Posted by & filed under Nytt nummer.

“Jag är här på lånad tid”, säger Juha Mulari, som trots fulltecknad turnésommar inte vågar lita på att lyckan har vänt. I Faktum #152 berättar han om hur han hamnade på kåken på grund av Orup och om sitt livs värsta dag när han i självförsvar knivskar en man till döds. Möt de som vågat sätta saxen i det allra heligaste. ”Nu blir det inga barn gjorda” säger Mikael Nilsson i vårt reportage om manlig sterilisering. Äntligen hemma. Viktor Salmberg bodde i rätt stad. Tack vare en borgensförbindelse kunde han flytta hemifrån. Dessutom: Nördarna bakom Retrospelsmässan, dockteater för vuxna, fotboll för ensamkommande flyktingbarn och Susanna Alakoski om anhörigsorg. Nummer #152 hittar du på gatan hos din närmsta Faktumförsäjare. Ut och köp, vi ses på stan!

Posted by & filed under Pressmeddelande.

PRESSMEDDELANDE                          2105-04-22

Det saknas något viktigt

 

En cykel utan hjul, ett koppel utan hund och en blomkruka utan blomma.
Det saknas något viktigt.
Tidningen Faktum ska vara den sista pusselbiten för Sveriges mediebyråer.
– Vi vill få bort fördomarna om vår läsekrets, säger VD Åse Henell.

Tidningen Faktum, Götalands gatutidning, väcker i veckan stor uppmärksamhet hos ett antal stora, svenska mediebyråer med sin gerillakampanj Det saknas något viktigt! Utanför fyra utvalda mediabyråers kontor finns i dag bland annat en cykel utan hjul, en tidning utan sidor och ett koppel utan hund och i brevlådan hos utvalda mediabyråer och marknadschefer damp det igår ner ett pussel med en saknad bit.

– Vi uppmärksammar Tidningen Faktums kraft, spridning och läsarskara. Att tidningen borde vara en naturlig pusselbit i mediebyråernas marknadsmix, sägerChristopher Ahlström, varumärkesstrateg på Invinn, som tillsammans med Faktum skapat kampanjen.

Tidningen Faktum går mot strömmen för tryckta medier och ökar ständigt sin upplaga. Läsarundersökningar visar att tidningen köps för sitt innehåll och inte för den goda sakens skull. Trots detta finns det en fördom om att tidningens läsare är annorlunda mot andra magasins, något som hittills gjort det svårare för Faktum att sälja annonser.

– Våra 133 000 läsare är välutbildade och medvetna stadsbor. De gillar kultur, resor och mat och läser oss för våra vassa personporträtt och prisbelönta gräv. En perfekt målgrupp för väldigt många annonsörer, säger Åse Henell, VD på tidningen Faktum. 

Utskicket följs dagen efter upp med den saknade pusselbiten tillsammans med en förklarande text med det övergripande budskapet ”Det saknas något viktigt i er mediemix”.  

För frågor och ytterligare information kontakta:


Åse Henell, VD för Faktum: 0760-070618
Christopher Ahlström, Varumärkesstrateg Invinn: 070-845 71 21

Posted by & filed under Profilintervju.

Ingvar Oldsberg X 2. Bingolottos programledare står intill sin avbild utanför tevestudion nära Gamlestadstorget i Göteborg.

I 30 år har han varit Sveriges svar på David Letterman. Och till slut har han nu hunnit ikapp sitt öde. Äntligen kan han ropa bingo. Faktum försöker fånga Göteborgs mest gäckande skugga. Oldsberg om faderskap, tur och olyckor.

Glasögonen åker av. Och vänsterskalmen in i mungipan, i rät vinkel mot ett ”million dollar smile”. Ingvar Oldsberg sitter bakom sitt lettermanska skrivbord, vars front och sidor är täckta av massivt trä ner till golvet. Det lika gäckande som förföriska leende han avfyrar åt sändningsproducenten Mats Stålsjös håll är Oldsbergs massförstörelsevapen. Det ingjuter en känsla av charmerande labilitet. Mats har vänt sig till det vandrande uppslagsverket med en språkfråga.

– Heter det bingot eller bingon? Jag brukar säga bingot.

Ingvar Oldsberg reser sig mycket sakta upp ur stolen. Med sina 1,86 är han längre än vad man tror – att döma av hans uppenbarelse i teverutan. Men det märks att han inte är precis purung. Han har svårt med högerknät. Undslipper sig en pust innan han åter fixerar producenten med sitt vänliga grin.

– Jahajaja, kluckar han.

Så vänder han sig mot oss.

– Vad vill ni göra? Det är inte så länge jag kan vara med er. Jag måste in i sminket och sen låser jag in mig i logen. Där kommer ingen in. Sen är det sändning. ”I can’t be with you all the time”, så att säga.

Och så ett miljondollarsmajl på det.

Så har det hållit på. Jakten på den gäckande Oldsberg. Han är inte helt lätt att göra upp tider med, låter oss gärna förstå att han har många bollar i luften. Ibland går det fram många signaler när man ringer. Ibland låter det som att han lägger på utan att svara. Men bara en gång hamnar jag hos telefonsvararen: ”Ord skapar meningar, lämna en mening med ord och mening i. Det här är Ingvar Oldsberg.”

Det här är gåtan Ingvar Oldsberg. Det kryptiska oraklet av köksbordsbildning. En paradox, inte av det postmoderna snit- tet, utan av den gamla skolan. Han har, som kanske enda kändis, sitt nummer lista hos Eniro och lyfter oftast på luren. Är ute och ränner på stan och hälsar glatt på främlingar, men släpper ändå inte riktigt in en. Känns inte alltid helt närvarande.

Han beskriver målande och länge trevliga minnen från förr, men är mer kortfattad kring minnen som bränns. Framställs av många som stött på honom – i yrkeslivet eller på krogen – som en makalöst trevlig prick. Medan vissa hävdar raka motsatsen. ”En skam för manligheten”, har till exempel Jan Guillou sagt. Varför? Guillou vill inte utveckla och Oldsberg säger sig inte ha någon aning om vad det hårda omdömet kan bero på. Vill inte ens gissa.

– Har Guillou problem med mig så är det hans problem.

Vill till TV4

I köket bakom Bingolottostudion står Morgan Karlsson och Ola-Conny Wallgren – kända från Ullared och spinoffserien En stark resa. De är kvällens huvudgäster. Ingvar är inne i sin loge. Där ingen kommer in.

– Jag njuter av det här, fast det är jobb. Föräldrarna har spelat Bingolotto förut, säger Morgan.

Han berättar för alla som vill lyssna – och det vill alla – om sin kamp mot vikten.

– Jag har gått ner åtta kilo. Jag vägde 98 förut. Men magen är kvar, den vill inte ge med sig. Fast jag har simmat, gått och ändrat kost.

– Magen tar längst tid, tröstar en tant.

Men Morgan verkar ändå rätt oberörd av sina numera 90 pannor. När allt kommer omkring ska han ju få vara med i Bingolotto. Även om han emellanåt kanske försöker spela lite klädsamt blasé.

– Ingvar har handplockat oss. När jag är så känd som jag är spelar det ingen roll om man blir mer känd.

Den uppsluppna stämningen flyttar tillbaka till den 1 100 kvadratmeter stora studion, inredd som en blandning av casino, bibliotek och jaktstuga. Troféer, lyckohjul och bokhyllor på väggarna, en popcornmaskin vid Ingvars sida.

Hans dotter Viktoria Oldsberg, 25, konkurrerar om att fylla karismakvoten. Två färgklickar och energiknippen i varsin ände av åldersskalan. Det är första gången far och dotter jobbar tillsammans. Men Viktoria är ingen novis i tevebranschen. Hon har stått i kulisserna i flera av Filip Hammars och Fredrik Wikingssons produktioner, jobbat med TV3-programmet 69 saker du vill veta om sex och Hasselhoff – en svensk talkshow.

Nu bokar hon huvudgästerna, sköter researchen och rycker in som inslagsreporter i Bingolotto. Något av en främmande fågel i studion med sin orangea tröja med trycket ”STOCKHOLM – BERLIN” och en svart hatt över det blonda hårsvallet.

– Det funkar bra att jobba med pappa. Vi är väldigt lika. Har samma tänk och samma leverne. Och det är fantastiskt för mig med all kunskap han kan lära ut, men bra för honom också med ungt blod. Jag kan bidra med hur man når ut i sociala medier till exempel, säger Viktoria.

Lite udda, tänker man, att en ung tjej som surfat i Australien och gjort hipsterteve i Stockholm numera är bingovärdinna.

– Jag har aldrig spelat Bingolotto med pappa, men jag sålde en hel del lotter när jag spelade handboll på Lokets tid. Det här formatet är en utmaning. Vi vill få in det i TV4 igen, det känns kul att ha drömmen om att det kan bli så.

Är det en rimlig dröm för en 25-åring i hatt och superurbant tryck på tröjan?

– Hade jag inte jobbat hade jag suttit hemma och tittat. Det

är ganska mycket söndagsångest sista dagen på veckan annars. Men så är det ju inte nu.

Dottern Viktoria Oldsberg hjälper - i egenskap av producent - sin pappa bakom kulisserna. Alexander Lukas

Ingvar ser belåten ut bakom sitt skrivbord. Det går bra nu.
– Vi säljer fler lotter i dag än 2007 när Bingolotto gick i TV4, säger han.

I Bingolottostudion trampar ingen i hamsterhjulet. Här är tillvaron ett lyckohjul. Det här sammanhanget är Ingvar Oldsbergs gebit. Inte bara för att han var påtänkt för rollen redan innan Leif ”Loket” Olsson fick jobbet 1998.

– Jag hade skrivit på kontraktet redan. Jag sa det till Loket: ”Jag fick pengarna, du fick programmet. Vi kör på det konceptet framöver också, tycker jag.” Loket blev inte glad.

Tevekollegan Fredrik Belfrage har i SvD beskrivit Oldsberg som en karaktär som har stor, kanske lite väl stor, aptit på livet.

– När han skojar så skojar han ordentligt. När han kör bil ligger han på gränsen. När han äter så äter han fort. När han dricker blir det gränsfall. Nästan lite glupsk på allt. Han är inget flockdjur utan går sina egna vägar.

Ingvar spelar inte själv, vare sig på lotto eller kort.

– Bara fotboll och sånt.

Han känns annars som en given hasardspelare. En turgubbe.

– Ja, jag är nog lite Alexander Lukas, skrattar han när vi till slut lyckats få till en intervjutid i lugn och ro på Ingvars stamhak Chez Amis på Vasaplatsen i Göteborg, i samma port som han har sin bostad.

Och kanske spelar han inte roulett, men han gamblar med livet.

I slutet på augusti var han ute och körde med sin Alfa Romeo på vägen mellan Borås och Göteborg. I höjd med Berte kvarn small det plötsligt i motorn just som han var i färd med att köra om en långtradare.

– Det blev alldeles vitt i bilen. Som Lützendimma. Jag kom ut, satte upp en varningstriangel och ringde direkt till Alfa Romeo och beställde en ny bil. Det är rätt konstigt egentligen. Sen ringde jag bärgaren.

Oldsberg har tur när han spelar. Men otur i kärlek. Eller förresten är det nog snarare omgivningen som har otur. Sonen Staffan har sagt att pappa inte var hemma mycket under barndomen och att deras relation är bättre i vuxen ålder.

– Saken är den att jag var borta så mycket att det kanske inte var en relation. Laila fick klä skott.

Första hustrun Laila var först med att bli utsatt för karriärkonkurrens. Efter några framgångsrika radioinslag blev Oldsberg uppkallad till tevehuset i Stockholm och fick träffa Lennart Hyland.

– Hoho, välkommen ”Oldsbom”! Här har du något att lära, sa mannen som på den tiden personifierade svensk teve.

– Ja, du ”Hyfjell”, det här kan jag redan, svarade Oldsberg.

Han gifte om sig med krögardottern Monica från Ystad under fotbolls-VM i Spanien 1982. Där fick de invänta en hindersprövning i en vecka på hotellet.

– Min producent Lennart Hjelbe kom in på rummet varje dag och frågade om det var badbyxor eller bröllopsklänning i dag?

När de till slut kunde vigas på svenska ambassaden i Madrid, en dag innan Monica skulle åka hem, tog Ingvar med sin brud på bröllopslunch – på McDonalds.

– Vi var finklädda och jag höll en vissnande brudbukett i handen. Har man sysslat med mat hela livet känns det lite fattigt med McDonalds. Men jag var kär. Så jag åt en hamburgare i 40 graders värme och blev ordentligt magsjuk. På bröllopsmiddagen fick jag smita ut så fort det serverades en ny rätt, säger Monica Oldsberg.

Bingolotto har fått en nytändning med Ingvar i programledarrollen.Svenskstad i USA

Det andra äktenskapet höll fram till 1984. Två år senare bröt han upp även yrkesmässigt. Eller försökte åtminstone.

– Jag gick upp till Steen Priwin, som var en fantastisk redaktionschef på SVT Göteborg och som hjälpte mig oerhört mycket. Jag sa att jag var trött på ingenmanslandet, konferenserna och modulerna som alla satt i. Det var långa vägar till beslut.

Oldsberg sa upp sig och flyttade in i en etta på Föreningsgatan.

– Sen insåg jag att jag inte hade pengar till hyran. Då ringde Steen och sa ”jag förstår var du menar”. Han erbjöd mig ett kontrakt som programledare, ”men du behöver inte vara här”. Jag fick vara ute på stan och träffa dem jag behövde.

Tur igen. Oldsberg har förstås också några smärre katastrofer på sitt cv. Men även de kan, med lite perspektiv, betraktas som framgångssagor. När yngsta dottern var sex månader tog han med Viktoria och hennes mamma Gunilla till USA. I den kaliforniska svenskstaden Kingsburg med 17 kyrkor och 7 000 invånare spontanköpte han ett hus och försökte locka dit västsvenska företag.

– Jag lyckades få dit ett och ett halvt. Triumfglass och en dam från Värmland som hade en syateljé.

I vart fall fick minstingen Viktoria mer närkontakt med sin pappa än de äldre syskonen. Men pappa hade förstås många andra bollar i luften även under hennes uppväxt. Det sista stora hobbyprojektet blev Oldsbeach – ett konstgjort strandparadis i Mölndal där man kan sola i 30 graders värme året runt.

– Jag läste att Volvo hade en lampa som gjorde att de här i Sverige kunde testa bilarna för det solljus i alla länder de ex- porterar till, till exempel Nya Zeeland! Lamporna värmde precis som UV-strålar. Lampor som gör dig brun, men är ofarliga!

Tillsammans med en uppfinnare från Vänersborg satte Oldsberg spaden i jorden och skapade en tropisk playa. Men efter några år gick det inte ihop längre.

– Jag är inte affärsman nog att knyta ihop säcken. Jag har fler idéer än vad jag lyckats förverkliga.

Men Ingvar har aldrig låtit sig bekommas av misslyckanden.

– Jag ser inte problem för nedgången är en förutsättning för framgång. Jag har nog aldrig tagit åt mig av världsliga saker.

För full för flyget

Den enda motgång som verkligen tycks ha gjort intryck på honom är cancern. Två gånger har den förmörkat Oldsbergs liv.

– Min bror Peter dog 1990. Vi växte upp tillsammans i Mölnlycke under väldigt bra omständigheter. Och vi var alltid polare. Alltid ”on speaking terms”. Det var en väsentlig del av mig själv som gick bort.

I början på 2011 drabbades Ingvar själv av kräftan. På Östra sjukhuset i Göteborg upptäckte man den inte trots att Ingvar var inne med ”en kula i baken” flera gånger.

– Det gör mig så förbannad att äldre människor, som går till doktorn med hatten i hand och bugar och finner sig, får stå ut med sånt här. Jag kan ju tala för mig. Jag gick till Carlanderska på eget initiativ och kollade upp till slut.

På betydligt mindre allvar tar Ingvar de rykten om osunda alkoholvanor som förföljt honom genom åren. Som när han inte fick kliva på ett flygplan för att han var för rund under fötterna.

– Nächstes Flug, sa de på Austrian Airlines, haha.

Han har blivit gripen av polis och på Orust där han har ett hus sägs det att när man ser en tom taxi sent på natten komma körande är det Oldsberg som ligger i baksätet.

– Det är som med fruar och skilsmässor. Jag betraktar det som en del av mitt liv. Konstigare är det inte. Det finns större grejer, rent filosofiskt.

Numera dricker han på sin höjd ett glas sangria när han är ute med kärleken, Maria.

– Visst har det blivit för trevligt helt plötsligt ibland. Men jag har aldrig känt driften att fortsätta nästa dag. Och Sturm-und-Drang-åren ligger långt bakom mig. Det var upp till att jag var fyrtio år, någonting.

Så fyrar han av sitt miljondollarsleende. Som att han tänker ”nächstes Flug”. ”I can’t be with you all the time.” Det där är bara värdsligt. Rappa på.

När vi avslutat intervjun nästan på utsatt tid och jag hunnit bort till min cykel springer Oldsberg ikapp mig som om det gamla knäet plötsligt tillhörde en 22-åring.

– Du, en sak till. Det där med alkoholen. Det kan vara liten skillnad mellan succé och fiasko. Vi tar så mycket för givet, men det är ingen garanti. Det kan också vara lika liten skillnad att komma tillbaka.

Fullt ös i Bingolottostudion.

Har du själv upplevt dig balansera på den tunna röda linjen?

– Nej, det har jag inte. Men å andra sidan: det kanske man inte känner. Min livsinställning är ju positiv. Jag har haft turen att jobba med det jag tycker om. Arbete är också en förutsättning för att klara sig. Är man arbetslös är det inte konstigt att det kan gå fel. Många av oss skulle kunna sitta där som tiggare. Vi får inte döma.

Han kluckar fram sitt karakteristiska skratt. Det porlar självmedvetet, inte dömande.

 

Bingo för Oldsberg

Sedan Ingvar Oldsberg tog över Bingolotto i augusti 2014 har programmet hittills snittat närmare 270 000 tusen tittare jämfört med 220 000 i fjol. En uppgång på 23 procent.
Lottförsäljningen har ökat med 33 procent sedan förra hösten.

