Posted by & filed under Nytt nummer.

“Jag är här på lånad tid”, säger Juha Mulari, som trots fulltecknad turnésommar inte vågar lita på att lyckan har vänt. I Faktum #152 berättar han om hur han hamnade på kåken på grund av Orup och om sitt livs värsta dag när han i självförsvar knivskar en man till döds. Möt de som vågat sätta saxen i det allra heligaste. ”Nu blir det inga barn gjorda” säger Mikael Nilsson i vårt reportage om manlig sterilisering. Äntligen hemma. Viktor Salmberg bodde i rätt stad. Tack vare en borgensförbindelse kunde han flytta hemifrån. Dessutom: Nördarna bakom Retrospelsmässan, dockteater för vuxna, fotboll för ensamkommande flyktingbarn och Susanna Alakoski om anhörigsorg. Nummer #152 hittar du på gatan hos din närmsta Faktumförsäjare. Ut och köp, vi ses på stan!

Posted by & filed under Pressmeddelande.

PRESSMEDDELANDE                          2105-04-22

Det saknas något viktigt

 

En cykel utan hjul, ett koppel utan hund och en blomkruka utan blomma.
Det saknas något viktigt.
Tidningen Faktum ska vara den sista pusselbiten för Sveriges mediebyråer.
– Vi vill få bort fördomarna om vår läsekrets, säger VD Åse Henell.

Tidningen Faktum, Götalands gatutidning, väcker i veckan stor uppmärksamhet hos ett antal stora, svenska mediebyråer med sin gerillakampanj Det saknas något viktigt! Utanför fyra utvalda mediabyråers kontor finns i dag bland annat en cykel utan hjul, en tidning utan sidor och ett koppel utan hund och i brevlådan hos utvalda mediabyråer och marknadschefer damp det igår ner ett pussel med en saknad bit.

– Vi uppmärksammar Tidningen Faktums kraft, spridning och läsarskara. Att tidningen borde vara en naturlig pusselbit i mediebyråernas marknadsmix, sägerChristopher Ahlström, varumärkesstrateg på Invinn, som tillsammans med Faktum skapat kampanjen.

Tidningen Faktum går mot strömmen för tryckta medier och ökar ständigt sin upplaga. Läsarundersökningar visar att tidningen köps för sitt innehåll och inte för den goda sakens skull. Trots detta finns det en fördom om att tidningens läsare är annorlunda mot andra magasins, något som hittills gjort det svårare för Faktum att sälja annonser.

– Våra 133 000 läsare är välutbildade och medvetna stadsbor. De gillar kultur, resor och mat och läser oss för våra vassa personporträtt och prisbelönta gräv. En perfekt målgrupp för väldigt många annonsörer, säger Åse Henell, VD på tidningen Faktum. 

Utskicket följs dagen efter upp med den saknade pusselbiten tillsammans med en förklarande text med det övergripande budskapet ”Det saknas något viktigt i er mediemix”.  

För frågor och ytterligare information kontakta:


Åse Henell, VD för Faktum: 0760-070618
Christopher Ahlström, Varumärkesstrateg Invinn: 070-845 71 21

Posted by & filed under Profilintervju.

Ingvar Oldsberg X 2. Bingolottos programledare står intill sin avbild utanför tevestudion nära Gamlestadstorget i Göteborg.

I 30 år har han varit Sveriges svar på David Letterman. Och till slut har han nu hunnit ikapp sitt öde. Äntligen kan han ropa bingo. Faktum försöker fånga Göteborgs mest gäckande skugga. Oldsberg om faderskap, tur och olyckor.

Glasögonen åker av. Och vänsterskalmen in i mungipan, i rät vinkel mot ett ”million dollar smile”. Ingvar Oldsberg sitter bakom sitt lettermanska skrivbord, vars front och sidor är täckta av massivt trä ner till golvet. Det lika gäckande som förföriska leende han avfyrar åt sändningsproducenten Mats Stålsjös håll är Oldsbergs massförstörelsevapen. Det ingjuter en känsla av charmerande labilitet. Mats har vänt sig till det vandrande uppslagsverket med en språkfråga.

– Heter det bingot eller bingon? Jag brukar säga bingot.

Ingvar Oldsberg reser sig mycket sakta upp ur stolen. Med sina 1,86 är han längre än vad man tror – att döma av hans uppenbarelse i teverutan. Men det märks att han inte är precis purung. Han har svårt med högerknät. Undslipper sig en pust innan han åter fixerar producenten med sitt vänliga grin.

– Jahajaja, kluckar han.

Så vänder han sig mot oss.

– Vad vill ni göra? Det är inte så länge jag kan vara med er. Jag måste in i sminket och sen låser jag in mig i logen. Där kommer ingen in. Sen är det sändning. ”I can’t be with you all the time”, så att säga.

Och så ett miljondollarsmajl på det.

Så har det hållit på. Jakten på den gäckande Oldsberg. Han är inte helt lätt att göra upp tider med, låter oss gärna förstå att han har många bollar i luften. Ibland går det fram många signaler när man ringer. Ibland låter det som att han lägger på utan att svara. Men bara en gång hamnar jag hos telefonsvararen: ”Ord skapar meningar, lämna en mening med ord och mening i. Det här är Ingvar Oldsberg.”

Det här är gåtan Ingvar Oldsberg. Det kryptiska oraklet av köksbordsbildning. En paradox, inte av det postmoderna snit- tet, utan av den gamla skolan. Han har, som kanske enda kändis, sitt nummer lista hos Eniro och lyfter oftast på luren. Är ute och ränner på stan och hälsar glatt på främlingar, men släpper ändå inte riktigt in en. Känns inte alltid helt närvarande.

Han beskriver målande och länge trevliga minnen från förr, men är mer kortfattad kring minnen som bränns. Framställs av många som stött på honom – i yrkeslivet eller på krogen – som en makalöst trevlig prick. Medan vissa hävdar raka motsatsen. ”En skam för manligheten”, har till exempel Jan Guillou sagt. Varför? Guillou vill inte utveckla och Oldsberg säger sig inte ha någon aning om vad det hårda omdömet kan bero på. Vill inte ens gissa.

– Har Guillou problem med mig så är det hans problem.

Vill till TV4

I köket bakom Bingolottostudion står Morgan Karlsson och Ola-Conny Wallgren – kända från Ullared och spinoffserien En stark resa. De är kvällens huvudgäster. Ingvar är inne i sin loge. Där ingen kommer in.

– Jag njuter av det här, fast det är jobb. Föräldrarna har spelat Bingolotto förut, säger Morgan.

Han berättar för alla som vill lyssna – och det vill alla – om sin kamp mot vikten.

– Jag har gått ner åtta kilo. Jag vägde 98 förut. Men magen är kvar, den vill inte ge med sig. Fast jag har simmat, gått och ändrat kost.

– Magen tar längst tid, tröstar en tant.

Men Morgan verkar ändå rätt oberörd av sina numera 90 pannor. När allt kommer omkring ska han ju få vara med i Bingolotto. Även om han emellanåt kanske försöker spela lite klädsamt blasé.

– Ingvar har handplockat oss. När jag är så känd som jag är spelar det ingen roll om man blir mer känd.

Den uppsluppna stämningen flyttar tillbaka till den 1 100 kvadratmeter stora studion, inredd som en blandning av casino, bibliotek och jaktstuga. Troféer, lyckohjul och bokhyllor på väggarna, en popcornmaskin vid Ingvars sida.

Hans dotter Viktoria Oldsberg, 25, konkurrerar om att fylla karismakvoten. Två färgklickar och energiknippen i varsin ände av åldersskalan. Det är första gången far och dotter jobbar tillsammans. Men Viktoria är ingen novis i tevebranschen. Hon har stått i kulisserna i flera av Filip Hammars och Fredrik Wikingssons produktioner, jobbat med TV3-programmet 69 saker du vill veta om sex och Hasselhoff – en svensk talkshow.

Nu bokar hon huvudgästerna, sköter researchen och rycker in som inslagsreporter i Bingolotto. Något av en främmande fågel i studion med sin orangea tröja med trycket ”STOCKHOLM – BERLIN” och en svart hatt över det blonda hårsvallet.

– Det funkar bra att jobba med pappa. Vi är väldigt lika. Har samma tänk och samma leverne. Och det är fantastiskt för mig med all kunskap han kan lära ut, men bra för honom också med ungt blod. Jag kan bidra med hur man når ut i sociala medier till exempel, säger Viktoria.

Lite udda, tänker man, att en ung tjej som surfat i Australien och gjort hipsterteve i Stockholm numera är bingovärdinna.

– Jag har aldrig spelat Bingolotto med pappa, men jag sålde en hel del lotter när jag spelade handboll på Lokets tid. Det här formatet är en utmaning. Vi vill få in det i TV4 igen, det känns kul att ha drömmen om att det kan bli så.

Är det en rimlig dröm för en 25-åring i hatt och superurbant tryck på tröjan?

– Hade jag inte jobbat hade jag suttit hemma och tittat. Det

är ganska mycket söndagsångest sista dagen på veckan annars. Men så är det ju inte nu.

Dottern Viktoria Oldsberg hjälper - i egenskap av producent - sin pappa bakom kulisserna. Alexander Lukas

Ingvar ser belåten ut bakom sitt skrivbord. Det går bra nu.
– Vi säljer fler lotter i dag än 2007 när Bingolotto gick i TV4, säger han.

I Bingolottostudion trampar ingen i hamsterhjulet. Här är tillvaron ett lyckohjul. Det här sammanhanget är Ingvar Oldsbergs gebit. Inte bara för att han var påtänkt för rollen redan innan Leif ”Loket” Olsson fick jobbet 1998.

– Jag hade skrivit på kontraktet redan. Jag sa det till Loket: ”Jag fick pengarna, du fick programmet. Vi kör på det konceptet framöver också, tycker jag.” Loket blev inte glad.

Tevekollegan Fredrik Belfrage har i SvD beskrivit Oldsberg som en karaktär som har stor, kanske lite väl stor, aptit på livet.

– När han skojar så skojar han ordentligt. När han kör bil ligger han på gränsen. När han äter så äter han fort. När han dricker blir det gränsfall. Nästan lite glupsk på allt. Han är inget flockdjur utan går sina egna vägar.

Ingvar spelar inte själv, vare sig på lotto eller kort.

– Bara fotboll och sånt.

Han känns annars som en given hasardspelare. En turgubbe.

– Ja, jag är nog lite Alexander Lukas, skrattar han när vi till slut lyckats få till en intervjutid i lugn och ro på Ingvars stamhak Chez Amis på Vasaplatsen i Göteborg, i samma port som han har sin bostad.

Och kanske spelar han inte roulett, men han gamblar med livet.

I slutet på augusti var han ute och körde med sin Alfa Romeo på vägen mellan Borås och Göteborg. I höjd med Berte kvarn small det plötsligt i motorn just som han var i färd med att köra om en långtradare.

– Det blev alldeles vitt i bilen. Som Lützendimma. Jag kom ut, satte upp en varningstriangel och ringde direkt till Alfa Romeo och beställde en ny bil. Det är rätt konstigt egentligen. Sen ringde jag bärgaren.

Oldsberg har tur när han spelar. Men otur i kärlek. Eller förresten är det nog snarare omgivningen som har otur. Sonen Staffan har sagt att pappa inte var hemma mycket under barndomen och att deras relation är bättre i vuxen ålder.

– Saken är den att jag var borta så mycket att det kanske inte var en relation. Laila fick klä skott.

Första hustrun Laila var först med att bli utsatt för karriärkonkurrens. Efter några framgångsrika radioinslag blev Oldsberg uppkallad till tevehuset i Stockholm och fick träffa Lennart Hyland.

– Hoho, välkommen ”Oldsbom”! Här har du något att lära, sa mannen som på den tiden personifierade svensk teve.

– Ja, du ”Hyfjell”, det här kan jag redan, svarade Oldsberg.

Han gifte om sig med krögardottern Monica från Ystad under fotbolls-VM i Spanien 1982. Där fick de invänta en hindersprövning i en vecka på hotellet.

– Min producent Lennart Hjelbe kom in på rummet varje dag och frågade om det var badbyxor eller bröllopsklänning i dag?

När de till slut kunde vigas på svenska ambassaden i Madrid, en dag innan Monica skulle åka hem, tog Ingvar med sin brud på bröllopslunch – på McDonalds.

– Vi var finklädda och jag höll en vissnande brudbukett i handen. Har man sysslat med mat hela livet känns det lite fattigt med McDonalds. Men jag var kär. Så jag åt en hamburgare i 40 graders värme och blev ordentligt magsjuk. På bröllopsmiddagen fick jag smita ut så fort det serverades en ny rätt, säger Monica Oldsberg.

Bingolotto har fått en nytändning med Ingvar i programledarrollen.Svenskstad i USA

Det andra äktenskapet höll fram till 1984. Två år senare bröt han upp även yrkesmässigt. Eller försökte åtminstone.

– Jag gick upp till Steen Priwin, som var en fantastisk redaktionschef på SVT Göteborg och som hjälpte mig oerhört mycket. Jag sa att jag var trött på ingenmanslandet, konferenserna och modulerna som alla satt i. Det var långa vägar till beslut.

Oldsberg sa upp sig och flyttade in i en etta på Föreningsgatan.

