Posted by & filed under Huvudpartners.

Vi är Faktums eventbyrå och är glada att vi kan hjälpa till med idéer och stötta i alla deras events. Faktumgalan är årets höjdpunkt, då är vi bollplank och står för visuellt koncept och scenografi.

Posted by & filed under Huvudpartners.

Vi tar fram kommunikation som hjälper Faktum i deras kamp mot utanförskap och hemlöshet. Och vi är stolta över att kunna vara med och göra skillnad.

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

Muhiim Amiin med dottern Muselifa.

Muhiim Amiin är 20 år, ensamstående och nyförlöst. Dottern är fyra veckor när de tvingas tillbringa natten utomhus. Det hände sig inte på Jesu tid.
Det hände i Göteborg sommaren 2017.

Det är socialkontoret som stänger dörren till värme och trygghet för Muhiim Amiin och hennes lilla nyfödda Muselifa, den där sommarnatten.

Muhiim Amiin från Etiopien kom hit, som många andra, år 2015. Den första tiden bodde hon med sin kusin och efter en tid i Sverige träffade hon pappan till Muselifa. Han är asylsökande, och bor i dag på ett boende utanför Göteborg. Själv har Muhiim fått uppehållstillstånd och längtar efter att kunna starta sitt liv här i Sverige. Men graviditeten var ovälkommen för släktingarna som inte lät henne bo kvar och den känsliga tiden runt havandeskap och som nyförlöst och ammande har inneburit allt annat än en bra start för mor och dotter.
– När jag blev utslängd av min kusin bodde jag under graviditeten i ett boende för ensamkommande. Men när jag fick barnet var jag tvungen att flytta ut därifrån också. I en månad fick jag stanna i en lägenhet genom socialen, det kostade mig allt jag hade. Och sedan fick jag inte bo där längre, berättar Muhiim Amiin.

Efter att ha tillbringat en natt utomhus med sin månadsgamla dotter placerades Muhiim och Muselifa på ett vandrarhem utanför Göteborg. Där bodde de sedan i nära tio månader. Det är ett litet rum utan anpassning till en bebis behov. Toalett och kök delas med alla andra där.

Klassad som ”vuxen utan behov av stöd” hade Muhiim med en månad gamla Muselifa varit helt utlämnad om det inte vore för föreningen Tidigt Föräldrastöd i Angered som hjälpt henne att förklara sin situation.
– Muhiim är ett av många exempel på gravida och nyförlösta ensamstående kvinnor som vi kommer i kontakt med som utöver att de är otrygga, inte kan språket och behöver hjälp med allt möjligt, dessutom är hemlösa. Vi är chockade över hur dessa kvinnor behandlas av socialtjänsten, säger Bodil Frey, representant för föreningen som driver ett projekt kallat ”Jämlik start i livet”, med stöd av Allmänna Arvsfonden, för att försöka hjälpa dessa dubbelt utsatta kvinnor och barn.

Med engagerade doulor och kulturtolkar i Angered stöttar de gravida och nyblivna mammor som inte talar svenska, är i svåra sociala situationer och av olika skäl är extra utsatta i en avgörande stund i livet.
– Dessa kvinnor behöver en brygga in i det svenska samhället som inte finns i dag. Det uppstår nya kriser hela tiden för dem, förklarar Bodil Frey och ger som exempel en 20-årig kvinna, analfabet med två små barn och en man som plötsligt lämnar dem när de kommit till Sverige.

Problemet, menar Bodil Frey, är att socialtjänsten betraktar dessa unga mödrar som vilka vuxna som helst, för så kan det se ut på papperet, om de är friska, drogfria, inte psykiskt sjuka och över 18 år.
– Men det handlar inte bara om en person, mamman, utan om två liv. Att man inte tar större hänsyn till barnet i de här situationerna är obegripligt för mig, säger Bodil Frey.

Hade det perspektivet funnits kanske Muhiim också hade mötts av förståelse när hon tackade nej till den familjehemsplacering hon erbjöds efter att ha fått lämna flyktingboendet.
– Jag kände mig väldigt otrygg där, de var inte snälla och jag vågade inte tacka ja till den platsen, säger Muhiim.

Muselifa

Det gjorde att hon förlorade alla rättigheter, menar Bodil Frey.

Och på en bostadsmarknad där ett svart hyreskontrakt kan kosta 100 000 kronor har kvinnor som Muhiim inte en chans.

Eva Danielsson, enhetschef på socialkontoret i Angered, håller med om att socialtjänstlagen inte täcker in dessa ensamstående mödrars behov.
– Det här är en grupp som tillkommit de senaste 5–10 åren och som inte bedöms ha tung social problematik. Vi prövar alla ansökningar som kommer in, men lagen gör ingen skillnad på barnfamiljer och andra, eller personer som inte kan svenska språket. Lagen ger bistånd till exempelvis människor i behov av skydd, eller personer som rehabiliterar sig från missbruk.

Det är viktigt att skilja på kommunens ansvar för bostadsförsörjning och på socialtjänstens ansvar för att, i särskilda fall, för särskilda grupper eventuellt bistå med nödlösningar, menar Eva Danielsson.

Ytterst kan ett så kallat nödperspektiv prövas.
– Då har vi ett ansvar att pröva ansökan om jourboende eller tak över huvudet för att undvika att en nödsituation uppstår. Men det innebär vandrarhem och tillfälliga lösningar, eftersom det då ändå rör sig om personer som bedöms klara sig själva.

Men barnen kan ju aldrig bedömas klara sig själva, så var kommer barnperspektivet in?
– Vi måste enligt lagen beakta barnperspektivet, och de som får den här typen av stöd i nödsituationer är just därför många gånger barnfamiljer. Jag har i dagsläget ett 40-tal familjer i Angered utan stöd.

Eva Danielsson förklarar att i nödprövningen bedöms också vad personen ifråga själv gjort för att finna bostad. Bor man ”osäkert”, det vill säga i andra, tredje hand under begränsad tid måste man visa att man själv planerat och försökt lösa problemet innan man står utan bostad igen.

En 20-årig kvinna, som inte kan läsa och skriva eller tala svenska och är ensamstående med två små barn har svårt att lösa den uppgiften som svensk bostadsmarknad ser ut. Bodil Frey säger:
– Ibland krävs det väldigt stora insatser från vår sida, det kan ta en halv dag att lösa ett enkelt ärende på Försäkringskassan.

Flera av de kvinnor som föreningen Tidigt föräldrastöd kommit i kontakt med har den till slut lyckats hjälpa. Till exempel Muhiim, som nyligen fått ett lägenhetskontrakt.
– Men det har då föregåtts av ett år av flyttar runt om på olika vandrarhem och andra mindre lämpliga boenden för nyblivna mammor. Man måste övertyga socialtjänsten till 100 procent för att ens komma i fråga. Avslag är rutin. Då blir dessa unga kvinnor utelämnade till att be om plats på någon släktings soffa, eller någon bekant, eller obekanta som de kan känna sig osäkra hos. De är inte sällan också uteslutna ur sin egen grupp för att de blivit gravida, säger Bodil Frey.

Hon skulle vilja ha en central lösning för denna grupp mödrar, kanske ett gemensamt boende för en period där de kan stödja varandra och kunna fokusera på sina barn istället för att oroa sig för att inte ha tak över huvudet.
– Som jag ser det skulle det bli både billigare, tryggare och bättre för barnen. En plats på ett vandrarhem utan kök i ett industriområde kan i dag kosta 20 000 kronor i månaden för socialtjänsten. Man kan få en ganska stor lägenhet för de pengarna som skulle kunna hysa flera mammor som där skulle få trygghet, stöd och gemenskap.

Minst 15 kvinnor i liknande situationer har kommit till föreningens kännedom under det senaste året.
– Detta kunde vi inte förutse, att så mycket tid i vårt projekt skulle gå till att stötta hemlösa.

 

ANDRA MAMMOR I HEMLÖSHET 

Siman är 45 år och ensamstående med sina två barn sedan maken lämnat dem. Hon gråter när hon berättar om sin förtvivlan över den hopplösa situationen med hyrda rum i korta perioder där de alla ska trängas. Barnen får inte studiero eller möjlighet att utvecklas.
– Jag har en bra utbildning från mitt land, jag vill studera svenska, jobba och komma vidare med mitt liv och integrera mina barn i det svenska samhället. Men nu kan jag inte ens fixa det första steget för oss: ett boende. Jag känner mig helt maktlös.

Fatima från Jemen kom till Sverige 2008 och gifte sig här med en man, också han från Jemen. Efter att de fått sitt andra barn ville hennes make inte stanna kvar i Sverige och familjen flyttade till England.
– Jag var gravid, och min mamma blev sjuk hemma i Jemen så jag ville åka tillbaka till henne. Men då blev också min man sjuk och ville istället återvända till Sverige.

