskor håller ihop. Man går till samma ställen. Man känner sig hemma« säger Sillen.
»Jag måste erkänna att jag också har haft drömmen om att bli kändis. Jag har tänkt tanken. Jag har till och med spelat in en demo i Anders Bagges studio. Men jag vill inte det längre. Det här är så mycket bättre tycker jag.«

Karaoke är ett japanskt ord som grundar sig på ordet kara (kara = tom) och oke (kommer från okestura = orkester). Ordet karaoke betyder alltså ›tom orkester‹. Ett liknande ord som kommer från japanska är karate som betyder ›tom hand‹.
Det kan inte vara en slump.
Här, bland borden på den undangömda restaurangen, gror ett motstånd. En rörelse i skuggan av dokusåpornas regisserade verklighet, ett självförsvar mot mobbnings-tv och allt som säger till dig att du måste sikta mot stjärnorna eller lägga dig ner i rännstenen och dö.
På karaokeklubben är du inte ditt jobb, du är inte dina problem eller dina förhoppningar, du är inte dina fina IKEA-möbler eller dina pengar.
»När jag förklarade för folk vad karaoke var för tjugo år sedan var det många som avrådde mig« säger William Lau.
»Glöm det, sa de. Svenskar är för blyga för att sjunga. Men titta! Alla vill ha musik! Och det är inga problem. Så länge folk sköter sig och följer reglerna så kommer alla att trivas. Och vi är väldigt stränga här«
Du vet vad som gäller.
Alla väntar på sin tur.
Inga förolämpningar eller könsord.
Du är här för att trivas.

Du vaknar upp till de sista tonerna av Sweet home Alabama och på bordet framför dig ligger det en mandarin.
»Det är din tur nu!« ropar Sillen.
Polisen i Malaysia sprängde för en tid sedan en illegal karaokeklubb djupt inne i djungeln i delstaten Kelantan i nordöst. Vid en razzia greps 29 män och två kvinnor. Männen var berusade och sjöng, sa distriktets polischef till tidningen Berita Harian.
New York Times uppger att en manlig bargäst i Thailand dödat åtta personer i blint raseri orsakat att de sjöng John Denvers Take me home, country roads.
Du reser dig upp och går mot scenen.
Snart kommer det att installeras LED-lampor mellan plattorna i golvet för att den här promenaden ska bli ännu mer effektfull.
Snart kommer gästerna att kunna ta med sig egna instrument och kompa till låtar där man tagit bort ett instrument istället för sången.
Du vet det här för att William Lau har berättat det. Han har spelat upp Dire Straits Money for nothing på sin mp3-spelare utan det berömda gitarr-inrot och förklarat att han har tusentals sådana låtar på sin hårddisk.
Snart kommer alla att sjunga, spela och leva karaoke. Snart är karaoke större än både Prozac och porr.

Vad vill du göra innan du dör?
Du kramar mikrofonen och tittar ut över publiken.
Det är ett tjugotal personer i lokalen. De är historiens mellanbarn, de som insett att de aldrig ska bli miljonärer och filmstjärnor och rockstjärnor, och du är en av dem, och du har tröttnat på Idol.
Om du fegar ur innan du når botten kommer du aldrig att lyckas, tänker du.
Det är sekunder kvar. Sen är det du. Du hör din egen röst.
»And now, the end is near …«
Du blundar. Du känner smaken av metall när du kysser micken.
Du är inte ditt jobb, din familj, eller ditt nyrenoverade kök.
På karaokeklubben är du stjärnan i dig själv.
»I DID IT MY WAY« hojtar du.
Du vet att du aldrig kommer att prata om karaokeklubben.
Men när du går av scenen gör du det av egen kraft.
Och Sillen applåderar.
Och du snappar upp en välmenande blick från William Lau.
Hur kändes det frågar någon?
Var det skönt?
Du sätter dig ner. Du skalar din mandarin.
»Jag kände för att förstöra någonting vackert« säger du.

Posted by & filed under Nytt nummer.

Pinnar framför brott
Vi granskar polisens arbete som mer och mer styrs av jakt på statistik och siffror än av jakt på verkliga brottslingar.

Jag gjorde det min väg
Den första regeln är den viktigaste. Prata aldrig om karaoke.

Say cheese!
Varför vill samhället vara med och betala ett brutet ben men inte en avbiten tand? Vi tittar närmare på tandvårdspolitiken.

Containerfolk
I skydd av mörkret våldgästas varje natt containrar runt om i hela Sverige.

Ung och hemlös
Victor, 19 år, berättar om livet som hemlös.

