Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

Triangelns bingo öppnade 1980 och lever vidare än i dag. Många andra hallar i Malmö har stängt dörrarna för gott.

Gustav 48, fyra åtta. Bertil 7, enkel sjua, Olle 63, sexa trea…
Ett likgiltigt uppläsande ekar över en nästan tom hall och skapar en sömnig stämning på Triangelns bingo i Malmö. De få som spelar är försjunkna i ett systematiskt markerande på sina spelbrickor.

Det ställs inga onödiga frågor, och besökarna sitter utspridda med rejält med tomma platser kring sig.

En spröd liten dam hasar fram genom hallen. Med röksliten röst berättar hon att hon är i hallen alla dagar men har trappat ner på spelandet för att hon förlorar så mycket. Det är annat med dem som har mer pengar, menar hon, de vinner också mer.

Triangelns bingo invigdes 1980. Solblekta affischer med Las Vegas-tema täcker skyltfönstren, inne är heltäckningsmattan nertrampad, de rödmålade väggarna har en murrig nyans. Här tycks tiden ha stått still. Gatubilden utanför huset har dock ändrats. I dag finns det bara två bingohallar kvar i hela Malmö.

Verksamhetschefen Stephan Ovin har liksom många anställda jobbat på Triangelns bingo så länge den funnits och de flesta som spelar är stammisar. Men 2017 har varit ett förändringens år då hallen har fått ny ägare. Ovin ska lägga av.

Många som fastnat för bingo har någon gång vunnit en stor vinst. Eva har strikt spelbudget men som de flesta andra blir besöket längre om hon får tillbaka lite också. Men att vinna tillbaka lika mycket som man lägger ut är omöjligt.

Hur kommer det sig att Triangelns bingo fortfarande står kvar?
– Vi har dragit oss för att göra alltför stora förändringar, men nu har det kommit nya spel i och med ägarbytet. Vi får se hur det går, säger Stephan Ovin.

Den största förändringen är att en del av spelen är uppkopplade och spelas tillsammans med andra hallar på olika håll i landet. Man samlar ihop fler spelare, insatserna blir fler och vinsterna större. Det menar den nya ägaren, Ulf Westin, som ändå tycker att bingohallarnas styrka är att folk får träffas.

– Vi kan få fart på Triangelns bingo igen. Den stora svackan var egentligen för tio år sedan på grund av onlinespel. Vi tycker det går bra nu, men det är ju inte som det var på glanstiden, säger Ulf Westin.

Enligt honom tar det ett litet tag innan folk vänjer sig vid de nya spelarrangemangen.
– Folk är konservativa.

”Bingo är en hipstertrend i England just nu…”

En som hänger med i svängarna är Eva, 72.
Eva började spela bingo tillsammans med en kollegaför 30 år sedan då det fanns upp till sju hallar i Malmö. I dag spelar hon för att stödja sin minigolfklubb, trots att hon varit tvungen att lägga av med golfen efter att ha brutit benet. Bingohallarna ägs främst av idrottsföreningar och verksamheten drivs av servicebolag. På Triangelns bingo går cirka sju procent av intäkterna till ägarföreningarna.

Eva plockar fram sina tillbehör: duttpennor, tejp, näsdukar. Några sedlar ligger redo på bordet för bingovärdarna att lätt plocka med sig då de säljer brickor.
– Då pensionen kommer ordnas VIP-kvällar, berättar hon.

Spelet kör igång. Evas hand sveper otåligt över bingobrickan och duttar de uppropade siffrorna.
– ’Neej’ muttrar hon. ’Åh!’

Hon lägger huvudet i händerna. Så hörs en viskning: ’nu har jag en chans!’ Eva är bara ett nummer från full bricka och hon kan knappt sitta still.
– BINGO!

”Duttpennefingrar”

Vinsten blir lägre än förväntat. Summorna är olika nästan varje dag, beroende på spel. Eva är besviken.

Triangelns bingo kallar sig för ”Malmös vänliga bingo”. Här vilar en känsla av socialt ansvar, med särskilda evenemang och specialkvällar då det bjuds på mat. Personalen känner stamkunderna.
– För många kan julbordet här vara det enda julbord de får, berättar Stephan Ovin.
– Vi gör det för att vi vill att kunderna ska trivas här. Det ger mervärde åt alla parter. Men dagarna är ändå räknade. Vi har kanske tre år kvar här i Malmö, tror Stephan Ovin.

I Göteborg finns en nyöppnad bingosalong vid Wieselgrensplatsen. Branimir Cupic, verksamhetschef, tycker inte att det stämmer att bingohallarna håller på att dö ut. Tvärtom.
– Bingo är en hipstertrend i England just nu och många yngre har fått upp ögonen för spelet. Det är ett av de få sociala livespelen som finns i dag. Jag tror snarare att bingohallen är på väg tillbaka.

Salongen påminner om en modern hotellobby, har en liten läshörna med lädersoffa i rustik stil och orientaliska inredningsfiguriner. I taket hänger kluster av discobollar.
– Många har blivit förvånade över hur salongen ser ut, det har inte varit som de väntat sig, säger Branimir Cupic belåtet.

För att locka en yngre generation får studenter provspela för hundra kronor och man har kvällar med frågesport kombinerat med bingo.

Varför är det skamligt att spela bingo?
– Det handlar om spelande överhuvudtaget. Men det är tråkigt att det ska vara så. Det är ju en hobby som vilken annan, som att spela boule eller biljard. De är inte här bara för spelandet, utan också för den sociala biten.

Det går ändå inte att komma ifrån att bingo är ett spel om pengar. Även om syftet är gott: att stödja idrottsföreningar, kan spelandet sluka väldigt mycket för dem som spelar ofta.

Eva har i perioder hållit sig borta från spelandet, då hon fick barn eller då hon skötte om sin sjuke man, eftersom hon vet att hon har svårt att hålla reda på sin ekonomi.

– Jag blev nästan av med min lägenhet i ett skede. Nu är det min släkting som tar hand om mina pengar och betalar alla mina räkningar, berättar Eva och tillägger:
– Man måste anstränga sig hela livet att inte spela för mycket. Jag köper maten först, resten av pengarna kan jag spela för. De som har ett riktigt beroende kan inte planera så, säger hon.

Eva berättar att släktingen är stenhård och det motiverar henne att vara extra noga med ekonomin.
– Om jag vinner en större summa går jag genast ut ur hallen och köper kläder eller skor. Annars spelar jag upp allt, säger hon.

Vad gör dina anställda om någon spelar för mycket?
– Ingenting. Det är upp till var och en. Men vi har broschyrer med nummer till stödlinjer och om folk är stökiga, eller fuskar, kan vi porta dem, berättar Stephan Ovin.

Branimir Cupic i Göteborg:
– Spelberoende är inte hittepå. Men bingo har inte lika hög riskfaktor som till exempel online-casinos. Vi kan hänvisa till stödnummer men vill inte peka ut någon. Spelare kan däremot stänga av sig själva för en tid.

På Wieselgrens bingosalong och Triangelns bingo finns också spelautomater. Utan dem skulle hallen i Malmö inte gå runt.
– Ja, så är det. Men ingen här har någon personlig vinning, pengarna går till löner och föreningarnas verksamhet.

Utanför triangelns bingo står en äldre kvinna och bolmar på en cigarett. Jag frågar om hon kan tänka sig att ställa upp på en intervju. Snabbt fimpar hon cigaretten.
– Jag vill inte prata med dig, säger hon, skrattar till nervöst och skyndar in genom dörren. Ett moln av rök följer med ett “hejdå” innan dörren stängs.

Bingospel – det nya svarta? Träffa Branimir Cupic som ser bingon bli hipstertrend i England och hoppas på nytt klirr i kassan.

BINGO!

Bingon kom till Sverige på 1960-talet. Då spelade man om varuvinster som kaffepaket, serviser eller brödrostar. Senare blev det presentkort till affärer och i slutet av 1980-talet infördes kontantvinster.

SVENSKAR OCH SPEL

Vi spelar mindre än förr.
Lotteriinspektionens årliga mätning av våra spelvanor visar en nedåtgående trend i andelen personer som spelar om pengar. Sedan 2014 är det en minskning från 71 procent till 66 (2017).

Spelandet högre på internet. Enligt Folkhälso-myndighetens studie står spelformer via internet för störst andel av problemspelandet.

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

Mărgineanu.

Hemmet brann ner till grunden när Cristina och Marius var i Sverige. Femton års besparingar försvann. De hade också kunnat förlora sina tre barn. Men kampen för överlevnad är inte över.

Det är tidig eftermiddag i Mărgineanu som ligger mellan Bukarest och Buzau. På bygatan står de enkla husen på rad och vi halkar runt i snöslask och lera. I hallen hos Cristina Dima Dinu och maken Marius är det iskallt på golvet. Trots det lämnar vi skorna vid dörren, de drar in för mycket smuts. Vi tar oss snabbt in i det enda uppvärmda rummet. En glödlampa lyser i taket och en kakelugn gör det möjligt att sova här, i den säng som familjen delar. I hörnet står en sliten gammal spis.
– Det enda som blev kvar efter branden, säger Cristina.

Hon har känslostormar i kroppen. Inte så mycket för att vi pratar om branden som höll på att släcka allt, utan mer för smärtan som rister i hjärtat, när hon för bara någon timma sedan tagit farväl av barnen, igen.

Tidigt imorgon bitti åker hon och flera andra i byn till Buzau, för att därifrån gå på bussen till Göteborg. En ny period av hårt arbete med försäljning av Faktum på gatan i ett kallt Sverige väntar. För att klara av uppbrottet på skonsammast möjliga sätt har Cristina redan nu lämnat elvaåringen, sjuåringen och femåringen hos barnens mormor, Cireasa Gogos.

Hon torkar en tår ur ögonvrån med en hastig handrörelse och vi förstår. Vi ska byta ämne en stund.

I Mărgineanu förlorade Faktumförsäljaren Cristina och hennes man Marius det lilla de ägde i en anlagd brand för några år sedan. En brand som också kunde släckt livet på deras tre barn. Men kampen för överlevnad fortsätter. Hemma i byn och på gatorna i Göteborg.