Efter detta uppstod problem i äktenskapet.
– Jag sökte mig till en kvinnojour och 2014 skilde vi oss. Nu har vi ett rum som vi hyr, och turas om att bo i för att vi inte kan leva tillsammans. Men min man tar inte hand om barnen och jag behöver ett eget boende.

B, som kommer från Nigeria och har jobbat i fyra år i Sverige som personlig assistent, blev utkastad av den släkting hon bott hos när hennes barn var en månad. Hon blev akut hemlös, bodde två nätter på vandrarhem och hotell till dess att hennes egna pengar var helt slut.
Socialjouren hänvisade henne till ett vandrarhem där hon fick plats i en sovsal med fem sängar där ytterligare en kvinna bodde. Mängder av vägglöss kröp över hennes månadsgamla bebis på natten. Den delade toaletten var smutsig och illaluktande.

N, 24 år, kommer från Somalia. Hon födde sitt barn i december 2016 och bodde dessförinnan inneboende. Efter förlossningen fick hon inte återvända dit vilket var känt sedan länge hos socialtjänsten som dock inte gjorde något förrän barnet var fött. N var fortfarande medtagen efter förlossningen och inte helt frisk när hon slussades runt mellan tre socialkontor på Hisingen, i Angered och i Centrum utan att få någon hjälp. Till slut fick hon ett rum på Euroway Hotel på obestämd tid. Där finns ingen tillgång till kök.

Posted by & filed under Nyheter, Profilintervju.

Anna von Hausswolff om Berns: ”En fantastiskt fin spellokal som egentligen är för posh för mig. Jag skulle inte hänga där på min vardag.”Anna von Hausswolff har vuxit ur Sverige. Med nya albumet Dead Magic turnerar hon i världen. En konstnär som håller sig borta från media och vill ogärna uppfattas som en mörkrets gudinna. I en exklusiv intervju med Faktum berättar hon om orgeln, skogen och vilka hon skulle vilja bjuda på fest.

– Freddie Wadling, där fanns det alltid massa spännande saker att lyssna till, säger hon och tittar mot den svartvita bilden som står på pianot i den legendariska musikstudion Music A Matic på Tredje Långgatan i Göteborg.
– Och min morfar. Han kände till så många historier och kunde härliga snapsvisor. Jag tror att han och Freddie skulle komma bra överens. Och mormor. Hon skulle kunna laga maten.
– Farfar, som jag aldrig fick träffa och min farmor skulle jag också vilja ha där. Hon hade en näbbig käft och skulle skapa bra spänning. Hon hade inga hämningar. Det är alltid spännande och för in många otippade saker i samtalet.
Om Anna fick bjuda fem personer till fest skulle hon välja dem. Ingen är vid liv i dag. De vilar på kyrkogården. En plats vi återvänder till.

En söndagskväll i mars. Röda sammetsgardiner ramar in dörrarna och enorma kristallkronor följer varandra fram till scenen. Klockan slår 21.00 och på Berns applåderar 1 300 personer förväntansfullt. Bland publiken står många vita män i medelåldern men även yngre generationer och på övre balkongen håller två äldre personer om varandra.

Lamporna släcks och det blir tyst. Ett kallt, vitt ljus tänds och Anna von Hausswolffs siluett träder fram bakom synten. Stripor av blont hår hänger fram över ansiktet. Hon omsluts av Karl Ventos och Joel Fabiansson gitarrer, Filip Leymans syntar, David Sabels bas och Ulrik Ordings trummor.

Efter kvällens längsta låt Ugly and Vengeful (16 minuter) lyfter hon fingrarna från tangenterna.
– Det är helt sjukt fantastiskt att se så många människor samlade här i kväll. Det är vår största headline-konsert någonsin, säger hon och höjer glaset.
– Skål! 

Anna von Hausswolffs musik beskrivs ofta som ljudvärldar där lyssnaren tas bortom verkligheten, dit bara drömmar och fantasier når. Något som nästan går att beskåda på konserten där publiken blickar som förtrollad mot Anna och hennes femmannaband.

När sista låten är spelad skymtar ett leende på scen.
– Jag kommer att signera till sista man, om det så är hela publiken, säger hon och pekar bort mot rummets vänstra hörn där vinylskivor täcker ett bord och planscher fyller spegelväggen.
– Tack för i kväll.

Efter spelningen i Stockholm omringades Anna av fansen som ville få sina skivor och planscher signerade.

Röda sten i Göteborg. Det är onsdag eftermiddag när Anna kommer in på kaféet som angränsar till konsthallen. Hon bär en knälång, svart skinnrock och sätter sig i sammetsoffan. På bordet ställer hon en kopp Earl Grey och en småkaka med pärlsocker.

I mars släppte hon sitt fjärde album, Dead Magic, inspelat under nio dagar i Köpenhamn med orgeln i Marmorkirken och stjärnproducenten Randall Dunn. Recensenter runt om i världen har satt högsta betyg och Svenska Dagbladet skrev: ”Svårt att fånga in och greppa med förnuftet, istället är det rikt på förnimmelser av magi och mystik och för varje album vinner Anna von Hausswolff mer självsäkerhet.”

Hon håller med. Att allt gradvis växer.
– Det har inte varit en bomb som bara exploderat och att musiken klättrat ut över världen utan det har varit ett jävla fläng.

Dead Magic kom till ur en känsla av hopplöshet efter en intensiv period när hon hade arbetat med många olika projekt samtidigt som hon turnerade med sitt tredje album, The Miraculous.
– Jag kom hem och var helt slutkörd och det kom till uttryck i en slags passivitet. Jag intalade mig själv att jag inte hade någon kreativitet eller fantasi och inbillade mig saker som inte stämde överens med den jag faktiskt är.

Familj och vänner uppmuntrade henne att inte ge upp tron på sig själv, att fortsätta söka även om hon inte visste efter vad.

När jag väl tog mig ur den gråa sörjan hade jag skrivit massa musik. Alla låtar på Dead Magic kommer från den här perioden. Men det var först när jag var energisk och i kontakt med mig själv igen som jag kunde sätta värde på låtarna, säger Anna och blickar ut över vattnet och himlen som går in i samma gråskala. Göteborg i sitt esse.

Under de tio år som Anna von Hausswolff verkat som musiker är det inte många skribenter som missat att nämna pappa Carl Michael von Hausswolffs konstnärskap i relation till dotterns kreativitet. Men det finns även en mamma bakom framgången. En kvinna som Anna alltid lyft fram som lika viktig men som ändå ställs i skuggan.
– Senast i går hade jag en konversation med mamma där hon sa att ”Alla skriver om din pappa. Men jag då?”, säger hon.

Det var mamma Eva-Lena som satte Anna vid pianot och fick henne att ta privatlektioner och skolas på klassiskt vis.
– Hon introducerade mig för den klassiska musikvärlden och har fått mig att verkligen respektera hantverket, lära känna instrumentet. Och att öva, att man i sin övning kan hitta harmoni och lust.

Carl Michael bjöd in till mer experimentellt skapande och ljud utanför ramar. Noise-musik och performance.
– Det är ett mer anarkistiskt tillvägagångsätt då man är fri från allt regelverk. I det hittade jag min egen plats där jag kunde vila i det mer obskyra.
Två olika världar som står i symbios i skapandet.

När Anna pratar om sina föräldrar är det med stor tacksamhet.
– De har en fantastisk inställning till konsten. Att den ska få vara personlig och fri.

Anna är uppvuxen i Haga i Göteborg där hon bodde med sin mamma och syster till dess att hon gick ut gymnasiet.
Efter två år på arkitektprogrammet på Chalmers lämnade hon Göteborg för Köpenhamn där hon studerade tryckkonst och musik på Konstakademin och blev kvar i sex år innan hon hittade tillbaka till västkusten.
– Jag är lidt dansk, säger hon på dialekt och skrattar.
– När jag lämnade Göteborg hade jag en ganska klaustrofobisk känsla i kroppen. Jag ville förnya mig själv och då är det bra att åka till en plats där ingen känner en. Det finns inga förväntningar eller idéer om vem du är eller vad du gör, säger hon.

Att hamna i fack eller kategoriseras är något Anna alltid ogillat. Redan under tiden på musikgymnasiet, Hvitfeldtska, var det många som hade svårt att placera henne i en genre. Det var så hon ville ha det för att inte fastna.
Av samma anledning håller hon sig i dag borta från att exploateras i media. Annars blir hon lätt ”bara” en mörkrets gudinna.
– Och det stämmer inte alls. Folk är rädda för mörker, så när man väl tar på det, romantiseras det. Jag ser inte mig själv som en mörk artist. Jag är en konstnär som försöker utforska olika områden i mig själv och min omgivning. Att skapa något ur ett mörker behöver inte vara negativt eller betyda att man identifierar sig själv som en mörkrets konstnär, säger hon och viker upp ärmarna på den stickade tröjan och fortsätter:

– Livet är alldeles för komplext för att något ska vara så enkelriktat, ingen känner mig tillräckligt väl för att veta vad jag egentligen är för något.

