Posted by & filed under Nyheter.

Här på plan 13 i Lindängens värsta kåk, Motetten, bodde Micke i två omgångar.  ”Bo i kuststaden Valparaiso i Chile är en dröm. Nu har jag tjugo minuter till Ribban, men i somras var jag inte där alls. Men min granne, en dam på över 90, badade varje dag.”

Mikael Nilsson betraktar 16-våningshuset i Lindängen.
– Inte särskilt kul att vara här igen, säger han och minns fasadklättringarna med tonårsgänget.
Nu bor han nära Malmö Stadion. Efter otaliga flyttar återstår blott en – till Chile.

 

Vid 10-tiden vaknar Vellinge centrum till liv och i matbutikens entré plockar Mikael Nilsson upp en Faktum. Sju ligger kvar i ryggsäcken. Han är kortväxt och bär stålgrå kalufs, mörkblå vindjacka, jeans och gympaskor. Hit har han kommit med buss från Södervärn och sedan promenerat i tio minuter.

Två, tre meter bort sitter en kvinna på en låda och äter smörgås. De två byter några ord på engelska med varandra. Efter en sväng hem till Rumänien är hon åter på plats alldeles utanför affärsingången. Flera ortsbor hälsar på Mikael Nilsson. Andra nickar igenkännande. En äldre man ger ett bidrag till kvinnan vid dörren. Hon tackar, ropar ”vänta” och visar honom, efter visst rotande i väskan, ett foto på ”min lilla flicka”.
– Så fin hon är. Jag ska berätta för min fru att du är tillbaka, säger mannen.

Innanför entrédörren vankar Mikael Nilsson fram och tillbaka. Han påstår att han hör på stegen när en stamkund närmar sig över stengolvet. Den där extra inkomsten betyder en hel del. När 14 dagar återstår till pensionen, och plånboken är tunn, vill han gärna få sålt ett 30-tal nummer.
– Då klarar jag mig. Jag får dödsångest om jag ligger efter med hyran.

Mikael Nilsson var fem år när föräldrarna skilde sig och han flyttade tillsammans med pappan till Danmark. En handfull bostäder under sex år. Pojken gick i skolan och lärde sig språket. Han saknade sin mamma i Sverige och syskonen som sällan hälsade på.
– Farmor var bästa kontakten, hon var pålitlig och besökte oss varje sommar. Mamma skickade julklappar som kom i april. Tablettmissbrukare.

Trogne tidningsköparen Henry Månsson byter alltid några ord med Micke Nilsson.

Så sprack pappans nya relation och far och son reste tillbaka över sundet, till det höga huset i miljonprogrammets Malmö. Här fanns det mesta.
– Värsta huset i hela Europa, en massa kriminalitet. Kungen invigde alltihop 1976. Där borta låg en modern fritidsgård med gym och här fanns bank, post och servicehem. Jag, pappa, min storebror och lillasyster bodde på våning 13, berättar Mikael Nilsson och pekar uppåt taket från granndagisets gård, en inrättning som legat där i fyrtio år.

Dit har han gått för att se kåken lite på avstånd, efter att först ha pratat med en förskolefröken om sitt ärende. ”Alltid bra att säga vad man vill.” Stående på en gräsklädd kulle böjer han nacken bakåt och inser att det mesta är sig likt, bortsett från att balkongerna byggts ut.
– Lindängen blev en gigantisk kontrast till Danmark. Där bodde vi på landet och idrottade varje dag. Här rökte alla cannabis. Efter en vecka började jag också göra inbrott, stjäla bilar och sälja knark. Det normala var att inte gå till skolan. Tyvärr. I sjuan hoppade jag av.

I fyrarummaren på hörnan fanns det gott om röka och sprit, även för honom.
– Det var ju inte normalt, men det förstod jag inte.

Pappan jobbade på slakteri och söp. När han en dag hämtas av polis och sätts i fängelse, flyttar tonårssonen hem till mamma.
– Jag var glad eftersom vi inte haft någon kontakt.

Mikael Nilsson står för inköpen i danska Christiania där han ”skötte snacket” och köper till hela gänget. Drogbruket tilltar och som 18-åring tas han in för avgiftning och vård på behandlingshem. Där träffar han ”alla gamlingarna i Skånes missbrukarträsk. Jag lärde mig att läsa av folk, det har jag alltid haft nytta av”. Innan han möter sin chilenska fru hinner han vinna 360 000 kronor på hästar, ”smällde alltihop på en månad i Göteborg”, genomgå psykvård, bo i stödfamilj i Örkelljunga och plugga på komvux. En jämförelsevis lugn tillvaro. Men Malmö lockar.

Medan han berättar betalar en Vellingebo kontant för sin Faktum och Mikael Nilsson lägger tidningen direkt i kundvagnen. Han spanar ut mot bankens gråa gavel och matbutikens annons om extrapris på bacon.
– Jag träffade min fru i en affär 1988. Ingen kunde den andres språk men relationen höll i 18 år. Utan henne hade jag inte överlevt och idag är vi goda vänner, säger han och fortsätter att berätta om ett struligt 90-tal, ”rena Kalle Anka”.

Ena handens blott fyra fingrar minner om en olycka under ett LSD-rus i Rotterdam. Operationen för att lappa ihop avskurna nerver följdes av mängder med morfin och valium. Lagligt knark mot smärtan och Mikael Nilsson nästan gladdes åt den förlorade kroppsdelen. Den helt nyktra hustrun försöker under alla åren få honom att sluta med drogerna, och lyckas delvis. Efter två års uppehåll får paret år 2000 en son.
– Jag tog hand om Christoffer i tre år när hon jobbade som sjuksköterska. Men sedan ville hon skiljas på grund av mitt knarkande. Det får räcka nu, sa hon.

Birgitta Hansen är en av många  som brukar köpa senaste Faktum av Micke.

I ett nytt förhållande får Mikael Nilsson ett andra barn. Fem år senare står han åter ensam och bostadslös. Det blir hissen upp till pappa på plan 13 i Lindängens värsta kåk. Situationen är ångestfylld och en egen bostad är ett måste. Efter olika anhalter på beroendeklinik och stödboenden händer det: genom socialtjänstens försorg får tvåbarnspappan nyckeln till en lägenhet. Sin vana trogen högt upp, åttonde våningen.

Efter två år ”med regelbundna kontroller, hundra olika regler” och fritt tillträde för socialtjänstens kontrollanter, bor Mikael Nilsson idag på samma ställe men med förstahandskontrakt. På 60 kvadrat står några av farmors möbler som hon köpte på 50-talet för 1000 kronor, ”ett helt livs sparkapital”. När en eller två söner hälsar på, sover han i vardagsrummet. Närhet och god mat är viktigast.

Vid fyratiden åker han bussen tillbaka till Malmö, drar på sig joggingbyxor och går en promenad. Hemma sätter han sig med krysset. Han vågar inte spela för djärvt och på Jägersro syns han aldrig till numera. Däremot går han på hockey och fotboll med barnen. Mikael Nilsson tycker det känns bra att ha god kontakt med båda mammorna. ”Det är ingen garanti när man skiljer sig.”

Hans stora stöd är den första frun som bor ett par hundra meter bort. Det är till hennes hemland Chile han drömmer sig bort.
– Jag har varit i Valparaiso tre gånger, ett par månader i stöten. Får jag oväntat mycket pengar en dag, flyttar jag dit.

Ännu har han inte ens till biljetten.
– När jag betalt el, hyra, busskort och kronofogden återstår kanske 3 500. Därför brukar jag söka extrapengar ur fonder, i vintras fick jag ut från två. Men då måste du ligga i, skaffa alla papper och kanske offra två timmar i kö hos någon myndighet, påpekar han och tycker många ger upp alltför fort.

