Posted by & filed under Nytt nummer.

“Jag är här på lånad tid”, säger Juha Mulari, som trots fulltecknad turnésommar inte vågar lita på att lyckan har vänt. I Faktum #152 berättar han om hur han hamnade på kåken på grund av Orup och om sitt livs värsta dag när han i självförsvar knivskar en man till döds. Möt de som vågat sätta saxen i det allra heligaste. ”Nu blir det inga barn gjorda” säger Mikael Nilsson i vårt reportage om manlig sterilisering. Äntligen hemma. Viktor Salmberg bodde i rätt stad. Tack vare en borgensförbindelse kunde han flytta hemifrån. Dessutom: Nördarna bakom Retrospelsmässan, dockteater för vuxna, fotboll för ensamkommande flyktingbarn och Susanna Alakoski om anhörigsorg. Nummer #152 hittar du på gatan hos din närmsta Faktumförsäjare. Ut och köp, vi ses på stan!

Posted by & filed under Pressmeddelande.

PRESSMEDDELANDE                          2105-04-22

Det saknas något viktigt

 

En cykel utan hjul, ett koppel utan hund och en blomkruka utan blomma.
Det saknas något viktigt.
Tidningen Faktum ska vara den sista pusselbiten för Sveriges mediebyråer.
– Vi vill få bort fördomarna om vår läsekrets, säger VD Åse Henell.

Tidningen Faktum, Götalands gatutidning, väcker i veckan stor uppmärksamhet hos ett antal stora, svenska mediebyråer med sin gerillakampanj Det saknas något viktigt! Utanför fyra utvalda mediabyråers kontor finns i dag bland annat en cykel utan hjul, en tidning utan sidor och ett koppel utan hund och i brevlådan hos utvalda mediabyråer och marknadschefer damp det igår ner ett pussel med en saknad bit.

– Vi uppmärksammar Tidningen Faktums kraft, spridning och läsarskara. Att tidningen borde vara en naturlig pusselbit i mediebyråernas marknadsmix, sägerChristopher Ahlström, varumärkesstrateg på Invinn, som tillsammans med Faktum skapat kampanjen.

Tidningen Faktum går mot strömmen för tryckta medier och ökar ständigt sin upplaga. Läsarundersökningar visar att tidningen köps för sitt innehåll och inte för den goda sakens skull. Trots detta finns det en fördom om att tidningens läsare är annorlunda mot andra magasins, något som hittills gjort det svårare för Faktum att sälja annonser.

– Våra 133 000 läsare är välutbildade och medvetna stadsbor. De gillar kultur, resor och mat och läser oss för våra vassa personporträtt och prisbelönta gräv. En perfekt målgrupp för väldigt många annonsörer, säger Åse Henell, VD på tidningen Faktum. 

Utskicket följs dagen efter upp med den saknade pusselbiten tillsammans med en förklarande text med det övergripande budskapet ”Det saknas något viktigt i er mediemix”.  

För frågor och ytterligare information kontakta:


Åse Henell, VD för Faktum: 0760-070618
Christopher Ahlström, Varumärkesstrateg Invinn: 070-845 71 21

Posted by & filed under Profilintervju.

Ingvar Oldsberg X 2. Bingolottos programledare står intill sin avbild utanför tevestudion nära Gamlestadstorget i Göteborg.

I 30 år har han varit Sveriges svar på David Letterman. Och till slut har han nu hunnit ikapp sitt öde. Äntligen kan han ropa bingo. Faktum försöker fånga Göteborgs mest gäckande skugga. Oldsberg om faderskap, tur och olyckor.

Glasögonen åker av. Och vänsterskalmen in i mungipan, i rät vinkel mot ett ”million dollar smile”. Ingvar Oldsberg sitter bakom sitt lettermanska skrivbord, vars front och sidor är täckta av massivt trä ner till golvet. Det lika gäckande som förföriska leende han avfyrar åt sändningsproducenten Mats Stålsjös håll är Oldsbergs massförstörelsevapen. Det ingjuter en känsla av charmerande labilitet. Mats har vänt sig till det vandrande uppslagsverket med en språkfråga.

– Heter det bingot eller bingon? Jag brukar säga bingot.

Ingvar Oldsberg reser sig mycket sakta upp ur stolen. Med sina 1,86 är han längre än vad man tror – att döma av hans uppenbarelse i teverutan. Men det märks att han inte är precis purung. Han har svårt med högerknät. Undslipper sig en pust innan han åter fixerar producenten med sitt vänliga grin.

– Jahajaja, kluckar han.

Så vänder han sig mot oss.

– Vad vill ni göra? Det är inte så länge jag kan vara med er. Jag måste in i sminket och sen låser jag in mig i logen. Där kommer ingen in. Sen är det sändning. ”I can’t be with you all the time”, så att säga.

Och så ett miljondollarsmajl på det.

Så har det hållit på. Jakten på den gäckande Oldsberg. Han är inte helt lätt att göra upp tider med, låter oss gärna förstå att han har många bollar i luften. Ibland går det fram många signaler när man ringer. Ibland låter det som att han lägger på utan att svara. Men bara en gång hamnar jag hos telefonsvararen: ”Ord skapar meningar, lämna en mening med ord och mening i. Det här är Ingvar Oldsberg.”

Det här är gåtan Ingvar Oldsberg. Det kryptiska oraklet av köksbordsbildning. En paradox, inte av det postmoderna snit- tet, utan av den gamla skolan. Han har, som kanske enda kändis, sitt nummer lista hos Eniro och lyfter oftast på luren. Är ute och ränner på stan och hälsar glatt på främlingar, men släpper ändå inte riktigt in en. Känns inte alltid helt närvarande.

Han beskriver målande och länge trevliga minnen från förr, men är mer kortfattad kring minnen som bränns. Framställs av många som stött på honom – i yrkeslivet eller på krogen – som en makalöst trevlig prick. Medan vissa hävdar raka motsatsen. ”En skam för manligheten”, har till exempel Jan Guillou sagt. Varför? Guillou vill inte utveckla och Oldsberg säger sig inte ha någon aning om vad det hårda omdömet kan bero på. Vill inte ens gissa.

– Har Guillou problem med mig så är det hans problem.

Vill till TV4

I köket bakom Bingolottostudion står Morgan Karlsson och Ola-Conny Wallgren – kända från Ullared och spinoffserien En stark resa. De är kvällens huvudgäster. Ingvar är inne i sin loge. Där ingen kommer in.

– Jag njuter av det här, fast det är jobb. Föräldrarna har spelat Bingolotto förut, säger Morgan.

Han berättar för alla som vill lyssna – och det vill alla – om sin kamp mot vikten.

– Jag har gått ner åtta kilo. Jag vägde 98 förut. Men magen är kvar, den vill inte ge med sig. Fast jag har simmat, gått och ändrat kost.

– Magen tar längst tid, tröstar en tant.

Men Morgan verkar ändå rätt oberörd av sina numera 90 pannor. När allt kommer omkring ska han ju få vara med i Bingolotto. Även om han emellanåt kanske försöker spela lite klädsamt blasé.

– Ingvar har handplockat oss. När jag är så känd som jag är spelar det ingen roll om man blir mer känd.

Den uppsluppna stämningen flyttar tillbaka till den 1 100 kvadratmeter stora studion, inredd som en blandning av casino, bibliotek och jaktstuga. Troféer, lyckohjul och bokhyllor på väggarna, en popcornmaskin vid Ingvars sida.

Hans dotter Viktoria Oldsberg, 25, konkurrerar om att fylla karismakvoten. Två färgklickar och energiknippen i varsin ände av åldersskalan. Det är första gången far och dotter jobbar tillsammans. Men Viktoria är ingen novis i tevebranschen. Hon har stått i kulisserna i flera av Filip Hammars och Fredrik Wikingssons produktioner, jobbat med TV3-programmet 69 saker du vill veta om sex och Hasselhoff – en svensk talkshow.

Nu bokar hon huvudgästerna, sköter researchen och rycker in som inslagsreporter i Bingolotto. Något av en främmande fågel i studion med sin orangea tröja med trycket ”STOCKHOLM – BERLIN” och en svart hatt över det blonda hårsvallet.

– Det funkar bra att jobba med pappa. Vi är väldigt lika. Har samma tänk och samma leverne. Och det är fantastiskt för mig med all kunskap han kan lära ut, men bra för honom också med ungt blod. Jag kan bidra med hur man når ut i sociala medier till exempel, säger Viktoria.

Lite udda, tänker man, att en ung tjej som surfat i Australien och gjort hipsterteve i Stockholm numera är bingovärdinna.

– Jag har aldrig spelat Bingolotto med pappa, men jag sålde en hel del lotter när jag spelade handboll på Lokets tid. Det här formatet är en utmaning. Vi vill få in det i TV4 igen, det känns kul att ha drömmen om att det kan bli så.

Är det en rimlig dröm för en 25-åring i hatt och superurbant tryck på tröjan?

– Hade jag inte jobbat hade jag suttit hemma och tittat. Det

är ganska mycket söndagsångest sista dagen på veckan annars. Men så är det ju inte nu.

Dottern Viktoria Oldsberg hjälper - i egenskap av producent - sin pappa bakom kulisserna. Alexander Lukas

Ingvar ser belåten ut bakom sitt skrivbord. Det går bra nu.
– Vi säljer fler lotter i dag än 2007 när Bingolotto gick i TV4, säger han.

I Bingolottostudion trampar ingen i hamsterhjulet. Här är tillvaron ett lyckohjul. Det här sammanhanget är Ingvar Oldsbergs gebit. Inte bara för att han var påtänkt för rollen redan innan Leif ”Loket” Olsson fick jobbet 1998.

– Jag hade skrivit på kontraktet redan. Jag sa det till Loket: ”Jag fick pengarna, du fick programmet. Vi kör på det konceptet framöver också, tycker jag.” Loket blev inte glad.

Tevekollegan Fredrik Belfrage har i SvD beskrivit Oldsberg som en karaktär som har stor, kanske lite väl stor, aptit på livet.

– När han skojar så skojar han ordentligt. När han kör bil ligger han på gränsen. När han äter så äter han fort. När han dricker blir det gränsfall. Nästan lite glupsk på allt. Han är inget flockdjur utan går sina egna vägar.

Ingvar spelar inte själv, vare sig på lotto eller kort.

– Bara fotboll och sånt.

Han känns annars som en given hasardspelare. En turgubbe.

– Ja, jag är nog lite Alexander Lukas, skrattar han när vi till slut lyckats få till en intervjutid i lugn och ro på Ingvars stamhak Chez Amis på Vasaplatsen i Göteborg, i samma port som han har sin bostad.

Och kanske spelar han inte roulett, men han gamblar med livet.

I slutet på augusti var han ute och körde med sin Alfa Romeo på vägen mellan Borås och Göteborg. I höjd med Berte kvarn small det plötsligt i motorn just som han var i färd med att köra om en långtradare.

– Det blev alldeles vitt i bilen. Som Lützendimma. Jag kom ut, satte upp en varningstriangel och ringde direkt till Alfa Romeo och beställde en ny bil. Det är rätt konstigt egentligen. Sen ringde jag bärgaren.

Oldsberg har tur när han spelar. Men otur i kärlek. Eller förresten är det nog snarare omgivningen som har otur. Sonen Staffan har sagt att pappa inte var hemma mycket under barndomen och att deras relation är bättre i vuxen ålder.

– Saken är den att jag var borta så mycket att det kanske inte var en relation. Laila fick klä skott.

Första hustrun Laila var först med att bli utsatt för karriärkonkurrens. Efter några framgångsrika radioinslag blev Oldsberg uppkallad till tevehuset i Stockholm och fick träffa Lennart Hyland.

– Hoho, välkommen ”Oldsbom”! Här har du något att lära, sa mannen som på den tiden personifierade svensk teve.

– Ja, du ”Hyfjell”, det här kan jag redan, svarade Oldsberg.

Han gifte om sig med krögardottern Monica från Ystad under fotbolls-VM i Spanien 1982. Där fick de invänta en hindersprövning i en vecka på hotellet.

– Min producent Lennart Hjelbe kom in på rummet varje dag och frågade om det var badbyxor eller bröllopsklänning i dag?

När de till slut kunde vigas på svenska ambassaden i Madrid, en dag innan Monica skulle åka hem, tog Ingvar med sin brud på bröllopslunch – på McDonalds.

– Vi var finklädda och jag höll en vissnande brudbukett i handen. Har man sysslat med mat hela livet känns det lite fattigt med McDonalds. Men jag var kär. Så jag åt en hamburgare i 40 graders värme och blev ordentligt magsjuk. På bröllopsmiddagen fick jag smita ut så fort det serverades en ny rätt, säger Monica Oldsberg.

Bingolotto har fått en nytändning med Ingvar i programledarrollen.Svenskstad i USA

Det andra äktenskapet höll fram till 1984. Två år senare bröt han upp även yrkesmässigt. Eller försökte åtminstone.

– Jag gick upp till Steen Priwin, som var en fantastisk redaktionschef på SVT Göteborg och som hjälpte mig oerhört mycket. Jag sa att jag var trött på ingenmanslandet, konferenserna och modulerna som alla satt i. Det var långa vägar till beslut.

Oldsberg sa upp sig och flyttade in i en etta på Föreningsgatan.

– Sen insåg jag att jag inte hade pengar till hyran. Då ringde Steen och sa ”jag förstår var du menar”. Han erbjöd mig ett kontrakt som programledare, ”men du behöver inte vara här”. Jag fick vara ute på stan och träffa dem jag behövde.

Tur igen. Oldsberg har förstås också några smärre katastrofer på sitt cv. Men även de kan, med lite perspektiv, betraktas som framgångssagor. När yngsta dottern var sex månader tog han med Viktoria och hennes mamma Gunilla till USA. I den kaliforniska svenskstaden Kingsburg med 17 kyrkor och 7 000 invånare spontanköpte han ett hus och försökte locka dit västsvenska företag.

– Jag lyckades få dit ett och ett halvt. Triumfglass och en dam från Värmland som hade en syateljé.

I vart fall fick minstingen Viktoria mer närkontakt med sin pappa än de äldre syskonen. Men pappa hade förstås många andra bollar i luften även under hennes uppväxt. Det sista stora hobbyprojektet blev Oldsbeach – ett konstgjort strandparadis i Mölndal där man kan sola i 30 graders värme året runt.

– Jag läste att Volvo hade en lampa som gjorde att de här i Sverige kunde testa bilarna för det solljus i alla länder de ex- porterar till, till exempel Nya Zeeland! Lamporna värmde precis som UV-strålar. Lampor som gör dig brun, men är ofarliga!

Tillsammans med en uppfinnare från Vänersborg satte Oldsberg spaden i jorden och skapade en tropisk playa. Men efter några år gick det inte ihop längre.

– Jag är inte affärsman nog att knyta ihop säcken. Jag har fler idéer än vad jag lyckats förverkliga.

Men Ingvar har aldrig låtit sig bekommas av misslyckanden.

– Jag ser inte problem för nedgången är en förutsättning för framgång. Jag har nog aldrig tagit åt mig av världsliga saker.

För full för flyget

Den enda motgång som verkligen tycks ha gjort intryck på honom är cancern. Två gånger har den förmörkat Oldsbergs liv.

– Min bror Peter dog 1990. Vi växte upp tillsammans i Mölnlycke under väldigt bra omständigheter. Och vi var alltid polare. Alltid ”on speaking terms”. Det var en väsentlig del av mig själv som gick bort.

I början på 2011 drabbades Ingvar själv av kräftan. På Östra sjukhuset i Göteborg upptäckte man den inte trots att Ingvar var inne med ”en kula i baken” flera gånger.