Bingolotto uppskattas dra in 130 miljoner kronor under hela verksamhetsåret, eller cirka tre miljoner i veckan. Det gör att de har råd att avstå från reklamavbrott.
Dessutom har Ingvar fått igenom sitt krav att förlänga programmet med 45 minuter.

 

oldsberg1 

Posted by & filed under Nyheter.

Aaron Israelson intervjuades i GP om Faktums succéjournalistik julen 2013.

Efter fyra succéår slutar Faktums chefredaktör för nya gatutidningsäventyr i Rumänien. I höst ska han undersöka möjligheterna att starta en gatutidning som kan bidra till försörjningen för fattiga romer i deras hemland. Här skriver Aaron om tiden på Faktum och framtiden.

”Det är så jävla skönt att kunna sluta med flaggan i topp”, sa Ebbot Lundberg när Soundtrack Of Our Lives till slut packade ihop gitarrfodralen och trumsetet för gott 2012.

Det är nog en inte helt enkel konst det där – att ”sluta på topp”.

Borde till exempel Soundtrack i själva verket kanske ha lagt ner efter albumet Behind the Music 2001? Eller till och med redan 1991?

När stod deras stjärna som högst? Sådant kan man ibland se först långt i efterhand. Eller så får man aldrig veta. I värsta fall förblir himlavalvet alldeles mörkt.

När jag, för min egen del, ser tillbaka på mina snart fyra år som chefredaktör på Faktum hade det där mest stjärnklara tillfället kunnat vara lite när som helst.

Och det skriver jag inte för att låta kaxig.

Tvärtom vill jag lova att Faktums framgångssaga under de senaste åren är resultatet av många människors hårda arbete. Jag har begåvats med – bokstavligt talat – helt enastående kollegor: Josephine Freje, Anna Wallenlind Nuvunga, Mario Prhat, Kajsa Bergström, Henrik Björck Wigartz, Maria Dahmén, Ina Lundström, Gustaf Rönneklev och Åse Henell för att bara nämna några.

Så har vi haft osannolikt mycket tur.

Men det har varit ett triumftåg, det är svårt att hävda något annat.

I mitt första nummer av Faktum fick jag en exklusiv intervju med Camilla Henemark, ett år efter avslöjandet som fick kungen att vilja vända blad. Intervjun tog sig in på Expressens löpsedel och rewritevägen ända bort till Finland och Tyskland. Dessutom ställde vi till med skandal i sprutbytesfrågan med kontroversiell bildsättning av ett starkt grävjobb signerat Aron Flam.  

Plötsligt inför mitt nummer två fanns Faktum även i Skåne och det firade vi med att sätta Lars Vilks på omslaget, med den kusligt ödesmättade frågan ”Hur länge lever Lars?”, orden vilande över hans berömda yxa.

Många av våra profilintervjuer under de här fyra åren har väckt debatt och blivit återgivna i andra medier. Jonas Gardell som rev upp en lång fejd på DN Kultur efter att han i Faktum pratat om att Eva Dahlgren och Efva Attling hade skolkat från kampen och att ”inga lesbiska dog i aids”. Mytomanen Håkan Hellström. Anne Lundberg om sin svårt alkoholiserade far. Den ”rehabiliterade leninisten” Laleh. Superdivan Ruth Vega Fernandez. Hiphopstajlade Lill-Babs. Sviniga Ken Ring. Carolina Klüft som Gollum. Svåra The Knife. Anna Mannheimer i sorg.

Sen har vi förstås grävt och rotat i orättvisor. Långt innan någon regering kom på tanken att skära i rot-avdragen avslöjade vi det omfattande fusket i rot-träsket. Vi lyckades som första medium dra brallorna av teveterapeuten, bedragaren och manipulatören Jonas Gåde, utan att bli fällda av PO eller PON. Vi har granskat psykiatrin och matsvindlare.

Vi fick Göteborgs stad att darra när de två år i rad hamnade sist i Faktumindex – ett mått över utanförskapet i några av landets största kommuner – och det blev världsnyhet via BBC.

Reportage om svenskarna som tigger i Spanien, om den rumänske tiggaren i Sverige som vann på lotto, eller offer för så kallad hederskultur som hamnar i hemlöshet, och avslöjanden om Waldorfskolor, har fått stor spridning.

Dessutom har vi synts med kampanjer som Kändisar på stan, där Janne Josefsson och Amanda Ooms med flera vikarierat för Faktumförsäljarna. Belönats med Guldägg för Faktum Hotels. Hyrt ut barberare på Way out West. Med Faktumgalan har vi två gånger gett gatan en gala och prisat många av dem som bryter utanförskap.

Tack vare allt detta har vi själva blivit bättre på att bryta utanförskap. Vi hjälper dubbelt så många Faktumförsäljare till jobb och säljer dubbelt så många tidningar i dag jämfört med för fyra år sedan.

Med en fördubbling i Orvesto- och TS-siffror är Faktum numera största tidskriften i kategorin Samhälle. Och vi har, i dessa tidningsdödens dagar nästan en smula makabert, beskrivits som ”tidningen som går mot strömmen”.

Den nyligen genomförda läsarundersökningen ger oss toppbetyg.

Så när var mitt Soundtrack moment? Eller är det nu?

Att tidpunkten inträffar kort efter att Faktum vunnit två nomineringar och en Guldspade får nog mest ses som en tillfällighet. Liksom att den infaller efter en skur av uppskakande förflyttningar av de tunga pjäserna i medie-Göteborg.

Låt oss snarare kalla det dramaturgisk inramning.

Anledningen är delvis mer trivial än så. När jag satt i min anställningsintervju våren 2011 frågade styrelsen hur länge jag tänkte stanna. Jag sa som det var: fyra år och då ska jag ha uppnått målen. Det har jag gjort nu.

Vi är dubbelt så stora, Faktum fått genomslag på riksplan och har en betydligt starkare position i Göteborg. Vi har etablerat oss i många fler städer.

Jag har, som en annan nyligen avhoppad chefredaktör gjort med en av våra göteborgskonkurrenter, ”satt oss på kartan”.

Den andra anledningen känns mer angelägen.

Jag slutar på Faktum för att påbörja något nytt och möjligen kastar jag mig då lika huvudstupa in i äventyret som tidigare nämnda nyss avgångna chefredaktör.

I höst har jag hunnit lämna över till min efterträdare, som nu ska börja rekryteras.

Då flyttar jag till min mammas hemland. Jag ska bo i Bukarest och undersöka möjligheterna att förverkliga en gammal dröm: att starta upp en gatutidning i Rumänien.

Jag tror på att exportera framgångsrika modeller för att bryta fattigdom och utanförskap. Och jag tror att jag med mina erfarenheter och språkkunskaper kanske kan bidra till att erbjuda fler fattiga rumänska romer ett alternativ till tiggeriet. I bästa fall kan jag också bidra något till att bryta fördomar om dem.

Jobb, folkbildning, utbildning och värderingsskiften är centrala komponenter i förändringsprocesser. Det visar erfarenheter från bland annat Spanien. Inom det klustret kommer jag att försöka bidra, med bland annat en gatutidning som verktyg.

Projektet är inte på något sätt riskfritt eller okomplicerat.

Men det är kanske här mitt Soundtrack moment inträder.

Det känns som att tiden för det här är nu. För jag upplever att både engagemanget för de fattiga romernas situation i Rumänien för tillfället är som störst i Sverige och för att jag tror att jordmånen för förändring i deras hemland är ovanligt bördig just nu.

Det kan vara den sista chansen på länge. Så jag måste försöka.

Jag blir alltså kvar på Faktum en bit över sommaren. Ett utdraget och därmed knappast mindre smärtsamt farväl.

Det är däremot sjukt kul att vi innan jag lämnar ska ha inlett en omgörningsprocess av tidningen, som min efterträdare får slutföra i höst. Faktum ska förstås fortsätta bli ännu vassare också efter mig.

Det här är inget slutgiltigt eller totalt farväl av Sverige eller Göteborg. Jag ser för mig att jag kommer att frilansa en del från Rumänien, Centraleuropa och Balkan och lär alltså förhoppningsvis dyka upp i spalterna också framöver.

Tills i höst hittar ni mig i Faktum och tills vidare bland GP:s krönikörer en gång i månaden.

Jag kommer också, så länge jag får, fortsätta jobba inom ramen för mina styrelseuppdrag i stiftelsen Torgny Segerstedts minne och Publicistklubben Västra.

Och varje gång jag är på besök i någon av ”våra” städer ska jag tjacka en Faktum.

Det är inte, för att återgå till Ebbot, ”så jävla skönt att sluta”. Ens med ”flaggan i topp”.

Men som Ebbot sjunger tillsammans med Teddybears: There’s a riot going on.

Där som här.

Här hemma får andra föra kampen vidare. De står redan rustade och redo.

Jag vill under en tid göra det lilla jag kan för att försöka överbrygga klyftan mellan det europeiska majoritetssamhället och kontinentens största minoritet i det land där många av dessa problem har sitt ursprung. Jag tar min kamp till Rumänien.

 

Med vänlig hälsning, 

 

Aaron Israelson

P.S. Ni som vill kommer förstås kunna följa projektet i alla nu och i framtiden tillgängliga kanaler. Förhoppningsvis kommer somliga av er kanske rentutav vilja bidra själva med något framöver. Vi hörs mer om detta.

Posted by & filed under Nyheter.

Allt fler unga har ingenstans att bo. Det vittnar åtminstone frivilligorganisationerna om. Men från ansvarigt håll förnekas det.

Det vi med säkerhet kan säga är att nya grupper tar allt större plats i hemlöshetsstatistiken.

I en serie artiklar granskar Faktum den okända hemlösheten. Vi börjar med de unga.

homeless+(1)

Ahmeds historia:

”Vill bara ha lugn och ro”

När Ahmed var 18 stack han hemifrån. Han orkade inte med allt bråk och skrik och fick dessutom höra att han inte var välkommen tillbaka. Han bor i en mellanstor svensk stad och är i dag 21 år gammal.

Dagen han stack vandrade han ner på stan och gick planlöst omkring tills det blev mörkt.

Då gick han in på en nattöppen McDonalds och tillbringade natten där, tillsammans med andra som inte hade någon annanstans att ta vägen.

– Jag vill bara ha lugn och ro, inte höra bråk och skrik hela tiden. Allt jag vill är att få lugn och ro att plugga och jobba och kan koncentrera mig, berättar han.

På morgonen gick han till socialen, som gav honom en lapp med ett telefonnummer. ”Ring varje morgon för att höra om vi har någon plats där du kan bo”, sa de. Fem morgnar i rad ringde Ahmed, och fem morgnar i rad fick han höra att det fanns andra före honom som var i större behov av boende. Han blev allt mer trött och orkade inte koncentrera sig i skolan.

– Jag fortsatte ringa det här numret. ”Tyvärr finns det ingen plats. Ring i morgon.”

– Så fortsatte det. Jag var trött i skolan och orkade inte plugga.

Till sist fick han en tillfällig lägenhet, där han nu bor i väntan på något mer permanent.

– Det är dumt att man som ung inte får hjälp när man behöver det. Speciellt om man inte har drogproblem ens, då borde man få hjälp, säger han.

 

Jonathans passion är parkour - träningsformen som låter urban arkitektur bli en hinderbana.

Jonathans historia: 

“Packa ihop och dra”

Redan när Jonathan var 16 år började hans styvfar säga till honom att förbereda sig för att flytta hemifrån så fort han blivit myndig. Jonathan trodde att han skojade, trots att bråken mellan honom och styvfadern och styvfaderns dotter avlöste varandra. Så var inte fallet. Inte långt efter Jonathans 18:e födelsedag kom han hem från skolan och fick höra att han inte längre var välkommen i villan som han kallat sitt hem i hela sitt liv.

“Packa ihop och dra”, var budskapet. Det gjorde han.

Jonathan återvände då och då för att äta, men bara när ingen var hemma. Han ville inte riskera att stöta på sin styvfar, en person som han då som nu ser som en förebild, men som han visste kunde få häftiga vredesutbrott.

Men det tog inte lång tid innan matstölderna upptäcktes, och som väntat följde en utskällning och krav på återbetalning.

– Efter det vågade jag inte gå hem alls. Jag började sakta anpassa mig till att helt bo på gatan.

Under ett års tid levde Jonathan på gatan. Han sov där han kunde, och livnärde sig till största del på energidryck. När han frös tränade han parkour, en sport som går ut på att använda stadens infrastruktur som hinderbana. Han säger att det höll både kylan och tankarna borta.

– Det var långa, kalla nätter. Ibland drev jag omkring och väntade på att Centralen skulle öppna. Då blir man deprimerad. Allt blir svart.

Jonathan hyr i dag källaren i sin mormors lägenhet. Han har ett jobb men kan inte planera längre än några timmar framåt. Han säger att det inte går att veta hur framtiden ser ut i morgon, nästa vecka eller nästa månad. Därför är det bäst att inte planera något. Helt plötsligt kanske man hamnar på gatan igen.

– Jag började känna mig trygg igen för bara några månader sen. Men jag vågar inte lita på att den tryggheten kommer finnas kvar.

Fotnot: Jonathan och Ahmed heter egentligen något annat.

I papperstidningen (Faktum #151) som finns ute på stan till och med den 28 april kan du läsa mer om unga hemlösa. Serien Okänd hemlöshet fortsätter i höst.

Posted by & filed under Nytt nummer.

Håll utkik ute på stan! Nu kan du köpa Faktum #151 hos din närmaste Faktumförsäljare – alltid i ett gathörn nära dig. 

I Faktum #151 kan vi bland annat bjuda på:

* Rosa Taikon. “USA har sin Rosa Parks, Europa har sin Rosa Taikon.” Faktum träffar silversmeden och aktivisten, som sedan sextiotalet kämpat för mänskliga rättigheter. Nu lovar hon att återuppta silversmidet också.
* Unga hemlösa. Jazmine var 14 år när hon blev hemlös. David har haft oddsen mot sig ända sedan barnsben. Faktum riktar strålkastarljuset mot den dolda hemlösheten i en serie artiklar. Vi börjar med unga på glid bort från bostad, jobb och samhälle.

* Psalmsångarna, som demonstrerade mot nazister i Jönköping med sina röster dömdes i hovrätten. Faktum har följt fallet.

Dessutom: Tuffaste hinderbanorna, hiphopigaste bakelserna, världens bästa thaiboxare, myror i vardagsrummet, lögnarpanel och en lyckosam lokförare. Plus mycket mer! Köp nya Faktum redan i dag!

Posted by & filed under Nyheter.

Guldspadevinnarna Josephine Freje (t.v.) och Julija Sidner från gatutidningen Faktum i Jönköping 2015.
Du läser just nu en ymningt prisad tidning. Två nomineringar av tre möjliga – och en Guldspade av en möjlig. Det blev facit för gatutidningen Faktum efter helgens guldgala i Jönköping. 
 
I helgen var det Grävseminiarium på Elmiamässan i vackert belägna Jönköping. Några av medievärldens finaste priser delades ut till landets bästa grävande journalister.
 
Josephine Freje kramar om Faktums chefredaktör Aaron Israelson med segercigarren i beredskap.
 
Tidningen Faktum var nominerad för två grävarbeten i kategorin “Tidskrift”:
 
Anna Wallenlind Nuvungas reportage Matsvindlaren – om Simon Eisners företag Allwin som distribuerade dålig och olaglig mat till hemlösa och socialt utsatta från bland annat 7Eleven.
 
Och Josephine Frejes granskande artikelserie om psykiatrin – Psykbryt. Som avslöjade bristande säkerhetsrutiner som lett till allvarliga skador och dödsfall inom vården av psykiskt sköra patienter.
 
Guldspaden i kategorin “Tidskrift” 2014 gick till Josephine Freje och researchern Julija Sidner för Psykbryt.
Guldspaden i Jönköping 2015.
– Vi har levt i högar med papper och lådor av misär, suttit i timmar med borderline-tjejer som pratar om fem saker samtidigt, gråtit med föräldrar och levt som psykiatripersonal på nätet. Vi har använt alla metoder som krävs för att göra ett ordentligt gräv, sa Josephine Freje i samband med att hon tog emot Guldspaden på Elmias scen i Jönköping.
 

Posted by & filed under Pressmeddelande.

Pressmeddelande Göteborg 150311

Faktum sluter exklusivt avtal med GAIS 
– Självklart att två uppstickare ska jobba ihop, säger Faktums VD Åse Henell.

Götalands gatutidning Faktum skriver i dag på GAIS födelsedag under ett avtal med fotbollsklubben GAIS. Det handlar om ett exklusivt samarbete inom herrfotbollen där de båda parterna planerar att använda varandras nätverk och kontakter för att växa tillsammans.
För Faktums VD Åse Henell är samarbetet med just GAIS helt logiskt. – Vi är outsidern som vill uppåt och framåt. Resultatet ska alltid överglänsa förutsättningarna och detsamma gäller för GAIS, säger hon.

Avtalets skrivs inledningsvis på två år med en målsättning och ambition att skapa ett långsiktigt samarbete. Syftet med samarbetet är att tillsammans utveckla och stärka parternas respektive marknad.

 

-Vi ser samarbetet med Faktum som väldigt naturligt och det är till fullo något som passar in i den värdegrund vi antagit i GAIS. Efter att dessutom ha träffat representanter för Faktum, så är vi i GAIS extra övertygade om att vi skall kunna göra något riktigt bra ihop, säger Tomas Andersson Ordförande i GAIS.

 

I samband med GAIS hemmamatcher kommer försäljare från Faktum att sälja tidningen på Gamla Ullevi vilket känns oerhört positivt. Att ta tillvara på varandras nätverk och tillsammans hitta nya möjligheter för utveckling under året känns inspirerande från bägge parter. Och självklart kommer vi få se Faktums logga på Gais matchdräkt under årets säsong.

 

-Många av våra försäljare har GAIS närmast hjärtat och jag tror att många GAIS-supportrar är Faktumläsare. Vi står varandra nära, säger Åse Henell, Faktums VD.