I väntan på toppvinsten står han troget på sin post i Vellinge. Inget direkt storstadstempo, men hellre här än i Malmö.
– Där känner jag så många och alla vill låna pengar, säger att de inte ätit på två dagar. Då ger jag något fast jag vet att allt går till droger. Och jag vill inte att barnen ser mig, sälja gatutidning förknippas med tiggeri, säger Mikael Nilsson.

Fast ibland är kändisskapet kul. I yngre dagar var han fotbollstränare för en hoper ungdomslag. Matcher hemma och borta. Nyligen bromsade en man på cykel, med ett barn därbak, in vid honom. ”Här är 40 spänn. Jag lånade dem av dig under en P14-turnering i Stockholm. Tack.” Mikael Nilsson har ännu en god fysik och han vägrar sälja tidningen sittandes, trots ett 54-årigt knä i behov av reparation.
– Nä, det passar sig inte, säger han och skrattar korthugget medan han drar högerhanden, den utan pekfinger, genom frisyren.

”Oavsett hur eländigt allt är, måste du kriga och försöka se ljuset. Om jag får ett brev från kronofogden idag, gör det inte lika ont i magen som förr. Jag har haft många motgångar och vet att folk lyssnar till mig när jag försöker ge lite hopp. Jag skulle vilja vara mentor åt ungdomar, de är osäkra och skickas hit och dit.”

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

Sajterna påstår ofta att deras matchning bygger på vetenskap. Men det är tveksamt. En kopp kaffe kan vara det som funkar bäst i jakten på kärlek.

De skulle skapa de perfekta paren. Med hjälp av ”vetenskap” och ett par experiment skulle två singlar hitta den rätte. Programmet Kärlekskoden, som sändes i SVT 2014, leddes av Henrik Fexeus, känd mentalist och tankeläsare. Och vem är bättre lämpad än en tankeläsare att med forskningen som stöd ta reda på vilka som passar ihop?

I slutet av säsongen stod de två paren där, förälskade och på väg till Paris på kärleksresa. När de kom tillbaka återstod ett par, Greta och Pär. När sista avsnittet var sänt blev paret intervjuade i tidningar och tv där de berättade hur de hade fått hålla sin kärlek hemlig, att de hade flyttat ihop och att de var lyckliga. Fexeus och vetenskapen hade lyckats. Ett år senare var förhållandet slut.

Kärleken mellan Greta och Pär må vara över, men tron på vetenskapen som äktenskapsmäklare är långt ifrån död. Det finns snart inte en singel i hela världen som inte har tillgång till åtminstone en dejtingsajt som säger sig använda vetenskap för att skapa par som håller. Så här skriver två av de svenska:

”Vår matchmaking har sina rötter i vetenskaplig kompatibilitet” (Elitsinglar).
”Vår matchningstjänst är djupgående och forskningsbaserad” (Mötesplatsen).
”Vetenskapen” består i ett mer eller mindre omfattande batteri av frågor som medlemmarna ska svara på, ett personlighetstest. Forskningen kring personlighetstester var länge splittrad, med flera konkurrerande metoder för att komma fram till ett svar på frågan: Vem är jag? Men på 1980-talet enades de flesta om en metod, fem-faktormodellen, eller Big Five.

Big Five betraktar en människa ungefär som ett recept med fem ingredienser, eller personlighetskategorier: Öppenhet, Omsorg, Utåtvändhet, Kontroll och Temperament. Hur mycket av varje ingrediens som finns i en människa avgörs med hjälp av ett test där du får ta ställning till olika påståenden om dig själv eller välja de ord som bäst stämmer in på din personlighet. Varje ord tillhör en av de fem personlighetskategorierna. Receptet framställs sedan med hjälp av en algoritm, en matematisk formel.

Dejtingsajten mötesplatsen har med hjälp av den norske relationspsykologen Andreas Narum tagit fram en egen metod, baserad på Big Five och på enkäter som Narum har gjort med par. Metoden ska, enligt företaget, ”öka chanserna till ett långt och lyckligt förhållande”.

Hur har det då gått för de som använder sig av tjänsten? Jag mailar frågan till företaget och får svaret att i snitt avslutar 28 personer per dag sitt medlemskap på grund av att de har träffat en partner genom sajten. Hur många som lämnar av andra skäl vill företaget inte tala om. Sajten har cirka 140 000 användare i Sverige och Norge.

Några siffror över hur många av de som lämnar sajten med en partner och sedan fortsätter att träffas finns inte. Den information jag får är att ”väldigt många hör av sig för att berätta om förlovningar, giftermål, 10-åriga bröllopsdagar (!) resor och barn.” Någon siffra på ”väldigt många” får jag inte.

Att undersöka en dejtingsajts effektivitet är faktiskt omöjligt. Åtminstone om metoden ska vara vetenskapligt korrekt och etiskt försvarbar. Det här skulle man behöva göra: En grupp paras ihop med personer som enligt algoritmen passar dem. En annan grupp paras ihop med personer de inte passar ihop med (enligt algoritmen). Sedan följer man grupperna över flera år.

En annan sak som gör det svårt att granska dejtingsajternas effektivitet är att algoritmerna är hemliga. Dejtingsajternas användning av ord som ”vetenskap”, ”kompatibilitet” och ”forskning” ska signalera att deras matchning är träffsäker. Hur träffsäker? Det beror på hur avancerat testet är.

Argentinaren Fernando Ardenghi, som kallar sig uppfinnare inom online dating, har tagit fram en metod som är så avancerad att han inte drar sig för att kalla de andra en bluff. Ardenghis test utgår ifrån 16 faktorer istället för fem. Både män och kvinnor ska göra testet tre gånger, kvinnor en vecka före mens, under mensen och en vecka efter mens. Enligt Ardenghi, som utan framgång har sökt finansiering för sin metod, kan hans algoritm banta ner en grupp på 100 000 personer till tre som verkligen skulle passa just dig.

Men ju mer träffsäker en matchningsmetod påstås vara, desto högre blir risken att de som tar nätflirtandet till nästa nivå, en dejt, inte blir nöjda med varandra. Det menar de amerikanska psykologer som för ett par år sedan granskade sajterna. Algoritmernas påstådda träffsäkerhet bygger upp en förväntan om en matchning som ska fungera omedelbart, och därmed undermin-
eras de faktorer som håller ihop en relation på längre sikt.

Ett annat problem, enligt forskarna, är de profiler som används för att utvärdera potentiella partners. Eftersom det som attraherar oss i en människa ofta skiljer sig från det vi tror attraherar oss kan vi ägna timmar åt att granska profiler utan att bli så mycket klokare. Dessutom skapar det stora utbudet vad forskarna kallar en ”shopping mentality”, en objektifiering av profilerna, som gör oss överdrivet kritiska när vi träffas ansikte mot ansikte.

Forskarna letade även efter studier som visar att algoritmerna är effektiva, men hittade inga. I en intervju med CNN påpekar en av forskarna att nätdejting är ett utmärkt sätt för människor att få tillgång till potentiella partners som de aldrig annars skulle träffa. Men ger rådet att få till ett fysiskt möte så snabbt som möjligt.

”Det kommer troligen aldrig att finnas ett substitut för att träffa en person i två minuter över en kopp kaffe”, säger Eli J. Finkel till CNN.