– Sen insåg jag att jag inte hade pengar till hyran. Då ringde Steen och sa ”jag förstår var du menar”. Han erbjöd mig ett kontrakt som programledare, ”men du behöver inte vara här”. Jag fick vara ute på stan och träffa dem jag behövde.

Tur igen. Oldsberg har förstås också några smärre katastrofer på sitt cv. Men även de kan, med lite perspektiv, betraktas som framgångssagor. När yngsta dottern var sex månader tog han med Viktoria och hennes mamma Gunilla till USA. I den kaliforniska svenskstaden Kingsburg med 17 kyrkor och 7 000 invånare spontanköpte han ett hus och försökte locka dit västsvenska företag.

– Jag lyckades få dit ett och ett halvt. Triumfglass och en dam från Värmland som hade en syateljé.

I vart fall fick minstingen Viktoria mer närkontakt med sin pappa än de äldre syskonen. Men pappa hade förstås många andra bollar i luften även under hennes uppväxt. Det sista stora hobbyprojektet blev Oldsbeach – ett konstgjort strandparadis i Mölndal där man kan sola i 30 graders värme året runt.

– Jag läste att Volvo hade en lampa som gjorde att de här i Sverige kunde testa bilarna för det solljus i alla länder de ex- porterar till, till exempel Nya Zeeland! Lamporna värmde precis som UV-strålar. Lampor som gör dig brun, men är ofarliga!

Tillsammans med en uppfinnare från Vänersborg satte Oldsberg spaden i jorden och skapade en tropisk playa. Men efter några år gick det inte ihop längre.

– Jag är inte affärsman nog att knyta ihop säcken. Jag har fler idéer än vad jag lyckats förverkliga.

Men Ingvar har aldrig låtit sig bekommas av misslyckanden.

– Jag ser inte problem för nedgången är en förutsättning för framgång. Jag har nog aldrig tagit åt mig av världsliga saker.

För full för flyget

Den enda motgång som verkligen tycks ha gjort intryck på honom är cancern. Två gånger har den förmörkat Oldsbergs liv.

– Min bror Peter dog 1990. Vi växte upp tillsammans i Mölnlycke under väldigt bra omständigheter. Och vi var alltid polare. Alltid ”on speaking terms”. Det var en väsentlig del av mig själv som gick bort.

I början på 2011 drabbades Ingvar själv av kräftan. På Östra sjukhuset i Göteborg upptäckte man den inte trots att Ingvar var inne med ”en kula i baken” flera gånger.

– Det gör mig så förbannad att äldre människor, som går till doktorn med hatten i hand och bugar och finner sig, får stå ut med sånt här. Jag kan ju tala för mig. Jag gick till Carlanderska på eget initiativ och kollade upp till slut.

På betydligt mindre allvar tar Ingvar de rykten om osunda alkoholvanor som förföljt honom genom åren. Som när han inte fick kliva på ett flygplan för att han var för rund under fötterna.

– Nächstes Flug, sa de på Austrian Airlines, haha.

Han har blivit gripen av polis och på Orust där han har ett hus sägs det att när man ser en tom taxi sent på natten komma körande är det Oldsberg som ligger i baksätet.

– Det är som med fruar och skilsmässor. Jag betraktar det som en del av mitt liv. Konstigare är det inte. Det finns större grejer, rent filosofiskt.

Numera dricker han på sin höjd ett glas sangria när han är ute med kärleken, Maria.

– Visst har det blivit för trevligt helt plötsligt ibland. Men jag har aldrig känt driften att fortsätta nästa dag. Och Sturm-und-Drang-åren ligger långt bakom mig. Det var upp till att jag var fyrtio år, någonting.

Så fyrar han av sitt miljondollarsleende. Som att han tänker ”nächstes Flug”. ”I can’t be with you all the time.” Det där är bara värdsligt. Rappa på.

När vi avslutat intervjun nästan på utsatt tid och jag hunnit bort till min cykel springer Oldsberg ikapp mig som om det gamla knäet plötsligt tillhörde en 22-åring.

– Du, en sak till. Det där med alkoholen. Det kan vara liten skillnad mellan succé och fiasko. Vi tar så mycket för givet, men det är ingen garanti. Det kan också vara lika liten skillnad att komma tillbaka.

Fullt ös i Bingolottostudion.

Har du själv upplevt dig balansera på den tunna röda linjen?

– Nej, det har jag inte. Men å andra sidan: det kanske man inte känner. Min livsinställning är ju positiv. Jag har haft turen att jobba med det jag tycker om. Arbete är också en förutsättning för att klara sig. Är man arbetslös är det inte konstigt att det kan gå fel. Många av oss skulle kunna sitta där som tiggare. Vi får inte döma.

Han kluckar fram sitt karakteristiska skratt. Det porlar självmedvetet, inte dömande.

 

Bingo för Oldsberg

Sedan Ingvar Oldsberg tog över Bingolotto i augusti 2014 har programmet hittills snittat närmare 270 000 tusen tittare jämfört med 220 000 i fjol. En uppgång på 23 procent.
Lottförsäljningen har ökat med 33 procent sedan förra hösten.

Bingolotto uppskattas dra in 130 miljoner kronor under hela verksamhetsåret, eller cirka tre miljoner i veckan. Det gör att de har råd att avstå från reklamavbrott.
Dessutom har Ingvar fått igenom sitt krav att förlänga programmet med 45 minuter.

 

oldsberg1 

Posted by & filed under Nyheter.

Aaron Israelson intervjuades i GP om Faktums succéjournalistik julen 2013.

Efter fyra succéår slutar Faktums chefredaktör för nya gatutidningsäventyr i Rumänien. I höst ska han undersöka möjligheterna att starta en gatutidning som kan bidra till försörjningen för fattiga romer i deras hemland. Här skriver Aaron om tiden på Faktum och framtiden.

”Det är så jävla skönt att kunna sluta med flaggan i topp”, sa Ebbot Lundberg när Soundtrack Of Our Lives till slut packade ihop gitarrfodralen och trumsetet för gott 2012.

Det är nog en inte helt enkel konst det där – att ”sluta på topp”.

Borde till exempel Soundtrack i själva verket kanske ha lagt ner efter albumet Behind the Music 2001? Eller till och med redan 1991?

När stod deras stjärna som högst? Sådant kan man ibland se först långt i efterhand. Eller så får man aldrig veta. I värsta fall förblir himlavalvet alldeles mörkt.

När jag, för min egen del, ser tillbaka på mina snart fyra år som chefredaktör på Faktum hade det där mest stjärnklara tillfället kunnat vara lite när som helst.

Och det skriver jag inte för att låta kaxig.

Tvärtom vill jag lova att Faktums framgångssaga under de senaste åren är resultatet av många människors hårda arbete. Jag har begåvats med – bokstavligt talat – helt enastående kollegor: Josephine Freje, Anna Wallenlind Nuvunga, Mario Prhat, Kajsa Bergström, Henrik Björck Wigartz, Maria Dahmén, Ina Lundström, Gustaf Rönneklev och Åse Henell för att bara nämna några.

Så har vi haft osannolikt mycket tur.

Men det har varit ett triumftåg, det är svårt att hävda något annat.

I mitt första nummer av Faktum fick jag en exklusiv intervju med Camilla Henemark, ett år efter avslöjandet som fick kungen att vilja vända blad. Intervjun tog sig in på Expressens löpsedel och rewritevägen ända bort till Finland och Tyskland. Dessutom ställde vi till med skandal i sprutbytesfrågan med kontroversiell bildsättning av ett starkt grävjobb signerat Aron Flam.  

Plötsligt inför mitt nummer två fanns Faktum även i Skåne och det firade vi med att sätta Lars Vilks på omslaget, med den kusligt ödesmättade frågan ”Hur länge lever Lars?”, orden vilande över hans berömda yxa.

Många av våra profilintervjuer under de här fyra åren har väckt debatt och blivit återgivna i andra medier. Jonas Gardell som rev upp en lång fejd på DN Kultur efter att han i Faktum pratat om att Eva Dahlgren och Efva Attling hade skolkat från kampen och att ”inga lesbiska dog i aids”. Mytomanen Håkan Hellström. Anne Lundberg om sin svårt alkoholiserade far. Den ”rehabiliterade leninisten” Laleh. Superdivan Ruth Vega Fernandez. Hiphopstajlade Lill-Babs. Sviniga Ken Ring. Carolina Klüft som Gollum. Svåra The Knife. Anna Mannheimer i sorg.

Sen har vi förstås grävt och rotat i orättvisor. Långt innan någon regering kom på tanken att skära i rot-avdragen avslöjade vi det omfattande fusket i rot-träsket. Vi lyckades som första medium dra brallorna av teveterapeuten, bedragaren och manipulatören Jonas Gåde, utan att bli fällda av PO eller PON. Vi har granskat psykiatrin och matsvindlare.

Vi fick Göteborgs stad att darra när de två år i rad hamnade sist i Faktumindex – ett mått över utanförskapet i några av landets största kommuner – och det blev världsnyhet via BBC.

Reportage om svenskarna som tigger i Spanien, om den rumänske tiggaren i Sverige som vann på lotto, eller offer för så kallad hederskultur som hamnar i hemlöshet, och avslöjanden om Waldorfskolor, har fått stor spridning.

Dessutom har vi synts med kampanjer som Kändisar på stan, där Janne Josefsson och Amanda Ooms med flera vikarierat för Faktumförsäljarna. Belönats med Guldägg för Faktum Hotels. Hyrt ut barberare på Way out West. Med Faktumgalan har vi två gånger gett gatan en gala och prisat många av dem som bryter utanförskap.

Tack vare allt detta har vi själva blivit bättre på att bryta utanförskap. Vi hjälper dubbelt så många Faktumförsäljare till jobb och säljer dubbelt så många tidningar i dag jämfört med för fyra år sedan.

Med en fördubbling i Orvesto- och TS-siffror är Faktum numera största tidskriften i kategorin Samhälle. Och vi har, i dessa tidningsdödens dagar nästan en smula makabert, beskrivits som ”tidningen som går mot strömmen”.

Den nyligen genomförda läsarundersökningen ger oss toppbetyg.

Så när var mitt Soundtrack moment? Eller är det nu?

Att tidpunkten inträffar kort efter att Faktum vunnit två nomineringar och en Guldspade får nog mest ses som en tillfällighet. Liksom att den infaller efter en skur av uppskakande förflyttningar av de tunga pjäserna i medie-Göteborg.

Låt oss snarare kalla det dramaturgisk inramning.

Anledningen är delvis mer trivial än så. När jag satt i min anställningsintervju våren 2011 frågade styrelsen hur länge jag tänkte stanna. Jag sa som det var: fyra år och då ska jag ha uppnått målen. Det har jag gjort nu.

Vi är dubbelt så stora, Faktum fått genomslag på riksplan och har en betydligt starkare position i Göteborg. Vi har etablerat oss i många fler städer.

Jag har, som en annan nyligen avhoppad chefredaktör gjort med en av våra göteborgskonkurrenter, ”satt oss på kartan”.

Den andra anledningen känns mer angelägen.

Jag slutar på Faktum för att påbörja något nytt och möjligen kastar jag mig då lika huvudstupa in i äventyret som tidigare nämnda nyss avgångna chefredaktör.

I höst har jag hunnit lämna över till min efterträdare, som nu ska börja rekryteras.

Då flyttar jag till min mammas hemland. Jag ska bo i Bukarest och undersöka möjligheterna att förverkliga en gammal dröm: att starta upp en gatutidning i Rumänien.

Jag tror på att exportera framgångsrika modeller för att bryta fattigdom och utanförskap. Och jag tror att jag med mina erfarenheter och språkkunskaper kanske kan bidra till att erbjuda fler fattiga rumänska romer ett alternativ till tiggeriet. I bästa fall kan jag också bidra något till att bryta fördomar om dem.

Jobb, folkbildning, utbildning och värderingsskiften är centrala komponenter i förändringsprocesser. Det visar erfarenheter från bland annat Spanien. Inom det klustret kommer jag att försöka bidra, med bland annat en gatutidning som verktyg.

Projektet är inte på något sätt riskfritt eller okomplicerat.

Men det är kanske här mitt Soundtrack moment inträder.

Det känns som att tiden för det här är nu. För jag upplever att både engagemanget för de fattiga romernas situation i Rumänien för tillfället är som störst i Sverige och för att jag tror att jordmånen för förändring i deras hemland är ovanligt bördig just nu.

Det kan vara den sista chansen på länge. Så jag måste försöka.

Jag blir alltså kvar på Faktum en bit över sommaren. Ett utdraget och därmed knappast mindre smärtsamt farväl.

Det är däremot sjukt kul att vi innan jag lämnar ska ha inlett en omgörningsprocess av tidningen, som min efterträdare får slutföra i höst. Faktum ska förstås fortsätta bli ännu vassare också efter mig.

Det här är inget slutgiltigt eller totalt farväl av Sverige eller Göteborg. Jag ser för mig att jag kommer att frilansa en del från Rumänien, Centraleuropa och Balkan och lär alltså förhoppningsvis dyka upp i spalterna också framöver.

Tills i höst hittar ni mig i Faktum och tills vidare bland GP:s krönikörer en gång i månaden.

