Posted by & filed under Nytt nummer.

“Jag är här på lånad tid”, säger Juha Mulari, som trots fulltecknad turnésommar inte vågar lita på att lyckan har vänt. I Faktum #152 berättar han om hur han hamnade på kåken på grund av Orup och om sitt livs värsta dag när han i självförsvar knivskar en man till döds. Möt de som vågat sätta saxen i det allra heligaste. ”Nu blir det inga barn gjorda” säger Mikael Nilsson i vårt reportage om manlig sterilisering. Äntligen hemma. Viktor Salmberg bodde i rätt stad. Tack vare en borgensförbindelse kunde han flytta hemifrån. Dessutom: Nördarna bakom Retrospelsmässan, dockteater för vuxna, fotboll för ensamkommande flyktingbarn och Susanna Alakoski om anhörigsorg. Nummer #152 hittar du på gatan hos din närmsta Faktumförsäjare. Ut och köp, vi ses på stan!

Posted by & filed under Pressmeddelande.

PRESSMEDDELANDE                          2105-04-22

Det saknas något viktigt

 

En cykel utan hjul, ett koppel utan hund och en blomkruka utan blomma.
Det saknas något viktigt.
Tidningen Faktum ska vara den sista pusselbiten för Sveriges mediebyråer.
– Vi vill få bort fördomarna om vår läsekrets, säger VD Åse Henell.

Tidningen Faktum, Götalands gatutidning, väcker i veckan stor uppmärksamhet hos ett antal stora, svenska mediebyråer med sin gerillakampanj Det saknas något viktigt! Utanför fyra utvalda mediabyråers kontor finns i dag bland annat en cykel utan hjul, en tidning utan sidor och ett koppel utan hund och i brevlådan hos utvalda mediabyråer och marknadschefer damp det igår ner ett pussel med en saknad bit.

– Vi uppmärksammar Tidningen Faktums kraft, spridning och läsarskara. Att tidningen borde vara en naturlig pusselbit i mediebyråernas marknadsmix, sägerChristopher Ahlström, varumärkesstrateg på Invinn, som tillsammans med Faktum skapat kampanjen.

Tidningen Faktum går mot strömmen för tryckta medier och ökar ständigt sin upplaga. Läsarundersökningar visar att tidningen köps för sitt innehåll och inte för den goda sakens skull. Trots detta finns det en fördom om att tidningens läsare är annorlunda mot andra magasins, något som hittills gjort det svårare för Faktum att sälja annonser.

– Våra 133 000 läsare är välutbildade och medvetna stadsbor. De gillar kultur, resor och mat och läser oss för våra vassa personporträtt och prisbelönta gräv. En perfekt målgrupp för väldigt många annonsörer, säger Åse Henell, VD på tidningen Faktum. 

Utskicket följs dagen efter upp med den saknade pusselbiten tillsammans med en förklarande text med det övergripande budskapet ”Det saknas något viktigt i er mediemix”.  

För frågor och ytterligare information kontakta:


Åse Henell, VD för Faktum: 0760-070618
Christopher Ahlström, Varumärkesstrateg Invinn: 070-845 71 21

Posted by & filed under Profilintervju.

Ingvar Oldsberg X 2. Bingolottos programledare står intill sin avbild utanför tevestudion nära Gamlestadstorget i Göteborg.

I 30 år har han varit Sveriges svar på David Letterman. Och till slut har han nu hunnit ikapp sitt öde. Äntligen kan han ropa bingo. Faktum försöker fånga Göteborgs mest gäckande skugga. Oldsberg om faderskap, tur och olyckor.

Glasögonen åker av. Och vänsterskalmen in i mungipan, i rät vinkel mot ett ”million dollar smile”. Ingvar Oldsberg sitter bakom sitt lettermanska skrivbord, vars front och sidor är täckta av massivt trä ner till golvet. Det lika gäckande som förföriska leende han avfyrar åt sändningsproducenten Mats Stålsjös håll är Oldsbergs massförstörelsevapen. Det ingjuter en känsla av charmerande labilitet. Mats har vänt sig till det vandrande uppslagsverket med en språkfråga.

– Heter det bingot eller bingon? Jag brukar säga bingot.

Ingvar Oldsberg reser sig mycket sakta upp ur stolen. Med sina 1,86 är han längre än vad man tror – att döma av hans uppenbarelse i teverutan. Men det märks att han inte är precis purung. Han har svårt med högerknät. Undslipper sig en pust innan han åter fixerar producenten med sitt vänliga grin.

– Jahajaja, kluckar han.

Så vänder han sig mot oss.

– Vad vill ni göra? Det är inte så länge jag kan vara med er. Jag måste in i sminket och sen låser jag in mig i logen. Där kommer ingen in. Sen är det sändning. ”I can’t be with you all the time”, så att säga.

Och så ett miljondollarsmajl på det.

Så har det hållit på. Jakten på den gäckande Oldsberg. Han är inte helt lätt att göra upp tider med, låter oss gärna förstå att han har många bollar i luften. Ibland går det fram många signaler när man ringer. Ibland låter det som att han lägger på utan att svara. Men bara en gång hamnar jag hos telefonsvararen: ”Ord skapar meningar, lämna en mening med ord och mening i. Det här är Ingvar Oldsberg.”

Det här är gåtan Ingvar Oldsberg. Det kryptiska oraklet av köksbordsbildning. En paradox, inte av det postmoderna snit- tet, utan av den gamla skolan. Han har, som kanske enda kändis, sitt nummer lista hos Eniro och lyfter oftast på luren. Är ute och ränner på stan och hälsar glatt på främlingar, men släpper ändå inte riktigt in en. Känns inte alltid helt närvarande.

Han beskriver målande och länge trevliga minnen från förr, men är mer kortfattad kring minnen som bränns. Framställs av många som stött på honom – i yrkeslivet eller på krogen – som en makalöst trevlig prick. Medan vissa hävdar raka motsatsen. ”En skam för manligheten”, har till exempel Jan Guillou sagt. Varför? Guillou vill inte utveckla och Oldsberg säger sig inte ha någon aning om vad det hårda omdömet kan bero på. Vill inte ens gissa.

– Har Guillou problem med mig så är det hans problem.

Vill till TV4

I köket bakom Bingolottostudion står Morgan Karlsson och Ola-Conny Wallgren – kända från Ullared och spinoffserien En stark resa. De är kvällens huvudgäster. Ingvar är inne i sin loge. Där ingen kommer in.

– Jag njuter av det här, fast det är jobb. Föräldrarna har spelat Bingolotto förut, säger Morgan.

Han berättar för alla som vill lyssna – och det vill alla – om sin kamp mot vikten.

– Jag har gått ner åtta kilo. Jag vägde 98 förut. Men magen är kvar, den vill inte ge med sig. Fast jag har simmat, gått och ändrat kost.

– Magen tar längst tid, tröstar en tant.

Men Morgan verkar ändå rätt oberörd av sina numera 90 pannor. När allt kommer omkring ska han ju få vara med i Bingolotto. Även om han emellanåt kanske försöker spela lite klädsamt blasé.

– Ingvar har handplockat oss. När jag är så känd som jag är spelar det ingen roll om man blir mer känd.

Den uppsluppna stämningen flyttar tillbaka till den 1 100 kvadratmeter stora studion, inredd som en blandning av casino, bibliotek och jaktstuga. Troféer, lyckohjul och bokhyllor på väggarna, en popcornmaskin vid Ingvars sida.

Hans dotter Viktoria Oldsberg, 25, konkurrerar om att fylla karismakvoten. Två färgklickar och energiknippen i varsin ände av åldersskalan. Det är första gången far och dotter jobbar tillsammans. Men Viktoria är ingen novis i tevebranschen. Hon har stått i kulisserna i flera av Filip Hammars och Fredrik Wikingssons produktioner, jobbat med TV3-programmet 69 saker du vill veta om sex och Hasselhoff – en svensk talkshow.

Nu bokar hon huvudgästerna, sköter researchen och rycker in som inslagsreporter i Bingolotto. Något av en främmande fågel i studion med sin orangea tröja med trycket ”STOCKHOLM – BERLIN” och en svart hatt över det blonda hårsvallet.

– Det funkar bra att jobba med pappa. Vi är väldigt lika. Har samma tänk och samma leverne. Och det är fantastiskt för mig med all kunskap han kan lära ut, men bra för honom också med ungt blod. Jag kan bidra med hur man når ut i sociala medier till exempel, säger Viktoria.

Lite udda, tänker man, att en ung tjej som surfat i Australien och gjort hipsterteve i Stockholm numera är bingovärdinna.

– Jag har aldrig spelat Bingolotto med pappa, men jag sålde en hel del lotter när jag spelade handboll på Lokets tid. Det här formatet är en utmaning. Vi vill få in det i TV4 igen, det känns kul att ha drömmen om att det kan bli så.

Är det en rimlig dröm för en 25-åring i hatt och superurbant tryck på tröjan?

– Hade jag inte jobbat hade jag suttit hemma och tittat. Det

är ganska mycket söndagsångest sista dagen på veckan annars. Men så är det ju inte nu.

Dottern Viktoria Oldsberg hjälper - i egenskap av producent - sin pappa bakom kulisserna. Alexander Lukas

Ingvar ser belåten ut bakom sitt skrivbord. Det går bra nu.
– Vi säljer fler lotter i dag än 2007 när Bingolotto gick i TV4, säger han.

I Bingolottostudion trampar ingen i hamsterhjulet. Här är tillvaron ett lyckohjul. Det här sammanhanget är Ingvar Oldsbergs gebit. Inte bara för att han var påtänkt för rollen redan innan Leif ”Loket” Olsson fick jobbet 1998.

– Jag hade skrivit på kontraktet redan. Jag sa det till Loket: ”Jag fick pengarna, du fick programmet. Vi kör på det konceptet framöver också, tycker jag.” Loket blev inte glad.

Tevekollegan Fredrik Belfrage har i SvD beskrivit Oldsberg som en karaktär som har stor, kanske lite väl stor, aptit på livet.

– När han skojar så skojar han ordentligt. När han kör bil ligger han på gränsen. När han äter så äter han fort. När han dricker blir det gränsfall. Nästan lite glupsk på allt. Han är inget flockdjur utan går sina egna vägar.

Ingvar spelar inte själv, vare sig på lotto eller kort.

– Bara fotboll och sånt.

Han känns annars som en given hasardspelare. En turgubbe.

– Ja, jag är nog lite Alexander Lukas, skrattar han när vi till slut lyckats få till en intervjutid i lugn och ro på Ingvars stamhak Chez Amis på Vasaplatsen i Göteborg, i samma port som han har sin bostad.

Och kanske spelar han inte roulett, men han gamblar med livet.

I slutet på augusti var han ute och körde med sin Alfa Romeo på vägen mellan Borås och Göteborg. I höjd med Berte kvarn small det plötsligt i motorn just som han var i färd med att köra om en långtradare.

– Det blev alldeles vitt i bilen. Som Lützendimma. Jag kom ut, satte upp en varningstriangel och ringde direkt till Alfa Romeo och beställde en ny bil. Det är rätt konstigt egentligen. Sen ringde jag bärgaren.

Oldsberg har tur när han spelar. Men otur i kärlek. Eller förresten är det nog snarare omgivningen som har otur. Sonen Staffan har sagt att pappa inte var hemma mycket under barndomen och att deras relation är bättre i vuxen ålder.

– Saken är den att jag var borta så mycket att det kanske inte var en relation. Laila fick klä skott.

Första hustrun Laila var först med att bli utsatt för karriärkonkurrens. Efter några framgångsrika radioinslag blev Oldsberg uppkallad till tevehuset i Stockholm och fick träffa Lennart Hyland.

– Hoho, välkommen ”Oldsbom”! Här har du något att lära, sa mannen som på den tiden personifierade svensk teve.

– Ja, du ”Hyfjell”, det här kan jag redan, svarade Oldsberg.

Han gifte om sig med krögardottern Monica från Ystad under fotbolls-VM i Spanien 1982. Där fick de invänta en hindersprövning i en vecka på hotellet.

– Min producent Lennart Hjelbe kom in på rummet varje dag och frågade om det var badbyxor eller bröllopsklänning i dag?

När de till slut kunde vigas på svenska ambassaden i Madrid, en dag innan Monica skulle åka hem, tog Ingvar med sin brud på bröllopslunch – på McDonalds.

– Vi var finklädda och jag höll en vissnande brudbukett i handen. Har man sysslat med mat hela livet känns det lite fattigt med McDonalds. Men jag var kär. Så jag åt en hamburgare i 40 graders värme och blev ordentligt magsjuk. På bröllopsmiddagen fick jag smita ut så fort det serverades en ny rätt, säger Monica Oldsberg.

Bingolotto har fått en nytändning med Ingvar i programledarrollen.Svenskstad i USA

Det andra äktenskapet höll fram till 1984. Två år senare bröt han upp även yrkesmässigt. Eller försökte åtminstone.

– Jag gick upp till Steen Priwin, som var en fantastisk redaktionschef på SVT Göteborg och som hjälpte mig oerhört mycket. Jag sa att jag var trött på ingenmanslandet, konferenserna och modulerna som alla satt i. Det var långa vägar till beslut.

Oldsberg sa upp sig och flyttade in i en etta på Föreningsgatan.

– Sen insåg jag att jag inte hade pengar till hyran. Då ringde Steen och sa ”jag förstår var du menar”. Han erbjöd mig ett kontrakt som programledare, ”men du behöver inte vara här”. Jag fick vara ute på stan och träffa dem jag behövde.

Tur igen. Oldsberg har förstås också några smärre katastrofer på sitt cv. Men även de kan, med lite perspektiv, betraktas som framgångssagor. När yngsta dottern var sex månader tog han med Viktoria och hennes mamma Gunilla till USA. I den kaliforniska svenskstaden Kingsburg med 17 kyrkor och 7 000 invånare spontanköpte han ett hus och försökte locka dit västsvenska företag.

– Jag lyckades få dit ett och ett halvt. Triumfglass och en dam från Värmland som hade en syateljé.

I vart fall fick minstingen Viktoria mer närkontakt med sin pappa än de äldre syskonen. Men pappa hade förstås många andra bollar i luften även under hennes uppväxt. Det sista stora hobbyprojektet blev Oldsbeach – ett konstgjort strandparadis i Mölndal där man kan sola i 30 graders värme året runt.

– Jag läste att Volvo hade en lampa som gjorde att de här i Sverige kunde testa bilarna för det solljus i alla länder de ex- porterar till, till exempel Nya Zeeland! Lamporna värmde precis som UV-strålar. Lampor som gör dig brun, men är ofarliga!

Tillsammans med en uppfinnare från Vänersborg satte Oldsberg spaden i jorden och skapade en tropisk playa. Men efter några år gick det inte ihop längre.

– Jag är inte affärsman nog att knyta ihop säcken. Jag har fler idéer än vad jag lyckats förverkliga.

Men Ingvar har aldrig låtit sig bekommas av misslyckanden.

– Jag ser inte problem för nedgången är en förutsättning för framgång. Jag har nog aldrig tagit åt mig av världsliga saker.

För full för flyget

Den enda motgång som verkligen tycks ha gjort intryck på honom är cancern. Två gånger har den förmörkat Oldsbergs liv.

– Min bror Peter dog 1990. Vi växte upp tillsammans i Mölnlycke under väldigt bra omständigheter. Och vi var alltid polare. Alltid ”on speaking terms”. Det var en väsentlig del av mig själv som gick bort.

I början på 2011 drabbades Ingvar själv av kräftan. På Östra sjukhuset i Göteborg upptäckte man den inte trots att Ingvar var inne med ”en kula i baken” flera gånger.

– Det gör mig så förbannad att äldre människor, som går till doktorn med hatten i hand och bugar och finner sig, får stå ut med sånt här. Jag kan ju tala för mig. Jag gick till Carlanderska på eget initiativ och kollade upp till slut.

På betydligt mindre allvar tar Ingvar de rykten om osunda alkoholvanor som förföljt honom genom åren. Som när han inte fick kliva på ett flygplan för att han var för rund under fötterna.

– Nächstes Flug, sa de på Austrian Airlines, haha.

Han har blivit gripen av polis och på Orust där han har ett hus sägs det att när man ser en tom taxi sent på natten komma körande är det Oldsberg som ligger i baksätet.

– Det är som med fruar och skilsmässor. Jag betraktar det som en del av mitt liv. Konstigare är det inte. Det finns större grejer, rent filosofiskt.

Numera dricker han på sin höjd ett glas sangria när han är ute med kärleken, Maria.

– Visst har det blivit för trevligt helt plötsligt ibland. Men jag har aldrig känt driften att fortsätta nästa dag. Och Sturm-und-Drang-åren ligger långt bakom mig. Det var upp till att jag var fyrtio år, någonting.

Så fyrar han av sitt miljondollarsleende. Som att han tänker ”nächstes Flug”. ”I can’t be with you all the time.” Det där är bara värdsligt. Rappa på.

När vi avslutat intervjun nästan på utsatt tid och jag hunnit bort till min cykel springer Oldsberg ikapp mig som om det gamla knäet plötsligt tillhörde en 22-åring.

– Du, en sak till. Det där med alkoholen. Det kan vara liten skillnad mellan succé och fiasko. Vi tar så mycket för givet, men det är ingen garanti. Det kan också vara lika liten skillnad att komma tillbaka.

Fullt ös i Bingolottostudion.

Har du själv upplevt dig balansera på den tunna röda linjen?

– Nej, det har jag inte. Men å andra sidan: det kanske man inte känner. Min livsinställning är ju positiv. Jag har haft turen att jobba med det jag tycker om. Arbete är också en förutsättning för att klara sig. Är man arbetslös är det inte konstigt att det kan gå fel. Många av oss skulle kunna sitta där som tiggare. Vi får inte döma.