Ett möte med Anna är som att omges av en sprudlande, energisk och tillåtande känsla som står i kontrast till vad hon blottar i musicerandet: En råhet som skriker rakt in i själen. Att göra det som kvinna kräver mod.
– Det är lätt att identifiera sig med det blida porträttet som media gärna livnär sig på. Den snälla kvinnan, hon som aldrig trampar någon på tårna. Det är sällan något får vara fult eller extremt eller vulgärt.
– Det betyder inte att jag är bekväm med allting jag gör utan det innebär också en väldigt stor dos av rädsla och skam, säger Anna och sippar på teet som hon dricker istället för kaffe eftersom hon inför och under turnerandet går in i ett renlevnadsliv. Ingen alkohol, inget kaffe.
– Jag är perfektionist i min sång och vill klara topparna och botten. Alkoholen dödar min röst.

Stories for Ways and Means. Ett projekt där 30 låtskrivare tillsammans med konstnärer skapat en bok med barnberättelser. Bland de medverkande finns artister som Nick Cave, Bon Iver och Anna von Hausswolff som bidrog med en saga skriven tillsammans med sin syster Maria von Hausswolff.

I kontrast till senaste albumet växte det tidigare, The Miraculous, fram ur en mer konkret känsla – fascinationen till skogen. I skapandet arbetade hon med att förstå hur platsen påverkade henne och hur de stod i dialog till varandra.
– Naturen är den plats som känns mest logisk. Den ljuger inte och försöker inte pracka på mig en massa information. Den är stillsam, lugn och inspirerande i sin stolthet på något sätt.

Anna har stor släkt i skogarna i Östergötland; Opphem, Rimforsa och Kisa. Hon känner till myterna, träden och sjöarna.
– Miraculous kom till ur en av de skogarna, säger hon och tvekar lite innan hon fortsätter:
– Äsch, jag kan ju säga det: Kisa. Den är alltid min starka referenspunkt när jag behöver hitta tankarna.

I vintras skrev hon musiken till Gösta Berglings Saga som sattes upp på Stadsteatern. Senast i våras var hon med på en turné med En midsommarnattsdröm i Chicago komponerad av Mikael Karlsson. Dragningen till fantasin och sagorna ligger i att det fiktiva bjuder in till komplexa ämnen som annars kan vara svåra att prata om. Att det ger utrymme för ett bredare samtal. 

En verklig plats som är fylld av berättelser är kyrkogården. I Köpenhamn bodde Anna nära två kyrkogårdar där det både dracks vin och åts medhavd picknick på gräset mellan gravarna.
– Där är kyrkogården en levande plats och jag tycker att det kan vara kul att vandra runt och titta på familjegravar och se vilka datum människor dog. Man kan gissa sig fram till vem som var vem och ibland bli förbluffad över åren när det inte riktigt hänger ihop. Det skapar små berättelser.

I kyrkorna finns Annas instrument, orgeln.
Det var när hon satt hemma i sin lägenhet i Köpenhamn och spelade med orgelljudet på sin synt som hon föll för hur det lät. Samtidigt mindes hon den där festen i Göteborg när en man kom fram till henne och berättade att han byggde pipor till piporglar och att han trodde att instrumentet skulle passa Anna. ”Okej”, svarade hon och tog emot hans visitkort. Flera år senare letade hon fram det: Orgelmakaren Hans Bäcklund. De träffades i Göteborg och han visade henne mekaniken och ljuden. Första orgelmötet blev i Annedalskyrkan.
– Man kan aldrig förstå instrumentets styrka förrän man sitter vid konsolen. Kraften är chockerande och inspirerande för det finns så många ljudmöjligheter. Jag kände nästan att jag drunknade i början.

Vid detta möte spelade hon in sitt första orgelalbum, Ceremony.
I dag har hon spelat på tio unika orglar i världen. Hon talar om dem som små karaktärer. Favoriten stötte hon på under inspelningen av Dead Magic, orgeln i Birmingham Town Hall med sina nio tusen pipor.
– Det var som att stå i dialog med drottningen, säger hon och sträcker lite extra på sig.
– Den sjöng helt magiska ljud och var lätt att spela på trots sin komplicerade utformning. 

Att Anna gärna vistas på kyrkogårdar och i kyrkor innebär inte att hon är troende. Hon är agnostiker och har svårt att respektera kyrkan som institution med ”dess mörka historia som den aldrig tagit itu med”.
– Men om man bara ser kyrkan som ett spirituellt rum är det en mäktig plats. Det finns inte många platser dit människor kan gå för att reflektera över sin egen existens.

När Anna lämnar soffan på kaféet för att hämta mer tevatten reser sig en äldre man och lägger sin hand på hennes axel. Han står framåtlutad och pratar lågmält.
Mannen är pappa till en vän vars begravning hon sjöng på.
– Hans son var snowboardåkare i franska Chamonix och dog i en lavin för fem år sedan. Det var för jävligt. Jag har inte träffat pappan sedan begravningen. Han ville bara tacka mig, säger hon.

Anna von Hausswolff är rädd för att flyga, är rädd för döden.
– Det finns så himla mycket i livet, i allt som finns runt omkring mig. Men om min kropp inte finns kvar, hur ska jag kunna uppleva det då?
Rädslan för döden till trots sjunger hon på begravningar, vistas på kyrkogårdar och skriver om jordelivets avslut.

På Freddie Wadlings begravning framförde Anna von Hausswolff en låt hon skrev till Freddie och hans fru Bella, en dialog mellan de två. Framträdandet var något av det jobbigaste hon gjort.
– Jag är inte där för att skina eller för att folk ska se mig. Jag är där för att de ska se Freddie och jag vill presentera det på ett så perfekt sätt som möjligt så att folk kan vila i musiken, säger hon.

Det var genom sin pappa hon kom i kontakt med Freddie. Hon drömde om att skapa musik med honom men vågade aldrig fråga. För henne var han mycket bättre, lite som en gud.
– Ibland kan det få vara fint att låta någon vara det.
– Jag fick göra någonting för honom i alla fall, säger hon.

Vi lämnar Röda Sten och tar en promenad längs hamnen innan vi tjuvåker spårvagn från Majorna till Masthugget.
På en innergård på Tredje Långgatan försöker Anna slå in koden till porten men den öppnas inte. Hon tar upp mobilen för att dubbelkolla att siffrorna är rätt.

Till slut kommer vi in och avslutar intervjun på studion Music A Matic som producenten Henryk Lipp haft sedan 1984. Här har artister som Freddie Wadling, Sahara Hotnights och Thåström huserat genom åren. Annas första skiva Singing From the Grave spelades in här. Albumet är en hyllning till hennes bortgångne morfar.
– Hej spöket, säger Henryk när Anna kliver in genom dörren.

I den enorma våningen är kreativiteten närvarande som om den är något man andas.

Minimalism och vita väggar lyser med sin frånvaro. Här finns saker överallt. På väggarna hänger konst, bredvid ett piano ligger högvis med böcker som ser ut att falla närsomhelst och mitt bland alla instrument står en skyltdocka med 50-talsglasögon.

I det så kallade relaxrummet lutar sig Anna tillbaka på soffan och rättar till ett av sina två halsband. Ena stenen är svart. Den andra likaså men i den sitter små diamanter placerade som vågor genom svärtan, strimmor av ljus i mörkret.
Precis som i Anna von Hausswolffs värld.


ANNA VON HAUSSWOLLF
Ålder: 31
Bor: Göteborg
Gör: Turnerar med Dead Magic  Sverigespelningar: Way Out West och Malmöfestivalen
von Hausswolff:
”Vi var tyskar som adlades i Sverige”

10
1. kaffe  /  te
2. skog /  hav
3. burrata  /  prästost
4. Marmorkirken  / Annedalskyrkan
5. katt  /  hund
6. bok  /  podd
7. höst  /  vår
8. pyjamas  /  naken
9. rött kött  /  fisk
10. snus  /  cigg

 

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

Marcus Eriksson gick på gymnasiet när hans mörka tankar kom. Sju år senare tar hans pappa Conny sitt liv.

Marcus Eriksson gick i tvåan på fotbollsgymnasiet när de mörka tankarna kom. Han förstod inte vad som hände, hade inga verktyg att hantera sina känslor.
– Jag trodde att jag höll på att bli galen. Men farsan fick
mig att söka hjälp.
Sju år senare tog Marcus pappa Conny sitt eget liv.