Återuppbyggnaden av huset har pågått under det år som gått. När den återstående skulden på 3 500 euro för bygget av huskroppen är betald kan Cristina och Marius börja fundera på nästa sparmål.

Cristina tittar uppgivet på oss och rycker på axlarna när hon konstaterar:
– Våra behov är så stora. Jag kan inte ens rangordna dem.

Till slut säger hon ändå att nästa steg nog vore att köpa en kakelugn till så de kan värma upp ytterligare ett rum. Därefter skaffa sängar till de vuxna.

Drömmen om ett eget sovrum lever. Även om hopplösheten hänger som ett grått moln över Margineanu i dag.

George och Alexandra Gavriliu är grannar till Cristina och Marius. Alexandra är inte hemma när vi kommer men döttrarna, Alexandra och Nina, sex och tre år gamla, kommer gärna för att hälsa. Med dem kommer också kusin Mirela, sju år, som är nyfiken på besökarna från Sverige.

Både George och Alexandra är Faktumförsäljare, men nu när äldsta dottern har börjat skolan åker George ensam till Göteborg för att arbeta. Barnens farmor och farfar, Dorel och Dorina, som de bor hos, kan inte hjälpa barnen med läxorna. Men det är ett tungt avbräck ekonomiskt för hemma i Mărgineanu är det bara farfar Dorel som ibland har jobb på tillfälliga byggen. Varken George eller brodern Dan, som också bor med fru och barn i ett rum i föräldrarnas hus, har kunnat skaffa sig arbete hemma i Rumänien.
– Det är svårt för mig att se deras situation, säger Dorel, som helst skulle åka med sönerna till Göteborg och sälja Faktum, för en ökad inkomst.

De skulle behöva varsitt hus, föräldrarna, sönerna och deras familjer.
– Här är så trångt, vi kan inte ens äta samtidigt och det uppstår konflikter generationer emellan, barnen emellan … berättar Dorel Gavriliu.

Hans hustru, farmor Dorina, säger att det skär i hjärtat att aldrig kunna säga ja till barnbarnen när de önskar lite godis eller en leksak.

Där ved och pengar saknas finns ändå mänsklig värme. Men det blir också trångt och konfliktfyllt emellanåt, berättar farfar Dorel, omgiven av sönerna Dan och George, hustrun Dorina, svärdottern Alexandra med lilla Anaïs i famnen, samt barnbarnen Mirela, 7, Alexandra, 6 och Nina, 3 år.

För att förstå vad vi pratar om: I rummet där vi sitter finns en stor säng, en tv-apparat, ett litet bord och en soffa samt den bruna kakelugn som vi känner igen från flera andra hus. Här bor George och Alexandra och deras flickor. I huset finns två rum till: ett för yngre brodern Dan med sin fru, som också heter Alexandra, och deras bebis Anais och ett till föräldrarna.

I uthuset finns grisar och dagen till ära – för att vi kommer på besök – blir vi bjudna på en specialitet: ”pig skin”. Men våra turistmagar klarar inte av att smaka på den nyskurna svålen som ska doppas i salt. Vi avböjer så vänligt vi bara kan, och känner oss ändå oartiga. I den här byn går barnen ofta till skolan på tom mage.

Branden var anlagd, rubricerad mordbrand, och anstiftad för att komma åt ett par laptops som Cristina hittat bland soporna i Göteborg
De har gjort en anmälan.
– Men polisen har inte gjort någonting, säger Cristina.

Tanken på att barnen kunde ha legat och sovit i rummet när fönstret krossades och bensinen kastades in är så otäck att ingen av oss vill formulera det vi föreställer oss.

När Cristina nåddes av beskedet i Göteborg, ödesnatten för ett drygt år sedan, svimmade hon. Strax efter händelsen drabbades hennes mamma, mormor Cireasa, av sin tredje hjärtattack. Traumat gjorde att barnen inte åt på flera dagar för att de i sin tur blev så oroliga av de otäcka händelserna och med föräldrarna långt där borta i Sverige. Tänk om de inte skulle kunna komma tillbaka?
– Gud och barnen, det är de som får oss att kämpa vidare, säger Cristina, men säger också att den egna kampen inte räcker. Det går inte utan den barmhärtighet som visas dem på gatorna i Göteborg, där Cristina säljer Faktum medan Marius tigger.
– Utan svenska folket skulle vi vara döda i dag, säger Cristina.

Vi hälsar på hos nästa granne, fembarnspappan Cristian Gogos, Cristinas bror och även han Faktumförsäljare. Hans fru ligger på sjukhus med deras yngsta flicka som föddes lungsjuk för två veckor sedan. Så fort det är möjligt planerar Cristian att åka tillbaka till Göteborg. Men nu får han vara hemma och ta hand om barnen till dess att hustrun och lillflickan är tillbaka från sjukhuset och familjen stark nog att klara sig utan honom ett tag.

För barnen är skolan det viktigaste och Floretina, familjens äldsta flicka, har tre kilometer till sin. Men hon tycker om skolan, säger hon.

Cristian har länge sparat pengar från Faktumförsäljningen för att kunna köpa mark i byn. För närvarande bor familjen hos Cristians svärföräldrar. För en kort tid sedan blev det möjligt för honom att för 12 000 kronor investera i en jordbit.
– Jag har inte börjat bygga än, men hoppas det kan bli när jag kommer tillbaka från Göteborg, säger Cristian.

Där, liksom här, håller han ihop med George och de andra i byn som säljer Faktum. De är uppskattningsvis 12–15 stycken totalt här i Margineanu som säljer eller har sålt tidningen under perioder, säger han.

Cristian tycker att arbetet som Faktumförsäljare är bra. Det jobbigaste med perioderna i Göteborg är att inte ha någonstans att bo. Att behöva sova utanför kyrkporten eller hålla sig vaken större delen av natten.

Ljus i mörkret. Faktumförsäljningen gör stor skillnad för George Gavriliu och hans familj. Skänkta kläder värmer också.

Mörkret har sänkt sig över byn och det är dags för oss att åka mot närmaste större stad, Buzau. Precis när vi satt oss i bilen hör vi en röst ropa:
– Hej! Är ni här nu? Vill ni inte komma hem till min familj?

Gheorghe Nelutu kommer springande och pratar med oss genom den nedvevade bilrutan. Det gör ont i oss alla att behöva tacka nej, men vår höggravida tolk Iulia, känner att gränsen är nådd för dagen. Vi lämnar Margineanu med tunga hjärtan och ett löfte om att försöka komma tillbaka.

Nästa dag har en snöstorm drabbat området. Vår plan att besöka byn Valea Seaca grusas. Vi kommer inte att kunna hälsa på hos Sergiu Zelea, Faktumförsäljaren som i sin hemby har jobb som ”school mediator”. Det är en viktig stödinsats som ska hjälpa fattiga familjer på landsbygden att sörja för sina barns skolgång. Ett statligt arbete som inte ger inte en lön tillräcklig att leva på. Därför säljer Sergiu också gatutidning i Sverige.

Han hade så gärna velat visa oss sin hemby, men vi kommer inte att kunna ta oss dit.

Missmodigheten späs på när vi missar bussen som går till Göteborg med Cristina och flera andra Faktumförsäljare ombord. Varje torsdag kväll lämnar den centralstationen i Buzau. Resan till Göteborg kostar 100 euro och tar drygt två dygn.

Vi bestämmer oss för att vända motgång till medgång och ser nu möjligheten att återvända till Margineanu och Georghe Nelutus familj.

Hans fru, Mandalina Nelutu, berättar att hennes mamma är sjuk och att maken åkte med bussen till Göteborg i går. Pengarna är slut och utanför fönstret syns den ved som familjen har kvar för att värma upp ett rum i det lilla huset. De ihopsamlade kvistarna kommer inte att räcka mer än något dygn.
Men … vad gör ni då?
Frågan blir hängande obesvarad i luften.

Mandalina berättar istället att familjens tvååring, Roberto, hade ett medfött fel i ljumsken som behövde opereras för en tid sedan. Dit gick de besparingar familjen hade, 400 euro. Nu måste de börja om från noll.
– Barnen blir ledsna när de ser vad andra barn har, och inte de, säger Mandalina.

Roberto och hans syster Flory, 4 år, tycker om att rita och måla, när det finns papper. Flory berättar att det bästa i Mărgineanu är en park, nära kyrkan.
– Där brukar vi leka med de andra i byn, säger hon och berättar att hon också tycker om att hoppa i sängen och leka med sin lillebror.

Vi delar ut lite av vårt medhavda, som kan ge värme åt små fötter och stimulera en stund, för den som vill måla och rita och skapa på papper. Vi tömmer våra fickor på kontanter och ger dem till Mandalina för att hon ska kunna köpa lite ved.
Vi går vidare till nästa hus.

Längs vägen. Huset på den öde tomten i utkanten av Margineanu ser helt fallfärdigt ut. Vi stannar bilen. Det blåser och är sju minusgrader. Plötsligt kommer en flicka utspringande, barfota, i tunna klädtrasor och med ett nyfiket och blygt leende. Hon heter Larissa och bor här med sin mamma, mormor och fyra syskon.

I nästa hus bor Faktumförsäljaren Florin. Han har ropat på oss en stund och bjuder in oss och George Gavriliu som guidat oss från hus till hus.

Florin visar runt i sitt iskalla halvmöblerade hus och bjuder på apelsiner, småkakor och läsk. Här i huset bodde han med sin mamma som gick bort för tio år sedan. När hon dog var han i Köpenhamn och sålde gatutidning. Vännerna hjälpte honom att få ihop pengar så att han kunde åka hem till begravningen.

George och Florin är goda vänner och kan varandras livsberättelse. Florin berättar om Georges långa period på sjukhus och hur svårt det var för hans familj då de inte visste om han skulle överleva. Han berättar hur han och många med honom bad för George under den svåra perioden. Florin säger också att hälsan äventyras när man sover ute på gatorna och att det var det som gjorde George sjuk. Att det är därför Florin nu inte säljer Faktum under vintern.
– Jag kan inte äventyra hälsan. Sedan min mor gick bort är min syster i Bukarest den enda släkting som kommer och hälsar på mig ibland. Jag måste klara min egen försörjning och har inte råd att bli sjuk.