Han kluckar fram sitt karakteristiska skratt. Det porlar självmedvetet, inte dömande.

 

Bingo för Oldsberg

Sedan Ingvar Oldsberg tog över Bingolotto i augusti 2014 har programmet hittills snittat närmare 270 000 tusen tittare jämfört med 220 000 i fjol. En uppgång på 23 procent.
Lottförsäljningen har ökat med 33 procent sedan förra hösten.

Bingolotto uppskattas dra in 130 miljoner kronor under hela verksamhetsåret, eller cirka tre miljoner i veckan. Det gör att de har råd att avstå från reklamavbrott.
Dessutom har Ingvar fått igenom sitt krav att förlänga programmet med 45 minuter.

 

oldsberg1 

Posted by & filed under Nyheter.

Aaron Israelson intervjuades i GP om Faktums succéjournalistik julen 2013.

Efter fyra succéår slutar Faktums chefredaktör för nya gatutidningsäventyr i Rumänien. I höst ska han undersöka möjligheterna att starta en gatutidning som kan bidra till försörjningen för fattiga romer i deras hemland. Här skriver Aaron om tiden på Faktum och framtiden.

”Det är så jävla skönt att kunna sluta med flaggan i topp”, sa Ebbot Lundberg när Soundtrack Of Our Lives till slut packade ihop gitarrfodralen och trumsetet för gott 2012.

Det är nog en inte helt enkel konst det där – att ”sluta på topp”.

Borde till exempel Soundtrack i själva verket kanske ha lagt ner efter albumet Behind the Music 2001? Eller till och med redan 1991?

När stod deras stjärna som högst? Sådant kan man ibland se först långt i efterhand. Eller så får man aldrig veta. I värsta fall förblir himlavalvet alldeles mörkt.

När jag, för min egen del, ser tillbaka på mina snart fyra år som chefredaktör på Faktum hade det där mest stjärnklara tillfället kunnat vara lite när som helst.

Och det skriver jag inte för att låta kaxig.

Tvärtom vill jag lova att Faktums framgångssaga under de senaste åren är resultatet av många människors hårda arbete. Jag har begåvats med – bokstavligt talat – helt enastående kollegor: Josephine Freje, Anna Wallenlind Nuvunga, Mario Prhat, Kajsa Bergström, Henrik Björck Wigartz, Maria Dahmén, Ina Lundström, Gustaf Rönneklev och Åse Henell för att bara nämna några.

Så har vi haft osannolikt mycket tur.

Men det har varit ett triumftåg, det är svårt att hävda något annat.

I mitt första nummer av Faktum fick jag en exklusiv intervju med Camilla Henemark, ett år efter avslöjandet som fick kungen att vilja vända blad. Intervjun tog sig in på Expressens löpsedel och rewritevägen ända bort till Finland och Tyskland. Dessutom ställde vi till med skandal i sprutbytesfrågan med kontroversiell bildsättning av ett starkt grävjobb signerat Aron Flam.  

Plötsligt inför mitt nummer två fanns Faktum även i Skåne och det firade vi med att sätta Lars Vilks på omslaget, med den kusligt ödesmättade frågan ”Hur länge lever Lars?”, orden vilande över hans berömda yxa.

Många av våra profilintervjuer under de här fyra åren har väckt debatt och blivit återgivna i andra medier. Jonas Gardell som rev upp en lång fejd på DN Kultur efter att han i Faktum pratat om att Eva Dahlgren och Efva Attling hade skolkat från kampen och att ”inga lesbiska dog i aids”. Mytomanen Håkan Hellström. Anne Lundberg om sin svårt alkoholiserade far. Den ”rehabiliterade leninisten” Laleh. Superdivan Ruth Vega Fernandez. Hiphopstajlade Lill-Babs. Sviniga Ken Ring. Carolina Klüft som Gollum. Svåra The Knife. Anna Mannheimer i sorg.

Sen har vi förstås grävt och rotat i orättvisor. Långt innan någon regering kom på tanken att skära i rot-avdragen avslöjade vi det omfattande fusket i rot-träsket. Vi lyckades som första medium dra brallorna av teveterapeuten, bedragaren och manipulatören Jonas Gåde, utan att bli fällda av PO eller PON. Vi har granskat psykiatrin och matsvindlare.

Vi fick Göteborgs stad att darra när de två år i rad hamnade sist i Faktumindex – ett mått över utanförskapet i några av landets största kommuner – och det blev världsnyhet via BBC.

Reportage om svenskarna som tigger i Spanien, om den rumänske tiggaren i Sverige som vann på lotto, eller offer för så kallad hederskultur som hamnar i hemlöshet, och avslöjanden om Waldorfskolor, har fått stor spridning.

Dessutom har vi synts med kampanjer som Kändisar på stan, där Janne Josefsson och Amanda Ooms med flera vikarierat för Faktumförsäljarna. Belönats med Guldägg för Faktum Hotels. Hyrt ut barberare på Way out West. Med Faktumgalan har vi två gånger gett gatan en gala och prisat många av dem som bryter utanförskap.

Tack vare allt detta har vi själva blivit bättre på att bryta utanförskap. Vi hjälper dubbelt så många Faktumförsäljare till jobb och säljer dubbelt så många tidningar i dag jämfört med för fyra år sedan.

Med en fördubbling i Orvesto- och TS-siffror är Faktum numera största tidskriften i kategorin Samhälle. Och vi har, i dessa tidningsdödens dagar nästan en smula makabert, beskrivits som ”tidningen som går mot strömmen”.

Den nyligen genomförda läsarundersökningen ger oss toppbetyg.

Så när var mitt Soundtrack moment? Eller är det nu?

Att tidpunkten inträffar kort efter att Faktum vunnit två nomineringar och en Guldspade får nog mest ses som en tillfällighet. Liksom att den infaller efter en skur av uppskakande förflyttningar av de tunga pjäserna i medie-Göteborg.

Låt oss snarare kalla det dramaturgisk inramning.

Anledningen är delvis mer trivial än så. När jag satt i min anställningsintervju våren 2011 frågade styrelsen hur länge jag tänkte stanna. Jag sa som det var: fyra år och då ska jag ha uppnått målen. Det har jag gjort nu.

Vi är dubbelt så stora, Faktum fått genomslag på riksplan och har en betydligt starkare position i Göteborg. Vi har etablerat oss i många fler städer.

Jag har, som en annan nyligen avhoppad chefredaktör gjort med en av våra göteborgskonkurrenter, ”satt oss på kartan”.

Den andra anledningen känns mer angelägen.

Jag slutar på Faktum för att påbörja något nytt och möjligen kastar jag mig då lika huvudstupa in i äventyret som tidigare nämnda nyss avgångna chefredaktör.

I höst har jag hunnit lämna över till min efterträdare, som nu ska börja rekryteras.

Då flyttar jag till min mammas hemland. Jag ska bo i Bukarest och undersöka möjligheterna att förverkliga en gammal dröm: att starta upp en gatutidning i Rumänien.

Jag tror på att exportera framgångsrika modeller för att bryta fattigdom och utanförskap. Och jag tror att jag med mina erfarenheter och språkkunskaper kanske kan bidra till att erbjuda fler fattiga rumänska romer ett alternativ till tiggeriet. I bästa fall kan jag också bidra något till att bryta fördomar om dem.

Jobb, folkbildning, utbildning och värderingsskiften är centrala komponenter i förändringsprocesser. Det visar erfarenheter från bland annat Spanien. Inom det klustret kommer jag att försöka bidra, med bland annat en gatutidning som verktyg.

Projektet är inte på något sätt riskfritt eller okomplicerat.

Men det är kanske här mitt Soundtrack moment inträder.

Det känns som att tiden för det här är nu. För jag upplever att både engagemanget för de fattiga romernas situation i Rumänien för tillfället är som störst i Sverige och för att jag tror att jordmånen för förändring i deras hemland är ovanligt bördig just nu.

Det kan vara den sista chansen på länge. Så jag måste försöka.

Jag blir alltså kvar på Faktum en bit över sommaren. Ett utdraget och därmed knappast mindre smärtsamt farväl.

Det är däremot sjukt kul att vi innan jag lämnar ska ha inlett en omgörningsprocess av tidningen, som min efterträdare får slutföra i höst. Faktum ska förstås fortsätta bli ännu vassare också efter mig.

Det här är inget slutgiltigt eller totalt farväl av Sverige eller Göteborg. Jag ser för mig att jag kommer att frilansa en del från Rumänien, Centraleuropa och Balkan och lär alltså förhoppningsvis dyka upp i spalterna också framöver.

Tills i höst hittar ni mig i Faktum och tills vidare bland GP:s krönikörer en gång i månaden.

Jag kommer också, så länge jag får, fortsätta jobba inom ramen för mina styrelseuppdrag i stiftelsen Torgny Segerstedts minne och Publicistklubben Västra.

Och varje gång jag är på besök i någon av ”våra” städer ska jag tjacka en Faktum.

Det är inte, för att återgå till Ebbot, ”så jävla skönt att sluta”. Ens med ”flaggan i topp”.

Men som Ebbot sjunger tillsammans med Teddybears: There’s a riot going on.

Där som här.

Här hemma får andra föra kampen vidare. De står redan rustade och redo.

Jag vill under en tid göra det lilla jag kan för att försöka överbrygga klyftan mellan det europeiska majoritetssamhället och kontinentens största minoritet i det land där många av dessa problem har sitt ursprung. Jag tar min kamp till Rumänien.

 

Med vänlig hälsning, 

 

Aaron Israelson

P.S. Ni som vill kommer förstås kunna följa projektet i alla nu och i framtiden tillgängliga kanaler. Förhoppningsvis kommer somliga av er kanske rentutav vilja bidra själva med något framöver. Vi hörs mer om detta.

Posted by & filed under Nyheter.

Allt fler unga har ingenstans att bo. Det vittnar åtminstone frivilligorganisationerna om. Men från ansvarigt håll förnekas det.

Det vi med säkerhet kan säga är att nya grupper tar allt större plats i hemlöshetsstatistiken.

I en serie artiklar granskar Faktum den okända hemlösheten. Vi börjar med de unga.

homeless+(1)

Ahmeds historia:

”Vill bara ha lugn och ro”

När Ahmed var 18 stack han hemifrån. Han orkade inte med allt bråk och skrik och fick dessutom höra att han inte var välkommen tillbaka. Han bor i en mellanstor svensk stad och är i dag 21 år gammal.

Dagen han stack vandrade han ner på stan och gick planlöst omkring tills det blev mörkt.

Då gick han in på en nattöppen McDonalds och tillbringade natten där, tillsammans med andra som inte hade någon annanstans att ta vägen.

– Jag vill bara ha lugn och ro, inte höra bråk och skrik hela tiden. Allt jag vill är att få lugn och ro att plugga och jobba och kan koncentrera mig, berättar han.

På morgonen gick han till socialen, som gav honom en lapp med ett telefonnummer. ”Ring varje morgon för att höra om vi har någon plats där du kan bo”, sa de. Fem morgnar i rad ringde Ahmed, och fem morgnar i rad fick han höra att det fanns andra före honom som var i större behov av boende. Han blev allt mer trött och orkade inte koncentrera sig i skolan.

– Jag fortsatte ringa det här numret. ”Tyvärr finns det ingen plats. Ring i morgon.”

– Så fortsatte det. Jag var trött i skolan och orkade inte plugga.

Till sist fick han en tillfällig lägenhet, där han nu bor i väntan på något mer permanent.

– Det är dumt att man som ung inte får hjälp när man behöver det. Speciellt om man inte har drogproblem ens, då borde man få hjälp, säger han.

 

Jonathans passion är parkour - träningsformen som låter urban arkitektur bli en hinderbana.

Jonathans historia: 

“Packa ihop och dra”

Redan när Jonathan var 16 år började hans styvfar säga till honom att förbereda sig för att flytta hemifrån så fort han blivit myndig. Jonathan trodde att han skojade, trots att bråken mellan honom och styvfadern och styvfaderns dotter avlöste varandra. Så var inte fallet. Inte långt efter Jonathans 18:e födelsedag kom han hem från skolan och fick höra att han inte längre var välkommen i villan som han kallat sitt hem i hela sitt liv.

“Packa ihop och dra”, var budskapet. Det gjorde han.

Jonathan återvände då och då för att äta, men bara när ingen var hemma. Han ville inte riskera att stöta på sin styvfar, en person som han då som nu ser som en förebild, men som han visste kunde få häftiga vredesutbrott.

Men det tog inte lång tid innan matstölderna upptäcktes, och som väntat följde en utskällning och krav på återbetalning.

– Efter det vågade jag inte gå hem alls. Jag började sakta anpassa mig till att helt bo på gatan.

Under ett års tid levde Jonathan på gatan. Han sov där han kunde, och livnärde sig till största del på energidryck. När han frös tränade han parkour, en sport som går ut på att använda stadens infrastruktur som hinderbana. Han säger att det höll både kylan och tankarna borta.

– Det var långa, kalla nätter. Ibland drev jag omkring och väntade på att Centralen skulle öppna. Då blir man deprimerad. Allt blir svart.

Jonathan hyr i dag källaren i sin mormors lägenhet. Han har ett jobb men kan inte planera längre än några timmar framåt. Han säger att det inte går att veta hur framtiden ser ut i morgon, nästa vecka eller nästa månad. Därför är det bäst att inte planera något. Helt plötsligt kanske man hamnar på gatan igen.

– Jag började känna mig trygg igen för bara några månader sen. Men jag vågar inte lita på att den tryggheten kommer finnas kvar.

Fotnot: Jonathan och Ahmed heter egentligen något annat.

I papperstidningen (Faktum #151) som finns ute på stan till och med den 28 april kan du läsa mer om unga hemlösa. Serien Okänd hemlöshet fortsätter i höst.

Posted by & filed under Nytt nummer.

Håll utkik ute på stan! Nu kan du köpa Faktum #151 hos din närmaste Faktumförsäljare – alltid i ett gathörn nära dig. 

I Faktum #151 kan vi bland annat bjuda på:

* Rosa Taikon. “USA har sin Rosa Parks, Europa har sin Rosa Taikon.” Faktum träffar silversmeden och aktivisten, som sedan sextiotalet kämpat för mänskliga rättigheter. Nu lovar hon att återuppta silversmidet också.
* Unga hemlösa. Jazmine var 14 år när hon blev hemlös. David har haft oddsen mot sig ända sedan barnsben. Faktum riktar strålkastarljuset mot den dolda hemlösheten i en serie artiklar. Vi börjar med unga på glid bort från bostad, jobb och samhälle.

* Psalmsångarna, som demonstrerade mot nazister i Jönköping med sina röster dömdes i hovrätten. Faktum har följt fallet.

Dessutom: Tuffaste hinderbanorna, hiphopigaste bakelserna, världens bästa thaiboxare, myror i vardagsrummet, lögnarpanel och en lyckosam lokförare. Plus mycket mer! Köp nya Faktum redan i dag!

Posted by & filed under Nyheter.

Guldspadevinnarna Josephine Freje (t.v.) och Julija Sidner från gatutidningen Faktum i Jönköping 2015.
Du läser just nu en ymningt prisad tidning. Två nomineringar av tre möjliga – och en Guldspade av en möjlig. Det blev facit för gatutidningen Faktum efter helgens guldgala i Jönköping. 
 
I helgen var det Grävseminiarium på Elmiamässan i vackert belägna Jönköping. Några av medievärldens finaste priser delades ut till landets bästa grävande journalister.
 
Josephine Freje kramar om Faktums chefredaktör Aaron Israelson med segercigarren i beredskap.
 
Tidningen Faktum var nominerad för två grävarbeten i kategorin “Tidskrift”:
 
Anna Wallenlind Nuvungas reportage Matsvindlaren – om Simon Eisners företag Allwin som distribuerade dålig och olaglig mat till hemlösa och socialt utsatta från bland annat 7Eleven.
 
Och Josephine Frejes granskande artikelserie om psykiatrin – Psykbryt. Som avslöjade bristande säkerhetsrutiner som lett till allvarliga skador och dödsfall inom vården av psykiskt sköra patienter.
 
Guldspaden i kategorin “Tidskrift” 2014 gick till Josephine Freje och researchern Julija Sidner för Psykbryt.
Guldspaden i Jönköping 2015.
– Vi har levt i högar med papper och lådor av misär, suttit i timmar med borderline-tjejer som pratar om fem saker samtidigt, gråtit med föräldrar och levt som psykiatripersonal på nätet. Vi har använt alla metoder som krävs för att göra ett ordentligt gräv, sa Josephine Freje i samband med att hon tog emot Guldspaden på Elmias scen i Jönköping.
 

Posted by & filed under Pressmeddelande.

Pressmeddelande Göteborg 150311

Faktum sluter exklusivt avtal med GAIS 
– Självklart att två uppstickare ska jobba ihop, säger Faktums VD Åse Henell.

Götalands gatutidning Faktum skriver i dag på GAIS födelsedag under ett avtal med fotbollsklubben GAIS. Det handlar om ett exklusivt samarbete inom herrfotbollen där de båda parterna planerar att använda varandras nätverk och kontakter för att växa tillsammans.
För Faktums VD Åse Henell är samarbetet med just GAIS helt logiskt. – Vi är outsidern som vill uppåt och framåt. Resultatet ska alltid överglänsa förutsättningarna och detsamma gäller för GAIS, säger hon.

Avtalets skrivs inledningsvis på två år med en målsättning och ambition att skapa ett långsiktigt samarbete. Syftet med samarbetet är att tillsammans utveckla och stärka parternas respektive marknad.

 

-Vi ser samarbetet med Faktum som väldigt naturligt och det är till fullo något som passar in i den värdegrund vi antagit i GAIS. Efter att dessutom ha träffat representanter för Faktum, så är vi i GAIS extra övertygade om att vi skall kunna göra något riktigt bra ihop, säger Tomas Andersson Ordförande i GAIS.