För mer information kontakta:

Tomas Andersson Ordförande GAIS 0705-560260

Faktums VD Åse Henell ase@faktum.se 0760-070618

För högupplösta bilder för fri publicering gå till www.faktum.se/press
Fotograf: Claes Hillén
 
Medverkande bild 1:Jacob Langvik, Jonas Lundén, Åse Henell, Christofer Niklasson, Tomas Andersson, Erik Bergkvist
Medverkande bild 2:Erik Bergkvist ansvarig privatmarknad GAIS och Åse Henell vd Faktum

Posted by & filed under Pressmeddelande.

Pressmeddelande 150304

Faktumplattan Det ordnar sig vol. 2 har sålts i över 4 000 ex på en vecka.
– Sensationellt bra för både försäljarna och för Faktum, säger Faktums VD Åse Henell.

Den 25 februari började Faktumplattan Det ordnar sig vol. 2, där den svenska artisteliten tolkar Faktumförsäljarnas bästa pepplåtar, säljas tillsammans med tidningen på gatan i Götaland. Bara en vecka senare går det att konstatera att succén redan är självskriven.
I skrivande stund har det sålts över 4 000 tidningar med platta, mer än hälften av vad som såldes under tre månader 2014 då föregångaren Det ordnar sig släpptes.

– Vi sålde totalt 8 000 plattor förra året och allt talar för att det blir mer nu. Otroliga siffror i en musikbransch som i nuläget är så gott som helt digital, säger Faktums VD Åse Henell.

På Det ordnar sig vol. 2 medverkar bland andra Bo Kaspers Orkester, Ida Redig, Oscar Zia, Evergrey, Caroline af Ugglas och Annika Norlin och de många stora namnen tillsammans med alla spännande tolkningar ser Åse Henell som anledningen till att plattan flyger ut från hyllan.

– Plattan är för en god sak, för många försäljare gör den stor skillnad i plånboken. Men den har också ett stort musikaliskt värde. Det märker vi på fina recensioner och all lyssnarrespons.

Det ordnar sig vol. 2 säljs tillsammans med Tidningen Faktum på gatan i Göteborg, Malmö, Lund, Helsingborg, Kristianstad, Växjö och Jönköping. Försäljarna köper den för 75:- och säljer den för 150:-, mellanskillnaden är deras lön.

För mer info kolla in www.faktum.se/plattan

Kontakta Faktums VD Åse Henell:
ase@faktum.se
0760-070618

 

Posted by & filed under Nytt nummer.

Nu finns ett rykande färskt nummer av Götalands gatutidning ute på gator och torg. I Faktum #150 bjuder vi på följande godbitar:

* Peter Englund. Den ständige sekreteraren skiljer sig från sin post – trots att han menar att “Svenska Akademien är som ett katolskt äktenskap”. I sin enda längre intervju i samband med sin nyvunna frihet förklarar Peter Englund varför det är dags att stämpla ut.

* Skandaldrottningar. Linda Rosing (numera Thelenius), Marie Picasso (numera Shanta Liora) har gjort karriär i svensk realityteve. Jannica Jalksjö som glamourmodell. Men de har också något annat gemensamt: de kommer alla från samma gudsförgätna håla i Västmanland – Kolbäck. Vi tar reda på om det är något med byns grundvatten som fostrat tre dokusåpagudinnor.
* Blodspår. Faktum följer blodgivarnas röda guld genom omloppet i den miljarbusiness som i USA kallas Big Pharma. Vem tjänar pengar på de svenska blodgivarnas goda vilja? Och vart tar blodet vägen?
Dessutom: Kattmani, bajsmat för barn, post på villovägar, ufo-jakt med Faktumförsäljare, Joel Alme på turné, skrattfest i Malmö och mycket mer.

Du hittar Faktum #150 hos din närmaste Faktumförsäljare – som nu också säljer en fantastisk cd-skiva – Det ordnar sig volym 2 – fullspäckad med grymma låtar. Det ordnar sig säljs enbart inplastad tillsammans med tidningen. Paketet kostar 150 kronor.

Vi ses på stan!

Posted by & filed under Nyheter.

Den 26 februari 2015 är det dags för Faktumgalan igen. Det firar vi med att webbpublicera våra bejublade försäljarporträtt från fjolårets gala. Här kan du kika på videon med Faktumförsäljare Daniela Raluca Cojocaru:

 

httpv://www.youtube.com/watch?v=0pENwou-S7k

 

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Bertil Schöneman

Anne Hietala

Peter Ahlborg

Posted by & filed under Nyheter.

Torsdagen den 26 februari 2015 är det dags för Faktumgalan. I fjol visade vi ett gäng bejublade försäljarporträtt under galakvällen – och det gör vi i år också. Som en liten teaser kan du kolla på förra årets videoporträtt på Faktumförsäljare Peter Ahlborg här:

httpv://youtu.be/a8RfpvwAHaM

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Bertil Schöneman

Anne Hietala

Daniela Cojocaru

Posted by & filed under Nyheter.

Den 26 februari är det dags för Faktumgalan 2015. Det firar vi med att publicera det lika rörande som härliga videoporträttet av Faktumförsäljare Bertil Schöneman från fjolårets Faktumgala. Varsågoda!

httpv://www.youtube.com/watch?v=1VIEtf6fb1I

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Anne Hietala

Peter Ahlborg

Daniela Cojocaru

Posted by & filed under Nyheter.

Vanessa Ileva satt och tiggde utanför Hemsköpsbutiken på Stigbergstorget i Göteborg när butikschefen kom ut och hällde vatten på henne. Men den dömde butikschefen har inte betalat ut hennes skadestånd och ärendet har gått vidare till kronofogden, kan Faktum avslöja. Butikschefen, som hällde vatten på en tiggare, skyller på att han är fattig. 

I november förra året dömdes den 39-årige butikschefen till dagsböter och skadestånd för ofredande. Vid fyra tillfällen för ett år sedan hällde han vatten på bulgariska Vanessa Ileva, som satt och tiggde utanför Hemköpsbutiken på Stigbergstorget i Majorna, Göteborg.

Butikschefen syns på en övervakningsfilm när han kommer ut ur butiken för att "tvätta fönster", som han senare uppgav. I själva verket ser två vittnen hur han siktar på Vanessa Ileva, som sitter och tigger utanför butiken på Stigbergstorget i Majorna, Göteborg.

Vanessa satt lutad mot en fönsterruta utanför mataffären när butikschefen kom ut och hällde en hink vatten på rutan. En stor mängd vatten hamnade på Vanessas huvud och kropp. Detta upprepades ytterligare en gång den dagen, och två gånger till dagen därpå.

– Jag såg hur han viftade med armarna framför henne. Hon blev alldeles blöt och grät. Det är klart att han visste vad han gjorde, säger ögonvittnet Lilian Pekkari, som driver blomsterbutiken mitt emot Hemköp och som tröstade Vanessa efter vattenattacken.

I Vanessas vittnesmål i domstolen kan man läsa att hon kände sig förnedrad och började gråta första gången hon fick vattnet slängt över sig.

Butikschefen har hela tiden hävdat att hans enda avsikt var att tvätta fönstren och att det inte var meningen att vattnet skulle träffa Vanessa. Tingsrätten gjorde en annan bedömning och skriver bland annat i domskälet att det förefaller mindre sannolikt att han av misstag skulle ha blött ner Vanessa fyra gånger samt att påståendet om att han inte sett Vanessa var märkligt, eftersom han själv uppgett att han sett henne sitta där varje dag.

Vanessa Ileva från Bulgarien har suttit och tiggt utanför Hemköpsbutiken på Stigbergstorget i över ett år. Nu är hon hemma i Bulgarien igen, men har sagt att hon ska komma tillbaka till Göteborg.

Butikschefen dömdes i tingsrätten för ofredande och blev ålagd att betala dagsböter samt skadestånd till Vanessa. Båda beloppen sattes till 10 000 kronor. Den 14 januari i år betalade han in böterna. Något skadestånd har Vanessa däremot inte fått – trots att det skulle ha betalats in senast den sista januari i år. Därför har hennes målsägandebiträde, Magdalena Dinevska, valt att lämna ärendet vidare till kronofogden.

– Det smidigaste hade varit om han betalat så att vi fått ett avslut på den här historien. Det känns onödigt att gå via kronofogden. Hon måste ju få betalt nu, det har gått så lång tid, säger Vanessas advokat, Magdalena Dinevska.

Tingsrätten skriver i sin dom att “det respektlösa beteendet och bristande medmänskligheten” som butikschefen visat mot målsäganden måste få juridiska konsekvenser, såväl i form av straff som skadestånd. Men att det samtidigt måste beaktas att butikschefen förlorat sitt jobb på grund av det inträffade.

När Faktum når den tidigare butikschefen säger han att han kommer att betala in pengarna vid månadsskiftet. Han säger att han har fått stora problem, att det har varit väldigt psykiskt påfrestande för honom och hans familj och att pengarna bara har räckt till mat, kläder och förskoleavgifter.

– Är det noll på kontot så är det noll. Nu väntar vi på pengar i månadsskiftet. Hon kommer få sina pengar givetvis.

Hur ser din ekonomi ut nu? 

– Jag har gått från att få ut säg 35 000-40 0000 efter skatt. Helt plötsligt får du ut 13 000. Våran hyra är på 13 000 här på lägenheten så jag går back bara på att betala hyran. Sen har jag tre barn som ska ha mat. Bilen har jag sålt.

Den före detta butikschefen uppger att han nu fått ett nytt jobb och säger att han ska betala in skadeståndet, men att han inte har ändrat sig vad gäller skuldfrågan.

– Jag kan ju inte sätta mig över domstolen, även om jag inte håller med. Jag hävdar ju att jag är oskyldig.

FOTNOT: Faktum har också sökt Vanessa Ileva för en kommentar. Hon har återvänt till Bulgarien och kan för tillfället inte nås.

Vattenattacken mot Vanessa utlöste en intensiv protestvåg och utanför Hemköpsbutiken samlades hundratals demonstranter i mars 2014 för att visa sitt stöd för Vanessa Ileva. BILD: Göteborgs Fria

 

Läs också Faktums chefredaktör Aaron Israelson, som efter vattenattacken på Stigbergstorget, skrev en artikel i GP Kultur om det unika stödet för Vanessa. 

 

 

Posted by & filed under Nyheter.

På Faktumgalan 2014 var några av de mest bejublade inslagen våra filmade porträtt av fyra Faktumförsäljare. Den 26 februari 2015 är det dags för årets upplaga av Faktumgalan. Nya pristagare, nya artister och så klart – nya försäljarfilmer. Som en aptitretare lägger vi nu ut fjolårets på nätet. Och vi börjar med en levande installation i Nordstan, Göteborg: Faktumförsäljaren Anne Hietala tillsammans med sin trogna vän Tjabo.

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Bertil Schöneman

Peter Ahlborg

Daniela Cojocaru

Posted by & filed under Nyheter, Nytt nummer.

Nu finns nya numret av gatutidningen Faktum på gator och torg i de flesta större städer runtom i Götaland. Om du bor norröver och inte har några Faktumförsäljare ute på stan hittar du tidningen i välsorterade Pressbyråbutiker.

I #144 kan du bland annat läsa om:

Mia Coldheart i Crucified Barbara. Sveriges, i musikalisk mening, tuffaste hårdrockare är privat något av en mes. Men när Mia, och resten av gänget i Crucified Barbara, ska ta sig 500 meter ner i marken visar hon sig på styva linan. Faktums profilintervju i september berättar om succéturnéerna i USA och Frankrike och avslöjar varför det känns så naket att spela på svenska scener. Och allt om hur det var att lira dragspel med Kalle Moraeus.

* Waldorfskolor. Mobbning, misshandel och sekterism. Alla problem i Waldorfskolor sopas under mattan. Och eleverna samt deras föräldrar flyr i drivor. Vi granskar en friskolerörelse som flugit under radarn i den hätska debatten om plugget.

Psykbryt. Så kallar vi vår granskning av den svenska psykiatrin. I #142 inledde vi grävserien om psykvården genom att titta på överförskrivningen av psykofarmaka. Nu fortsätter vi med en granskning av personal som inte sköter sitt jobb. Våldtäkter och andra övergrepp passerar obemärkta på två av Sveriges största psykiatriska mottagningar: Sahlgrenska i Göteborg och Malmö universitetssjukhus.

* Cirkus Cirkör. Olle Strandberg var akrobat innan han bröt nacken. Livet började om och nu är Olle cirkusregissör och har satt upp sin kraschlandning som en halsbrytande föreställning med urpremiär på Stora teatern i Göteborg. Därefter väntar turné i Götaland. Vi snackar med Olle i Se & Gör-kalendariet.

* Plus mycket annat smått och gott. Spring ut på stan och köp ditt exemplar hos din närmaste Faktumförsäljare!

Posted by & filed under Nyheter.

Sveriges mest omhuldade friskolor är populär till och med bland de mest hårdföra friskolemotståndarna. Men Faktums granskning i #144 (finns ute på stan nu) visar att Waldorfskolorna präglas av slutenhet och att rektorer sopar allvarliga problem under mattan. Många föräldrar som sätter sina barn i Waldorfskolor ångrar sig. Hälften av föräldrarna tar sina barn ur Waldorfskolorna under de första sex åren.

TEXT: ANNA WALLENLIND NUVUNGA

 

– Jag tänkte att de sopar under mattan, döljer problem. När man säger att ”på den här skolan finns ingen mobbning” skuldbelägger man dem som blir utsatta. Deras upplevelse ogiltigförklaras. Det finns ingen möjlighet att komma tillrätta med problem om de låtsas som de inte existerar.

Det säger en mamma till en elev på en Waldorfskola i Faktums stora granskning av den antroposofiska skolrörelsen som hittills gått under radarn i den svenska friskoledebatten.

Många föräldrar som Faktum pratat med intygar hennes bild: Lärare och rektorer hävdar inför föräldrarna att mobbning, bråk och stökiga klasser – som ju i någon utsträckning förekommer på alla skolor – lyser med sin frånvaro just i Waldorfskolorna.

– Det var mycket hysch-hysch, allt tystades ner. Inget som händer på alla andra skolor händer på Waldorf. Inga bråk, ingen slår sig, ingenting, säger en pappa, som tagit ut sin dotter ur Martinaskolan i Göteborg.

Han är inte ensam bland Waldorfföräldrar om att ha ångrat skolvalet.

Waldorfskolans pedagogik och läroplan bygger på att eleverna ska gå hela skoltiden, helst även gymnasiet, med samma pedagogiska modell. Samma lärare följer eleven i upp till åtta år. Läs- och skrivinlärningen sker senare än i andra skolor, eftersom för tidig läsinlärning anses vara skadlig. Den sena inlärningen kan skapa problem om barnet byter till en annan skola i låg- eller mellanstadiet. Många föräldrar tar ändå sina barn ur Waldorfskolorna efter bara några år.

Stickprov vi gjort på tio Waldorfskolor i olika delar av landet samma skolår visar att 27 procent av eleverna byter skola redan under de första tre åren. Hälften av eleverna slutar efter hand under de första sex åren. Klasserna fylls till stor del på av nya elever vilket gör att den stora elevomsättningen inte syns om man bara tittar på antal elever i klasserna.

”Olika verkligheter”

Den skola som sticker ut mest i vår genomgång av klasslistor är Martinaskolan i Göteborg där över hälften av eleverna slutat de första tre åren och där bara ett fåtal elever stannade kvar på skolan i högstadiet i de tre klasser vi gått igenom. Rektorn på Martinaskolan, Kari Marstrander Bové, säger att det finns flera olika svar på frågan varför det ser ut så här.

– Många har misslyckats någon annanstans. Föräldrarna sätter hoppet till något nytt och ibland är vi sista hoppet. Olika verkligheter möter varandra och det stämmer inte alltid.

Eftersom vi har följt elever från ettan och framåt håller knappast förklaringen att det handlar om elever som har misslyckats någon annanstans. När vi påpekar det säger Kari Marstrander Bové att det ibland kan handla om en dominoeffekt.

– Slutar en, så slutar ofta flera. Helt plötsligt försvinner fem elever i ett nafs. Att många slutar kan också handla om klassammansättning och lärarbyten.

Mats Pertoft, riksdagsledamot för miljöpartiet, Waldorfförespråkare och före detta Waldorflärare, möter då och då missnöjda föräldrar till barn på Waldorfskolor. Är man missnöjd ska man byta, tycker han.

– En del tycker att barnen lär sig för lite de första åren, det är en långsammare pedagogik. Om man inte vet om det, då blir det problem. Det är föräldrarnas ansvar att informera sig, men det gör man inte.

Andra kan vara missnöjda med läraren, säger han. Inom Waldorf är det lite känsligare än i andra skolor eftersom klassläraren följer barnet i många år och är oerhört viktig, säger Pertoft.

Untitled-1

”Ingen dundermedicin”

För flera av de engagerade inom Waldorfrörelsen som vi intervjuar verkar det stora tappet av elever i yngre åldrar komma som en överraskning, ingen samlad statistik förs. Det man däremot diskuterar är svårigheterna att rekrytera till Waldorfgymnasierna och att en del föräldrar till barn med särskilda behov blir besvikna.

– Waldorf är ingen dundermedicin, vi utför inga mirakel. Det är en alternativ pedagogik, säger Britta Drakenberg som är ordförande på Waldorffederationen.

Hon tror även att tappet av elever kan bero på att den ursprungliga, mer antroposofiska föräldrakåren har tunnats ut.

Passar Waldorf alla barn?

– Nej, det passar inte alla. I de högre klasserna ska man producera sitt eget material, vi använder inte så mycket läroböcker. Det kan vara tufft för vissa, men ger enorma fördelar i gymnasiet och högskolan. Sedan är det ju mycket fokus på det konstnärliga och det musikaliska och det passar ju inte alla.

När vi har intervjuat ett tiotal föräldrar som tagit sina barn ur Waldorfskolor och gått igenom de senaste fem årens anmälningar mot Waldorfskolor till Skolinspektionen, träder dock en mörkare bild fram än den som ges ovan. De intervjuade vittnar om missförhållanden, slutenhet, känslighet för kritik och om allvarliga problem som sopas under mattan. Det viftar Britta Drakenberg dock bort som gammal kritik.

Läs mer om de före detta Waldorfföräldrarnas berättelser i reportaget Bakom Waldorfdockans ansikte i Faktum #144. Säljs på gatorna i Götaland från och med den 26/8 och i ungefär en månad framåt.