Vi lämnar efter detta besök Mărgineanu för andra gången på kort tid. Vedtraven hemma hos Mandalina Nelutu är lite högre nu, men fortfarande handlar det om dagar, innan kylan tar över.

 

Vem får sälja Faktum?
Faktum startades 2001 som ”de hemlösas tidning”.
I dag måste du inte vara hemlös för att sälja. Faktum säljs av hemlösa och av människor i socialt utanförskap.
Faktum erbjuder sysselsättning enligt artikel 23 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Den som ställer upp på Faktums regler får ansöka om att bli gatutidningsförsäljare.
I dag säljer bland andra svenskar, EU-medborgare, pensionärer, människor med psykisk ohälsa, de som lever på existens-minimum eller som behöver ett socialt sammanhang. Vi lägger oss inte i av vilket skäl man vill sälja Faktum.
Faktum diskriminerar ingen, utanförskap och fattigdom har inga gränser.
Faktums uppgift är att ge människor möjlighet att förändra sin situation genom en inkomst och sysselsättning.

Hur blir man Faktumförsäljare?
Man kommer till ett av Faktums kontor, bokar ett inskrivningssamtal och får prova att sälja.
Funkar det skriver man ett avtal, får sin legitimation och försäljningsplats. Därefter kan försäljaren köpa tidningenför 30 kronor och sälja den för 60 kronor.

Hur mycket kan en Faktumförsäljare tjäna?
Exempel: Om en Faktumförsäljare jobbar 30 dagar, 8–10 timmar/dag och säljer i genomsnitt fem tidningar per dag blir månads-lönen 4 500 kronor. Pengar som kan investeras i nya tidningar.

Läs även: Överlever genom att sälja Faktum

Mirela och Alexandra. De går i skolan och tycker om det. Att rita och måla när det finns lite papper är en favoritsyssla. Det bästa med att bo i Mărgineanu, tycker Alexandra, är att där finns en lekplats mitt i byn där man kan leka på våren och sommaren.

Posted by & filed under Reportage.

Efter sex år som hemlös fick John Pellikka ett förstahandskontrakt genom Bostad först i Borås. Pang bom, bara.

I ena hörnet en säng, i det andra en soffa. På väggen hänger två svärd och vid fönstret röda gardiner och en julstjärna. På bordet en skål med kanelbullar och koppar med varmt kaffe.Välkomna till John Pellikka, boråsare, trubadur och hyresgäst.

John Pellikka behöver inte klä av sig för att visa att han är boråsare. Tatueringen av stadsvapnet, en röd sköld med två ullsaxar, sitter på höger handrygg. Inte heller trubadurskapet kräver avklädning för att bevisas, det räcker med att han sätter sig i soffan med gitarren i knät och river av en porträttlik version av Grimasch om morgonen.

Det är först när kärleken till husguden Cornelis Vreeswijk ska förevisas som tröjan åker av. Där, som ett statement över hjärtat, finns en bild av trubadurens trinda ansikte.

I lokaltidningens arkiv finns tidiga spår av John Pellikkas egna trubadurskap. Notiser om spelningar med visgrupperna Bröderna Marks, Döda trubadurers sällskap och Någorlunda mogna män, oftast med Cornelis på repertoaren.
– Det är när jag kommer upp på scenen som jag börjar leva, säger han. Det har hänt att jag har mått dåligt och inte velat gå upp, men när jag väl är där känns allt bra.

I arkiven finns även spår av det liv John Pellikka levde innan han förlorade allt. Resultat från golftävling, juni 1999: John Pellikka tvåa i singel herr, där han även rapporterades ha slagit det längsta utslaget. I januari 1999 en rapport från Hestra Midgård och finalen av Gårdsstjärnorna där de tävlande består av talanger från olika fritidsgårdar. John Pellikka sitter i juryn.

John Pellikka är en rastlös själ som har haft många olika yrken, bland annat hundförare, något som tog honom till Armenien för att söka överlevande efter den stora jordbävningen i december 1988. Men det var som fritidsledare han la grunden till det liv han länge levde, ett liv med familj, villa, två bilar, en husvagn.

– Jag hade ett eget företag och jobbade med barnkollo. Företaget hade tolv anställda varje sommar.

På fritiden tog musiken stor plats och det var genom den han kom i kontakt med amfetaminet.
– Jag hade aldrig tagit droger, visste knappt vad det var, men tänkte att jag får väl prova. Så jag tog en lina.

Den kärlek som omedelbart uppstod handlade inte bara om eufori utan också om att kunna kontrollera rastlösheten. Plötsligt blev det möjligt att hålla ordning på kalendern och sitta ner och läsa en tidning.
– Det var en kul tid ett tag, till det satte sig mellan öronen. Jag började tänka att jag kunde sluta när jag ville. Jag levde dubbla liv och det var ett jäkla jobb att skydda de nära och kära. Familjen var de sista som skulle få reda på mitt missbruk.

Med drogerna kom ett annat umgänge och konsumtionen ökade till dess att han var uppe i sju gram amfetamin om dagen. När John Pellikka bestämde sig för att bli drogfri hade han skilt sig och bodde ensam i en lägenhet. Fri från amfetaminet stötte han på andra problem; ensamhet och den smärta som följer av dåliga tänder. Resultatet blev depression och ett nytt missbruk, den här gången av receptbelagda opioider. Han blev även av med bostaden.

I sex år levde John Pellikka som hemlös. Han sov i trapphus, i stadsparken och på en soffa eller ett golv hos någon han kände. Hemlösheten grävde sig in i den redan rastlöse.
– När man är hemlös har man en inre oro hela tiden. Man inkräktar på andras hem och när det kändes konstigt drog jag.

Sammanlagt blev det 19 adresser. Den han minns som mest rofylld, där han faktiskt kunde sova, var ett källarförråd där han sov på några mattor och kissade i en flaska. På kvällen hade han sin pannlampa och några böcker. Vid det här laget hade John Pellikka varit drogfri i flera år och hade under lång tid försökt få tag i en lägenhet. Han hade fått veta att det skulle ta nio år att få en bostad via kösystemet. Vändningen kom när han fick höra talas om Bostad först som var på väg att införas i Borås.

Ett par veckor senare fick han nycklarna till en etta med kokvrå.
– Pang bom så fick jag en lägenhet. Mina polare ute i svängen tror mig inte när jag berättar om det.

När Borås införde Bostad först beslutade kommunen att följa ursprungsmetoden och ge klienterna förstahandskontrakt med en gång. Därmed är John Pellikka den enda som har nycklar till lägenheten och det ställs inte några krav på att han ska ta emot det stöd som erbjuds. Det kommunala bostadsbolaget som hyr ut lägenheten känner inte till att hyresgästen ingår i Bostad först.

Som hemlös och inneboende var John Pellikka van vid att det låter och rör sig runt omkring. I lägenheten var det tyst och stilla.
– Det tog ett par månader att vänja sig, men nu är det här min borg. Jag tror att jag har haft besök av sammanlagt sex eller sju personer.

Tre av Johns vänner skickade iväg honom medan de fixade till lägenheten med en ny säng och nya tapeter.
– De hade aldrig tapetserat förut.

Idag har John Pellikka varit drogfri i åtta år och han är inne på sitt fjärde år som hyresgäst. Kontraktet vårdar han ömt.
– Förutom min dotter är lägenheten det värdefullaste jag har, så den bränner jag inte.

 

BOSTAD FÖRST – Historia
Bostad först är en direkt översättning av Housing first, en metod som länge har använts i USA för att ge hemlösa bostad. Det var i början av 1990-talet som organisationen Pathway to Housing tog fram ett alternativ till den trappstegsmodell som hade använts tidigare. Istället för att den hemlöse skulle visa sig värdig en bostad genom att klara olika trappsteg, betraktade Pathways to Housing bostaden som en rättighet och en förutsättning för att lösa de problem som ofta var en orsak till hemlösheten.

Housing First spreds sedan till andra länder och nådde i slutet av 2010 Sverige, där Stockholm och Helsingborg blev de första kommunerna att använda Bostad först.

Är Bostad först bostad sist?

Sexton svenska kommuner använder Bostad först. Men bara fyra tar steget fullt ut och erbjuder hyresgästerna riktiga förstahandskontrakt. – Men utan förstahandskontrakt är du inte fullständig medborgare, säger forskare Hans Swärd.

I slutet av november 2010 publicerade Helsingborgs Dagblad en artikel om ”Göran” som efter 25 års hemlöshet hade fått en egen lägenhet. Reaktionerna hos läsarna blev starka, många ville skänka möbler, andra skrev till tidningen:

Jag blir varm i kroppen och ler när jag läser denna artikel, den ger ett hopp om att människan sakta börjar respektera andra människor på deras villkor. Lycka till ’Göran’!

Bostad först hade kommit till Sverige. Sedan dess har ytterligare 15 kommuner infört någon form av konceptet. Faktum har varit i kontakt med samtliga.

Förutom Helsingborg var också Stockholm tidigt ute och införde Bostad först samma år. Men medan Helsingborg följde ursprungsmodellen där den hemlöse får ett förstahandskontrakt med en gång, valde Stockholm den väg som de flesta kommuner sedan skulle komma att ta: att kommunen står på kontraktet under en period.

Ninja Larsson, biträdande enhetschef för Bostad först i Stockholm, skriver i ett mejl: ”Det är en utmaning att förhålla sig till de grundläggande principerna och förhållningssätten och det är en ständigt levande diskussion hos oss vad Bostad först ”är” och när man får kalla verksamheten för Bostad först.”

Enligt Ninja Larsson har efterfrågan att ta över kontraktet inte varit så stor, snarare upplevs försökskontrakten som en trygghet.