Jag kommer också, så länge jag får, fortsätta jobba inom ramen för mina styrelseuppdrag i stiftelsen Torgny Segerstedts minne och Publicistklubben Västra.

Och varje gång jag är på besök i någon av ”våra” städer ska jag tjacka en Faktum.

Det är inte, för att återgå till Ebbot, ”så jävla skönt att sluta”. Ens med ”flaggan i topp”.

Men som Ebbot sjunger tillsammans med Teddybears: There’s a riot going on.

Där som här.

Här hemma får andra föra kampen vidare. De står redan rustade och redo.

Jag vill under en tid göra det lilla jag kan för att försöka överbrygga klyftan mellan det europeiska majoritetssamhället och kontinentens största minoritet i det land där många av dessa problem har sitt ursprung. Jag tar min kamp till Rumänien.

 

Med vänlig hälsning, 

 

Aaron Israelson

P.S. Ni som vill kommer förstås kunna följa projektet i alla nu och i framtiden tillgängliga kanaler. Förhoppningsvis kommer somliga av er kanske rentutav vilja bidra själva med något framöver. Vi hörs mer om detta.

Posted by & filed under Nyheter.

Allt fler unga har ingenstans att bo. Det vittnar åtminstone frivilligorganisationerna om. Men från ansvarigt håll förnekas det.

Det vi med säkerhet kan säga är att nya grupper tar allt större plats i hemlöshetsstatistiken.

I en serie artiklar granskar Faktum den okända hemlösheten. Vi börjar med de unga.

homeless+(1)

Ahmeds historia:

”Vill bara ha lugn och ro”

När Ahmed var 18 stack han hemifrån. Han orkade inte med allt bråk och skrik och fick dessutom höra att han inte var välkommen tillbaka. Han bor i en mellanstor svensk stad och är i dag 21 år gammal.

Dagen han stack vandrade han ner på stan och gick planlöst omkring tills det blev mörkt.

Då gick han in på en nattöppen McDonalds och tillbringade natten där, tillsammans med andra som inte hade någon annanstans att ta vägen.

– Jag vill bara ha lugn och ro, inte höra bråk och skrik hela tiden. Allt jag vill är att få lugn och ro att plugga och jobba och kan koncentrera mig, berättar han.

På morgonen gick han till socialen, som gav honom en lapp med ett telefonnummer. ”Ring varje morgon för att höra om vi har någon plats där du kan bo”, sa de. Fem morgnar i rad ringde Ahmed, och fem morgnar i rad fick han höra att det fanns andra före honom som var i större behov av boende. Han blev allt mer trött och orkade inte koncentrera sig i skolan.

– Jag fortsatte ringa det här numret. ”Tyvärr finns det ingen plats. Ring i morgon.”

– Så fortsatte det. Jag var trött i skolan och orkade inte plugga.

Till sist fick han en tillfällig lägenhet, där han nu bor i väntan på något mer permanent.

– Det är dumt att man som ung inte får hjälp när man behöver det. Speciellt om man inte har drogproblem ens, då borde man få hjälp, säger han.

 

Jonathans passion är parkour - träningsformen som låter urban arkitektur bli en hinderbana.

Jonathans historia: 

“Packa ihop och dra”

Redan när Jonathan var 16 år började hans styvfar säga till honom att förbereda sig för att flytta hemifrån så fort han blivit myndig. Jonathan trodde att han skojade, trots att bråken mellan honom och styvfadern och styvfaderns dotter avlöste varandra. Så var inte fallet. Inte långt efter Jonathans 18:e födelsedag kom han hem från skolan och fick höra att han inte längre var välkommen i villan som han kallat sitt hem i hela sitt liv.

“Packa ihop och dra”, var budskapet. Det gjorde han.

Jonathan återvände då och då för att äta, men bara när ingen var hemma. Han ville inte riskera att stöta på sin styvfar, en person som han då som nu ser som en förebild, men som han visste kunde få häftiga vredesutbrott.

Men det tog inte lång tid innan matstölderna upptäcktes, och som väntat följde en utskällning och krav på återbetalning.

– Efter det vågade jag inte gå hem alls. Jag började sakta anpassa mig till att helt bo på gatan.

Under ett års tid levde Jonathan på gatan. Han sov där han kunde, och livnärde sig till största del på energidryck. När han frös tränade han parkour, en sport som går ut på att använda stadens infrastruktur som hinderbana. Han säger att det höll både kylan och tankarna borta.

– Det var långa, kalla nätter. Ibland drev jag omkring och väntade på att Centralen skulle öppna. Då blir man deprimerad. Allt blir svart.

Jonathan hyr i dag källaren i sin mormors lägenhet. Han har ett jobb men kan inte planera längre än några timmar framåt. Han säger att det inte går att veta hur framtiden ser ut i morgon, nästa vecka eller nästa månad. Därför är det bäst att inte planera något. Helt plötsligt kanske man hamnar på gatan igen.

– Jag började känna mig trygg igen för bara några månader sen. Men jag vågar inte lita på att den tryggheten kommer finnas kvar.

Fotnot: Jonathan och Ahmed heter egentligen något annat.

I papperstidningen (Faktum #151) som finns ute på stan till och med den 28 april kan du läsa mer om unga hemlösa. Serien Okänd hemlöshet fortsätter i höst.

Posted by & filed under Nytt nummer.

Håll utkik ute på stan! Nu kan du köpa Faktum #151 hos din närmaste Faktumförsäljare – alltid i ett gathörn nära dig. 

I Faktum #151 kan vi bland annat bjuda på:

* Rosa Taikon. “USA har sin Rosa Parks, Europa har sin Rosa Taikon.” Faktum träffar silversmeden och aktivisten, som sedan sextiotalet kämpat för mänskliga rättigheter. Nu lovar hon att återuppta silversmidet också.
* Unga hemlösa. Jazmine var 14 år när hon blev hemlös. David har haft oddsen mot sig ända sedan barnsben. Faktum riktar strålkastarljuset mot den dolda hemlösheten i en serie artiklar. Vi börjar med unga på glid bort från bostad, jobb och samhälle.

* Psalmsångarna, som demonstrerade mot nazister i Jönköping med sina röster dömdes i hovrätten. Faktum har följt fallet.

Dessutom: Tuffaste hinderbanorna, hiphopigaste bakelserna, världens bästa thaiboxare, myror i vardagsrummet, lögnarpanel och en lyckosam lokförare. Plus mycket mer! Köp nya Faktum redan i dag!

Posted by & filed under Nyheter.

Guldspadevinnarna Josephine Freje (t.v.) och Julija Sidner från gatutidningen Faktum i Jönköping 2015.
Du läser just nu en ymningt prisad tidning. Två nomineringar av tre möjliga – och en Guldspade av en möjlig. Det blev facit för gatutidningen Faktum efter helgens guldgala i Jönköping. 
 
I helgen var det Grävseminiarium på Elmiamässan i vackert belägna Jönköping. Några av medievärldens finaste priser delades ut till landets bästa grävande journalister.
 
Josephine Freje kramar om Faktums chefredaktör Aaron Israelson med segercigarren i beredskap.
 
Tidningen Faktum var nominerad för två grävarbeten i kategorin “Tidskrift”:
 
Anna Wallenlind Nuvungas reportage Matsvindlaren – om Simon Eisners företag Allwin som distribuerade dålig och olaglig mat till hemlösa och socialt utsatta från bland annat 7Eleven.
 
Och Josephine Frejes granskande artikelserie om psykiatrin – Psykbryt. Som avslöjade bristande säkerhetsrutiner som lett till allvarliga skador och dödsfall inom vården av psykiskt sköra patienter.
 
Guldspaden i kategorin “Tidskrift” 2014 gick till Josephine Freje och researchern Julija Sidner för Psykbryt.
Guldspaden i Jönköping 2015.
– Vi har levt i högar med papper och lådor av misär, suttit i timmar med borderline-tjejer som pratar om fem saker samtidigt, gråtit med föräldrar och levt som psykiatripersonal på nätet. Vi har använt alla metoder som krävs för att göra ett ordentligt gräv, sa Josephine Freje i samband med att hon tog emot Guldspaden på Elmias scen i Jönköping.
 

Posted by & filed under Pressmeddelande.

Pressmeddelande Göteborg 150311

Faktum sluter exklusivt avtal med GAIS 
– Självklart att två uppstickare ska jobba ihop, säger Faktums VD Åse Henell.

Götalands gatutidning Faktum skriver i dag på GAIS födelsedag under ett avtal med fotbollsklubben GAIS. Det handlar om ett exklusivt samarbete inom herrfotbollen där de båda parterna planerar att använda varandras nätverk och kontakter för att växa tillsammans.
För Faktums VD Åse Henell är samarbetet med just GAIS helt logiskt. – Vi är outsidern som vill uppåt och framåt. Resultatet ska alltid överglänsa förutsättningarna och detsamma gäller för GAIS, säger hon.

Avtalets skrivs inledningsvis på två år med en målsättning och ambition att skapa ett långsiktigt samarbete. Syftet med samarbetet är att tillsammans utveckla och stärka parternas respektive marknad.

 

-Vi ser samarbetet med Faktum som väldigt naturligt och det är till fullo något som passar in i den värdegrund vi antagit i GAIS. Efter att dessutom ha träffat representanter för Faktum, så är vi i GAIS extra övertygade om att vi skall kunna göra något riktigt bra ihop, säger Tomas Andersson Ordförande i GAIS.

 

I samband med GAIS hemmamatcher kommer försäljare från Faktum att sälja tidningen på Gamla Ullevi vilket känns oerhört positivt. Att ta tillvara på varandras nätverk och tillsammans hitta nya möjligheter för utveckling under året känns inspirerande från bägge parter. Och självklart kommer vi få se Faktums logga på Gais matchdräkt under årets säsong.

 

-Många av våra försäljare har GAIS närmast hjärtat och jag tror att många GAIS-supportrar är Faktumläsare. Vi står varandra nära, säger Åse Henell, Faktums VD.

För mer information kontakta:

Tomas Andersson Ordförande GAIS 0705-560260

Faktums VD Åse Henell ase@faktum.se 0760-070618

För högupplösta bilder för fri publicering gå till www.faktum.se/press
Fotograf: Claes Hillén
 
Medverkande bild 1:Jacob Langvik, Jonas Lundén, Åse Henell, Christofer Niklasson, Tomas Andersson, Erik Bergkvist
Medverkande bild 2:Erik Bergkvist ansvarig privatmarknad GAIS och Åse Henell vd Faktum

Posted by & filed under Pressmeddelande.

Pressmeddelande 150304

Faktumplattan Det ordnar sig vol. 2 har sålts i över 4 000 ex på en vecka.
– Sensationellt bra för både försäljarna och för Faktum, säger Faktums VD Åse Henell.

Den 25 februari började Faktumplattan Det ordnar sig vol. 2, där den svenska artisteliten tolkar Faktumförsäljarnas bästa pepplåtar, säljas tillsammans med tidningen på gatan i Götaland. Bara en vecka senare går det att konstatera att succén redan är självskriven.
I skrivande stund har det sålts över 4 000 tidningar med platta, mer än hälften av vad som såldes under tre månader 2014 då föregångaren Det ordnar sig släpptes.

– Vi sålde totalt 8 000 plattor förra året och allt talar för att det blir mer nu. Otroliga siffror i en musikbransch som i nuläget är så gott som helt digital, säger Faktums VD Åse Henell.

På Det ordnar sig vol. 2 medverkar bland andra Bo Kaspers Orkester, Ida Redig, Oscar Zia, Evergrey, Caroline af Ugglas och Annika Norlin och de många stora namnen tillsammans med alla spännande tolkningar ser Åse Henell som anledningen till att plattan flyger ut från hyllan.

– Plattan är för en god sak, för många försäljare gör den stor skillnad i plånboken. Men den har också ett stort musikaliskt värde. Det märker vi på fina recensioner och all lyssnarrespons.

Det ordnar sig vol. 2 säljs tillsammans med Tidningen Faktum på gatan i Göteborg, Malmö, Lund, Helsingborg, Kristianstad, Växjö och Jönköping. Försäljarna köper den för 75:- och säljer den för 150:-, mellanskillnaden är deras lön.

För mer info kolla in www.faktum.se/plattan

Kontakta Faktums VD Åse Henell:
ase@faktum.se
0760-070618

 

Posted by & filed under Nytt nummer.

Nu finns ett rykande färskt nummer av Götalands gatutidning ute på gator och torg. I Faktum #150 bjuder vi på följande godbitar:

* Peter Englund. Den ständige sekreteraren skiljer sig från sin post – trots att han menar att “Svenska Akademien är som ett katolskt äktenskap”. I sin enda längre intervju i samband med sin nyvunna frihet förklarar Peter Englund varför det är dags att stämpla ut.

* Skandaldrottningar. Linda Rosing (numera Thelenius), Marie Picasso (numera Shanta Liora) har gjort karriär i svensk realityteve. Jannica Jalksjö som glamourmodell. Men de har också något annat gemensamt: de kommer alla från samma gudsförgätna håla i Västmanland – Kolbäck. Vi tar reda på om det är något med byns grundvatten som fostrat tre dokusåpagudinnor.
* Blodspår. Faktum följer blodgivarnas röda guld genom omloppet i den miljarbusiness som i USA kallas Big Pharma. Vem tjänar pengar på de svenska blodgivarnas goda vilja? Och vart tar blodet vägen?
Dessutom: Kattmani, bajsmat för barn, post på villovägar, ufo-jakt med Faktumförsäljare, Joel Alme på turné, skrattfest i Malmö och mycket mer.