 

Hur många hoppar av

i kommunala skolor?

TEXT: SARA JOHANSSON

I Waldorfskolorna hoppar varannan elev av inom sex år. Hur ser det ut på kommunala skolor? 

Skolverket för ingen statisk över hur många elever som slutar på sin skola i förtid, men vi har ringt runt till ett antal kommunala skolor för att få ett jämförelsetal. Uppfattningen om detta bland rektorer är i allmänhet dålig. De svar vi ändå lyckats få är att uppskattningsvis 5-15 procent av barnen inte läser klart hela utbildningen hos dem. På Waldorfskolorna, som vi har undersökt, hade i snitt hälften av eleverna slutat innan de börjat sjunde klass. Skårsskolan i Göteborg ligger i samma upptagningsområde, Örgryte-Härlanda, som Rudolf Steiner-skolan.

– Tio, högst femton procent av eleverna lämnar skolan innan sexan, säger rektor Katarina Axell på kommunala Skårsskolan.
 Procentsatsen ser likadan ut under lång tid tillbaka i tiden.
 Oftast beror ett byte på flytt eller på att de söker sig till någon friskola.

På Södermalm i Stockholm är siffran ännu lägre.

– Jag skulle säga cirka fem procent. De flesta byter efter årskurs tre och börjar då skolor med speciell profil som Adolf Fredriks musikklasser, säger Margareta Scherman, rektor på Katarina Södra skola.

 

Andel elever som slutar i förtid på

tio Waldorfskolor runtom i landet:

 

Martinaskolan, Göteborg

Ettan till nian 2005 – 2013

10 av 19 elever har slutat innan de börjar fyran = 53 %

15 av 19 elever har slutat under de första sex åren = 79 %

16 av 19 elever har slutat innan de når nian = 84 %

Ettan till åttan 2006-2013

9 av 13 slutar innan de börjar fyran (4 slutade redan efter ettan, 4 till efter tvåan) = 69 %

12 av 13 har slutat under de första sex åren = 92 %

Ettan till sjuan 2007 – 2013

4 av 10 elever har slutat innan de börjar fyran (3 slutade redan efter ettan) 40 %

9 av 10 elever har slutat under de första sex åren = 90 %

 

Rudolf Steiner, Göteborg

Ettan till nian 2005- 2013

9 av 23 slutar innan de börjar fyran = 39 %

14 av 23 har slutat under de första sex åren = 60 %

Ingen mer slutar under högstadiet

Ettan till åttan 2006 -2007

3 av 20 slutar innan de börjar fyran = 15 %

7 av 20 har slutat under de första sex åren = 35 %

8 av 20 slutar innan de börjar åttan = 40 %

Ettan till sjuan 2007-2013

2 av 14 slutar innan de börjar fyran = 14 %

10 av 14 har slutat under de första sex åren (7 av dem efter 4:an) = 71 %

 

Uppsala Waldorfskola

Ettan till nian 2005-2013

4 av 10 har slutat innan de börjar fyran = 40 %

8 av 10 har slutat under de första sex åren = 80 %

Inga fler slutar under högstadiet

Ettan till åttan 2006-2013

2 av 10 har slutat innan fyran = 20 %

4 av 10 har slutat under de första sex åren = 40 %

Inga fler slutar under sjuan och åttan

Ettan till sjuan 2007 -2013

2 av 8 har slutat innan de börjar fyran = 25 %

3 av 8 har slutat under de första sex åren  = 37 %

Ingen slutar i sjuan

 

Martinskolan, Stockholm:

Ettan till nian 2005 – 2013

4 av 15 elever har slutat innan de börjar fyran = 27 %

7 av 15 elever har slutat under de första sex åren = 46 %

Ingen slutar mellan åk 7 och 9

Ettan till åttan 2006 – 2013

6 av 26 elever har slutat innan de börjar fyran = 23 %

9 av 26 elever har slutat under de första sex åren = 35 %

10 av 26 elever har slutat innan de börjar åttan = 38 %

Ettan till sjuan 2007-2013

5 av 35 elever har slutat innan de börjar fyran = 14 %

9 av 35 elever har slutat under de första sex åren = 26 %

 

Kristofferskolan, Stockholm

Ettan till nian 2005 – 2013

6 av 40 slutar innan de börjar fyran = 15 %

9 av 40 har slutat under de första sex åren = 22,5 %

Ingen slutar mellan åk 7-9

 

Ellen Key, Stockholm

Ettan till nian 2005 – 2013

5 av 19 elever slutar innan de börjar fyran = 26 %

8 av 19 elever har slutat under de första sex åren = 42 %

11 av 19 elever slutar innan de börjar nian = 58 %

 

Örjanskolan, Järna – Södertälje

Ettan till nian 2005 -2013

7 av 22 elever har slutat innan de börjar fyran = 32 %

11 av 22 elever har slutat under de första sex åren = 50 %

13 av 22 elever har slutat innan de börjar nian = 59 %

 

Annaskolan, Hedemora 2005-2012

Tvåan till nian 2005-2012

3 av 10 har slutat innan de börjar fyran = 30 %

4 av 10 har slutat under de första sex åren = 40 %

5 av 10 har slutat innan de börjar nian = 50 %

(för liten klass i ettan 2005, därav tvåan – nian)

 

Lunds Waldorfskola

Ettan till nian 2005-2013

Ingen slutar innan de börjar fyran

5 av 13 har slutat under de första sex åren = 38 %

Ingen mer slutar under högstadiet

 

Umeå Waldorfskola

Ettan till nian 2005-2013

2 av 17 slutar innan de börjar fyran = 12 %

4 av 17 har slutat under de första sex åren = 23 %

6 av 17 har slutat innan de börjar nian = 35 %

 

I de klasser som började ettan 2005 och som slutade nian våren 2014 hade 27 procent av eleverna slutat under de första tre åren. Nära hälften av eleverna – 48 procent – hade successivt slutat under de första sex läsåren. På några skolor slutade många elever redan efter ettan eller tvåan.

historia

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

Slaveri, skövlade mangroveskogar och antibiotikaresistens. Det är några kända konsekvenser av odling av jätteräkor. Därför plockades de bort ur livsmedelskedjornas sortiment.
Nu är de på väg tillbaka.

Det finns flera sätt att knipsa av räkhonans ögonstjälk. Man kan använda en sax och klippa av den, eller dem, om båda ska bort. Det går även att klämma fast stjälken mellan tumme och pekfinger och knipa åt tills ögat ploppar ut. Eller knyta en tunn tråd runt stjälken och vänta tills den dör och trillar av.

Syftet med ingreppet är inte att göra honorna blinda, även om det blir en bieffekt, utan att öka antalet ägg. Ögonstjälken tillverkar ett hormon som minskar äggproduktionen. När den är borta blir det full fart på äggstockarna.

Att honorna stympas för att öka produktionen har inte fått särskilt stor uppmärksamhet. Förutom en kampanj hösten 2017, när organisationen Animals Australia uppmanade till en bojkott av räkor på grund av ögonoperationen, har det varit så gott som tyst.

Det är inte konstigt. För den som vill kritisera räkbranschen finns en hel cocktail av andra problem att kampanja om, som skövling av mangroveskogar, förstörd jordbruksmark, förgiftade havsbottnar, antibiotikaresistens och slavarbetskraft.

I Sverige har Naturskyddsföreningen länge drivit kampanjen Antiscampi som lyckades få flera livsmedelskedjor att plocka bort räkorna ur frysdiskarna. Den största segern kom i mars 2014 då sushikedjan Sushi Yama meddelade att de slutade servera tropisk räka.

”Jippi!” utropade Antiscampi på sin kampanjsida. I en intervju med Antiscampi sa Danny Barsoum, marknadschef på Sushi Yama, att de tar bort räkan för att odlingarna förstör hela ekosystem och människor drabbas hårt.

Fyra år senare, i juli 2018, tog Sushi Yama räkan till nåder. Då hade även de flesta livsmedelskedjor åter tagit in tropiska räkor i sortimentet.
Var allt bra nu?

Det var på 1980-talet som västvärlden fick smak för den tropiska varmvattenräkan. I flera länder, framför allt i Sydostasien, startades räkodlingar i en rasande takt. Bara i Thailand ökade antalet odlingar från runt 4 000 i mitten av 1980-talet till nästan 22 000 tio år senare.

Räkodlingarna var en del av den så kallade blå revolutionen. När fisken i havet sinade skulle fiskodlingar inte bara förse världen med protein utan även lyfta hela länder ur fattigdom. Flera länder erbjöd frikostiga lån till företag som investerade i räkodlingar.

När de odlades istället för att fångas skulle miljöproblem som utfiskning och förstörda bottnar försvinna, var tanken.

Ett av de företag som gav sig in i räkbranschen var Charoen Popkhand (CP), en thailändsk jätte, som blivit stora på att sälja djurfoder och föda upp kycklingar som med hjälp av antibiotika och tillväxthormoner växte rekordsnabbt. 1986 inledde CP ett samarbete med Mitsubishi och började anlägga odlingar längs Thailands kuster.

Den snabbt expanderande industrin skapade stora exportinkomster, samtidigt blev det alltmer tydligt att den knappast erbjöd en lösning på fiskets miljöproblem utan skapade andra, i vissa fall större problem.

Trots rapporter om miljöförstöring och slavarbete har världens hunger efter tropiska räkor inte avtagit, tvärtom. Mellan 2013 och 2017 ökade exporten av frusna räkor med nästan 30 procent till drygt 17 miljarder dollar. Indien, Ecuador, Vietnam, Indonesien och Thailand hör till de största exportländerna. I flera länder har den ökade produktionen satt djupa spår. I Asien försvann en fjärdedel av mangroveskogen mellan 1980 och 2000, Sydamerika hälften. Nu pågår en kamp om 1 000 hektar mangroveskog i Pitas, Malaysia. Företaget Sunlight Inno Seafood har sedan 2013 ersatt 2 300 hektar mangrove med räkodlingar och vill expandera. Invånarna i sex närliggande byar har protesterat och i slutet av oktober fick de löfte om att planerna på nya räkodlingar ska stoppas.

I rapporten Smash and grab (2003) beskrev den brittiska miljöorganisationen Environmental Justice Foundation (EJF) hur den växande industrin hade skövlat mangroveskogar, orsakat översvämning av saltvatten på jordbruksmark, förgiftat bottnar med kemikalier och antibiotika och förstört det lokala, småskaliga fisket. Tre år senare krävde en grupp lokala organisationer ihop med Greenpeace ett tillfälligt stopp för nya räkodlingar.

I en artikel i tidskriften Nature år 2000 uppskattade forskarna att 65 000 hektar mangroveskog i Thailand hade omvandlats till räkodlingar sedan 1980-talet. För varje kilo räkor som producerades var förlusten för det lokala fisket drygt 400 kilo.

De proteströrelser som uppstod slogs ofta brutalt ner. EJF menar i sin rapport att i minst elva länder har personer som protesterat mot räkodlingarna blivit mördade.

Eftersom en stor del av exporten gick till EU och USA, där miljörörelsen kunde påverka konsumenterna, utgjorde den negativa uppmärksamheten ett påtagligt hot mot den blå revolutionen. Som en reaktion mot kritiken gick företag i räkbranschen ihop i organisationen Global Aquaculture Alliance (GAA) och tog fram ett slags miljömärkning, BAP (Best Aquaculture Practice).

Men företagens initiativ fick snart kritik för att varamer retorik än ett allvarligt försök att ta tag i problemen. En av de organisationer som kritiserade industrins märkning var WWF som i samarbete med den holländska organisationen Dutch Sustainable Trade Initiative (IDH) tog fram en egen märkning. Arbetet tog flera år och fick kritik för att inte involvera lokala miljöorganisationer och småskaliga odlare. I april 2012 skrev ett hundratal organisationer ett öppet brev till den kommitté som arbetade med den nya märkningen, ASC (Aquaculture Stewardship Council). De menade att märkningen riskerade att orsaka stor skada på lokalsamhällen och den marina miljön, och att för varje utkast som tagits fram har kraven sänkts för att anpassas till det uttalade målet att 20 procent av företagen ska kunna nå upp till kraven.

Men arbetet med ASC fortsatte, och våren 2014 blev det klart vilka krav som skulle ställas på de som ville ha certifieringen. På hösten samma år certifierades det första företaget, Omarsa i Ecuador. Ett företag som tre år tidigare hade kritiserats i en rapport från Naturskyddsföreningen som granskade de miljömärkningar som då fanns. I rapporten, I grumliga vatten, fanns vittnesmål från lokalbefolkningen som berättade att företagets vakter inte lät dem få tillgång till mangroveskogen och att de därför tvingades sluta med fisket. Omarsa fick även kritik för att inte uppfylla kraven på att återplantera mangroveskog.

Samtidigt som ASC sjösatte sin certifiering fick världens konsumenter lära sig om ett nytt problem inom räkbranschen: slaveri. I juni 2014 publicerade tidningen The Guardian resultatet av en flera månader lång granskning där de hade spårat det foder som räkorna matas med till thailändska fiskebåtar med slavarbetskraft. Av de cirka 300 000 personer som arbetar i den thailändska fiskeflottan är 90 procent från fattiga grannländer som Burma och Kambodja. Att arbetare i många fall luras eller kidnappas och sedan behandlas som slavar var känt, men tidningen kunde nu koppla enskilda båtar till foder och räkor från det thailändska företaget Charoen Popkhand (CP) som i sin tur kunde kopplas till livsmedelskedjor i väst.

Ett par månader senare publicerade nyhetsbyrån AP en reportageserie som senare skulle belönas med Pulitzerpriset. Där berättade de att slavarbetskraft inte bara användes i foderfisket utan även i fabrikerna där räkorna skalades. AP intervjuade 340 före detta eller nuvarande slavar. En av dem, Myint från Burma, kidnappades av en thailändsk skeppare och kom inte hem förrän 22 år senare när han hade lyckats fly och ta sig hela vägen tillbaka till sin hemby.

Men ASC arbetade oförtrutet vidare och fler och fler räkodlare certifierade sig. I Sverige gav WWF jätteräkan grönt ljus i organisationens inflytelserika fiskguide och snart var räkorna tillbaka i livsmedelskedjornas frysdiskar.

Och ett par år senare, sommaren 2018, tog sushikedjan Sushi Yama åter in den tropiska räkan på menyn. Danny Barsoum, marknadschef på Sushi Yama, säger att WWF:s beslut att ge ASC-märkta räkor grönt ljus i fiskguiden var en viktig faktor.
– Har WWF förtroende för ASC så har vi det, säger han.

Ett annat skäl var att kunderna efterfrågade räkan. Eventuella kritiker har hittills varit tysta.
– Det har gått bättre än vad vi hade förväntat oss. Vi trodde att vi skulle få kritik men har inte märkt av det, säger Danny Barsoum.

För Naturskyddsföreningen var beskedet givetvis ett bakslag.
– Sushi Yama tog en tydligt ställningstagande för miljö och mänskliga rättigheter genom att inte servera räkor, de visade att det gick att ha sushi utan räkor. Därför är det mycket sorgligt att de nu låtit sig luras av ASC märkningen. De räkorna ställer ju till lika mycket skada som de andra icke certifierade jätteräkorna. Men det är väl lätt hänt att man låter sig luras eftersom WWF ställer sig bakom, säger Gudrun Hübendick som arbetar med kampanjen Antiscampi.

Hur är det då med ASC-märkningen? Kan en konsument som äter en ASC-märkt räka lita på att hen inte bidrar till någon av räkodlingens mörkare sidor?

Naturskyddsföreningen, liksom en mängd internationella organisationer, är fortsatt skeptiska till räkodlingarna, certifierade eller ej.
– Vi tycker att man ska avstå från jätteräkor odlade i tropikerna, säger Sara Fröcklin, sakkunnig på Naturskyddsföreningen.

Huvudskälen är att kraven är för lågt ställda och att certifieringen bara tittar på vad som händer på odlingen och inte före (kläckerier, foderfiske) och efter (fabrikerna där räkorna skalas och förpackas).
– Då det i dagsläget saknas forskning som visar att ASC-certifieringen verkligen leder till ökad social och miljömässig hållbarhet fortsätter vi att uppmana konsumenterna att avstå från denna produkt.

De räkor som serveras på Sushi Yama visar hur svårt det kan vara att hålla sig borta från räkodlingens avigsidor. Räkorna odlas av det vietnamesiska företaget Vietnam Clean Seafood. Fram till 2012 var Japan företagets viktigaste marknad. När Japan sänkte den tillåtna gränsen för fodertillsatsen etoxikin ökade Vietnam Clean Seafood istället sin export till EU.

Vietnam Clean Seafood har certifierat två räkodlingar,en för vitbenad räka och en för den större tigerräkan. De senaste ASC-revisionerna gjordes i början av 2018 respektive under hösten 2018. Den ena odlingen fick två större anmärkningar och fem mindre, den andra en större anmärkning och sju mindre. Det handlade om bristande kontroll av grundvattnet (finns risk att saltvatten tränger in), att containers för kemikalier inte hanterats korrekt, att alla anställda inte har rätt till sjukvård och att yngel från kläckerier inte har kontrollerats för sjukdomar.

Men i det stora hela var allt bra, odlingarna fick godkänt. En invändning som kan göras är att ASC-kontrollen är bristfällig, något som organisationen Nijera Kori upptäckte när de granskade en ASC-revision i Bangladesh 2016 och drog slutsatsen att det var en ”inkompetent fars”.

Men låt oss säga att den här revisionen utfördes korrekt och att företaget verkligen försöker göra rätt för sig. Revisorerna letade till exempel efter förpackningar med antibiotika, men hittade inga. Antibiotika är inte förbjudet enligt ASC, men räkor från en damm där antibiotika har tillsatts i fodret får inte märkas med ASC. Vietnam Clean Seafood skriver på hemsidan att de själva kontrollerar om räkorna har rester av antibiotika. Liknande stickprovskontroller görs av myndigheter i länder som importerar räkor. Den senaste rapporten om antibiotika i räkor från Vietnam Clean Seafood som jag hittar är från hösten 2015.