Helsingborg erbjuder förstahandskontrakt, om än med ett tillägg där uppsägningstiden skrivits ner till en månad istället för tre. Minna Loveng, sektionschef på Stödboendeenheten i Helsingborg:

”Det man vinner är att det faktiskt är ditt kontrakt och din lägenhet. Det är en annan känsla vilket leder till att brukaren är mer mån om att behålla bostaden. Med kommunen som mellanhand är det ett tillfälligt boende och du får leva med att troligtvis flytta någon gång. Du kan alltså inte slappna av på samma sätt.”

Förutom Helsingborg har även Lund, Borås och Karlstad valt att ge hyresgästerna någon variant av förstahandskontrakt. I Karlstad har elva före detta hemlösa fått en lägenhet med förstahandskontrakt. Tre av dem har på grund av störningar flyttats till annat boende. Bo Söderman, enhetschef på Bo- och budgetenheten i Karlstad, säger att de inte har fått så många lägenheter som de hade önskat. En orsak är motståndet hos hyresvärdarna.

– Vi har funderat på om det skulle bli bättre om vi frångick förstahandskontrakt, men vi tror att det skulle vara lika svårt att övertyga dem ändå.

Vad är fördelen med första hand?
– Det blir mycket tydligare för den boende att det är en egen lägenhet och att man har ansvaret fullt ut och inte en lägenhet man kan bli av med när som helst, säger Bo Söderman.

I Borås erbjuds brukarna inte bara förstahandskontrakt, de behöver inte heller ta emot stödet.
– Vi ställer samma krav som på vilken hyresgäst som helst, säger Vanja Myrén, verksamhetschef i Borås.

I Borås har sju personer fått lägenhet via Bostad först, två av dem har avhysts efter att ha brutit mot hyresavtalet, två bor kvar men behöver inte längre något stöd. Staden har också 75 övergångslägenheter där brukarna får andrahandskontrakt som sedan kan övergå till första hand. Under 2017 fick 17 personer förstahandskontrakt den vägen.

Hans Swärd, professor vid Socialhögskolan på Lunds universitet, har länge forskat om hemlöshet och har följt arbetet med Bostad först.
– Rent principiellt är det problematiskt att man inte har ett eget kontrakt. Man blir inte fullständig medborgare, naturligtvis är det bäst om man får egna kontrakt.

Varför?
– I många kommuner kan personalen gå in med egen nyckel och avhysa folk vid sidan om de vanliga formerna för vräkning. Det kan också påverka grannkontakterna negativt om det sprids att det är så kallade sociala kontrakt.

Enligt Hans Swärd har det gjorts få försök i svenska kommuner och det är därför svårt att dra några slutsatser.
– Det är en liten rännil av hemlösa som får Bostad först, men i de länder där man har hållit på längre har konceptet med egna kontrakt varit lyckat.

 

Vilka är de främsta lärdomarna från att arbeta med Bostad först?

Alingsås Ett eget hem gör människan mer hel. Förutom detta är en lärdom att en bra relation mellan anställda och klienter är a och o.

Helsingborg Att klienten/brukaren är experten. Som professionella har vi nått bättre resultat genom att lyssna på deras önskemål om stöd istället för att själva bestämma vad som är bäst för dem.

Karlstad Att vi ser att modellen faktiskt fungerar. De går upp i vikt, de använder inte lika höga doser av sin drog, de börjar få ett starkare självförtroende och börjar tänka framåt i livet.

Lund Att våga släppa tyglarna och våga följa brukaren och inte styra för mycket. Det vi får höra ifrån brukare är att det är lättare att vara ärlig kring misstag och missbruk samt be om hjälp när brukaren är trygg i att bostaden inte kommer att försvinna.

Stockholm Att många är ambivalenta och oroliga inför att flytta till en egen lägenhet. Den oron och ambivalensen måste bemötas konstruktivt och med respekt.

Upplands Väsby Om de hyresgäster som bor genom bostad först klarar av att sköta ett kontrakt så klarar alla det! Vi har lärt oss mycket för vårt vräkningsförebyggande arbete i övriga lägenheter.

Örebro Styrkan i vårt arbetssätt är att det är individen som själv bestämmer hur stödet ska se ut. Styrkan är även att min personal arbetar med att bygga allians med den boende. Det ger individen en trygghet att våga vara ärlig och be om hjälp.

 

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

I Omställningsverkstan i Göteborg stormar ett tjugotal personer in. Vid det dignande bordet fyller de sina kassar med äpplen, fläskfilé, limpor, blomkål, vattenmelon och potatis. Förrådet är påfyllt och maten gratis. Högst på agendan står delandet och kampen mot svinnet.

– Det enda jag köper nuförtiden är lite kryddor. Förra året handlade jag mat för under tusen kronor, säger Olof Gross som är en av initiativtagarna till solidariskt kylskåp, även kallat Solikyl. Verksamheten går ut på att ”maträddare” hämtar livsmedel som annars blir till avfall. I nuläget har Solikyl fyra olika matstationer runt om i Göteborg och två stora livsmedelskedjor som skänker livsmedel.

Vid ett bord i lokalens inre del sitter fem engagerade räddare och mumsar semlor. De har redan tagit vad de behöver från kvällens skörd, nu kan de lugnt se på när kylskåpsbesökarna väljer ut vad de vill ha med sig hem. Nicholas Sahlqvist har räddat mat under hela året som kylen funnits och han påpekar att det är ovanligt lite just i dag.

– Det är så enkelt att ordna detta själv. Här är det fokus på att alla kan bidra med någonting, även de som bara hämtar hem mat gör en insats i bekämpningen av svinnet.

Han poängterar vikten av att alla känner sig välkomna.

– Vissa hävdar att de lika gärna kan köpa själv och att de därför hellre låter personer som behöver maten få den. Men vi vill ju skapa vanor kring delande och visa att man inte måste konsumera så mycket.

Emma Eskelinen är här för första gången, i sin påse har hon en halv vattenmelon och kanelbullar. Hon håller upp ett litet, litet äpple.

– Det här tog jag också. Det var en kompis som frågade om jag skulle hänga med. Först tänkte jag att jag inte orkade men så skulle jag på yoga och då kunde jag lika gärna svänga förbi. Det här är ju jättebra.

Emelie är ”maträddare”. I hennes kök har många kulinariska kreationer skapats. Barnen får hela tiden nyheter på tallrikarna.

– Jag försöker lära dem hur man bör tänka, hur viktigt det är att ta vara på den mat som finns. När jag kommer hit brukar jag tipsa folk om vilka rätter de kan laga av maten de tar med sig.

I Cykelköket blandas inte oljekannorna samman med rapsoljan men svidande fingertoppar och ett evigt sprayande präglar verkstaden som huserar i samma lokal. Vem som helst kan komma in för att laga sin cykel, få hjälp och material. Lokalen fungerar också som en återvinningscentral för gamla cyklar. Om du kommer hit och lagar en hoj har du möjlighet att ta över den. Tomasz är aktiv i verksamheten som varit igång sedan 2011. Han säger att ett syfte med Solikyl och Cykelköket är folkbildning.

– Vi måste omprogrammera oss själva, komma bort från reklam och istället börja dela. Om till exempel du förflyttar en gammal cykel från soprummet hit och rustar upp får den plötsligt ett förnyat värde.

Flera gånger har initiativtagarna till Solikyl försökt få till samarbeten med stora livsmedelskedjor, men som avböjt för att de inte känner sig trygga med arbetssättet trots förklaringar kring hur noga de är med matsäkerheten. Alla maträddare utbildas i hur man sorterar maten och varje vecka städas kylskåpen av en ansvarig.

– Vi behöver lita på våra egna sinnen, inte bara gå på bäst-före-datum. En gång blev ett stort parti kött dåligt och då tvingades vi slänga det. Men ingen har blivit sjuk, säger Nicolas Sahlqvist.

Stadsdelen Majorna i Göteborg sjuder av aktivitet när det kommer till hållbart engagemang. Ekologisk stadsdel Majorna 2.0 är ett samarbetsprojekt med Hyresgästföreningen som initiativtagare. Det hela började efter intensiv medborgardialog och nu är flera verksamheter med hållbarhetsfokus i rörelse. I kikaren skymtar FN:s globala miljömål. My Welther leder projektet och enligt henne krävs det att vi arbetar på gårdsnivå för att få en mer ekologiskt och socialt hållbar stad. Aktivisterna vill ifrågasätta vad ekonomi egentligen är och vad det kan betyda.

– Om saker är billiga är det alltid andra som får betala för det. Vi behöver fråga oss själva: måste jag konsumera så mycket och måste jag äga allt själv?

Det är inte bara att minska konsumtionen som är målet, kontakten människor emellan är minst lika viktig.
–Får vi till en annan stadsbild tror jag även att vi kan nå miljömålen.

Även i Malmö finns visionen kring delande på kulturhuset Kontrapunkt. Här arbetar man på många plan för starkare hållbarhet och ökad solidaritet. Johanna Nilsson är en trogen volontär.

– Jag tror att det behövs politisk vilja där vi ser utanför marknaden och vågar satsa på egna lösningar. Om folk fick vara med och bestämma mer kring sina liv tror jag att det skulle skapa större jämlikhet. Alla tjänar på att ha ett samhälle där folk mår bra.

På Kontrapunkt anordnas kreativa verkstäder, olika former av kulturevenemang och i Svenska Kyrkans lokaler är en värmestuga nattöppen vintertid. Även här ordnas folkkök till vilket mat skänks från en skola i närheten. För att volontärerna ska ha tid och råd att verkligen ägna sig åt frivilligarbete har de ett internt system.

– Vi har ett nätverk för kommunikation kring delande av olika nödvändiga resurser. Vi hjälper varandra mycket med allt möjligt och på det sättet sparas pengar och tid. Vi slipper jobba med annat och då blir det lättare att ägna sig åt sådant som många annars tänker ska göras på fritiden.

I Omställningsverkstaden i Göteborg har stormen lagt sig. Några brunfläckiga äpplen i en plastback och i kylen en ensam kalvsylta. Bordet och de två kylskåpen är i princip tömda och maträddarna klär sig för att gå hem. I övermorgon ska mer mat hämtas, Olof Gross behöver aldrig oroa sig för att bli hungrig.
– När man lever på svinn blir man lite bortskämd, det är ofta delikatesser som slängs.