Det visste du inte om nätdejting

– Världens första nätdejtingsajt heter webpersonals.com och grundades 1993. Grundaren Andrew Conru var en tidig it-entreprenör som med tiden kom att ha över 260 miljoner registrerade användare på sina olika dejtingsajter. 2007 sålde Conru bolaget för omkring 500 miljoner dollar, enligt CNN.

– Svenskar är ensammast i världen. Eller åtminstone de som bor ensammast. Av Sveriges cirka 4,3 miljoner hushåll är fyra av tio, eller 1,7 miljoner, ensamhushåll och antalet bara ökar, enligt TV4.

50 %. Så många svenska singlar hade testat nätdejting rapporterade Pc För Alla 2008. Den siffran lär ha stigit i takt med att nätdejting blivit allt mer accepterat.

– Vi vill olika. I alla fall enligt en forskningsrapport från mitten på 2000-talet. Den visade på att män som sökte något tillfälligt fick 42 procent färre svar medan kvinnor som sökte något tillfälligt fick 17 procent fler svar.

23 procent av svenskar träffar sina partners via nätdejting. Bara 13 procent träffas via krogen eller nattklubb, det enligt en sifoundersökning från 2010.

50 miljoner. Så många människor använde Tinder-appen varje månad 2014, uppger Svenska Dagbladet. Sverige var det femtonde mest aktiva landet i världen med 40 miljoner ”swipes” per dag.

21.00 är det läge att svepa på Tinder – då är flest användare aktiva och chansen störst att få en matchning. Men redan klockan 22.00 sjunker aktiviteten igen så det gäller att vara snabb, skriver The Huffington Post som i samarbete med företaget Nielsen låtit utföra en undersökning.

400 procent. Tinder ökar med raketfart i Indien i en tid då unga allt mer får möjlighet att välja sin partner själv även om arrangerade äktenskap fortfarande är mycket vanliga, enligt Sveriges Radio.

30 miljarder kronor. Det är vad Tinder är värderat till, enligt Dagens Industri.

70 procent. Så många fler matchningar får den som ler på sin profilbild på Tinder. Det enligt en undersökning som tandkrämsföretaget Pepsodent låtit genomföra, rapporterar Metro.

21 procent av de singelkvinnor, och nio procent av de singelmän som ställer sig tveksamma till nätdejting anger att de har en bekant med dålig erfarenhet av att hitta kärleken online, enligt en amerikansk undersökning.

– Av de som ännu inte testat nätdejting beskriver 50 procent sig själva som privata, medan 48 procent är oroliga över att personliga uppgifter ska spridas.

– Störst andel betalande för onlinedejting är människor från USA (26 procent), Storbritannien (21) och Tyskland (17) medan minst är Frankrike (13), Kina (11) och Saudiarabien (5) enligt en amerikansk studie.

– Mellan 2013 och 2016 ökade antalet onlinedejtande i åldersgruppen 18-24 från tio procent till 27 enligt amerikanska Pew Research.

– Enligt dejtingföretaget Coffee Meets Bagel är torsdagar, fredagar och lördagar den vanligaste dejtdagen. 37 procent av paren som träffas hade chattat i en vecka innan den första träffen.

– I 20 procent av fallen delar paren på notan, i 80 procent betalar mannen, enligt CMB.

45 procent kysser varandra under första träffen, enligt CMB.

– Stäng av telefonen! 75 procent av singlar uppger att de blir avtända om deras dejt svarar i telefon under träffen, uppger dejtingföretaget Match.

Posted by & filed under Nyheter, Profilintervju.

I hela sitt liv har Navid Modiri sprungit, jagat och flytt.
Han har inte vetat hur man står still utan att det gör ont i kroppen.
Nu försöker han att stanna upp för att möta Navid Modiri 2.0.

Vi sitter i Navid Modiris kök i Slottsstaden i Malmö. Ett skolfoto av dottern Sigrid hänger på frysen men själv är hon den här veckan hos sin mamma. Frukost är framdukad. Färskt bröd, levande ljus. Jordnötssmör, kaffe och kiwi i klyftor. Stilla pianomusik och tända doftljus.

Muminkoppen flyttas tillbaka in mot bordets mitt och Navid Modiri lägger skeden bredvid, flyttar en burk hummus, lägger till en kniv så att alla saker skapar en ruta.

Inget sticker ut. Han säger att hans pappa är likadan. Navid och hans syster retade fadern för denna ritual när de var små.
Sorterandet är hjärnans försök att tämja ett inre kaos.

Navid Modiri föddes i Teheran och var två år när han kom till Sverige som flyktingbarn tillsammans med sina föräldrar. De bodde på en förläggning i Nässjö, flyttade till Göteborg och han blev storebror till systern Sadaf. Han växte upp på Hisingen och drömde om att bli författare och uppfinnare. Det blev han, inte ingenjör som mamma ville så pass mycket att hon inte pratade med sin son på tre månader när han valde skrivarlinjen på en folkhögskola.

Navid Modiri har fortsatt att skriva, prata och hitta på. Som 16-åring klev han upp på scen och läste sina dikter för första gången. Han har ännu inte klivit av.

Förutom jobben som skribent, programledare i radio och tv har han uppfunnit sina jobb och anställt sig själv.

Idag kan han titulera sig samtalsaktivist, föreläsare, kreatör, musiker, författare och poddare. Han har samlat in 50 000 kronor med hjälp av Facebook till Musikhjälpen för att spela golf med Jimmie Åkesson, vunnit blogg- och föreläsningspriser.

Återföreningen med bandet Navid Modiri & Gudarna i höstas resulterade i utsålda spelningar. Han har sommarpratat om att allt är påhittat.

Det kan verka spretigt, men allt handlar om att bygga broar mellan människor. Och om att förstå.

Det har inte varit lätt. Men idag håller Navid Modiri på ”att läka ihop”. Trauman från krigets Iran satte sig i muskelminnet och har, bland annat, gjort att höga ljud, fulla skräniga och yviga människor, glas som kan krossas mot hårt golv, försvårat umgänget med folk.
– Fatta, ett nyårsfirande med fyrverkerier! När jag satt i mammas knä i skyddsrummet i Teheran som tvååring, sa hon att det bara var fyrverkerier. Första nyåret i Sverige gömde jag mig under bordet, jag var livrädd.

Han har gått i traumabehandling för PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Därför kan Muminkoppen stå nära kanten utan att det gör ont i kroppen.

Navid lutar sig tillbaka på köksstolen:
– Vi pratar för lite om vad som händer efter den fysiska flykten, när den akuta livsfaran är över och kroppen slappnar av. Tänk hur mycket hjälp alla unga ensamkommande behöver!

PTSD var från början en diagnos endast förknippad med soldater som varit ute i krig. Idag vet man att det också kan utvecklas efter exempelvis övergrepp, våldtäkt och olyckor. Kroppen reagerar på traumat, inte på den verklighet som existerar nu. Hjärnan återupprepar oron, ångesten och skräcken. Navid Modiri har genomgått traumabehandling och idag går han i psykoanalys tre gånger i veckan.

”En gång flyktingbarn, alltid flyktingbarn. Vi springer som vi inte gjort annat. Fram och tillbaka över gränsen, mellan rummen och korridorerna är skyddsrum. Våra hjärtan är gigantiska nyckelknippor som avslöjar vår position för fienden. En gång springa, alltid springa.” Ur ”Mellanför”, Navid Modiri och Gudarna, ”Ska du skjuta ned månen med den där?”, 2013

Hans liv började med en flykt och sedan fortsatte han att springa. Fort, länge och så pass hårt att han två gånger i sitt 34-åriga liv kraschat och blivit utmattad. Samtidigt som PTSD-utredningen gjorde han en ADHD-utredning som också visade ”full pott”.