I ASC-revisionen finns information om vilket foder som används och vilket företag som tillverkar det. Även Vietnam Clean Seafood köper sitt foder från Charoen Popkhand, den thailändska jätten som kallar sig ”kitchen of the world”, har 300 000 anställda och exporterar sina produkter till 100 länder. Även räkynglen kommer från samma företag.

En ingrediens i fodret är gulfenad tonfisk från en fabrik som producerar tonfisk för mänsklig konsumtion och säljer restprodukterna till Charoen Popkhand. Gulfenad tonfisk är inte lika hotad som blåfenad, men i databasen Fishsource beskrivs den som överfiskad och Greenpeace anser att vi borde sluta äta den. Fisket är också till stora delar okontrollerat och medier och människorrättsorganisationer har rapporterat om såväl piratfiske som anklagelser som slavliknande arbetsförhållanden.

Efter de uppmärksammade rapporterna om slavarbete startade Charoen Popkhand tillsammans med varuhuskedjan Costco organisationen Seafood Task Force. Också den thailändska regeringen reagerade på anklagelserna och stiftade nya lagar. Steve Trent på organisationen EJF som länge har granskat arbetsförhållanden inom fisket skriver så här i ett mejl om de ansträngningar som har gjorts:

”Does trafficking and the other abuses still exist in the Thai seafood sector? Almost certainly. Has industry done as much as it should and can? Almost certainly not.”
Det har varit för mycket prat och för lite handling, anser han.

Vietnam Clean Seafood använder även andra certifikationer, men ASC är den som har hårdast krav och har av vietnamesiska räkodlare beskrivits som en nyckel till den västerländska marknaden. I dag är 1,7 procent av företagets odlingsareal ASC-certifierade.

Av de räkor som produceras globalt är cirka tre procent ASC-certifierade.
– Branschen har haft problem sedan 1970-talet så det är ingenting man löser över en natt, säger Inger Melander, nordisk marknadschef på ASC.

Hon beskriver en bransch där många slentrianmässigt använder kemikalier och matar djuren med antibiotika för att de ska växa bättre. Antibiotika kan även användas vid glaceringen, inte för att det gör någon nytta utan för att tillverkarna har varit duktiga på att sälja in medicinen.

Antibiotika som hamnar i vattendrag kan öka spridningen av resistenta bakterier. I en studie publicerad i tidskriften Journal of Environmental Management i maj 2018 hittade forskarna 41 multiresistenta bakteriegener i en flod där räkodlingar släpper ut sitt avloppsvatten.

Revisioner utförs av ett fristående företag, men det senaste året har ASC byggt upp en egen organisation i Vietnam som bland annat ska kunna ta prover för att kontrollera utsläpp av kemikalier och antibiotika. ASC arbetar även med en ny foderstandard som ska ställa högre krav på foderfabriker och deras underleverantörer.

Problemen med räkodlingar har uppmärksammats i åtminstone 20 år, Naturskyddsföreningen startade sin kampanj för nästan tio år sedan och ASC har certifierat räkodlare sedan 2014. Trots det beskriver Inger Melander konsumenternas medvetenhet som låg.
– Generellt sett är folk inte medvetna om problemet, man tror att allt som fiskas och odlas sker på ett hållbart sätt.

Den bransch som kanske mest förknippas med tropiska räkor är sushirestauranger. I dag är Sushi Yama den enda restaurangen som är ASC-certifierad. För att få veta var de andra restaurangerna får sina räkor ifrån ringde och besökte Faktum sushirestauranger i Göteborg. Det var svårt att få svar. Ibland stod språkförbistring i vägen, vissa hade inte tid att svara och många visste inte var räkorna kom ifrån. Av de 25 som gav något slags svar köpte de flesta sina räkor från grossisterna Dragon Port eller Saigon Food. Ingen av dem tillhör de 50-tal fiskgrossister som i dag är ASC-certifierade. Att en grossist är certifierad innebär inte att alla räkor de importerar måste vara certifierade, däremot finns krav på spårbarhet.

På Dragon Ports hemsida finns en kategori produkter som beskrivs som ”certified.” Fem av dem är räkor. Vilken certifiering det handlar om framgår inte. Yen Khanh Huynh, inköpschef på Dragon Port, svarar i ett mejl:
”Produkterna är mijöcertifierade men eftersom vi inte har klart vårt miljöcertifieringsarbete får vi inte marknadsföra vilken miljöcertifikation det är.”

Dragon Port har inte statistik över varje produktkategori, men Yen Khanh Huynh skriver att kanske 20 procent av all fisk de säljer är miljömärkt.

Saigon Foods vd svarar inte på Faktums frågor. Men på hemsidan finns bilder på räkförpackningar och namn på grossister. En av dem, Miramar, är ASC-certifierad. En annan, danska Planets Pride, skriver på hemsidan att de ”strävar efter att köpa från certifierade producenter”. Planets Pride importerar räkor från det vietnamesiska företaget Minh Phu. Förra året stod Min Phu för 20 procent av de sändningar av räkor till USA där myndigheterna hittade rester av antibiotika.

Ingen av de sushirestauranger vi kontaktade kunde tala om ifall deras räkor var certifierade. Hos en av dem hämtade personalen ett paket frysta räkor som hade branschens egna märkning, BAP. En av de restauranger vi ringde svarade att de inte har tigerräkor ”för de har vi hört är dåliga”. De sålde dock räkor, troligen av sorten vitbenad som är billigare och på senare år har konkurrerat ut den större tigerräkan.

En av de restauranger vi besökte kunde berätta att räkorna kom från Vietnam. När vi vill veta om räkorna är certifierade svarar de till slut:
– Vill du ha räkan eller inte?

 

KRITIKEN
Det finns en hel cocktail av miljö- och sociala problem förknippade med produktionen av tropiska räkor. Alla problem förekommer inte överallt, i vissa fall kan de flesta vara åtgärdade, men branschen som helhet är långt ifrån miljövänlig.

Yngel
Räkodlarna kan hämta yngel från två olika källor. De flesta kommer från kläckerier som ofta ägs av företag i branschen. Men yngel kan även fångas i ett fiske där bifångsten är stor och som är känt för ett utbrett barnarbete. I kläckerierna används ofta antibiotika och kemikalier för att hålla sjukdomar borta.

Mangroveskogar
Samtidigt som räkodling ger upphov till stora exportinkomster kan de slå hårt mot lokalsamhällets ekonomi. Det gäller framför allt på platser där mangroveskog får ge plats åt odlingar. En studie räknade ut att en räkodling ger ca 1 100 dollar per hektar i inkomst, medan mangroveskogens ekonomiska värde är nästan 11 000 dollar per hektar. Mangroven ger lokalbefolkningen ved, skyddar mot stormar och tsunamis och är barnkammare för många fisk- och skaldjursarter.

Koldioxidutsläpp
Forskare vid Oregon State University har räknat på klimateffekten av räkodling i Sydostasien. De kom fram till att 100 gram räkor ger upphov till 198 gram koldioxid. Räkodling orsakar därmed tio gånger mer utsläpp än nötkreatursuppfödning i avskogad land i Amazonas.

Foder
Det foder som räkorna får innehåller flera kontroversiella ingredienser, till exempel fisk som annars kunde ha utgjort föda för människor. De flesta fiskarter är dessutom överfiskade eller på väg att bli överfiskade. Se även rubriken Slavarbetskraft.

Förstörda bottnar
En traditionell räkodling håller i 5-10 år, sedan är bottnarna förgiftade av antibiotika och olika kemikalier och försurade av sulfitutsläpp. Bara i Indonesien finns 250 000 hektar övergivna räkodlingsdammar.

Slavarbetskraft
En stor del av den fisk som används som foder till räkorna hämtas av den gigantiska thailändska fiskeflottan. Fisket är arbetsintensivt och de som äger båtarna hämtar arbetskraft från länder som Burma och Kambodja. Runt 2014-2015 började flera medier och organisationer uppmärksamma att en stor del av arbetskraften arbetade under usla villkor, blev misshandlade och ibland dödade. 

Antibiotika och kemikalier
Räkodling är en bransch som traditionellt har använt stora mängder antibiotika för att hålla sjukdomar borta och öka tillväxttakten. Det gäller såväl kläckerier som odlingar. När antibiotikan läcker eller släpps ut i närliggande vatten ökar det risken för spridning av resistenta bakterier. Forskare har nyligen hittat 41 multiresistenta gener i en flod i Vietnam där närliggande räkodlingar släpper ut sitt avfallsvatten.

Honorna görs blinda
I de kläckerier som förser odlingarna med yngel knipsar man i regel bort honornas ögonstjälk. Orsaken är att stjälken producerar ett hormon som dämpar äggproduktionen.

 

ASC PRINCIPER

ASC har tagit fram sju principer som övergripande beskriver de krav som en räkodling eller odling av annan fisk måste uppfylla.
Principerna bryts sedan ner i mer specificerade krav. ASC har fått kritik för att kraven är för låga. ASC har själva beskrivit den ASC-märkta produktionen som ansvarsfull, inte hållbar.

Kritiken av de sju principerna är hämtad från en granskning som Naturskyddsföreningens Antiscampigrupp och ett nätverk av internationella organisationer gjorde 2015 (Consumers guide to shrimp certification).

1. Alla nationella och lokala lagar ska följas.
Kritiken: Det är oklart vilka tillstånd som krävs och vilka nationella och internationella lagar som måste följas.

2. Odlingarna ska placeras på miljömässigt lämpliga platser och samtidigt bevara den biologiska mångfalden och viktiga naturliga ekosystem.
Kritiken:  ASC:s kriterier tillåter odlingar inom tidvattenzonen och i naturliga våtmarker där det funnits mangrove. Kriterierna ger inte heller tillräckligt skydd mot ytterligare förluster av mangrovemiljö, och kraven som ställs vad gäller återplantering av mangrove är intetsägande.

3. Odlingarna ska utvecklas och förvaltas med hänsyn till omgivande samhällen.
Kritiken: Det är räkodlaren själv som skall låta utföra den sociala studien och analysen. Det tas ingen hänsyn till människor som tvingas flytta för att den lokala ekonomin slagits i spillror.

4. Odlingarna ska drivas under ansvarsfulla arbetsförhållanden.
Kritiken: Kriterierna innebär att endast anställd personal garanteras ”minimilön och förmåner” när det är ”tillämpligt”. Men det är få som är fast anställda på en odling och ordet ”fast anställd” är heller inte specificerat. Det innebär att kriterierna inte gäller för den stora majoriteten av arbetarna inom räkindustrin, till exempel de som arbetar i kläckerierna och i fabriker där räkorna packeteras.

5. Räkornas hälsa och välmående ska hanteras på ett ansvarsfullt sätt.
Kritiken:  Det finns inga krav på att genomföra några tester eller undersökningar av antibiotika i kläckerier.

6. Avelsbeståndets ursprung, valet av bestånd samt effekter av hantering av bestånd ska iakttas vid odlingen.
Kritiken: Icke inhemska arter får användas. Användning av vildfångade Black Tiger räkyngel är tillåtet trots att denna del i räkindustrin kan medföra social misär. I huvudsak är det kvinnor och barn som fångar dessa under socialt och miljömässigt oacceptabla förhållanden.

7. Resurser ska användas på ett miljömässigt effektivt och ansvarsfullt sätt.
Kritiken: Kriterierna tillåter användning av foderfisk utan krav på hållbart fiske. Genetiskt modifierade ingredienser är också tillåtna i fodret. Foder som innehåller soja odlad på mark där det tidigare vuxit regnskog kan också användas i ASC-certifierade odlingar.

 

FAKTA
I dag är 185 räkodlingar certifierade. Ytterligare 165 är under granskning. 2017 importerade Sverige 1 695 ton räkor av släktet Penaeus, där vitbenad räka och tigerräka ingår. 270 ton var ASC-certifierade.

Framtidens räkor

Miljövänliga räkor, helt befriade från slavarbetskraft. Är det möjligt? Matilda Olstorpe satsar stort för att det ska bli verklighet. I våras sålde hon första skörden.

Matilda Olstorpe är mikrobiolog på Sveriges lantbruksuniversitet och vd på företaget Vegafish. Företagets första odling uppfördes i Bjuv i Skåne, men försattes i konkurs. En orsak var att odlingen inte passade in i regelverket, vilket gjorde att produktionen stod stilla i flera månader medan myndigheterna tolkade miljölagstiftningen.

– Vi har ett system som inte finns beskrivet någonstans så de vet inte hur de ska hantera det. Nu jobbar vi i Västra Götaland som har kompentens inom vattenbruksfrågor och har gett oss tillstånd, men det är lokalt förankrat och inte nationellt då varje län kan tolka regelverket på olika sätt, äger Matilda Olstorpe.

Odlingen sker på land i ett slutet system som får energi från restvärme från Preems raffinaderi. I vattentankarna lever många slags organismer, förutom räkorna en bioflock med mikroorganismer som renar vattnet och till viss del utgör föda. På så sätt behövs ingen antibiotika eller miljö- eller hälsofarliga kemikalier för att få bukt med sjukdomar.
– Det är ett system som kräver lite mer hands on, och att man kan mikrobiologi, säger Matilda Olstorpe.

Hon vill helst köpa foder från Sverige, men än så länge är det inte möjligt. Nu köper Vegafish foder från ett franskt företag som importerar fisk från ett företag i Peru där en stor del av den ansjovis som används som djurfoder världen över hämtas.

Det var i april 2018 som de första 400 kilona räkor såldes i Uddevalla. Nästa steg blir att utöka verksamheten. Om myndigheterna tillåter.
– Jag har sökt tillstånd i fem olika län och har fått olika regler från dem för att miljöbalken kan tolkas olika. Så jag kan inte flytta personal från en anläggning till en annan för då måste de lära sig nya regler. Ska Sverige få ett miljövänligt vattenbruk måste det föråldrade regelverket ändras.

 

Posted by & filed under Reportage.


Pria, 27, bor ensam medan Andrej, 19, delar rum med en katt och en annan pojke. Yngst på barnhemmet i byn Panatau är fyraåringen Alessandro. Florin är den som bott här längst, i princip hela sitt tjugoåriga liv. Det är därför han har ett liv – och en framtid.

Vi har färdats från Buzau långt upp längs slingriga vägar och är glada att den värsta vintern bestämt sig för att hålla sig på andra sidan bergsmassivet. Plötsligt, i en krök och kraftig nedförsbacke, är vi framme och får försöka trixa till oss en parkering längs vägkanten.

Pria möter oss med ett stort leende och en björnkram. Hon har någon form av psykisk funktionsnedsättning och är som motsvarande en nioåring i sitt inre. Men hon arbetar som en vuxen på barnhemmet med sin självvalda uppgift: att hålla huset rent.

Hon visar oss runt, visar sina städredskap, badrum och toalett, sovrum och vinden där tvättade lakan hänger på tork i kylan. Pria visar vad hon brukar utföra och berättar också att hon fyller 27 år den 8 mars.
– På internationella kvinnodagen! Det är min dag, säger hon stolt och pekar med tummen mot sig själv. 

Iulia Halangescu, vår tolk och reskamrat, har arbetat här och glädjen över återseendet är stor bland alla boende på barnhemmet. Men besvikelsen över att det ”bara” är ett besök den här gången uttrycks också snabbt.
– Men när ska du komma tillbaka? När ska du bo här igen med oss?

Banden är knutna för evig framtid. Iulia Halangescu har själv delvis vuxit upp på ett barnhem, inte detta, men hon vet vad det kan innebära i bästa och värsta fall. Den egna erfarenheten skapade drivkraften att bli socialarbetare, och engagemanget för barnen i Panatau är stort. Känslorna ömsesidiga.
– Oh! Ska du ha en bebis!? När kommer den, frågar Pria och tittar storögt på Iulias mage.

Att barnet ska födas i Sverige och bo i Malmö med Iulia och hennes man blir abstrakt för Pria, det märks. Men hur en bebis kan låta det vet hon, omgiven av så många små barn som hon är här. Hon härmar ljudet av en skrikande liten.

Andrea och Gabi delar rum och liv på barnhemmet i Panatau.
Barnhemmet i Panatau startades av en grupp välgörare från Schweiz, angelägna om att göra en insats för de barn som övergetts av sina familjer en gång i linje med Ceausescus familjepolitik. Barn som på statliga barnhem ignorerats, vanvårdats, misshandlats och traumatiserats. Barn som övergetts redan från födseln på statliga sjukhus. Det privata barnhemmet i byn som ligger cirka 100 kilometer nordöst om Bukarest är sedan 1992 hem för dessa barn, just nu i åldrarna fyra till 20 år. Men egentligen finns ingen övre gräns.
– Här bor man tills man inte längre behöver det. Till dess att man själv väljer, och klarar av, att flytta, säger Iulia Halangescu.

Med få undantag har dessa barn ingen kontakt med sina föräldrar. Många vet inte vilka de är, eller så vill föräldrarna inte ha med barnen att göra. De kan också vara döda eller svåra att spåra. De flesta barn har särskilda behov, skadade av sin start i livet. De har psykiska problem, svårt att sova och att klara av sociala sammanhang.

Här uppmuntras och stärks de genom kärlek, trygghet, studiestöd och personlig utveckling. Dessutom vällagad vegetarisk mat.

Runt långbordet med den mönstrade vaxduken sitter barnen och personalen tillsammans som en familj. De vuxna utspridda, med de minsta bredvid sig. Måltiden som dukas fram är hemlagad från ax till limpa. Kokerskan har lång erfarenhet av det vegetariska kök som hör den holistiska övertygelsen till här.

Vid bordet sitter Gaby som kom hit med sin äldre bror Nico, och minstingen Alessandro som har sina tre systrar med sig hit: Andrea, Georgiana och Nicoletta.
– De var splittrade på olika barnhem men vi lyckades hitta dem och återförena dem här, berättar Iulia Halangescu.

Det är lätt att föreställa sig den trygghet det måste innebära för de fyra små att ha varandra nära. Svårare att ta in den utsatthet de gått igenom tidigare, på varsitt håll.

Nu äter de sig ivrigt mätta, under tystnad eller småprat, och med nyfikenhet på oss gäster. Två svenskar i raden av många besökare från olika länder genom åren, genom vilka de flesta barn här har snappat upp en del engelska. Måltiden äts med sked i ena handen och Nicoletta och Andrea håller hela tiden den andra handen kupad över det chokladägg med leksak i som vi köpt med oss. För att chokladen inte ska smälta släpper Nicoletta taget en stund, men håller handen kvar strax ovanför ägget. Som för att det inte ska försvinna.