Du hittar Faktum #150 hos din närmaste Faktumförsäljare – som nu också säljer en fantastisk cd-skiva – Det ordnar sig volym 2 – fullspäckad med grymma låtar. Det ordnar sig säljs enbart inplastad tillsammans med tidningen. Paketet kostar 150 kronor.

Vi ses på stan!

Posted by & filed under Nyheter.

Den 26 februari 2015 är det dags för Faktumgalan igen. Det firar vi med att webbpublicera våra bejublade försäljarporträtt från fjolårets gala. Här kan du kika på videon med Faktumförsäljare Daniela Raluca Cojocaru:

 

httpv://www.youtube.com/watch?v=0pENwou-S7k

 

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Bertil Schöneman

Anne Hietala

Peter Ahlborg

Posted by & filed under Nyheter.

Torsdagen den 26 februari 2015 är det dags för Faktumgalan. I fjol visade vi ett gäng bejublade försäljarporträtt under galakvällen – och det gör vi i år också. Som en liten teaser kan du kolla på förra årets videoporträtt på Faktumförsäljare Peter Ahlborg här:

httpv://youtu.be/a8RfpvwAHaM

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Bertil Schöneman

Anne Hietala

Daniela Cojocaru

Posted by & filed under Nyheter.

Den 26 februari är det dags för Faktumgalan 2015. Det firar vi med att publicera det lika rörande som härliga videoporträttet av Faktumförsäljare Bertil Schöneman från fjolårets Faktumgala. Varsågoda!

httpv://www.youtube.com/watch?v=1VIEtf6fb1I

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Anne Hietala

Peter Ahlborg

Daniela Cojocaru

Posted by & filed under Nyheter.

Vanessa Ileva satt och tiggde utanför Hemsköpsbutiken på Stigbergstorget i Göteborg när butikschefen kom ut och hällde vatten på henne. Men den dömde butikschefen har inte betalat ut hennes skadestånd och ärendet har gått vidare till kronofogden, kan Faktum avslöja. Butikschefen, som hällde vatten på en tiggare, skyller på att han är fattig. 

I november förra året dömdes den 39-årige butikschefen till dagsböter och skadestånd för ofredande. Vid fyra tillfällen för ett år sedan hällde han vatten på bulgariska Vanessa Ileva, som satt och tiggde utanför Hemköpsbutiken på Stigbergstorget i Majorna, Göteborg.

Butikschefen syns på en övervakningsfilm när han kommer ut ur butiken för att "tvätta fönster", som han senare uppgav. I själva verket ser två vittnen hur han siktar på Vanessa Ileva, som sitter och tigger utanför butiken på Stigbergstorget i Majorna, Göteborg.

Vanessa satt lutad mot en fönsterruta utanför mataffären när butikschefen kom ut och hällde en hink vatten på rutan. En stor mängd vatten hamnade på Vanessas huvud och kropp. Detta upprepades ytterligare en gång den dagen, och två gånger till dagen därpå.

– Jag såg hur han viftade med armarna framför henne. Hon blev alldeles blöt och grät. Det är klart att han visste vad han gjorde, säger ögonvittnet Lilian Pekkari, som driver blomsterbutiken mitt emot Hemköp och som tröstade Vanessa efter vattenattacken.

I Vanessas vittnesmål i domstolen kan man läsa att hon kände sig förnedrad och började gråta första gången hon fick vattnet slängt över sig.

Butikschefen har hela tiden hävdat att hans enda avsikt var att tvätta fönstren och att det inte var meningen att vattnet skulle träffa Vanessa. Tingsrätten gjorde en annan bedömning och skriver bland annat i domskälet att det förefaller mindre sannolikt att han av misstag skulle ha blött ner Vanessa fyra gånger samt att påståendet om att han inte sett Vanessa var märkligt, eftersom han själv uppgett att han sett henne sitta där varje dag.

Vanessa Ileva från Bulgarien har suttit och tiggt utanför Hemköpsbutiken på Stigbergstorget i över ett år. Nu är hon hemma i Bulgarien igen, men har sagt att hon ska komma tillbaka till Göteborg.

Butikschefen dömdes i tingsrätten för ofredande och blev ålagd att betala dagsböter samt skadestånd till Vanessa. Båda beloppen sattes till 10 000 kronor. Den 14 januari i år betalade han in böterna. Något skadestånd har Vanessa däremot inte fått – trots att det skulle ha betalats in senast den sista januari i år. Därför har hennes målsägandebiträde, Magdalena Dinevska, valt att lämna ärendet vidare till kronofogden.

– Det smidigaste hade varit om han betalat så att vi fått ett avslut på den här historien. Det känns onödigt att gå via kronofogden. Hon måste ju få betalt nu, det har gått så lång tid, säger Vanessas advokat, Magdalena Dinevska.

Tingsrätten skriver i sin dom att “det respektlösa beteendet och bristande medmänskligheten” som butikschefen visat mot målsäganden måste få juridiska konsekvenser, såväl i form av straff som skadestånd. Men att det samtidigt måste beaktas att butikschefen förlorat sitt jobb på grund av det inträffade.

När Faktum når den tidigare butikschefen säger han att han kommer att betala in pengarna vid månadsskiftet. Han säger att han har fått stora problem, att det har varit väldigt psykiskt påfrestande för honom och hans familj och att pengarna bara har räckt till mat, kläder och förskoleavgifter.

– Är det noll på kontot så är det noll. Nu väntar vi på pengar i månadsskiftet. Hon kommer få sina pengar givetvis.

Hur ser din ekonomi ut nu? 

– Jag har gått från att få ut säg 35 000-40 0000 efter skatt. Helt plötsligt får du ut 13 000. Våran hyra är på 13 000 här på lägenheten så jag går back bara på att betala hyran. Sen har jag tre barn som ska ha mat. Bilen har jag sålt.

Den före detta butikschefen uppger att han nu fått ett nytt jobb och säger att han ska betala in skadeståndet, men att han inte har ändrat sig vad gäller skuldfrågan.

– Jag kan ju inte sätta mig över domstolen, även om jag inte håller med. Jag hävdar ju att jag är oskyldig.

FOTNOT: Faktum har också sökt Vanessa Ileva för en kommentar. Hon har återvänt till Bulgarien och kan för tillfället inte nås.

Vattenattacken mot Vanessa utlöste en intensiv protestvåg och utanför Hemköpsbutiken samlades hundratals demonstranter i mars 2014 för att visa sitt stöd för Vanessa Ileva. BILD: Göteborgs Fria

 

Läs också Faktums chefredaktör Aaron Israelson, som efter vattenattacken på Stigbergstorget, skrev en artikel i GP Kultur om det unika stödet för Vanessa. 

 

 

Posted by & filed under Nyheter.

På Faktumgalan 2014 var några av de mest bejublade inslagen våra filmade porträtt av fyra Faktumförsäljare. Den 26 februari 2015 är det dags för årets upplaga av Faktumgalan. Nya pristagare, nya artister och så klart – nya försäljarfilmer. Som en aptitretare lägger vi nu ut fjolårets på nätet. Och vi börjar med en levande installation i Nordstan, Göteborg: Faktumförsäljaren Anne Hietala tillsammans med sin trogna vän Tjabo.

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Bertil Schöneman

Peter Ahlborg

Daniela Cojocaru

Posted by & filed under Nyheter, Nytt nummer.

Nu finns nya numret av gatutidningen Faktum på gator och torg i de flesta större städer runtom i Götaland. Om du bor norröver och inte har några Faktumförsäljare ute på stan hittar du tidningen i välsorterade Pressbyråbutiker.

I #144 kan du bland annat läsa om:

Mia Coldheart i Crucified Barbara. Sveriges, i musikalisk mening, tuffaste hårdrockare är privat något av en mes. Men när Mia, och resten av gänget i Crucified Barbara, ska ta sig 500 meter ner i marken visar hon sig på styva linan. Faktums profilintervju i september berättar om succéturnéerna i USA och Frankrike och avslöjar varför det känns så naket att spela på svenska scener. Och allt om hur det var att lira dragspel med Kalle Moraeus.

* Waldorfskolor. Mobbning, misshandel och sekterism. Alla problem i Waldorfskolor sopas under mattan. Och eleverna samt deras föräldrar flyr i drivor. Vi granskar en friskolerörelse som flugit under radarn i den hätska debatten om plugget.

Psykbryt. Så kallar vi vår granskning av den svenska psykiatrin. I #142 inledde vi grävserien om psykvården genom att titta på överförskrivningen av psykofarmaka. Nu fortsätter vi med en granskning av personal som inte sköter sitt jobb. Våldtäkter och andra övergrepp passerar obemärkta på två av Sveriges största psykiatriska mottagningar: Sahlgrenska i Göteborg och Malmö universitetssjukhus.

* Cirkus Cirkör. Olle Strandberg var akrobat innan han bröt nacken. Livet började om och nu är Olle cirkusregissör och har satt upp sin kraschlandning som en halsbrytande föreställning med urpremiär på Stora teatern i Göteborg. Därefter väntar turné i Götaland. Vi snackar med Olle i Se & Gör-kalendariet.

* Plus mycket annat smått och gott. Spring ut på stan och köp ditt exemplar hos din närmaste Faktumförsäljare!

Posted by & filed under Nyheter.

Sveriges mest omhuldade friskolor är populär till och med bland de mest hårdföra friskolemotståndarna. Men Faktums granskning i #144 (finns ute på stan nu) visar att Waldorfskolorna präglas av slutenhet och att rektorer sopar allvarliga problem under mattan. Många föräldrar som sätter sina barn i Waldorfskolor ångrar sig. Hälften av föräldrarna tar sina barn ur Waldorfskolorna under de första sex åren.

TEXT: ANNA WALLENLIND NUVUNGA

 

– Jag tänkte att de sopar under mattan, döljer problem. När man säger att ”på den här skolan finns ingen mobbning” skuldbelägger man dem som blir utsatta. Deras upplevelse ogiltigförklaras. Det finns ingen möjlighet att komma tillrätta med problem om de låtsas som de inte existerar.

Det säger en mamma till en elev på en Waldorfskola i Faktums stora granskning av den antroposofiska skolrörelsen som hittills gått under radarn i den svenska friskoledebatten.

Många föräldrar som Faktum pratat med intygar hennes bild: Lärare och rektorer hävdar inför föräldrarna att mobbning, bråk och stökiga klasser – som ju i någon utsträckning förekommer på alla skolor – lyser med sin frånvaro just i Waldorfskolorna.

– Det var mycket hysch-hysch, allt tystades ner. Inget som händer på alla andra skolor händer på Waldorf. Inga bråk, ingen slår sig, ingenting, säger en pappa, som tagit ut sin dotter ur Martinaskolan i Göteborg.

Han är inte ensam bland Waldorfföräldrar om att ha ångrat skolvalet.

Waldorfskolans pedagogik och läroplan bygger på att eleverna ska gå hela skoltiden, helst även gymnasiet, med samma pedagogiska modell. Samma lärare följer eleven i upp till åtta år. Läs- och skrivinlärningen sker senare än i andra skolor, eftersom för tidig läsinlärning anses vara skadlig. Den sena inlärningen kan skapa problem om barnet byter till en annan skola i låg- eller mellanstadiet. Många föräldrar tar ändå sina barn ur Waldorfskolorna efter bara några år.

Stickprov vi gjort på tio Waldorfskolor i olika delar av landet samma skolår visar att 27 procent av eleverna byter skola redan under de första tre åren. Hälften av eleverna slutar efter hand under de första sex åren. Klasserna fylls till stor del på av nya elever vilket gör att den stora elevomsättningen inte syns om man bara tittar på antal elever i klasserna.

”Olika verkligheter”

Den skola som sticker ut mest i vår genomgång av klasslistor är Martinaskolan i Göteborg där över hälften av eleverna slutat de första tre åren och där bara ett fåtal elever stannade kvar på skolan i högstadiet i de tre klasser vi gått igenom. Rektorn på Martinaskolan, Kari Marstrander Bové, säger att det finns flera olika svar på frågan varför det ser ut så här.

– Många har misslyckats någon annanstans. Föräldrarna sätter hoppet till något nytt och ibland är vi sista hoppet. Olika verkligheter möter varandra och det stämmer inte alltid.

Eftersom vi har följt elever från ettan och framåt håller knappast förklaringen att det handlar om elever som har misslyckats någon annanstans. När vi påpekar det säger Kari Marstrander Bové att det ibland kan handla om en dominoeffekt.

– Slutar en, så slutar ofta flera. Helt plötsligt försvinner fem elever i ett nafs. Att många slutar kan också handla om klassammansättning och lärarbyten.

Mats Pertoft, riksdagsledamot för miljöpartiet, Waldorfförespråkare och före detta Waldorflärare, möter då och då missnöjda föräldrar till barn på Waldorfskolor. Är man missnöjd ska man byta, tycker han.

– En del tycker att barnen lär sig för lite de första åren, det är en långsammare pedagogik. Om man inte vet om det, då blir det problem. Det är föräldrarnas ansvar att informera sig, men det gör man inte.