Han och några nära vänner har ett system för att rädda varandra när det går för fort. En slags intervenering. För många uppdateringar på Facebook resulterar i att telefonen ringer, de checkar av. En gång åkte Navid till Stockholm i tron att han hade flera uppdrag på gång. Istället möttes han av vänner som avbokat hans jobb. De tog hans telefon, dator, kläder och satt med honom i en lägenhet tills spinnandet lugnat ned sig.
– Jag har själv gjort det mot andra vänner. Man blir utskälld, kanske till och med slagen. Det är ett ingrepp i en annan människas liv som är svårt. Men ibland nödvändigt.

Han har blivit expert på att förhålla sig till olika verkligheter, att gå ut ur och in i olika identiteter och han har skapat en mirakulös förmåga att scanna av stämningar och koder. Navid Modiri kallar det mellanförskap. Inte iranier. Inte svensk. Han var mobbad både av svennar och av blattar, hans skinn ansågs både vara för mörkt och för ljust.

Stor kraft har gått till att prestera och springa vidare mot nästa kick för att få uppmärksamhet.
– Bekräftelse känns ju som kärlek, säger han och fortsätter att berätta om hur han tränar på gränssättning. Att vårda sin egen integritet.
– Folk blir oerhört provocerade när jag nu säger ”jag vill inte”. ”Har du inte tid?”, ”jo, jag har tid – men jag vill inte”. Vi måste ta ansvar för hur vi mår. Stress är självvalt, det går att välja annorlunda. Det är en kärlekshandling att säga ifrån.

Varför gör vi inte det?
– För att det är skitjobbigt. Det gör ont att stanna upp.

Han tar upp den vita, lurviga, Shi-Tzu-hunden Herman i famnen. Navid Modiri står i dörrposten mellan köket och hallen och jackan är på. Han är sen. För femton minuter sedan skulle han varit på väg till dagens psykologsamtal och vi dukar snabbt av frukosten.

På kontorshotellet på Nordenskiöldsgatan i Malmö har Navid Modiri ett eget rum. Det är måndag och hans synkdag. Möten bokas, det planeras. ”Det som de flesta gör på söndagarna”, säger jag i ett försök att skämta till det.

”Jag jobbar inte på helger eller kvällar”, svarar han och håller upp sin telefon.
– Den här är som heroin. Triggar samma belöningssystem. Jag jobbade med en ledningsgrupp på ett telecomföretag och bad om deras telefoner, det gör jag alltid. De höll på att bli tokiga.

Hemma har han och sambon Victoria mobilfria kvällar och de vaknar av en lampa som långsamt börjar lysa och låter som fågelkvitter.
Inga mobiltelefoner finns i sovrummet.

För några år sedan föddes en tanke som idag är verklighet. Företaget OAS, där en del är ett tvåtimmarskoncept de kallar Off the work – Sveriges första tysta after work. Helt gratis. Start klockan 16.00. Kuddar och filtar finns i rummet där vare sig klockor eller telefoner är tillåtna. Man ska undvika att se någon i ögonen.

Erotik. Ego. Våld. Fantasi och tristess. Det är några ämnen som Navid Modiri och Björn Nattiko Lindeblad pratar om i podden Björn & Navid. Den som lyssnar får också lära sig begreppet ”att provprata”. Det kräver lyssning, prestigelöshet och att man tillåter sig själv och andra att ändra åsikt.

Första arrangemanget fullbokades. Likaså nästa, därtill fanns 25 personer på kölista. I vår planerar de Off the work i Stockholm.
– En kvinna ringde och var förbannad: ”Vad är det för dumheter – får man inte prata med varandra?”. Navid skrattar och slår ut med händerna.
– Tänk att tystnad kan vara så provocerande.

Samtal och tystnad, två verktyg som bygger broar.
För några år sedan skapade Navid Modiri Samtalsaktivisterna. Här utbildas samtalsledare i att hålla långa och svåra samtal. Och att lyssna.

I det han kallar Sverige 3.0 förs en tolv timmar lång workshop som ska leda till konkreta förslag om hur man vill ha framtidens Sverige. I det som kallas Integratörerna samlar han människor som jobbar med integration för att skapa ett starkare nätverk och kunskapsutbyte – genom samtal.

Målet är att minska polarisering, skapa större förståelse och respekt istället för högljutt ställningskrig. Demokratins grundfundament.

– Du kan inte säga till en människa att han eller hon är rasist. Du kan säga att han eller hon uttrycker sig på ett sätt som kan uppfattas rasistiskt.

Vi äter lunch utanför Navids kontorsrum. Av hans kycklingsallad blir det mycket kvar i förpackningen. Han kan inte äta samtidigt som han pratar. Han pratar om kaos. Om att allt är kaos. Att det är historielöst att tro att allt är värre nu än tidigare. Det stämmer inte. Men tjugo år med internet gör att vi tar in mycket mer komplexitet i våra kroppar än tidigare.

– På ett makroplan skapas fler och fler demokratier, vi gör enormt stora tekniska framsteg. Samtidigt finns det människor som inte hänger med, som är rädda, som inte förstår. Det är de som inte gynnas som fångas upp av högervindar och populism. Men vi måste även lyssna på dem. Du kommer ingenvart genom att skälla ut folk. Rasism är inte oförklarligt.

Att skapa trygghet är en förutsättning för att samtalen ska fungera. Regler och tydlighet är också viktigt i hans föräldraskap.

– När jag fick barn insåg jag att jag måste växa upp. Bli vuxen och ta tag i mina egna demoner. Jag fick ju ett barn och det barnet ska inte konkurrera med ett annat, säger Navid Modiri och syftar på sig själv.

Efter tio år tillsammans separerade Navid och Sigrids mamma. Det var han som drev på men det innebar inte att smärtan blev mindre. Det blev ett år av sorg. Idag är föräldrarna bästa vänner och har skapat ett tryggt system kring dottern.
– Separationen och flytten till Malmö fick mig att fundera: Vem är Navid 2.0? Hur ska uppdateringen se ut? Jag bestämde mig för maskulinitet och integritet och det har jag jobbat med sedan dess.

Vad är maskulinitet?
– En styrka i sårbarhet. En mjuk, trygg punkt som inte nödvändigtvis behöver vara hård. Att bejaka maskulinitet är att tryggt sätta gränser utan att vara aggressiv och våldsam. Inte att begränsa en annan människa.

 

Priviligierad. – Det är självklart att man vill lämna fattigdom och otrygghet. Idag har jag mycket pengar och ett bra liv, säger Navid Modiri.

Och integritet?
– Att sätta egna gränser. Jag har varit otroligt gränslös. Suttit uppe mitt i natten och svarat främlingar på mejl som bett mig om livsråd. Idag kan det tyckas att jag är hård. Men jag bryr mig inte så mycket om det.

Navid Modiri är kanske på väg att stiga ned från scenen han klev upp på som 16-åring. Nästa plan är att samla alla uppfinningar i en hatt och arbeta med att stötta alla världsförbättrare, alla aktivister som sliter ensamma.
– Det är en enorm stress att vara eldsjäl. Jag tänker mig ett nätverk där alla kan bli starkare tillsammans, med större möjlighet att göra mäktigare avtryck.

För en kan inte göra allt, men alla kan göra något. Under hösten 2015, när tusentals människor på flykt passerade Malmö centralstation, hände något i Navid Modiri.