Tillsammans. Efter ett sökande på olika barnhem i Rumänien lyckades personalen på Amurtels barnhem i Panatau samla systrarna Nicloetta (t v) och Andrea (t h) med syskonen Georgiana och Alessandro.

Plötsligt kliver Florin och Violetta in genom dörren och det blir tjo och tjim vid åsynen av Iulia. Florin är 20 år och har bott här sedan han var två. Violetta är Iulias tidigare kollega. Kramarna är varma och långa och tårarna inte långt borta.
– Har du kommit tillbaka till oss nu, undrar Florin, fast han vet svaret. Han blir samtidigt överlycklig över att se Iulias mage med den väntande bebisen.

Utan att bli ombedd serverar han senare påfyllning åt de yngre barnen runt bordet och slår sig själv ner med en tallrik mat och berättar:
– Mina föräldrar ville inte veta av mig och de har aldrig kommit och hälsat på, fast de bor här i området. Men jag har det bra här. Jag kan dö lycklig för jag vet att jag ändå fått mycket i livet i jämförelse med många andra, säger han.

Florin har gått en frisörutbildning och vill jobba med hår, makeup och naglar på salong när han är mogen att flytta.
– Vi får se när det blir, men jag har massa drömmar och så småningom vill jag åka utomlands. Till Berlin. Kanske om tio år.

Hans energi och leende smittar och det är tydligt att Florin är barnhemmets glädjespridare. Han möts av de yngre barnens kärlek, de verkar ha en fin relation.
– Ja, så är det i dag, bekräftar Iulia. Men när han kom hit var Florin väldigt utåtagerande, slogs och bet och var jättesvår mot de andra barnen. Det är fantastiskt att se hur han har utvecklats, säger hon.

Det kommer att gå bra för Florin, det är vi alla övertygade om efter att också ha fått besöka hans rum, fyllt av smink, konst, och instrument. Florin spelar och sjunger för oss innan vi skiljs åt.

Levnadskonstnär. Florin vill jobba med hår, makeup och naglar, flytta till Berlin, skriva sånger om livet och framförallt – leva.
Barnhemmet i Panatau drivs sedan 1992 med ekonomiskt stöd av grundarna från Schweiz av den internationella ekologiska, sociala och holistiska organisationen Amurtel. Det är det enda ställe under vår resa i Rumänien (se Faktum nr 187, 188 och 189) som andas hopp. Här, vid Karpaternas östra kant, driver organisationen också dagcentret Fountain of Hope, som ger alla barn i Panatau en meningsfull sysselsättning efter skoldagens slut. Läxhjälp, aktiviteter och inte minst ett mål mat. Dagens enda måltid för många av de 30 barn som är inskrivna här nu. Panatau är vackert beläget, men också ett jordbruksområde där de flesta familjer lever av självhushållning och en inkomst väsentligtunder existensminimum. Alkoholproblemen är utbredda på landsbygden där ett särskilt plommonbrännvin tillverkas efter eget behov. Amurtels insats här i Panatau, som också omfattar en stor odling där barnen får lära sig att plantera och vårda och skörda frukt och grönsaker, är en livlina.

Amurtel driver sedan 1995 också en inkluderande förskola i Bukarest med stöd av svenska Mia Elmsäter. Ledare för Amurtels olika verksamheter i Rumänien är Denise Duchaiss från USA och hon beskriver en utveckling där man gått från ett första initiativ till att skapa en hållbar verksamhet med välutbildad personal, kunniga i hur man ska stödja dessa gravt skadade barn.
– Det har varit en berg- och dalbana för många av dem och att vara i berg- och dalbanan med dessa barn har periodvis inneburit svåra stunder för oss alla. Men överlag skulle jag i dag säga att vi har lyckats, säger Denise ”Didi” Duchaiss.

Utmaningen för Amurtels projekt i Rumänien är att hitta framtida sponsorer, då de ursprungliga från Schweiz är pensionärer. Någon support från staten är inte att räkna med, men ”Didi” är hoppfull inte minst tack vare stöd från svenska organisationer.

Vad gäller fattigdomen i Rumänien i stort känner hon inte samma förtröstan.
– EU:s bidrag landar inte där behoven är störst, de pengarna har tyvärr stöttat de som redan har. Därför ser vi nu i Rumänien en annan typ av övergivna barn. De som stöttas av sina föräldrar att lämna landet för att skapa sig en framtid utomlands. Alla familjer i Rumänien har någon familjemedlem utomlands. Är det inte föräldrarna så är det barnen, konstaterar Denise Duchaiss.

Genomsnittsinkomsten på 3 000 kronor i månaden går inte att leva på. Ett lagat tak betyder att någon i familjen varit utomlands och jobbat en period.
För den fattigaste människan tvingas rollen som försörjare att prioriteras framför en nära kontakt med sina barn.

Rumänska barnhem – en skräckhistoria

På 1960-talet förbjöd diktatorn Nicolae Ceausescu aborter i Rumänien. På det följde en snabbt stigande barnadödlighet och att tusentals barn övergavs.
1989, när Ceausescu föll, öppnades landet för utländska journalister. Snart kom rapporter om de rumänska barnhemmen med fasansfulla bilder av försummade och undernärda barn.
1998 sände SVT dokumentären ”De bortglömda barnen”, om utmärglade rumänska barn som hittades inspärrade på överfulla inrättningar liknande fångläger och mentalsjukhus. 
2006 kom nya larmrapporter i svensk media. EU ansågs ha förts bakom ljuset i tron att Rumänien förändrat sin behandling av de föräldralösa barnen.
2015 har institutionerna förbättrats, men det är fortfarande många barn som omhändertas. Inte för att de är föräldralösa utan för att deras föräldrar är för fattiga för att ta hand om dem. 
2018 inleds en utredning av rumänska åklagare kring ett barnhem i Siret, nordöstra Rumänien, där 340 barn dog mellan åren 1980–1989. 

 

Läs även:

Överlever genom att sälja Faktum.
Våra behov är så stora. Jag kan inte ens rangordna dem.
Aktioner enar och splittrar

Posted by & filed under Nyheter, Profilintervju.

Hon hade precis fått snurr på drejskivan när Medborgarbandet och aktivismen tog över. Men efter valet i september är sångerskan Nina Persson tillbaka i en vardag där hon njuter av att jobba med händerna – och ”hålla käften”.

Nina Persson kliver över en liten bräda. Den spärrar dörren till ateljén som ligger väl dold i källaren till hyreshuset i Malmöstadsdelen Augustenborg. Brädan är där för att hindra löven att blåsa in, förklarar hon medan hon hänger fuskpälsen på en krok, rullar upp ärmarna på byxdressen som är arbetsklädsel för dagen, och röjer av en del av det belamrade bordet. Fixar fram bestick och serverar kranvatten i små vinglas med klang av loppis till våra medhavda lunchsallader.
– Det kan vara lite dammigt allting, säger hon ursäktande.

Det är veckan efter höstlovet och familjen Persson-Larson har precis kommit tillbaka från New York där det andra hemmet, huset i Harlem, finns.
– Det är ganska jobbigt att vara med sitt barn dygnet runt och i New York har Nils inga kompisar. Vi blev skitsura på varandra hela tiden, hela familjen. Vardagar har oförtjänt låg status.

Drejskivan har kanske inte snurrat riktigt så mycket som hon trodde två månader tidigare då vi sågs i en hotelllobby i Kungsbacka. ”Man har alltid mer att göra än man tror”.  I övrigt har det blivit som hon tänkt sig. Hon har slutat snusa, börjat äta mer godis och träna mer.

Då hade Nina Persson och Medborgarbandet endast en föreställning kvar på sin valturné och sju timmar senare skulle hon inte bara ha klivit av scenen för ett bra tag, utan också spottat ut sin sista snus. Sista stocken bortlovad till en kompis, som säkerhet.
”Det är väldigt skönt, men också konstigt och lite vemodigt”, sa Nina Persson om uppbrottet och turnéavslutningen. En känsla hon liknar vid att ta studenten:
”En upprivenhet, av något slag. Man vet inte riktigt … är vi ledsna eller glada nu?”
Själv bar hon då på en ”sjuk hemlängtan”. Helt färdig med tågresandet mellan ”olika obskyra städer”. Längtade hem till sonen, åttaårige Nils.

– Det är skönt att ha en kreativ syssla som inte är till salu. Jag säljer min sång, det kan räcka med det så länge. Men jag har gett bort ganska mycket och lottat ut lite grejer.

Sedan dess har hon gått och dragit rätt mycket för sig själv om dagarna.
– Det är skönt efter Medborgarbandet där det var mycket att förhålla sig till. Många olika personligheter. Många unga. Jag vill inte på något sätt låta nedlåtande men det handlade mycket om dem, och deras plats, hur mycket de fick och inte fick. Den initiala euforin över att få jobba i ett kollektiv blev också ett ”men jag då?” Att verka i ett kollektiv är att kompromissa och det klarade inte alla av utan att känna sig åsidosatta. Antagligen var jag likadan när jag var ung.

Projektet ”Vinnaren tar allt” är inte formellt utvärderat när vi ses i november.
– Och så länge vi inte vet vad valet resulterat i är det också svårt att förhålla sig till en fortsättning. Men en sak vet vi: att diskussionen om demokrati behövs än mer.

En personlig insikt har också kommit med Medborgarbandet.
– Jag är inte en entreprenör. Att vara spindel i nätet och tänka på allt passar inte mig. För jag tänker helt enkelt inte på allt.

Aktivist-artisten Nina Persson kom fram i New York, där hon och henne man Nathan Larson var två av flera musiker i The Citizens’ Band. Delaktig i den demokratiska valkampanjen för Barak Obama inför presidentvalet 2008. Aktiv i proteströrelsen Occupy Wall Street.

Tillbaka i Malmö startade hon 2016 tillsammans med Gudrun Hauksdottir föreningen Medborgarbandet och 2018 blev intensivt med en lång spelperiod på Malmö Stadsteater, en sommarturné och en slutspurtande sista valturné. Med föreställningen ville Nina Persson och Medborgarbandet få igång samtalet om demokrati, visa på vikten av att bry sig om samhället. För henne själv innebar turnerandet en upptäcktsresa genom Sverige. Nu har hon spelat i städer hon aldrig satt sin fot i förut, som Skövde och Kungsbacka. Med The Cardigans blev det ju aldrig någon riktig Sverigeturné. De sköt ut i världen med en gång.

Malmö är en hel värld i sig. Mångfacetterat. Samlar mycket på liten yta. Här lever Nina Persson till synes långt ifrån ett liv i stjärnglans. Älskar de gamla kvarteren i centrum där hon bor, höghusområdet där hon har sin ateljé, matbodarna på Möllevångstorget och sin cykel som tar henne överallt. Ändå beskriver hon ett liv i en ”social bubbla”.
– Vi bor i en bubbla och min sons skola är en del av en bubbla. Jag är verkligen en bubbleprodukt. Det kanske bor EN moderat där vi bor. Och absolut ingen Sverigedemokrat. Jag möter aldrig någon riktig meningsmotståndare och det är… jätteskönt, säger Nina och skrattar.

Hon såg Jimmie Åkesson på Stortorget i Malmö före valet. Visste inte att han skulle dit men gick förbi av en slump och stannade till för att lyssna.
– Det var jättetydligt att det inte var någon från min bubbla där. De såg ganska arga ut … och ledsna. Ilskna gubbar och ängsliga damer.

Får du dåligt samvete av att vara i din bubbla?
– Jag har ännu inte varit i Rosengård och jag kan tycka att det är lite pinsamt att vara ”bubblig”. När det blir väldigt tydligt rodnar jag och försöker mörka det lite. Plus att jag vet att jag missar en massa liv och människor och åsikter. Jag blir väldigt glad varje gång jag gör utflykter utanför bubblan. Men ingen kan väl förneka att det är mysigt inne i den.

Nina Persson är född i Örebro uppvuxen i Karlskoga och Jönköping med två yngre bröder. Mamma är socionom och pappa ekonom.
– Min uppväxtmiljö var akademisk medelklass, trygg och ganska bra tycker jag. Mina föräldrar bor kvar i Jönköping, fast jag tjatar på dem att flytta till Malmö.

Politiska projekt som The Citizens’ Band och Medborgarbandet präglar bilden av artisten Nina Persson på senare år, men det betyder inte att nästa jobbgrej kommer att ha en aktivistisk inramning.
– Inte alls. Mitt arbete handlar om att skapa något. Nytt, eller gammalt. Om jag bara visste vad det var jag drivs av skulle jag stoppa i mig en hel näve av det, för ibland tycker jag att jag saknar driv.

Det gör också att hon kan vara nöjd med ganska små saker.
– Jag behöver inte flytta berg varje dag för att känna livskvalitet. Det är väldigt skönt, särskilt i min bransch där man måste slåss för att hålla sig flytande. Jag har alltid mått bra av att göra saker som inte nödvändigtvis gör så stor impact.

Gör det att andra uppfattar dig som modig?
– Jag får höra det ibland ja. Till exempel att jag är modig för att jag inte har varit med i Så mycket bättre. Men det är inte för att jag är modig kan jag säga. Det är av lathet. Jag har blivit tillfrågad åtta gånger nu. Orkar snart inte säga nej längre, haha. Nej, jag tycker inte att det verkar kul.

Varför då?
– Det som det kan ge mig är inget jag vill ha. Jag tycker också att det verkar jättejobbigt att vara så länge på en plats med människor man inte känner och kameror påslagna hela tiden. Dessutom har jag inte så mycket överskottskreativitet att jag kan göra andras låtar när jag vet att åtminstone 50 procent av låtarna skulle ge mig en klump i magen för att jag skulle tycka att de var så dåliga. Jag tycker inte att formatet framstår som så himla härligt.

Har du sett programmet?
– Nej. Men jag har kompisar som har varit med som både har tyckt om det och inte tyckt om det. Det verkar som att det gråts väldigt mycket och det tror jag beror på stressen i den där situationen. De är väl skärrade hela tiden, haha. Jag får ångest bara av att tänka på det. Men jag vet att folk tycker om att titta på det.

Enda skälet Nina Persson kan se att hon skulle ändra sig vore om hon verkligen behövde pengarna. Så hade det kunnat vara för under en lång tid var stora delar av pengarna hon och övriga i The Cardigans tjänat in låsta i den beryktade Tambourinehärvan*. Tillvaron var osäker, men personligen hade hon större saker att oroa sig för vid denna tid.
– Jag var som tur var gravid. Det gjorde att jag lite grann tänkte ”jaja” om allt det andra.

Livmoderhalscancern upptäcktes när hon och maken sökte hjälp på en fertilitetsklinik. Den var på väg att sprida sig utanför livmodern och hon opererades akut. Fick behålla sin livmoder, friskförklarades efter en tid, för att sedan frivilligt utsätta sig för en stor hälsorisk genom att mot alla odds ändå försöka bli gravid.

Varför gjorde du det?
– Min läkare i USA var så styv i korken och säker på att det skulle kunna funka.

En annan läkare hade kanske inte sett detta nålsöga, än mindre vågat råda någon att satsa på att ta sig igenom det. Nina Persson ser det som att hon har haft enorm tur.
– Jag pratade faktiskt med en läkare om det häromdagen som förklarade för mig hur osannolikt det är att jag fick ett barn efter det jag hade gått igenom.

Åtta år efter Nils födelse kan hon förundrad reflektera över vad som styr våra val.
– Det är faktiskt väldigt konstigt vad många gör med sina kroppar för att kunna få ett barn. Man blir personlighetsförändrad när den längtan slår till.

Är du en annan Nina före och efter sjukdomen?
– Ja. För en vit svensk medelklassig normalbegåvad småstadsbrutta är det en stor sak att åka på något sådant. Det var en halt i tillvaron som jag inte var beredd på. Jag önskar ingen att gå igenom det och jag hade gärna sluppit det själv, men för mig var det ändå bra, på något vis.

På vilket vis?
– Förståelsen av att jag är dödlig och sårbar har gjort att jag börjat ta hand om mig bättre. Jag har blivit lite räddare, eftersom jag vet att kroppen kan gå sönder, men samtidigt modigare eftersom jag nu vet att min kropp också är kapabel till en massa saker. Och att jag kan påverka den. Jag var en sådan som aldrig var med på skolgympan för att jag var så dålig i idrott. Men nu fattar jag att om jag bara vill så kan jag göra en massa fysiska saker. Jag har blivit väldigt impad av min kropp.

På väggen i Ninas ateljé hänger en tavla av textilkonstnären bakom instagramkontot @broderauttexten. Med små fina korsstygn står det ”Allt är möjligt när du har ångest”.

Nina Persson berättar att hon vaknade upp denna morgon och insåg att hon var tvungen att jobba på lite inför en inbokad rakubränning hos en keramiker i Halland kommande vecka. Hon beskriver den japanska tekniken där man bränner leran utomhus i en tunna, hett och snabbt, och den yta man sedan får:
– Leran blir liksom svart och sotig och lasyren blir skiftande i olika färger. Man ska helst använda en särskild lera också, så det var därför jag var tvungen att göra lite nya grejer.

Hon har jobbat sedan morgonen. Klarat av ett pass på gymmet och nu landar diskussionen på väggtavlans tema: ångest.
– Jetlag är ren ångest, säger Nina och vi kommer osökt in på ”flyggrejen”. Att familjen åker till New York 4-5 gånger om året kanske måste ifrågasättas.
– Det är lätt att tänka att vi får åka för att vi har släkt där. Någonstans är det väl legitimt att vi åker dit ofta, men kanske inte riktigt så ofta som vi gör nu? När vi var i New York nu senast berörde vi faktiskt det här med huset för första gången. Att vi kanske inte ska ha det i all evighet. Jag har nästan inte vågat prata om det med min man tidigare, det är ju han som är amerikan och har sina föräldrar där. Han åker dessutom ofta dit för att jobba. Det är en ganska grov pendling.

Miljöfrågorna fick inte det utrymme i valkampanjen som hon och många med henne hade trott. Frågorna hopar sig nu, efter valet, med alla larmrapporter om klimathotet.
– I dag kom jag till exempel på att vår ugn här i ateljén drar el som fan. Vi mäter det för att vi delar på kostnaden och då slog det mig.