Andra kan vara missnöjda med läraren, säger han. Inom Waldorf är det lite känsligare än i andra skolor eftersom klassläraren följer barnet i många år och är oerhört viktig, säger Pertoft.

Untitled-1

”Ingen dundermedicin”

För flera av de engagerade inom Waldorfrörelsen som vi intervjuar verkar det stora tappet av elever i yngre åldrar komma som en överraskning, ingen samlad statistik förs. Det man däremot diskuterar är svårigheterna att rekrytera till Waldorfgymnasierna och att en del föräldrar till barn med särskilda behov blir besvikna.

– Waldorf är ingen dundermedicin, vi utför inga mirakel. Det är en alternativ pedagogik, säger Britta Drakenberg som är ordförande på Waldorffederationen.

Hon tror även att tappet av elever kan bero på att den ursprungliga, mer antroposofiska föräldrakåren har tunnats ut.

Passar Waldorf alla barn?

– Nej, det passar inte alla. I de högre klasserna ska man producera sitt eget material, vi använder inte så mycket läroböcker. Det kan vara tufft för vissa, men ger enorma fördelar i gymnasiet och högskolan. Sedan är det ju mycket fokus på det konstnärliga och det musikaliska och det passar ju inte alla.

När vi har intervjuat ett tiotal föräldrar som tagit sina barn ur Waldorfskolor och gått igenom de senaste fem årens anmälningar mot Waldorfskolor till Skolinspektionen, träder dock en mörkare bild fram än den som ges ovan. De intervjuade vittnar om missförhållanden, slutenhet, känslighet för kritik och om allvarliga problem som sopas under mattan. Det viftar Britta Drakenberg dock bort som gammal kritik.

Läs mer om de före detta Waldorfföräldrarnas berättelser i reportaget Bakom Waldorfdockans ansikte i Faktum #144. Säljs på gatorna i Götaland från och med den 26/8 och i ungefär en månad framåt.

 

Hur många hoppar av

i kommunala skolor?

TEXT: SARA JOHANSSON

I Waldorfskolorna hoppar varannan elev av inom sex år. Hur ser det ut på kommunala skolor? 

Skolverket för ingen statisk över hur många elever som slutar på sin skola i förtid, men vi har ringt runt till ett antal kommunala skolor för att få ett jämförelsetal. Uppfattningen om detta bland rektorer är i allmänhet dålig. De svar vi ändå lyckats få är att uppskattningsvis 5-15 procent av barnen inte läser klart hela utbildningen hos dem. På Waldorfskolorna, som vi har undersökt, hade i snitt hälften av eleverna slutat innan de börjat sjunde klass. Skårsskolan i Göteborg ligger i samma upptagningsområde, Örgryte-Härlanda, som Rudolf Steiner-skolan.

– Tio, högst femton procent av eleverna lämnar skolan innan sexan, säger rektor Katarina Axell på kommunala Skårsskolan.
 Procentsatsen ser likadan ut under lång tid tillbaka i tiden.
 Oftast beror ett byte på flytt eller på att de söker sig till någon friskola.

På Södermalm i Stockholm är siffran ännu lägre.

– Jag skulle säga cirka fem procent. De flesta byter efter årskurs tre och börjar då skolor med speciell profil som Adolf Fredriks musikklasser, säger Margareta Scherman, rektor på Katarina Södra skola.

 

Andel elever som slutar i förtid på

tio Waldorfskolor runtom i landet:

 

Martinaskolan, Göteborg

Ettan till nian 2005 – 2013

10 av 19 elever har slutat innan de börjar fyran = 53 %

15 av 19 elever har slutat under de första sex åren = 79 %

16 av 19 elever har slutat innan de når nian = 84 %

Ettan till åttan 2006-2013

9 av 13 slutar innan de börjar fyran (4 slutade redan efter ettan, 4 till efter tvåan) = 69 %

12 av 13 har slutat under de första sex åren = 92 %

Ettan till sjuan 2007 – 2013

4 av 10 elever har slutat innan de börjar fyran (3 slutade redan efter ettan) 40 %

9 av 10 elever har slutat under de första sex åren = 90 %

 

Rudolf Steiner, Göteborg

Ettan till nian 2005- 2013

9 av 23 slutar innan de börjar fyran = 39 %

14 av 23 har slutat under de första sex åren = 60 %

Ingen mer slutar under högstadiet

Ettan till åttan 2006 -2007

3 av 20 slutar innan de börjar fyran = 15 %

7 av 20 har slutat under de första sex åren = 35 %

8 av 20 slutar innan de börjar åttan = 40 %

Ettan till sjuan 2007-2013

2 av 14 slutar innan de börjar fyran = 14 %

10 av 14 har slutat under de första sex åren (7 av dem efter 4:an) = 71 %

 

Uppsala Waldorfskola

Ettan till nian 2005-2013

4 av 10 har slutat innan de börjar fyran = 40 %

8 av 10 har slutat under de första sex åren = 80 %

Inga fler slutar under högstadiet

Ettan till åttan 2006-2013

2 av 10 har slutat innan fyran = 20 %

4 av 10 har slutat under de första sex åren = 40 %

Inga fler slutar under sjuan och åttan

Ettan till sjuan 2007 -2013

2 av 8 har slutat innan de börjar fyran = 25 %

3 av 8 har slutat under de första sex åren  = 37 %

Ingen slutar i sjuan

 

Martinskolan, Stockholm:

Ettan till nian 2005 – 2013

4 av 15 elever har slutat innan de börjar fyran = 27 %

7 av 15 elever har slutat under de första sex åren = 46 %

Ingen slutar mellan åk 7 och 9

Ettan till åttan 2006 – 2013

6 av 26 elever har slutat innan de börjar fyran = 23 %

9 av 26 elever har slutat under de första sex åren = 35 %

10 av 26 elever har slutat innan de börjar åttan = 38 %

Ettan till sjuan 2007-2013

5 av 35 elever har slutat innan de börjar fyran = 14 %

9 av 35 elever har slutat under de första sex åren = 26 %

 

Kristofferskolan, Stockholm

Ettan till nian 2005 – 2013

6 av 40 slutar innan de börjar fyran = 15 %

9 av 40 har slutat under de första sex åren = 22,5 %

Ingen slutar mellan åk 7-9

 

Ellen Key, Stockholm

Ettan till nian 2005 – 2013

5 av 19 elever slutar innan de börjar fyran = 26 %

8 av 19 elever har slutat under de första sex åren = 42 %

11 av 19 elever slutar innan de börjar nian = 58 %

 

Örjanskolan, Järna – Södertälje

Ettan till nian 2005 -2013

7 av 22 elever har slutat innan de börjar fyran = 32 %

11 av 22 elever har slutat under de första sex åren = 50 %

13 av 22 elever har slutat innan de börjar nian = 59 %

 

Annaskolan, Hedemora 2005-2012

Tvåan till nian 2005-2012

3 av 10 har slutat innan de börjar fyran = 30 %

4 av 10 har slutat under de första sex åren = 40 %

5 av 10 har slutat innan de börjar nian = 50 %

(för liten klass i ettan 2005, därav tvåan – nian)

 

Lunds Waldorfskola

Ettan till nian 2005-2013

Ingen slutar innan de börjar fyran

5 av 13 har slutat under de första sex åren = 38 %

Ingen mer slutar under högstadiet

 

Umeå Waldorfskola

Ettan till nian 2005-2013

2 av 17 slutar innan de börjar fyran = 12 %

4 av 17 har slutat under de första sex åren = 23 %

6 av 17 har slutat innan de börjar nian = 35 %

 

I de klasser som började ettan 2005 och som slutade nian våren 2014 hade 27 procent av eleverna slutat under de första tre åren. Nära hälften av eleverna – 48 procent – hade successivt slutat under de första sex läsåren. På några skolor slutade många elever redan efter ettan eller tvåan.

historia

Posted by & filed under Nyheter.

På Alla hjärtans dag hyllar vi kärleken. Men precis som månen har även romantiken sin mörka baksida. För att undvika fallgroparna har vi i vanlig ordning tagit experter till hjälp. Skit i stråkarna, här kommer visselpipsblåsarna.

Hanna Hellquist, programledare

Vad är dåligt med att vara singel?
– Det händer ju inget! Jag är så trött på att vara ensam och uttråkad. Och nu känns det för sent att träffa nån vettig. Alla bor redan i en tvåa i medelklasskvarter med barn på väg.

Finns det något bra med att vara singel?
– Allt jag har är ju mitt. Min hund, mitt jobb, min lägenhet. Det är en vinst. Ingen kan göra slut med mig och ta hälften.

Har du något husmorsknep mot ett krossat hjärta?
– Skaffa dig en bra serie och en bra säng, med härliga lakan. Skrubba din kropp så du verkligen känner lakanen mot huden. Ligg där i sex till sju säsonger.

Daniel Kitamura Bylund, läkare

Vad finns det för risker med rejäl kärlekssorg?
– Teoretiskt sett kan man dö av ett ”brustet hjärta”. Osäker dock på hur många som gjort det på grund av att de blivit dumpade. Det finns en sjukdom som heter takotsubo – det betyder ”bläckfiskkruka” på japanska – då hjärtat går sönder och pumpar dåligt av onormalt hög stress eller sorg, vilket kan vara livshotande.

Har du några husmorsknep för den icke dödliga sortens brustna hjärtan?
– Folk söker sällan sjukhusvård för kärlekssorg så den medicinska vetenskapen ligger lite efter på det här området. Men som vid annan krishantering funkar det säkert med vätska, sömn och varma filtar. Och glass.

Anna Edelhjelm, familjerättsjurist

Arbetar du med romantikens baksida?
– Jag får ofta se hur kärlek kan övergå i hat och bitterhet, med tvister som kan pågå i många, många år. Mängden vårdnadstvister har ökat oerhört de senaste tio åren på grund av delvis förändrad lagstiftning.

Hur undviker man det?
– Om man inte har stora gemensamma tillgångar är det enkelt rent juridiskt att skilja sig. De bråk som uppstår brukar oftast handla om barnen. Det enda man kan göra är att skaffa barn med rätt person. Men det är ju inte alltid så lätt.

Är du själv gift?
– Jag är frånskild, men nu förlovad och på väg att gifta mig igen med samma man. Så kan det också gå.

 

0,45 st

Så många svenska skilsmässor går det i snitt på ett giftermål.

 

Fyra hjärtekrossande filmer:

Före detta fruars klubb
Bette, Goldie och Diane rustar sig i stiletter, axelvaddar och kvinnlig vänskap för att krossa de äkta och lite mindre äkta män som tryckt ner dem. En feministisk klassiker.

Forgetting Sarah Marshall
En film om vådorna med överdrivet ältande och med ex som blir ihop med excentriska brittiska rockstjärnor.

Kill Bill 
En rasande Uma med sabel och gula tights är den enda superhjälte vi behöver. Don’t try this at home, kids.

Rosornas Krig
Det kan faktiskt vara ens fel att två träter, men ofta är det mer av en laginsats. En avskräckande och sedelärande berättelse om allt man inte bör göra när ett äktenskap tagit slut.

 

Posted by & filed under Nyheter.


Vad tycker ni om att prata om vädret?

Sarah: Det är alltid bra att prata om vädret när man inte är så bekanta med varandra.

Mikael: Det kan man göra, så slipper man bråka i tvättstugan eller nåt sånt.

Hur går försäljningen idag?

– Det har faktiskt gått ganska bra, jag har sålt 50 procent av det jag hade med mig. En tidning alltså, säger Mikael.

Sarah – hur känns det att stå här och att träffa Mikael?

– Jättenyttigt. I vardagen är det inte alltid att man kommer ihåg vem det är som gör det viktigaste jobbet, det vill säga försäljarna. De har det svåraste försäljningsjobbet någon kan ha. Att sälja till folk på gatan, i alla väder. Och det är också roligt att få informera om Faktum för alla vet ju inte vad Faktum är och vad vi gör. Att försäljarna exempelvis investerar sina egna pengar när de köper magasinet för att sälja det vidare.

Mikael, hur länge har du sålt Faktum?

– Fem år har det blivit. Det är fritt och man är väl sin egen chef, man har inga tider riktigt att passa som på ett vanligt jobb.

Vad betyder Faktum för er?

Mikael: Vad ska jag säga? Jag har hur mycket tid som helst och det är som en kollega sa, det är det bästa jag gjort även om det samtidigt tycker jag inte att det är ett riktigt jobb. Men jag har inte haft så många jobb, faktiskt inget tidigare.

Sarah: Att jobba med Faktum är ungefär det viktigaste jag gjort i mitt yrkesliv. Jag har jobbat som journalist i över 25 år men inget journalistjobb har känts så viktigt som det här. Eftersom försäljningen av Faktum betyder så enormt mycket för försäljarna.

Vem skulle ni helst vilja sälja tidningen till, om ni fick välja vem som helst i hela världen?

Sarah: Jag skulle vilja sälja ett nummer av Faktum till Zlatan. Han kunde gott köpa några stycken.

Mikael: Ja, Zlatan kanske har råd, det har han väl? Nu har han ju sålt huset här i Malmö, så det räcker väl kanske.

Vad vill ni hälsa Faktumläsarna just idag?