Han insåg att det kunde varit han. Och hans familj. Deras historia och flykt spelades upp igen, i realtid. Han skrev ett Facebookinlägg, ett brev till en fiktiv flyktingkvinna, en mamma. Det börjar med:

”Hej syster. Vad fint att se dig. Välkommen till Sverige. Ställ ned väskan ett tag. Nej, jag behöver inte se ditt pass. Lägg undan dollarsedlarna. Hur har resan varit? Det här är Malmö, det tillhör Sverige.”

I skrivande stund har inlägget över 54 000 reaktioner, 13 583 delningar och över 2 000 kommentarer.

Inlägget växte till en bok ”Hej Syster” som beskrivs som en ”personlig berättelse om flykt, integration och mellanförskap”.
Boken är tillägnad Navid Modiris föräldrar med orden: ”Era axlar bar mig hit”.
– Jag har fått så mycket av dem. De har gett mig en överlevnadsinstinkt, jävlar anamma, en känsla av att det i förlängningen inte finns något som jag inte klarar av.

Som sagt. Idag försöker han att stanna. Som han skriver i boken: ”Jag orkar inte springa mer”.

Men rädslan finns där.
– Jag blir otroligt orolig när kickarna inte finns där, när det är stilla och tyst. Det är svårast att vara lugn när allt är lugnt. ”Så här bra kan jag inte ha det”, tänker jag då.

Han beskriver en checklista han bockar av när oron kommer. Har de pengar? Har han och sambon Victoria det bra? Är alla friska? Om svaren är ja – då är det bra. 

”Kära syster, jag är en vuxen man som har flytt i hela mitt liv. Jag vet inte hur man gör när man inte springer. Jag vet inte hur man står still utan att det gör ont i hela kroppen. Men jag vill sluta. Jag vill sluta fly nu. Både med mina fötter och med mitt hjärta. Det räcker nu” Ur Hej Syster, 2017

Navid Modiri

Född: 1983

Familj: sambo, dotter och hunden Herman.

Fått mest uppmärksamhet för: golfrundan med Jimmie Åkesson, Bergman-marathon, Bloggen 365 saker du kan göra och Samtalsaktivismen.

Sommarpratade 2014 om: vad flykt har med kreativitet att göra.

Favoritverktyg: samtalsprinciper, lyssningsövningar, kärleksfullt bråkande och att vara sann med människor.

Blir lycklig av: riktigt bra berättelser, filmer och tv-serier. Yoga, resor och middagar med hälften vänner och hälften främlingar.

Drivkraft: nyfikenhet och ilska.

Blir upprörd över: skampålar, lathet och korkade människor.

Malmö eller Göteborg? Ja.

 

Posted by & filed under Nytt nummer.

NYTT NUMMER UTE NU!

Stina Wollter om rätten att få finnas precis som hon är. 
Serien där Faktumförsäljare intervjuar politiker fortsätter med Eija Ikonen som möter partiledare Jan Björklund (L). 
Med 90 graders vinkel som utgångsposition skräddarsyr kläddesignern Louise Linderoth inkluderande jeans.
…och missa inte andra delen från resan till Rumänien där vi besöker Faktumförsäljare som kämpar för överlevnad hemma i byn och på gatorna i Göteborg. 
Köp tidningen – du gör skillnad!

 

Posted by & filed under Nyheter, Språkfrågan.

Som fyraåring bestämde hon sig för att bli författare. Vid 37 har hon gett ut 18 böcker, däribland bästsäljare om det svenska språket. Dessutom arbetat ett decennium som sfi-lärare. Språkvetaren Sara Lövestam älskar grammatik, saknar läraryrket och lyfter i allt hon gör frågor om utsatthet och annorlundaskap.

Sara Lövestam tar ett andetag som hörs innan hon besvarar den givna och säkert tjatiga frågan – som om det vore första gången hon fick den:

Hur väcktes ditt språkintresse?
– Språk, skrivande, ord och bokstäver har varit mitt största intresse från det att jag var två år. Allt från att lära mig läsa och skriva, att upptäcka att en bok kan ge nya världar, till att förstå det teoretiska kring hur ord hänger ihop. Jag var sju-åtta år när jag förstod hur ord ger mening åt varandra, men inte mer än fyra när jag bestämde mig för att bli författare, säger Sara Lövestam.

Berättandet fanns i familjen, även om hon är ensam om det grammatiska intresset.
– Pappa hittade ofta på sagor för mig när jag växte upp.
Själv uppfann hon egna språk och beskriver sig i dag som ett udda barn, jämfört med klasskamraterna.

Med ett sådant särintresse, hur blev din skolgång?
– Min fröken i första klass, Birgitta Melin, upptäckte snart att jag läste obehindrat och när de andra övade ABC tog hon mig till skolbiblioteket där jag fick läsa mellanstadiets böcker. Det var fantastiskt att få sitta där halva dagarna och upptäcka massa nya saker. Jag var ett ganska introvert barn som enkelt roade mig på egen hand.

Någon större prövning blev dock inte skolan för Sara Lövestam. Hon fick femmor i betyg och omdömet ”jättebra” på alla uppsatser.
– Med min lärarbakgrund vet jag att det finns en nivå som man måste få upp alla elever till för att undervisningen ska fungera, så det gick inte att utmana mig i den miljön. Jag är glad att jag fick sitta i biblioteket, men förstod inte förrän långt senare att jag kunde komma till en högre nivå. Jag trodde länge att jag redan kunde allt.

Som 19-åring var hon därför helt oförberedd på att bli refuserad, när hon skickade in sin första färdigställda bok till ett förlag.
– Det hade förstås varit bra med några utvecklande samtal längs vägen om det jag hade skrivit.

När manuset kom i retur fick Sara Lövestam veta att hon skulle lägga mer krut på innehållet i sina berättelser. Ett vanligt besked, tror hon, till skribenter som är bra på att formulera sig. Ett svagt innehåll kan döljas till en viss gräns, men blottas förstås förr eller senare.

Sara Lövestam har sedan den första refuseringen visat sig behärska samtliga kriterier för en framgångsrik författare. Hemligheten i hennes fall: lust. Lust till mycket, kan tilläggas, för utgivningen är bred; romaner, deckare, barnböcker och böcker om svenska språket.
Grejen med verb är min största försäljningssuccé, vi är uppe i åttonde upplagan. Jag ser det som en bekräftelse på att det är bra för mig att gå på min kreativitet och inte alls vara beräknande.

Efter tre publicerade romaner var Sara Lövestam lite tömd och ville skriva något bara i syfte att roa sig.
– Jag släppte loss och hade kul och då blev det en grammatikbok om verb, på mitt sätt. Jag lät min ping-pong-hjärna löpa fritt och tänkte inte ens på läsaren eller om boken skulle bli utgiven.

Mellan böcker om verb och substantiv har Sara Lövestam nyligen släppt sin fjärde spänningsroman om detektiven Kouplan för att i kommande romanprojekt återgå till historiska perspektiv.
– Nästa bok blir en sorts släktforskningsroman som spänner över flera tidsepoker. I sommar kommer också en ny bok för läsåldern 9–12 som heter Gruvan.

Den breda utgivningen till trots finns, vid sidan om lust, ytterligare en röd tråd som löper genom Sara Lövestams gärning.

– I allt jag skriver och ägnar mig åt finns utsatthet och annorlundaskap i fokus. Att få tillgång till sig själv, att få hitta sitt sammanhang, är något som jag önskar varje människa och det genomsyrar allt jag gör, säger författaren och läraren Lövestam, som med saknad lämnat läraryrket bakom sig för att helt kunna ägna sig åt sitt skrivande. Den som vill få en glimt av henne som språkvetare kan dock ta del av svar på tittarnas språkfrågor i TV4 Nyhetsmorgon – och nu även Faktumläsarnas språkfrågor.