Medvetenheten har ett pris. Man kan ju inte ”avmedvetna” sig. Bara välja att inte bry sig.
Som när man köper en flaska bubbelvatten. Nina Persson väljer att bry sig lite lagom. Minskar lite på allt. Flyget, köttet …

– Det känns som att alla människor går runt och väntar på att få klara direktiv. Det är så himla mycket man får panik över, alla val och beslut som ska tas, så många olika budskap, meningar och åsikter. Det borde finnas en myndighet som kunde säga HUR vi ska leva. Så mycket enklare det vore: Hur många resor kan jag faktiskt göra innan jag sabbat min del av världen?

Nina Persson känner på morgonens formade muggar och skålar. Solen som spirar in i källarens fönster högt upp på väggen har påskyndat processen.
– De torkar rätt snabbt nu, jag måste ta hand om detta innan vi går, säger hon, stämplar dem med sina initialer och ställer undan dem i skåpet där de ska torka klart inför bränningen. 

– Jag har ingen manager, inget skivbolag, ingen som behöver tjäna pengar på mig. Ingen annan som jag behöver försörja, förutom min son då.

Över en cortado med havremjölk i närheten av Centralen talar vi om det val vi redan klarat av en gång den här hösten, men kanske måste göra om.

– Jag hoppas vi slipper extraval, det verkar dyrt. Jag tyckte jag röstade rätt sist, men det löste ju inget. Ska man rösta annorlunda nu då? Svårt. Och knappast något en myndighet kan hjälpa till med. Men någon jävla regering måste vi väl ha. Just nu tänker jag ”gör något blocköverskridande nu då så det händer något”. I någon mån tycker jag ändå att valresultatet blev mycket bättre än jag befarat.

Nina Persson röstar vänster. Och det bär henne emot att taktikrösta. Rädslorna är dessutom desamma nu som före valet och handlar främst om högerpopulismen. Samma sak skrämmer på det globala planet.

– Vad händer med folks omdömen egentligen? Är det jag eller de som har fel? Det är jättejobbigt att det är så binärt. Och vad menar vi egentligen med demokrati? Det måste nog dissekeras, resonerar hon.

Det känns oroligt. Och ändå är Nina Persson inte en orolig person.
– Nej, jag är bra på att gå runt och vara ”tjockskallad”. Men när människor runt mig vars åsikter jag lyssnar på börjar visa rädsla, då blir jag också rädd.

Strax före jul åkte The Cardigans på en liten turné till England. Fyra gig som uppmärksammade det 20-årsjubilerande albumet Gran Turismo.
– Fem dagar, en perfekt turnélängd. Då kan man åka buss, äta trekantsmackor och dricka öl med crewet och tycka det är roligt.

Någon gång, det är underförstått menar hon, kommer de att ha gjort sin sista nostalgitripp.
– Men vi kan tjugoårsjubilera med alla plattor först, då har vi att göra ett tag. 

2019 är än så länge ett ganska oskrivet bland. I juni följer hon med maken till Beirut för ett jobb. En spelning i Finland med The Cardigans är bokad någon gång i sommar. Eventuellt ska hon också ägna sig åt ett större projekt som hon inte kan säga något om än och som kanske inte blir av alls.
– Blir det inget så får jag mer tid för keramiken. Och så har jag ju Medborgarbandet, som en sorts terapi. Där kan man alltid hitta på något.

Sig själv lovar Nina Persson att dra ner på godiset.
– Ett klassiskt nyårslöfte som jag borde avlägga innan jag får diabetes.


*
Tambourinehärvan är en benämning på sju rättstvister som involverar artister med kopplingar till Tambourine Studios: The Cardigans, Timbuktu, The Ark,The Hives, Weeping Willows, Soundtrack of our lives och Europe. För the Cardigans del slutade det med en tingsrättsdom där The Hives fick betala dem 23,6 miljoner kronor.

Nina Elisabet Persson
Född: 6 september 1974 i Örebro
Uppvuxen: Örebro, Karlskoga och Jönköping
Bor: Gamla Väster, Malmö och Harlem, New York
Familj: Maken Nathan Larson och sonen Nils, 8.
Karriär: sångerska, musiker, låtskrivare och skådespelare, främst känd som medlem i The Cardigans. Som soloartist startade hon projektet A Camp och 2014 släppte hon sitt första album i eget namn. Har också gjort grammisbelönad barnskiva och medverkat i flera filmer. Som aktivist är hon tidigare medlem i The Citizens’ Band i New York och bildade 2016 Medborgarbandet i Malmö.
Okända talanger: ”Jag stickar mycket i perioder och bygger gärna. Har byggt köket i ateljén med en kollega. Kaklat och monterat skåp. Och så har jag åtta högskolepoäng i fotografi.”

Nina Persson om:
Malmö
– Folk säger att Malmö är tråkigare än New York. Ja, men det är klart att det är! Det är en orättvis jämförelse. New York kan man inte ifrågasätta på något sätt. Men Malmö står sig. Det finns en självkänsla och stolthet här som jag tycker är jättefin. Jag älskar verkligen Malmö och ser ingen anledning att bo någon annanstans.

The Cardigans
– Det har aldrig varit snack om att lägga ner bandet. Vi får se hur länge vi håller på, det finns inget bestämt och det är så där otydligt och luddigt och bra. Vi är inte så tjusiga som Kent eller The Ark som gör stora farewell-turnéer. Nä, här rinns det ut i sanden, haha.

Keramiken
– Jag vill bara lära mig det här ordentligt. Jag gick folkhögskola när jag var runt 20 och älskade keramik. Sen hände ingenting förrän tills för fyra-fem år sedan. Då började jag om med keramiken i ett kollektiv i New York och när vi flyttade tillbaka hit fortsatte jag. Men jag jobbar fortfarande på mina 10 000 timmar.

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

Uppmärksamheten förvånar henne fortfarande, särskilt som de betuttade krukorna var en bisak från början. Skapade för att fylla en tom hylla. Nu fyller de hela ettan i Malmö och fotografen Sofia Fredricks Sprung har lagt kameran på hyllan.

Bröstkrukorna hade birollen, men tog över föreställningen. – Om jag är en influencer? Nej, tack. Men jag vill påverka, säger Sofia Fredricks Sprungs. Med betoning på hållbarhet och rättvisa, samma sak som när hon hänger ut kassar med kläder till hemlösa.

Minst 30 krukor per vecka tillverkas i den lilla ettan i Malmö som Sofia Fredricks Sprung delar med partnern Alexander och hunden Ozzy. Men sambon är sjuk så vi träffas på ett kafé där Ozzy snällt ligger still på soffan. Åtminstone till en början.

När hon beskriver ettan de bor i låter den betydligt större än 42 kvadrat. De har ett sovrum, kök, en hall och ett vardagsrum. Hennes jobbyta är i köket. Sambon har ett arbetsbord i vardagsrummet. Där ryms också 80 växter.
– Jag är glad att han står ut med att halva lägenheten är en tuttverkstad, säger Sofia och skrattar.

Sofia Fredricks Sprung, 29, är fotograf. I slutet av en utbildning i visuell kommunikation skapade hon en bildserie med kvinnor och ickebinära i bar överkropp.

Aktiva personer som gjorde saker på samma sätt som män gör saker i bar överkropp – utan att bli ifrågasatta. Hon döpte bildsviten till ”Bara vara”. Om man ska var övertydlig: ett motdrag mot bilder av kvinnor som visar brösten passivt i poser för att tillfredsställa betraktaren.
En liten hylla bredvid bilderna stod tom. Det gick inte an.
– Jag rusade iväg till en second hand och köpte raka ölglas, klädde in dem o papiermaché och gav dem bröst. Det var superstressigt, allt skulle vara klart dagen efter.

Under vernissagen tyckte många om hennes 30 bilder. Men än fler ville köpa krukorna.
Betuttad kruka föddes.

I dag saknar hon inte fotograferandet. Hennes Instagramkonto, där hon visar krukorna i unika miljöer och positioner, har över 10 000 följare. Sofia tillverkar krukorna, arrangerar, plåtar och säljer. Allt genom sociala medier.
– Jag är nog fortfarande i chock. För en tid sedan lade Zara Larsson ut en bild på mina krukor och hyllade dem.

Krukorna är inte bara krukor. De är också ett ställningstagande: kvinnokroppen ska vara fri.
– Den ska bara få finnas till. Så ska det vara, utan att någon ska ha åsikter. Utan att kroppen sexualiseras.

I början av oktober uppmärksammade media att någon hängt upp en påse med kläder på en lyktstolpe vid Kungsgatan i Malmö. På lappen stod det: ”Hej, fryser du? Ta den här påsen med jacka, tröja, sockar och underställ”. Initiativet spred sig på sociala medier.

När det kom fram att Sofia låg bakom fick hon också kritik: ”Det är bara lata människor som gör så här” och ”Det hjälper väl ingen att få en tröja”.
– Jag blir bara trött. Jag gör inte detta för att påstå att jag är en bättre människa än någon annan. Om detta var ett dåligt initiativ – hitta på ett bättre själv, säger hon.

Sofia och sambon Alexander ska snart lämna den lilla ettan i centrala Malmö och flytta till ett hus i Höör. Därför rensar hon bland kläder som hon hellre hänger på lykstolpar istället för skänker till second hand.
– Ett underställ kostar ju även där och vissa personer har ju inga pengar alls.

Att hänga ut saker i lyktstolpar är inget nytt för henne.
– Jag hänger alltid ut mina pantburkar. De som plockar burkar gör en insats för miljön och mina burkar ser jag som en bonus. För att de gör ett bra jobb.

Sofia ser inte sin insats vare sig som banbrytande eller speciellt märkvärdig. I sociala medier är hon inte den som försöker påverka någon hur man ska forma ögonbrynen utan står för något annat.
– Visst är jag glad för uppmärksamheten, men samtidigt är det lite konstigt – tänk vad den här världen lider brist på goda nyheter!

Hunden Ozzy får plötsligt för sig att byta sällskap och vandrar över till några andra gäster på kaféet och lägger sig under deras bord.

Han är döpt efter Ozzy Osborne, The Prins of Darkness, är en fyraåring blandras mellan mops och griffon med len tunga och kelsjukt sinne.
– Han är alltid med mig. Om jag lämnar honom hemma gnager det i magen.

De besöker inga lokaler som inte tar emot hundar. Å andra sidan låter hon bli att fråga om tillåtelse.

Att tillverka krukor åtta timmar per dag, starta eget företag, leta material på second hand och att hela tiden ha koll på sociala medier sliter.
Det är svårt att skilja på arbete och fritid.

Att skapa vila.
– Samtidigt är jag hög på livet. Jag lever min dröm. Med betuttad kruka hittade jag ett behov, jag har skapat mig ett yrke som gör att jag mår bra.

Det finns ett terapeutiskt och meditativt inslag med att skapa. Att jobba med händerna hjälper Sofia att hantera sin ångest.
– Det var värre förr, när jag oroande mig mycket om hur framtiden skulle bli. Stressen över att jag inte läst på universitetet. Den ångesten hängde över mig hela tiden, men den finns inte där nu.

Efter en timme ligger smörgåsen kvar på tallriken, inte ens halväten. Ozzy börjar kalla på uppmärksamhet.

Sofia Fredricks Sprung har inte gjort ett aktivt val, menar hon.
– Men trots att jag inte riktigt bestämt det handlar det jag gör om social och miljömässig hållbarhet. Det är en inre kompass. Men jag sticker inte under stol medatt jag tycker att det är jätteroligt att åka till Ullared, säger hon och skrattar.

Framtiden då? Jo, hon vill att Ozzy ska bli pappa. Hon vill ha en valp efter honom. Sedan finns en idé på ett tv-program och många idéer där hon kan kombinera sina intressen för konst, växter och vintage.

När vi skiljs åt ska hon köpa material till ytterligare ett gäng krukor.

Har du tagit patent på dem?
– Det går inte att ta patent på kvinnokroppen.


Sofia Fredricks Sprung
Familj: Pojkvännen Alexander Sari och hunden Ozzy
Född: Umeå
Bor: Malmö
Bäst med Malmö: ”Att det inte känns som Sverige hehe, nä men att det är en storstad i småskala typ.”

 

Posted by & filed under Nytt nummer.

NYTT NUMMER UTE NU!

“I förrgår fick jag beskedet att jag har ALS”. 
Så skrev Björn Natthiko Lindeblad på sin FB:sida den 13 september förra året. Exklusivt för Faktum berättar den före detta framgångsrike civilekonomen från Göteborg, han som under 16-år levde som munk och eremit, om sitt liv med en obotlig diagnos. 2017 följde han med sin pappa till en självmordsklinik i Schweiz där fadern valde att avsluta sitt liv. Kan han själv tänka sig att göra samma resa?

Läs också om Camilla vars referensboende blev ett helvete utan toalett och rinnande vatten. 
Och om hur konst, husockupation och hemlöshet hör ihop i Rom.
Bland mycket, mycket annat…

Nytt nummer på gatorna! Idag den 22:e i Göteborg, imorgon den 23:e i Skåne.

Betala med swish!

Var med och bekämpa fattigdom, hemlöshet och utanförskap!

 
 

Posted by & filed under Krönikor.

Jag har länge och omedvetet sökt mig till separatistiska rum.
Separatism har varit svaret på frågan när det är något jag saknat eller frihet från något jag fått för mycket av.

Tillsammans med min bästis Jossan arrangerar jag ett humokollo för kvinnor och ickebinära – för vi vill ha fler kvinnliga kollegor i humorbranschen.

När humorkollo startade hade jag spelat in ett program där vi vid ett tillfälle var två kvinnor i panelen. Jag kände mig lycklig, fick uppleva kollegor som uppmuntrade, stöttade och framförallt skrattade åt mina skämt.

Strax efteråt publicerades en forskningsrapport baserad på humorprogrammet Parlamentet. Den visade att männen i det programmet i princip aldrig skrattade åt de kvinnliga paneldeltagarna medan kvinnorna la upp bollen, stöttade och skrattade åt männen.

Så vi startade humorkollo, för att vi inte skulle sitta i en panel och suga ensamma.

Jag är också med och driver föreningen Statement som i somras gjorde världshistoriens första festival för kvinnor, ickebinära och transpersoner.

Jag är med i föreningen av helt själviska anledningar, eftersom det ger mig kraft att få sitta i möten med människor som ger mer än de tar.

Separatistiska rum behövs för att vi ska utvecklas och skapa utan patriarkatets vakande öga. Som en trygghet.
Och som en ren livsnödvändighet där kvinnojourer är ett exempel.

Förutom det fungerar separatism även utmärkt som medel för organisering.
Det är lika sorgligt som nödvändigt att politiska partier fortfarande har kvinnoförbund.

Nödvändigt därför att frågor som rör kvinnor aldrig skulle komma på tapeten utan dem.

Sorgligt för att dessa frågor borde anses vara allmän-mänskliga. Precis som det våld som transpersoner och ickebinära får utstå.

2019 har vi haft kvinnlig rösträtt i hundra år. Kvinnor har varit medborgare likvärdiga mannen en väldigt kort tid, historiskt sett.

Visst är det trist att separatistiska rum behövs. Men så länge vi inte lever på lika villkor behöver stora delar av befolkningen hitta alternativa sätt att göra sina röster hörda.
Vi behöver skapa egna maktmedel.

Vi behöver trycka på från andra håll när vi inte släpps in. Detta är enormt energikrävande.
Det tar kraft – men ger också mycket. Jag känner mig aldrig så upplyft som när jag får arbeta i separatistiska, prestigelösa och framförallt trevliga sammanhang (oavlönat såklart, eftersom jag är tjej).

En del menar att separatistiska rum leder till att vi backar bandet till 1700-talet, eller till ett Saudiarabien där kvinnor inte får köra bil eller gå ut själva.
Jag håller inte med, eftersom grundproblemet kvarstår. Att halva befolkningen inte KAN gå ut själva, hem från krogen eller ut i ett joggingspår där belysning saknas.

Jag träffade en kvinna efter Statement festival. Hon var från Afghanistan och hade besökt festivalen för att hon ville se varför någon frivilligt valde att separera sig från män. De som inte måste. Nu förstod hon varför.

Det är en stor skillnad på självvald separatism och påtvingad. Den ena leder till frihet, den andra inte. Den ena skapar en känsla av att du bestämmer över ditt liv, den andra inte.

 

Emma Knyckare är komiker, poddare och radiopersonlighet.

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

Med sin medverkan i Så mycket bättre har den nervbitande rösten rört om i de svenska hemmen. Göteborgaren Albin Lee Meldau drömmer om pensionsparande samtidigt som han kämpar mot alkohol- och drogmissbruk.

Det är söndag förmiddag när han kliver in i hotelletslobby i Köpenhamn. Albin Lee Meldau sträcker ut armarna och hälsar med en kram samtidigt som han ursäktar att han är lite sen. Han har varit i Christiania. Jag föreslår att vi sätter oss på ett närliggande kafé för en kopp kaffe. Han kontrar med bar och öl. Snöblandat regn faller när vi går längs Vesterbrogade för att hitta baren där Albin suttit 12 timmar tidigare. Till slut finner vi den, men stoppas av skylten ”stängt”.

Det blir Café Flora tvärs över gatan. De har också öl.

Kvällen innan visades andra avsnittet av Så mycket bättre på TV4 där Albin medverkar. Han tolkade Louise Hoffstens låt My Favourite Lie. En smärtsam kärleksballad.
– Jag försökte tolka den så innerligt jag bara kunde. Implementerade den på mitt eget liv. Och jag är skitnöjd. Kanske lite väl nöjd, säger han och lutar sig tillbaka mot en blodröd skinnsoffa.
Journalisten Markus Larsson på Aftonbladet var något mer splittrad i sin recension av artistens tolkning: ”Albin Lee Meldau försökte i sin tur att placera Hoffstens musik i en Carl Larsson-tavla. Framträdandet var både intensivt och totalt knasboll.
Albin väcker minst sagt motstridiga känslor.
Ibland vill man ge honom en kram. Och ibland vill man rulla musiken i tjära och fjädrar.”