Sarah: Köp Faktum, det är det bästa man kan göra om man vill bekämpa fattigdom och socialt utanförskap direkt.

Mikael: Jo, köp en tidning!

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.


En tonåring sätter sin signatur på ett papper för att nå sin dröm. Men hon skriver under ett slavkontrakt.

För fotomodeller i Sverige finns det ingen hjälp när agenturen missbrukar sin makt.

Att stå halvnaken i 30 minusgrader och vara osäker på om det är tillåtet att gå på toaletten eller att som 14-åring ta sin första nakenbild för en stor internationell tidning i Paris, det får man räkna med som modell.

Fotomodellen Klara är 25 år och har jobbat som modell i över tio år. När vi träffar henne har hon precis anlänt till Stockholms centralstation efter en fotografering i Istanbul. På frågan ”hur gick det” tänder hon en cigarett och berättar att kunden blev sur för att hon inte passade i klänningarna de tagit fram till plåtningen.

– Jag är 180 centimeter lång och de har klänningar i storlek 34. Vad tror de?

Klara tar fram mobilen och scrollar igenom ett hundratal bilder på sig själv. Till slut hittar hon nakenbilden som togs i Paris för över tio år sedan. På bilden bär hon peruk, delar av kroppen är täckt med fjädrar och hon tittar rakt in i kameralinsen. I dag minns hon inte hur jobbigt hon tyckte att det var att göra jobbet, men hennes moster har återberättat för henne.

– Hon var med i Paris, men inte under plåtningen. Jag satt och grät på toan, och skickade ett sms till henne ”Nu säger de att jag ska vara naken på den här bilden och jag mår så himla dåligt”. Jag minns det inte, men hon sa att jag hade varit riktigt upprörd men ändå gjort det, säger hon och tillägger:

– Om jag inte trodde att jag skulle bli ekonomiskt oberoende hade jag aldrig utsatt mig för det här.

En modellagentur förmedlar jobb åt modellerna och för det tar de 20 procent av arvodet. Samtidigt ska de vara ett stöd för dem om kunder agerar olämpligt. Men som agentur vill man hålla sig väl med båda parter, vilket sällan är till modellernas fördel. Trots att de flesta modellerna börjar jobba när de är 14-15 år finns det inget oberoende stöd att vända sig till om agenturen utnyttjar sin maktposition.

”Folk sätter en i positioner som är väldigt obekväma att säga nej till, en manlig 40-årig fotograf frågade: ’kan du inte ta av dig lite till?’ Man gör saker man egentligen inte vill och vet inte om man får neka. Agenturen säger aldrig: ’Om du är obekväm med något, gör det inte.’” Felicia, exmodell  

Vi har träffat tolv kvinnliga modeller som berättar om utsattheten och ensamheten i branschen. Det är först när de är äldre, runt 25 år gamla, som de vågar ifrågasätta sin arbetssituation och kräva sina rättigheter. 

Flera av modellerna berättar att en av Sveriges största agenturer har kontrakt som är omöjliga att ta sig ur. När modellen Olivia skulle flytta utomlands ville hon sluta jobba för sin svenska agentur. Hon tog kontakt med en annan agentur i nya landet för att kunna jobba vidare som modell. Kort därefter fick hon ett mejl från sin svenska agenturs advokatfirma som hotade att stämma henne om hon inte avslutade det nya samarbetet.

Enligt kontraktet Olivia skrev på hösten 2015 är hon bunden till den svenska agenturen i tre år och har en uppsägningstid på nio månader. Trots det behöver agenturen inte förmedla ett visst antal uppdrag eller en viss inkomst åt henne. I dag sitter Olivia i limbo i väntan på att få jobba.

– Den ena parten är jättestark och den andra är svag. Det är orimligt, säger David Schreiber, affärsjurist på Front advokater, efter att han tittat på ett anonymiserat kontrakt från den svenska agenturen.

När det kommer till drömyrken, som fotomodell och skådespelare tror Anna Carlson, ordförande på Teaterförbundet, att det är extra viktigt att det finns ett fackförbund eftersom många är beredda att jobba under vilka villkor som helst. Till skillnad från fotomodeller, som inte har något fackligt stöd, kan skådespelare vända sig till Teaterförbundet vid frågor kring lön, arbetstider och kontrakt.

– Många skickar in sina kontrakt till Teaterförbundets jurister för påsyn och då kan vi säga att ”det här ska du inte gå med på” eller ”det här är helt okej”. Man skulle önska att modellerna också hade någon sådan kompetens att vända sig till, säger Anna Carlson.

”Jag var i Paris och agenturen mätte mig. Jag vägde  ett eller två kilo för mycket. Då sa de att ’vi kan inte skicka dig till kunderna så som du ser ut’. Under fem dagar åt jag ett äpple och drack grönt te. När jag kom tillbaka och kände mig som en död fisk talade de om för mig hur vacker jag var.” Sofia, exmodell 

Klara är en av få som lyckats bli ett stort namn i modevärlden. Men även för henne är framtiden osäker. En fotomodell kan vara populär i dag, men i nästa ögonblick är ett annat utseende intressant. Och om den dagen kommer har Klara inget stöd.

– Jag kanske inte jobbar någonting på tre månader eller ett halvår och då tänker jag, ”är det slut för mig nu?”.

Vad har du för backup?

– För mitt liv? Ingen.

Läs hela reportaget i senaste numret av Faktum. 

Modellerna vi intervjuat har valt att inte gå ut med sina riktiga namn. I texten har namnen blivit utbytta.

Posted by & filed under Nyheter.

Gammal kärlek rostar aldrig. Idag, den 1 februari blev det klart att vi tillsammans fortsätter vår långsiktiga samarbete under 2018.

 – Idrott förenar. På planen spelar en människas bakgrund ingen roll och samarbetet med Gais ger Faktum en plats inte bara på gatan utan även på fotbollsplanen, säger Peter Kronvall, vd för Faktum.

Gais är en klubb med ett stort socialt engagemang och Faktum jobbar för att minska hemlösheten och det sociala utanförskapet som växer i samhället idag.

– Vi delar värderingar och det är en självklarhet att vi ville fortsatta vårt samarbete som startade redan 2015, säger Erik Bergkvist, klubbchef i Gais.

 Avtalet innebär bland annat att Faktums logga är kvar på Gais tröjor och att Faktum är matchvärdar vid några matcher under säsongen. Faktumförsäljare kommer även att sälja gatutidningen vid matcherna.

– Varje köp av Faktum är en aktiv handling mot fattigdom, hemlöshet och utanförskap. Det är ett unikt tillfälle att direkt göra skillnad i en annan människas vardag, säger Peter Kronvall.

Dessutom kommer Gais annonser att finnas i magasinet. Genom samarbetet mellan Gais och Faktum får båda parter möjlighet att använda varandras nätverk och kontakter för att växa och göra skillnad.

– För Gais är det sociala ansvarstagandet viktigt och detta är ett av våra samarbetsprojekt som betyder mycket för oss, säger Erik Bergqvist.

Från vänster på bild: Erik Bergqvist, klubbchef Gais. Peter Kronvall, vd Faktum och Christofer Niklasson, säljare Faktum.

Posted by & filed under Nytt nummer.

NYTT NUMMER UTE NU!

Edward Blom berättar om varför han inte ger sina barn barnmat, hur han mobbades och slog tillbaka och varför folk tycker att “han ser kul ut”. Vi granskar modellindustrin, Sara Lövenstam svarar på språkfrågor och vi berättar om fd Faktumförsäljaren Katarina som drömmer att börja rida igen efter en lång kamp mot heroinet.

Posted by & filed under Nyheter, Profilintervju.

Tarana burke tror på förändring. Hopp och rädslor går hand i hand i #metoo-rörelsen. Redan för tio år sedan startade Tarana Burke Me too i USA för att hjälpa svarta flickor i kampen mot sexuellt våld.

NEW YORK. Hon var sex år, han 18. Tarana Burke våldtogs av sonen till sin mammas väninna. För tio år sedan grundade hon Me too för att stödja svarta flickor.

2017 blir hashtaggen #metoo ett begrepp över stora delar av världen.

– Den här striden kan vi ta hem och det blir en vinst för mänskligheten, säger Tarana Burke.

En återkommande fråga Tarana Burke får av män är: ”Kan du lära mig hur jag kan bli bättre?”

– Måste jag lära dig hur du ska vara mänsklig, brukar jag svara. När en man vill ha något från en annan man vet han att det inte går att vara respektlös eller förolämpa honom. Men när det handlar om kvinnor försvinner den medvetenheten helt, säger hon.

Juldekorationerna hänger över gatorna och på restaurangen Brooklyn Bridge Bistro ljuder klassikerna i högtalarna, Last Christmas och All I Want For Christmas Is You. I en knallröd kappa kliver hon in på restaurangen, Tarana Burke, vars liv förändrats till ett före och ett efter hashtaggen metoo.

En söndagsmorgon i slutet av oktober låg hon i sängen när hennes väninna taggade henne i ett Facebookinlägg där #metoo användes. Väninnan undrade om Tarana Burke låg bakom inlägget. Det gjorde hon inte. Men det var svårt att släppa att någon använde Me too viralt. Hon gick in på Twitter och greps av panik.

– Jag trodde att allt arbete jag gjort de senaste tio åren skulle överskuggas och att människor inte skulle förstå att det inte bara handlar om ord. Jag visste inte vad jag skulle göra. Mina vänner ringde och sa ’det var ju du som startade Me too’.

Som 21-åring var Tarana Burke ledare på ett ungdomsläger. När deltagarna delades in i två grupper: ”systrar” och ”bröder” berättade en tolvårig flicka för sina ”systrar” att styvpappan våldtagit henne. Tarana Burke hade svårt att ta in flickans ord. De triggade minnet från våldtäkterna hon hade förträngt. Den gången klarade hon inte av att säga ”me too”. 

– Jag kände skam och skuld. Men jag har också insett att jag själv bara var 21 år gammal.

Tio år efter mötet med flickan, när Tarana Burke bor i Alabama, startar hon Just Be Inc, en ideell organisation, där Me too blir ett begrepp för att hjälpa offer för sexuella trakasserier och övergrepp. Senare flyttar hon till Philadelphia där hon börjar föreläsa i ämnet. Efter en workshop får eleverna en post-it-lapp för att skriva två saker de lärt sig samt orden Me too om de också har varit med om övergrepp.

– När vi kom hem såg vi hur många som hade skrivit Me too. Nästan alla. Det var fruktansvärt och vi var inte beredda på det, minns Tarana Burke.

I dag jobbar Tarana Burke med att skapa en hållbar modell för organisationen. Den ska erbjuda verktyg online med tillvägagångssätt för att till exempel anordna Me too-event där man bor. En annan del är arbetet på fältet, att hålla i föreläsningar och workshops för att motverka sexuellt våld.

Jag går dit och han tar fram sin kuk. ’Vad håller du på med’, frågar jag och han svarar: ’Var inte så löjlig, det skulle ju hända förr eller senare ändå’. #tystnadtagning

Tillbaka till söndagen i oktober 2017. Skådespelaren Alyssa Milano visar sig vara den som har lånat begreppet Me too och uppmanat allmänheten att använda hashtaggen när de beskriver sina egna erfarenheter. Initiativet kommer sig av att The New York Times och The New Yorker avslöjat att den kända filmregissören Harvey Weinstein, under flera år, ägnat sig åt sexuellt förtryckt av kvinnor.

För att inte låta sitt mångåriga arbete hamna i skuggan av #metoo, delar Tarana Burke sin hemsida och videor på sociala medier. En viral diskussion uppstår kring varför Alyssa Milano inte har uppmärksammat Tarana Burke. Men Alyssa Milano agerar snabbt och ger henne kredd. I dag är de vänner.

Dagen efter att #metoo blir viralt börjar Tarana Burke oroa sig över omfattningen av spridningen. Hon tänker på alla som delar sina berättelser. Vem finns där för dem?

– Tänk om du skriver #metoo och ingen gillar, ger dig ett litet hjärta eller säger ’jag hör dig, jag finns här’. Hur känns det då? Eller om någon gör dig till åtlöje eller säger ’jag tror inte på dig, det har inte hänt dig’, säger hon och rör ner sockret i mintteet.

Det är #givingtuesday och hon får ett mejl med en donation på 10 000 dollar till Me too. – Jag är väldigt tacksam över att det finns människor som vill hjälpa oss.

De första två veckorna efter hashtaggen ger Tarana Burke över sextio intervjuer för radio, tv och print. Samtidigt kämpar hon med att hitta sin plats i #metoo eftersom hennes Me too skiljer sig från hashtaggen. Tarana Burkes Me too är en plattform för överlevare av sexuella övergrepp medan #metoo används i en bredare bemärkelse.

Men det ena föder det andra, menar Tarana Burke. På träväggen på lunchrestaurangen drar hon en linje från ena sidan till den andra och förklarar att det finns ett brett spektrum av könsrelaterat våld. Det sträcker sig från sexuella trakasserier till dödligt våld på grund av kön.

– Sexuella trakasserier föder en miljö där sexuellt våld kan hända och på exempelvis arbetsplatser måste det finnas tydliga gränser för vad som är okej och inte, säger hon.