Nicolas Sahlqvist håller med och ler:
– Man får prova många nyheter. Vad sägs om tomatyoghurt? 

Olof Gross, Magne och Nicolas Sahlqvist är enade om att delningsekonomi är ett steg i rätt riktning, samtidigt som de njuter av all den goda mat som flera gånger i veckan dukas fram i lokalen på Vegagatan.FAKTA

Ohållbar mathantering
Varje år slängs ca 1,3 miljoner ton mat i Sverige.
Ca 25 % av världens växthusgasutsläpp kommer från livsmedelshandeln.(Naturvårdsverket)

Solidariska Initiativ
Fixoteket: Verkstäder för remake, lånande, byten och möten, finns i flera stadsdelar i Göteborg.
Fritidsbanken: Låna sportutrustning och annat, Göteborg.
Klädoteket: Köp och låna kläder från hållbara formgivare och märken.
Kollaborativ ekonomi: Göteborg Förening för delningsekonomi. Delande, gemenskap och återbruk fokuseras. Se kollekogbg.se
Rudefood: Restaurang- och cateringverksamhet i Malmö som lagar festmat av svinn.
Skjutsgruppen: Samordning av samåkning.
Se mer på: smartakartan.se


FN:s globala mål för hållbar utveckling
17 övergripande mål med 169 delmål som går ut på fattigdomsbekämpning, främjande av fred och rättvisa, att minska ojämlikheter, orättvisor och att lösa klimatkrisen. Målen kallas även Agenda 2030 och är ett resultat av samarbete mellan FN:s medlemsstater. Syftet är att dessa mål ska nås till år 2030
(Källa: globalamalen.se)

”Gemensam konsumtion”
Hållbarhetstrend som växer över hela världen. Handlar om att samarbeta för att minska konsumtion genom att använda sådant som redan finns.

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

“Du kan bli allt du vill i ditt liv. Men att hitta äkta besvarad kärlek och bli så kär att du inte behöver äta eller sova på en vecka är ofantligt svårt.” Faktumförsäljaren, bloggaren och skribenten Peter Ahlborg berättar om sitt sökande efter kärleken.

“Själv har jag letat efter den här kärleken i hela mitt liv. Utan att ännu ha funnit den. Mitt liv började med många problem. Redan tidigt med bland annat psykisk mobbing från mina föräldrar, jag blev utslängd och mobbades även i skolan. Trots det älskar jag mina föräldrar innerligt. Min mamma har alltid uppmanat mig att gå min egen väg, följa mina drömmar.

Min pappa var oerhört kärleksfull mot mig.   Men för att orka leva vidare blev alkoholen min käraste. Jag bokstavligen dränkte mina sorger, försökte att dricka mig till en bättre värld. Att bli älskad av någon och att få ge kärlek fick jag bara uppleva i mina fantasier.

Jag började springa på krogen och följde med 100-tals kvinnor hem. Ibland vaknade jag upp i en stad – utan att veta var jag var – och hos en kvinna som jag inte kände igen. Men sorgligt nog så fann jag aldrig kärleken under mitt kraftiga alkoholintag – som skulle vara i 15 år.

När jag var nio år upptäckte jag rockgruppen Kiss, de blev mitt kärlekssubstitut då jag tyckte att mina föräldrar övergivit mig. Men jag är ändå oerhört tacksam att jag fick en så kärleksfull pappa. Varje morgon innan han gick till jobbet pussade han mig i nacken och klappade mig på huvudet. Han kallade mig ”Lillagussen”. Utan hans kärlek hade jag inte överlevt.

Jag älskade Kiss så mycket att min högsta önskan var att träffa dem. Och det gjorde jag när jag var 19 år, 1988. Det kan jämföras med att träffa Gud. I och med det mötet fick jag så bra självförtroende att jag visste att jag kan uppnå allt i mitt liv – förutom att finna äkta kärlek.

Jag fann kärleken temporärt en gång i mitt liv – och jag fick uppleva min lyckligaste dag på jorden när min underbara dotter Josefine föddes för 19 år sedan. Hon är mitt allt och har fått all min kärlek. Men förhållandet med mamman blev inte alls lyckat och många motgångar med socialen gjorde att jag kände mig psykiskt misshandlad av samhället.

 

Mitt drickande var ett långsiktigt självmord. Mitt långvariga alkoholproblem var som värst när pappa dog för tio år sedan. Då mådde jag så dåligt att jag grät hela dagarna. Jag orkade inte gå upp ur sängen på flera månader – då var jag nära att dö.

Efter det blev jag hemlös under sju år. Så jag vet hur det känns att bo i ett tält utan vänner, utan kärlek, utan pengar och utan din kära som kan trösta dig och hjälpa dig. Att aldrig få diskutera mina känslor med en kvinna, och göra henne till världens lyckligaste, har gjort mig så sorgsen att mitt hjärta har gråtit blod. Det är extra tragiskt då jag har fantastiskt bra fantasi och vet hur jag kan få en kvinna till en annan värld bara genom att se henne rakt in i ögonen och viska de mest kärleksfulla och sensuella ord i hennes öra.

Jag är expert på att kyssas. Kyssar och förspel på många timmar, är bara början på kärleksakten. En gång träffade jag en kvinna – som jag trodde var kvinnan i mitt liv. När vi träffades så kunde sexakten och förförelsen pågå under flera dagar. Så hon var tvungen att sjukskriva sig från sitt jobb, för att orka med.

Hon älskade liksom jag långa förspel och trevliga attribut som man bland annat köper i en djuraffär. BDSM – heter det visst. Koppel och piskor är intressanta leksaker. Vågar jag skriva det – jo, det vågar jag. För om du inte vågar berätta vem du är och vad du vill i ditt liv – då kan du aldrig finna din kära.

Hon älskade mig verkligen, eller rättare sagt min teknik, att jag kunde hetsa upp henne som ingen annan gjort förut. ”Du är skapt för att förföra en kvinna”, sa hon till mig. Jag blev så förälskad så jag inte kunde äta eller sova. Jag grät av lycka i mina sms, när jag berättade hur kär jag var i henne och hur mycket jag längtade till vårt nästa kärleksmöte.

Då slog bomben ner. ”Jag börjar känna mig kär i dig, Peter”, förklarade hon.
”Det är ju helt underbart”, sa jag.
”Nej, jag vill inte bli kär”, sa hon.
Jag förstod inte vad hon menade och efter det så tog det slut. Jag var förkrossad.

När jag tänker tillbaka på mitt liv och att jag varit utan kärlek och sex under exakt 100 miljoner sekunder, jag vet exakt när detta datum är, gråter jag och blir helt förstörd invärtes. Jag visste att det skulle bli svårt att finna kvinnan i mitt liv – men att det skulle vara så svårt – det hade jag aldrig trott.

Jag gjorde slut med flaskan för exakt tio år sedan. Möjligheten att hitta äkta kärlek är närmare än någonsin förr. Men ännu har ingen kvinna fastnat i mitt kärleksgarn eller snurrat in sig i mitt långa hår – utan att komma loss.
Men det är nära nu, det känner jag.

Jag har många chanser när jag är ute i samhället och rör mig. Då kommer jag göra min kvinna till världens lyckligaste – och bäst av allt – jag vet hur jag ska göra. Det är det som äkta kärlek och livet handlar om för mig.

Till dig som redan funnit kärleken vill jag säga: Ta väl hand om varandra och visa så mycket kärlek du kan – varje dag och minut. Du vet inte när ditt liv är slut. Om du inte funnit kärleken: Våga ta vara på chansen. Våga gå fram och prata eller ta kontakt med en person som tilltalar dig. Nästa kontakt kan vara den rätta och ditt liv kommer förändras för alltid!”

 

Posted by & filed under Nyheter, Profilintervju.

I fem år har han gett oss prognoser med regn, sol, snö och olika sorters moln. – Jag har alltid varit en liten vädernörd. Läskigt tidigt visste jag att det är tre sekunder mellan blixt och knall, säger Nils Holmqvist.

Ibland jämförs han med den folkkäre meteorologen John Pohlman.
– Men ingen kan bli så stor som Pohlman. Han hade monopol på vädret, säger Nils. Anledningen till varför man drar parallellen kan vara för att Nils, precis som John, vågar skämta och gör allt för att presentera vädret så intressant som möjligt.

– Hur ska folk komma ihåg prognosen? Det kan hjälpa att hänga upp den på en festival eller Håkan på Ullevi och ibland har jag på mig mössa och vantar eller en blixttröja, säger han. En tröja vi återkommer till.

En vanlig teori är att meteorologer på tv presenterar prognoser gjorda av andra. Men det är fel. De gör jobbet själva genom att studera bland annat kartunderlag, satellit- och radarbilder.
– Väder är hundra procent matte och fysik. För mig är det lite som ett spel där jag testar hur detaljerad jag kan vara och hur rätt jag kan få, säger han när vi besöker honom på SVT på Gärdet i Stockholm.

Händer det att du ljuger om vädret?
Nils harklar sig innan han svarar.
– Nej, inte uppsåtligt. Jag har ju fel ibland men jag ljuger inte. Jag ljuger väldigt lite i allmänhet och har inte riktigt förmågan att göra mig till när det behövs. Jag har svårt att dölja mina känslor. Är jag arg så är jag arg, säger han samtidigt som vi går genom ett av lunchrummen där kollegan Cecilia Andersson hälsar och säger:
– Han är världens mest sympatiska medarbetare.

Nils Holmqvist är uppvuxen i Anderslöv på skånska landsbygden. Hans föräldrar är matte- och fysiklärare. De odlade intresset för naturvetenskapen men väderintresset tror Nils även kommer sig av att hans generation är en av de sista som tittade på himlen för att få tiden att gå.
– Vi var inte lika tekniskt stimulerade. Det är lättare att bli fascinerad av världen då.

Väder förenar människor. Alla blir blöta när det regnar, varma när det är sol och fryser när snön faller. För att ge tittare den riktiga känslan av dagens väder har Nils en förhoppning om att SVT ska låta honom sända vädret utomhus.
– Även om jag skulle behöva lida genom det skulle det vara värt det. Tänk de dagar jag kan stå på en strand med uppknäppt skjorta och låta håret fladdra i vinden, säger han.