 

I samband med GAIS hemmamatcher kommer försäljare från Faktum att sälja tidningen på Gamla Ullevi vilket känns oerhört positivt. Att ta tillvara på varandras nätverk och tillsammans hitta nya möjligheter för utveckling under året känns inspirerande från bägge parter. Och självklart kommer vi få se Faktums logga på Gais matchdräkt under årets säsong.

 

-Många av våra försäljare har GAIS närmast hjärtat och jag tror att många GAIS-supportrar är Faktumläsare. Vi står varandra nära, säger Åse Henell, Faktums VD.

För mer information kontakta:

Tomas Andersson Ordförande GAIS 0705-560260

Faktums VD Åse Henell ase@faktum.se 0760-070618

För högupplösta bilder för fri publicering gå till www.faktum.se/press
Fotograf: Claes Hillén
 
Medverkande bild 1:Jacob Langvik, Jonas Lundén, Åse Henell, Christofer Niklasson, Tomas Andersson, Erik Bergkvist
Medverkande bild 2:Erik Bergkvist ansvarig privatmarknad GAIS och Åse Henell vd Faktum

Posted by & filed under Pressmeddelande.

Pressmeddelande 150304

Faktumplattan Det ordnar sig vol. 2 har sålts i över 4 000 ex på en vecka.
– Sensationellt bra för både försäljarna och för Faktum, säger Faktums VD Åse Henell.

Den 25 februari började Faktumplattan Det ordnar sig vol. 2, där den svenska artisteliten tolkar Faktumförsäljarnas bästa pepplåtar, säljas tillsammans med tidningen på gatan i Götaland. Bara en vecka senare går det att konstatera att succén redan är självskriven.
I skrivande stund har det sålts över 4 000 tidningar med platta, mer än hälften av vad som såldes under tre månader 2014 då föregångaren Det ordnar sig släpptes.

– Vi sålde totalt 8 000 plattor förra året och allt talar för att det blir mer nu. Otroliga siffror i en musikbransch som i nuläget är så gott som helt digital, säger Faktums VD Åse Henell.

På Det ordnar sig vol. 2 medverkar bland andra Bo Kaspers Orkester, Ida Redig, Oscar Zia, Evergrey, Caroline af Ugglas och Annika Norlin och de många stora namnen tillsammans med alla spännande tolkningar ser Åse Henell som anledningen till att plattan flyger ut från hyllan.

– Plattan är för en god sak, för många försäljare gör den stor skillnad i plånboken. Men den har också ett stort musikaliskt värde. Det märker vi på fina recensioner och all lyssnarrespons.

Det ordnar sig vol. 2 säljs tillsammans med Tidningen Faktum på gatan i Göteborg, Malmö, Lund, Helsingborg, Kristianstad, Växjö och Jönköping. Försäljarna köper den för 75:- och säljer den för 150:-, mellanskillnaden är deras lön.

För mer info kolla in www.faktum.se/plattan

Kontakta Faktums VD Åse Henell:
ase@faktum.se
0760-070618

 

Posted by & filed under Nytt nummer.

Nu finns ett rykande färskt nummer av Götalands gatutidning ute på gator och torg. I Faktum #150 bjuder vi på följande godbitar:

* Peter Englund. Den ständige sekreteraren skiljer sig från sin post – trots att han menar att “Svenska Akademien är som ett katolskt äktenskap”. I sin enda längre intervju i samband med sin nyvunna frihet förklarar Peter Englund varför det är dags att stämpla ut.

* Skandaldrottningar. Linda Rosing (numera Thelenius), Marie Picasso (numera Shanta Liora) har gjort karriär i svensk realityteve. Jannica Jalksjö som glamourmodell. Men de har också något annat gemensamt: de kommer alla från samma gudsförgätna håla i Västmanland – Kolbäck. Vi tar reda på om det är något med byns grundvatten som fostrat tre dokusåpagudinnor.
* Blodspår. Faktum följer blodgivarnas röda guld genom omloppet i den miljarbusiness som i USA kallas Big Pharma. Vem tjänar pengar på de svenska blodgivarnas goda vilja? Och vart tar blodet vägen?
Dessutom: Kattmani, bajsmat för barn, post på villovägar, ufo-jakt med Faktumförsäljare, Joel Alme på turné, skrattfest i Malmö och mycket mer.

Du hittar Faktum #150 hos din närmaste Faktumförsäljare – som nu också säljer en fantastisk cd-skiva – Det ordnar sig volym 2 – fullspäckad med grymma låtar. Det ordnar sig säljs enbart inplastad tillsammans med tidningen. Paketet kostar 150 kronor.

Vi ses på stan!

Posted by & filed under Nyheter.

Den 26 februari 2015 är det dags för Faktumgalan igen. Det firar vi med att webbpublicera våra bejublade försäljarporträtt från fjolårets gala. Här kan du kika på videon med Faktumförsäljare Daniela Raluca Cojocaru:

 

httpv://www.youtube.com/watch?v=0pENwou-S7k

 

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Bertil Schöneman

Anne Hietala

Peter Ahlborg

Posted by & filed under Nyheter.

Torsdagen den 26 februari 2015 är det dags för Faktumgalan. I fjol visade vi ett gäng bejublade försäljarporträtt under galakvällen – och det gör vi i år också. Som en liten teaser kan du kolla på förra årets videoporträtt på Faktumförsäljare Peter Ahlborg här:

httpv://youtu.be/a8RfpvwAHaM

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Bertil Schöneman

Anne Hietala

Daniela Cojocaru

Posted by & filed under Nyheter.

Den 26 februari är det dags för Faktumgalan 2015. Det firar vi med att publicera det lika rörande som härliga videoporträttet av Faktumförsäljare Bertil Schöneman från fjolårets Faktumgala. Varsågoda!

httpv://www.youtube.com/watch?v=1VIEtf6fb1I

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Anne Hietala

Peter Ahlborg

Daniela Cojocaru

Posted by & filed under Nyheter.

Vanessa Ileva satt och tiggde utanför Hemsköpsbutiken på Stigbergstorget i Göteborg när butikschefen kom ut och hällde vatten på henne. Men den dömde butikschefen har inte betalat ut hennes skadestånd och ärendet har gått vidare till kronofogden, kan Faktum avslöja. Butikschefen, som hällde vatten på en tiggare, skyller på att han är fattig. 

I november förra året dömdes den 39-årige butikschefen till dagsböter och skadestånd för ofredande. Vid fyra tillfällen för ett år sedan hällde han vatten på bulgariska Vanessa Ileva, som satt och tiggde utanför Hemköpsbutiken på Stigbergstorget i Majorna, Göteborg.

Butikschefen syns på en övervakningsfilm när han kommer ut ur butiken för att "tvätta fönster", som han senare uppgav. I själva verket ser två vittnen hur han siktar på Vanessa Ileva, som sitter och tigger utanför butiken på Stigbergstorget i Majorna, Göteborg.

Vanessa satt lutad mot en fönsterruta utanför mataffären när butikschefen kom ut och hällde en hink vatten på rutan. En stor mängd vatten hamnade på Vanessas huvud och kropp. Detta upprepades ytterligare en gång den dagen, och två gånger till dagen därpå.

– Jag såg hur han viftade med armarna framför henne. Hon blev alldeles blöt och grät. Det är klart att han visste vad han gjorde, säger ögonvittnet Lilian Pekkari, som driver blomsterbutiken mitt emot Hemköp och som tröstade Vanessa efter vattenattacken.

I Vanessas vittnesmål i domstolen kan man läsa att hon kände sig förnedrad och började gråta första gången hon fick vattnet slängt över sig.

Butikschefen har hela tiden hävdat att hans enda avsikt var att tvätta fönstren och att det inte var meningen att vattnet skulle träffa Vanessa. Tingsrätten gjorde en annan bedömning och skriver bland annat i domskälet att det förefaller mindre sannolikt att han av misstag skulle ha blött ner Vanessa fyra gånger samt att påståendet om att han inte sett Vanessa var märkligt, eftersom han själv uppgett att han sett henne sitta där varje dag.

Vanessa Ileva från Bulgarien har suttit och tiggt utanför Hemköpsbutiken på Stigbergstorget i över ett år. Nu är hon hemma i Bulgarien igen, men har sagt att hon ska komma tillbaka till Göteborg.

Butikschefen dömdes i tingsrätten för ofredande och blev ålagd att betala dagsböter samt skadestånd till Vanessa. Båda beloppen sattes till 10 000 kronor. Den 14 januari i år betalade han in böterna. Något skadestånd har Vanessa däremot inte fått – trots att det skulle ha betalats in senast den sista januari i år. Därför har hennes målsägandebiträde, Magdalena Dinevska, valt att lämna ärendet vidare till kronofogden.

– Det smidigaste hade varit om han betalat så att vi fått ett avslut på den här historien. Det känns onödigt att gå via kronofogden. Hon måste ju få betalt nu, det har gått så lång tid, säger Vanessas advokat, Magdalena Dinevska.

Tingsrätten skriver i sin dom att “det respektlösa beteendet och bristande medmänskligheten” som butikschefen visat mot målsäganden måste få juridiska konsekvenser, såväl i form av straff som skadestånd. Men att det samtidigt måste beaktas att butikschefen förlorat sitt jobb på grund av det inträffade.

När Faktum når den tidigare butikschefen säger han att han kommer att betala in pengarna vid månadsskiftet. Han säger att han har fått stora problem, att det har varit väldigt psykiskt påfrestande för honom och hans familj och att pengarna bara har räckt till mat, kläder och förskoleavgifter.

– Är det noll på kontot så är det noll. Nu väntar vi på pengar i månadsskiftet. Hon kommer få sina pengar givetvis.

Hur ser din ekonomi ut nu? 

– Jag har gått från att få ut säg 35 000-40 0000 efter skatt. Helt plötsligt får du ut 13 000. Våran hyra är på 13 000 här på lägenheten så jag går back bara på att betala hyran. Sen har jag tre barn som ska ha mat. Bilen har jag sålt.

Den före detta butikschefen uppger att han nu fått ett nytt jobb och säger att han ska betala in skadeståndet, men att han inte har ändrat sig vad gäller skuldfrågan.

– Jag kan ju inte sätta mig över domstolen, även om jag inte håller med. Jag hävdar ju att jag är oskyldig.

FOTNOT: Faktum har också sökt Vanessa Ileva för en kommentar. Hon har återvänt till Bulgarien och kan för tillfället inte nås.

Vattenattacken mot Vanessa utlöste en intensiv protestvåg och utanför Hemköpsbutiken samlades hundratals demonstranter i mars 2014 för att visa sitt stöd för Vanessa Ileva. BILD: Göteborgs Fria

 

Läs också Faktums chefredaktör Aaron Israelson, som efter vattenattacken på Stigbergstorget, skrev en artikel i GP Kultur om det unika stödet för Vanessa. 

 

 

Posted by & filed under Nyheter.

På Faktumgalan 2014 var några av de mest bejublade inslagen våra filmade porträtt av fyra Faktumförsäljare. Den 26 februari 2015 är det dags för årets upplaga av Faktumgalan. Nya pristagare, nya artister och så klart – nya försäljarfilmer. Som en aptitretare lägger vi nu ut fjolårets på nätet. Och vi börjar med en levande installation i Nordstan, Göteborg: Faktumförsäljaren Anne Hietala tillsammans med sin trogna vän Tjabo.

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Bertil Schöneman

Peter Ahlborg

Daniela Cojocaru

Posted by & filed under Nyheter, Nytt nummer.

Nu finns nya numret av gatutidningen Faktum på gator och torg i de flesta större städer runtom i Götaland. Om du bor norröver och inte har några Faktumförsäljare ute på stan hittar du tidningen i välsorterade Pressbyråbutiker.

I #144 kan du bland annat läsa om:

Mia Coldheart i Crucified Barbara. Sveriges, i musikalisk mening, tuffaste hårdrockare är privat något av en mes. Men när Mia, och resten av gänget i Crucified Barbara, ska ta sig 500 meter ner i marken visar hon sig på styva linan. Faktums profilintervju i september berättar om succéturnéerna i USA och Frankrike och avslöjar varför det känns så naket att spela på svenska scener. Och allt om hur det var att lira dragspel med Kalle Moraeus.

* Waldorfskolor. Mobbning, misshandel och sekterism. Alla problem i Waldorfskolor sopas under mattan. Och eleverna samt deras föräldrar flyr i drivor. Vi granskar en friskolerörelse som flugit under radarn i den hätska debatten om plugget.

Psykbryt. Så kallar vi vår granskning av den svenska psykiatrin. I #142 inledde vi grävserien om psykvården genom att titta på överförskrivningen av psykofarmaka. Nu fortsätter vi med en granskning av personal som inte sköter sitt jobb. Våldtäkter och andra övergrepp passerar obemärkta på två av Sveriges största psykiatriska mottagningar: Sahlgrenska i Göteborg och Malmö universitetssjukhus.

* Cirkus Cirkör. Olle Strandberg var akrobat innan han bröt nacken. Livet började om och nu är Olle cirkusregissör och har satt upp sin kraschlandning som en halsbrytande föreställning med urpremiär på Stora teatern i Göteborg. Därefter väntar turné i Götaland. Vi snackar med Olle i Se & Gör-kalendariet.

* Plus mycket annat smått och gott. Spring ut på stan och köp ditt exemplar hos din närmaste Faktumförsäljare!

Posted by & filed under Nyheter.

Sveriges mest omhuldade friskolor är populär till och med bland de mest hårdföra friskolemotståndarna. Men Faktums granskning i #144 (finns ute på stan nu) visar att Waldorfskolorna präglas av slutenhet och att rektorer sopar allvarliga problem under mattan. Många föräldrar som sätter sina barn i Waldorfskolor ångrar sig. Hälften av föräldrarna tar sina barn ur Waldorfskolorna under de första sex åren.

TEXT: ANNA WALLENLIND NUVUNGA

 

– Jag tänkte att de sopar under mattan, döljer problem. När man säger att ”på den här skolan finns ingen mobbning” skuldbelägger man dem som blir utsatta. Deras upplevelse ogiltigförklaras. Det finns ingen möjlighet att komma tillrätta med problem om de låtsas som de inte existerar.

Det säger en mamma till en elev på en Waldorfskola i Faktums stora granskning av den antroposofiska skolrörelsen som hittills gått under radarn i den svenska friskoledebatten.

Många föräldrar som Faktum pratat med intygar hennes bild: Lärare och rektorer hävdar inför föräldrarna att mobbning, bråk och stökiga klasser – som ju i någon utsträckning förekommer på alla skolor – lyser med sin frånvaro just i Waldorfskolorna.

– Det var mycket hysch-hysch, allt tystades ner. Inget som händer på alla andra skolor händer på Waldorf. Inga bråk, ingen slår sig, ingenting, säger en pappa, som tagit ut sin dotter ur Martinaskolan i Göteborg.

Han är inte ensam bland Waldorfföräldrar om att ha ångrat skolvalet.

Waldorfskolans pedagogik och läroplan bygger på att eleverna ska gå hela skoltiden, helst även gymnasiet, med samma pedagogiska modell. Samma lärare följer eleven i upp till åtta år. Läs- och skrivinlärningen sker senare än i andra skolor, eftersom för tidig läsinlärning anses vara skadlig. Den sena inlärningen kan skapa problem om barnet byter till en annan skola i låg- eller mellanstadiet. Många föräldrar tar ändå sina barn ur Waldorfskolorna efter bara några år.

Stickprov vi gjort på tio Waldorfskolor i olika delar av landet samma skolår visar att 27 procent av eleverna byter skola redan under de första tre åren. Hälften av eleverna slutar efter hand under de första sex åren. Klasserna fylls till stor del på av nya elever vilket gör att den stora elevomsättningen inte syns om man bara tittar på antal elever i klasserna.

”Olika verkligheter”

Den skola som sticker ut mest i vår genomgång av klasslistor är Martinaskolan i Göteborg där över hälften av eleverna slutat de första tre åren och där bara ett fåtal elever stannade kvar på skolan i högstadiet i de tre klasser vi gått igenom. Rektorn på Martinaskolan, Kari Marstrander Bové, säger att det finns flera olika svar på frågan varför det ser ut så här.

– Många har misslyckats någon annanstans. Föräldrarna sätter hoppet till något nytt och ibland är vi sista hoppet. Olika verkligheter möter varandra och det stämmer inte alltid.

Eftersom vi har följt elever från ettan och framåt håller knappast förklaringen att det handlar om elever som har misslyckats någon annanstans. När vi påpekar det säger Kari Marstrander Bové att det ibland kan handla om en dominoeffekt.

– Slutar en, så slutar ofta flera. Helt plötsligt försvinner fem elever i ett nafs. Att många slutar kan också handla om klassammansättning och lärarbyten.

Mats Pertoft, riksdagsledamot för miljöpartiet, Waldorfförespråkare och före detta Waldorflärare, möter då och då missnöjda föräldrar till barn på Waldorfskolor. Är man missnöjd ska man byta, tycker han.

– En del tycker att barnen lär sig för lite de första åren, det är en långsammare pedagogik. Om man inte vet om det, då blir det problem. Det är föräldrarnas ansvar att informera sig, men det gör man inte.

Andra kan vara missnöjda med läraren, säger han. Inom Waldorf är det lite känsligare än i andra skolor eftersom klassläraren följer barnet i många år och är oerhört viktig, säger Pertoft.

Untitled-1

”Ingen dundermedicin”

För flera av de engagerade inom Waldorfrörelsen som vi intervjuar verkar det stora tappet av elever i yngre åldrar komma som en överraskning, ingen samlad statistik förs. Det man däremot diskuterar är svårigheterna att rekrytera till Waldorfgymnasierna och att en del föräldrar till barn med särskilda behov blir besvikna.