– Det gör mig så förbannad att äldre människor, som går till doktorn med hatten i hand och bugar och finner sig, får stå ut med sånt här. Jag kan ju tala för mig. Jag gick till Carlanderska på eget initiativ och kollade upp till slut.

På betydligt mindre allvar tar Ingvar de rykten om osunda alkoholvanor som förföljt honom genom åren. Som när han inte fick kliva på ett flygplan för att han var för rund under fötterna.

– Nächstes Flug, sa de på Austrian Airlines, haha.

Han har blivit gripen av polis och på Orust där han har ett hus sägs det att när man ser en tom taxi sent på natten komma körande är det Oldsberg som ligger i baksätet.

– Det är som med fruar och skilsmässor. Jag betraktar det som en del av mitt liv. Konstigare är det inte. Det finns större grejer, rent filosofiskt.

Numera dricker han på sin höjd ett glas sangria när han är ute med kärleken, Maria.

– Visst har det blivit för trevligt helt plötsligt ibland. Men jag har aldrig känt driften att fortsätta nästa dag. Och Sturm-und-Drang-åren ligger långt bakom mig. Det var upp till att jag var fyrtio år, någonting.

Så fyrar han av sitt miljondollarsleende. Som att han tänker ”nächstes Flug”. ”I can’t be with you all the time.” Det där är bara värdsligt. Rappa på.

När vi avslutat intervjun nästan på utsatt tid och jag hunnit bort till min cykel springer Oldsberg ikapp mig som om det gamla knäet plötsligt tillhörde en 22-åring.

– Du, en sak till. Det där med alkoholen. Det kan vara liten skillnad mellan succé och fiasko. Vi tar så mycket för givet, men det är ingen garanti. Det kan också vara lika liten skillnad att komma tillbaka.

Fullt ös i Bingolottostudion.

Har du själv upplevt dig balansera på den tunna röda linjen?

– Nej, det har jag inte. Men å andra sidan: det kanske man inte känner. Min livsinställning är ju positiv. Jag har haft turen att jobba med det jag tycker om. Arbete är också en förutsättning för att klara sig. Är man arbetslös är det inte konstigt att det kan gå fel. Många av oss skulle kunna sitta där som tiggare. Vi får inte döma.

Han kluckar fram sitt karakteristiska skratt. Det porlar självmedvetet, inte dömande.

 

Bingo för Oldsberg

Sedan Ingvar Oldsberg tog över Bingolotto i augusti 2014 har programmet hittills snittat närmare 270 000 tusen tittare jämfört med 220 000 i fjol. En uppgång på 23 procent.
Lottförsäljningen har ökat med 33 procent sedan förra hösten.

Bingolotto uppskattas dra in 130 miljoner kronor under hela verksamhetsåret, eller cirka tre miljoner i veckan. Det gör att de har råd att avstå från reklamavbrott.
Dessutom har Ingvar fått igenom sitt krav att förlänga programmet med 45 minuter.

 

oldsberg1 

Posted by & filed under Nyheter.

Aaron Israelson intervjuades i GP om Faktums succéjournalistik julen 2013.

Efter fyra succéår slutar Faktums chefredaktör för nya gatutidningsäventyr i Rumänien. I höst ska han undersöka möjligheterna att starta en gatutidning som kan bidra till försörjningen för fattiga romer i deras hemland. Här skriver Aaron om tiden på Faktum och framtiden.

”Det är så jävla skönt att kunna sluta med flaggan i topp”, sa Ebbot Lundberg när Soundtrack Of Our Lives till slut packade ihop gitarrfodralen och trumsetet för gott 2012.

Det är nog en inte helt enkel konst det där – att ”sluta på topp”.

Borde till exempel Soundtrack i själva verket kanske ha lagt ner efter albumet Behind the Music 2001? Eller till och med redan 1991?

När stod deras stjärna som högst? Sådant kan man ibland se först långt i efterhand. Eller så får man aldrig veta. I värsta fall förblir himlavalvet alldeles mörkt.

När jag, för min egen del, ser tillbaka på mina snart fyra år som chefredaktör på Faktum hade det där mest stjärnklara tillfället kunnat vara lite när som helst.

Och det skriver jag inte för att låta kaxig.

Tvärtom vill jag lova att Faktums framgångssaga under de senaste åren är resultatet av många människors hårda arbete. Jag har begåvats med – bokstavligt talat – helt enastående kollegor: Josephine Freje, Anna Wallenlind Nuvunga, Mario Prhat, Kajsa Bergström, Henrik Björck Wigartz, Maria Dahmén, Ina Lundström, Gustaf Rönneklev och Åse Henell för att bara nämna några.

Så har vi haft osannolikt mycket tur.

Men det har varit ett triumftåg, det är svårt att hävda något annat.

I mitt första nummer av Faktum fick jag en exklusiv intervju med Camilla Henemark, ett år efter avslöjandet som fick kungen att vilja vända blad. Intervjun tog sig in på Expressens löpsedel och rewritevägen ända bort till Finland och Tyskland. Dessutom ställde vi till med skandal i sprutbytesfrågan med kontroversiell bildsättning av ett starkt grävjobb signerat Aron Flam.  

Plötsligt inför mitt nummer två fanns Faktum även i Skåne och det firade vi med att sätta Lars Vilks på omslaget, med den kusligt ödesmättade frågan ”Hur länge lever Lars?”, orden vilande över hans berömda yxa.

Många av våra profilintervjuer under de här fyra åren har väckt debatt och blivit återgivna i andra medier. Jonas Gardell som rev upp en lång fejd på DN Kultur efter att han i Faktum pratat om att Eva Dahlgren och Efva Attling hade skolkat från kampen och att ”inga lesbiska dog i aids”. Mytomanen Håkan Hellström. Anne Lundberg om sin svårt alkoholiserade far. Den ”rehabiliterade leninisten” Laleh. Superdivan Ruth Vega Fernandez. Hiphopstajlade Lill-Babs. Sviniga Ken Ring. Carolina Klüft som Gollum. Svåra The Knife. Anna Mannheimer i sorg.

Sen har vi förstås grävt och rotat i orättvisor. Långt innan någon regering kom på tanken att skära i rot-avdragen avslöjade vi det omfattande fusket i rot-träsket. Vi lyckades som första medium dra brallorna av teveterapeuten, bedragaren och manipulatören Jonas Gåde, utan att bli fällda av PO eller PON. Vi har granskat psykiatrin och matsvindlare.

Vi fick Göteborgs stad att darra när de två år i rad hamnade sist i Faktumindex – ett mått över utanförskapet i några av landets största kommuner – och det blev världsnyhet via BBC.

Reportage om svenskarna som tigger i Spanien, om den rumänske tiggaren i Sverige som vann på lotto, eller offer för så kallad hederskultur som hamnar i hemlöshet, och avslöjanden om Waldorfskolor, har fått stor spridning.

Dessutom har vi synts med kampanjer som Kändisar på stan, där Janne Josefsson och Amanda Ooms med flera vikarierat för Faktumförsäljarna. Belönats med Guldägg för Faktum Hotels. Hyrt ut barberare på Way out West. Med Faktumgalan har vi två gånger gett gatan en gala och prisat många av dem som bryter utanförskap.

Tack vare allt detta har vi själva blivit bättre på att bryta utanförskap. Vi hjälper dubbelt så många Faktumförsäljare till jobb och säljer dubbelt så många tidningar i dag jämfört med för fyra år sedan.

Med en fördubbling i Orvesto- och TS-siffror är Faktum numera största tidskriften i kategorin Samhälle. Och vi har, i dessa tidningsdödens dagar nästan en smula makabert, beskrivits som ”tidningen som går mot strömmen”.

Den nyligen genomförda läsarundersökningen ger oss toppbetyg.

Så när var mitt Soundtrack moment? Eller är det nu?

Att tidpunkten inträffar kort efter att Faktum vunnit två nomineringar och en Guldspade får nog mest ses som en tillfällighet. Liksom att den infaller efter en skur av uppskakande förflyttningar av de tunga pjäserna i medie-Göteborg.

Låt oss snarare kalla det dramaturgisk inramning.

Anledningen är delvis mer trivial än så. När jag satt i min anställningsintervju våren 2011 frågade styrelsen hur länge jag tänkte stanna. Jag sa som det var: fyra år och då ska jag ha uppnått målen. Det har jag gjort nu.

Vi är dubbelt så stora, Faktum fått genomslag på riksplan och har en betydligt starkare position i Göteborg. Vi har etablerat oss i många fler städer.

Jag har, som en annan nyligen avhoppad chefredaktör gjort med en av våra göteborgskonkurrenter, ”satt oss på kartan”.

Den andra anledningen känns mer angelägen.

Jag slutar på Faktum för att påbörja något nytt och möjligen kastar jag mig då lika huvudstupa in i äventyret som tidigare nämnda nyss avgångna chefredaktör.

I höst har jag hunnit lämna över till min efterträdare, som nu ska börja rekryteras.

Då flyttar jag till min mammas hemland. Jag ska bo i Bukarest och undersöka möjligheterna att förverkliga en gammal dröm: att starta upp en gatutidning i Rumänien.

Jag tror på att exportera framgångsrika modeller för att bryta fattigdom och utanförskap. Och jag tror att jag med mina erfarenheter och språkkunskaper kanske kan bidra till att erbjuda fler fattiga rumänska romer ett alternativ till tiggeriet. I bästa fall kan jag också bidra något till att bryta fördomar om dem.

Jobb, folkbildning, utbildning och värderingsskiften är centrala komponenter i förändringsprocesser. Det visar erfarenheter från bland annat Spanien. Inom det klustret kommer jag att försöka bidra, med bland annat en gatutidning som verktyg.

Projektet är inte på något sätt riskfritt eller okomplicerat.

Men det är kanske här mitt Soundtrack moment inträder.

Det känns som att tiden för det här är nu. För jag upplever att både engagemanget för de fattiga romernas situation i Rumänien för tillfället är som störst i Sverige och för att jag tror att jordmånen för förändring i deras hemland är ovanligt bördig just nu.

Det kan vara den sista chansen på länge. Så jag måste försöka.

Jag blir alltså kvar på Faktum en bit över sommaren. Ett utdraget och därmed knappast mindre smärtsamt farväl.

Det är däremot sjukt kul att vi innan jag lämnar ska ha inlett en omgörningsprocess av tidningen, som min efterträdare får slutföra i höst. Faktum ska förstås fortsätta bli ännu vassare också efter mig.

Det här är inget slutgiltigt eller totalt farväl av Sverige eller Göteborg. Jag ser för mig att jag kommer att frilansa en del från Rumänien, Centraleuropa och Balkan och lär alltså förhoppningsvis dyka upp i spalterna också framöver.

Tills i höst hittar ni mig i Faktum och tills vidare bland GP:s krönikörer en gång i månaden.

Jag kommer också, så länge jag får, fortsätta jobba inom ramen för mina styrelseuppdrag i stiftelsen Torgny Segerstedts minne och Publicistklubben Västra.

Och varje gång jag är på besök i någon av ”våra” städer ska jag tjacka en Faktum.

Det är inte, för att återgå till Ebbot, ”så jävla skönt att sluta”. Ens med ”flaggan i topp”.

Men som Ebbot sjunger tillsammans med Teddybears: There’s a riot going on.

Där som här.

Här hemma får andra föra kampen vidare. De står redan rustade och redo.

Jag vill under en tid göra det lilla jag kan för att försöka överbrygga klyftan mellan det europeiska majoritetssamhället och kontinentens största minoritet i det land där många av dessa problem har sitt ursprung. Jag tar min kamp till Rumänien.

 

Med vänlig hälsning, 

 

Aaron Israelson

P.S. Ni som vill kommer förstås kunna följa projektet i alla nu och i framtiden tillgängliga kanaler. Förhoppningsvis kommer somliga av er kanske rentutav vilja bidra själva med något framöver. Vi hörs mer om detta.

Posted by & filed under Nyheter.

Allt fler unga har ingenstans att bo. Det vittnar åtminstone frivilligorganisationerna om. Men från ansvarigt håll förnekas det.

Det vi med säkerhet kan säga är att nya grupper tar allt större plats i hemlöshetsstatistiken.

I en serie artiklar granskar Faktum den okända hemlösheten. Vi börjar med de unga.

homeless+(1)

Ahmeds historia:

”Vill bara ha lugn och ro”

När Ahmed var 18 stack han hemifrån. Han orkade inte med allt bråk och skrik och fick dessutom höra att han inte var välkommen tillbaka. Han bor i en mellanstor svensk stad och är i dag 21 år gammal.

Dagen han stack vandrade han ner på stan och gick planlöst omkring tills det blev mörkt.

Då gick han in på en nattöppen McDonalds och tillbringade natten där, tillsammans med andra som inte hade någon annanstans att ta vägen.

– Jag vill bara ha lugn och ro, inte höra bråk och skrik hela tiden. Allt jag vill är att få lugn och ro att plugga och jobba och kan koncentrera mig, berättar han.

På morgonen gick han till socialen, som gav honom en lapp med ett telefonnummer. ”Ring varje morgon för att höra om vi har någon plats där du kan bo”, sa de. Fem morgnar i rad ringde Ahmed, och fem morgnar i rad fick han höra att det fanns andra före honom som var i större behov av boende. Han blev allt mer trött och orkade inte koncentrera sig i skolan.

– Jag fortsatte ringa det här numret. ”Tyvärr finns det ingen plats. Ring i morgon.”

– Så fortsatte det. Jag var trött i skolan och orkade inte plugga.

Till sist fick han en tillfällig lägenhet, där han nu bor i väntan på något mer permanent.

– Det är dumt att man som ung inte får hjälp när man behöver det. Speciellt om man inte har drogproblem ens, då borde man få hjälp, säger han.

 

Jonathans passion är parkour - träningsformen som låter urban arkitektur bli en hinderbana.

Jonathans historia: 

“Packa ihop och dra”

Redan när Jonathan var 16 år började hans styvfar säga till honom att förbereda sig för att flytta hemifrån så fort han blivit myndig. Jonathan trodde att han skojade, trots att bråken mellan honom och styvfadern och styvfaderns dotter avlöste varandra. Så var inte fallet. Inte långt efter Jonathans 18:e födelsedag kom han hem från skolan och fick höra att han inte längre var välkommen i villan som han kallat sitt hem i hela sitt liv.

“Packa ihop och dra”, var budskapet. Det gjorde han.

Jonathan återvände då och då för att äta, men bara när ingen var hemma. Han ville inte riskera att stöta på sin styvfar, en person som han då som nu ser som en förebild, men som han visste kunde få häftiga vredesutbrott.

Men det tog inte lång tid innan matstölderna upptäcktes, och som väntat följde en utskällning och krav på återbetalning.

– Efter det vågade jag inte gå hem alls. Jag började sakta anpassa mig till att helt bo på gatan.

Under ett års tid levde Jonathan på gatan. Han sov där han kunde, och livnärde sig till största del på energidryck. När han frös tränade han parkour, en sport som går ut på att använda stadens infrastruktur som hinderbana. Han säger att det höll både kylan och tankarna borta.

– Det var långa, kalla nätter. Ibland drev jag omkring och väntade på att Centralen skulle öppna. Då blir man deprimerad. Allt blir svart.

Jonathan hyr i dag källaren i sin mormors lägenhet. Han har ett jobb men kan inte planera längre än några timmar framåt. Han säger att det inte går att veta hur framtiden ser ut i morgon, nästa vecka eller nästa månad. Därför är det bäst att inte planera något. Helt plötsligt kanske man hamnar på gatan igen.

– Jag började känna mig trygg igen för bara några månader sen. Men jag vågar inte lita på att den tryggheten kommer finnas kvar.