I saknaden av ett klassrum med vetgiriga elever kan en frågespalt i Faktum ge mening och fylla en liten del av tomrummet?
– Absolut. Och det vill jag gärna skicka med till läsarna, särskilt er som inte har svenska som första språk, att jag är jätteglad för frågor från er. Att få lära någon svenska, det är att hjälpa någon för livet.

 

Sara Lövestam är författare och språkvetare med särskilt intresse för ”annorlundaskap”.

Mejla din fråga till sprakfragan@faktum.se

 

Posted by & filed under Nyheter.

Per-Bo + Roger

Han väcker mig varje morgon. Klockan sex är det dags, då kommer han och slickar mig i ansiktet – eller i armhålan! Då studsar man rakt upp, berättar Per-Bo med ett skratt.

Schäfern Roger sover med huvudet på kudden, nerbäddad bredvid sin husse varje natt. Det gör honom inte till en människa, men kanske till en familjemedlem. Att husse Per-Bo ser det så, råder det inga tvivel om. När han beskriver sin och Rogers relation är svaret kort och koncist.

– Roger är min son.

Per-Bo levde ett annat liv när han åkte iväg för att kika på en kull schäfrar utanför Göteborg kring 2008. Då drev han egen grävmaskinsfirma och hade det gott ställt. En liten schäfervalp fångade hans hjärta och Per-Bo kunde inte något annat än att ta med den hem till Backa i Göteborg.

– Han fick bara det bästa köttet, fläskfilé och grejer. Han älskar grillat.

Ett år senare slog problematiska år av alkoholmissbruk till. Spriten ledde till skulder och skulderna ledde till att kronofogden tog huset i Backa. Nu stod Per-Bo och Roger utan fast bostad och sökte stöd av olika organisationer. Några rekommenderade avlivning av Roger för att underlätta Per-Bos möjligheter till bostad.

– Den där jävla hunden, gör dig av med den. Hade det inte berott på den där hundjäveln hade du fått bo här. Så sa de upprepade gånger, berättar Per-Bo.

 

Det var en omöjlighet för Per-Bo som behöll sin Roger. I fyra år saknade de fast boende och en stor del av den här perioden levde de två i akut hemlöshet.

– Vi har gått igenom ur och skur. Vi har bott i uppgångar och vi har bott i tält. Vi hade varsin sovsäck då, han låg i en och jag låg i en.

Roger viftar på svansen och är nyfiken på besökarna i den sparsamt möblerade lägenheten i Sandarna, Göteborg. Efter en lång väntan flyttade de in här i oktober 2016. Schäfern hoppar upp i sängen och lägger sig bredvid sin husse där han sitter och berättar om deras gemensamma liv. Sida vid sida i egen säng under eget tak.

– Nu lever vi äntligen i ett lugnt och harmoniskt hem, säger Per-Bo med armen om Roger.

 

Per-Bo + Roger

Namn: Per-Bo Nielsen.

Född: 1964 i Hjørring, Danmark.

Familj: Roger.

Bostad: En etta i Sandarna, Göteborg.

Karriär: Kört gräv-maskin i 25-30 år och varit egenföretagare.

 

Vad gör du om tio år? Då är jag väl död.

Har du någon dröm? Nej.

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

Florin ska snart ta bussen tillbaka till Göteborg för att sälja Faktum. Men den här gången stannar Tudora kvar hemma i Scutelnici. Det tär för hårt på barnen när båda föräldrarna är borta. Men priset är högt, hur de än väljer. Deprimerade barn – eller hungriga barn?

 

Vi missar avfarten till den by vi först tänkt åka till på vår resa till Faktumförsäljarnas land, bortom gatuarbetet i Sverige. Bukarests ostyriga masstrafik har ersatts av halsbrytande omkörningar på en oändlig raksträcka längs Rumäniens karga landskap norr om huvudstaden. När vi inte ligger i vägen, vilket tutorna signalerar att vi ofta gör, ligger vi i vägrenen. Båda alternativen känns osäkra. Varför vägen på ett oerhört platt landskap är så snålt tilltagen är faktiskt en gåta. Precis som att det inte spelar någon roll hur många som ofrivilligt hamnar i diket varje vecka.

En avfart senare och en 90-gradig sväng till höger leder oss in på en snötäckt grusväg. Underlaget är glashalt och när vi kör in i byn släpper greppet. Den sista kurvan får bilen att svänga ett halvt varv och i några sekunder på hal is sitter hjärtat i halsgropen, sen tackar vi gud att ingen unge var ute och sprang.
Det är bitande kallt. Minus åtta känns som minus tjugo när vi kliver ur hyrbilen utanför Florins och Tudoras hus.

 

De har byggt det lilla huset för pengar de tjänat på att sälja Faktum. För några år sedan bodde de i ett rum i huset bredvid, hos Florins föräldrar. Nu har de sitt eget. Ett enkelt hus, med fasad i grå puts och tre små rum i fil. Det i mitten har de råd att värma upp vintertid, även dagtid. Nattetid är också ett andra sovrum uppvärmt. I övrigt är det lika kallt inne som ute. Just i dag faktiskt kallare inne än ute, eftersom solen skiner en stund och smälter snön på gården utanför. Föräldrarna sover hos de fyra barnen för att hålla värmen.

Andreea, 15, och mamma Tudora delar rum och pojkarna, Lucian, Alex och Mario har under några veckor över jul och nyår haft pappa hos sig. Andreea och Lucian, 12, är hemma när vi kommer vid lunchtid och i det uppvärmda rummet står framdukat kaffe, Fanta och söta småkakor. Blyga, artiga, lågmälda och nyfikna hälsar ungdomarna.
Lucian gillar matte i skolan och vill bli polis en dag. Uniformsyrket lockar.

Andreea är också duktig i matte och drömmer om att jobba som makeup-artist, berättar hon, med stöd av mamma Tudora som fyller i meningarna när hon tycker att svaren blir för korta. Som föräldrar gör med fåordiga tonåringar.
– Men det yrket kan man inte försörja sig på i Rumänien, säger Tudora och berättar att hon själv en gång drömde om att bli läkare.
Nu skrattar hon lite åt det, som att det var en naiv och tokig tanke.

17 januari var Tudora, Florin och barnen Andreea, Lucian, Alex och Mario fortfarande samlade hemma i Scutelnici. Som de flesta familjer i byn delar de på några kvadrat i ett enda uppvärmt rum under vintern.

I Göteborg är Tudora Faktumförsäljare på dagen och städerska på en restaurang i Göteborgs lyxigaste hotellkvarter på kvällen. Hennes sovplats kan vara en kyrkport, 250 mil från barnen, under långa perioder. På gatorna i Göteborg löper hon risk att bli sjuk eller attackerad. Hon vill därför egentligen inte att Florin åker tillbaka, vilket han ska göra bara några dagar efter vårt besök. Tudora oroar sig för att det ska hända honom något.

Tudora och Florin är skickliga försäljare och konkurrensen mellan dem som arbetar på gatan, försäljare och tiggare från olika länder, är hård. Det gäller att försvara sin plats. Slagsmål, överfall och rånförsök är ingredienser i vardagen. Tudora har varit med om saker som skrämt upp henne ordentligt. Hon känner fruktan för sitt liv och har svårt att sova. Det blir maximalt 1 – 2 timmars sömn per natt. Hon väljer att bara vara med den grupp gatuförsäljare som hon känner väl.