På fotbollsgymnasiet i Degerfors fanns nästan ingen kunskap om psykisk ohälsa. Känslor var inget man pratade om och de coolaste och tuffaste grabbarna var förebilder. När en tjej i Marcus bekantskapskrets tog livet av sig började han må dåligt och kände sig otroligt ensam, trodde inte att någon någonsin hade känt sig som han gjorde.

Men Marcus signalerade och pappa Conny såg och sa: ”Imorgon går du till kuratorn. Om inte så följer jag med dig nästa dag, det är inget att skämmas över”.
– Men att gå dit…över skolgården …alla visste vart jag var på väg.

Marcus fick hjälp med att sortera sina tankar och känslor. Det fanns mycket att börja bearbeta, hans mamma blev svårt sjuk när han bara var nio år och han växte upp tätt tillsammans med sin pappa.
– Det är uppenbart att farsan såg och visste vad han pratade om. Det räddade mig.

Psykisk ohälsa bland unga ökar. Drastiskt. Siffror från Socialstyrelsen visar att dubbelt så många barn lider av psykisk ohälsa idag jämfört med tio år sedan. Rapporten ”Utvecklingen av psykisk ohälsa bland barn och unga” som publicerades i november 2017 är en oroande läsning. 190 000 barn och unga har någon form av psykisk ohälsa. Mest drabbade är unga kvinnor i åldern 18–24 år. Totalt motsvarar det cirka tio procent av alla unga och 15 procent av unga kvinnor.
Huvudorsaken: Depressioner och olika typer av ångestsyndrom.
Socialstyrelsen menar att den psykiska ohälsan kommer att fortsätta öka åtminstone en tid framöver eftersom nya sjukdomsfall blir långvariga. Den här gruppen ligger också i riskzonen för självmord och självmordsförsök. Liksom den grupp som kallas efterlevande, de som är kvar när någon nära tagit sitt liv.

Marcus Eriksson är 33 år och jobbar som ungdomsansvarig, ”världens drömjobb”, i Riksförbundet Spes, Suicidprevention och efterlevandes stöd. Från ett litet kontorsrum, som han delar med Suicidprevention i väst, stöttar han ideella kraftersom bland annat håller igång stödgrupper från Norrbotten till Skåne. Föreningen har funnits i 31 år.
Gång på gång under intervjun återkommer Marcus till tabun kring psykisk ohälsa och självmord. Kaffet kallnar och hans macka med ost blir liggande på tallriken, trots att han inte ätit frukost. Stigmat måste bort.
– Det är normalt att må dåligt ibland, en del av livet. Vi måste prata om det, våga fråga och be om hjälp. Varje år tar 1 500 människor livet av sig, det är 28 per vecka, fyra personer varje dag.

Några dagar innan vårt möte har han, tillsammans med en rad andra föreningar som jobbar med att motverka psykisk ohälsa och självmord, träffat den ansvarige ministern Annika Strandhäll (S).
– Även där finns okunskap, som överallt i samhället. Men hon lyssnade verkligen och ville veta mer om oss.

Tack vare ett bidrag på en miljon kronor från Folkhälsomyndigheten kunde Spes anställa Marcus och en ytterligare person under 2017. De föreningar som jobbar ideellt mot psykisk ohälsa och mot självmord delade förra året på 15 miljoner. Arbetet från makthavarna med att förhindra självmord och ta hand om de som blir kvar, är extremt bristfälligt i Sverige, tycker Marcus. 2004 räknade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ut att ett självmord kostar samhället nära 19 miljoner. 

– Fattar du hur mycket vi ideella organisationer spar pengar åt staten med vårt arbete? Det är inte rimligt att den ideella sektorn, som vi inom Spes, ska stå för nästan allt stöd till de efterlevande i hela landet, även Svenska kyrkan erbjuder stöd på vissa orter, säger han.

Marcus Eriksson har inte bara erfarenhet av egen psykiska ohälsa, han är också en av dem som kallas efterlevande.

I februari 2010 var han 25 år och ute på en långresa tillsammans med sin dåvarande flickvän. De hade kommit till Thailand, det var kväll och de satt och åt middag på ön Koh Samui. Då ringde Marcus bror Roberth. ”Pappa är död”, han hade tagit sitt liv inne på sjukhuset där han var inlagd.
Innan Marcus gav sig ut på sin resa hade de firat jul tillsammans och sagt hej då till varandra på juldagen. Marcus kände att det var något som inte stämde. Marcus bror Roberth mejlade till Marcus och berättade att pappa Conny inte mådde bra och att han hade sökt hjälp.
– Vi hade bestämda tider när vi skypade med varandra. Sista gången var det min faster som svarade, farsan var bara i bakgrunden. Då bodde han hos henne och hennes man, han var så rädd för att göra sig själv illa. Han dolde hur han mådde, tills det inte gick längre.

Trots att Conny blev inlagd ville han inte att Marcus skulle resa hem. 
Hade Marcus förstått hur illa det var, hade han rest hem. Minnena från kvällen när Marcus fick telefonsamtalet är suddiga, han minns att han gick runt, runt på en parkeringsplats. Sedan är det blankt.
Det faktum att Conny kunde ta sitt liv inne på sjukhuset väcker frågor.

Är du arg på sjukvården?
– Nej, jag tänker så här: I korridoren bredvid vårdas cancerpatienter som också dör. Blir man förbannad på personalen då? Nej, de får rosor som tack för god omvårdnad. Jag har själv jobbat inom psykiatrin, jag vet hur svårt det är och hur lite resurser som skjuts till.

Bristande resurser är ett bevis på både okunskap och stigmatisering, menar Marcus. Att må dåligt är ett tillstånd som kan få dödlig utgång. Ett brutet ben – det ser man. Men psykisk ohälsa är mer komplext.

Men sjukvården har väl ett ansvar?
– Vården är ojämlik. Den somatiska vården har mer resurser än den psykiatriska. Att vara förbannad på personalen förändrar ingenting. Det är en politisk fråga. En fördelningspolitisk fråga för makthavarna.

När Marcus, tillsammans med sin bror, besökte begravningsbyrån för att bestämma hur pappans dödsannons skulle se ut, såg han att det gick att skänka pengar till föreningen Spes. ”Men då förstår man ju att han tog livet av sig”, sa någon.
– Ja, och det är inget problem. Problemet är att vi sopar psykisk ohälsa under mattan, säger Marcus.

Ingen väljer att ta sitt eget liv, understryker han.
– Det är samma sak som att säga att man väljer sin egen psykiska ohälsa, säger Marcus.

Och det är där man måste börja, menar han. Att våga prata om att man mår dåligt, göra tillståndet normalt – inte onormalt. Bekänna sårbarhet och osäkerhet, ångest och oro. Allt finns ju där, det tillhör livet. En stor del av problemet skulle man komma åt om barn och unga fick kunskap om detta i skolan. Men återigen– det är en politisk fråga.
– Man tar sitt liv för att man inte ser någon annan utväg. Vi måste visa andra alternativ, våga prata och fråga: har du självmordstankar? Visa att det finns hjälp.

Män står för två tredjedelar av alla självmord i Sverige, i åldersgruppen 15 – 44 år är det den vanligaste dödsorsaken. Männen tar sina liv medan kvinnorna är överrepresenterade när det gäller självmordsförsök.
I dag pågår en debatt om att vården är ojämlik, att den är utformad för kvinnor och att männen inte känner sig lyssnade på, att deras psykiska hälsa har andra uttryck som personalen inom vården missar. I kölvattnet av artisten Tim Berglings (Avicii) självmord i april i år har även ett offentligt samtal startats om mäns psykiska hälsa – och svårigheterna att prata om det. Ett självmord väcker många känslor, som skam, ilska och skuld.
– Vi har ett gyllene tillfälle att göra något bra av hans död. Fråga oss själva: Hur kommer det sig att man kan älska någon över allt annat men ändå inte våga närma oss någon som mår så dåligt, säger Marcus.

Sökandet efter en syndabock, som i skriverierna efter Aviciis död har handlat om producenten, vännerna, bolagsmänniskorna, är kontraproduktivt. För Marcus är det tydligt: Vännerna visste inte hur de skulle göra för att hjälpa Tim, de hade inga verktyg, inte kunskapen. Ingen pratar om att han kanske aldrig hade varit den superstjärna han var utan sin producent. Man kan konstatera att han levde i en väldigt osund värld.
– Samtidigt finns ett eget ansvar, det finns tillfällen man kan berätta om, men tabut och stigmatisering hindar många. Signalera en gång för mycket! Och den som lyssnar måste förstå att personen sitter på mycket information som gör att vi kan hjälpa, säger Marcus.