– Waldorf är ingen dundermedicin, vi utför inga mirakel. Det är en alternativ pedagogik, säger Britta Drakenberg som är ordförande på Waldorffederationen.

Hon tror även att tappet av elever kan bero på att den ursprungliga, mer antroposofiska föräldrakåren har tunnats ut.

Passar Waldorf alla barn?

– Nej, det passar inte alla. I de högre klasserna ska man producera sitt eget material, vi använder inte så mycket läroböcker. Det kan vara tufft för vissa, men ger enorma fördelar i gymnasiet och högskolan. Sedan är det ju mycket fokus på det konstnärliga och det musikaliska och det passar ju inte alla.

När vi har intervjuat ett tiotal föräldrar som tagit sina barn ur Waldorfskolor och gått igenom de senaste fem årens anmälningar mot Waldorfskolor till Skolinspektionen, träder dock en mörkare bild fram än den som ges ovan. De intervjuade vittnar om missförhållanden, slutenhet, känslighet för kritik och om allvarliga problem som sopas under mattan. Det viftar Britta Drakenberg dock bort som gammal kritik.

Läs mer om de före detta Waldorfföräldrarnas berättelser i reportaget Bakom Waldorfdockans ansikte i Faktum #144. Säljs på gatorna i Götaland från och med den 26/8 och i ungefär en månad framåt.

 

Hur många hoppar av

i kommunala skolor?

TEXT: SARA JOHANSSON

I Waldorfskolorna hoppar varannan elev av inom sex år. Hur ser det ut på kommunala skolor? 

Skolverket för ingen statisk över hur många elever som slutar på sin skola i förtid, men vi har ringt runt till ett antal kommunala skolor för att få ett jämförelsetal. Uppfattningen om detta bland rektorer är i allmänhet dålig. De svar vi ändå lyckats få är att uppskattningsvis 5-15 procent av barnen inte läser klart hela utbildningen hos dem. På Waldorfskolorna, som vi har undersökt, hade i snitt hälften av eleverna slutat innan de börjat sjunde klass. Skårsskolan i Göteborg ligger i samma upptagningsområde, Örgryte-Härlanda, som Rudolf Steiner-skolan.

– Tio, högst femton procent av eleverna lämnar skolan innan sexan, säger rektor Katarina Axell på kommunala Skårsskolan.
 Procentsatsen ser likadan ut under lång tid tillbaka i tiden.
 Oftast beror ett byte på flytt eller på att de söker sig till någon friskola.

På Södermalm i Stockholm är siffran ännu lägre.

– Jag skulle säga cirka fem procent. De flesta byter efter årskurs tre och börjar då skolor med speciell profil som Adolf Fredriks musikklasser, säger Margareta Scherman, rektor på Katarina Södra skola.

 

Andel elever som slutar i förtid på

tio Waldorfskolor runtom i landet:

 

Martinaskolan, Göteborg

Ettan till nian 2005 – 2013

10 av 19 elever har slutat innan de börjar fyran = 53 %

15 av 19 elever har slutat under de första sex åren = 79 %

16 av 19 elever har slutat innan de når nian = 84 %

Ettan till åttan 2006-2013

9 av 13 slutar innan de börjar fyran (4 slutade redan efter ettan, 4 till efter tvåan) = 69 %

12 av 13 har slutat under de första sex åren = 92 %

Ettan till sjuan 2007 – 2013

4 av 10 elever har slutat innan de börjar fyran (3 slutade redan efter ettan) 40 %

9 av 10 elever har slutat under de första sex åren = 90 %

 

Rudolf Steiner, Göteborg

Ettan till nian 2005- 2013

9 av 23 slutar innan de börjar fyran = 39 %

14 av 23 har slutat under de första sex åren = 60 %

Ingen mer slutar under högstadiet

Ettan till åttan 2006 -2007

3 av 20 slutar innan de börjar fyran = 15 %

7 av 20 har slutat under de första sex åren = 35 %

8 av 20 slutar innan de börjar åttan = 40 %

Ettan till sjuan 2007-2013

2 av 14 slutar innan de börjar fyran = 14 %

10 av 14 har slutat under de första sex åren (7 av dem efter 4:an) = 71 %

 

Uppsala Waldorfskola

Ettan till nian 2005-2013

4 av 10 har slutat innan de börjar fyran = 40 %

8 av 10 har slutat under de första sex åren = 80 %

Inga fler slutar under högstadiet

Ettan till åttan 2006-2013

2 av 10 har slutat innan fyran = 20 %

4 av 10 har slutat under de första sex åren = 40 %

Inga fler slutar under sjuan och åttan

Ettan till sjuan 2007 -2013

2 av 8 har slutat innan de börjar fyran = 25 %

3 av 8 har slutat under de första sex åren  = 37 %

Ingen slutar i sjuan

 

Martinskolan, Stockholm:

Ettan till nian 2005 – 2013

4 av 15 elever har slutat innan de börjar fyran = 27 %

7 av 15 elever har slutat under de första sex åren = 46 %

Ingen slutar mellan åk 7 och 9

Ettan till åttan 2006 – 2013

6 av 26 elever har slutat innan de börjar fyran = 23 %

9 av 26 elever har slutat under de första sex åren = 35 %

10 av 26 elever har slutat innan de börjar åttan = 38 %

Ettan till sjuan 2007-2013

5 av 35 elever har slutat innan de börjar fyran = 14 %

9 av 35 elever har slutat under de första sex åren = 26 %

 

Kristofferskolan, Stockholm

Ettan till nian 2005 – 2013

6 av 40 slutar innan de börjar fyran = 15 %

9 av 40 har slutat under de första sex åren = 22,5 %

Ingen slutar mellan åk 7-9

 

Ellen Key, Stockholm

Ettan till nian 2005 – 2013

5 av 19 elever slutar innan de börjar fyran = 26 %

8 av 19 elever har slutat under de första sex åren = 42 %

11 av 19 elever slutar innan de börjar nian = 58 %

 

Örjanskolan, Järna – Södertälje

Ettan till nian 2005 -2013

7 av 22 elever har slutat innan de börjar fyran = 32 %

11 av 22 elever har slutat under de första sex åren = 50 %

13 av 22 elever har slutat innan de börjar nian = 59 %

 

Annaskolan, Hedemora 2005-2012

Tvåan till nian 2005-2012

3 av 10 har slutat innan de börjar fyran = 30 %

4 av 10 har slutat under de första sex åren = 40 %

5 av 10 har slutat innan de börjar nian = 50 %

(för liten klass i ettan 2005, därav tvåan – nian)

 

Lunds Waldorfskola

Ettan till nian 2005-2013

Ingen slutar innan de börjar fyran

5 av 13 har slutat under de första sex åren = 38 %

Ingen mer slutar under högstadiet

 

Umeå Waldorfskola

Ettan till nian 2005-2013

2 av 17 slutar innan de börjar fyran = 12 %

4 av 17 har slutat under de första sex åren = 23 %

6 av 17 har slutat innan de börjar nian = 35 %

 

I de klasser som började ettan 2005 och som slutade nian våren 2014 hade 27 procent av eleverna slutat under de första tre åren. Nära hälften av eleverna – 48 procent – hade successivt slutat under de första sex läsåren. På några skolor slutade många elever redan efter ettan eller tvåan.

historia

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

Vilka äger butikerna? Det frågade vi oss på en shoppingrunda i centrala Göteborg. Vad svaret blev? Följ med på vår resa till miljardförvaltarna på Jersey.

Flying Tiger Copenhagen på Kungsgatan, tidigare känt som TGR. Ett hav av prylar i regnbågens alla färger, från skumgummisvärd till näsdukar med flamingomotiv. My Boy Lollipop från 1956 spelas från högtalare i taket och lättar upp stämningen bland konsumenterna. Vem tjänar pengar när en handlar en lösmustasch här? Vi frågar personalen vem som äger Flying Tiger Copenhagen. De är osäkra och ringer upp den ansvariga för marknadsavdelningen.

– Det är danska Zebra som är moderbolag berättar hon över telefon.

Finns det någon annan ägare högre upp?

– Nej.

Är det viktigt för konsumenterna att personalen i butiken känner till vem som är slutgiltig ägare?

– Det bör de göra.

Men det är inte Zebra som ytterst äger Flying Tiger Copenhagen. På deras hemsida förklaras ägandestrukturen så här:

”EQT holds approximately 67% of the shares in Zebra A/S through Zebra Lux Holding S.a.r.l.”.

Flying Tiger Copenhagen ägs alltså av Zebra A/S och Zebra A/S ägs till 67% av bolaget Zebra Lux Holding i Luxemburg, men det slutar inte där. Zebra Lux ägs i sin tur av en fond på ön Guernsey ute i Engelska kanalen. I samma fond ligger Anticimex, Evidensia djursjukhus och 13 andra europeiska företag och genererar vinst. När Faktum ringer upp EQTs kontor på Guernsey och frågar vilka som äger de 16 företagen, med ett samlat värde på över fyra miljarder euro, är svaret att investerarna är hemliga.

Vi lämnar prylkalaset på Flying Tiger Copenhagen och vandrar vidare längs Kungsgatan. När vi passerar Västra Hamngatan smiter vi in på Condeco och köper en kopp kaffe. Här kommer ägandet lämna Sverige och passera bolag i Luxemburg innan det dyker ner i caféentreprenören Eva Olssons företag hemma i Göteborg igen.

Vi återvänder in i folkvimlet på Kungsgatan och passerar elektronikbutiken Kjell & Company som ägs till 75 procent av en fond på Jersey, den största ön i Engelska kanalen. Granne till Kjell & Company på både Kungsgatan och Jersey är Gina Tricot. Via tre olika holdingbolag ägs majoriteten av klädkedjan av en fond i Jerseys huvudstad Saint Helier.

Vidare bort till Teknikmagasinet vid Brunnsparken promenerar vi. På bara 37 kvadratmeter tränger cirka 500 kunder in sig dagligen i jakt på mobilfodral, drönare och eltandborstar. Efter att ha dubbelkollat med företagets presskontakt går butikschefen med på att svara på frågor.

– Teknikmagasinet ägs av ett företag som heter Segulah, det är ett investmentbolag med huvudkontor i Stockholm, berättar han.

Det är inte helt korrekt. Teknikmagasinets ägare är fonden Segulah V LP på Jersey. Riskkapitalbolaget Segulah Advisor AB förvaltar fondens och portföljbolagens pengar genom rådgivning till fondens styrelse. Var landar då vinsten när en radiostyrd pansarvagn säljs på Teknikmagasinet vid Brunnsparken?

– De som äger fonden är de institutioner som har gett oss de här pengarna att förvalta säger Sebastian Ehrnrooth, vd för Segulah Advisor, när vi ringer upp.

Varför finns fonderna på Jersey?

– Det beror på att våra uppdragsgivare kanske har 500 aktörer som oss vilka de ger pengar. För att bokföring och skatteredovisning ska fungera så vill de ha skatteneutrala miljöer.

Skatteneutrala miljöer betyder platser som i princip inte beskattar fonder och bolag. Sebastian Ehrnrooth förklarar att fondernas investerare, som kommer från hela världen, inte är intresserade av dubbelbeskattas vilket de hade blivit tvungna till om fonderna legat i Stockholm.

– Det hade blivit väldigt trassligt om investerarna behövt skatta för en vinst i Sverige när de själva -sitter i USA, säger han.

Vill man endast skatta i sitt hemland när man investerar internationellt blir öar som Guernsey och Jersey perfekta för fondplacering.

John Christensen är mer skeptisk till skatteuppläggen. Han var tidigare rådgivare till Jerseys regering innan han blev styrelseordförande för Tax Justice Network, ett internationellt nätverk med syfte att motarbeta skatteflykt. Han säger att Jersey kapats av utländskt kapital och att öns regering medvetet undviker internationell lag för att blidka riskkapitalister och investerare.

– Riskkapitalbolagen har rätt när de säger att de utländska investerarna vill vara på platser som Jersey. Men vilka är de här utländska investerarna?, frågar John Christensen retoriskt.

Han menar att det är omöjligt för svenska skattemyndigheter att ta reda på vilka alla investerare bakom riskkapitalbolagens fonder är. Lika svårt blir det för oss i centrala Göteborg att ta reda på vilka alla ägare bakom Flying Tiger Copenhagen, Gina Tricot och Teknikmagasinet är. Det innebär vidare att tredje och fjärde AP-fonden, som gladligen investerar pensionspengar i fonderna på Jersey, omöjligt kan känna till alla finansiärer de delar båt med.

– Rådgivare har länge hjälpt sina klienter att flytta sina förmögenheter utomlands, in i bolag i skatteparadis – och därifrån investera i riskkapitalfonder. Vad skatteparadis som Jersey gör är att tillåta svenska medborgare att gömma kapital utomlands och sedan ändå kunna investera i svenska intressen, säger John Christensen.

Klas Tikkanen, ekonomichef och delägare av riskkapitalbolaget Nordic Capital, känner inte igen bilden som John Christensen målar upp.

– Det förekommer inte hos oss. Jag känner folk på EQT, Altor och Segulah, ingen av dem har berättat om något liknande. Vi har satt en ära och en heder i att alltid vara öppna och transparenta.

Är era investerare listade?

– En del. Nordic Capital offentliggör inte vilka investerarna är, vi har flera där vi inte får ge ut -namnet. Vi ställer väldigt hårda krav på bakgrund, vi kollar hela vägen tills vi finner urkällan för pengarna. Det ska vara snövitt, annars får man inte komma in, säger Klas Tikkanen.

Makten riskkapitalisterna sitter på är inget de hymlar med. Svenska riskkapitalföreningens hemsida informerar stolt att branschen kontrollerar 800 svenska bolag och åtta procent av Sveriges bruttonationalprodukt. Vill man granska portfölj-bolag, fonder och miljardbelopp travade i högar, är det bara att gå in på hemsidorna till Sveriges största riskkapitalbolag: EQT, Nordic Capital, Segulah och Altor.

Även om inte alla investerarna bakom miljardfonderna är synliga så är en del av dem öppna med sitt del-tagande. Cheferna till de rådgivande riskkapital-bolagen har nämligen investerat privat i sina egna fonder, ofta några procent av det samlade fondvärdet. Så några procent av fonderna och portföljbolagen – exempelvis Flying Tiger Copenhagen, Gina Tricot och Teknikmagasinet – ägs av riskkapitalisterna själva.

Detta leder oss vidare till kammarrätten i Stockholm där det största ärendet i svensk historia håller på att få sin upplösning. Skatteverket har arbetat med processen i ett decennium och lagt ned 16600 arbetsdagar. Deras linje är att riskkapitalisterna inte skattat ordentligt för vinsterna de plockat hem när portföljbolagen i fonderna sålts. 85 personer är anklagade för felaktig deklaration och kan komma att bli upptaxerade med miljonbelopp.

Två av de inblandade är Klas Tikkanen vid Nordic Capital och Sebastian Ehrnrooth vid Segulah Advisor.

– Vi deklarerade på samma sätt i varje fall i tio års tid och blev godkända av skatteverket, men en vacker dag sa de att vi borde ha deklarerat alla investeringsvinster som inkomst av tjänst i stä-llet för inkomst av kapital säger, Klas Tikkanen.
Sebastian Ehrnrooth säger också att inga medvetna fel begåtts.

– Jag har deklarerat min inkomst. Skatteverket anser att deklarationen ska se ut på ett annat sätt och det är det vi bråkar om. Bråkar man om det så hamnar man i domstol och slutligen avgör domstolen vem som har rätt, säger Sebastian Ehrnrooth.

Avgörande domar kommer börja falla i kammarrätten senast den 18:e april (reds. anm. artikel från 25 mars 2017) och skatteverkets grova uppskattning är att cirka två miljarder svenska kronor skulle landa i statskassan om riskkapitalisterna fälls.

Vi avslutar vår stadsvandring i Göteborg och sätter oss på den klassiska krogen Golden Days vid Södra hamngatan och beställer in en Mariestads öl för att koppla bort alla företagsnätverk och skatteneutrala öar för en stund. Men några googlingar bort visar det sig att Mariestads öl ägs av Spendrups bryggerier som ägs av ett holdingbolag i Nederländerna, som ägs av ett holdingbolag på Curaçao – en liten skattefri ö i karibiska havet.

Om riskkapitalbranschen i Sverige

Riskkapitalbranschen kontrollerar cirka 800 portföljbolag i Sverige.

Portföljbolagen har cirka 200 000 anställda i Sverige.

Bolagen hade en sammanlagd omsättning på 318 miljarder kronor 2013.

Källa: Svenska riskkapitalföreningen

Varför risk i riskkapital?

”Riskkapital är en svensk benämning. På engelska pratar man om Private Equity, privat aktieinnehav, vilket är en mer korrekt term. Det är investeringar i privata bolag snarare än i bolag som det handlas med på börsen.”

Per Strömberg, professor i finans- och riskkapital vid
Stockholms handelshögskola.

Ordlista

Riskkapitalbolag: förvaltningsbolag som förmedlar pengar till portföljbolag från privata investerare.

Portföljbolag: ett bolag som en riskkapitalfond investerat i.

Fond: en samling av värdepapper där en fondförvaltare ansvarar för tillgångarna.

Skatteneutral zon: områden där bolag och fonder beskattas marginellt.

 

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

Förra året rapporterades rekordmånga incidenter vid landets domstolar. Det handlar om knivar som tas i beslag, personal som hotas, och åtalade som säger att de ska ta livet av sig.

Den 26 mars 2016 hölls en förhandling vid Förvaltningsrätten i Göteborg. En grupp med släktingar till den person som målet rörde dök upp, situationen blev lite stökig och domstolen beslutade att hålla förhandlingen bakom stängda dörrar. Då gick gruppen till baksidan och ställde sig vid porten där Kriminalvårdens transporttjänst kör ut. Personalen tillkallade polis, som fick personerna att lämna domstolen.