Du kan aldrig bli en riktig konstnär för du har ingen kuk.’ Uttalat av professorn under mitt sista år på Konsthögskolan. #konstnärligfrihet

Ute på gatan lutar sig Tarana Burke fram mot en bil och speglar sig i fönstret för att förbättra det plommonlila läppstiftet.

I februari ska hon åka till Sverige med sin 20-åriga dotter Kaia. Tarana Burke ska tala på en konferens i Luleå.

– Det ska bli så roligt, säger hon och frågar hur hon ska klä sig, eftersom hon fryser, trots sol och nästan 10 grader varmt.

– Lager på lager är tricket, säger jag, vilket får henne att luta sig bakåt mot bilsätet och skratta högt.

Taxin kör upp på Chapel Street där organisationenGirls for Gender Equity har sitt kontor med en hänförande utsikt över Manhattan. I början av 2017 startade hon sin heltidstjänst som programchef på Girls for Gender Equity. Uppdraget är att skapa bättre förutsättningar för marginaliserade grupper som svarta, gay och transpersoner.

Mot en vägg står en tavla med två frågor: Vad kommer du att acceptera? Vad kommer du att vägra?

Tarana Burke beskriver själv att Girls for Gender Equity är vad Just Be Inc hade varit i dag om hon hade haft pengar.

På kvällen har hon ett möte med en av bidragsgivarna till Me too, organisationen The Alliance for Safety and Justice. Men livemusiken överröstar allt och alla. När de är klara föreslår Tarana Burke att vi i stället går till ett närliggande kafé.

Hon intresserar sig för diskussionen i Sverige och jag berättar att opinionsmätningar visat att 45 procent av männen tycker att #metoo är överdrivet och att vissa anser att det bidrar till att flirtandet och sexuell glädje försvinner.

– Vad sägs om att lära sig att flirta? Det behöver inte involvera beröring eller trakasserier. Tänk på alla kvinnor som har burit på skammen, skulden och rädslan i årtionden, som har tittat sig själva i spegeln och känt sig förminskade.

Det behöver inte handla om att du har en dotter, en fru eller är kvinna, menar Tarana Burke, som återkommer till att det handlar om att vara människa.

– Det är så förändring sker, genom att stanna i det obekväma, säger hon och slår höger handflata i bordet och säger ännu en gång: Sit in it!

Kommunikatören Mankaprr Conteh har bara jobbat på GGE i några veckor.  Det var Tarana Burke som intervjuade henne för tjänsten. – Jag beundrar Tarana så mycket. Hon är fantastisk. Jag trivs verkligen här och det är skönt att veta att man gör något meningsfullt, säger Mankaprr Conteh .

Hon får se listan över de många branscher i Sverige som går samman i upprop mot sexuella trakasserier och övergrepp.

– Oj, är alla de där olika hashtaggar? Kan du skicka dem till mig? Jag är så fascinerad över hur kvinnorna stöttar varandra.

Hon upplever inte samma stöd inom #metoo i USA, där finns det snarare en splittring mellan svarta och vita. Svarta hyllar henne men eftersom många av de som gett sina vittnesmål i samband med #metoo är vita, rika och snygga kvinnor använder svarta inte hashtaggen i samma utsträckning. När Tarana Burke hörde om hashtaggen #blackgirlstoo blev hon sårad över att svarta inte känner att #metoo berör dem, trots att hon ligger bakom.

– Jag trodde inte att det var fler hashtaggar vi behövde. Men när du visar mig vad som händer i Sverige börjar jag tänka om, säger hon, tittar ner i bordet och tystnar en stund.

– Kanske borde jag stötta #blackgirlstoo.

Hon är rädd för att marginaliserade grupper hamnar utanför och inte hinner med. Att det blir de priviligierade som hörs mest.

– De som har de starkaste rösterna måste bjuda in andra. Vissa förstår det, andra tror att de kan föra talan för dem ’utan röster’. Men vi alla har röster, en del är bara så höga att andras kvävs.

En annan oro är att Me too används för politisk vinning och att vittnesmålen därigenom förlorar sin trovärdighet. För en hållbar förändring tror Tarana Burke på att skynda långsamt. Hon vill införa omfattande sexualundervisning från förskoleåldern när barn är medvetna om kön och kan förstå vad det innebär att sätta gränser. I varje årskurs bör undervisningen utökas och baseras på mänskliga rättigheter.

Utsikten från Tarana Burkes rum på organisationen Girls for Gender Equity.

Klockan närmar sig tio, Tarana Burke gäspar och tar upp mobilen för att se om hennes dotter, Kaia, hört av sig.

– Du borde ha träffat henne, säger hon och lutar sig fram över bordet för att visa en bild på dottern från förra veckan när hon hade gjort sig i ordning på sin 20-årsdag. Kaia vet om vad hennes mamma gått igenom och hon har själv haft det tufft.

– Jag är glad att vi funkar så bra ihop och att jag kan erbjuda det stöd min mamma inte gav mig.

Det var inte förrän Tarana Burke var i 30-årsåldern som hon talade om våldtäkterna med sin mamma. Det fanns aldrig utrymme för hennes personliga erfarenheter, förklarar hon.

Låten Fix You med Coldplay hörs bakom mina sista frågor om Kaias pappa.

De träffades under gymnasietiden. Han var den enda personen hon kunde tänka sig få barn med för att hon litade på honom, litade på att han skulle skydda henne. Men hon hade inte tillräckligt mycket förtroende för honom för att berätta vad hon varit med om. Att hon som barn, flera gånger, blivit våldtagen.

Efter en lång gruppvåldtäkt medan jag tuppat av skrev de ord på hela min kropp. Hora, luder, fitta. Jag minns min väns ledsna blick när hon såg orden. #utanskyddsnät

Hur har du hanterat förhållandet till män efter vad du har gått igenom?

– Under en lång tid lade jag skulden på mig själv. Jag misstrodde inte män, utan mig själv. Till andra kunde jag säga ’det var inte ditt fel’ men jag kunde inte säga det till mig själv.

– Men att älska har inte varit svårt för mig, jag har bara inte funnit den rätta än, säger Tarana Burke och skrattar.

Vi tar en selfie utanför kaféet på Madison Square innan hon tar en taxi hem till Harlem.

Faktums reporter Sandra Pandevski och Tarana Burke.

Under en poesikväll på Bowery Poerty Club i Soho kliver en ung svart tjej upp på scenen, publiken sitter tätt intill. Hon berättar om hur hon blir betraktad och behandlad av killar. Hon drömmer om något annat, att bli berörd och inte förgripen på. 

Senare under kvällen applåderas en annan gäst upp på scen. Hen berättar om det sexuella övergrepp hen utsatts för, våldtagen av sin egen pappa. Kvällen avslutas med hens ord: ”Vi vaknade upp utan de här erfarenheterna. Men när vi går ut härifrån i kväll bär vi dem med oss för alltid”.

TARANA BURKE

 

Ålder: 44 år

Uppvuxen: The Bronx

Bor: Harlem, New York

Intressen: Driver en modeblogg, gillar att skriva och älskar att vara mamma.

Aktuellt: Gör en dokumentär om Me-too.

Till Sverige i februari 2018 och tala på Norrbottens Media Week.

Vet om Sverige: Kyla, köttbullar och Ikea (älskar Ikea).

Time Magazine december:

Utnämningen “Person of the Year” gick till “The Silence Breakers”, de som bryter tystnaden och berättar om sina erfarenheter av sexuella övergrepp.

Här finns Tarana Burke med.

Hemsida: metoomvmt.org

”Tänk på alla kvinnor som har burit på skammen, skulden och rädslan”

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

”Att se hur folk hjälper varandra över hinder i ett tävlingslopp, är en fantastisk kulturupplevelse.”

Fotspåren han gick i som barn passade inte. Ytliga mål störde den inre kompassen och Viktor Byhr gick vilse. Med en ny karta i handen tar han sig över alla hinder och banar gärna väg för andra.

De två vanligaste frågorna Viktor Byhr får om sin båt är: ”Lagar du mat i den?” och ”Kör du runt med den?” Svaren är: ja och nej.

Anledningen till att han bor på en båt nere vid Göteborgsoperan var en ”trasslig boendesituation” och att han är en sökare. En annons löste det första. Det andra yttrar sig i en stor kreativitet och rastlöshet.

Kreativiteten tar sig uttryck i konst och i omväxlande levnadsbanor som också medfört en period av drogmissbruk. Rastlösheten hanterar Viktor Byhr numera med fysisk aktivitet och ett mycket hälsosamt och regelbundet liv.

Det är med andra ord en sammansatt människa som sitter framför oss med en klassisk ”Swedish fika” framdukad på bordet som är ett konstverk i sig. Pulverkaffe och dammsugare är ett undantag eftersom vi är på besök. Det smakar gott i hytten där han bor med flickvännen Nicole Vujanovic som delar hans intresse för träning och hälsa.

Livet i båten står i stark kontrast till världen utanför, där droghandeln och missbruket sker helt öppet utanför Operans putsade fasad.

– Vi har ringt polisen så många gånger att de har bett oss sluta, säger Viktor Byhr som med egen erfarenhet väljer att skilja på att bruka och missbruka.

 

Han var killen på Samskolan med en ”A-uppväxt”. Pappa ägde välrenommerad reklambyrå under branschens guldålder och för Viktor fanns alla möjligheter att gå i attraktiva, upptrampade spår. Men i de miljöer där ytliga framgångar var värde-mätare funkade inte sonen Byhr som på insidan bar på andra värderingar.

När han som 14-åring upptäckte sin talang i inlinesåkning blev han därför en outsider. En som var duktig på något som inte gav pengar. Viktor Byhr började hitta vänner i andra kretsar.

– Jag var på andra platser, satt plötsligt på en afrikansk middag i Angered och kände mig hemma.

Samtidigt skapades en ångest. Varför skulle just han, adopterad från Sydamerika, ha det så materiellt förspänt. Ha sån tur i livet?

Ytan var fin, men självkänslan ful.

– Så länge jag höll på med inlines och tävlade i det, lyckades jag trycka bort de inre känslorna. Men jag var en talang, det var alltför lätt för mig att bli bra, och det gjorde att det till slut inte blev intressant.

Med sina inlines på hyllan, utan nya utmaningar i livet men med bibehållen dålig självkänsla drogs han in i ett självskadebeteende som i 25-årsåldern innebar väldigt mycket fest. Mycket droger. Och mycket av det han gjorde under de här åren syntes utåt.

Viktor Byhr skapade rubriker genom dokusåpan Paradise Hotel, genom att stoppa bankrånare på öppen gata, genom gatukonst och aktivism för densamma via galleriverksamheten Urban Artroom.

– Jag målade mycket under den här perioden och det gillade jag verkligen. Problemet var att det var roligare när jag var snurrig, säger Viktor Byhr som har sitt flytande hem fullt av alster han både gillar och ogillar från den tiden.

– Måleri speglar alltid hur du mår, vare sig du vill eller inte.

Under en lång period hatade han allt. Gick på starka antidepressiva mediciner och i kombination med droger styrde Viktor Byhr sig själv mot botten.

– Insidan var kaos. Festandet var en flykt och jag och min bästa vän David, vi visste … vi hade sagt till varandra att vi behövde börja med något … annat.

2015 kom vändningen. David dog. Viktor överlevde. Men i stället för att vända det inåt, till skuld, sökte han igen och fann en ny utmaning.

Genom en vän kom Viktor Byhr i kontakt med löpning och den populära träningsformen OCR, Obstacle Course Running/Racing, som i korthet går ut på att man springer och styrketränar i en hinderbana med naturen som redskap.

I dag driver han sitt eget träningscenter och talar nyfrälst om tillfredsställelsen i att ”ta i”, om värdet av att inte fuska, vikten av att lägga tid på någon-ting för att bli bra på det. Om att sträva, sätta upp mål och fokusera. Om att ta ansvar för sitt eget välmående.

– Det är så mycket lättare att se på sig själv när man mår bra, säger han och minns också hur grisig han kunde känna sig förr om åren då han var ”röten” mot människor i sin närhet. En känsla han bär med sig som en påminnelse om hur det kan bli igen om han inte ”sköter sig”.

Den Viktor han beskriver framstår som en rak motsats till den person vi ser framför oss nu. En person som vill hjälpa andra att ”uppnå sin fulla potential”.

– Det finns så mycket spilld energi därute. Som de där stackars pojkarna som gick med sköldar mellan två Ica-butiker i september. De är bara så rädda, konstaterar han om nynazisterna som demonstrerade i Göteborg under bokmässan.

 

Samhällets baksida och bakgata har Viktor Byhr personligen en nykter syn på i dag, men inte desto mindre med en bibehållen liberal inställning till droger.

– Jag kommer alltid att motsätta mig att Sverige likställer droger med varandra. Jag kommer alltid att hävda att det inte är som man propagerar i skolorna, att ”börjar man med marijuana så slutar det med heroin”. Det är fel. Det börjar med alkohol. Och alkohol är lagligt att bruka, medan allt annat är ett missbruk. Sveriges drogpolitik är ett skämt, menar Viktor Byhr som drivs av ett samhällsengagemang som närts av avigsidor han själv sett och upplevt.

Marijuana går att använda på ett väldigt bra sätt, menar Viktor Byhr. Själva drogen mot depression och cancer och plantan, hampan, som byggnadsmaterial.