Posted by & filed under Reportage.

Det är ett snilledrag att stå utanför Bolaget och sälja Faktum. Folk får dåligt samvete och köper. Dom säger att har de råd att köpa sprit, har de oxå råd med en tidning. Som en kund sa: »Först spriten, sedan avlaten«. Jag borde ha burit en skylt där det stod »ÄNNU ETT AV ALKOHOLENS OFFER«. Men jag undrar vad dom därinne skulle sagt.

Men jag skyller inte på alkoholen. Sunt förnuft säger att vi har en hjärna som vi ska bruka. Det är hur man använder den, som är det viktiga. Men alkohol vet jag bara ett sätt att använda på, och inte är det för utvärtes bruk.

Det är fem år nu jag stått och gett kungsbackaborna dåligt samvete. Inte bara för att jag säljer Faktum, utan oxå för att jag noterar folks dagliga inköp. En del besöker systemet varje dag, och ibland flera gånger om dagen. Jag är alltså ständigt ögonvittne till det gradvisa förfallet. Det skulle kunna ge vem som helst av de slavmarknaden förtrogna dåligt samvete.

Jag är något av en social institution där jag står. Ofrånkomligen blir många numera glada över att se mig. Dom stannar upp och småpratar en stund, mestadels om väder och vind. Allt mellan himmel och jord. Jag inbillar mig att jag lyser upp många ensammas grå vardag. En del frågar mig om de ser tillräckligt nyktra ut för att få handla.

Ofta känner jag mig också som en kommunikations- och sambandscentral där jag står. Jag vidarebefordrar meddelanden och lånar till och med ibland ut pengar. Jag får veta en hel del om småstadens alla krumelurer. En alls icke föraktlig allmänkunskap. Skvallret går. Det är inte klokt vad folk har att säga om varandra när andra inte är närvarande. Jag vet väldigt mycket nu. Många berättar sitt livs historia för mig, och jag kan ju inte göra annat än att stå kvar och lyssna och inskjuta ett och annat medhållande och -kännande. Jag har blivit lite som forna tiders frisörer och taxichafförer.

Det är bara följdriktigt att jag på gamla dar skulle hamna utanför systemet. Alkoholen har varit min följeslagare genom livet. Jag tror till och med att jag kommit till tack vare alkoholen. Jag är född i september, det betyder att jag tillverkades i december, om niomånadersteorin håller. Alltså i juletid. Och då tror jag knappast att någon av mina tillverkare var nyktra, om jag känner dessa rätt.

Jag tror det var omkring 77-78 jag fick problem. Jag förvånades över att jag tålde så mycket, samt drack oftare och mer för varje gång. Jag var då i 25-årsåldern. Inte tänkte jag så mycket på det då. Att toleransnivån stiger är ju helt naturligt, konstigt vore det väl annars. Problemet, som jag såg det, var att få pengarna att räcka till. Jag kunde springa till Seveneleven när dom öppnade på morgonen och klämma ett sexpack folköl så att jag klarade mig fram till det förlösande tioklockslaget, när det riktiga Systemet öppnade. Och jag som i min gröna ungdom lovat mig själv att jag aldrig skulle bli en av de där gubbarna som stod och hängde på dörren!

Det här med att vara nykter alkoholist har jag aldrig förstått mig på. Jag vet att fenomenet existerar, men har aldrig själv råkat ut för det. Jag kan fortfarande ta en öl eller två utan att få återfall. Men för det krävs att jag håller en jämn nivå. Det gäller för var och en att hitta sin egen nivå, sin rätta rytm. Det är med alkohol som med vampyrer: de kommer aldrig oanmälda, men har man en gång bjudit in dom, kommer dom och går som dom vill.

Många känner sig besvärade över att gå förbi mig, och skulle nog helst sett att jag inte stod där. En del snubblar i sin iver att ta sig förbi osedda. Andra gör en hjälplös gest med handen mot fickan, eller fiskar upp sin mobiltelefon och låtsas bli upptagna med ett samtal. Det stora flertalet däremot skiter högaktningsfullt i mig.

Ett tag hade Systembolagsdörren där jag står problem med att öppna sig. Jag kom på att om man stod i en viss vinkel eller rörde sig på ett visst sätt i förhållande till den IR-styrda signalen fick man det att funka. Så när dörren nån gång vägrade öppna sig för en kund, slog jag ut med armen i rätt vinkel och sa: simsalabim! Varpå dörren gick upp som genom ett magiskt under. Jag började fundera på att ta inträde, men jag tror inte dom därinne skulle blivit så värst glada.