Svartjobbet på restaurangen ger bra pengar. Tudora kan tjäna 3 000 euro på två veckor om det är mycket att göra. Men hon får betalt i tomburkar som måste pantas efter varje arbetspass för att inte riskera att stjälas av andra behövande.
– Hinner jag inte panta dem måste vi vakta dem och då kan vi inte sova alls.

Hon visar hur pantandet av tusentals burkar varje natt har gett henne en förslitningsskada i axeln.
Det är ett hårt liv där, i Göteborg. Och ett hårt liv här i Scutelnici.

 

Det bor fler Faktumförsäljare och tidigare Faktum-försäljare i kommunen som bär samma namn, Scutelnici, som i sin tur består av fyra små byar: Scutelnici, Arcanu, Bragareasa och Lipanescu.

Allt som allt bor här 2 346 invånare på en yta av 65 kvadratkilometer. I princip ingen har arbete och kan därför inte heller ta sig härifrån.

De få som har ett jobb får färdas 50 kilometer till närmaste större stad norröver, Buzau. Till Bukarest söder om oss är det 200 kilometer. Det är en låst situation för barnfamiljerna och så gott det går försöker de att stötta varandra, både i Göteborg och hemma i byn, berättar Tudora.
– Blir man kvar här svälter man, och fryser, säger Tudora. Hon berättar om många splittrade familjer i byn, om barn som utöver hunger, köld och smuts också mår psykiskt dåligt. De klarar skolan sämre för att de överges eller i bästa fall bor med mor- och farföräldrar som inte kan hjälpa dem med läxorna.

Man kan med fog påstå att hennes ungdomsdröm om att bli läkare har gått i kras. Drömmen om ett jobb i Rumänien är överhuvudtaget krossad. Nu lever Tudora och Florin på hoppet om en bättre framtid för barnen. Barnen tar Florins mamma hand om när föräldrarna är borta långa perioder.

När Andreea lämnat oss för att gå till skolan på eftermiddagen släpper Tudora fram trycket i bröstet. Hon berättar att när hon och maken är i Sverige, rasar dotterns redan begränsade vardag i Scutelnici samman.
– Hon sluter sig, blir deprimerad. Och skär sig, säger Tudora. Rösten bryts av gråt och tårarna rinner nedför kinderna.

Att tvingas lämna sina barn för att kunna försörja dem är outhärdligt i sig. Vetskapen om att de far illa under tiden är rent fasansfull.
– Så jag åker inte med Florin den här gången, säger Tudora. Det går bara inte. Hur vi ska klara oss vet jag inte, men jag kan inte åka. Inte den här gången.

Hemma i Rumänien. Florin och Tudora från Rumänien säljer Faktum i Göteborg och tvingas under perioder att lämna sina fyra barn i byn Scutelnici. Priset är högt men nöden har ingen lag. Och utan Faktum hade de inte överlevt.

För pengar från Faktumförsäljningen och tomburkarna har Florin och Tudora kunnat spara och köpa vitvaror. De står i ett ofärdigt hörn av huset, där det så småningom är tänkt att bli utrymme för en toalett. Men än så länge gäller utedasset som lutar betänkligt ute på gården med dörren på vid gavel, trots att det är full vinter.

Tudora ber mig om ursäkt, hon skäms och jag skäms för att hon skäms, när jag måste be att få använda dasset efter den långa bilfärden.

När pengarna att bygga vidare på huset finns, ja det vet de inte. Allt beror på hur försäljningen av Faktum går framöver eller om de kan hitta några andra tillfälliga jobb.

Möjligheten att kunna värma upp husets tredje rum, som är föräldrarnas sovrum, är ytterligare en hägring. En vedeldad kakelugn kostar 500 euro att installera. Därtill kommer kostnaden för ved, som är hög ute på stäppen. Här finns ingen skog och de träd som finns äger staten. Korruption är dessutom norm. En kubikmeter ved kostar 100 euro.

I skolan i Scutelnici delar barnen på tiden och de alltför få klassrummen. De yngre går på förmiddagarna, de äldre på eftermiddagarna. I centrum för det hela står rektor Michaela Vladoiu, som också är skolans enda lärare. Vid sin sida, assisterande sekreterare, Vica.

De ramlar in i rummet, med stora glada och lite blyga leenden. Först Alex och sedan Mario. Sist och yngst skiner han upp som en sol när han får veta att han har samma förnamn som Faktums fotograf. High five på den. Mer Fanta och söta småkakor dukas fram. De är lite hungriga nu, efter skoldagens slut. De tar fram varsin liten burk yoghurt ur skolväskorna. Ställer dem på bordet, tittar på sin mamma och undrar om de får ta av kakorna istället.

– Det här är den skolmat som oftast serveras, säger Tudora och håller upp yoghurten samtidigt som hon med en nick ger pojkarna tillåtelse att äta kakor och dricka Fanta.
– Ofta är den utgången, säger hon och ställer tillbaka yoghurtburken på bordet.
– Ibland äter jag den ändå, om vi inte har något annat, men barnen försöker jag ge något bättre om jag kan.

Alex och Mario går i skolan på förmiddagen, Andreea och Lucian på eftermiddagen.

Skolan är för liten för att rymma alla årskurser samtidigt. I tio år har en utlovad tillbyggnad stått ofärdig.
– Skolan såg likadan ut när jag gick där, säger Tudora och himlar med ögonen.

Frågan är om de någonsin får uppleva några nya klassrum. Pengarna till det har kommit från staten, men har behövt täcka andra hål, enligt skolledningen.
– Men vilka? Det undrar vi, eftersom vi hela tiden får skjuta till pengar för sånt som skolan egentligen ska stå för, skolböcker, städning … Det är nya utgifter varje vecka för oss föräldrar.

Det statliga barnbidraget, cirka 180 kronor i månaden per barn, täcker under terminerna i princip bara utgifterna för barnens skolgång som kostar cirka 1 000 kronor per barn och år. Skolan sägs vara gratis i Rumänien, men i realiteten finns alltså inte pengar för skolmaterial och undervisning så det räcker.

Skolan för oss in på det otillräckliga statliga stödet och den obefintliga kontrollen av det.

Men man får vara försiktig med att klaga. Florin föreslår att han följer med oss när vi vill gå med de stora barnen till skolan för att få se hur den ser ut.
– Det kan vara bra att jag är med och förklarar vilka ni är. Borgmästaren i byn, som för övrigt är gift med rektorn, kan vara rädd för att ni kommer från parlamentet och tar bilder i skolan.

Kärleken till en herrelös hund, glädjen över en hemmasnickrad släde är densamma världen över. Men varma skor och kläder är en bristvara i Rumänien när vintervindarna från Sibirien drar in. Ibland är det för kallt för att gå ut och då blir barnen hemma från skolan.

Vägen dit går genom byns smågator där dagens snötäcke känns rent jämfört med den lera vi ska möta ett par Dagar senare. Andreea, Lucian och Florin lotsar oss genom smala gränder och en herrelös hund följer oss tätt i spåren. Ingen vet vem den tillhör, men den är snäll och följer barnen till skolan varje dag.

Inne i skolsalen, i Andreeas klassrum, ser ungdomarna först ut att placera sig pojkar för sig och flickor för sig, men så är det inte vid en närmare presentation. Andreea sitter långt bak i klassrummet denna eftermiddag men hamnar i fokus både i kameralinsen och bland klasskamraterna när de förstår att reportageteamet från Sverige kommer med henne.