Händelsen rapporterades till Domstolsverket med rubriken ”fritagningsförsök”. Någon polisanmälan gjordes inte.
– Det fanns inte någon brottslig handling i detta utan det var mer som en ordningsstörning, säger Anna Hjort Ööpik, administrativ direktör vid Förvaltningsrätten i Göteborg.

”Fritagningen” var en av de 491 incidenter som landets domstolar förra året rapporterade till Domstolsverket, en ökning med drygt 30 procent jämfört med föregående år. 259 bedömdes som så allvarliga att de polisanmäldes.

Nu är siffrorna för 2016 lite missvisande då många av hoten kommer från samma person, en 30-årig man som är intagen på Karsuddens rättspsykiatriska klinik, dömd för olaga hot, försök till utpressning och hot mot tjänsteman. Domen: vård med särskild utskrivningsprövning, vilket innebär att han blir kvar tills Förvaltningsrätten i Linköping beslutar att han är frisk nog att släppas ut.

Just Förvaltnings-rätten i Linköping är mannens främsta mål för de hotfulla brev som han skickar till olika myndigheter. Sedan hösten 2015 har domstolen tagit emot ett 50-tal brev. Numera öppnas samtliga av Ronny Idstrand, rådman och säkerhetschef.
– Även om breven inte alltid är riktade till oss så är de obehagliga att läsa, säger Ronny Idstrand. Hittills har han alltid skrivit att brevet kommer från honom så vi har som rutin att jag ska öppna dem.

Att hindra honom att skriva är inte möjligt.
– Han är i sin fulla rätt att skriva till sin advokat, till domstolarna och till andra myndigheter, säger Ronny Idstrand.
Finns det någon möjlighet att han kommer ut så länge han fortsätter att hota?
– Jag låter den frågan hänga i luften. Han är ju dömd för den här brottsligheten.

Malmö tingsrätt är den domstol som har rapporterat i särklass flest incidenter: 64. Därefter kommer Helsingborg och Södertörn med 24 incidenter var.

Ulf Cederborg, säkerhetschef på Malmö tingsrätt, tror att viljan att rapportera kan spela in.
– Sedan jag tillträdde 2012 har vi nolltolerans mot alla händelser som avviker mot det normala, säger Ulf Cederborg.

I juni 2012 införde Malmö tingsrätt fast säkerhetskontroll, vilket innebär att alla som ska till tingsrätten visiteras. Man skulle kunna tro att den som ska till en domstolsförhandling inte tar med sig vapen, men under 2016 beslagtog Malmö tingsrätt 20 föremål, huvudsakligen knivar, som föranledde en polisanmälan. Därutöver tog vakterna 2086 föremål i tillfälligt förvar, vilket innebär att besökaren får tillbaka föremålet på väg ut.

Ulf Cederborg räknar upp några av de föremål som togs i tillfälligt förvar under 2016: Schweizisk armékniv, parfym (brandfarligt), paraplyer, nagelsaxar, bestick, handfängselnyckel, skruvmejsel, vinöppnare, rakblad, skruvmejsel, pincett, alkogel.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Var tredje månad ska lagmannen (chefen för tingsrätten), med stöd i ett yttrande från polisen, besluta ifall säkerhetskontrollen ska fortsätta. I det senaste beslutet för Malmö tingsrätt motiveras kontrollen med gängrelaterad brottslighet. Men även om den organiserade brottsligheten utgör ett reellt hot, något som blev tydligt när en bomb sprängdes utanför tingsrätten hösten 2014, är det inte i de förhandlingar som rör brottmål som de flesta incidenter inträffar.

– Det är lätt att tro att man har mer problem med brottmål, men det finns även risker i samband med tvisteförhandlingar och förhandlingar om barns rätt till boende. Det är lätt att glömma bort den typen av förhandlingar,
säger Ulf Cederborg.

 

Också Göteborgs tingsrätt införde fast säkerhetskontroll 2012. I början, innan besökarna vande sig, kunde vakterna hitta knivar, kanyler och brottsverktyg gömda i papperskorgar och rabatter utanför byggnaden.
– Det var väldigt vanligt i början, säger Per Lundström. Nu är det inte lika vanligt.

När Sundsvalls tingsrätt i slutet av mars började kontrollera besökarna med en larmbåge blev den landets trettonde tingsrätt att införa fast säkerhetskontroll. I år bidrar Domstolsverket med 32 miljoner kronor till driften av säkerhetskontroller. Domstolsverkets ambition är att samtliga 48 tingsrätter ska utrustas med metallbågar och röntgen, något som skulle kosta 100 miljoner kronor. I december 2015 tillsatte regeringen en utredning som, enligt direktiven, ska föreslå hur säkerheten vid domstolarna kan skärpas ytterligare. Regeringen vill minska möjligheten att hota vittnen och brottsoffer genom att filma dem utanför rättssalen eller bära kläder med symboler som kan uppfattas som hotfulla. Den 30 maj ska utredaren lämna sina förslag till regeringen.

 

Stort mörkertal
Enligt Domstolsverket tillhör hot och trakasserier de händelser som ökade mest förra året. Men mörkertalet är stort. I en enkätundersökning som Brå genomförde förra året intervjuades 3535 anställda vid Sveriges domstolar. 37 procent angav att de under de senaste 18 månaderna utsatts för trakasserier, våld, skadegörelse eller otillbörliga erbjudanden. De flesta händelser handlade om trakasserier och de flesta hade utsatts en gång. Det innebär att antalet faktiska händelser på ett år uppgår till minst 900, alltså mer än dubbelt så många som rapporterades.

Allt färre polisanmäler
Fackföreningen Jusek undersökte förra året sina medlemmars utsatthet för våld, hot och trakasserier. 21 procent av de anställda Jusekmedlemmarna vid Sveriges domstolar hade under de senaste två åren utsatts för hot eller våld. Viljan att polisanmäla har minskat kraftigt sedan föregående undersökning 2013. Då anmäldes 24 procent av händelserna, förra året hade den siffran minskat till 13 procent.

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

Storslagna middagar. Firanden av årsdagar och körkort. Eller en trist tisdag. Bortsett från Australien har inget annat land sett en champagneboom likt den i Sverige. Men hur gick det egentligen till när en allt rikare medelsvensson började hinka miljontals liter bubbel?

 

För drygt 30 år sedan sändes det kändistäta underhållningsprogrammet Jacobs stege i SVT. Den svenska eliten i form av Magnus Uggla, Roxette och Abba var bara några av de mer namnkunniga gästerna och från utlandet lyckades produktionen även få in världsstjärnor som Julio Iglesias, Cher och Tina Turner. Programledare var Jacob Dahlin, en man iförd pråliga kläder och med en tjock, tidstypisk mustasch i samma stuk som Lionel Richie, Freddie Mercury och Tom Selleck. I varje avsnitt satt Jacob Dahlin med sin berömda intervjuperson, vispade fram en flaska champagne ur intet, tittade upp bakom sina stora glasögon och sa: ”Skål, tamejfan”.

Högtidliga tillfällen ska ju firas. Och på den tiden som Jacobs stege sändes, i mitten på åttiotalet, var champagne en dryck som i princip enbart dracks vid högtidliga tillfällen i Sverige. På bröllop, examensfiranden och nyår.

I dag dignar hyllorna på Systembolaget av flaskor prydda med vackra etiketter. Snirkliga bokstäver på namn som inte går att uttala, än mindre stava till om man inte gillar grodlår till fredagsmyset. Beaumont des Crayères, Philippe De Nantheuil, Nicolas Feuillatte. Skylten ovanför flaskorna vittnar om vilken avdelning vi befinner oss vid. Mousserande viner står det med vitt tryck mot gul bakgrund. Bubbelviner. Skumpa. Kärt barn har många namn men dyrast och finast på hyllorna är givetvis champagne. Och Sverige klättrar snabbt i bubbeldrickarligan. Sedan 2011 är Sverige världens tionde största importör av champagne.
– Det är en trend på alla etablerade vinmarknader att mousserande vin ökar, den trenden har också kommit hit till Sverige, säger Therese Elmgren, pressansvarig vid Systembolaget och lägger till:
– För champagne har ökningen varit konstant under många år, fler kunder ser champagne inte enbart som något man konsumerar vid särskilda tillfällen, utan något man unnar sig för att förgylla en vanlig helg med.

Men det finns ju också så mycket annat i mousserande väg än just drycken från det lilla distriktet i norra Frankrike. Där, bakom hyllryggen på champagneflaskorna, finns det andra. Billigare sorter för den som inte har råd att – eller vill – betala från 200 kronor och uppåt för 70 centiliter finbubbel. Tysk sekt, spansk cava, italiensk prosecco och ”falsk-fransk” crémant trängs på hyllorna. Och visst går flaskorna av ”fulbubblet” åt. Förra året var det försäljningsrekord av mousserande vin i Sverige. Året innan var det likadant. Och året dessförinnan. Rekorden avlöser varandra. Sedan 2006 har nya rekord slagits varje år och en stor del av försäljningen är just ”fulbubbel”.
– Ökningen av övrigt mousserande är ny sedan några år. Det drivs främst av en ökande efterfrågan på prosecco och andra enklare mousserande viner från Italien, säger Therese Elmgren.

Där, bland de lite billigare flaskorna, botaniserar Sofia Lindgren. Hon söker en cava, spanskt mousserande vin. Etiketten är brun med ett landskapsmotiv berättar hon men namnet kan hon inte komma på. Butiksförsäljaren vet inte han heller. Det spelar ingen större roll. Flaskan med den bruna etiketten har hon fått rekommenderad. I vanliga fall dricker hon prosecco, en ofta lite sötare italiensk variant, men hon fyller 32 år helgen som kommer och vill därför ha en cava till firandet.
– När jag fyllde 20-22 drack vi mer rosé och drinkar, men i dag blir det mycket oftare cava eller prosecco för min del. Det är en vana som har växt fram på senare år förklarar hon.
– Och det ser man ju på Instagram jämt nu för tiden.

Vid högtidliga tillfällen?
– Nej, till vardags för att unna sig, ofta innan maten. Det är gott och ger inte huvudvärk som rödvin. Men champagne blir det bara till särskilda tillfällen.

Champagne utgör en tiondel av Systembolagets försäljning av mousserande vin. Men om man tittar närmare på vilken sorts champagne som Sverige importerar träder ännu en trend fram. Länder som Schweiz, Italien och Japan importerar en stor andel exklusiv årgångschampagne. I Sverige är den andelen försvinnande liten och majoriteten av flaskorna som importeras är, med relativa mått, ”fulchampagne” som ”vem som helst” har råd att köpa. I linje med att mousserande vin säljs mer än någonsin tidigare gör även champagne det. De senaste 20 åren har Systembolagets försäljning av champagne ökat från 300 000 liter till 1 600 000 årligen. Butikssäljaren Anders har jobbat inom Systembolaget i ett par år.

– Det är en enorm ökning och inte bara en viss grupp som köper mousserande vin, alla gör det. Ungdomar köper märkeschampagne medan märket spelar mindre roll för den vanliga, medelålders konsumenten. Mousserande serveras som en aperitif för att markera det sociala, festliga tillfället. Det är en statussymbol att dricka lite bubbel, ingen köper champagne och dricker en flaska själv, säger han.

Den ökande efterfrågan på mousserande vin – och vin i allmänhet – kan till stor del tillskrivas reklam, enligt Anders. Som butikssäljare träffar han kunderna på golvet och får ofta frågor om specifika sorter. Framförallt från kunder mellan 30 och 50 år.
– Du vet, det är ofta sådana som läser morgontidningen där något mousserande vin rekommenderas. Det rekommenderas kanske en crémant som kostar runt 99 kronor och så frågar kunden om det är någon skillnad jämfört med champagne, säger Anders.

Fram till 2003 var all form av alkoholreklam förbjuden i Sverige. Sen föll ett avgörande i marknadsdomstolen vilket öppnade för reklam av alkoholdrycker med upp till 15 volymprocent i dagspress och tidskrifter. Under åren som följde förvandlades den svenska alkoholkonsumtionen i grunden. Långt efter Systembolagets kanske mest omtalade kampanj någonsin ”Spola kröken” som pågick mellan 1971 och 1988, i syfte att få svenskarna att skippa starkspriten, har ett skifte inträffat. Vi dricker mindre, räknat i ren alkoholhalt, än tidigare. Mellan 2005 och 2015 sjönk den totala konsumtionen med elva procent. Men samtidigt ökar vardagsdrickandet som framförallt består av vin och bubbel, drycker med en alkoholhalt under 15 volymprocent.

– Sverige har gått från att vara ett spritland till ett vindrickarland, konstaterar alkoholforskaren Jenny Cisneros Örnberg, föreståndare vid SoRAD (Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning):
– Det kan vara en konstruerad efterfrågan. Om det finns mer mousserande i sortimentet tenderar folk att köpa mer och så skapas en efterfrågan över tid. Särskilt om det finns fler billiga alternativ. Men om både försäljningen av mousserande och champagne ökar kanske vi tittar på två trender. De som har råd att köpa champagne och de som inte har råd att köpa champagne – men som vill ha det.

Jenny Cisneros Örnberg berättar vidare att det även finns en annan ekonomisk aspekt. Under samma tidsperiod som marknadsföringen av lågalkoholhaltiga drycker har ökat har även lönerna stigit. Ser man till prisindex har alkohol inte hängt med. Alkoholhaltiga drycker har helt enkelt blivit billigare över tid.
– När folk har mer pengar kan man antingen välja att köpa mer eller dyrare alkohol. Eftersom tendensen är att alkoholkonsumtionen inte ökar i lika hög takt, och pengarna finns kvar, finns det teorier att man köper dyrare alkohol men med mer kvalitet, säger Jenny Cisneros Örnberg.

Vid årsskiftet mellan 2006 och 2007 intervjuades Systembolagets förre presschef Björn Rydberg av DN angående den (begynnande) ökande mousserandeförsäljningen i Sverige räknat från millennieskiftet till mitten på 00-talet. Under perioden ökade försäljningen från 3,7 till 5,2 miljoner liter, ett trendbrott efter att siffrorna snudd på stått still sedan mitten på 80-talet.
Björn Rydberg förklarade att huvudorsaken var att människor börjat tjäna mer pengar i Sverige och få mer kvar i plånboken. Och visst finns det visst stöd i forskningen för hans påstående.

Sedan början på 90-talet har inkomstklyftorna i Sverige ökat snabbast i hela västvärlden enligt en rapport från OECD (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling) som publicerades i maj 2014. Från att ha varit världens mest jämlika land på 80-talet ligger inkomstklyftorna i Sverige i dag på en nivå som inte setts sedan 40-talet. Men det är inte de allra fattigaste som blivit fattigare, den kurvan är relativt platt och pekar varken upp eller ner. Klyftorna har i stället ökat på grund av att medel- och överklassen dragit ifrån och blivit rikare. Den disponibla inkomsten är i dag större hos den rikare delen av befolkningen och under decenniet som gått har försäljningen av mousserande fullkomligt exploderat i Sverige – från 5,2 miljoner till 14,6 miljoner liter mousserande vin per år.

Enligt Pontus Strimling, docent i nationalekonomi vid Institutet för framtidsforskning, som studerar hur normer och värderingar förändras över tid finns det dock fler aspekter att ta med i beräkningen än bara den ekonomiska. Enligt hans sätt att se på saken beror det ändrade köpmönstret primärt på två saker; skadeundvikande och njutning.
– Min forskning handlar mycket om att isolera de underliggande strömmarna. Vi tittar här specifikt på mousserande vin men det finns någonting under som skapar sådana här förändringar. När det gäller alkohol finns det två saker som balanseras mot varandra. Det ena är att alkohol är skadligt. Den underliggande trenden är att vi tillåter mindre och mindre fysisk skada i vårt samhälle. Det gäller exempelvis bilbarnstolar, bilbälten, cykelhjälmar och att vi röker mycket mindre i dag, säger Pontus Strimling och fortsätter:

– Den andra underliggande strömmen är en trend mot njutning som tar större och större plats i vårt samhälle. Jag brukar ofta få frågan om vi kommer dricka mer eller mindre i framtiden och det är svårt att ge ett svar eftersom båda de här trenderna – skadeundvikande och njutning – pekar åt olika håll. Men de här dryckerna som vi talar om just nu, mousserande viner och champagne, fokuserar på det festliga tillfället och njutning. De är mindre skadliga och man får ut maximal njutning för minimal alkoholkonsumtion, helt i linje med de underliggande trenderna.

Hur kommer det sig att vi rör oss mot de här trenderna?
– Människor i dag har en trygg och säker barndom och det gör att ett liv i dag mer handlar om att uttrycka vem man är och att njuta. Tidigare handlade det om att göra sin plikt och om stabilitet. Det är först när man har det bra som man kan börja tänka på vad man vill få ut av sitt liv, sådana frågor som inte var aktuella i ett samhälle där man inte hade det så bra.
CIVC, forskarna och försäljarna är överens – den svenska marknaden för mousserande vin är lovande. Eller som Jacob Dahlin skulle ha sagt: Skål, tamejfan!

Källor till statistik: CIVC, CAN (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning), Systembolaget.

Sverige har blivit snackis i Frankrike
Den franska champagne-organisationen CIVC (Comité interprofessionnel du vin de Champagne) sammanställer årligen statistik över allt som är värt att veta om champagne. Om de ”stora husen”, om de oberoende mindre vinodlarna, ren skrytinformation som att vindistriktet Champagne upptogs på Unescos världsarvslista ifjol och att ett nytt omsättningsrekord sattes samma år.
I den 52 sidor tjocka bulletinen ägnas två sidor specifikt åt ”Suède”, Sverige. Det nya champagnelandet.