Själv har han gått i terapi många gånger i sitt liv, deltagit i olika stödgrupper och fått hjälp inom psykiatrin. Pappa Conny däremot bar på en skam över att han mådde dåligt. Han tryckte undan sin känslighet och sitt mörker.
– En man i hans generation skulle vara stark och cool. Det var inte han och just därför var han så underbar. Som kille ska du skrika könsord, ha en tuff yta och inte banga för att ta några öl. Det ses inte som en styrka att visa känslor. Det måste vi ändra på.

Är du rädd för att du själv ska ta ditt liv?
– Nej, men jag är rädd för att det ska bli så mörkt igen. Men i dag vet jag hur och var jag kan få hjälp. Det är jag inte rädd för.

 

FÄRRE DÖR I TRAFIKEN 
Antal döda i självmord 2016: 1 100 (fastställda) + 400 (misstanke om självmord) =cirka 1 500 personer

Antal döda i trafiken 2016: 263 personer

NÅGRA ÅRTAL
1864 Självmord är inte längre olagligt i Sverige.

1908 Svenska kyrkan upphäver föreskriften om att självmördare ska begravas ”i stillhet”, utan klockringning och på en avskild plats. Tidigare skulle självmördare inte begravas i vigd jord, precis som kriminella.

2008 Regeringen fastställer en nollvision om självmord.

10 SEPTEMBER
Internationella suicid-preventiva dagen. 2003 beslutade bland andra WHO att uppmärksamma självmorden.
I Sverige och runt om i världen anordnas olika event.

PODDTIPS
Inferno podcast Ullakarin Nyberg, psykiater och suicidforskare, möter en gäst som berättar sin historia. Tillsammans försöker de förstå vad som hände och hur vägen ur mörkret såg ut.

Sinnessjukt Christian Dahlström poddar om psykisk ohälsa, depression, ångest, social fobi, panikångest. Författare till böckerna ”Kalla mig galen” och ”Panikångest och depression”.

Ångestpodden Tar upp tankar och funderingar som många tänkt men inte pratar om högt. Drivs av Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg.

VILL DU PRATA?
Hjälplinjen, 0771-22 00 60 1177.se/hjalplinjen

Jourhavande medmänniska, 08-702 16 80.

Jourhavande präst nås via 112.

Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 90101

Spes telefonjour 08-34 58 73, alla kvällar 19.00 – 22.00, mer info: spes.sewww.suicidezero.se

MYTER OM SJÄLVMORD – MARCUS KOMMENTERAR:

Väck inte den björn som sover.

”Björnen är redan är vaken och vill inget hellre än att prata om det den tänker på”

Det går inte att hindra den som bestämt sig.
”Forskning visar att man ofta är ambivalent in i det sista, det finns mycket vi kan göra. Våga fråga om personen har tankar på att ta sitt liv, hjälp till att söka hjälp.”

Anhöriga vill inte att man pratar om det.
”Det blir ofta tyst kring den anhörige. Men du behöver inte säga någonting. Vi människor vill ofta komma med färdiga lösningar. Var bara där. Gå inte över till andra sidan gatan, ge personen en kram och bekräfta att du förstår det är jobbigt”.

Ett konto, #intebaraensiffra, på Instagram visar människor som tagit sina liv. Bilderna har anhöriga skickat in. Kontot drivs av Spes och är Marcus Erikssons idé.

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

När Adam Smith var 14 fick han en idé. Elva år senare kan den göra honom till en förmögen man. Eller skicka honom i fängelse. Här berättar Faktum hela historien bakom de falska inkassobolagen och de omtvistade skulderna.

Adam Smith var 14 år och sålde varor på Tradera när han gjorde en upptäckt som skulle komma ha stor inverkan på hans liv. När flera köpare inte betalade, trots att de vunnit budgivningen, hittade han på ett eget villkor som tvingade den som budade utan att köpa varan att betala en avgift. 

Något år senare fick han upp ögonen för snabblånebranschen, och när han 17 år gammal startade företaget ARS Enterprise AB hade han sitt eget specialvillkor i bakhuvudet. Snabblån har ju en förmåga att dra till sig de som redan är hårt skuldsatta, och ett orimligt hårt villkor skulle skrämma bort många och befria långivaren från onödig administration.

Det är åtminstone så han har beskrivit det när han senare har argumenterat för de villkor som många ser som stötande.

Adam Smith registrerade flera hemsidor med namn som smslanservice.com, korttidskredit.se och snabbsmskredit.se. Upplägget var enkelt: Låna ut små summor, i regel ett par tusenlappar, till hög ränta. Men en stor del av affärsmodellen, så som den kom att utveckla sig, låg i de smått osannolika villkoren, som i korthet såg ut så här:

Den som ansöker om lån trots att den har skulder, eller en för låg inkomst, blir återbetalningsskyldigför det lån personen inte fick. Dessutom kan lånesumman omvandlas till en annan valuta (oftast euro). Årsräntan uppgår till hundratals procent.

Ett lån på ett par tusenlappar, som aldrig betalades ut, kunde på ett par år bli en skuld på flera hundra tusen kronor.

Trots de hårda villkoren trillade ansökningarna in i tusental. Adam Smith ringde Kronofogden för att få reda på vilka som hade skulder och därmed, enligt honom, kunde krävas på det lån som de inte beviljades. Dessa fick snart ännu ett brev från Kronofogden som upplyste om att någon ansåg att de var skyldiga pengar.

Många var skuldsatta till den grad att de hade slutat öppna sin post. Andra sprättade kuvertet, såg att det var från Kronofogden och antog att skulden var korrekt.

Vissa av ansökningarna gjordes av Adam Smiths eget bolag, ARS Enterprise AB. Det bolaget drev också in skulder som hade uppstått på grund av lån som faktiskt hade betalats ut. Men många av skulderna som nu registrerades hos Kronofogden var resultatet av lån som inte hade beviljats.

Företagen som påstod sig äga skulderna hade ingen synlig koppling till Adam Smith. Istället företräddes de av personer med påstådd hemvist i Slovenien, Senegal, Ryssland, Dominikanska Republiken, Israel, Litauen, Chile, Lettland, Guinea Bissau, Tjeckien, Kina, Grekland, Irak, Kamerun och Danmark. Vissa var svenska kommanditbolag, andra registrerade i Storbritannien, åter andra i skatteparadis som Brittiska Jungfruöarna. I flera fall har förfalskade id-kort använts för att registrera bolagen hos Bolagsverket. Företagens ombud, de som oftast sköter kontakten med myndigheterna, har namn som Pontus Karlsson, Daniel Larsson, Robert Persson och Anton Jansson. Ingen har identifierat sig med personnummer, telefonnummer eller adress. Samtliga kommunicerar bara via epost eller en och samma postbox i Malmö.

Att personerna inte går att identifiera har en uppenbar fördel: när polisen utreder de anmälningar som görs hittar de ingen ansvarig och utredningen läggs ner, vilket har skett i flera fall.

Men upplägget har också en svaghet: Kronofogden har använt bristen på livs levande talespersoner som ett argument för att inte driva in skulderna.

I snart två år har kampen om skuldernas legitimitet förts i tingsrätter och hovrätter runt om i landet – vissa skulder har klättrat ända upp till Högsta Domstolen. Hittills har företagen inte lyckats få ut mer än ett par hundra tusen kronor, men de fastställda skulderna uppgår till tiotals miljoner kronor och många av de drabbade har blivit förtvivlade över den nya skulden. Andra har ilsknat till och i diskussionsforum för skuldsatta har medlemmarna uttryckt sin vrede över vem som nu ligger bakom.

Hittills har företagen kommunicerat via mejl. De enda företrädare som har skickat in kopior på en giltig legitimation, två personer bosatta i Sydafrika, har skrivit inlagor på imponerande god svenska. I Faktum nr 189 granskade vi en av dem, Arthur Grice, som visade sig ”företräda” minst ett hundratal bolag verksamma i flera olika länder.

Men i vår har ett av företagen bytt taktik och kallat fram ett livs levande vittne. SE Invest Ltd, ett av de nästan hundra brittiska bolag som Arthur Grice företräder, har genom det anonyma ombudet Pontus Karlsson begärt att Adam Smith ska komma till rätten.

Bakgrunden är en skuld på 4 000 euro, med 36 procent ränta, som förföll fem år tidigare. Kronofogden stoppade verkställigheten och bolaget överklagade till tingsrätten där den skuldsatte sa att han hade svårt att förstå hur myndigheterna kunde bli verktyg i kriminellas händer. Tingsrätten dömde till SE Invests fördel.

I hovrätten berättade Adam Smith utförligt om sitt tidiga intresse för snabblånebranschen och formulerandet av det speciella villkor som är orsak till att den här skulden ser ut som den gör. Hovrätten lät sig inte imponeras utan slog fast att SE Invest, liksom de andra polisanmälda bolagen, har satt i system att ansöka om betalningsföreläggande för påhittade fordringar.