Plötsligt, med några snabba hårda klackslag i trägolvet, blir det helt tyst. Rektorn har anlänt.
Auktoriteten känns i luften och avståndet till en svensk högstadiemiljö är stort. Bortsett från ungdomarna, med sina huvtröjor och omsorgsfullt fixade frisyrer.

Med kappan på och leendet påslaget ber rektorn eleverna att vända sig mot kameran för fotograferingen som vi bett om att få göra i klassrummet. En ögonblicksbild som säger oss inte bara vem som bestämmer utan också hur saker ska framställas, i denna rumänska by. En by med en kommunal skola, målad i billigaste rosa färg, utan vatten att rengöra tavla och händer, utan tillräckligt med lunch och skolmaterial och med en sedan tio år tillbaka ofärdig utlovad utbyggnad som ska möjliggöra hela skoldagar för eleverna.

I väntan på att de ska ha pengar till att installera en toalett inomhus får det sneda dasset fungera. Nöden har ingen lag.

Åter i det uppvärmda rummet hemma hos Florin och Tudora. För nio år sedan, berättar Tudora, adopterade ett par från England två barn från byn. Den relationen växte till något mer och byn har än i dag nära kontakt med familjen som genom åren skickat kläder och förnödenheter till alla hushåll i Scutelnici.

Det finns också andra som gjort gott för dessa människor, som prästen i Saronkyrkan i Göteborg, som sett till just deras behov. Tacksamheten är stor och tårarna kommer även när vi talar om goda gärningar och hjälpande händer. Kvar i luften hänger många frågor som ingen i det här rummet kan svara på: Hur kan det komma sig att vi har så fruktansvärt olika förutsättningar inom samma union? Hur kan det få lov att vara så här och hur ska det gå för barnen? Finns det hopp om bättre förutsättningar för nästa generation?

Det börjar dra ihop sig till middagsförberedelser. Vi ska strax bege oss vidare till nästa by innan mörkret faller. Tudora och Florin är angelägna om att vi ska komma fram i tid. När vi ber familjen välja ut lite kläder och skor bland de saker vi har med oss vill Tudora inte ta mer än något enstaka plagg.

– Ni ska till Margineanu, eller hur? De är mycket fattigare där, ge till dem istället. De har ingenting i den byn.
– Vi har åtminstone ett eget hus. Och vi har en egen brunn, säger hon och visar oss in på gården igen där solens strålar ger lite tillfällig värme i ansiktet och smälter snön från taken.
– Se här, säger Tudora och vevar upp en hink med vatten ur brunnen. Med en liten suck lägger hon till:
– Tyvärr går det inte att dricka.

Florin Neicu och Tudora Ionita håller kakelugnen varm i sitt hem i Rumänien genom att långa perioder arbeta – och sova – på Göteborgs gator. Priset för att sälja Faktum är högt: att tvingas vara ifrån sina fyra barn. Men drömmen om en bättre tillvaro vinner överlevnadskampen.

Under gränsen för fattigdom
I Sverige lever 7 procent av dem som arbetar i ett hushåll på en inkomst under EU:s fattigdomsgräns. Genomsnittet i EU är 10 procent.

I Rumänien lever hela 19 procent av dem som arbetar med en disponibel inkomst under fattigdomsgränsen.

Lever på barnbidraget
Arbetslösa rumäners enda bidrag från staten är barnbidraget, 182 kronor i månaden per barn, enligt en lagstiftning från 1983. Grundskolan är avgiftsfri men bara i teorin. Eftersom de statliga pengarna till kommunala skolor inte räcker till arbetsmaterial, skolmat och nödvändiga faciliteter, ombeds föräldrarna ofta skjuta till för att skolgången ska fungera. 1 000 kronor per barn och år är en ungefärlig kostnad.

Posted by & filed under Nyheter.

Eija + Texas

Över ett ton hundmat och två bananlådor kattmat ligger i Eijas förråd och ska ut till behövande djur. I två år har Eija på egen hand samlat in och skänkt foder till djur-ägare med tuff ekonomi, runt om i Göteborg. Vissa veckor träffar hon så många som 30 olika personer, allt från fattigpensionärer, till ensamstående mammor och hemlösa. Arbetet är helt ideellt.

– Det är många som behöver hjälp så jobbet tar väldigt mycket tid och energi. Man lämnar inte bara mat och säger hej då, utan man lyssnar och pratar med människorna. Man blir vänner, berättar Eija.

Eldsjälen Eija är en välkänd profil inom Göteborgs hundnätverk och så även hennes bästa vän Texas, en blandrashund bestående av schäfer, hovawart och new foundland – som, med sina 50 kg och tjocka svarta päls, kan liknas vid en luddig björn.

– Texas är ingen springhund utan lunkar fram med nosen i marken. Han är en drömmare precis som jag. Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva vår relation, vi är ett team helt enkelt. Går jag ut utan honom känner jag mig naken.

Eija har alltid älskat hundar och velat ha en så länge hon kan minnas. Efter att hennes föräldrar köpt mjukisdjur och katter till henne i stället för den hund hon önskade, tog hon till slut saken i egna händer och köpte en labrador när hon fyllt 16.

– Men mina föräldrar lämnade bort den till en grisuppfödare. När jag kom hem en dag var den borta. Det var jobbigt, säger Eija.

Kanske var det då Eija bestämde sig för att aldrig lämna bort sin hund igen. Eija och Texas möttes när han var fem månader gammal. På blocket-annonsen stod texten: Världens sötaste valp.

– Det var den nionde december 2006. Valpen var så glad!

Eija och Texas vet båda hur det är att befinna sig i en svår situation. 2011 förlorade Eija sin lägenhet på grund av arbetslöshet, långtidssjukskrivning och utförsäkring. Vart de än vände sig, fanns det ingen som kunde erbjuda ett boende där djur var tillåtna.

– Handläggaren på socialkontoret sa, du har två val – antingen behåller du boendet och lämnar bort hunden eller så behåller du hunden och mister ditt boende. Jag släppte taket över huvudet och var med min hund.

 

I början bodde de i en bil, Eija i framsätet och Texas i baksätet. Sedan flyttade de in i Eijas kolonistuga i odlingsområdet Solgläntan, norr om Göteborg. Det var kallt. På en yta bestående av fyra kvadratmeter värmde de två varandra under flera månader.

Det var under denna period som Eija fick kontakt med Bosses hundhjälp. Eija, med sitt engagemang för hundar blev indragen i verksamheten och hade snart ett kontaktnät på 800 människor och deras djur. I dagsläget har Eija och Texas fått eget boende och hon lägger nästan en heltidstjänst på att hjälpa andra. Hon hoppas få mer hjälp i framtiden.

– Jag fick fyra pallar dentastix hundgodis för ett tag sen. Jag fick lyfta en låda i taget för de var så fruktansvärt tunga. Bär man ensam är det jobbigt. Men är man två går det lite lättare, säger Eija.

 

Eija + Texas

Namn: Eija Ikonen

Född: 1961 i Skövde

Familj: Två barn, tre barnbarn och Texas

Bostad: Etta i Kungs-ladugård, Göteborg

Karriär: Kört buss, sopbil och bud. Varit kassabiträde och städat.

 

Vad gör du om tio år? Då har jag anställning och en god ekonomi.

Har du någon dröm? Att vara ekonomiskt oberoende. Ingen blir lycklig av pengar men allt blir lättare när man slipper känna en press över vad man kan köpa eller göra.

Vad skulle du vilja förändra? Få bort all ondska i världen och se till att alla får ett eget hem. Alla förtjänar att sova med tak över huvudet.

Vad är det finaste du har? Barn, barnbarn och Texas.

Vad gör dig glad? Positiva människor, barn och hundar.