Fotnot: Jonathan och Ahmed heter egentligen något annat.

I papperstidningen (Faktum #151) som finns ute på stan till och med den 28 april kan du läsa mer om unga hemlösa. Serien Okänd hemlöshet fortsätter i höst.

Posted by & filed under Nytt nummer.

Håll utkik ute på stan! Nu kan du köpa Faktum #151 hos din närmaste Faktumförsäljare – alltid i ett gathörn nära dig. 

I Faktum #151 kan vi bland annat bjuda på:

* Rosa Taikon. “USA har sin Rosa Parks, Europa har sin Rosa Taikon.” Faktum träffar silversmeden och aktivisten, som sedan sextiotalet kämpat för mänskliga rättigheter. Nu lovar hon att återuppta silversmidet också.
* Unga hemlösa. Jazmine var 14 år när hon blev hemlös. David har haft oddsen mot sig ända sedan barnsben. Faktum riktar strålkastarljuset mot den dolda hemlösheten i en serie artiklar. Vi börjar med unga på glid bort från bostad, jobb och samhälle.

* Psalmsångarna, som demonstrerade mot nazister i Jönköping med sina röster dömdes i hovrätten. Faktum har följt fallet.

Dessutom: Tuffaste hinderbanorna, hiphopigaste bakelserna, världens bästa thaiboxare, myror i vardagsrummet, lögnarpanel och en lyckosam lokförare. Plus mycket mer! Köp nya Faktum redan i dag!

Posted by & filed under Nyheter.

Guldspadevinnarna Josephine Freje (t.v.) och Julija Sidner från gatutidningen Faktum i Jönköping 2015.
Du läser just nu en ymningt prisad tidning. Två nomineringar av tre möjliga – och en Guldspade av en möjlig. Det blev facit för gatutidningen Faktum efter helgens guldgala i Jönköping. 
 
I helgen var det Grävseminiarium på Elmiamässan i vackert belägna Jönköping. Några av medievärldens finaste priser delades ut till landets bästa grävande journalister.
 
Josephine Freje kramar om Faktums chefredaktör Aaron Israelson med segercigarren i beredskap.
 
Tidningen Faktum var nominerad för två grävarbeten i kategorin “Tidskrift”:
 
Anna Wallenlind Nuvungas reportage Matsvindlaren – om Simon Eisners företag Allwin som distribuerade dålig och olaglig mat till hemlösa och socialt utsatta från bland annat 7Eleven.
 
Och Josephine Frejes granskande artikelserie om psykiatrin – Psykbryt. Som avslöjade bristande säkerhetsrutiner som lett till allvarliga skador och dödsfall inom vården av psykiskt sköra patienter.
 
Guldspaden i kategorin “Tidskrift” 2014 gick till Josephine Freje och researchern Julija Sidner för Psykbryt.
Guldspaden i Jönköping 2015.
– Vi har levt i högar med papper och lådor av misär, suttit i timmar med borderline-tjejer som pratar om fem saker samtidigt, gråtit med föräldrar och levt som psykiatripersonal på nätet. Vi har använt alla metoder som krävs för att göra ett ordentligt gräv, sa Josephine Freje i samband med att hon tog emot Guldspaden på Elmias scen i Jönköping.
 

Posted by & filed under Pressmeddelande.

Pressmeddelande Göteborg 150311

Faktum sluter exklusivt avtal med GAIS 
– Självklart att två uppstickare ska jobba ihop, säger Faktums VD Åse Henell.

Götalands gatutidning Faktum skriver i dag på GAIS födelsedag under ett avtal med fotbollsklubben GAIS. Det handlar om ett exklusivt samarbete inom herrfotbollen där de båda parterna planerar att använda varandras nätverk och kontakter för att växa tillsammans.
För Faktums VD Åse Henell är samarbetet med just GAIS helt logiskt. – Vi är outsidern som vill uppåt och framåt. Resultatet ska alltid överglänsa förutsättningarna och detsamma gäller för GAIS, säger hon.

Avtalets skrivs inledningsvis på två år med en målsättning och ambition att skapa ett långsiktigt samarbete. Syftet med samarbetet är att tillsammans utveckla och stärka parternas respektive marknad.

 

-Vi ser samarbetet med Faktum som väldigt naturligt och det är till fullo något som passar in i den värdegrund vi antagit i GAIS. Efter att dessutom ha träffat representanter för Faktum, så är vi i GAIS extra övertygade om att vi skall kunna göra något riktigt bra ihop, säger Tomas Andersson Ordförande i GAIS.

 

I samband med GAIS hemmamatcher kommer försäljare från Faktum att sälja tidningen på Gamla Ullevi vilket känns oerhört positivt. Att ta tillvara på varandras nätverk och tillsammans hitta nya möjligheter för utveckling under året känns inspirerande från bägge parter. Och självklart kommer vi få se Faktums logga på Gais matchdräkt under årets säsong.

 

-Många av våra försäljare har GAIS närmast hjärtat och jag tror att många GAIS-supportrar är Faktumläsare. Vi står varandra nära, säger Åse Henell, Faktums VD.

För mer information kontakta:

Tomas Andersson Ordförande GAIS 0705-560260

Faktums VD Åse Henell ase@faktum.se 0760-070618

För högupplösta bilder för fri publicering gå till www.faktum.se/press
Fotograf: Claes Hillén
 
Medverkande bild 1:Jacob Langvik, Jonas Lundén, Åse Henell, Christofer Niklasson, Tomas Andersson, Erik Bergkvist
Medverkande bild 2:Erik Bergkvist ansvarig privatmarknad GAIS och Åse Henell vd Faktum

Posted by & filed under Pressmeddelande.

Pressmeddelande 150304

Faktumplattan Det ordnar sig vol. 2 har sålts i över 4 000 ex på en vecka.
– Sensationellt bra för både försäljarna och för Faktum, säger Faktums VD Åse Henell.

Den 25 februari började Faktumplattan Det ordnar sig vol. 2, där den svenska artisteliten tolkar Faktumförsäljarnas bästa pepplåtar, säljas tillsammans med tidningen på gatan i Götaland. Bara en vecka senare går det att konstatera att succén redan är självskriven.
I skrivande stund har det sålts över 4 000 tidningar med platta, mer än hälften av vad som såldes under tre månader 2014 då föregångaren Det ordnar sig släpptes.

– Vi sålde totalt 8 000 plattor förra året och allt talar för att det blir mer nu. Otroliga siffror i en musikbransch som i nuläget är så gott som helt digital, säger Faktums VD Åse Henell.

På Det ordnar sig vol. 2 medverkar bland andra Bo Kaspers Orkester, Ida Redig, Oscar Zia, Evergrey, Caroline af Ugglas och Annika Norlin och de många stora namnen tillsammans med alla spännande tolkningar ser Åse Henell som anledningen till att plattan flyger ut från hyllan.

– Plattan är för en god sak, för många försäljare gör den stor skillnad i plånboken. Men den har också ett stort musikaliskt värde. Det märker vi på fina recensioner och all lyssnarrespons.

Det ordnar sig vol. 2 säljs tillsammans med Tidningen Faktum på gatan i Göteborg, Malmö, Lund, Helsingborg, Kristianstad, Växjö och Jönköping. Försäljarna köper den för 75:- och säljer den för 150:-, mellanskillnaden är deras lön.

För mer info kolla in www.faktum.se/plattan

Kontakta Faktums VD Åse Henell:
ase@faktum.se
0760-070618

 

Posted by & filed under Nytt nummer.

Nu finns ett rykande färskt nummer av Götalands gatutidning ute på gator och torg. I Faktum #150 bjuder vi på följande godbitar:

* Peter Englund. Den ständige sekreteraren skiljer sig från sin post – trots att han menar att “Svenska Akademien är som ett katolskt äktenskap”. I sin enda längre intervju i samband med sin nyvunna frihet förklarar Peter Englund varför det är dags att stämpla ut.

* Skandaldrottningar. Linda Rosing (numera Thelenius), Marie Picasso (numera Shanta Liora) har gjort karriär i svensk realityteve. Jannica Jalksjö som glamourmodell. Men de har också något annat gemensamt: de kommer alla från samma gudsförgätna håla i Västmanland – Kolbäck. Vi tar reda på om det är något med byns grundvatten som fostrat tre dokusåpagudinnor.
* Blodspår. Faktum följer blodgivarnas röda guld genom omloppet i den miljarbusiness som i USA kallas Big Pharma. Vem tjänar pengar på de svenska blodgivarnas goda vilja? Och vart tar blodet vägen?
Dessutom: Kattmani, bajsmat för barn, post på villovägar, ufo-jakt med Faktumförsäljare, Joel Alme på turné, skrattfest i Malmö och mycket mer.

Du hittar Faktum #150 hos din närmaste Faktumförsäljare – som nu också säljer en fantastisk cd-skiva – Det ordnar sig volym 2 – fullspäckad med grymma låtar. Det ordnar sig säljs enbart inplastad tillsammans med tidningen. Paketet kostar 150 kronor.

Vi ses på stan!

Posted by & filed under Nyheter.

Den 26 februari 2015 är det dags för Faktumgalan igen. Det firar vi med att webbpublicera våra bejublade försäljarporträtt från fjolårets gala. Här kan du kika på videon med Faktumförsäljare Daniela Raluca Cojocaru:

 

httpv://www.youtube.com/watch?v=0pENwou-S7k

 

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Bertil Schöneman

Anne Hietala

Peter Ahlborg

Posted by & filed under Nyheter.

Torsdagen den 26 februari 2015 är det dags för Faktumgalan. I fjol visade vi ett gäng bejublade försäljarporträtt under galakvällen – och det gör vi i år också. Som en liten teaser kan du kolla på förra årets videoporträtt på Faktumförsäljare Peter Ahlborg här:

httpv://youtu.be/a8RfpvwAHaM

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Bertil Schöneman

Anne Hietala

Daniela Cojocaru

Posted by & filed under Nyheter.

Den 26 februari är det dags för Faktumgalan 2015. Det firar vi med att publicera det lika rörande som härliga videoporträttet av Faktumförsäljare Bertil Schöneman från fjolårets Faktumgala. Varsågoda!

httpv://www.youtube.com/watch?v=1VIEtf6fb1I

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Anne Hietala

Peter Ahlborg

Daniela Cojocaru

Posted by & filed under Nyheter.

Vanessa Ileva satt och tiggde utanför Hemsköpsbutiken på Stigbergstorget i Göteborg när butikschefen kom ut och hällde vatten på henne. Men den dömde butikschefen har inte betalat ut hennes skadestånd och ärendet har gått vidare till kronofogden, kan Faktum avslöja. Butikschefen, som hällde vatten på en tiggare, skyller på att han är fattig. 

I november förra året dömdes den 39-årige butikschefen till dagsböter och skadestånd för ofredande. Vid fyra tillfällen för ett år sedan hällde han vatten på bulgariska Vanessa Ileva, som satt och tiggde utanför Hemköpsbutiken på Stigbergstorget i Majorna, Göteborg.

Butikschefen syns på en övervakningsfilm när han kommer ut ur butiken för att "tvätta fönster", som han senare uppgav. I själva verket ser två vittnen hur han siktar på Vanessa Ileva, som sitter och tigger utanför butiken på Stigbergstorget i Majorna, Göteborg.

Vanessa satt lutad mot en fönsterruta utanför mataffären när butikschefen kom ut och hällde en hink vatten på rutan. En stor mängd vatten hamnade på Vanessas huvud och kropp. Detta upprepades ytterligare en gång den dagen, och två gånger till dagen därpå.

– Jag såg hur han viftade med armarna framför henne. Hon blev alldeles blöt och grät. Det är klart att han visste vad han gjorde, säger ögonvittnet Lilian Pekkari, som driver blomsterbutiken mitt emot Hemköp och som tröstade Vanessa efter vattenattacken.

I Vanessas vittnesmål i domstolen kan man läsa att hon kände sig förnedrad och började gråta första gången hon fick vattnet slängt över sig.

Butikschefen har hela tiden hävdat att hans enda avsikt var att tvätta fönstren och att det inte var meningen att vattnet skulle träffa Vanessa. Tingsrätten gjorde en annan bedömning och skriver bland annat i domskälet att det förefaller mindre sannolikt att han av misstag skulle ha blött ner Vanessa fyra gånger samt att påståendet om att han inte sett Vanessa var märkligt, eftersom han själv uppgett att han sett henne sitta där varje dag.

Vanessa Ileva från Bulgarien har suttit och tiggt utanför Hemköpsbutiken på Stigbergstorget i över ett år. Nu är hon hemma i Bulgarien igen, men har sagt att hon ska komma tillbaka till Göteborg.

Butikschefen dömdes i tingsrätten för ofredande och blev ålagd att betala dagsböter samt skadestånd till Vanessa. Båda beloppen sattes till 10 000 kronor. Den 14 januari i år betalade han in böterna. Något skadestånd har Vanessa däremot inte fått – trots att det skulle ha betalats in senast den sista januari i år. Därför har hennes målsägandebiträde, Magdalena Dinevska, valt att lämna ärendet vidare till kronofogden.

– Det smidigaste hade varit om han betalat så att vi fått ett avslut på den här historien. Det känns onödigt att gå via kronofogden. Hon måste ju få betalt nu, det har gått så lång tid, säger Vanessas advokat, Magdalena Dinevska.

Tingsrätten skriver i sin dom att “det respektlösa beteendet och bristande medmänskligheten” som butikschefen visat mot målsäganden måste få juridiska konsekvenser, såväl i form av straff som skadestånd. Men att det samtidigt måste beaktas att butikschefen förlorat sitt jobb på grund av det inträffade.

När Faktum når den tidigare butikschefen säger han att han kommer att betala in pengarna vid månadsskiftet. Han säger att han har fått stora problem, att det har varit väldigt psykiskt påfrestande för honom och hans familj och att pengarna bara har räckt till mat, kläder och förskoleavgifter.

– Är det noll på kontot så är det noll. Nu väntar vi på pengar i månadsskiftet. Hon kommer få sina pengar givetvis.

Hur ser din ekonomi ut nu? 

– Jag har gått från att få ut säg 35 000-40 0000 efter skatt. Helt plötsligt får du ut 13 000. Våran hyra är på 13 000 här på lägenheten så jag går back bara på att betala hyran. Sen har jag tre barn som ska ha mat. Bilen har jag sålt.

Den före detta butikschefen uppger att han nu fått ett nytt jobb och säger att han ska betala in skadeståndet, men att han inte har ändrat sig vad gäller skuldfrågan.

– Jag kan ju inte sätta mig över domstolen, även om jag inte håller med. Jag hävdar ju att jag är oskyldig.

FOTNOT: Faktum har också sökt Vanessa Ileva för en kommentar. Hon har återvänt till Bulgarien och kan för tillfället inte nås.

Vattenattacken mot Vanessa utlöste en intensiv protestvåg och utanför Hemköpsbutiken samlades hundratals demonstranter i mars 2014 för att visa sitt stöd för Vanessa Ileva. BILD: Göteborgs Fria

 

Läs också Faktums chefredaktör Aaron Israelson, som efter vattenattacken på Stigbergstorget, skrev en artikel i GP Kultur om det unika stödet för Vanessa. 

 

 

Posted by & filed under Nyheter.

På Faktumgalan 2014 var några av de mest bejublade inslagen våra filmade porträtt av fyra Faktumförsäljare. Den 26 februari 2015 är det dags för årets upplaga av Faktumgalan. Nya pristagare, nya artister och så klart – nya försäljarfilmer. Som en aptitretare lägger vi nu ut fjolårets på nätet. Och vi börjar med en levande installation i Nordstan, Göteborg: Faktumförsäljaren Anne Hietala tillsammans med sin trogna vän Tjabo.