Hovrätten beslutade inte bara att skulden saknade laglig grund. Den tog även upp SE Invests och de andra bolagens svårigheter att presentera en existerande företrädare och pekade ut Adam Smith som den verklige huvudmannen. I domen skriver hovrätten:

”Förhöret med Adam Smith har dessutom gett en tydlig bild av en verksamhet i vilken Adam Smith är den helt drivande personen.”

När jag ringer den skuldsatte säger han att han inte vill prata, det är för jobbigt, men han hinner tala om att han nu ska ta sig an den mycket svårare uppgiften att få bort skulden.

Mannens skuld slogs fast i augusti 2015, efter att företaget Nice Invest Ltd hade ansökt om betalningsföreläggande mot honom och ytterligare 187 personer. Nice Invest överlät sedan skulden till ABE Invest, som överlät den till SE Invest.

Per, som vi kan kalla honom, var en av de 188. Också hans skuld var 4 000 euro, ett belopp som ett par år senare, när Kronofogden stoppade verkställigheten, hade vuxit till 548 450 kronor. För Per gjorde det ingen större skillnad, han hade redan skulder på 600 000 och den månatliga löneutmätningen på drygt 8 000 kronor skulle inte påverkas av en ny skuld.

Å andra sidan:
– Det är helt sjukt att det går att göra så, det känns som att det är hål i systemet, säger Per.

Drygt en månad efter hovrättens beslut är det dags för Adam Smith att vittna igen. Också nu kallad av den anonyme Pontus Karlsson på uppdrag av SE Invest, men den här gången sker förhandlingen i Malmö tingsrätt ett par hundra meter österut. När Adam Smith går in i sal 16 gör han det för att visa att Per har ansökt om ett lån som han sedan inte har fått. Själv har jag kommit för att träffa Adam Smith, som varken har svarat på telefon eller mejl.

Vittnesmålet är i stora drag en repris på det han höll i hovrätten. Med den skillnaden att han nu säger sig ha dokument som visar att Per har ansökt om lån, något han inte hade i hovrätten där han förde ett allmänt resonemang om hur det gick till när man ansökte om lån. Han vill gärna visa dokumentet på datorn, men rättens ordförande ber honom istället att lämna in det skriftligt så att alla parter kan ta del av det. Sammanlagt 17 parter är kallade, de flesta inkassobolag med krav på Per. Om SE Invest får rätt kommer företaget lägga beslag på hälften av Pers löneutmätning, något som skulle drabba de andra borgenärerna.

Bara en av parterna har kommit till förhandlingen: staten, i form av två tjänstemän från Skatteverket, som är här för att bevaka en skuld som uppkommit på grund av obetalda tv-avgifter.
Adam Smith är påtagligt irriterad över hovrättens beslut. Inte bara för att rätten slog fast att skulden saknar reell grund, utan också för att de påstod att han är den drivande bakom de polisanmälda bolagen. För att bevisa att det inte är så hänvisar han till en kopia av en inbetalningsavi som ska visa att en ”Alexander Nilsson” i september 2015 har betalat in Nice Invests avgifter till Kronofogden.

Vi ska återkomma till Alexander Nilsson, men först följer vi efter Adam Smith när han efter vittnesmålet lämnar sal 16. Han är inte intresserad av att ge en intervju, säger han, men står ändå kvar en stund och svarar på frågor.

Adam Smith förnekar att han står bakom bolagen. Samtidigt har han svårt att redogöra för hur hans fordringar har hamnat hos dem.

Hur har det gått till när du har överlåtit fordringarna?
– Jag vet inte om man ska kalla det överlåtelser.

Kalla det vad du vill, hur har det gått till?
– Jag vet inte om jag vill gå in på det.

Vilka har du varit i kontakt med?
Inte heller det vill Adam Smith redogöra för. Frasen ”det vet jag inte om jag vill gå in på” återkommer flera gånger. Han säger att han överlät fordringarna för att de tog för mycket tid. Men vem eller vilka som därefter har lagt den tiden vill han inte gå in på.

Den sista fråga jag hinner ställa innan Adam Smith går därifrån handlar om PL Finans Sverige KB, ett bolag som inte hör till de som Kronofogden stider mot men som har polisanmälts av Datainspektionen för att ha bedrivit inkassoverksamhet utan tillstånd. PL Finans har drivit in fordringar för Adam Smiths bolag ARS Enterprise AB och är det enda av de bolag som Adam Smith misstänks ligga bakom som har fått in några större summor, drygt 780 000 kronor. På papperet företräds bolaget av två polska medborgare. Både jag och Kronofogden har försökt hitta dem, utan resultat. Också polisen gick bet på den uppgiften, och i januari 2018 las förundersökningen ner. Kort därefter registrerade PL Finans en extern firmatecknare: Adam Smith.

Hur kommer det sig att du är extern firmatecknare för PL Finans?
– Det där vill jag inte gå in på.

Men hur har det gått till? De där personerna har ju varit svåra att få tag på?
Adam Smith svarar inte utan lämnar tingsrätten. Senare samma dag lämnar han in en kopia på avin med Alexander Nilssons namn. På avin finns Alexander Nilssons adress, en gata i Göteborg. Men bland de personer som under de senaste åtta åren varit folkbokförda på den adressen finns inte någon ”Alexander Nilsson”. Innan vi skildes åt i tingsrätten gav Adam Smith en mejladress dit jag kunde skicka frågor. Jag skickar ett mejl där jag frågar efter kontaktuppgifter till Alexander Nilsson samt ställer följande frågor:

1. Vad har Alexander Nilsson för relation till Nice Invest?
2. Vad har du för relation till Alexander Nilsson?
3. Vem hade du kontakt med när du överlät fordringarna till Nice Invest?

Jag får inte något svar (mejlet skickades 28 juni. Den här tidningen gick till tryck 12 juli).

Kronofogden polisanmälde Nice Invest och flera av de andra företagen i juni 2016. Knappt ett år senare las förundersökningen ner på grund av att ingen fysisk person kunde hittas. Kort därefter begärde Kronofogden att förundersökningen skulle återupptas, vilket också skedde. Den utredningen har pågått i snart ett år.

David Torstensson på bedrägerisektionen i Stockholm är den polis som leder förundersökningen. Han beskriver utredningen som väldigt omfattande och olik andra utredningar som han har arbetat med.
– Kronofogden har ju en roll i utredningen som jag inte har varit med om att en myndighet har haft, säger David Torstensson. Man har utnyttjat Kronofogdens rutiner på ett sätt som jag inte har varit med om förut.

Samtidigt som polisen utreder eventuella brott enligt brottsbalken, pågår tvister i olika rättsinstanser där skuldernas lagliga grund prövas. I centrum står Adam Smiths lånevillkor.

Om domstolarna skulle komma fram till att det är i sin ordning att sätta upp såna här villkor, vad skulle det betyda för er?
– Det är faktiskt svårt att bedöma, det blir juridiskt ganska komplicerade frågor. Men det polisen gör är att utreda om brott har begåtts enligt brottsbalken.

Kan texten i villkoren spela någon roll?
– Det kan den göra. Det som är brottsligt är att vilseleda, att skriva medvetet svårtolkat kan utgöra en grund.

Flera av företagen som anklagas för att driva in falska skulder har polisanmälts, bland annat av Kronofogden. Här är vad som har hänt med ett par av polisanmälningarna.

2016-06-28 Kronofogden polisanmäler åtta bolag som misstänkts för att försöka driva in falska skulder. Senare ska ytterligare sex bolag tillkomma. Nice Invest, ABE Invest och SE Invest tillhör de sammanlagt 14 företag som har polisanmälts av Kronofogden.

2017-05-31 Förundersökningen läggs ned. Polisens motivering: ”Eftersom ingen fysisk person kan misstänkas och vidare utrednings-åtgärder förväntas ändra detta på ett av-görande sätt läggs förundersökningen ner.”

2017-06-01 Kronofogden vill att polisen återupptar för-undersökningen. I en komplettering pekar myndigheten ut Adam Smith som den som står bakom företagen. Polisen återupptar förundersökningen, som fortfarande pågår.

• Flera polisanmälningar har även lämnats in mot ARS Enterprise AB, ett bolag som Adam Smith äger.
• PL Finans Sverige KB, ett bolag som har använts för att driva in skulder för ARS Enterprise, polis-anmäldes i höstas av Datainspektionen för otillåteninkassoverksamhet. I januari lade polisen ner förundersökningen. Orsak: de två polska medborgare som på papperet företräder bolaget kan inte hittas. Straffvärdet är för lågt för att polisen ska kunna begära rättshjälp från Polen. Det skulle sannolikt inte hjälpa då de två polackerna troligen inte existerar.
• I slutet av februari registrerades Adam Smith som extern firmatecknare för PL Finans. En månad senare ändrades adressen, från en postbox i Stockholm till en adress i Lund där även ARS Enterprise finns.
• Kronofogden har hittills betalat ut 782 872 kronor till PL Finans Sverige KB.