Vi passerar studio 2 där Veckans brott med Leif GW Persson brukade sändas.
– Min mormor är väldigt ledsen över att han inte är kvar. Men hon får väl slå över till fyran, säger han och ler.

I studio 2 sker även inspelningarna av Babel. Ett program Nils själv medverkade i för två år sedan efter att han skrivit boken Himlen är vackrast med lagom mycket moln. I fåtöljen bredvid honom satt Horace Engdal som precis hade kommit ut med Den sista grisen.
– Det var lite speciellt att sitta där med en ledamot från Svenska Akademien. Jag ser inte mig själv som en författare och hade aldrig skrivit boken om det inte vore för att jag blev tillfrågad, säger Nils och utan att hymla tillägger han att han bara läst fem skönlitterära böcker under sitt 32-åriga liv. Röde orm är en av dem.

Himlen är vackrast med lagom mycket moln har sålt bra och kom precis ut i pocketversion. Men om någon hoppas på en uppföljare är det förgäves. Det blir inga fler böcker. Att det ens blev en är ett mirakel, om man får tro författaren.

I en korridor står vita plåtskåp uppradade. Två av dem tillhör Nils. I det ena finns kostymerna till Rapport och Aktuellt. I det andra har han skjortorna till Morgonstudion: flera vita, en röd och en blå hänger tätt med en påse cederträ som ”gör att kläderna doftar gott”. Nils gillar sina kläder och i maj knep han till och med tolfte plats i magasinet Cafés årliga tävling ”Bäst klädda man”.

Runt om på SVT finns det gott om speglar. Att dagligen synas framför hundratusentals människor kan inverka på ens självmedvetenhet och fåfänga. Men Nils anser att det var värre förr.
– Jag kan aldrig bli mer fåfäng än jag var som tonåring, säger han.

Själv må han inte bry sig alltför mycket om sitt utseende. Men det gör tittarna. Nyligen bytte han frisyr och efter sändning fick han feedback via mejl och i ett sms från sin egen mormor. Till sitt barnbarn skrev hon:

”Dina beundrarinnor (70 plus) klagar på att du ändrat frisyr och klippt dig för kort och jag har lovat att framföra deras önskemål om att du ska återgå till din tidigare frisyr.
En tant sa att nu ser hon mer på rapporten än på dig och det hade ju den fördelen att hon nu visste hur vädret skulle bli.”

Innan vi lämnar Nils går vi förbi brevinkasten. Trots att Nils främst får mejl från sina tittare händer det att fysiska paket trillar in. En gång fick han ett från en svensk-tysk familj vid namn Müller i Berlin. De hade tittat på Rapport när de var hemma i Sverige och ansåg att Nils slips var för smal och skickade därför en bredare. Om han någonsin använde den? Nej, men han skrev tillbaka och tackade för gesten.

Rundtur på jobbet. Ibland har Nils guidade turer för SVT:s publik. Pensionärer och skolklasser är de mest frekventa besökarna. Faktum fick äran att få en privat visning. Tror dock inte att meteorologen brukar lägga sig på soffan i vanliga fall...

Klockan har precis slagit åtta och Nils ska bjuda på frukost hemma i lägenheten på Södermalm i Stockholm. På brevlådan står det Cumulonimbus AB. Det är hans företagsnamn och betyder åskmoln – ett av meteorologens favoritväder.

Nils öppnar dörren, i ena handen håller han en vit plastbunke och i den andra en visp.
– Det blir amerikanska pannkakor, säger han och rör om smeten.

Han häller ut klickar av smet i stekpannan och ovala former skapas som kan liknas vid Cumulus humilis-moln (små stackmoln). På en rund svartvit bricka på matsalsbordet står skålar med blåbär, hallon och lönnsirap.
Utanför fönstret skiner solen.

Skulle du vilja dö på en regnig eller solig dag?
– Jag tror att en solig dag med värmande strålar i ansiktet hade varit ganska trevligt. En stilla bortgång vid 120, säger han, skrattar och reser sig från stolen för att ta fram björnbären han glömde.

En stund senare hämtar han mer kaffe. Därefter lämnar han bordet igen för att ta upp katten Gösta som ligger i en skolåda som han ställer på bordet.

Nils verkar smått rastlös. Men själv beskriver han sig som raka motsatsen. Att han är ”mellan-mjölkig”, lättroad och hellre hemma med sällskapsspel än reser jorden runt. En ledig dag med cykeln i Stockholm räcker för att Nils ska bli tillfredsställd. Unikt kan man tycka i ett samhälle där man förväntas vilja besöka världens alla hörn och beta av så mycket som möjligt under jordelivet.

Frågan alla troligen vill få svar på är när meteorologen ska ta ut sin semester i sommar.
– Någon gång mot slutet, i juli och augusti, säger han.
– Vad bra, då vet jag när jag ska ta ut min, svarar jag.

Han skrattar och säger:
– Egentligen vet ju alla hur det brukar vara på sommaren. I början är det ofta lite kallare i luften och vattnet. Men eftersom det är lägre temperaturer kan inte luften hålla lika mycket vattenånga, vilket bidrar till mer sol och mindre moln och skurar.
– I månadsskiftet juli och augusti är det varmast i luften men mer åska och skurar. I augusti är vattnet som varmast men temperaturen i luften kyligare. Varje månad har sin grej.

Den var under just en sommarkväll i Lund som Nils upplevde ett av sina bästa väderminnen tillsammans med flickvännen Julia.

– Jag samlade mod en kväll och frågade om jag fick skjutsa henne hem på min cykel. Svaret blev ja. Med tanke på sällskapet och ölen jag druckit kändes det för stunden passande att citera Jakob Hellman:

”Natten är vacker, månen är full. Du är som natten och jag är som månen”, säger han och skrattar och fortsätter:

– Vi kom hem till Julias vindsvåning och senare vaknade vi av ett åskväder och regnet som smattrade mot takfönstret. Insvepta i samma täcke satt vi en timma och pekade på blixtar och lyssnade till dundret, det dröjde allt längre mellan blixt och knall och till slut blev det tyst. När skådespelet upphört blev det förlösande svalt.

Nils ger sin analys:
– Det måste ha varit en kallfront som passerade annars hade den kvalmiga värmen dröjt kvar.

Ett svårslaget minne, säger han och lutar sig tillbaka på trästolen.

I sommar kanske det blir ett nytt när Nils och Julia ska ut och fara i Europa.
– Det blir en resa till Italien och vi kommer att åka tåg ena vägen där vi ska stanna i Berlin, Prag och Wien. En miniluff, det blir mysigt, säger han.

Terassen på SVT. Här ute skulle Nils gärna presentera dagens väder om han fick möjlighet. Iklädd regnjacka vid regn och mössa och vantar i snöstorm.

Innan vi lämnar lägenheten för fotostudion borstar Nils tänderna, tar gelé i håret och packar ner favoritskjortan i väskan.

Promenaden går tvärs över Södermalm. Han tittar inte på husen.
– De här mysiga stackmolnen i dag gillar jag, säger han och pekar mot himlen.
– Titta på alla de där trasiga delarna, på konturerna och hur snabbt de förändras, fortsätter han.
– Men det är blåsigt, som i Göteborg, inflikar jag.
– Och i Skåne är det nästan alltid motvind. Men man reagerar ju aldrig när det är medvind, säger han.

Nils lägger dock märke till medvinden, eller väljer att känna den.
– Jag tycker att min vardag består av mycket skratt och medvind. Jag vill gärna ha det lite lätt eller i alla fall ha inställningen.

Vi lär inte få lyssna på ett sommarprat där Nils berättar om något traumatiskt förutom möjligen om hur han förra året förlorade kontrollen över sin kropp i direktsändning. Han fick dålig balans, andningsproblem och blev yr.
– Det var jäkligt läskigt. Och är det fortfarande eftersom jag inte vet varför det hände, säger han med en mer allvarlig ton.
Hela mitt liv blev ställt på kant. Om jag inte kan vara meteorolog, vad ska jag göra då? Jag är så förknippad med mitt yrke. Det här är lite av min identitet. Jag fick en liten livskris.

Allvaret tar oss in på klimatförändringarna. – Det har varit akut hur länge som helst. Jag börjar undra hur länge det kan vara det, säger Nils.

– Det är inte för vår del vi ska tänka på klimatet. Men för alla de som inte kan tackla att nederbördsmönster förändras och havsnivån stiger – de som bor på sydligare breddgrader och de fattiga – för dem är det alarmerande. Men jag kan inte gå in på sådana grejer för mycket. Då skulle det vara allt jag tänker på.

Under sina tio år som meteorolog på SMHI och sedan SVT ser han inga större skillnader på sina prognoser.
– Man ska vara försiktig med vad man känner och ser. Det är bättre att titta på statistiken. Globalt har 2000-talet slagit jättemånga temperaturnivåer. Men väder tenderar att variera väldigt mycket och klimat är resultatet av väder över en generation.

I fotostudion drar Nils penseln från sida till sida på ett vitt papper. Lila, blått, grönt, gult, orange och rött.
– Jag är förtjust i mina regnbågar och vädret är väldigt vackert då, säger han och tipsar dem som inte vet att en regnbåge är helt rund att googla ”regnbåge från flygplan” för att se dess fulla runda form.
– Det blev faktiskt den vackraste regnbågen jag någonsin gjort, säger Nils när han backar bakåt för att beskåda sitt verk:
– Den här går till Musikhjälpen 2018.

Det är nu vi återkommer till blixttröjan som gjorde Nils världskänd över en sändning. Under en väderprognos med åska bar han en lila blixttröja som kom att uppmärksammas i till exempel Japans största morgonshow. Senare reste även TV Tokyo till Sverige för att träffa Nils. I Musikhjälpen 2017 auktionerades tröjan ut och samlade in 10 000 kronor.