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Bertil Schöneman

Peter Ahlborg

Daniela Cojocaru

Posted by & filed under Nyheter, Nytt nummer.

Nu finns nya numret av gatutidningen Faktum på gator och torg i de flesta större städer runtom i Götaland. Om du bor norröver och inte har några Faktumförsäljare ute på stan hittar du tidningen i välsorterade Pressbyråbutiker.

I #144 kan du bland annat läsa om:

Mia Coldheart i Crucified Barbara. Sveriges, i musikalisk mening, tuffaste hårdrockare är privat något av en mes. Men när Mia, och resten av gänget i Crucified Barbara, ska ta sig 500 meter ner i marken visar hon sig på styva linan. Faktums profilintervju i september berättar om succéturnéerna i USA och Frankrike och avslöjar varför det känns så naket att spela på svenska scener. Och allt om hur det var att lira dragspel med Kalle Moraeus.

* Waldorfskolor. Mobbning, misshandel och sekterism. Alla problem i Waldorfskolor sopas under mattan. Och eleverna samt deras föräldrar flyr i drivor. Vi granskar en friskolerörelse som flugit under radarn i den hätska debatten om plugget.

Psykbryt. Så kallar vi vår granskning av den svenska psykiatrin. I #142 inledde vi grävserien om psykvården genom att titta på överförskrivningen av psykofarmaka. Nu fortsätter vi med en granskning av personal som inte sköter sitt jobb. Våldtäkter och andra övergrepp passerar obemärkta på två av Sveriges största psykiatriska mottagningar: Sahlgrenska i Göteborg och Malmö universitetssjukhus.

* Cirkus Cirkör. Olle Strandberg var akrobat innan han bröt nacken. Livet började om och nu är Olle cirkusregissör och har satt upp sin kraschlandning som en halsbrytande föreställning med urpremiär på Stora teatern i Göteborg. Därefter väntar turné i Götaland. Vi snackar med Olle i Se & Gör-kalendariet.

* Plus mycket annat smått och gott. Spring ut på stan och köp ditt exemplar hos din närmaste Faktumförsäljare!

Posted by & filed under Nyheter.

Sveriges mest omhuldade friskolor är populär till och med bland de mest hårdföra friskolemotståndarna. Men Faktums granskning i #144 (finns ute på stan nu) visar att Waldorfskolorna präglas av slutenhet och att rektorer sopar allvarliga problem under mattan. Många föräldrar som sätter sina barn i Waldorfskolor ångrar sig. Hälften av föräldrarna tar sina barn ur Waldorfskolorna under de första sex åren.

TEXT: ANNA WALLENLIND NUVUNGA

 

– Jag tänkte att de sopar under mattan, döljer problem. När man säger att ”på den här skolan finns ingen mobbning” skuldbelägger man dem som blir utsatta. Deras upplevelse ogiltigförklaras. Det finns ingen möjlighet att komma tillrätta med problem om de låtsas som de inte existerar.

Det säger en mamma till en elev på en Waldorfskola i Faktums stora granskning av den antroposofiska skolrörelsen som hittills gått under radarn i den svenska friskoledebatten.

Många föräldrar som Faktum pratat med intygar hennes bild: Lärare och rektorer hävdar inför föräldrarna att mobbning, bråk och stökiga klasser – som ju i någon utsträckning förekommer på alla skolor – lyser med sin frånvaro just i Waldorfskolorna.

– Det var mycket hysch-hysch, allt tystades ner. Inget som händer på alla andra skolor händer på Waldorf. Inga bråk, ingen slår sig, ingenting, säger en pappa, som tagit ut sin dotter ur Martinaskolan i Göteborg.

Han är inte ensam bland Waldorfföräldrar om att ha ångrat skolvalet.

Waldorfskolans pedagogik och läroplan bygger på att eleverna ska gå hela skoltiden, helst även gymnasiet, med samma pedagogiska modell. Samma lärare följer eleven i upp till åtta år. Läs- och skrivinlärningen sker senare än i andra skolor, eftersom för tidig läsinlärning anses vara skadlig. Den sena inlärningen kan skapa problem om barnet byter till en annan skola i låg- eller mellanstadiet. Många föräldrar tar ändå sina barn ur Waldorfskolorna efter bara några år.

Stickprov vi gjort på tio Waldorfskolor i olika delar av landet samma skolår visar att 27 procent av eleverna byter skola redan under de första tre åren. Hälften av eleverna slutar efter hand under de första sex åren. Klasserna fylls till stor del på av nya elever vilket gör att den stora elevomsättningen inte syns om man bara tittar på antal elever i klasserna.

”Olika verkligheter”

Den skola som sticker ut mest i vår genomgång av klasslistor är Martinaskolan i Göteborg där över hälften av eleverna slutat de första tre åren och där bara ett fåtal elever stannade kvar på skolan i högstadiet i de tre klasser vi gått igenom. Rektorn på Martinaskolan, Kari Marstrander Bové, säger att det finns flera olika svar på frågan varför det ser ut så här.

– Många har misslyckats någon annanstans. Föräldrarna sätter hoppet till något nytt och ibland är vi sista hoppet. Olika verkligheter möter varandra och det stämmer inte alltid.

Eftersom vi har följt elever från ettan och framåt håller knappast förklaringen att det handlar om elever som har misslyckats någon annanstans. När vi påpekar det säger Kari Marstrander Bové att det ibland kan handla om en dominoeffekt.

– Slutar en, så slutar ofta flera. Helt plötsligt försvinner fem elever i ett nafs. Att många slutar kan också handla om klassammansättning och lärarbyten.

Mats Pertoft, riksdagsledamot för miljöpartiet, Waldorfförespråkare och före detta Waldorflärare, möter då och då missnöjda föräldrar till barn på Waldorfskolor. Är man missnöjd ska man byta, tycker han.

– En del tycker att barnen lär sig för lite de första åren, det är en långsammare pedagogik. Om man inte vet om det, då blir det problem. Det är föräldrarnas ansvar att informera sig, men det gör man inte.

Andra kan vara missnöjda med läraren, säger han. Inom Waldorf är det lite känsligare än i andra skolor eftersom klassläraren följer barnet i många år och är oerhört viktig, säger Pertoft.

Untitled-1

”Ingen dundermedicin”

För flera av de engagerade inom Waldorfrörelsen som vi intervjuar verkar det stora tappet av elever i yngre åldrar komma som en överraskning, ingen samlad statistik förs. Det man däremot diskuterar är svårigheterna att rekrytera till Waldorfgymnasierna och att en del föräldrar till barn med särskilda behov blir besvikna.

– Waldorf är ingen dundermedicin, vi utför inga mirakel. Det är en alternativ pedagogik, säger Britta Drakenberg som är ordförande på Waldorffederationen.

Hon tror även att tappet av elever kan bero på att den ursprungliga, mer antroposofiska föräldrakåren har tunnats ut.

Passar Waldorf alla barn?

– Nej, det passar inte alla. I de högre klasserna ska man producera sitt eget material, vi använder inte så mycket läroböcker. Det kan vara tufft för vissa, men ger enorma fördelar i gymnasiet och högskolan. Sedan är det ju mycket fokus på det konstnärliga och det musikaliska och det passar ju inte alla.

När vi har intervjuat ett tiotal föräldrar som tagit sina barn ur Waldorfskolor och gått igenom de senaste fem årens anmälningar mot Waldorfskolor till Skolinspektionen, träder dock en mörkare bild fram än den som ges ovan. De intervjuade vittnar om missförhållanden, slutenhet, känslighet för kritik och om allvarliga problem som sopas under mattan. Det viftar Britta Drakenberg dock bort som gammal kritik.

Läs mer om de före detta Waldorfföräldrarnas berättelser i reportaget Bakom Waldorfdockans ansikte i Faktum #144. Säljs på gatorna i Götaland från och med den 26/8 och i ungefär en månad framåt.

 

Hur många hoppar av

i kommunala skolor?

TEXT: SARA JOHANSSON

I Waldorfskolorna hoppar varannan elev av inom sex år. Hur ser det ut på kommunala skolor? 

Skolverket för ingen statisk över hur många elever som slutar på sin skola i förtid, men vi har ringt runt till ett antal kommunala skolor för att få ett jämförelsetal. Uppfattningen om detta bland rektorer är i allmänhet dålig. De svar vi ändå lyckats få är att uppskattningsvis 5-15 procent av barnen inte läser klart hela utbildningen hos dem. På Waldorfskolorna, som vi har undersökt, hade i snitt hälften av eleverna slutat innan de börjat sjunde klass. Skårsskolan i Göteborg ligger i samma upptagningsområde, Örgryte-Härlanda, som Rudolf Steiner-skolan.

– Tio, högst femton procent av eleverna lämnar skolan innan sexan, säger rektor Katarina Axell på kommunala Skårsskolan.
 Procentsatsen ser likadan ut under lång tid tillbaka i tiden.
 Oftast beror ett byte på flytt eller på att de söker sig till någon friskola.

På Södermalm i Stockholm är siffran ännu lägre.

– Jag skulle säga cirka fem procent. De flesta byter efter årskurs tre och börjar då skolor med speciell profil som Adolf Fredriks musikklasser, säger Margareta Scherman, rektor på Katarina Södra skola.

 

Andel elever som slutar i förtid på

tio Waldorfskolor runtom i landet:

 

Martinaskolan, Göteborg

Ettan till nian 2005 – 2013

10 av 19 elever har slutat innan de börjar fyran = 53 %

15 av 19 elever har slutat under de första sex åren = 79 %

16 av 19 elever har slutat innan de når nian = 84 %

Ettan till åttan 2006-2013

9 av 13 slutar innan de börjar fyran (4 slutade redan efter ettan, 4 till efter tvåan) = 69 %

12 av 13 har slutat under de första sex åren = 92 %

Ettan till sjuan 2007 – 2013

4 av 10 elever har slutat innan de börjar fyran (3 slutade redan efter ettan) 40 %

9 av 10 elever har slutat under de första sex åren = 90 %

 

Rudolf Steiner, Göteborg

Ettan till nian 2005- 2013

9 av 23 slutar innan de börjar fyran = 39 %

14 av 23 har slutat under de första sex åren = 60 %

Ingen mer slutar under högstadiet

Ettan till åttan 2006 -2007

3 av 20 slutar innan de börjar fyran = 15 %

7 av 20 har slutat under de första sex åren = 35 %

8 av 20 slutar innan de börjar åttan = 40 %

Ettan till sjuan 2007-2013

2 av 14 slutar innan de börjar fyran = 14 %

10 av 14 har slutat under de första sex åren (7 av dem efter 4:an) = 71 %

 

Uppsala Waldorfskola

Ettan till nian 2005-2013

4 av 10 har slutat innan de börjar fyran = 40 %

8 av 10 har slutat under de första sex åren = 80 %

Inga fler slutar under högstadiet

Ettan till åttan 2006-2013

2 av 10 har slutat innan fyran = 20 %

4 av 10 har slutat under de första sex åren = 40 %

Inga fler slutar under sjuan och åttan

Ettan till sjuan 2007 -2013

2 av 8 har slutat innan de börjar fyran = 25 %

3 av 8 har slutat under de första sex åren  = 37 %

Ingen slutar i sjuan

 

Martinskolan, Stockholm:

Ettan till nian 2005 – 2013

4 av 15 elever har slutat innan de börjar fyran = 27 %

7 av 15 elever har slutat under de första sex åren = 46 %

Ingen slutar mellan åk 7 och 9

Ettan till åttan 2006 – 2013

6 av 26 elever har slutat innan de börjar fyran = 23 %

9 av 26 elever har slutat under de första sex åren = 35 %

10 av 26 elever har slutat innan de börjar åttan = 38 %

Ettan till sjuan 2007-2013

5 av 35 elever har slutat innan de börjar fyran = 14 %

9 av 35 elever har slutat under de första sex åren = 26 %

 

Kristofferskolan, Stockholm

Ettan till nian 2005 – 2013

6 av 40 slutar innan de börjar fyran = 15 %

9 av 40 har slutat under de första sex åren = 22,5 %

Ingen slutar mellan åk 7-9

 

Ellen Key, Stockholm

Ettan till nian 2005 – 2013

5 av 19 elever slutar innan de börjar fyran = 26 %

8 av 19 elever har slutat under de första sex åren = 42 %

11 av 19 elever slutar innan de börjar nian = 58 %

 

Örjanskolan, Järna – Södertälje

Ettan till nian 2005 -2013

7 av 22 elever har slutat innan de börjar fyran = 32 %

11 av 22 elever har slutat under de första sex åren = 50 %

13 av 22 elever har slutat innan de börjar nian = 59 %

 

Annaskolan, Hedemora 2005-2012

Tvåan till nian 2005-2012

3 av 10 har slutat innan de börjar fyran = 30 %

4 av 10 har slutat under de första sex åren = 40 %

5 av 10 har slutat innan de börjar nian = 50 %

(för liten klass i ettan 2005, därav tvåan – nian)

 

Lunds Waldorfskola

Ettan till nian 2005-2013

Ingen slutar innan de börjar fyran

5 av 13 har slutat under de första sex åren = 38 %

Ingen mer slutar under högstadiet

 

Umeå Waldorfskola

Ettan till nian 2005-2013

2 av 17 slutar innan de börjar fyran = 12 %

4 av 17 har slutat under de första sex åren = 23 %

6 av 17 har slutat innan de börjar nian = 35 %

 

I de klasser som började ettan 2005 och som slutade nian våren 2014 hade 27 procent av eleverna slutat under de första tre åren. Nära hälften av eleverna – 48 procent – hade successivt slutat under de första sex läsåren. På några skolor slutade många elever redan efter ettan eller tvåan.

historia

Posted by & filed under Nyheter, Profilintervju.

Från anonym servitris till prisbelönt skådespelare. Tidigare litteraturvetaren Hedda Stiernstedt har skyhöga tittarsiffror med sitt lågintensiva skratt i tv-serien Vår tid är nu. I säsong två tvingas hon åter röka äckliga örtcigaretter.

Hedda Stiernstedt går lugnt längs perrongen på Göteborgs central. Hon har just klivit av ett försenat tåg från Stockholm och styr sin resväska mellan resenärerna. Hedda är sommarklädd och bär ryggsäck samt solglasögon med pärlor på bågarna. Högt upp på ena kinden sitter ett normalstort plåster.

Tjejen från Sveavägen i huvudstan är ganska kort och har håret i en knut. Hennes skratt hörs bekant. Det liknar rollkaraktären Ninas i dramat om restaurang- familjen Löwander. Hedda Stiernstedt är igenkänd på stan numera, särskilt om sminkningen med klarrött läppstift råkar sitta kvar, vilket det gör senare på dagen när hon promenerar i Majorna.

Frågan om hur bra hon känner till staden är korkad. Minsta efterforskning visar att skådespelaren tillbringat snart två år här. Inspelningen av Vår tid är nu tar sin tid.

Medan sjöfåglar cirklar runt på fabrikskajen vid Göta älv berättar hon, sittande på en lastpall, varför hon valt just skådisens yrke. Efter ett par långresor och en massa okvalificerade påhugg, tog hon en dag sitt mest medvetna beslut dittills.
– Min kille sa att ”Om det är skådespelare du vill presentera dig som när folk frågar vad du gör, så bli skådespelare!” Jag gick och köpte ett armband med teatersymbolen, de två maskerna, och sedan dess ägnar jag mig åt det här.

För tillfället sitter ingenting på armleden eftersom inspelningen förbjuder personliga smycken. Däremot har en svart nyckelpiga med gula prickar landat på handen.
– En annorlunda piga. Jag tror den trivs bättre på ett löv, säger hon och sätter insekten på en minimal grön plätt vid kajkanten.