Svensk konsumtion går mot trenden
Samtidigt som sex av världens tio största champagneimportörer (Belgien, Schweiz, Storbritannien, Tyskland, Italien och USA) har minskat sitt inköp sett till antal flaskor champagne, har tre länder i världen sett en enorm ökning det senaste decenniet. Australien (175%), Sverige (89%) och Japan (47%).

Rik befolkning dricker champagne
CIVC anger två skäl till varför Sverige sedan 2011 är en av världens tio största champagneimportörer – den disponibla inkomsten och skiftet från spritland till vinland.
”Den svenska inkomsten är per capita högre än genomsnittet i Europa. Den ökade konsumtionen av champagne tyder på en utvecklad vana men också på att konsumenterna blivit bättre utbildade om vin. Således, med en stabil ekonomisk miljö och en växande efterfrågan av konsumenterna efter champagne så tyder utsikterna för denna marknad vara lovande”, skriver organisationen
i sin årliga rapport.

Posted by & filed under Nyheter.

Båda har kutat ett varv runt Göteborg, hoppat av skolan och ratat privat sjukvård. Förre skomakaren Hasse Olsson och tidigare bilarbetaren Jonas Sjöstedt tycks även gilla delvis röda ryggsäckar.

Faktumsäljare Hasse Olsson står oftast utanför stadsbiblioteket i Malmö. Jonas Sjöstedt, ledare för Vänsterpartiet, sitter vanligen i riksdagen. Men en tisdag träffas de i en ateljé på Konstepidemin i Göteborg. Omgivna av små skulpturer kör Hasse lite uppvärmning på ämnet fotboll och pengar. Själv hängiven supporter av MFF har han hört att partiledaren Sjöstedt håller på Gais. Sant? Från en enkel plaststol nickar politikern ”ja” till intervjuaren som sjunkit ned i en vit fåtölj.
– Verkligen två anrika klubbar. Vi brukar säga att Gais verkar utan vinstintresse, säger Jonas.

Hasse skiner upp och påpekar att det gällde även MFF – en gång i tiden. Numera är det helt andra bullar och ”di blåe” är en fotbollsklubb på en betydligt mer affärsmässig nivå. I förbifarten passar han på att hylla grundaren, Eric ”Hövdingen” Persson, med djupa rötter i arbetarrörelsen. Socialisten Hasse bläddrar fram sin första fråga.

Vad tycker du om Ilmar Reepalus förslag om vinsttak i privat sjukvård?
– Det är en grund för att få saker åt rätt håll eftersom varken skola och sjukvård är jämlikt längre. Om vinsten styr behövs lönsamma patienter, men en del blir aldrig det. Bland det bästa som förts fram av arbetarrörelsen var att vården är en rättighet, likadan för alla.

Min goda vän städade på en vårdcentral som privatiserades. Hon fick jobba mycket hårdare. Vad säger du om det?
– Om ett företag som har många anställda ska tjäna pengar, måste man driva på folk och ge dem sämre villkor. Och i städbranschen finns mycket fusk, en del betalar inte tillräckligt i skatt.

Nu har hon aktivitetsstöd eftersom hon inte klarade av städjobbet. Det blir väl dyrare för samhället?
– Nyligen var jag på lasarettet i Skellefteå där de heltidsanställda jobbar sex timmar om dagen. Jag pratade med flera som varit där i 30-40 år och som nu kommer att orka ända till pensionen. En vinst för både människor och samhället, säger Jonas.

Varför ingår inte tänder i vanliga sjukvården?
– Ja, det är märkligt. Tänder är en del av kroppen och en tydlig klassmarkör. Vi vill att tandvård ska ingå i sjukförsäkringen. En dyr men viktig reform. Hittills har vi gjort så att ungdomar får gratis tandvård och att den blivit billigare för äldre.

Jag hänvisades en gång till en privat klinik – men jag vägrade att gå dit!

Jonas Sjöstedt ser road ut:
– Jag har faktiskt gjort samma sak! Nu är jag skriven på landstingets vårdcentral och mina barn går i kommunal skola, svarar han och fortsätter:
– Många privatskolor värvar barn från föräldrar med höga inkomster och bra utbildning, barn som är lätta att undervisa. De andra blir kvar i den vanliga skolan. Då får vi inte bara ojämlika skolor utan också ett delat samhälle. Förr gick städerskans son i samma klass som direktörens son. I dag möts de inte, hävdar vänsterledaren.

”Vi måste inse att det idag finns en grupp otroligt rika som drar ifrån och ganska  många som kämpar för att klara sig”, säger Jonas Sjöstedt. Hasse Olsson håller med.

Herrarna är nu rörande överens om privatiseringens vådor. Hasse kollar i sitt anteckningsblock och spinner vidare på det åtskilda samhället.

Den ”gamla” bostadsförmedlingen med kötid motverkade väl segregationen?
– Ja, och allmännyttan också. Vi måste inse att det idag finns en grupp otroligt rika som drar ifrån och ganska många som kämpar för att klara sig. Om vi inte ändrar på allt detta, gör om pensions-systemet bland annat, kommer klyftorna att öka, svarar Sjöstedt.

Hasse håller med:
– Barnen i sandlådan ser ingen skillnad på varandra och leker glatt så länge inte föräldrarna lägger sig i.

Högutbildade invandrare måste in i samhället och få lära sig svenska. Nu kör läkare taxi…!
– Språket är viktigt, det är nyckeln till arbete, kontakt med andra människor och även till demokrati. Förstår du inte svenska hänger du inte med i debatten och kan inte se kritiskt på oss politiker. Det är viktigt att börja läsa svenska från dag ett. I dag finns ett tryck från den borgerliga sidan att vilja ha en ny underklass med låga löner och osäkra arbetsvillkor. Men med 15000 kronor före skatt går det inte att försörja en familj.

Hm, enkla lösningar finns inte och förändring går långsamt …

– Välfärdsstaten byggdes upp just så, reform efter reform. En gång var Sverige ett av världens mest jämlika länder, men i dag har vi halkat ned på den listan. Nu är Vänsterpartiet nästan ensamt om att vilja beskatta miljardärerna mer för att förortsungarna ska få det bättre.

Hasse blir nyfiken på Jonas Sjöstedts tidigare liv.

Har du varit fackligt aktiv?
– Jag var medlem i metallfacket när jag var anställd på Volvo Lastvagnar. Och du?
– Industrifacket. Jag jobbade på en klackbar i Lund men slutade när jag inte fick vara anställd längre. Företaget gick ju över till franchise. Rena slavarbetet och lönen räckte bara till hyran. Semester hade jag inte råd med, svarar Hasse och skickar iväg sin sista fråga:

Jag ser inga arbetare i riksdagen. Vad tycker du om det?
– Det är ett problem eftersom akademiker har svårt att förstå hur arbetarna har det. Många politiker har heller inget jobb att gå tillbaka till. Vänsterpartiet anser att ledamöter inte ska sitta i mer än tre perioder. Vi tar inte ut hela lönen, utan får 27000 i månaden. En bra lön, men vi ska inte stanna där för pengarnas skull.

På väg ut ur ateljén hörs paret snacka om löpning, om att de föredrar en halvmara framför den dubbla distansen. Jonas Sjöstedt säger att han har stor lust att åka Vasaloppet. Och Hasse?
– Asch, blev aldrig så mycket vintersport för mig …
– Nej, Malmö är ju ingen skidort precis.

Olika stolar i livet men ändå lika på så många sätt.

Hasse Olsson
Ålder: 70
Födelseort: Malmö Utbildning: Folkskola sju år, hoppade av efter ett års realskola i Malmö.
Idrottsbedrift: 3 gånger Göteborgsvarvet 21 km, 1.45 som bäst.
Startskott för politiskt intresse: 1964 när jag i julklapp fick Martin Luther Kings bok om 60-talets medborgarrörelse i USA.
Detta är jag stolt över: Ordförandeskapet i Försäljarföreningen i Skåne. Vi startar en teatergrupp till hösten där medlemmarna är med.

Jonas Sjöstedt
Ålder: 52
Födelseort: Göteborg
Utbildning: Efter två avhopp examen från social linje, Luleå gymnasium.
Idrottsbedrift: Två gånger Göteborgsvarvet 21 km, strax under två timmar.
Startskott för politiskt intresse: Jag var aktiv i elevkåren, i folkomröstningen om kärnkraft och arbetet mot apartheid.
Detta är jag stolt över: När vänstern gör samhället mer jämlikt, rättvist och förbättrar för människor i vardagen.

 

 

Posted by & filed under Nyheter.

Vet du hur mycket jag hade behövt dig?
Jag behöver min pappa. Jag har försökt att få kontakt, men du har bara skitit i mig. Är jag så lite värd för dig?

Du kunde i alla fall ha hört av dig någon gång, visat att du brytt dig lite, kanske ett grattis på min födelsedag, god jul på julafton eller åtminstone ett hej, det är väl inte för mycket begärt?

Pappa, snart har du missat 19 år av min uppväxt och jag har snart varit utan en pappa i 19 år. När jag håller på med musiken, då tänker jag på dig. Jag minns hur mycket du tycker om musiken.

Minns du det guldhjärtat jag fick av dig, på min 10 årsdag? Det brukar jag jämt ha på mig för det symboliserar dig.

Pappa, varför väljer du ditt missbruk framför dina barn? Jag vet att du är så jävla mycket starkare än så, jag vet att du kan klara allt du vill nå, men du måste bara vilja det själv.
Det finns ingen person som kommer att kunna ta din plats i mitt hjärta, jag väntar på dig och jag hoppas du tar ditt förnuft och väljer papparollen. Jag vill lära känna dig, skapa minnen tillsammans med min pappa.

Jag vet att livet inte är lätt, men tillsammans med de som man älskar blir allt lättare. Jag önskade du kunde se med mina ögon, hur mycket mer du är värd. Oavsett om du missat min uppväxt så är det inte försent att knyta band. Jag önskar att du kunde släppa in mig.

Mamma brukar säga att det är din förlust, men jag vill inte tro att du verkligen väljer bort mig. Det är precis som en hockeymatch, där man ligger under och förlusten är nära, plötsligt så händer det, en vändning och det blev en seger.
Jag vill inte tro mammas ord, jag väntar på vändningen. Socialtjänsten har satt LVU på mig och placerat mig på SiS på grund utav mitt dåliga mående, mitt självskadebeteende och mina suicidförsök.

Pappa, jag mår inte så jävla bra jag heller, öppna dina ögon och våga se verkligheten. Släpp in dem som älskar dig och de som vill hjälpa dig, innan det är försent.

Jag tvingar dig inte till något, men jag ber dig att tänka efter. Jag är din dotter, jag bär ditt blod i mina ådror, vilket jag alltid kommer att göra. Jag önskade att livet sett annorlunda ut, vi kan förändra det tillsammans.

Nu är valet ditt, tänk efter vad det är du vill. Nu är det upp till dig och jag hoppas du släpper in mig.
Pappa, jag saknar och älskar dig.

/Din dotter Michaela.

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

”Jag har alltid varit gränslös i allt. Jag gör ingenting med måtta. Jag jobbar mer än alla andra jag känner, jag festade hårdare än alla andra i min närhet och jag gillar att ta saker till det yttersta. Jag har alltid haft en dödsmedvetenhet tror jag. Jag är diabetiker och vet inte om det har spelat in men jag har alltid varit medveten om att allting är väldigt begränsat tidsmässigt. Jag har alltid tänkt att jag ska dö snart. Inte som en dramaqueen som tycker synd om sig själv men bara som ett krasst konstaterande.  Jag vill ha allt innan det är för sent. Jag vill leva, jag vill dansa och jag är fortfarande sådan fastän jag snart fyller 40. Jag vill suga i mig livet, jag vill känna saker.”

Som firad popstjärna fick arbetarklasspojken Martin Svensson från Varberg rikedom och en guldbiljett till berömmelsen i Stockholm. Men priset var för högt – så han slet ner alla strålkastare och kameror för att finna sin egen väg.

Jag trodde att jag visste vad jag ville bli tills jag blev artist. Det förändrade mig i grunden som människa, säger Martin och läppjar på sitt kaffe innan han fortsätter:
– I ett halvår tyckte jag att det var kul när tjejer sov utanför dörren men ganska snart fick jag en obehaglig klaustrofobisk känsla. Det finns personer som faktiskt gillar den uppmärksamheten, nu fick helt fel kille den guldbiljetten. Tack och lov slapp jag perioden av mobiltelefoner med kameror.

I dag är Martin ”en helt vanlig jävla Svensson”. Men runt millennieskiftet var han något annat. En fullfjädrad popstjärna som stod i rampljuset på olika scener runt om i landet och spelade några hits innan han drog vidare till nästa ort och gig. Nya glädjeskrik, nya interv-juer, nya hotellrum. Och visst var Martin smickrad när han lyckats nå sina drömmars mål – att skapa sig en plattform varifrån han kunde uttrycka sig. Men ingen hade sagt att han som privatperson snudd på skulle duka under som följd av kändisskapet. Och snart gick det upp för honom att killen där inne, som knappt hunnit fylla 20, inte gillade rabaldret.
– Jag älskar musik och vi hade underbara spelningar. Men det förändrade mig eftersom jag bara var en projektionsyta. Jag var andra människors idéer. Vissa tjejer hade en idé om vad jag var för slags kille och andra människor hade en idé om vad jag var för person eftersom jag gjorde en typ av musik. Det var fruktansvärt!

En kort stund tidigare hade vi satt oss tillrätta på platsen som Martin Svensson föreslagit för vår träff mitt i centrala Stockholm. När jag först klev innanför dörrarna till restaurangen såg jag bara två personer sitta vid fikaavdelningen och ingen av personerna såg ut som de gamla bilderna på popstjärnan Martin Svensson, killen med det uppsprejade blonda håret. ”Sitter vid ett av barborden intill ingången”, skickade jag iväg i ett sms. Det dröjde fem sekunder. Sen reste sig den ene personen från sin plats i en fåtölj, en medellång man iklädd Ray-Ban-solglasögon av New Wayfarer-modell och mörk hatt, tog mig i hand och frågade: ”Från tidningen Faktum?”.

– Jag har inget egenintresse av att synas. Min fåfänga är någon helt annanstans. Folk känner knappt igen mig längre och jag lever otroligt fritt från allt det där. Jag är inte i behov av någon publik och jag vill inte ha någon publik! Den här intervjun gör jag för tidningen Faktums skull och för vad tidningen står för, jag har inte ställt upp på intervjuer sedan 2008-2009 ungefär, förklarar Martin men lägger snabbt till:
– Jag är ingen fin människa på det sättet. Jag har lite svårt för när människor ska framhäva hur goda och otroligt empatiska de är. Jag har aldrig varit hemlös och vet inte ett skit om det, men jag vet att jag känner sympati med folk som på olika sätt är utanför.

”Det har hänt att jag har skrivit låtar och det var också ett skivbolag som hörde av sig för ett antal år sedan och ville göra en samlingsplatta med mig men ... Jag tyckte att tanken var lite kul först men jag ... tappade det helt. Jag hade ingen lust. En del i att jag håller på så här måste bero på att jag har dåligt självkänsla. Min syn på mig själv och mitt värde ligger helt sammankopplat med hur väl jag presterar. Jag hatar mig själv när jag inte presterar men vet också precis när jag är bra, ingen behöver berätta det för mig.”

Martin betonar ofta ordet utanför då han inte skrattar till och far iväg med blicken med ett pillemariskt leende som tycks säga att han sitter på en hemlighet som han inte riktigt är redo att berätta för någon. Han tar till orda igen och förklarar att särskilt många nära vänner har han aldrig haft. Han har aldrig tillhört någon gruppering, passade aldrig in som popidol eller inom skolvärlden som var för inrutad. Småstadspojken hoppade av skolan redan som 16-åring, flyttade till Stockholm och började försörja sig som trubadur på pizzerior. Och väl på plats i sin nya hemstad omfamnades han av andra personer som, liksom han själv, stack ut ur mängden.

– När folk var grunge bar jag blåa lackbrallor, hade armringar upp till armbågarna, långt hår med en massa vax i och använde kajal. Jag var queer långt innan det begreppet blev känt för mig.
– Jag hade inga relationer med killar men jag tyckte att jag var självständig eftersom jag fick ta en smäll för hur jag såg ut. När jag kom till Stockholm som 17-åring var det bögarna som var mina vänner. De var utstötta från sina hemstäder så jag sökte mig till dem och de tog emot mig.

Innan pizzeriatrubaduren visste ordet av var han helt plötsligt flickidol och stormrik tonåring. (Du är så) Yeah Yeah Wow Wow toppade den svenska singellistan och Martin Svensson blev kort och gott Martin med svenska folket efter en fjärdeplats i Melodifestivalen 1999. Men så började det skava. Han skulle ju vara kreativ men inte vara stjärna.
– Jag är inte artist. Jag är inte stjärnan. Jag är den där killen i bakgrunden.
Men det vete fan. För sättet Martin Svensson sa tack och adjö till poplivet på var ingen blygsam sorti. Det var rock’n’roll.

I dag är den forne flick-idolen som ogillade rampljuset – men älskade kreativiteten – en produktiv författare som hunnit skriva över 20 böcker. Men även om flera av böckerna har sålts i stora upplagor är det en som sticker ut lite extra – den som markerar själva brytpunkten mellan artisten och författaren Martin Svensson. Det har hunnit gå tio år sedan Hej! Mitt namn var Elton Persson (2007) släpptes, en bok som handlar om en ung popartist från Varberg som är mitt uppe i en smärtsam skilsmässa från poplivet samtidigt som han hamnar i kollision med sin framgångsrika soulartist-fru.

”Det tog ungefär två år innan jag slog igenom och när jag tänker på den tiden i dag känns det som ganska lång tid vilket i och för sig kanske inte är så konstigt, det är väl en lång tid för en 17-åring antar jag.”