Ett åskregn är inte något Nils grämer sig över. Han älskar mycket väder. Lite på samma sätt som vissa kan känna inför till exempel pengar. Att mycket är bättre än lite. Men det finns faktiskt en dag då han ändå önskar att frosten håller sig borta.
– Jag hoppas att midsommarafton blir bättre än 2014. Temperaturen var högre dagarna innan jul än på midsommar, säger han och ler smått pillemariskt, som om han sitter inne med något han inte vill berätta.

Att väder är en stor del av många människors liv är en självklarhet. För vissa kan det till och med styra livet. Men väder är trots allt en av få saker vi inte kan veta säkert på förhand eller påverka. Det bara är. 

NILS HOLMQVIST 
Ålder: 32
Bor: I Stockholm med flickvännen Julia och katten Gösta.
Väderprognoser: Morgonstudion, Aktuellt och Rapport.
På g: Spelar in nya programmet, Språknyheterna, med Kalle Lind.
Sällskapsspel i Väder-Nils bokhylla: Besserwizzer, Settlers, Monopol, Trival Pursuit, Cat Bingo, När då då?, Absolut överens. Alla passar bra till regniga sommarkvällar.

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

Grönt i påsen - Konceptet med Reko-ringar, matvaruhandel utan mellanhänder, har fått stor spridning i Västsverige. Faktum har tagit en runda.

Snart är det säsong för mat fjärran från livsmedelsindustrins ibland plastpackade grönsaker, trångbodda ägg och stressade köttprodukter. Vi guidar dig till Reko-ringar.

September 2017 på Pusterviksplatsens parkering. En handfull bilar har bagageluckorna öppna och mellan bilarna rör sig förväntansfulla människor med en och annan kasse i hand. Under gemytliga samtal byter förbeställda matvaror ägare och pengar swishas. Blandrasen Lizzy skuttar glatt runt och försöker hälsa på alla som vill.

”Jag tror jag hade beställt palsternacka”, säger en som inte riktigt kommer ihåg.

Men Myriam Coulombe kommer ihåg och langar över både palsternacka och sallad. Under namnet Eko Migration odlar hon grönsaker enligt alla ekokonstens regler i Angered. Utöver palsternacka står bland mycket annat potatis, majs, squash och mangold på menyn. Hon säljer till vänner, bekanta och boende intill.Det här är tredje, eller möjligen fjärde, gången hon är på utdelning på Reko Göteborg.
– Det är ett bra sätt att möta kunder, säger Myriam Coulombe. Flera som handlat tidigare har skrivit och berättat att de är väldigt nöjda och vill handla igen.

Sonja Kvint håller med.
– Det är jättebra grönsaker. Jag köpte en gurka sist och när jag skar upp den hemma tittade jag mig omkring och undrade vad det var som luktade så gott innan jag kom på att det var gurkan. Det är ju så gurka ska lukta!

Hon har varit här tre gånger tidigare och alltid varit nöjd. Det enda hon saknar är bär, men det hoppas hon kommer på sikt.

I dag har hon även köpt lammfilé av Lars Renström från Åkatorps skafferi i Bitterna. Han har med sig lamm i olika varianter; korv, färs och bitar.
På gården gör de egen korv och färdigmat men ordnar också aktiviteter där man både kan få klappa får och skjuta dem. Utöver gårdsförsäljning och Reko-ringar har Renström en del Göteborgskrogar som kunder. En av dem gav nyligen bra beröm och sa:

”Vad bra kött du har, men vi kan ju inte köpa av dig allesammans.” – Det är ju den bästa kommentaren man kan få, säger Lars Renström.

När drivmedel, vägtullar och parkering är betalt har han ändå sålt tillräckligt för att motivera trippen från ”Västgötaschlätta”. Han har ett kilo lammfärs kvar eftersom en kund inte dök upp (”Jag går inte omkull för det, men jag kunde ju åkt hem en halvtimme tidigare”).
– Så ska det inte gå till, muttrar Johan Virvelvind Ahlgren och lovar att ta upp det med kunden.

Det är nämligen han som dragit igång Reko-ringen i Göteborg efter att en kompis tipsat honom om konceptet. Sedan starten i juni förra året har nästan 2 000 blivit medlemmar i göteborgsområdet. Samtidigt har ringen i Skövde över 7 000 medlemmar.
– Jag får väldigt positiva reaktioner. Det enda är att utbudet inte riktigt är där det ska vara, vi saknar ägg till exempel. Men det bor 500 000 i Göteborg så det här är bara början, säger Johan Virvelvind Ahlgren.

Han tror stenhårt på Reko-ringen och att handel utan mellanhänder är ostoppbart.
Konceptet med Reko-ringar startade i Finland efter att ekobonden Thomas Snellman kom hem från en Frankrikeresa 2012.
– Jag hade aldrig hört talas om något liknande, berättar Snellman. Det var en väldigt positiv upplevelse. Det sa klick.

Föregångaren i Frankrike var onödigt byråkratisk, tyckte han, man skrev kontrakt för att köpa varor för ett halvår eller till och med ett år och dessutom skulle man oftast betala i förväg. Thomas Snellman förenklade och tog hjälp av Facebook, som ju inte ens fanns när fransmännen började 2001.

Han har varit i Sverige och berättat om konceptet, bland annat inbjuden av Reko-ringen i Grästorp, vilken var först ut i Sverige. De flesta ringar finns på mindre orter men han ser inga hinder för att det ska fungera även på större orter som Göteborg och Malmö.

Den största ringen i Sverige finns i Skövde och en annan stor finns i Borås. Thomas Snellman menar att knäckfrågan är hur konsumenterna får reda på att en ring existerar. I Finland var fenomenet länge tämligen lokalt men spreds sakta men säkert i sociala medier. Ändå tog det nästan två år innan det nådde ut nationellt.
– 2015 formligen exploderade det. Jag gjorde nog cirka 100 tidningsintervjuer och dessutom radio- och tv-intervjuer.

Sedan starten har han även mottagit flertalet utmärkelser. Senast fick han matpriset Embla som lyfter lokalproducerad nordisk matkultur.
– Det är ju inget jag personligen sökt men jag tänker att alla sådana saker når över mediatröskeln, det viktigaste är ju att konceptet får spridning och att konsumenterna får tag i den lokala maten.

Trots att han tycker att strukturomvandlingen har gått för långt, med multinationella jättar som kontrollerar och dikterar villkoren i livsmedelsindustrin, ser Thomas Snellman inte odelat negativt på framtiden. Intresset för eko och närproducerat, som ju egentligen är mer naturligt för människan, ökar och i takt med det ökar även förståelsen för hur allt hänger samman.
– Genom sina val påverkar man utvecklingen. När producenten och konsumenten möts direkt innebär det ökad förståelse . Det ger handlingskraft och skapar atmosfär. På ringarna är alla glada, det är väldigt bra stämning. Människan är ju en social varelse som vill vara delaktig och påverka.

REKO
Står för: Rejäl konsumtion.
Startade: i Finland sommaren 2013.
Kom till Sverige: September 2016.
Är: Form av direkthandel för livsmedel mellan producent och konsument där affären görs upp via Facebook och maten hämtas på bestämd plats och tid.
Reko-ringar i Faktum-land: Göteborg, Malmö och Lund.
Antal ringar: omkring 45 stycken i Sverige som samlar 60 000 medlemmar att jämföra med Finlands uppskattningsvis 180 ringar och 300 000 medlemmar.

Rent mjöl i påsen

Förra året var jordens resurser förbrukade redan andra augusti. Vi svenskar slänger 45 kilo mat och dryck per person och år. Men det finns sätt att göra bot och bättring. Faktum tipsar om några appar, sajter och organisationer för att minska matsvinnet.

Om mänskligheten och vår planet ska överleva på sikt måste vi börja hushålla med resurserna mycket mer än vi gör. I år inträffade Overshoot Day, den dag då årets tillgångar förbrukats, redan 2 augusti. Rekordtidigt, igen.

Tänk dig att du själv gjort slut på hela årets lön, a-kassa eller studiemedel redan en vecka före kräftpremiären, det håller ju inte. En som insett det är Adam Smith från Leeds i England.

Efter en strulig uppväxt drog han till Australien för att komma bort. Han jobbade som kock på olika restauranger och började så småningom få ordning på livet. Samtidigt slogs han av hur mycket ätbar mat som gick till spillo samtidigt som folk svälter i världen. Han insåg att något måste göras och när en arbetsledare sa till honom att ”du kan inte förändra världen om du inte förändrar din hemstad först” packade han väskan och åkte hem till Leeds.

Där startade han the Real junk food project, ett företag som tar tillvara mat med kort eller utgånget bäst före-datum och ser till att det kommer människor till nytta via 127 ”Pay as you feel”-kaféer i sju länder.

– Bästa sättet att överföra energin i maten är att mata människor med den, inte soptunnor, sa han i ett Ted Talk (Let’s REALLY Feed the World) häromåret. Precis som kafénamnet indikerar betalar gästerna vad de kan och tycker att maten är värd. De som har möjlighet kan betala mer eller donera pengar. De som inte har pengar kan bidra med sin tid och sitt kunnande, sopa golvet eller till exempel dra om el-ledningar.

Adam Smith kritiserar hela livsmedelsindustrin, från ax till limpa för att använda en sliten metafor, för hur illa råvaruresurser, arbetstid och färdiga produkter hanteras.Därigenom utmanar han också starka krafter. Mycket riktigt riskerar företaget sedan i somras åtal för att ha ”gjort mat olämplig för mänsklig konsumtion tillgänglig”.
– Och det är sant, eftersom det är det vi gjort sedan dag ett när vi öppnade för tre och ett halvt år sedan, förklarar Adam Smith enligt BBC. Vi har gett över en miljon människor mat med utgånget datum och ännu har ingen blivit sjuk. Vi kommer inte att sluta servera utgången mat till folk för då går den bara till spillo och det är anledningen till att vi finns.


Producenter på plats vid Faktums besök
Åkatorps Skafferi, Bitterna
StadsGrönt, Göteborg
HamraGård, Åsa
OdlarSture, Romelanda
Fristorps Gård, Västra Tunhem
Eko migration, Angered
Nolhaga bigård, Kungälv

Minska matsvinnet – Länkar till appar, organisationer och myndigheter:

eSmiley Säljer system till livsmedelsbranschen som ger bättre kontroll av livsmedelshantering, vilket i sin tur minskar svinnet.