Förutom att ha jobbat som bland annat servitris, har hon pluggat litteraturvetenskap. Av det skälet har hon i många intervjuer fått frågan om vilken författare hon gillar bäst.
– Kan jag inte få säga vad jag läser i dag istället, undrar hon och svarar sedan:
– Just nu är jag här av Isabelle Ståhl. Sedan spelar jag in ljudböcker. Nyligen har jag läst in en thriller av Phoebe Locke.

Hon beskriver kort jobbet i studion, att ibland sitter du ensam, ibland finns en tekniker bredvid.
– Jag väljer själv hur jag ska läsa, men du måste ha rätt tonalitet, alltså känsla. Brittiske skåde- spelaren Stephen Fry är min favorit, han har världens bästa röst. Jag har en app med hans godnattsagor för vuxna. Lyssnar på den om jag har svårt att somna.

Lunchen intas ofta i sminkstolen. Hedda Stiernstedt lärde sig hantera tallrikar som servitris – men minns klart missen på en uteservering i Stockholm.

I kompisgänget är det bara Hedda Stiernstedt som står på scen eller framför kameran.
– En är sociolog och en är miljörättsaktivist. Sedan finns en reklamare, någon på ett skivbolag och ett par är musiker. Utöver det en konstnär, en designer och en som ska bli manusförfattare,säger hon och kisar bort mot Älvsborgsbron.

Själv kan hon tänka sig att författa texter längre fram.
– Jag har gått en kurs i manusskrivning, men skulle i så fall behöva hjälp av erfaren dramaturg. Att regissera verkar superintressant.

Som student på universitetet började hon knåpa på en uppsats. Om vadå?
– Till en början skulle den ta upp genus i twilight-filmer och vampyrers koppling till kristendom. Men min handledare tyckte inte att det fanns tillräckligt med annan litteratur på ämnet att fördjupa sig i. Nu ligger texten i någon gammal dator och det ser mörkt ut att den någonsin blir klar. Om den blivit det, kunde jag stolt säga att jag har en kandidat i litteraturvetenskap.

Hedda Stiernstedt är självklart mer än en före detta student. Hon är innehavare av en hyresrätt i centrala Stockholm, en schysste reträttplats på femte våningen, en ”ungdomsbostad som jag fick av ren flax”.

Hon växte upp på Kungsholmen med en syster (åtta år äldre), mamma (lärare) och pappa (konstnär). I en ”proggfamilj”, trots mammans överklassnamn.
– Jag är inte adlig eftersom mamma inte är gift. Mina föräldrar bodde inte med varandra. Det är helt okej för mig att inte stå i adelskalendern, säger hon och skrattar sitt karaktäristiska, lågintensiva skratt.
Den som vill veta mer om släkten på mödernet får prata med hennes mamma som arbetar som sfi-lärare.

Pappa fyller snart 70 och håller igång måleriet.
– Som alla proggare är båda i pensionsåldern nu. Jag unnar dem verkligen ett gott liv, de har alltid jobbat hårt.

Hedda Stiernstedt är en stor vän av naturen och från hemmet på Kungsholmen avgick ideliga utflykter i det gröna. Flera somrar lånade familjen ett torp på Fårö och levde spartanskt utan varken el eller vatten.
– Det var jag, mina föräldrar och min syster – tills hon blev tonåring och ville göra annat. Jag och min kille lånar ibland ett torp där vi hämtar vatten i dunkar och diskar i regnvatten.

Ett eget landställe finns alltså inte än, men tursamt nog ligger vidsträckta Hagaparken nära dagens bostad. Och där ligger Brunnsviken som ju går att simma i.
– Jag älskar att bada!

Övrigt tidsfördriv är inte mycket att orda om enligt henne själv. Inspelningen av Vår tid är nu fyller veckorna. Efter en lång arbetsdag brukar hon, om orken finns, tillbringa kvällen tillsammans med skådiskollegor.
– Jag och Charlie Gustafsson har blivit nästan som syskon, och jag umgås intensivt även med Mattias Nordkvist och Adam Lundgren.

Charlie spelar i serien köksgossen som krögar- familjens dotter Nina förälskar sig i. Kärleken är ömsesidig men klasskillnaden gör relationen omöjlig. Mattias och Adam gestaltar Ninas bröder, två på var sitt sätt manipulerande typer.

Hur känns det att ta tag i rollen som Nina varje morgon? Fortfarande nervöst?
– Förbannat nervöst. Samtidigt älskar jag att ta mig an nya projekt. Om en utmaning skrämmer mig, då väljer jag den. Till exempel spelar jag en 45-åring i den tredje säsongen men är bara 30. Nina har barn, jag har inga.

Plötsligt hörs ett brakande oväsen bakom Hedda Stiernstedt som hastigt tittar över axeln. En arbetare från ett av fiskföretagen alldeles bakom slamrar iväg i en truck. En fiskmås lyfter förskräckt och flaxar ut över vattnet.

Hon ser Ninas historia i Vår tid är nu som en klassisk kvinnoberättelse. I tv-serien finns en scen från efterkrigstiden när hon genomgår en illegal abort.
– Det fanns så många hemska sätt att bli av med barn då, med galgar och annat. Jag har tagit reda på mycket själv och har ganska bra koll. Jag känner ingen som varit med om en abort som den i serien, men jag har förstås bekanta som gjort ingreppet i dag. Även om det inte är lika farligt är det ändå smärtsamt. Inte alltid lätt för oss kvinnor. Vi måste kämpa mot patriarkatet och ta tillbaka rätten till vår kropp på samma gång. Tufft.

Hjulen på rullväskan skakar till när Hedda Stiernstedt i eftermiddagshettan korsar spårvagnsspåren på Karl Johansgatan. Siktet är inställt på kvarterets kaffeställe. Två kvinnor på uteserver- ingen hejdar henne och frågar om hon är den de tror. Skådespelerskan ler vänligt och nickar sedan åt kaféägaren att havremjölk går lika bra som laktosfri.

Att äta ordentligt är viktigt. Det är lite därför hon bor på lägenhetshotell under inspelningsveckorna. Då kan hon lätt svänga ihop något av egen kraft, alla tider på dygnet.

Hedda Stiernstedt arbetar i den bransch varifrån den globala metoo-rörelsen spreds. Hon är övertygad om att vi kommer att titta tillbaka på den som en av de allra största feministiska genombrotten någonsin.
– Låter ju banalt att man ska slippa bli trakasserad på jobbet. Det jag personligen varit med om har inte varit av sexuell natur, tack gode Gud. Det har snarare handlat om maktutövande, vilket jag i dag hade anmält.

Hon hoppas att yngre tjejer numera känner att de inte ska acceptera vissa grejer. Själv har hon och några kollegor i den pågående tv-produktionen bestämt sig för att ”snacka ihop sig” och utse en person att gå till om något skulle hända. Kort sagt: organisera sig.

– Från och med i dag kommer det att finnas ett före och efter, resonerar Hedda Stiernstedt som hoppas att #metoo ska få alla som trakasseras att sluta vara rädda och att alla som blundar ska öppna ögonen.

– Vi måste ändra beteendet på arbetsplatserna så att det spiller över till resten av samhället. Nu pratar jag mest om arbetsplatser eftersom #metoo startade där. Även i skolan måste lärarna bli uppmärksamma, inte säga ” Han är nog bara kär i dig”.

Ännu en nyckelpiga tyr sig till Hedda Stiernstedt. Varsamt ser hon till att den flyger iväg mot nästa bord. Vart är hon själv på väg? Jo, bland annat har hon vid sidan av Vår tid är nu spelat in en thriller där hon spelar en psykiskt instabil, tidigare heroinist.

Att visa fram olika karaktärer är viktigt för att inte framöver förknippas med en specifik typ av person, i hennes fall överklasstjejen Nina.

– Nina har drogproblem, ja, men heroinisten i thrillern tillhör arbetarklassen. Jag ville göra den rollen för att testa något annat.

Huvudinteriören i tv-serien, familjen Löwanders restaurang, är uppbyggd ute i Jonsereds film- studior. Vid lunchtid en onsdag är Hedda Stiernstedt på plats iförd en blek t-tröja, fladdriga byxor och stadiga sandaler. Ansikte och frisyr väntar på att omvandlas för dagens tagningar. Hon öppnar den för tv-publiken välkända glasdörren in till ett antal dukade bord och en bar. Inrättningen är förändrad sedan seriestarten och stajlad för att passa 1960-talet med en tidstypisk cigarrettautomat monterad på en vägg.

På väg in till det närbelägna sminkrummet passerar hon en samling peruker och allehanda kläder på hängare.

– Jag älskar verkligen skådespelaryrket, men du måste vara ödmjuk. Allt är dessutom väldigt intensivt under en inspelning. Jag har ju jobbat på dagis, på krogen och städat toaletter. Hårda arbeten. Men som skådespelare påverkas du både psykiskt och fysiskt. Du kommer inte hem utmattad på samma sätt som efter dagiset. Det är en annan sorts trötthet. Prestationsångest är vanligt och det kan vara svårt att skaka av sig sin roll. Ibland tvingas du tacka nej när du inte klarar av det psykiskt.

Den här dagen ska några scener tas enbart med den 45-åriga karaktären Nina och hennes nu 20-åriga dotter Kristina. Andra dagar inbegriper tagningarna många fler i rollistan.

Vår tid är nu är ett långt och stort projekt. Allt går ganska fort och då måste du lära dig hur allt fungerar. Kanske filmas en gråtscen på morgonen och en gladscen på eftermiddagen. För mig gäller det att ha kontroll och tillgång till hela mitt emotionella register, förklarar hon på sitt eftertänksamma sätt.

Hedda Stiernstedt ger ett anspråkslöst intryck, epitetet diva passar inte alls.
– Du kan vara ganska känslig när du börjar en produktion. Visst har jag träffat på stöddiga personer, men då gäller det att spara på energin och inte haka upp sig på att någon beter sig divigt.

I stolen där hon förvandlas till en medelålders mamma runt 1970 intas samtidigt lunchen, hämtad från kaféet vägg i vägg. Plåstret på kinden, som skyddade såret efter ett borttaget födelsemärke från solen, är väck. Hon håller en välfylld tallrik med ena handen och spetsar maten via gaffel med den andra. Medan sminkören förbereder frisyren väcks servitrisen Hedda Stiernstedt till liv:

– En gång på en uteservering i Stockholm trillade jag. Hela beställningen, biff á la minute med bearnaise och pommes, hamnade på mat- gästen. Jag fick en kniv i armen, den for rakt in i hullet, och jag slog mig i huvudet, berättar hon och håller lunchtallriken högt i skyn precis som statyn Poseidon viftar med sin snäcka på Göta- platsen.

Får hon bestämma över sitt eget öde vill hon fortsätta att vara skådespelare, väl medveten om att andra styr över framtida rollerbjudanden.

– Men om jag inte får vara skådespelare har jag i alla fall gett mitt allt.

Hedda Stiernstedt säger sig sakna fritidsintressen och brukar därför svara lite olika: ”Lär mig fiska, lägger pussel, går och badar, träffar nära och kära.”

HEDDA STIERNSTEDT
Bästa tv-serie jag sett: The Crown, Marvellous Mrs Maisel, Patrick Melrose, Grotesco.
Bästa jobbet före skådisens: Författare
Barnfilm jag minns: Alla de lite kortare Astrid Lindgren-filmerna, bland andra Allrakäraste syster
Hit åker jag för att slappa: Fårö eller Hagaparken.
Maträtt jag lagar bäst: Är tyvärr väldigt dålig på att laga mat.
Har jag i lurarna: Hip hop, jazz och klassiskt.
Hur var det att tvingas röka i Vår tid är nu? Det har hänt att jag rökt privat även om jag inte är rökare, men örtcigaretterna man röker på film smakar ärligt talat rätt äckligt.
Min bästa egenskap: Kärleksfull (hoppas jag folk tycker).
Ord vi inte kan använda i Vår tid är nu: ”Liksom”, ”asså”, ”typ” samt det onödiga ”eller” (ska vi gå hem, eller?)

VÅR TID ÄR NU – BELÖNAD I KRISTALLEN
Årets kvinnliga skådespelerska i en tv-produktion 2018: Hedda Stiernstedt
Årets tv-drama 2018: Vår tid är nu
Kanal: SVT
Producent: Susanne Billing
Produktionsbolag: Jarowskij

CHARLIE GUSTAVSSON OM HEDDA
(Calle i köket i Vår tid är nu) om kollegan Hedda Stiernstedt:
Vad utmärker Hedda bortom kameran? Höga ambitioner, vill alltid ge allt. Väldigt koncentrerad. Vet vad hon vill.
Ditt allra första möte med henne? Det var på provfilmningen. Hon hade redan fått sin roll och jag var nervös. Så jag hoppades att hon skulle hjälpa mig…
Om du måste tjata på henne, vad handlar det om? Att hon kan ta det lugnt, att det hon gör är bra. Hon behöver inte oroa sig.
Bästa tv-serie jag sett: The Crown, Marvellous

Posted by & filed under Försäljarna, Nyheter, Reportage.

Sedan familjen avrättades i Chile har Carlos kämpat för att överleva. ”Att sälja Faktum har räddat mitt liv” säger han. I dag är han välkänd på sin försäljningsplats på Reningsborg.

I ett industriområde i Västra Frölunda ligger Reningsborgs Second hand. Det är lätt att hitta dit, det är bara att följa den stadiga ström av människor som lämnar busshållplatsen med siktet inriktat på vintagefynd. Du hör Carlos Caballero Pizarro innan du ser honom.– Välkommen! Glöm inte korgen!

Carlos sitter på en stol precis innanför dörren med en Faktumtidning i handen. På bröstet sitter en sheriffstjärna. Reningsborg är Carlos speciella plats. Här säljer han Faktum på onsdagar och lördagar då butiken är öppen.
– Det är jag som är sheriffen. Mammorna gillar mig extra mycket för jag ser till att inga barn springer ut själva, säger han med sin speciella spanska brytning.

Det är en utmaning att hålla igång en konversation med Carlos när han är i sheriffrollen. Alla som går in genom dörren får ett ”välkommen”, de som går ett ”välkommen åter”. Han berättar att han inte riktigt hinner med att sälja Faktum, men när han väl säljer får han nästan alltid dricks.
– Jag försöker alltid göra folk glada, skoja lite och vara trevlig. Jag säljer nästan alltid en tidning för 100 spänn. Då får de som köper ett ”Gud välsigne dig” också.

Carlos är generös med sina känslor, skrattet kan fort bytas mot en allvarlig min och tårar. Det kommer framförallt fram när han berättar om sin uppväxt i Chile och ungdomsåren i Argentina.

Innan militärkuppen i Chile, som skulle sätta Pinochet vid makten i 17 år, levde Carlos ett enkelt liv. När han var fyra-fem år flyttade familjen som bestod av mamma, pappa och fyra syskon från staden Valparaíso till Santiago.
– Pappa fick jobb som bagare. Det var ganska bra i Chile, men vi var fattiga så vi fick lov att gå till marknaden och samla lite, ja, halvruttna potatisar och allt möjligt.

Carlos, som alltid har en bra historia på lager, återger roat hur han en gång han lyckades stjäla en hel italiensk salami från marknaden. Det slutade i en rejäl smäll från mamma, men han skrattar hjärtligt åt minnet.
– Det var ett bra liv faktiskt. Hårt och svårt, men jag var liten så det var som en lek.

Den 11 september 1973 förändrades Carlos liv för alltid.
– Hur kan man glömma det datumet? All hemskhet i världen verkar hända den 11 september, men det började i Chile. Det verkar som att människan har det som en slags tidpunkt att göra sig av med alla aggressioner, säger han och suckar djupt.