Albin svarar:
– Vissa kommer hata dig. Älska dig. Vissa kommer vara likgiltiga. Man kan inte bry sig om vad andra människor tycker. Då kan man inte ställa sig på scen, säger han och tar en klunk Tuborg och blir tyst en stund.
– Men klart att man kunde ha varit nykter.
Det var han inte. När Albin ser sig själv på tv liknar han upplevelsen vid något man som barn känner gentemot sina föräldrar. Att man skäms för dem. Nu skäms han för sig själv.

Hotel Cecil i Köpenhamn. Sista stoppet på Europaturnén innan Albin Lee Meldau tar tåget tillbaka hem till Göteborg.

Flera tunga år av missbruk finns bakom honom. Det började när han var 12–13 år. Enligt Albin själv var det av nyfikenhet, rastlöshet och idioti.
– Om man är som jag, ett adhd-barn från Göteborg, är stökigheten ofrånkomlig. Men jag är i alla fall jävligt stolt över att jag löser det på ett annat sätt än jag gjorde förut. Det viktiga är att vara ärlig mot sig själv och inför andra. Och inte hymla med det, säger han.
Det går inte att bortse från att musikindustrin har en mörk historia när det kommer till missbruk. Amy Winehouse, Prince och Avicii är bara några namn i en rad av många vars framgångssaga slutat i tragedi.
– Jag tycker Monica Zetterlund sa det rätt bra när hon fick frågan: ”Har du problem med spriten?” och hon svarade: ”Ja, vem har inte det i min bransch? Har du testat att vara jag?” säger Albin och lyckas imitera Moncias blandning av värmländska och stockholmska.

Redan för två år sedan fick göteborgaren sitt stora genombrott med låten Lou Lou som toppade spellistor runt om i världen. Sedan dess har Albin och de fyra bandmedlemmarna gjort över hundra spelningar i Europa och USA. Än fler har han spelat på egen hand. I samband med att Så mycket bättre började visas på lördagskvällarna i höst åkte Albin ut på Europaturné med sina två gitarrer. Grannlandet är sista stoppet innan han är tillbaka hemma på svensk mark igen.

Albin Lee Meldau kom tidigt i kontakt med musiken. Med musikaliska föräldrar var det oundvikligt. Mamma var musiklärare och sångerska och pappa musiker. Musiken är som mat och sömn.
– Den är livsnödvändig. Utan musiken hade jag varit rätt körd. Jag hade nog gått på socialbidrag. Kanske försökt sälja hemsnickeri. Täljt gubbar. Eller dragit till Indien, säger han och drar upp ärmarna på den beigea lusekoftan.
Drivet är berättelserna. Han skriver om det han upplever. En dagbok där kärlek, smärta och begär är återkommande.
Är du kär nu?
– Alltid. Men kärleken ska nog bäst förklaras med tystnad. Inte prata för högljutt om den. Man ska bara vara tacksam och glad att man får känna den.
Vågar du vara lika närvarande och blottande i en relation som du är i dina texter?
– Vilken jävla fråga alltså. Jag har ingen aning. Det är inte jag som ska svara på den. Jag har bara min egen utgångspunkt.
Och ur din?
– Det tror jag absolut inte.

I nästan tio år har han lyckats klara sig på musicerandet: i bandkonstellationer, på bröllop och gator.
– Att spela på gatan är svårt. Det gör man en kort intensiv tid på sommaren. Man måste vara smart. Köra Taube en solig dag på Marstrand ger cash. Men att yla Lou Lou ensam i Nordstan en torsdag ger dig inte många kronor.
Pengarna motiverar Albin. Han drömmer om stabilitet. – Jag vill göra ett bra liv för mig själv. Kunna köpa en lägenhet. Ha råd med en pension. Vet du hur körd jag är?

Hotel Cecil huserar kvällens spelning där Albin Lee Meldau ska få yla Lou Lou framför en betalande dansk publik. Och för första gången sedan spelningen på Pustervik i Göteborg i slutet av september återförenas han med sina fyra musiker, även kallade ”Band of Beautiful Swedes”.
– Det ska bli kul att köra med er igen, säger Albin och slår sig ner på en stol backstage bredvid pianisten och kompisen, Kalle Stenbäcken.
Kalle har känt Albin länge. Längst av alla i bandet. De spelade tillsammans i soulbandet Magnolia. På frågan vad som är Albins styrka och svaghet ger Kalle ett snabbt svar på det förstnämnda: rösten och scennärvaron. Men svagheten tar emot att svara på.
– Fasen vad svårt, säger han.
Albin inflikar:
– Resten, säger han och skrattar.
Kalle tillägger:
– Nej, men ibland är det väldigt mycket nerver.

I kväll känns dock nerverna som bortblåsta. Stämningen i rummet är dämpad. Bandmedlemmarna käkar thaimat, varvar öl, vatten och kaffe. Någon tar en cigg. En annan en joint.
När basisten breder ur sig på soffan utbrister pianisten Kalle Stenbäcken:
– Herregud, vad det hade varit gött med en tupplur.
– Nej, men Kalle, säger Albin med en smått uppgiven ton.
Två kuddar från soffan läggs ner på golvet och med en täckjacka bäddar Kalle ner sig och sluter ögonen.
Att det här gänget en timma senare ska stå på scen framför ett hundratal personer är svårt att föreställa sig. Men det gör de.
– Hello ladies and gentlemen. I am kind of a depressed guy. And I am making a living out of it. Here you have Mayfly. She only lives for one day, säger Albin Lee Meldau och rösten med den känsliga nerven sjunger …

I miss your love, but I miss nothing else

That place within you, my babe,

in which the universe dwells

What is a king without his queen

Only one day the mayfly flew

on a silver screen.

I adore you my love,

so on that let me depend

What is a boat without his name?

Destined to sink, my babe,

when the mighty waves came

And I’m a fool with all my love letters,

when I’m stuck in a trench

Surrounded by many,

my last cigarette’s drenched

I adore you my love, so on that let me depend.

My love for you gon’ be like a circle

Mayfly

 

Albin Lee Meldau 

Ålder: 30
Bor: Hyresrätt i Göteborg
Aktuell: Medverkade i Så mycket bättre 2018 med Linnea Henriksson, Christer Sjögren, Eric Gadd, Louise Hoffsten, Charlotte Perrelli och Stor.
Skriver på nytt album.

Albin om sin dag i Så mycket bättre:
”Det är en orgie i Albin. Det är bisarrt. Det är bara jag överallt.”

Band of Beautiful Swedes:
Simon Söfelde, gitarr
Kalle Stenbäcken, piano och klaviatur
Simon Andermo, bas
Gibril Cham, trummor

Backstage. De flesta i bandet tittar vanligtvis inte på Så mycket bättre. Men nu när Albin är med är det en självklarhet. Trummisen Gibril Cham var imponerad efter gårdagens program. – Han var skitgrym. Det var fett. Jag blev skitglad och kände ”Fan vad fint att jag får spela med honom”, säger han.

Posted by & filed under Reportage.

På teve och Youtube är det underhållning. Vissa ser det som en del av spelet. Enligt regelboken är det fusk. Filmande spelare har tagitallt större plats i herrfotbollen. De allsvenska klubbarna ser problemet. Men inte i de egna leden.

”En riktigt mupp till filmare! Parodi!”
”Stå på benen din fjolla!” ”Stäng av fjollan för filmning!”
”Kan han se någon vuxen i ögonen idag? Eller unga supportrar?”


De kränkande
kommentarerna är hämtade från Twitter. Den som rört upp känslorna är Viktor Lundberg, spelare i Häcken, som i en match mot Kalmar kastade sig i gräset på klassiskt manér, med händerna för huvudet.

För Häcken var händelsen givetvis pinsam. Särskilt för Sonny Karlsson, sportchef, som en månad tidigare hade svarat på en enkät som Faktum hade skickat ut till lagen i Allsvenskan. På frågan om hur klubben hanterar filmningar svarade han:

”Vi har inte upplevt det som något problem hos oss.”

Jag mejlar Sonny Karlsson om Lundbergs filmning.
– Ja den kom ju lägligt, svarar han.

Han förmedlar ett telefonnummer till Viktor Lundberg, som förklarar filmningen med att den skedde i stridens hetta. I dag är han ångerfull.
– Jag ångrade mig med en gång. Jag får tänka till lite extra nästa gång, säger han.

Klubben har diskuterat filmningen med Lundberg, men inte gett honom något straff.

Händelsen togs däremot upp i flera medier, i SVT blev rubriken ”Lundbergs filmning i fokus när Häcken vann”.

Fusk orsakar i regel ett par kritiska artiklar. Så även när Jesper Karlström, Djurgården, filmade sig till en avblåsning som avbröt motståndarnas kontring. Karlström var inte lika ångerfull när han ett par dagar efteråt intervjuades i Expressen:
– Jag har fått mycket kritik men många vet inte riktigt vad de pratar om. Det är klart att det var en filmning. Allt händer på några millisekunder och man hinner inte tänka. Folk förstår inte att man gör allt för att vinna. Det var en filmning och det var fel, men det är sånt som händer hela tiden.

I intervjun uppskattar Karlström att det filmas fem gånger i varje halvlek i en vanlig match. Han uppmanar även dem som inte har spelat på den här nivån att inte uttala sig.

Än kaxigare var Daniel Sundgren, anfallare i AIK, efter att ha filmat sig till en utvisning av motståndaren. Här i en intervju för Fotbollskanalen.
– Han träffade mig och sen förstärkte jag. Det är något jag står för.

Fotbollskanalen: För att få honom utvisad?
– Självklart. Det skulle alla gjort. Det ser man alla göra, Lionel Messi och alla spelare.

Messi, den argentiske bolltrollaren, är extra intressant. Särskilt för Linus Hallenius, anfallare i GIF Sundsvall. Hans spanske andretränare har försökt få honom att bete sig mer som Messi, som inte faller vid minsta beröring utan först när han inte får någon fördel av att fortsätta kämpa.

Men för Linus Hallenius är en filmning eller förstärkning inte ett alternativ, trots att även medspelare har uppmanat honom att göra det.
– Jag har blivit upplärd att man inte fuskar när man spelar spel eller sportar. Det känns fel att man som stor och stark spelare ska lägga sig.

Linus Hallenius beklagar att fusket än så länge verkar löna sig, och jämför med en annan sport.
– I ishockey får man inte någonting med sig om man slänger sig, men i fotbollen tjänar man på det.

Hur många tänker som du?
– Inte många alls, det är lite där problemet ligger. Om man ska komma fram till något bra måste det bli hårdare tag mot filmningar och förstärkningar. Man ska kunna stänga av spelare. Då blir det i längden inte värt det. Det blir också lättare för domaren att se.

Förutom att ge filmarna oförtjänta fördelar drar beteendet också ett löjets skimmer över fotbollen som varumärke. För skådespeleriet gör också nytta som medial underhållning när tv-bolag och sajter samlar klippen under rubriker som ”Här är de roligaste filmningarna i fotbollshistorien” eller ”Tidernas sjukaste filmningar inom fotboll”.

Under VM i Ryssland var Neymar det stora skämtet. En schweizisk tv-kanal räknade ut att brasilianaren låg i gräset och skrek i 14 minuter på fyra matcher. Hans beteende blev snart en Youtube-fluga där tränare ropar ”Neymar!” varpå knattarna kastar sig i gräset och rullar runt.

För Bosse Petersson, grundare av föreningen Vi Lirare, har skämten en besk bismak. Han har som spelare, tränare och kommentator på Viasat följt svensk fotboll i 50 år och menar att den utveckling som varit de senaste åren måste brytas. För agerandet sprider sig nedåt i åldrarna.
– Det handlar inte bara om filmandet, utan också om att en liten spark kan få unga spelare att rulla fem varv och hålla sig för benet. Det är ett manér som är ett hot mot fotbollen.

Bosse Petersson menar att det har pågått en längre tid, och att något måste göras nu.
– I dag finns tekniken, så det är inga konstigheter att ta tag i det efter matcherna, säger Bosse Petersson.

Förra året införde Premier League, den engelska fotbollsligan, en möjlighet att stänga av filmare. Den misstänkta filmningen granskas av en grupp på tre personer: en före detta spelare, en före detta tränare och en före detta domare.

I november 2017 blev Oumar Niasse, Everton, den förste att dömas för ”Successful Deception of a Match Official”. Han stängdes av i två matcher. Danmark införde ett liknande system i augusti. Men det var faktiskt ett svenskt lag, Östers IF, som var först. Inför säsongen 2017 gick föreningen ut med att de var beredda att offra sportslig framgång till förmån för rent spel genom att stänga av spelare som upprepade gånger filmar och där man använde videogranskningar som ett medel för bedömningarna.
– Om vi är schyssta på planen kommer vi att skapa bra förebilder för ungdomar. Och vi kommer inte att skrämma bort publiken som agerandet annars riskerar att göra, säger Johan Lindberg, styrelseledamot i Öster.

Att aktivt arbeta mot filmningar kan också ge fördelar rent spelmässigt, tror Johan Lindberg.
– Om vi är konsekventa och sköter oss och det kommer en situation där en spelare blir fälld, då vet domaren att någonting verkligen har hänt.

i den enkät som Faktum har skickat ut till de allsvenska klubbarna frågar vi bland annat om de är redo att införa den möjligheten i sin egen klubb. Nästan alla svarar nej. Däremot är de flesta positiva till att en liknande granskning införs på liganivå.

I organisationen Svensk Elitfotboll har frågan varit uppe flera gånger. På det senaste mötet fick Ola Rydén, ligaansvarig, uppdraget att utreda vad som kan göras.
– Det är i grunden en trovärdighets-fråga, säger Ola Rydén. Ledarna har tröttnat på att det skapar en dålig image för fotbollen när spelare filmar.

Just nu undersöker Ola Rydén hur det ser ut i andra länder. Om ett par månader ska han lämna en första rapport. Vad resultatet blir är oklart. Det kan handla om ett liknande system som i England och Danmark, men också om andra åtgärder.
– Vi ska också markera vad fotbollen står för och väcka frågan överlag, säger Ola Rydén.

 

Filmningar på Youtube
Herrfotbollsspelare som filmar är en ständig källa till underhållning.

Här är tre sevärda klipp:
11 Famous Dives – Impossible To Forget. Drygt tre minuter av skådespel. Klippen har 3,4 miljoner visningar.

Football Funny Dives & Simulation. Ett 5-minuterspotpurri av filmningar. Har visats drygt 700 000 gånger.

The art of diving – how to always win free kicks ft. Jack Whitehall F2Freestylers, en kanal med fotbollstrixarna Billy Wingrove & Jeremy Lynch, driver med skådespelet och visar olika typer av filmningar. 2,7 miljoner visningar.

Frågor till klubbarna:

1. Upplever ni filmningar som ett problem i Allsvenskan?
2. Hur hanterar ni fimningar i er klubb? Har ni en uttalad policy? Tar ni upp det i diskussioner?
3. Anser ni att svensk fotboll borde införa möjligheten att granska filmningar i efterhand?

AIK  Inte svarat på någon fråga

BK Häcken
1.
Nej
2. Vi har inte upplevt det som något problem ännu hos oss, dock kan vi skönja att det börjar sprida sig i unga åldrar. Finns ej nedskrivet, däremot förs diskussioner med spelare och ledare i vår U-sektion.
3. Tror att detta är administrativt omöjligt, i det bästa av världar så JA.

Dalkurd Inte svarat på någon fråga

Djurgården Inte svarat på någon fråga

GIF Sundsvall   
1. Nej   
2. Tar upp detta område i samtal med alla spelare utifrån värdegrund hur vi vill uppfattas (starka hederliga spelare).
3. Ja

Hammarby 
1. Ja  
2. Det tas upp i diskussioner när klubben anser att det är nödvändigt.
3. Ja, i matchavgörande situationer. Detta har vi fört fram till SEF

IF Brommapojkarna  1. Ej svar  2. Ej svar   3. Ej svar

Elfsborg Inte svarat på någon fråga

IFK Göteborg 
1. Vi är alla emot att någon skall kunna få fördelar av att filma. Det är av stor vikt för oss och svensk fotboll att vi tar en diskussion om saken och att vi inte låter senaste VM i Ryssland  passera utan reflektion.
2. Vi förespråkar absolut inte att någon av våra spelare skall filma eller försöka dra nytta av det. Likaså skulle vi ta upp det till diskussion om det mot förmodan skulle inträffa. Specifikt finns det inte nedskrivet i vår policy. Där står dock att vi alltid förväntar oss ett sportsligt uppträdande och att man ska representera föreningen på bästa möjliga vis. I det ingår självfallet även ”fair play.”
3. Ja

IFK Norrköping 
1. Nej  
2. Vi har ej varit i någon situation som detta utkrävt.
3. Nej

Sirius 
1. Nej  
2. Vi har inga problem med filmningar. Vi pratar ofta om hur vi uppför oss och om hur vi vill uppfattas. I det ligger att uppträda sportsligt.
3. Ja, om man samtidigt granskar alla andra situationer där försvararen gör överträdelser.

Kalmar FF 
1. Vi upplever filmningar i Allsvenskan inte som något stort problem. Däremot har vi märkt av en förändring av attityden på plan där man förstärker situationer för att kunna dra fördel av det.
2. Vi har inget dokument nerskrivet hur vi i klubben förhåller oss till filmningar. Däremot har vi ett dokument som avser Fair Play, där vi utbildar spelare i hur vi bl.a beter oss på en fotbollsplan och vilka beteenden vi värdesätter.
3. Vi anser att filmningar inte är ett stort problem i Allsvenskan och därför anser vi inte att det behövs att införa granskningar efter varje match.

Malmö FF  
1. Nej 
2. Vi har fair play i vår värdegrund.
3. Då ger man sig ut på en väg där många domslut i så fall ska granskas.

Trelleborgs FF  
1. Nej, inte samma problem som internationell.
2. Tas upp vid diskussioner i förväg, men även diskussioner om vi anser att spelare har förstärkt situationen.
3. Ja

Örebro SK 
1. Domarna behöver stöd för att stävja filmningar exempelvis en expertgrupp som kan utdöma avstängningar efteråt.
2. Vi vilar starkt i vår värdegrund.
3. Ja

Östersund  Inte svarat på någon fråga