Den tragikomiska skildringen är som att bevittna en bilkrock i slowmotion där bara en person kan överleva – alteregot Elton Persson som har världens glammigaste och samtidigt vanligaste namn – eller privatpersonen som inte vill vara föremål för nöjesbranschens mallar. I boken, som rör sig i ett gränsland mellan sanning och fiktion, omnämns flera framstående nöjesjournalister i dråpliga situationer där de säljer Viagra, tigger kokain eller får sperma i skägget. Själv säger Martin:
– Jag har ju aldrig skrivit en självbiografi. Sen måste man fråga sig om man har koll på vad som är sant och vad som har hänt i ens liv.

Vad är egentligen sant då?
– Jag vet inte. Jag vet helt ärligt inte. Jag ville skriva en spännande historia och det blev den berättelsen för det var vad jag hade.

Det blev stor uppståndelse och hot om stämningar. Men, bortsett från de initiala skriverierna, har det varit väldigt tyst medialt om Martin Svensson sedan dess. Inte för att han klagar, han var ju ändå bara en utstickande arbetargrabb som slängdes in i en värld som inte passade honom.
– Det som var värst var att jag inte kunde ta in min arbetarfamilj i det livet. De visste inte hur de skulle bete sig i den världen. Jag tjänade en massa pengar men hade själv ingen aning utan fick lära mig på vägen. När någon sa nu ska vi dricka ”dompa” hade jag ingen aning om vad ”dompa” (Dom Pérignon champagne, reds. anm.) var för något. Jag visste knappt vad en gin och tonic var.
– Det var inte det att mina föräldrar inte ville, de gjorde nästan våld på sig själva för att kunna vara nära mig, men … Under hela min uppväxt gick vi inte på restaurang en enda gång. Det var jobbigt att se dem stå utanför.

Killen som varit utanför, till viss del självvalt, var nu innanför. Men i dag när Martin själv är tvåbarnsfar och omgift, tänker han ibland på de formgivande barndomsåren när han levde långt ifrån det överflöd han befann sig i som artist. Han föddes in i ett utanförskap som samtidigt var ett innanförskap.
– Min uppväxt är präglad av klass. Som liten visste jag inte det, alla var arbetarklass i området. På fredagar köpte mamma skinka till mackorna. Då var det fest, skrattar Martin Svensson till.
– Alla hade ont om pengar. Alltså ont om pengar i svensk kontext så klart. Pappa jobbade i köket på en förskola och mamma jobbade på en annan förskola, det som förr kallades för dagis. Det präglade mig väldigt mycket, så när jag ser tillbaka på min barndom är det klass och politik jag tänker på. Min pappa var väldigt, väldigt vänster och aktiv politiskt. Det gjorde att det var någonting som hände med mig som gjorde att jag ville ha färg och glamour.

Men någonstans lämnade han aldrig de politiska uppfattningarna helt bakom sig. Martin såg sin chans att bidra i den politiska kampen i egenskap av sitt kändisskap som popidol – men lämnades utanför av det kommunistiska partiet för att han var för mainstream.
– Det är faktiskt väldigt roligt, skrattar han till.
– Jag försökte ganska länge att få vara med. Ställa upp ideellt liksom. Men jag fick inte vara med någonstans. Det var väl inte tillräckligt fint att ha med en popartist, då hade det varit mycket bättre att ha med ett obskyrt punkband. Grejen var ju den att jag faktiskt kunde hjälpa till och dra in pengar på den tiden. Jag ringde flera gånger till Kommunistiska Partiet, till deras ungdomsförbund och även till Ung Vänster, men fick nobben.

”Jag har inte legat med särskilt många och jag knullade nästan ingenting när jag var artist. Jag är alldeles för blyg, alldeles för privat.”

Av en slump träffade Martin senare partisekreteraren i Vänsterpartiet, fick till slut vara med och på den vägen lyckades han bli nominerad till riksdagen. Nu var han innanför. Men han tackade nej och höll sig utanför.
– När jag varit med ett tag slogs jag av att det var väldigt lågt i tak. Det var ingenting för mig. Inom ett parti bör det finnas utrymme att diskutera saker, men så fort jag ställde en fråga bordlades motionen utan motivering. Det blev aldrig någonting av någonting. Jag upplevde försiktighet och feghet.

Har du kvar dina politiska uppfattningar?
– Jag har faktiskt inga politiska uppfattningar. Det är inte alls min grej, jag ska inte alls hålla på med politik. Jag har inte så tydliga och säkra uppfattningar om saker och ting, har ingen aning om vad som är bäst för människor.

Glamour och färg har bytts ut mot en hel del vardag. Tacos på fredagar och underhållningsprogram på tv. Även om Martin till en början inte vill skriva under på att han blivit en vanlig jävla Svensson. Han reser ju fortfarande mycket i jobbet och försörjer sig på att skriva alltifrån barnböcker till böcker om glutenmat och kändisars självbiografier, däribland Johannes Brost, Samantha Fox och Alexander ”the Mauler” Gustafsson. Samtliga personer är människor som fått kämpa sig in i värmen efter fängelsevistelser och narkotika- eller sexskandaler.
– Jag älskar personer med färg och personlighet. De flesta jag skriver om är från arbetarklassen och när vi jobbar ihop kommer vi varandra väldigt nära. Jag blir den personens röst och verktyg där jag återberättar utan att lägga någon värdering eller granska människan. Det är det finaste jobb jag vet och det bästa jag någonsin gjort.

– Sen ångrar jag inte att jag varit artist. När jag träffade ”Alex” för första gången var folk framme hela tiden och ville att han skulle skriva autografer eller prata lite. Han hanterar det mycket bättre än vad jag gjorde men min erfarenhet gör att jag förstår vad han går igenom. Men läsarna köper inte böckerna för att jag varit med i Melodifestivalen för hundra år sedan. Ingen köper Julius-serien till sin nioåring, eller vet ens om, att det är jag som har skrivit böckerna.

Vi rör oss ledigt genom minnenas korridor. För Martins del är dagarna av experimenterande med droger ”jag har testat allt men aldrig torskat på någonting” sedan länge förbi.
– Jag tycker inte att det är coolt med knark eller att supa sönder sig. Jag såg en dokumentär med Kurt Cobain för ett tag sedan och blev bara förbannad. Patetisk jävla idiot som har barn och förstör sitt liv genom att knarka sönder sig. Jävla töntigt är vad det är. Jag har sett personer rycka sönder sig i spasmer för att de tagit för mycket tjack och håller på att dö. Herregud, hela musikbranschsverige tog droger när jag var aktiv.

Plåtning i stadsmiljö. Martin rör sig vant inför kameran. Kort snack om vad lycka och sorg är. Om människans inneboende ensamhet eftersom vi, när allt kommer omkring, är ensamma med våra känslor. Och så givetvis enkelspår in på samtal om skilsmässan från den där soulartisten som var så stor i början på 2000-talet, Dilba.
– Det var helt odramatiskt. Vi bestämde oss för att skiljas helt enkelt. Varför gifter folk sig? Varför skiljer folk sig? Jag vet inte. Det var jättekonstigt med alla skriverier.

Efter uppbrottet från Dilba – och poplivet – var Martin Svensson ledsen ett tag. Men sorg vändes snart till lycka när han träffade sin framtida fru Sevda. Nu var Martin Svensson återigen innanför men ändå utanför i en stor släkt med en annorlunda kultur än den han var van vid.
– I samband med att vi gifte oss hade vi en middag och då träffade jag hennes föräldrar för första gången. Jag tackade dem för att de kom och, börjar Martin förklara, bryter av mitt i meningen innan han tar ny sats:
– Kulturer är komplexa saker. Man måste förstå en massa för att inse varför saker är som de är och det gör mig ödmjuk. Vi svenskar har en otroligt självtillräcklig uppfattning om vår egen kultur och tror hela tiden att de värderingar vi har här är de bästa. Och det kanske de är, inte vet jag, men mötet har gjort mig ödmjuk för att inte bergsäkert kunna säga vad som är bäst och sämst.

Hade du koll på hederskulturer innan dess?
– Jag hade ganska bra koll innan jag träffade Sevda. Det man får komma ihåg är att jag förmodligen var den första svensken i en släkt på 2000 personer. Eller, första etniske svensken, om man ska vara petig. Det var först lite stelt och spänt men ganska snart släpptes jag in i familjen. Syskon och släktingar var otroligt välkomnande.
– Med det sagt är hederskulturer frihetsberövande och allt som är frihetsberövande är jag emot i alla former. Men jag orkar inte gå in i någon debatt.

Varför inte då?
– Sist jag gjorde det blev folk irriterade, inte minst Gudrun Schyman som då hävdade att det inte fanns någon hederskultur. Hon kan hävda vad hon vill i dag, men det här finns dokumenterat. Här i Sverige har vi råd att säga att ens farbror kan dra åt helvete. Men om du har ekonomiska skäl och lever i en kultur där det är viktigt att ha nära band till sin farbror och familj, är det klart att man har kvar det. Vi tror att vi är bättre än vad vi är. Men egentligen är det bara fernissa, det ligger i människans natur att göra det som är bäst för en själv.

Efter ett par timmar i varandras sällskap är det dags att avrunda. Martin hoppas hans medverkan kan bidra till att tidningen säljer lite extra. Men han förstår fortfarande inte ståhejet.
– Jag har ett jättevanligt namn och är … vanlig liksom. Jag är ingen artist eller stjärna utan en helt vanlig jävla Svensson, säger han och tar sig bort mot förskolan för att hämta sin dotter.
– Jag älskar verkligen familj. Det är min verkligt sanna dröm som gått i uppfyllelse.

Jan Martin Svensson
Född:
11 mars 1978 i Kalmar. Uppväxt i Varberg från tre års ålder.
Familj: Frun Sevda och två barn. Bror till författaren Sara Beischer.
Bor: I Stockholm.
Melodifestivalen: Deltog i Melodifestivalen 1999 med ”(Du är så) Yeah Yeah Wow Wow” som slutade på fjärdeplats i finalen och 2002 med ”Du och jag (i hela världen)” som slutade på sjundeplats i deltävling två.
Aktuell: Ger tillsammans med parhästen Leif Eriksson ut självbiografin om den skandalomsusade brittiska fotomodellen och sångerskan Samantha Fox. Memoarerna med titeln Forever finns i handeln hösten 2017. Jobbar även med andra högprofilerade namn, internationellt som nationellt, men projekten är ännu ”hemliga med hänsyn till personernas önskemål”.

Diskografi
Som soloartist:
Pojkdrömmar (1997)
En helt vanlig Svensson (1999)
Lyxproblem & Moderna Störningar (2000)
Martin och Sibirien (2002)

I bandet Nina Rochelle tillsammans med Kent-trummisen Markus Mustonen:
Om Sverige vill ha det så (2003)
Mörkertal (2004)
Måndagsfolket (2005)

Bibliografi
Hej! Mitt namn var Elton Persson (roman 2007)
Din heder (roman 2009)
När inget annat hjälper (barn/ungdom 2010)
Dingo Dingo – Den manliga frigörelsen (tillsammans med Bob Hansson och Leif Eriksson, roman 2011)
Musik för tondöva (barn/ungdom 2011)
Knacka tre gånger och andra spöhistorier (barn/ungdom 2012)
Min första bakbok (2013)
Glutenfritt är gott (2013)
Julius och pusskalaset (barn/ungdom 2014)
Julius spelar teater (barn/ungdom 2014)
Julius på solsemester (barn/ungdom 2015)
Julius och mobbarna (barn/ungdom 2015)
Dö inte nyfiken (Johannes Brost biografi tillsammans med Leif Eriksson 2014)
501 svenska platser du måste se innan du dör (tillsammans med Leif Eriksson 2015)
The Mauler (Alexander Gustafssons biografi tillsammans med Leif Eriksson 2016)

 

 

Posted by & filed under Nyheter, Profilintervju.

Om mobilen: ”Läsa borde man fan göra mer alltså. Det är helt sjukt egentligen att man läser så lite nuförtiden. Mobilen snor för mycket tid.  Man är en sådan junkie.”

Efter en kärleksaffär hon liknat vid cancer har Miriam Bryant gått vidare. Kvar finns sångerna, ärret i hjärtat, nya tatueringar och fler älskade städer som måste återvinnas. Göteborg, till exempel.

– Har vi träffats förut?
Miriam Bryant avbryter sig själv mitt i en mening, tittar intensivt på mig som för att hjälpa minnet. Det är mars 2017 och vi har ”setts” förut, det har vi, men det är ett och ett halvt år sedan och jag satt som publik, om än väldigt nära scenen.
– Men jag har ett sjukt starkt minne för ansikten och känner igen dig.
En detalj som berättar något väldigt karaktäristiskt om Miriam Bryant. Hon har en nyfikenhet som inte stoppar henne från att ställa frågor. Och motfrågor.

Tre veckor senare snurrar vi runt på Landvetter innan vi hittar varandra. Flyget från Berlin har landat en kvart före utsatt tid, ”… när händer det liksom?” Miriam Bryants signifikanta stämma hörs i ankomsthallen när vi får syn på varandra och vi får snart veta att hon både hunnit ta en cigg och gå på toaletten i väntan på oss.

Det är underhållande att prata med Miriam Bryant, även om det blir lite staccato över samtalet när hon plötsligt ser en fin bil i andra körfältet, undrar när Liseberg öppnar och om inte de gamla husen i Gårda kanske borde målas om snart? Hon tycker själv att intervjun som koncept är en dålig samtalsform.
– Det är jättekonstigt, att den ena ska ställa frågor hela tiden, och den andra svara. I ett normalt samtal ställer båda frågor. Jag vill lyssna, inte bara prata.

Ibland kan nyfikenheten få henne på fall.
– En gång gick jag fram till en kille i Stockholm och började prata med honom, för att jag trodde att jag kände honom. Men jag var inte säker på varifrån, så efter ett tag när vi hade pratat om lite allt möjligt frågade jag honom: ”Var träffades vi egentligen senast?” och då svarade han: ”Eh … jag har serverat dig på krogen en gång. Kul att du ville hälsa, men vi känner inte varandra.”

Miriam Bryant skrattar. Att hon bjuder på tillkortakommanden vet tv-tittarna sedan hon fick sitt brak-genomslag i teveprogrammet ”Så mycket bättre ” 2015. Miriam Bryant är en berättare och iakttagare som använder sin starka röst, inte bara till sång.
– Jag är som mest fri på scenen när jag får till snacket med publiken.

Hon vill skapa en röd tråd genom allt hon gör. Även om det kundanpassade EP-formatet på nya och tidigare skivor inte ger riktigt samma tyngd åt berättelsen som ett fullängdsalbum, ska den hänga ihop tematiskt. Därför handlar den nya EP:n i princip uteslutande om Miriam Bryants tyske ex-pojkvän, Tommy Hey, trummis i metallbandet Desasterkids. Mannen som fick 2016 att bli ett kaosår för sångerskan. I efterhand har hon beskrivit känslan av det stormiga förhållandet som att ”ha cancer i ett år och sedan bli friskförklarad”. Sårad har hon gått vidare. Ledsen, men lyckligare nu.

Lite frustrerande, kan man tänka, att turnera med dessa låtar sedan förhållandet tagit slut? Både ja och nej, menar Miriam Bryant. Gamla låtar får ny betydelse när livet går vidare. På sikt kommer det att bli så även med de här.
– Jag ser fram emot att komma ut och spela, det gör jag alltid. Men av olika skäl har jag dragit ner lite på antalet spelningar i år, jämfört med förra året.

Huvudskälet är temat. Inte för att det stör och rör om och gör ont utan för att den intimitet låtarna förmedlar inte passar sig för obegränsad multiplicering. Det handlar om förtroende, om ärligt tilltal.
– Det blir helt enkelt bättre så här. Bättre kvalitet för dem som vill komma, säger hon, och eftersom musik är det enda Miriam tycker är värt att ägna sig åt, tummar hon inte på den äkta varan.

Om Göteborg: ”Det finns inga uteställen i Göteborg där jag känner mig hemma längre. Sist jag hängde ute i stan var i övre tonåren och då gick man ju dit där ölen var billigast. Nu har jag ingen koll alls. Men det är inte så mycket att ha koll på heller, egentligen, haha.”

Miriam bryant växte upp med sin finska mamma och engelska pappa i Utby, Göteborg. Resurserna var begränsade men själv var Miriam ganska gränslös.
– Jag hade inte tider på samma sätt som många av mina kompisar. Jag kunde alltid vara ute senare, och hängde med äldre killar och så. Men mina kompisar, som hade betydligt strängare regler hemifrån, var ofta mycket mer gränslösa än jag när de väl var ute.

Självbevarelsedriften har hela tiden varit stark om än självförtroendet bitvis sviktade. Sången självklar, även om inte formatet i Brunnsboskolans musikklasser alltid passade den färgstarka Miriam.
Hon minns en Broder Daniel-spelning i Lisebergs-hallen när hon var tolv och egentligen alldeles för liten för att hänga ute sena nätter i vilda Broder Daniel-sammanhang.
– Jag frågade väl inte om lov direkt men pappa sa en bra grej den gången: ”Om du någon gång ska göra något du inte får, ska du väl göra det för musiken.”

Det är nu ett tag sedan Miriam Bryant, 26, behövde fråga om lov och det har ju bevisligen gått bra med musiken. Råd och inspiration tar hon dock gärna och mycket från olika håll – och vad folk tycker om det hon åstadkommer, det vittnar topp-placeringar på Svensktoppen och karriärsnurr i största allmänhet om. Men en och annan kommentar förbryllar henne:
– Jag tycker att det är konstigt när så många uttrycker förvåning över att ”allt låter likadant”. Det har det väl alltid gjort? När Elvis var stor lät alla som Elvis, när Beatles slog igenom skulle alla låta som dem. Om man ska undvika att låta ”som alla andra” får man väl sätta sig ner i en stuga och leta inspiration och då blir man väl till slut galen, tänker jag.