Han var nitton år när militärpolisen dödade hela hans familj.
– Det var mig de jagade för jag sålde en vänstertidning som hette ”El Siglo”. Militären letade efter kommunister, socialister och socialdemokrater.

Carlos berättar med stadig och allvarlig röst hur hans mamma, pappa och tre syskon sköts ihjäl framför hans ögon.
– Det jäkligaste var när de sköt min mamma. Hon såg på mig och sa ”Du är den sista som är kvar, så håll truten”. Efter några sekunder skrek jag ”Så ska man ta kommuninistjävlarna!”, och alla omkring mig började applådera. Jag tror de hörde vad min mamma sagt och ville hjälpa till. Kosta vad det kosta vill, jag skulle överleva.

Carlos överlevde. Han fick tag på vapen som han använde för att hålla sig vid liv.
– Det var döda eller blir dödad. Jag vet inte hur många jag har dödat, jag höll inte räkningen, men jag såg många falla.

Efter att försökt undkomma chilenska militären i nästan två år flydde han till Argentina.
– Jag började jobba på en kemtvätt, men den tiden i Argentina var helt vild! Perón skakade hela landet med mordet på sin fru, Evita, du vet? Alla var övertygade om att det var han som dödade henne. Jag hade inte så mycket tid. Jag hade fullt upp med att skaffa pengar för att få information om Chile, och hålla mig undan.

När Carlos kom till Argentina var han cirka tjugo år och traumatiserad av det han upplevt. Han började ta droger, lugnande medel för att, som han säger, uppföra sig som folk. Det var för lätt att låta paranoian ta över annars.

Han träffade en kvinna som han gifte sig med. Det var inte kärlek som förde dem samman, utan ett gemensamt mål – att fly.
– Vi gillade varandra. Jag tyckte att hon var vacker och hon tyckte detsamma om mig.

Men Carlos lyckades inte hålla sig undan de argentinska myndigheterna.
– De jagade kommunister i Argentina också. Till sist hittade polisen mig. En dag stod jag i tunnelbanan och någon trampade mig på foten. Jag svor på chilenska och då var det kört.

Han fängslades i sex månader.
– Man kunde inte tro att jag var människa när jag kom ut. Jag var helt sönderbränd. Det var ett tortyrfängelse. Men det var inte tortyr som skulle döda dig, de hade läkare på plats som såg till att man inte dog… det var… usch.

Carlos röst tjocknar. Tårarna rinner när han berättar om det svåraste.
– Jag har lagt det som hände bakom mig. Men när jag berättar om det minns jag skriken från de andra, i cellerna bredvid min. Jag känner så mycket medlidande för dem. Det är fortfarande jobbigt. Nu måste vi ta en paus tror jag, säger han och trycker händerna mot ögonen.

På Reningsborgs Second Hand är han ”vår goe Carlos” med personalen. För dem är han ”en institution som praktiskt taget sitter ihop med entrén” och har varit där längre än de flesta. Han beskrivs som en fin person som alltid är glad. Och visst är Carlos glad för det mesta.
– Jag har alltid tagit livet med en klackspark, säger han när han har lugnat ner sig.
– Jag överlevde min familj, längre än alla. Det kanske är för att jag inte har någon att bry mig om längre som jag känner för dem som har det svårare än jag. Man ser hopplösheten i andra och då är det klart att man gråter.

Det var Amnesty och Tage Danielsson som såg till att Carlos kom till Sverige tillsammans med sin fru.
– Ja, Tage Danielsson var där! Jag såg inte mycket från min cell, men jag minns ett par blå ögon med röda ögonfransar.

Väl i Sverige stadgade paret sig i Alvesta, skaffade barn och ett jobb. Men det var något som inte stämde.
– När hon hade fött barnet ville hon inte ha mig. Hon kallade på socialtjänsten och polisen och jag fick inte träffa dem längre. Sen dess har det varit lite upp och ner för mig, säger han.

Utan familj drog Carlos till Växjö. Där följde en tid av utanförskap, med droger, kriminalitet och hemlöshet. Efter ett par år var han så pass känd av polisen att han inte längre kunde stanna. Så han åkte vidare till Göteborg.

Mycket av tiden i Göteborg spenderade Carlos på Meros Camping. En plats där många hemlösa och missbrukare bodde fram till att den stängde 2009. Campingen har kallats ”en skamfläck” men Carlos minns den med värme.
– Visst, det var hårt där också. Jag sålde amfetamin och det var mycket bråk men det fanns en gemenskap. Vi försvarade campingen tillsammans.

Det var när Faktum kom för att göra ett reportage om campingen som Carlos fick upp ögonen för tidningen. Han bestämde sig för att börja sälja och det har han idag gjort i åtta år.
– Glädjen man ser hos de som köper Faktum, det går inte att jämföra med något. Det är rent och glatt. Inte som missbruket.

För tio år sedan, när Carlos precis fått besked om att han hade cancer, kom det fram en man. Han frågade efter hans namn och presenterade sig som ”Hampus”. Det var hans son.
– Jag stod bara mitt på gatan, fick inte ur mig ett ord. Efter en stund gick han igen. Jag har försökt få kontakt med honom. Jag skulle så gärna vilja förklara för honom varför det var som det var när han var liten. Jag var på avvänjning från flera års missbruk så det var inte bra. Jag har inte lyckats hitta honom igen, säger han och suckar.

Han berättar att han var osäker på om han skulle behandla cancern. Men det var mötet med sonen och gemenskapen på Faktum som fick honom att fatta ett beslut.
– Utan Faktum hade jag nog varit död, de fick mig att vilja förlänga mitt liv. Jag gjorde mig av med alla farligheter för att få gemenskap igen. Nu har jag fått veta att cancern är borta och håret har kommit tillbaka. Jag har min försäljarbricka, jag behöver inte mer.

När han sitter i dörren på Reningsborgs Second Hand finns försäljarbrickan på bröstet, bredvid sheriffstjärnan.
– Jag kom hit och bestämde mig för att jag ville stanna. Jag tog plats vid dörren, som en katt, och nu blir de inte av med mig!

När jag frågar om han någonsin velat åka tillbaka till Chile svarar han bestämt.
– Nej, aldrig mer. Jag såg för mycket hemskheter där. Det går inte.

Istället håller Carlos hoppet uppe i Göteborg. 65 år gammal drömmer han om en ljus framtid.
– Jag vill ha en familj, någon att komma hem till som jag kan känna mig trygg med. Sitta med min kära och gosa, titta på tv, laga mat. Jag har inte tappat hoppet, säger han.

Efter ett snabbt varv i Carlos butik hittar jag fyra böcker. Jag visar honom mina fynd innan jag går, men han har inte tid att titta. Det är alldeles för många att hälsa välkomna. Jag står dessutom i vägen för de bästa korgarna. Precis när jag ska gå vänder han sig mot mig.
– Du slipper inte undan du heller. Välkommen åter!

CARLOS
Namn: Carlos Humberto Caballeros Pizarros (”man ska lägga till ”S” på slutet om man är äldsta barnet!”)
Född: 30 oktober 1953
Familj: Ingen. Men jag har mina kunder och så har jag Faktum.
Bostad: Social placering i ett gruppboende i centrala Göteborg.
Jobb: Sheriff och Faktumförsäljare
Det gör mig glad: Att sälja Faktum. Det fyller mig med luft faktiskt, för det är arbete.
Det gör mig ledsen: Psykologisk påtryckning. Att de som är starka går på de som är svagare. Det gör mig jätteledsen.
Drömdanspartner: Raquel Welch! Den stora madonnan! De brukade visa filmer med henne på biograferna. När det var kalla vintrar satt jag där hela dagarna.

Posted by & filed under Nytt nummer.

NYTT NUMMER UTE NU!

Nu är den ruskiga hösten här och med den släpps vårt novembernummer!! 
Det är 20 år sedan Backabranden bröt ut. 63 människor dog. Rozbeh Aslanian överlevde. I Faktum berättar han om natten som kom att förändra Göteborg för alltid. 
Leif GW Persson svarar på frågor från Faktumförsäljare. Till exempel undrar Åke hur många mord GW löst egentligen. Svaret hittar du i senaste tidningen. 
Läs också reportaget om de övergivna barnens hem i Rumänien. Faktum har besökt dem. 
Och missa inte för all del inte Mange Hellbergs konst eller månsnacket i Panelen.

Ett tips är att ge bort tidningen till en vän i stället för den där blomman som vissnar alldeles för snabbt. Länge leve Faktum.

 
 

Posted by & filed under Nyheter, Profilintervju.

Bokstav efter bokstav. Mening efter mening. Pärm efter pärm. I snitt läser hon hundra böcker per år. Jessika är boklärd.

Klockan är strax efter nio en tisdagsmorgon när Jessika Gedin kliver ur taxin och in på SVT:s kostymförråd. Hon är klädd i en svart omlottklänning med blommor i orange och bär stora mörka solglasögon.
– Jag har sovit två timmar i natt så du får jobba hårt med bilderna, säger hon till fotografen Per Englund och tar av sig glasögonen. Svart skugga är sotad runt de blå.

Förrådet breder ut sig på 1 700 kvadratmeter.
– Det är som att bli barn på nytt, säger Jessika och frågar en av de som arbetar i ”garderoben” efter det coolaste de har.

Vi går in på första smala gången till höger och fram till tre nyinkomna plagg, eller snarare ”verk”.
– Oj, har ni dessa? De måste ha kostat mycket. Det är Diana Orving, säger Jessika.

Att de inköpta kläderna är dyra bekräftas av personalen.
– De är handmålade, fortsätter Jessika och känner på materialet.

Hattar, skor och djurkostymer, här finns inget utrymme som inte är klätt.
– Vi kommer kanske att försvinna och aldrig hitta varandra, säger Jessika och går in på en gång en bit fram. Till slut ser jag henne på nedre våningen där hon provar ett par sagolika vingar. 
– Här har vi verkligen P.O. Enquists berättelse Nedstörtad ängel, säger Jessika om en av sina favoritböcker.

Av alla kostymer och kläder som finns i SVT:s kostymförråd vill Jessika klä ut sig till ett ledset djur. Kanindräkten är för liten så det får blir ett lejon. Ändå ett givet val:
– Jag har ju en lejonman, säger hon.

Hon säger nej till döden och när hon får välja kostym blir hon ett lejon. Jessica Gedin har ingen akademisk examen men hon är expert på böcker.

Men varför ett djur?
– En av mina favoritscener i Douglas Couplands roman Girlfriend in a Coma utspelar sig på en maskerad. Det är en så fin bild, att vara sorgsen i dräkt. Naknare än så blir det inte. I romanen The Gum Thief skriver han att folk borde ha på sig sina Halloweenkostymer jämt. Att det skulle bli så mycket lättare att prata med varandra på samma sätt som man blir alldeles ogarderad när man pratar med hundar.

Hemma på den gröna dörren hänger ett vitt papper där det med svart tuschpenna står skrivet ”Jessika Gedin och Pål Hollender”. Jessika öppnar och välkomnar mig in i femrummaren i Vasastan i Stockholm. Här har de bott sedan hon blev gravid för nästan 15 år sedan.

Hon ställer sig bredvid dottern Isa vid bänken i köket. Vattenmelon skärs i bitar, hallon läggs upp i en skål, vindruvor sköljs och läggs på ett fat.
– Du får välja Muminkopp, säger Jessika och riktar blicken mot kopparna ovanför diskbänken. De står staplade på varandra och måste vara över 50 stycken.
– Bra val, säger hon när jag till slut lyckas bestämma mig för en med somrigt Mumindalen som motiv.

Det har kommit ett paket som hon öppnar och vecklar ut. Inuti gömmer sig en vinylskiva signerad sångerskan Hanna Järver.
– Hon är fantastisk och skriver otroliga texter, säger Jessika och kramar om presenten.

Trähyllor med berättelser omringar vardagsrummets väggar, två höga fönster vetter ut mot innergården och i ena hörnet leder en svart spiraltrappa med en ljusslinga upp till lägenhetens andra våning.

Med korslagda ben sätter sig Jessika mittemot mot mig, lutar sig mot ryggstödet i den grå soffan och håller kaffekoppen med båda händerna.

Hon började läsa som femåring och har aldrig slutat. Det var mamma Lena Fries-Gedin som försåg henne med böcker.
– Min litteraturlangare, säger Jessika om sin mamma som under skolåren gav henne romaner som handlade om samma epoker hon läste om på historielektionerna.

Vid middagsbordet kunde hon till och med tala om karaktärer i böcker som verkliga personer.
– Åh, den här personen måste du träffa, kunde mamma säga.
I unga år fann Jessika tröst i berättelserna. Hon längtade bort, ville bli vuxen.
– Jag var inte bra på de grejer man skulle vara bra på, hästar och killar.

Hon har länge känt att hennes ålder var tiden mellan 27 år och 33 år.
– Jag tror nog att jag kommer att hålla mig i det åldersspannet, säger hon och skrattar.

Jessika Gedin har varit ansiktet utåt för litteraturprogrammet Babel sedan 2012 när hon tog över efter Daniel Sjölin. Åren innan var Jessika allt från fotoassistent och servitris till frilansskribent och grundare av bokförlaget Tivoli med storasyster Eva Gedin. I en intervju i Tidningen Vi sa Eva om sin lillasyster: Hon är makalöst bra på att njuta av det goda i livet.

Hur blir man bra på det?
– Åh, spännande. Det här vill jag jättegärna svara på. Men jag måste bara tänka lite, säger hon och låter ansiktet gömmas i händerna.

Svart avskalat lack på några naglar, rött på en, rosa och turkost på de andra. Efter en stunds tystnad öppnas händerna som en bok och ett leende kikar fram:
– Jag tycker om att vara glad. Om man kan så ska man välja glad, tycker jag. Jag är också bra på verklighetsflykt. Läsning ingår ju där.

Hon refererar till ett citat av Bianca Jagger. Att hon en gång ska ha berättat om hur hon sitter bakom limousinens tonade fönster och gråter.
– Det är ändå bättre att gråta i en limousin än vid köksbordet. Fortfarande ledsen men ändå lite bättre, säger Jessika och fortsätter:
– Det är lite bättre med läppstift än utan. Det är lite bättre att vara med vänner än ensam. Jag tror på, om man orkar, att göra det som är lite bättre.

Troligen skulle ingen terapeut i hela världen hålla med Jessika men hon anser att man kan börja utifrån. Mer konkret: Börja med champagne och jobba dig sedan inåt, säger hon och tar en påse snus ur den rosa dosan som ligger på bordet.

Ett annat sätt kan vara att inte gräva i allt och tillåta sig att ha problem och vara komplex. Att få vara felbar. Själv ger hon ett långt och komplicerat avvisande svar på frågan var i hennes liv det skaver.
– En offentlig person ska ofta tala om sina svårigheter för att det väcker sympati, men jag tycker att det är fusk. Jag har inte större problem än någon annan. Självklart är det viktigt att offentliga personer pratar om depression eller psykisk ohälsa. Men jag är inte en av dem, säger hon.

Hon lovar att återkomma om så blir fallet.

Under vårar och höstar, på bästa sändningstid, står litteraturen i centrum där aktualitet, tillgänglighet och representation ofta ligger till grund för vilka författare som bjuds in till Babel. Programmets trogna tittare är allas vår kulturbärare. Den äldre kvinnan som bär all kultur i Sverige, menar Jessika.
– Men i Göteborg verkar det vara väldigt många fler unga som tittar på Babel. Det är en stor skillnad från övriga Sverige, säger hon.