Vilkor: 8. Låneansökan utan avsikt att betala m.m.

Låneansökan som sker utan avsikt att betala lånet, ansökan om lån sker trots att  villkoren för att ansöka inte är uppfyllda enligt punkt 1 eller oriktiga uppgifter om lånesökandens ekonomi som om övriga skulder angivits i ansökningsformuläret och det samtidigt saknas anledning att anta att betalning hade kommit att ske för lånet i avtalad tid om det betalats ut medför att långivaren (den som avtalet träffas med om lån beviljats) äger rätt att kräva att låntagaren ska betala det ansöka lånet i alla fall trots att avtal om lån inte träffas och lånet inte betalats ut. Räntor och avgifter utgår enligt de grunder långivaren vid varje tid allmänt tillämpar jämte kapitalisering av räntor och avgifter enligt samma grunder, vidare har långivaren rätt att välja att omvandla sin fordran till annan valuta. Långivaren får även avvika från den förfallodag som hade gällt om lån betalats ut enligt ansökan.

Exempel på villkor som Adam Smith har lämnat till tingsrätten.

 

Faktum har i flera artiklar följt historien med de påstått falska skulderna.

Läs de tidigare granskningarnapå faktum.se

Faktum #182, 2017-10-24 Kronofogden försökte stoppa indrivningarna av de 14 polisanmälda bolagens skulder. Myndigheten vägrade driva in pengar så länge bolagen inte kunde presentera uppgifter som identifierade en verklig företrädare. Då skickade ett av bolagen in en kopia på ett id-kort tillhörande en brittisk medborgare, Arthur Grice. Kronofogden fick tillfälligt ge upp och börja driva in pengarna, men den juridiska striden fortsatte i domstolarna. Än så länge har myndigheten lyckats stoppa de flesta utbetalningarna.

Faktum.se, 2017-10-30 Faktum avslöjar att Kronofogden har betalat ut 786 872 kronor till PL Finans Sverige KB, ett bolag som är kopplat till Adam Smiths egna bolag men som inte är polisanmält av Kronofogden. Kontot som pengarna betalats in på tillhör inte PL Finans Sverige KB. Samma sak gällde även för två av de andra bolagen: kontot som företagen angivit tillhörde inte företagen utan en och samma privatperson.

Faktum #189, 2018-05-22 Vi följer i spåren efter Arthur Grice, den brittiska medborgare som är registrerad som företrädare för ett av de polisanmälda företagen, SE Invest ltd. Arthur Grice har registrerats som företrädare för åtminstone ett hundratal företag – enbart i Storbritannien. Flera av de polisanmälda bolagen har registrerats hos det svenska bolags-verket med hjälp av kopior på falska id-handlingar.

Posted by & filed under Nyheter.

Foto: Julia Sixtensson & Matilda WarmeFaktum ställer fem frågor om Statementfestivalen till den del av redaktionen som hade möjlighet att bevaka denna mansfria fest: reporter Sandra Pandevski. Du sög in atmosfären och poddade med spännande gäster i dagarna två. Vilken är den dominerande känslan hos dig efter denna första historiska festival?
– Kärlek. Jag har fortfarande inte riktigt smält upplevelsen, men kärlek och värme är vad som fortfarande bubblar i mig. 

Varför är Statement rätt festival för en verksamhet som Faktum att närvara på?
– För Faktum är det alltid bra att synas där det ”händer”. Tidigare har vi till exempel varit på Way Out West, Malmöfestivalen och West Pride. Vi behöver alltid prata och belysa frågor om utanförskap och hemlöshet. Det finns ingen rätt eller fel plats för det.  

Vad överraskade dig mest de här dagarna?
– Insikten om hur befriande det är att vara utan den manliga blicken och sökandet efter dess bekräftelse. Men också hur trygg och varm känsla det var att befinna sig på området. Inga bråk, inget knuffande eller tafsande. 

Vad kan göras bättre ett annat år?
– Vissa akter blev snabbt fulla och många kunde inte se eller höra sina favoriter. Självklart kan det vara svårt att veta innan, men man hade ändå kunnat räkna ut att namn som Nour El Refai och Maxida Märak skulle dra stor publik.   

Vad hoppas du nu? Att Statement kommer tillbaka nästa år, eller att Statement inte behövs nästa år?
– För alla de kvinnor, icke-binära och transpersoner som inte var där i år hoppas jag att Statement händer igen. Eftersom att jag tycker att fler ska få chansen uppleva det som hände i helgen. Samtidigt vill jag inte att Statement ska behövas, men jag tror inte att vi är där redan nästa år. 

Här kan du lyssna på samtalen Sandra hade i Faktums poddbur:

Faktumförsäljare Mioara Som

Artisten Frida Hyvönen

Artisten Frida Hyvönen och reporter Sandra Pandevski.

 

Faktumförsäljare Mioara och reporter Sandra Pandevski.

Link

Hon är en av världens bästa fotbollsspelare. Men när karriären är över vill hon hem till Göteborg och debattera de stora frågorna. Och kanske, kanske ge sig in i politiken.

Sommaren 1990 sitter Lotta Schelin, 6, och dinglar med benen på verandaräcket vid familjens sommarhus på Tjörn. Pappa Kjell hör efter en stund sin dotter snyfta och tänker ”halledudanedå, vad är det nu då?”.
– Jag vet inte om jag ska bli sångerska eller fotbollsproffs, det är så svårt att välja, gråter en vilsen Lotta, som får tröst av pappa som menar att hon kanske inte måste välja riktigt ännu.
– Det finns la mjölk där, eller? säger Lotta Schelin, 25 år senare, och pekar på en flätad korg med små kaffemjölkbehållare som står på ett barbord.

En av världens bästa fotbollsspelare avslutar sin hemmasemester i Göteborg och hon gör det i Kopparbergs/Göteborgs FC:s spartanska och lätt nedgångna konferensrum. Inte mycket signalerar att en världsstjärna håller hov mer än möjligen den till synes rätt flådiga skinnjackan i Joey Ramone-modell.
Hon spär ut pappmuggkaffet med ”mjölken” och märker att hon glömt kvar sin klocka och sitt armband nere vid fotograferingen.
– Orkar du? ber hon landslagets pressansvariga Rebecca, som pilar i väg och kommer tillbaka efter några minuter med klockan. Men utan armband.
– De säger att du har det på dig, säger Rebecca.
– Haha, ja det har jag ju!

”Hemma” har förändrats
Om bara några dagar bär det av till Kanada och VM där Lotta Schelin har planer på att skjuta Sverige först vidare från gruppspelet och därefter hela vägen till VM-guld. Hon ska med sin rutin och den lagkaptensroll hon delar med Caroline Seger vara en tydlig röst på planen och i omklädningsrummet och få landslaget med sig.
– Ligan i Frankrike slutade för en vecka sedan och efter det åkte jag hem för att ta igen mig lite, säger Lotta och försvinner i en diskussion om vad som egentligen är ”hemma” i dag. Hon har två hem, ett i Lyon där hon lever och verkar just nu, och ett i Göteborg, dit hon planerar att återvända för att avsluta karriären.
– Jag har svarat på den frågan i nästan alla intervjuer jag gjort sedan jag flyttade och svaret är alltid att ja, jag tänker flytta hem och avsluta karriären här. Om kroppen håller, vill säga. Men det är ju ett annat Göteborg att flytta hem till, har jag märkt.När 31-åriga Charlotta Eva Schelin från Kållered flyttade från Kopparberg/Göteborgs FC till Lyon 2008 var en av de första sakerna som slog henne den öppna hemlösheten och fattigdomen. Tiggare på gatorna och tältläger för EU-migranter i stans utkanter, något hon inte alls var van vid från sin uppväxt i Göteborg.
– På senare tid har det ju börjat märkas här också och det är en stor förändring. Man ser verkligen många som har det väldigt svårt, säger hon.
I Frankrike, som har längre erfarenhet av exempelvis invandrade tiggare, drar de sig inte för att ta i med hårdhandskarna, men enligt Lotta har det inte inneburit någon lösning.
– De går in och röjer upp i tält- och husvagnsläger, helt plötsligt är ett av dem borta, men människorna är ju kvar och har det lika tufft. Det är till och med så att samma man som jag gav en euro till när jag kom hit ger jag en euro till i dag, inte mycket har förändrats i grunden. Det är ledsamt, säger hon och förlorar sig under en lång stund i något vi sällan hör en världskänd fotbollsspelare förlora sig i: Samhällsfrågor. Politik.