Food2change Ideell förening som med anslutna livsmedelshandlare tar till vara och distribuerar matkassar med blandat innehåll som annars skulle slängas.

Fruktförmedlingen Facebookgrupp där överflödig frukt kan komma fruktlösa till gagn.

Karma App där konsumenter köper måltider, som annars skulle slängas från restauranger, kaféer, bagerier och butiker. Finns i 20 städer, däribland Göteborg och Malmö.

Livsmedelsverket Tips för att minska ditt matsvinn. Massor av matnyttig information, tips och tricks för att minska matsvinnet på hemmaplan.

Local Food Nodes Digital samlingsyta som kopplar samman matproducenter och konsumenter på lokalnivå. Varor presenteras, bokas via sajten och hämtas upp på utlämningsplatser (noder). Vill också vara ett gräsrotsfinansierat (frivillig medlemsavgift) verktyg för utveckling av ”framtida matsystem, friskare jordbruk och lokalekonomisk aktivitet”.

Mat bortskänkes Lokala Facebookgrupper på många håll i landet där överbliven mat kan byta ägare och komma till användning istället för att slängas.

Matsmart Nätbutik för mat som köpts in billigt tack vare kort datum, överproduktion eller förpackningsbyte och som annars skulle slängts. Levererar till hela Sverige via post, antingen till dörren eller lokalt utlämningsställe.

Min farm Lokala och småskaliga lantbrukare säljer direkt till konsument via nätet, för upphämtning på centrala utlämningsplatser. Än så länge är 49 gårdar anslutna i Jämtland, Västerbotten, Stockholm och Uppsala.

Olio App som kopplar samman grannar men också lokala företag för att ta tillvara på varandras överskott av mat genom att fotografera och lägga upp den till allmän beskådan tillsammans med en beskrivning.

The Real Junk Food Project Globalt nätverk, med bas i Leeds, England, som söker upp fullt ätbar, men för livsmedelsindustrin av olika skäl osäljbar, mat och gör den tillgänglig för konsument genom egna Pay as you feel-kaféer men också via bland annat catering, evenemang och skolor.

Rescued Helsingborgsföretag som hämtar frukt som håller på att bli dålig hos lokala handlare och odlare och förvandlar den till juice för försäljning i Skåne, Göteborg och Stockholm.

ResQ-Club App som spårar och skickar notiser om överbliven lokal restaurangmat som du ”räddar” genom att beställa i appen och hämta på vägen hem. Finns anslutna restauranger på många orter i Sverige, både stora och mindre, men också i Finland, Tyskland och Nederländerna.

Rude Food Icke vinstdrivande cateringrestaurang i Malmö. Den samarbetar med lokala matproducenter för att laga mat på ett sätt som ger minimalt, och spårbart, koldioxidavtryck. Eventuellt överskott går till välgörenhet.

Släng inte maten En kampanjsajt från Konsumentföreningen Stockholm med massor av information, tips och idéer om hur man kan minska matavfallet.

Solidariskt Kylskåp Samarbetsorganisation för både hushåll och livsmedelsbutiker för att samla in mat som riskerar att slängas och istället distribuera till behövande.

Whywaste Företag som saluför digitala system för bättre kontroll över bäst före-datum för livsmedelsbutiker så att varor som riskerar att gå ut kan prissänkas eller skänkas istället för att hamna i sopcontainern.

Posted by & filed under Nyheter.

Makthaverskans medlemmar har många järn i elden i många olika konstellationer men inga problem att prioritera. ”Allt är huvudfokus, men det här är Makt. Det betyder sååå mycket i och med att vi har hållit på så länge.” Fr v; Hugo Randulv, Maja Milner, Andreas ”Palle” Wettmark och Irma Krook.

Makthaverskan är tillbaka. Som ett närmast gudomligt väsen sprider hon åter kärlek och hopp omkring sig. Och erbjuder en fristad för alla som känner sig utanför.

September 2017. En regnig eftermiddag i Gamlestan. Två fjärdedelar Makthaverskan möter upp i replokalen. Allt ligger framför dem. Skivsläpp, releasespelning och höst/vinterturné. Förväntan, men också vanlig hösttrötthet i kombination med en pissdag på jobbet, pms och det där eländiga regnvädret som lägger sin gråa filt över allt.
Hursomhelst fyller Makthaverskan nio år, kanske rentav under hösten, de minns inte säkert. Allt började lite som en motreaktion på den alltför mesiga svenska musikscenen och på en riktigt usel spelning togs beslutet ”vi måste starta band!”.
– Men vi visste ju inte vad vi skulle göra… börjar Andreas ”Palle” Wettmark.
– Det var inte så seriöst, mest skrik och konstiga texter om att döda män, fortsätter Maja Milner.
Ilska, frustration, rentav desperation är fortfarande en av drivkrafterna för Makthaverskan (eller Makt som de ofta kortar namnet till i tal). Men fokus har flyttat från exkillar till sakernas tillstånd.
– Det kanske handlar mer om en egen plats i samhället, mer utåt än inåt? funderar Andreas ”Palle” Wettermark.
– Vad fint sagt, utbrister Maja Milner. Det är mycket kärlek också. Jag vill att skivan ska vara ett ställe man kan gå till om man inte gillar samhället, som är pinsamt nu och jag passar inte in, det gör ingen av oss.
Alla krav på att anpassa sig efter rådande mallar, normer och förutsättningar dränerar den som känner sig lite annorlunda på energi och själva anpassningen blir ett jobb i sig, menar de. Tycker att deras generation ofta felaktigt beskylls för att inte ta tag i sina liv, klippa sig och skaffa jobb, när samhället och inte minst psykiatrin inte gjort mer än att kasta medicin på den.
– Jag har så många vänner som psykvården svikit, säger Maja Milner nästan uppgivet.
Ändå vill hon inte kalla Makthaverskan politiskt och namnet är bara ett stort och kaxigt ord (”konstigt att genusformen inte finns”). Hon associerar till något slags gudom nästan som man inte muckar med.

 

”Jag vill inte göra fler låtar om killar”

Kvartetten hittade musiken och bandet är en plats där de kan vara sig själva. De var bara mellan 16 och 18 år när allt började och de tämligen omgående fick skivkontrakt efter att ha lagt upp en låt på Myspace.

Snart omtalades bandet som nästa stora grej och de spelade på klubbar de inte ens fick vara på (det hände att de inte ens blev insläppta). De förstod nog inte riktigt hur bra det gick, inte förrän nu i backspegeln.
Det går fortfarande bra och de hör ofta Makthav-erskan beskrivas som Sveriges största indieband. Smickrande, men det är något som skaver.
– Jag vill inte klaga, jag vet att vi är bortskämda som får hålla på med vår hobby, säger Maja Milner. Men man måste klara sig också, man orkar inte annars, och jag vill att Sverige ska veta att konst-närer inte tjänar några pengar på sitt arbete.
Men trots att de jobbar rätt snabbt när de väl hamnar i studion har det bara blivit tre fullängdare på de där nio åren, den nya inkluderad. Flitigt turnerande i både Sverige och USA har tagit mycket tid i anspråk, de är nästan allihop involverade i både ett, två, många andra musikaliska projekt och en av dem bodde en tid i Berlin.

Sedan några år bor alla i Göteborg igen och att arbeta med nya skivan har därför varit mycket enklare. Även om Maja Milner skriver texterna och Hugo Randulv kommer med de flesta musik-aliska grunderna bidrar alla till slutresultatet.
Och Makthaverskan är en ren demokrati, förklarar Maja Milner.
– Vi röstar om saker. Det kanske låter fånigt men det är så vi gör.
När någon musikalisk fras eller textrad röstats ned är det bara att acceptera, hur mycket darling den än är. Efter ett tag visar det sig ofta att de andra faktiskt hade rätt.
De beskriver III som en helhet på ett annat sätt än föregångarna. Samtidigt ser de en tydlig röd tråd i allt de gjort men som skildrar olika tider i deras liv. De har blivit bättre musiker med åren men satte en tydlig deadline när skivan skulle vara kvar för att inte kunna peta för mycket.
– Vi skulle kunna göra det mer proffsigt men också lite fult. När jag sjunger har vi valt det som låter genuint men kanske inte den bästa tagningen. Det är Makt, slår Maja Milner fast och Andreas ”Palle” Wettermark håller med.
– Låtarna får vara poplåtar men i processen får vi ändå till det ruffiga soundet, det blir tråkigt annars.

Man kan kalla Makthaverskans musik mycket men knappast tråkig. En närmast ostoppbar energi driver på låtarna som likt ystra kattungar spritter omkring och vägrar vara stilla. En energi som smittar av sig på åtminstone Maja Milners sätt att tala. Eller om det är tvärtom.
Trots sitt svenska bandnamn, eller kanske tack vare det, har Makthaverskan spelat en hel del i USA (”det är så sjukt att spela på en annan kontinent och så kommer folk och tittar på en”). De hoppas kunna åka tillbaka med den nya plattan, men först väntar en liten turné på hemmaplan.
– Vi är sugna på att spela de nya låtarna, säger Andreas ”Palle” Wettermark. Och få höra själva hur de låter live.
– Det är det bästa jag vet, det ska bli jättekul, fortsätter Maja Milner med ett leende samtidigt som det faktiskt slutar regna. Jag tror vi är eniga där, det var ju ett tag sedan.

 

MAKTHAVERSKAN

Vad: indiepoporkester från Göteborg.

Född: 2008.

Medlemmar: Maja Milner (sång), Irma Krook (bas), Hugo Randulv (gitarr) och Andreas ”Palle” Wettmark (trummor).

Fullängdsdiskografi: Makthaverskan (2009), II (2013), III (20 oktober 2017).

Aktuellt: spelar på Blekingska nationen, Lund 3/11, Moriska Paviljongen, Malmö 4/11 Pustervik, Göteborg 24/11.

www:
makthaverskan.bandcamp.com

Om Makthaverskan vore en popsång skulle hon vara:
Go west – Pet Shop Boys.