Analysen baseras på vilka det är som kommer fram och hälsar på stan.
– Jag vill vara i Göteborg ofta, säger hon, skrattar och flyttar sig till soffkanten, för att strax därpå resa sig och gå.
– Jag måste bara hämta tvätten.

Tillbaka hänger hon en svart lång klänning på en galge och ställer de blå Ikeakassarna på sovrumsgolvet.

Inga universitetsstudier, bara böcker. Jessika beskriver sig själv som boklärd. Likväl tycker hon inte att litteratur ska lyftas fram som något ”nyttigt” och framförallt inte som ett tvång.
– Det ska vara roligt, inte en plikt. Ingen går på bio på det sättet. Ingen sitter vid bioannonserna och tänker ”det här är något jag måste se, suck”.

Hela sin karriär har hon arbetat med att försöka rätta till detta missförstånd.
– Det finns en vördnad inför litteraturen som är dumheter. Dåligt för alla. Dåligt för de som skriver, dåligt för de som läser och jättedåligt för de som inte läser.

Men om man har svårt att ens öppna en bok, vilken ska man börja med?
– Det är individuellt. Jag måste veta vem det är för att kunna ge rätt bok. Men det är också lite som en blind-dejt, gillar man inte personen man möter måste man säga ifrån, säger hon.

Med andra ord ska man ha vett att lägga ifrån sig sådant man inte fastnar för. Det gäller både böcker och människor.

Jessika tror att alla behöver en ”biblioterapeut”. Framförallt unga. En person som kan guida en rätt bland historierna.

En gång när 20-åriga Jessika var hos sin Ica-handlare vid Mariatorget på Södermalm såg hon en kille mellan hyllorna. De kollade in varandra. När Jessika ställde sig i kassan med sin varukorg kom killen fram och sa: Jag ser att du bara har en biff. Det har jag också. Ska vi gå hem och äta dem tillsammans?
– Jag hade pojkvän men jag borde ha gjort slut för biffen. Tänk vilken bra början det hade varit, säger hon med ett leende och jag anar viss ironi, men är inte säker. Hon kan mena det. Allt för en bra berättelse.

Trots sitt oerhörda intresse för historier drömmer inte Jessika Gedin själv om att skriva en roman. Men om hon får nämna en roman hon önskar att hon författat skulle det vara något av Tove Jansson eller Douglas Coupland, som hon också översatt. Deras ton, att de med lätt hand kan skriva om precis vad som helst, är något Jessika avundas.
– Man blir själv så himla delaktig. Det är som ett pågående samtal. Vänligt och vardagligt. Jag uppfattar det som att man som läsare får komma nära och jag undrar hur det är att vara en sådan författare, säger hon och lyfter ena handen mot håret och snurrar det till en skruv.

Kontrasten till den författaren är förföraren. Hen som med mer svulstigt berättande kan väcka en längtan. Att man vill ta sig in i bokens verklighet.

Jessika reser sig på nytt från soffan, sätter händerna i midjan och synar sina bokhyllor för att hitta författaren som får resten av världen att upphöra. Det blir tyst ett tag.

Bland böckerna sitter Edward Scissorhands i form av ett litet gosedjur och på ett annat hyllplan, en pingvin.
– Åh, gud jag har så lite böcker här, utbrister hon.

De böcker som inte får plats i hemmet står i två skåp på jobbet eftersom Jessika har svårt att göra sig av med dem på grund av anteckningarna i marginalerna.
– Det skulle vara som att ge bort mina dagböcker, säger hon.

Till slut kommer hon på vem förföraren skulle kunna vara:
– Michael Chabon blir jag fortfarande helt slukad av. Tid och rum försvinner. 

SVT:s Rekvisitaförråd. ”Åh, det luktar som hemma hos min farmor”, säger Jessika.

I höstas publicerades boken Om döden där Jessika Gedin medverkar med en text som inleds med orden ”Jag är den modigaste människan jag känner, för jag är rädd nästan hela tiden” och avslutas med ”Jag tänker ofta på döden. För att döden inte ska tänka på mig.”

Jessika var bara sex år gammal när hennes pappa dog i cancer.
– Jag är emot döden. Jag säger nej, säger hon tvärt.

Att människor ska försvinna är en outhärdlig tanke.

Jessika gillar inte när någonting tar slut, varken böckerna, tv-serierna eller att säga hej då.
– Jag tycker att det är sorgligt när författare dör. Det var fruktansvärt när Karin Johannisson dog. Ska jag inte få läsa henne något mer? Jag vill veta vad hon har att säga om jättemycket saker, hela tiden.

Hur sörjer du?
– Läser om. Konsten finns ju kvar. Orden finns där, säger Jessika och lägger nytt snus under läppen.

Författaren formulerar världen och känslor, beskriver hur vi lever och mår. Deras ögon blir vårt sätt att se. Men det är få som tjänar någon förmögenhet på berättandet. Ändå har yrket stor respekt och ofta talas det om författarens upphöjda status.
– Det är något med att man blir delaktig i ett verk. Det blir intimt. De är personer som man tror att man känner för att man får se deras uttryck och höra dem tala. Relationen är orättvisande. Författarna känner ju inte oss, men vi känner dem, säger hon och tillägger:
– Det har kanske med det att göra.

Hösten är litteraturens tid. Bokmässa, Nobelpris och ny Babelsäsong.
Förra året var det stor kontrovers när Nya Tider medverkade på Bokmässan. I år är det Svenska Akademien som skapat rubriker.
– Jag tycket att det ska bli jävligt intressant när vi får reda på vad som egentligen hände under den här tiden, säger hon med ett allvar i tonen.

Det är rätt beslut att inte ge ut Nobelpriset i litteratur i år.
– Den har ingen trovärdighet, säger hon men vidhåller att det självfallet är sorgligt för litteraturen. Samtidigt tror hon att beslutet kan innebära att andra pris får stå i strålkastarljuset.
– Det ska bli jätteroligt att ge sig på den vetenskapliga litteraturen, säger hon och jag tror henne. Tidskriften Forskning & Framsteg hängde i ett tidningsställ framför toalettstolen.

Så Babel kommer inte att bli tomt.

På förra årets Bokmässa fanns det två strömningar som strävade åt exakt samma håll. Men på olika sätt, menar Jessika.

Det fanns de som valde att inte vara på en plats som sanktionerar högerextrema krafter och de som valde att ta samtalet och visa närvaro. Jessika valde att göra både och.
– Under nazistdemonstrationen var jag ute för att motdemonstrera. Det var en stor blandning av människor. Unga och gamla, från alla håll och kanter, säger hon och pratar långsammare, rösten känns nästan tung.
– Det var fint. Ibland gillar man Göteborg. Mycket, säger hon och ögonen blir blanka.

Framför sig har Jessika en intervju med Hédi Fried som överlevde Förintelsen och befriades från koncentrationslägret i Auschwitz. Sommaren 1945 kom hon till Sverige.

Flera av Hédi Frieds böcker ligger på vardagsrumsbordet. En annorlunda intervju att förbereda sig för, förklarar Jessika som önskar att hon hade haft månader på sig att göra research. Ändå säger hon:
– Vanligtvis letar man efter det som inte är sagt, men till Hédi Fried vill jag ställa de frågor som alla ställer för att svaren måste upprepas.

I Jessikas samhällsutopi har vi lärt oss av vår historia och våra misstag.
– Vi är mer lika än olika, vi människor. Det är så enkelt. Men man måste komma ihåg det.


Jessica Gedin
Bor: I Vasastan med Pål och Isa
Gör: Babel i SVT på söndagar 20.00, Spanarna i P1 på fredagar
Ses på: Bokmässan i Göteborg

9 VAL
kaffe (morgon)/ bubbel (kväll)
morgon / kväll
Malmö / Göteborg
fredag / söndag
katt / hund
musik / film (taskig fråga, enligt Jessika)
tåg / bil (älskar att sjunga i bil)
vinter / sommar
leda / bli ledd
28 år / 48 år

Posted by & filed under Nytt nummer.

NYTT NUMMER UTE NU!

Den 1/10 är det premiär för andra säsongen av populära serien ”Vår tid är nu” och på omslaget har vi en av huvudrollsinnehavarna – Hedda Stiernstedt. 
Läs också om hur grekiska gatutidningen Shedia satsar sig ur krisen. 
Faktumförsäljare Pelle Landén snackar politik, tiggeri och musik med artisten Mikael Wiehe. 
Nytt namn i Faktum – Mange Hellberg. Framöver kommer hans bilder och dikter publiceras i tidningen. 
Allt detta och mycket mer i nya numret som går att köpa i Göteborg från 25/9 och Skåne 26/9.

Gå ut, se en försäljare, hälsa, swisha en peng och skylta sedan med Gatutidningen Faktum på en uteservering i höstsolen. 
Tack för att ni stöttar oss om och om igen!

 
 

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

Muhiim Amiin med dottern Muselifa.

Muhiim Amiin är 20 år, ensamstående och nyförlöst. Dottern är fyra veckor när de tvingas tillbringa natten utomhus. Det hände sig inte på Jesu tid.
Det hände i Göteborg sommaren 2017.

Det är socialkontoret som stänger dörren till värme och trygghet för Muhiim Amiin och hennes lilla nyfödda Muselifa, den där sommarnatten.

Muhiim Amiin från Etiopien kom hit, som många andra, år 2015. Den första tiden bodde hon med sin kusin och efter en tid i Sverige träffade hon pappan till Muselifa. Han är asylsökande, och bor i dag på ett boende utanför Göteborg. Själv har Muhiim fått uppehållstillstånd och längtar efter att kunna starta sitt liv här i Sverige. Men graviditeten var ovälkommen för släktingarna som inte lät henne bo kvar och den känsliga tiden runt havandeskap och som nyförlöst och ammande har inneburit allt annat än en bra start för mor och dotter.
– När jag blev utslängd av min kusin bodde jag under graviditeten i ett boende för ensamkommande. Men när jag fick barnet var jag tvungen att flytta ut därifrån också. I en månad fick jag stanna i en lägenhet genom socialen, det kostade mig allt jag hade. Och sedan fick jag inte bo där längre, berättar Muhiim Amiin.

Efter att ha tillbringat en natt utomhus med sin månadsgamla dotter placerades Muhiim och Muselifa på ett vandrarhem utanför Göteborg. Där bodde de sedan i nära tio månader. Det är ett litet rum utan anpassning till en bebis behov. Toalett och kök delas med alla andra där.

Klassad som ”vuxen utan behov av stöd” hade Muhiim med en månad gamla Muselifa varit helt utlämnad om det inte vore för föreningen Tidigt Föräldrastöd i Angered som hjälpt henne att förklara sin situation.
– Muhiim är ett av många exempel på gravida och nyförlösta ensamstående kvinnor som vi kommer i kontakt med som utöver att de är otrygga, inte kan språket och behöver hjälp med allt möjligt, dessutom är hemlösa. Vi är chockade över hur dessa kvinnor behandlas av socialtjänsten, säger Bodil Frey, representant för föreningen som driver ett projekt kallat ”Jämlik start i livet”, med stöd av Allmänna Arvsfonden, för att försöka hjälpa dessa dubbelt utsatta kvinnor och barn.

Med engagerade doulor och kulturtolkar i Angered stöttar de gravida och nyblivna mammor som inte talar svenska, är i svåra sociala situationer och av olika skäl är extra utsatta i en avgörande stund i livet.
– Dessa kvinnor behöver en brygga in i det svenska samhället som inte finns i dag. Det uppstår nya kriser hela tiden för dem, förklarar Bodil Frey och ger som exempel en 20-årig kvinna, analfabet med två små barn och en man som plötsligt lämnar dem när de kommit till Sverige.

Problemet, menar Bodil Frey, är att socialtjänsten betraktar dessa unga mödrar som vilka vuxna som helst, för så kan det se ut på papperet, om de är friska, drogfria, inte psykiskt sjuka och över 18 år.
– Men det handlar inte bara om en person, mamman, utan om två liv. Att man inte tar större hänsyn till barnet i de här situationerna är obegripligt för mig, säger Bodil Frey.

Hade det perspektivet funnits kanske Muhiim också hade mötts av förståelse när hon tackade nej till den familjehemsplacering hon erbjöds efter att ha fått lämna flyktingboendet.
– Jag kände mig väldigt otrygg där, de var inte snälla och jag vågade inte tacka ja till den platsen, säger Muhiim.

Muselifa

Det gjorde att hon förlorade alla rättigheter, menar Bodil Frey.

Och på en bostadsmarknad där ett svart hyreskontrakt kan kosta 100 000 kronor har kvinnor som Muhiim inte en chans.

Eva Danielsson, enhetschef på socialkontoret i Angered, håller med om att socialtjänstlagen inte täcker in dessa ensamstående mödrars behov.
– Det här är en grupp som tillkommit de senaste 5–10 åren och som inte bedöms ha tung social problematik. Vi prövar alla ansökningar som kommer in, men lagen gör ingen skillnad på barnfamiljer och andra, eller personer som inte kan svenska språket. Lagen ger bistånd till exempelvis människor i behov av skydd, eller personer som rehabiliterar sig från missbruk.

Det är viktigt att skilja på kommunens ansvar för bostadsförsörjning och på socialtjänstens ansvar för att, i särskilda fall, för särskilda grupper eventuellt bistå med nödlösningar, menar Eva Danielsson.

Ytterst kan ett så kallat nödperspektiv prövas.
– Då har vi ett ansvar att pröva ansökan om jourboende eller tak över huvudet för att undvika att en nödsituation uppstår. Men det innebär vandrarhem och tillfälliga lösningar, eftersom det då ändå rör sig om personer som bedöms klara sig själva.

Men barnen kan ju aldrig bedömas klara sig själva, så var kommer barnperspektivet in?
– Vi måste enligt lagen beakta barnperspektivet, och de som får den här typen av stöd i nödsituationer är just därför många gånger barnfamiljer. Jag har i dagsläget ett 40-tal familjer i Angered utan stöd.

Eva Danielsson förklarar att i nödprövningen bedöms också vad personen ifråga själv gjort för att finna bostad. Bor man ”osäkert”, det vill säga i andra, tredje hand under begränsad tid måste man visa att man själv planerat och försökt lösa problemet innan man står utan bostad igen.

En 20-årig kvinna, som inte kan läsa och skriva eller tala svenska och är ensamstående med två små barn har svårt att lösa den uppgiften som svensk bostadsmarknad ser ut. Bodil Frey säger:
– Ibland krävs det väldigt stora insatser från vår sida, det kan ta en halv dag att lösa ett enkelt ärende på Försäkringskassan.

Flera av de kvinnor som föreningen Tidigt föräldrastöd kommit i kontakt med har den till slut lyckats hjälpa. Till exempel Muhiim, som nyligen fått ett lägenhetskontrakt.
– Men det har då föregåtts av ett år av flyttar runt om på olika vandrarhem och andra mindre lämpliga boenden för nyblivna mammor. Man måste övertyga socialtjänsten till 100 procent för att ens komma i fråga. Avslag är rutin. Då blir dessa unga kvinnor utelämnade till att be om plats på någon släktings soffa, eller någon bekant, eller obekanta som de kan känna sig osäkra hos. De är inte sällan också uteslutna ur sin egen grupp för att de blivit gravida, säger Bodil Frey.

Hon skulle vilja ha en central lösning för denna grupp mödrar, kanske ett gemensamt boende för en period där de kan stödja varandra och kunna fokusera på sina barn istället för att oroa sig för att inte ha tak över huvudet.
– Som jag ser det skulle det bli både billigare, tryggare och bättre för barnen. En plats på ett vandrarhem utan kök i ett industriområde kan i dag kosta 20 000 kronor i månaden för socialtjänsten. Man kan få en ganska stor lägenhet för de pengarna som skulle kunna hysa flera mammor som där skulle få trygghet, stöd och gemenskap.