– En sundare drogpolitik skulle innebära att det var möjligt att vara brukare. En vettigare drog-politik skulle jaga läkemedelsbolagen, säger Viktor Byhr, med negativa erfarenheter av starka och beroendeframkallande mediciner.

På det personliga planet ligger nu fokus på andra typer av kickar. Viktor Byhr tycker att vi generellt är dåliga på att peppa varandra i Sverige. Han vill bygga upp oss med positiva utmaningar och blir själv inspirerad av det han möter ute i terrängen.

– Att se hur folk hjälper varandra över hinder i ett tävlingslopp, drar och uppmuntrar, det är en fantastisk kulturupplevelse. Det är så man vill att samhället ska se ut.

”Ytan var fin, men självkänslan ful.”

VIKTOR BYHR

Ålder:
36

Yrke: OCR-instruktör (PT som tränar folk utomhus).

Intresse: Konst.

Flickvän: Nicole Vujanovic.

Bostad: Husbåt utanför Göteborgsoperan.

Devis: Keep smiling.

Målsättning: Att alltid hitta nya mål.

Bästa minne: När jag träffade min första hund Podenco.

Värsta minne: När jag tagit för mycket av ”det goda” och trodde att hjärtat skulle explodera.

Drömmer om: Ett samhälle där alla får uppleva hur stor potential de har.

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

Hon kallas för Puma. Som hemlös missbrukade hon och sov utomhus. I dag är hon nykter och skriver musik.

Förr sov hon på en toalett. Nu uppträder Puma med sina hiphoptexter i kyrkan och drömmer om att hålla sig nykter.

Utifrån sedd kan du lätt missa Linneakyrkan. Byggnaden ser ut som alla andra sekelskifteshus som kantar Linnégatan. Men lyfter du blicken en aning står där klart och tydligt ”Linneakyrkan” på fasaden och ännu lite högre upp ser du de stora kyrkofönstren. Går du sedan genom sidoingången och tar de 47 trappstegen upp råder inte längre någon tvekan. Det här är en kyrka. Lokalen känns intim. Om cirka en halvtimme ska en grupp människor samlas för att spela och sjunga tillsammans i ett initiativ kallat ”Musikprojektet”.

Det var Kjell Selander, samordnare på Placeringskansliet i Göteborg som tog initiativet.

– Jag tänkte på den förenande kraft som musik kan ha och på tidigare musikprojekt. Till exempel åttiotalsprojektet ”Låt tusen stenar rulla”. Vi skickade ut en enkät till våra boenden för att se hur intresset såg ut och fick ett par hundra positiva svar.

Det börjar fyllas på med människor, och även om lokalen inte är fullpackad strax före klockan tio verkar det ändå bli en hyfsad uppslutning. Bland de sista som kommer in är körledaren Dan Ådahl. Han ursäktar att han är sen. Bilköer.

Kyrkan har varit viktig för Pumas tillfrisknande. Hon var ateist, men är i dag troende.

Varför valde du att leda kören?
– Det var en ren slump. Jag fick frågan och jag känner mig verkligen hemma här. Jag är själv nykter alkoholist och har en beroendepersonlighet.

Klockan blir tio och det är dags för kören att förbereda sig. Först på schemat står avslappningsövningar. Längst fram står Dan bakom sitt keyboard, han ropar otåligt i mikrofonen att alla måste samlas. Kort därefter står fjorton personer i bänkraderna och sträcker armarna mot taket på ett sätt som påminner om husmorsgymnastik.

Efter övningarna har kören ungefär en timme på sig att riva av ett par låtar innan det blir kaffe. Kören inleder med gamla klassiker som Goodnight Sweetheart, Goodnight och Paul Ankas Diana. När det blir dags för Don’t Worry be Happy uppmanar Dan alla att knäppa fingrarna och vissla. Han eldar på: ”Kom igen” och ”rör på er”. Tillsammans svänger de sina kroppar fram och tillbaka. I otakt.

När det blivit dags för kaffepaus kommer Dan fram till mig.
– Vad tyckte du? Visst var det häftigt? Vänta till du får höra Somewhere Over the Rainbow. Det blir en hiphopversion. En man i kören har skrivit en text som Puma ska framföra.

Just det, Puma. Hennes framträdande och person har det pratats om tidigare. Hon ska ha haft det tufft. Vi talas vid en stund, men vårt samtal avbryts av att Dan åter ropar i mikrofonen att alla måste samlas. Dags för Somewhere Over the Rainbow.

Puma sitter på en stol framme vid altaret och tittar ner i marken. Med mikrofonen greppad på klassiskt hiphop-manér gör hon sig redo för sin vers. Kören tystnar. Puma sätter igång, med blicken fortfarande fäst i kyrksalens grå heltäckningsmatta.

När versen är lagd reser sig hela kören och börjar röra sig i en cirkel runt i kyrkan. Dan går längst fram och håller takten med ett ägg samtidigt som han uppmanar de andra att knäppa fingrarna i takt. Runt, runt går de och allt avslutas med en applåd. Om två dagar ska vi möta Puma igen.

Puma började missbruka amfetamin för att få bort surret i huvudet. Hon är blind på ena ögat efter ett slag med ett järnrör.

Utanför Linneakyrkans lokaler delas det ut mat. Människor äter korv med bröd och samtalar med varandra, Puma står bland dem. Hon är kort. Hennes svarta hår är rakat och syns knappt under huvtröjan. Hon är helt blind på sitt högra öga, och det följer inte riktigt med när hon ser sig omkring – en skada hon fick efter att blivit slagen med ett järnrör i ansiktet. Egentligen heter hon inte Puma, men hennes gamla namn ”väcker för många minnen”. Det var en annan missbrukare i Göteborg som tyckte att hon var ”mer vild än tam”, och gav henne smeknamnet. Som ung tjej på gatan fick hon snabbt lära sig att slå tillbaka. Ofta blev hon testad av de äldre, manliga missbrukarna.

”Det blev en och annan pungspark”, berättar hon medan vi går nedför Linnégatan mot Järntorget. Vi hoppar på en spårvagn och åker mot Hisingen. Där ska Puma visa hur en vanlig kväll såg ut när hon inte hade någonstans att sova för natten.

Puma adopterades från Filippinerna när hon var sex månader och växte upp i Surahammar. Vid sex års ålder diagnostiserades hon med adhd. Hennes adoptivföräldrar klarade inte av att ta hand om henne och hon fick bo på fosterhem och i fosterfamiljer. Tidigt i livet började hon att missbruka. Amfetamin blev senare hennes huvuddrog.

– Som ett slags självmedicinering. Jag blev lugn av det. Surret i mitt huvud försvann. Men efter ett tag behövde jag mer. Och för att ha råd med amfetamin började jag sälja droger. Vem misstänker ett barn?

På ett av fosterhemmen blev hon sexuellt utnyttjadoch hon började så småningom sälja sin kropp för att få pengar till sitt missbruk. Som vuxen har hon svårt med kroppskontakt.

– Jag har blivit mer misstänksam mot andra människor efter min uppväxt. Men jag har också blivit mer ödmjuk.

Här brukade Puma sova tillsammans med pojkvännen.

En hjärnskada hon haft sedan födseln, i kombination med drogmissbruk, har under senare år utlöst epilepsianfall. Nu har hon varit nykter i fem år och anfallen har blivit allt färre. Efter sitt senaste återfall tog hon en överdos, och fick ägna de tre kommande åren åt att lära sig gå ordentligt. Kroppen ville inte lyda längre. Hon vågar inte ta adhd-medicin eftersom effekten påminner för mycket om amfetamin och det är svårare att vänja sig av vid medicinen än den rena drogen. I dag har hon en klar taktik för att inte hamna i missbruk igen.

– Det är bara att inte ta den första, säger hon när vi kliver av spårvagnen.

Efter en kortare promenad är vi är framme vid Vårväderstorget i Göteborg. Eller rättare sagt, baksidan av torget, bland lastkajer och parkeringsplatser. Här är folktomt och de enda personer som syns är de anställda på restaurangen som bär in grönsaker genom en bakdörr. En bit bort reser sig höghus som vita kolosser mot kvällshimlen. I förgrunden syns en liten, anonym, gröngul byggnad. Skyltar med orden ”urinoar” och ”toalett” pryder byggnadens två dörrar.

– Kan du ställa dig där inne, undrar fotografen Mario Prhat.

Puma tvekar, men öppnar efter en stund dörren märkt ”toalett” och tittar in på det cirka två kvadratmeter stora utrymmet. Belysningen är sparsam och de mörkgrå väggarna adderar till mörkret. Golvet ser blött ut. Puma blir stående i dörröppningen.
– Går det bra om jag bara står här?

Här sov ofta Puma tillsammans med sin expojkvän. De smet in runt klockan åtta på kvällen. Dagtid fördrev de tiden genom att röra sig mellan Vårväderstorget och Brunnsparken. Ofta försökte de få tag på pengar till droger – amfetamin och alkohol. De var bland de första som började sälja Faktum i Göteborg och Puma var då den yngsta försäljaren.

Puma tar tag i dörrkarmen, lutar sig framåt och sticker in huvudet på toaletten. Hon behåller fötterna utanför.

Hur fick ni plats?
– Det var trångt, men vi gjorde oss plats. Det gick att sova oavsett. När vi missbrukade var vi ibland så slutkörda att vi sov tolv timmar i sträck.

Hennes ex var trettio år äldre än hon. De träffades 2010 på ett AA-möte i Hedemora. Expojkvännen hade en grav synnedsättning och var alkoholist. De fick en lägenhet, men misskötte sig och blev vräkta. Bostadslösa valde de att bege sig till Göteborg.

– Det var han som lärde mig allt om att leva på gatan. Jag var runt sjutton år och utan honom hade jag inte varit vid liv i dag. Vi höll ihop för att klara oss.

Men deras förhållande var långt ifrån okomplicerat. De hamnade ofta i bråk med varandra och en av gångerna tillkallades polis. Efter det bråket blev det rättegång och Puma dömdes till ett och ett halvt års fängelse. Tidigare i sitt liv hade hon avtjänat straff på ungdomsanstalter. Den här tiden fick hon sitta av på högsäkerhetsfängelset Hinseberg.

– Det var en knepig tid. Men jag anpassade mig för jag hade inget annat val. Det är klart att det inte var stimulerande att vara inlåst från halv åtta varje kväll och packa skruv i kartonger hela dagarna. Jag lärde mig mer om droger inne på kåken än ute på gatan. Samtidigt satt en del av de andra intagna inne på åtta år, så jag kunde haft det värre.

När hon muckat kom hon efter en tid tillbaka till Göteborg. Men allt var inte som tidigare. Hon fick reda på att expojkvännen, som hon inte träffat sedan rättegången, var död. Beskedet fick hon via Facebook. Han hade tagit sitt liv. Hon berättar att hon vill vara med i det här reportaget för att berätta sin historia och hedra minnet av sin expojkvän.

Vi går in på torget och Puma pekar mot en trappa som leder upp till en avsats med överblick över torget. Hon går upp och sätter sig på en träbänk, tittar ut över den öppna platsen och berättar om valet att återvända till Göteborg.

– Jag har haft fyra lägenhetschanser, men har knarkat bort alla. Allt jag känner till från tidig ålder är egentligen gatan. Göteborg är jag är bekant med, och hade jag varit hemlös i en annan stad hade jag fått börja om från början. Jag har varit bostadslös i Stockholm också. Det var mycket stressigare.
Numera har hon någonstans att sova, och får hjälp av kyrkan.

Hur fördrev du tiden som hemlös?
– Då kunde jag ta en spårvagn långt utåt skogen. Jag var väldigt rastlös och paranoid när jag missbrukade. Jag försökte hela tiden att röra på mig. Jag visste att all paranoia egentligen bara satt i mitt eget huvud, men det var reptilhjärnan som styrde.

Vi bestämmer att röra oss tillbaka mot Brunnsparken igen och på spårvagnen får jag syn på Pumas tatuering på vänsterhanden. Vid höger handled sitter ett armband med texten: ”Grant me the serenity to accept the things I cannot change, the courage to change the things I can, and the wisdom to know the difference”, ett utdrag ur sinnesrobönen. Hon drar upp tröjärmen till axeln. Vita ärr i hennes armveck sticker ut mot hennes mörka hudton.

Ångrar du något från tiden när du missbrukade?
– Massor av saker. Jag har rånat och misshandlat människor. Klart jag har ångest ibland, men jag kan inte få det ogjort.

När spårvagnen stannar vid Brunnsparken har det blivit mörkt, men folk är fortfarande i rörelse. Puma tänder en cigarett och vi vandrar utmed vattnet mot Stenpiren. Under promenaden berättar Puma om hur viktig kyrkan varit för hennes tillfrisknande. Att hon kunnat vända sig dit när saker varit jobbiga och att hon gått från ateist till troende.

Hur ser du på din framtid?
– Jag ser inte att jag har någon direkt framtid. Jag hoppas att jag kan hålla mig nykter, men inte så mycket mer.

 

Puma vill med sin berättelse hedra minnet av sin pojkvän. Samtidigt vill hon skänka en tanke till de allra första Faktumförsäljarna som inte längre lever. Och till alla andra hemlösa.