Allt är politik
Den som är van att läsa eller höra intervjuer med våra största idrottsstjärnor vet att det nästan aldrig pratas om något annat än just idrott. När Zlatan fick frågan inför valet 2014 om han skulle rösta svarade han med ett självklart nej.
Få vågar ta ställning. Vare sig för eller mot.
Med Lotta Schelin är det annorlunda, när hon fick samma fråga inför valet var svaret ett lika självklart ”ja” med tillägget att alla borde se till att hålla de högerextrema krafterna utanför riksdagen. Lotta Schelin backar aldrig för att säga vad hon tycker och när hon talar får hon människor att lyssna. I SVT:s VM-studio 2014 utklassade hon, enligt en enig nättyckarjury, samtliga övriga expertkommentatorer med sylvassa åsikter och tydlighet.
– Visst, jag kan förstå att många idrottsmän känner sig osäkra och inte vill ge sig in och diskutera saker som de inte är insatta i. Så kan det vara för mig också när jag får en fråga om något jag inte behärskar. Men samtidigt så finns det ju saker som är självklara och som inte kan vara så svåra att stå bakom. Jag skulle inte kunna leva med att låta bli att stå för människors lika rättigheter, antirasism, jämställdhet och solidaritet med de svaga.

Devisen ”idrott och politik ska hållas isär”, ger Lotta inte mycket för 2015.

– Det där stämmer ju inte längre, så kan man inte se det. Om det nu någonsin stämt. Idrott är politik, allt är politik. Se bara på vad som hände Emma Green och hennes naglar.
Som en protest mot Rysslands antihomolagar målade den svenska höjdhopperskan Emma Green sina naglar i regnbågsfärger under friidrotts-VM i Moskva 2013. Ett inlägg i debatten som fick en hel värld att sätta ljus på Rysslands hbtq-lagstiftning. Och en hel massa utsatta att känna styrka och gemenska– Det var verkligen ett statement och jag tror inte att någon, inte ens Emma, kunde fatta vilket genomslag det skulle få. Men en sådan grej skulle jag också kunna göra. Alla dagar i veckan, säger Lotta Schelin.
Hon tar en slurk av kaffet och tystnar en liten stund, tittar upp och funderar:
– Jag blir så engagerad. En kompis frågade häromdagen om jag skulle bli politiker. Jag har faktiskt fått den frågan förr så nu började jag tänka på den ordentligt. Jag vill påverka! Men jag vet inte…
Enligt pappa Kjell Schelin, som fortfarande bor kvar i Kållered, har Lotta varit bra på allt hon tagit sig för. I skolan var hon framåt utan att slå sig för bröstet och han har alltid sett henne som en naturlig ledare. Någon som alla lyssnar på. Och när hon väl bestämde sig för att bli fotbollsproffs, blev hon det. Ett av de allra bästa i världen, dessutom.
– Hon är stark, står för sina åsikter och jag kan absolut se henne som politiker eller kanske talesperson för något hon brinner för. Det vore inte konstigt alls, säger han.

Sälja sin mormor
Alla partiers festfixare skulle bli till sig om Lotta Schelin ville hålla pepptal till fotfolket. Småpartierna skulle sälja sina mormödrar för att få sätta ett namn som hennes på valsedeln. Kända människor, idoler, med ett engagemang som når utanför de närmast sörjande, är hårdvaluta.
Men partipolitik kan vara en för statisk väg att gå för att få saker gjorda, tror Lotta. Hon är inte rädd för att inte klara av det utan rädslan, om man nu ska prata om en sådan, ligger snarare i att politik i hennes ögon kan kännas lite för stelt.
– Hur lätt är det att få gehör för sina frågor? Är det inte lätt hänt att man bara fastnar i systemet, blir låst av alla ramar, att allt bara känns motigt? Jag vet helt enkelt inte om det är rätt väg för mig, men samtidigt när jag tänkt på det den senaste tiden känns som att ”fan, det hade varit grymt”. Och när jag såg Emma Watsons tal om ”he for she” blev jag sjukt inspirerad. Nåt sånt skulle jag gärna göra, det kanske är mitt forum.

Boksynt atlet
Under alla proffsåren har hon studerat på Göteborgs universitet, främst sociologi och nu senast genusvetenskap.
– Är aborträtten en politisk fråga? Det självklara svaret är ju nej, alla kvinnor ska ha rätt till sin kropp. Punkt. Men frågan är ju mer komplicerad än så, säger akademikern Schelin. 
Hon omger sig alltid med människor som hon kan diskutera med, sällskap där samhällsdebatten är en självklarhet. Den som följer Lotta Schelin på Twitter märker att hon ofta retweetar politiska och sociala debattinlägg hon står bakom. Där får man också följa henne i jobbet som Uefa-ambassadör i vilket hon bland annat åker runt i världen för att visa flickor i utvecklingsländer att fotboll är ett alternativ även för dem. Jämställdhetsfrågan har brunnit inom henne sedan hon snörade på sig ett par fotbollsskor första gången. Erfarenheten av att vara av ”fel” kön inom idrotten har gjort henne stark.
– I Sverige har vi så länge jag kan minnas haft en tradition av öppenhet, att vi ser människor som människor och inte efter vilken hudfärg, kön eller sexuell läggning de har. I Frankrike har detta aldrig varit självklart och nu blåser vindarna åt fel håll även i Sverige. Saker vi har kämpat för i hundratals år, som jämställdhet och antirasism, kan raseras på bara några år. Vi, som har kommit så långt i så mycket, måste fortsätta kämpa lika hårt i hundratals år till om det skulle behövas.
Hon menar att samhället håller på att ”skitas ner” av krafter hon gärna bekämpar.

Svensk och fransk rasism
– Jag har alltid röstat med hjärtat till vänster och min inställning är att vi ska ta emot och hjälpa så många som möjligt, men uppenbarligen finns det många som tycker annorlunda och ser invandringen som ett problem. Vi måste nog ta upp den frågan och ta reda på vad problemet består i, säger hon.
– Jag vill inte komma till punkten där jag känner att Sverige blivit rasistiskt, jag har fått nog av det i Frankrike. Om Frankrike är rasistiskt? Man kan skylla på att det är en annan kultur och så. Men jag tycker att det är det.
Ett exempel ur verkligheten: Kosovare Asllani och Caroline Seger, två landslagsspelare och Frankrikeproffs, sitter på en UEFA-samling och spelar ett spel där den ena ska beskriva en människa utifrån en bild och den andra ska gissa vem det är. Ingen av de två svenskorna tänker ens tanken att säga att personen på bilden är svart. Fransyskorna på plats blir allt mer frustrerade. ”Men HALLÅ, säg att hon är SVART!”
Lagkamrater som Lotta aldrig skulle kalla rasister kan sitta och ha roligt åt att den japanska lagkompisens ögon ser roliga ut. Kanske inte så mycket att yvas över i det stora hela, men ett tecken på att rasismen i Frankrike är strukturell och sitter djupt på ett annat sätt än den gjort i Sverige i modern tid. Där vill hon inte hamna, hon vill inte ens närma sig.
– Om den du pratar om uppfattar det du säger som rasist-iskt, så är det rasistiskt. Det är inte du som bestämmer. Herregud, det här kan vi ju prata om hur länge som helst. Jag bara fortsätter, hör jag.
Genom persiennerna ser vi Göteborgs/Kopparbergs tränare, den gamle Blåvitt-ikonen Stefan Rehn, öppna dörren till sitt rum och nicka ett hej till Lotta som skiner upp och nickar tillbaka. Hon reser sig, berättar snabbt att hon, som tur är, har lätt för tidsomställningar och att jetlagen, efter den stundande resan till VM i Kanada, förmodligen är ur kroppen på några dagar. Hon åker dit som en av de mest rutinerade spelarna i Sverige, en av dem som måste lyckas och som har stora delar av ungtupparnas öde på sina axlar. Hon delar lagkaptenskapet med Caroline Seger.
– Jag har ju spelat VM förr och vet vad som krävs. Det är ett stort äventyr om du aldrig gjort det förr. Om jag ses som en ledare i landslaget? Ja, så är det ju så klart.

LOTTA SCHELIN
Född: 1984 på Södersjukhuset i Stockholm
Uppvuxen: I Kålltorp med en pappa som var gympalärare och en mamma som jobbade inom äldreomsorgen
Familj: mamma, pappa, syster, sambo
Antal landslagsmål: 80.
Antal Champions League-titlar med Lyon: 2.
Längd: 179 cm.
Smeknamn: L8, vilket hon även har tatuerat på underarmen.
Bor: I en fyra med takterass i Lyon, Frankrike. Äger ett hus i Kungsbacka som är uthyrt till syster med familj
Läser: genusvetenskap på distans, har tidigare pluggat sociologi
Dolda talanger: Spelar gitarr

 

Fotnot: Intervjun publicerades i #154, juli 2015