Det skulle i alla fall inte passa Miriam Bryant. Hon vill gärna bli omtyckt. Hon har svårt att skaka av sig kritik och besvikelser. Då blir det psykologsamtal och nya tatueringar. Det har blivit cirka 20 nya bilder på kroppen det senaste året.
– Det blir fler när man är ledsen, konstaterar hon och berättar att hon på höger fot nu bär textraden ”Aldrig mer igen” – på finska.

Finskan är hennes känslospråk. Hon svär visserligen mer på svenska, men det går bra på finska också. Den lyser igenom i perioder, den finska identiteten, säger hon.
– Jag är superstolt över mitt finska arv. Det är helt klart något speciellt med det.

Som finsk-engelsk göteborgare lever hon för närvarande i exil i Stockholmsförorten Alvik. Att köpa sig ett hem i staden där jobbet för det mesta bedrivs var dock inte bara en praktisk handling. Miriam Bryant är inte uppvuxen i ett överflöd och känslan av att aldrig veta säkert hur länge något varar är en följeslagare, även i framgång.
– Man vet inte när man själv kan vara på parkbänken. Att köpa en lägenhet, när jag plötsligt hade ekonomisk möjlighet att göra det, var också en investering i trygghet.

När hon var tolv år brann familjens hus ned till grunden. Hur Miriam, på väg hem från en akrobatiklektion, upplevde det att se vägen avspärrad, se folkmassan som stod och tittade och att sedan vara den som fick gå under avspärrningen. Liksom hur den händelsen, och senare föräldrarnas skilsmässa, präglade tonårstiden då hon fick hjälp av psykolog för att komma vidare. Något hon önskar alla som inte ser vägen fram.

Om Ringön: ”Titta vad fint det är här!  Här har jag aldrig varit. Här vill man ju vara. Här kan man ju bo. Jag älskar havet och båtar, men segling, det fanns inte i min barndom. Det är en överklassgrej. Men bo på en båt, det hade varit något. Vad kostar en sån där, tror du?”

Inför vårt andra möte har jag föreslagit att vi ska ta en tur i hennes barndoms uppväxtmiljö. Miriam säger först ja, för att hon gärna vill vara till lags, förklarar hon senare när hon ändrat sig och avböjer, av hänsyn till familjen.
– Jag måste tänka på att jag inte bara lämnar ut mig själv när jag berättar om saker ur mitt liv.

Vi tar en tur på Hisingen i stället, till Ringön och kvarter som Miriam inte besökt förut. Vägen dit kantas av små utrop:
– Shit vilket fint väder, Göteborg levererar!
– Fan va fint här är! Tänk om jag gör det nu, bara så där. Flyttar tillbaka till Göteborg. Ja, jag skulle verkligen kunna tänka mig det.

– Då skulle jag vilja bo … alltså det är väl en önskedröm bara … men kanske i Vasastan eller Haga. Gud vad skönt det vore. Flytta hit nu. Och bara skita i alla jävlar i Stockholm! Tänk om jag ska göra det nu? Ja, jag tror jag gör det.

Emotionellt bor hon i tre städer – Göteborg, Stockholm och Berlin. Men det har skett en känslomässig förflyttning. När hon lämnade Göteborg för Stockholm kände hon sorg för uppväxtstaden. Splittrade, sårade känslor, som med tiden ändå tycks läka. Det går nu inte en dag i Stockholm utan att hon känner sig som göteborgare. Jo, dagen då lastbilen körde in i folkmassan på Drottninggatan. Den dagen var hon, och hela Sverige, stockholmare.

Det var bara något dygn efter en fantastiskt vacker förmiddag på Söder som gick i ljusrosa och vårgrönt och vi träffades för att skapa ett vackert omslag till denna tidning.
Så snabbt färgerna kan skifta. Miriam Bryant var i närheten av Drottninggatan när det otänkbara inträffade och kände ren och skär rädsla.

Även om hon till det yttre kan framstå som en trotsig tonåring, känns Miriam Bryant i själ och hjärta äldre än sina 26 år. Det har hänt en hel del i hennes liv och när hon nu åter trampar göteborgsk asfalt på sina höga sulor upplever hon det ”som att se sig själv på ett gulnat fotografi”.

Det finns ett tydligt före och efter Så mycket bättre. Hon är mycket tacksam för möjligheten, för den port som öppnat sig, säger hon, och är mån om att inte framstå som att hon klagar, när hon ändå medger att energin ibland tar slut. Att det fortfarande är svårt att vänja sig vid uppmärksamheten.
– Ibland kommer jag på mig själv på stan med att tänka: Fan vad de stirrar, ser jag konstig ut? Men jag blir ju samtidigt så glad över att folk gillar det jag gör, säger hon och skriver en hälsning till fotografens studiogranne som snappat upp vem som är i lokalerna, och vars 11-åriga dotter är ett stort fan.

Miriam funderar en stund och skriver sedan:
”Följ dina impulser, det gör jag och det blir oftast bra då. Puss & kram, Miriam”.

Om livet: ”När vi satt där på stranden i Karibien och det var så sjukt vackert omkring oss sa jag: Här skulle jag kunna dö. Min kompis sa då: Så typiskt dig Miriam. De flesta andra skulle säga: Här skulle jag vilja leva.”

För dörren en handfull gig, på lite olika festivaler. En ADHD-utredning som hon länge väntat på och i höst fortsatta diskussioner om den utlandslansering som liksom pågått, vid sidan om allt annat, fast fått en annan touch och tanke på senare tid.
– Tyskland, Storbritannien, USA … det handlar om vissa val men det är också viktigt att behålla den plattform jag byggt upp i Sverige, förklarar hon.

Plötsligt finns något att förlora här hemma, som inte fanns när hon slog igenom internationellt första gången. Utlandslansering ska inte ske på bekostnad av satsningar i Sverige, där hon nu har etablerat sig. Tankarna på närliggande Tyskland kan hänga ihop med det kanske?
– Jag gillar verkligen att jobba i Tyskland, men lite handlar det nog om att vinna tillbaka det rent psykiskt.

Ex-pojkvännen från Berlin ska inte få krascha den relationen – också.
– Det är tråkigt på ett sätt. Jag har samma känslor för Berlin nu som jag en gång hade för Göteborg. Men jag kommer att åka dit ändå. Jag har många vänner där.

2017 har inletts lugnare och ska fortsätta så, är Miriam Bryants plan. Något har landat efter det hysteriska kringflackandet 2016.
– Jag förstår inte alltid hur jag ska passa in i den här branschen. Det är väldigt mycket vassa armbågar, status och hierarkier. Jag blir osäker i sådana grupper av människor och börjar ifrågasätta mig själv. Nästan så att jag kan börja skämmas för mig själv. Det kan kännas … stängt … på något sätt.

Stängd rimmar dåligt med Miriam som öppet berättar om kommande förändringar i hennes liv, som hon sätter sitt hopp till. ADHD-utredningen, som kanske ska ge henne svar på hur och varför hon fungerar som hon gör. Med bitvis stora koncentrationssvårigheter.
– Du vet, ibland om jag har mycket att göra så kan jag bara bli sittande på en stol och stirra rakt ut i luften i säkert 20 minuter. Jag har jättesvårt för att strukturera mitt liv och det är väl därför jag inte känner mig riktigt vuxen.

En stor Sverigeturné finns visserligen på vill-göra-listan, men om känslan när hon var yngre var att hon skulle ”ta över världen” handlar det i dag mer om att känna sig tillräckligt bra för sig själv.
– Mitt mål nu är till exempel att ta mig till gymmet, säger Miriam Bryant med en trots allt väldigt konkret strävan formulerad för sig:
– Jag vill bli stark.

Miriam Melanie Bryant

Född: 8 mars 1991, uppvuxen i Utby, Göteborg. Bor nu i Alby, utanför Stockholm.

Familj: Engelsk far och finländsk mor, en lillebror och två storasystrar.

Karriär: I mars 2012 kom debutsingeln Finders, Keepers som gick rakt in på topp 100 på den tyska radiolistan. Debutalbumet Raised in Rain, nådde 12:e plats på Sverigetopplistan. 2015 var Miriam Bryant med i TV4:s program Så mycket bättre. 2016 erövrade hon platserna ett, två och tre på Svensktoppen. Samma år stod hon på Ullevis scen i två utsålda konserter med Håkan Hellström, och vann två Rockbjörnar. 2017 inleddes med nya singeln Everything. 21 januari vann hon pris för Årets låt 2016 (Black Car) vid P3 Guld. I april släpptes singeln Rocket och därefter EP:n med samma namn.

Aktuell: I sommar bland annat på festivalerna Peace & Love och Bråvalla. I höst med nya lanseringar utomlands.

Kuriosa: 2014 medverkade Miriam Bryant på den första Faktumplattan, med en tolkning av Ghost Riders in the Sky. Köp plattan på faktum.se!

Miriam Bryant om:

Håkan
”Jag får ju ofta frågor om honom och berättar gärna om den otroliga upplevelsen på Ullevi. Håkan Hellström har ju varit med mig hela mitt liv, i alla fall sedan jag var tolv år. Han är den största och viktigaste artisten för mig, men det är ju inte så att jag känner Håkan. Därför blir det också så fånigt att prata om honom hela tiden.”

Håret
”Jag har tappat så mycket hår”, har hon tidigare berättat. ”Det är skitjobbigt för håret betyder jättemycket för mig. Men det blev så, av stress, och psykisk ohälsa i samband med den krävande relationen som tog slut. Men jag får tillbaka det nu, sakta men säkert. Tack och lov.”

Hissen
”Alltså, säg inte det till Svensktoppen, men jag känner ingenting för det där. Jag har förstått på andra att jag ska känna mig väldigt stolt över rekordet. Men det är svårt att relatera till. Om JAG kan sätta rekord så känns det inte så märkvärdigt, förstår du? Man är väl aldrig riktigt imponerad över vad man själv åstadkommer.”

 

Spara

Posted by & filed under Nyheter.

– Jag är jäkligt nervös.

– Äsch, vi känner ju varandra.

När Faktumförsäljaren Pelle Landén intervjuar Morgan Johansson snackas det skatter, plåtslagare och knark.

De båda Lundaborna träffas så gott som varje vecka under glastaket på Fäladstorget. Den ene säljer Faktum och den andre handlar mat. De brukar byta några ord. En höstdag är det dags för ett längre snack.

Paret sätter sig och livvakten stannar en bit bort. Justitie- och migrationsminister Johansson är tomhänt medan reporter Landén har med sig anteckningsblock, penna och glasögon.

I vilken ålder väcktes ditt intresse för politik?

– Runt 14-15 tror jag. Mina föräldrar var socialdemokrater men aldrig aktiva. Pappa var plåtslagare på varvet i Helsingborg och mamma undersköterska på Ängelholms lasarett. Det här var ju i mitten av 1980-talet, Palme var statsminister och Anna Lind ordförande i SSU. Den fråga som först engagerade mig var kampen mot apartheid.

Pelle nickar och pappret i blocket fladdrar. Kort paus.

Morden på Olof Palme och Anna Lindh är ju något av det värsta som drabbat Sverige. Den kvällen Olof Palme väljer bort sina livvakter händer det. Hade Anna Lindh livvakter?

– Nej. Hon skulle titta på en klänning inför en tevedebatt på kvällen.

– Det var tillfälligheternas spel.

Vem har livvakt?

– Det beror på person och ditt jobb. Kanske finns ett hot mot just dig. Som folkhälsominister hade jag nästan aldrig livvakt. Idag rör mitt område terrorism och migration. Starka känslor, både från de som inte vill ha invandring och de som vill.

Pelle berättar att han sålt gatutidning i femton år. Då handlade det ofta om hemlösa och missbrukare. Idag handlar det om en annan grupp. Morgan lyssnar.

Häromdagen sa en dam till mig att hon går hit tidigt för då tigger ingen här. Hon vill ge, men det tär på hennes samvete. Tror du att vi kan lösa det här med flyktingar och rumäner?

– Här har du två olika frågor. Syrien har slagits sönder av kriget och Sverige har sedan 2011 gett skydd åt 135 000 flyktingar därifrån. De flesta av dem hade det ganska bra i Syrien före kriget. Syrien var ju inte urfattigt. Många syrier kan få jobb, det svåra är var de ska bo. Vi har ju en stor bostadsbrist.

– Rumäner och bulgarer flyr från fattigdom och för att de behandlas erbarmligt sina hemländer. Tänk dig, de tycker det är bättre att sitta här i norra Europa, långt hemifrån, bo i skogen och värma sin mat över öppen låga mitt i vintern! Det säger något om hur de behandlas hemma.

Jag har pratat med många lärare här på Norra Fäladen som berättar att de busigaste eleverna ofta är romer. Tyvärr. En del går verkligen in för att stå utanför samhället och säger: jag vill ha min kriminelle pappa som förebild. Rätt trist faktiskt.

– Jag tror att de flesta växer när de möts med respekt. Du ska bli tagen på allvar. Alldeles oavsett vilka gärningar någon gjort. Alla måste behandlas med respekt.

Pelle säger att han levt som kriminell och missbrukare och blivit behandlad därefter. Att ju mer folk skällde, desto mer fortsatte han. När barnen åker bräda förbi honom i affären skriker en del vuxna bara ”åk inte här”. Men det hjälper inte, själv brukar han passa ungarnas brädor när de ska in och handla. Han tror att det går att lösa problem med rätt attityd men att det tyvärr finns äldre som uttrycker sig rasistiskt.

Pelle sätter på sig glasögonen, tar av dem och tittar på Morgan.

Hinner du med allt på jobbet?

– Nu gör jag det. Men förra året, när det var akut flyktingkris, var jag allvarligt oroad över att kanske ha 15 000-20 000 människor sovandes ute på gatorna på nyårsnatten. Idag ska vi ordna bostad och jobb åt dem som kom. På ett sätt är det svårt men samtidigt rätt kul och stimulerande att du ser hur samhället växer. Nu har vi här tiotusentals människor som annars kanske hade dött i kriget.

Och ändå säger den del ”… för jävligt, åk hem!”

– Fast då ska de veta att om tio år jobbar en del av dem i sjukvården, och hjälper just dem som säger så.

Precis. Jag hoppas bli omhändertagen när jag blir gammal och då struntar jag i varifrån vårdarna kommer.

– Vi har ju dessutom brist på lärare, läkare, sjuksköterskor… Man måste förstå sammanhanget.

Absolut.

Pelle fingrar på blocket och mumlar att han nog måste formulera om nästa fråga.

Om du blir statsminister, vad vill du förändra?

– Jag har jobbat nära både Göran Persson och Stefan Löfven. Jag vet vilken arbetsbörda de har. Om jag jobbar mycket är det ingenting mot vad Stefan gör. Stefan sliter mer och reser mer, i hela världen. Om jag vore statsminister skulle jag nog fortsätta som honom. Klyftorna mellan fattiga och rika måste vi minska. Även om Sverige är jämförelsevis bra har skillnaderna ökat de senare 30 åren. Framför allt har de rika blivit rikare.

När jag frågar kompisar om allmänna läget, svarar en del’ ’helt ok’. Men vissa säger ’tja, man håller sig i mitten’.

Morgan skrattar hjärtligt.

Jag gillar ordet lagom, Sverige är ganska ensamt om det.

– Fast vet du, Sverige är inte så lagom, inte när det gäller skatt. Här betalar vi till ett sjukvårdssystem för alla. Min pappa fick multipel skleros för 20 år sedan och har sedan dess fått bromsmedicin. En gång frågade han sin läkare vad han kostar om året. Svaret blev ’en bra bit över 150 000 kronor’ för mediciner och sjukhusbesök.

Jag har diabetes. Hade jag inte fått läkemedel hade jag inte levt.

– I skattefrågan sticker faktiskt Sverige och Norden ut, vi är inte lagom. Det är ett vägval, ingen tillfällighet.

Stämmer faktiskt. Jäkligt bra att vi har det så.

– Hur känner du nu? Fått svar på det mesta?

Pelle tittar i blocket och tar upp hemlösheten bland missbrukare. Han tycker den har minskat på senare år, många har fått bostad medan – tyvärr – andra har dött. Han talar om kamrater som äntligen insett att om de vill bli gamla, måste de sluta knarka.

Dödligheten på grund av missbruk ökar.

– Där måste vi göra mer.

I danska fixerum kan man injicera…

– Fixerum tror jag inte på, nej, vi har ju sprutbyten.

Pelle är både för och emot fixerummen. Där är ju besökarna under uppsikt. Men han tycker att de borde ha öppet dygnet runt.

Ungar har bett mig visa ärret efter en blodförgiftning på höger arm, en följd av mitt sprutmissbruk. ’Kolla, det har han fått av att knarka. Ska aldrig göra det .’

– Bra att du påminner om vad missbruk kan leda till. Men nu måste jag avsluta. Tack så mycket!

Tack själv! Vill du köpa nya numret av Faktum?

 

Morgan Johansson

Ålder: 46

Födelseort: Höganäs.

Glömmer jag aldrig köpa i mataffären: Mjölk och bröd.

Gör jag en ledig dag: Fiskar eller går i skogen.

Bästa med Lund: Skolorna och småstadskaraktären trots att det bor 100 000 här.

Lyssnar jag till helst: Mina barn!

Pelle Landén

Ålder: 52

Födelseort: Lund.

Glömmer jag aldrig köpa i mataffären: cappuccino.

Gör jag en ledig dag: har inga, förutom julafton.

Bästa med Lund: vardagen på Fäladstorget.

Lyssnar jag till helst: soundet från Harley Davidson, rock & blues.