Minst 15 kvinnor i liknande situationer har kommit till föreningens kännedom under det senaste året.
– Detta kunde vi inte förutse, att så mycket tid i vårt projekt skulle gå till att stötta hemlösa.

 

ANDRA MAMMOR I HEMLÖSHET 

Siman är 45 år och ensamstående med sina två barn sedan maken lämnat dem. Hon gråter när hon berättar om sin förtvivlan över den hopplösa situationen med hyrda rum i korta perioder där de alla ska trängas. Barnen får inte studiero eller möjlighet att utvecklas.
– Jag har en bra utbildning från mitt land, jag vill studera svenska, jobba och komma vidare med mitt liv och integrera mina barn i det svenska samhället. Men nu kan jag inte ens fixa det första steget för oss: ett boende. Jag känner mig helt maktlös.

Fatima från Jemen kom till Sverige 2008 och gifte sig här med en man, också han från Jemen. Efter att de fått sitt andra barn ville hennes make inte stanna kvar i Sverige och familjen flyttade till England.
– Jag var gravid, och min mamma blev sjuk hemma i Jemen så jag ville åka tillbaka till henne. Men då blev också min man sjuk och ville istället återvända till Sverige.

Efter detta uppstod problem i äktenskapet.
– Jag sökte mig till en kvinnojour och 2014 skilde vi oss. Nu har vi ett rum som vi hyr, och turas om att bo i för att vi inte kan leva tillsammans. Men min man tar inte hand om barnen och jag behöver ett eget boende.

B, som kommer från Nigeria och har jobbat i fyra år i Sverige som personlig assistent, blev utkastad av den släkting hon bott hos när hennes barn var en månad. Hon blev akut hemlös, bodde två nätter på vandrarhem och hotell till dess att hennes egna pengar var helt slut.
Socialjouren hänvisade henne till ett vandrarhem där hon fick plats i en sovsal med fem sängar där ytterligare en kvinna bodde. Mängder av vägglöss kröp över hennes månadsgamla bebis på natten. Den delade toaletten var smutsig och illaluktande.

N, 24 år, kommer från Somalia. Hon födde sitt barn i december 2016 och bodde dessförinnan inneboende. Efter förlossningen fick hon inte återvända dit vilket var känt sedan länge hos socialtjänsten som dock inte gjorde något förrän barnet var fött. N var fortfarande medtagen efter förlossningen och inte helt frisk när hon slussades runt mellan tre socialkontor på Hisingen, i Angered och i Centrum utan att få någon hjälp. Till slut fick hon ett rum på Euroway Hotel på obestämd tid. Där finns ingen tillgång till kök.

Posted by & filed under Nyheter, Profilintervju.

Anna von Hausswolff om Berns: ”En fantastiskt fin spellokal som egentligen är för posh för mig. Jag skulle inte hänga där på min vardag.”Anna von Hausswolff har vuxit ur Sverige. Med nya albumet Dead Magic turnerar hon i världen. En konstnär som håller sig borta från media och vill ogärna uppfattas som en mörkrets gudinna. I en exklusiv intervju med Faktum berättar hon om orgeln, skogen och vilka hon skulle vilja bjuda på fest.

– Freddie Wadling, där fanns det alltid massa spännande saker att lyssna till, säger hon och tittar mot den svartvita bilden som står på pianot i den legendariska musikstudion Music A Matic på Tredje Långgatan i Göteborg.
– Och min morfar. Han kände till så många historier och kunde härliga snapsvisor. Jag tror att han och Freddie skulle komma bra överens. Och mormor. Hon skulle kunna laga maten.
– Farfar, som jag aldrig fick träffa och min farmor skulle jag också vilja ha där. Hon hade en näbbig käft och skulle skapa bra spänning. Hon hade inga hämningar. Det är alltid spännande och för in många otippade saker i samtalet.
Om Anna fick bjuda fem personer till fest skulle hon välja dem. Ingen är vid liv i dag. De vilar på kyrkogården. En plats vi återvänder till.

En söndagskväll i mars. Röda sammetsgardiner ramar in dörrarna och enorma kristallkronor följer varandra fram till scenen. Klockan slår 21.00 och på Berns applåderar 1 300 personer förväntansfullt. Bland publiken står många vita män i medelåldern men även yngre generationer och på övre balkongen håller två äldre personer om varandra.

Lamporna släcks och det blir tyst. Ett kallt, vitt ljus tänds och Anna von Hausswolffs siluett träder fram bakom synten. Stripor av blont hår hänger fram över ansiktet. Hon omsluts av Karl Ventos och Joel Fabiansson gitarrer, Filip Leymans syntar, David Sabels bas och Ulrik Ordings trummor.

Efter kvällens längsta låt Ugly and Vengeful (16 minuter) lyfter hon fingrarna från tangenterna.
– Det är helt sjukt fantastiskt att se så många människor samlade här i kväll. Det är vår största headline-konsert någonsin, säger hon och höjer glaset.
– Skål! 

Anna von Hausswolffs musik beskrivs ofta som ljudvärldar där lyssnaren tas bortom verkligheten, dit bara drömmar och fantasier når. Något som nästan går att beskåda på konserten där publiken blickar som förtrollad mot Anna och hennes femmannaband.

När sista låten är spelad skymtar ett leende på scen.
– Jag kommer att signera till sista man, om det så är hela publiken, säger hon och pekar bort mot rummets vänstra hörn där vinylskivor täcker ett bord och planscher fyller spegelväggen.
– Tack för i kväll.

Efter spelningen i Stockholm omringades Anna av fansen som ville få sina skivor och planscher signerade.

Röda sten i Göteborg. Det är onsdag eftermiddag när Anna kommer in på kaféet som angränsar till konsthallen. Hon bär en knälång, svart skinnrock och sätter sig i sammetsoffan. På bordet ställer hon en kopp Earl Grey och en småkaka med pärlsocker.

I mars släppte hon sitt fjärde album, Dead Magic, inspelat under nio dagar i Köpenhamn med orgeln i Marmorkirken och stjärnproducenten Randall Dunn. Recensenter runt om i världen har satt högsta betyg och Svenska Dagbladet skrev: ”Svårt att fånga in och greppa med förnuftet, istället är det rikt på förnimmelser av magi och mystik och för varje album vinner Anna von Hausswolff mer självsäkerhet.”

Hon håller med. Att allt gradvis växer.
– Det har inte varit en bomb som bara exploderat och att musiken klättrat ut över världen utan det har varit ett jävla fläng.

Dead Magic kom till ur en känsla av hopplöshet efter en intensiv period när hon hade arbetat med många olika projekt samtidigt som hon turnerade med sitt tredje album, The Miraculous.
– Jag kom hem och var helt slutkörd och det kom till uttryck i en slags passivitet. Jag intalade mig själv att jag inte hade någon kreativitet eller fantasi och inbillade mig saker som inte stämde överens med den jag faktiskt är.

Familj och vänner uppmuntrade henne att inte ge upp tron på sig själv, att fortsätta söka även om hon inte visste efter vad.

När jag väl tog mig ur den gråa sörjan hade jag skrivit massa musik. Alla låtar på Dead Magic kommer från den här perioden. Men det var först när jag var energisk och i kontakt med mig själv igen som jag kunde sätta värde på låtarna, säger Anna och blickar ut över vattnet och himlen som går in i samma gråskala. Göteborg i sitt esse.

Under de tio år som Anna von Hausswolff verkat som musiker är det inte många skribenter som missat att nämna pappa Carl Michael von Hausswolffs konstnärskap i relation till dotterns kreativitet. Men det finns även en mamma bakom framgången. En kvinna som Anna alltid lyft fram som lika viktig men som ändå ställs i skuggan.
– Senast i går hade jag en konversation med mamma där hon sa att ”Alla skriver om din pappa. Men jag då?”, säger hon.

Det var mamma Eva-Lena som satte Anna vid pianot och fick henne att ta privatlektioner och skolas på klassiskt vis.
– Hon introducerade mig för den klassiska musikvärlden och har fått mig att verkligen respektera hantverket, lära känna instrumentet. Och att öva, att man i sin övning kan hitta harmoni och lust.

Carl Michael bjöd in till mer experimentellt skapande och ljud utanför ramar. Noise-musik och performance.
– Det är ett mer anarkistiskt tillvägagångsätt då man är fri från allt regelverk. I det hittade jag min egen plats där jag kunde vila i det mer obskyra.
Två olika världar som står i symbios i skapandet.

När Anna pratar om sina föräldrar är det med stor tacksamhet.
– De har en fantastisk inställning till konsten. Att den ska få vara personlig och fri.

Anna är uppvuxen i Haga i Göteborg där hon bodde med sin mamma och syster till dess att hon gick ut gymnasiet.
Efter två år på arkitektprogrammet på Chalmers lämnade hon Göteborg för Köpenhamn där hon studerade tryckkonst och musik på Konstakademin och blev kvar i sex år innan hon hittade tillbaka till västkusten.
– Jag är lidt dansk, säger hon på dialekt och skrattar.
– När jag lämnade Göteborg hade jag en ganska klaustrofobisk känsla i kroppen. Jag ville förnya mig själv och då är det bra att åka till en plats där ingen känner en. Det finns inga förväntningar eller idéer om vem du är eller vad du gör, säger hon.

Att hamna i fack eller kategoriseras är något Anna alltid ogillat. Redan under tiden på musikgymnasiet, Hvitfeldtska, var det många som hade svårt att placera henne i en genre. Det var så hon ville ha det för att inte fastna.
Av samma anledning håller hon sig i dag borta från att exploateras i media. Annars blir hon lätt ”bara” en mörkrets gudinna.
– Och det stämmer inte alls. Folk är rädda för mörker, så när man väl tar på det, romantiseras det. Jag ser inte mig själv som en mörk artist. Jag är en konstnär som försöker utforska olika områden i mig själv och min omgivning. Att skapa något ur ett mörker behöver inte vara negativt eller betyda att man identifierar sig själv som en mörkrets konstnär, säger hon och viker upp ärmarna på den stickade tröjan och fortsätter:

– Livet är alldeles för komplext för att något ska vara så enkelriktat, ingen känner mig tillräckligt väl för att veta vad jag egentligen är för något.

Ett möte med Anna är som att omges av en sprudlande, energisk och tillåtande känsla som står i kontrast till vad hon blottar i musicerandet: En råhet som skriker rakt in i själen. Att göra det som kvinna kräver mod.
– Det är lätt att identifiera sig med det blida porträttet som media gärna livnär sig på. Den snälla kvinnan, hon som aldrig trampar någon på tårna. Det är sällan något får vara fult eller extremt eller vulgärt.
– Det betyder inte att jag är bekväm med allting jag gör utan det innebär också en väldigt stor dos av rädsla och skam, säger Anna och sippar på teet som hon dricker istället för kaffe eftersom hon inför och under turnerandet går in i ett renlevnadsliv. Ingen alkohol, inget kaffe.
– Jag är perfektionist i min sång och vill klara topparna och botten. Alkoholen dödar min röst.

Stories for Ways and Means. Ett projekt där 30 låtskrivare tillsammans med konstnärer skapat en bok med barnberättelser. Bland de medverkande finns artister som Nick Cave, Bon Iver och Anna von Hausswolff som bidrog med en saga skriven tillsammans med sin syster Maria von Hausswolff.

I kontrast till senaste albumet växte det tidigare, The Miraculous, fram ur en mer konkret känsla – fascinationen till skogen. I skapandet arbetade hon med att förstå hur platsen påverkade henne och hur de stod i dialog till varandra.
– Naturen är den plats som känns mest logisk. Den ljuger inte och försöker inte pracka på mig en massa information. Den är stillsam, lugn och inspirerande i sin stolthet på något sätt.

Anna har stor släkt i skogarna i Östergötland; Opphem, Rimforsa och Kisa. Hon känner till myterna, träden och sjöarna.
– Miraculous kom till ur en av de skogarna, säger hon och tvekar lite innan hon fortsätter:
– Äsch, jag kan ju säga det: Kisa. Den är alltid min starka referenspunkt när jag behöver hitta tankarna.

I vintras skrev hon musiken till Gösta Berglings Saga som sattes upp på Stadsteatern. Senast i våras var hon med på en turné med En midsommarnattsdröm i Chicago komponerad av Mikael Karlsson. Dragningen till fantasin och sagorna ligger i att det fiktiva bjuder in till komplexa ämnen som annars kan vara svåra att prata om. Att det ger utrymme för ett bredare samtal. 

En verklig plats som är fylld av berättelser är kyrkogården. I Köpenhamn bodde Anna nära två kyrkogårdar där det både dracks vin och åts medhavd picknick på gräset mellan gravarna.
– Där är kyrkogården en levande plats och jag tycker att det kan vara kul att vandra runt och titta på familjegravar och se vilka datum människor dog. Man kan gissa sig fram till vem som var vem och ibland bli förbluffad över åren när det inte riktigt hänger ihop. Det skapar små berättelser.

I kyrkorna finns Annas instrument, orgeln.
Det var när hon satt hemma i sin lägenhet i Köpenhamn och spelade med orgelljudet på sin synt som hon föll för hur det lät. Samtidigt mindes hon den där festen i Göteborg när en man kom fram till henne och berättade att han byggde pipor till piporglar och att han trodde att instrumentet skulle passa Anna. ”Okej”, svarade hon och tog emot hans visitkort. Flera år senare letade hon fram det: Orgelmakaren Hans Bäcklund. De träffades i Göteborg och han visade henne mekaniken och ljuden. Första orgelmötet blev i Annedalskyrkan.
– Man kan aldrig förstå instrumentets styrka förrän man sitter vid konsolen. Kraften är chockerande och inspirerande för det finns så många ljudmöjligheter. Jag kände nästan att jag drunknade i början.

Vid detta möte spelade hon in sitt första orgelalbum, Ceremony.
I dag har hon spelat på tio unika orglar i världen. Hon talar om dem som små karaktärer. Favoriten stötte hon på under inspelningen av Dead Magic, orgeln i Birmingham Town Hall med sina nio tusen pipor.
– Det var som att stå i dialog med drottningen, säger hon och sträcker lite extra på sig.
– Den sjöng helt magiska ljud och var lätt att spela på trots sin komplicerade utformning. 

Att Anna gärna vistas på kyrkogårdar och i kyrkor innebär inte att hon är troende. Hon är agnostiker och har svårt att respektera kyrkan som institution med ”dess mörka historia som den aldrig tagit itu med”.
– Men om man bara ser kyrkan som ett spirituellt rum är det en mäktig plats. Det finns inte många platser dit människor kan gå för att reflektera över sin egen existens.

När Anna lämnar soffan på kaféet för att hämta mer tevatten reser sig en äldre man och lägger sin hand på hennes axel. Han står framåtlutad och pratar lågmält.
Mannen är pappa till en vän vars begravning hon sjöng på.
– Hans son var snowboardåkare i franska Chamonix och dog i en lavin för fem år sedan. Det var för jävligt. Jag har inte träffat pappan sedan begravningen. Han ville bara tacka mig, säger hon.

Anna von Hausswolff är rädd för att flyga, är rädd för döden.
– Det finns så himla mycket i livet, i allt som finns runt omkring mig. Men om min kropp inte finns kvar, hur ska jag kunna uppleva det då?
Rädslan för döden till trots sjunger hon på begravningar, vistas på kyrkogårdar och skriver om jordelivets avslut.

På Freddie Wadlings begravning framförde Anna von Hausswolff en låt hon skrev till Freddie och hans fru Bella, en dialog mellan de två. Framträdandet var något av det jobbigaste hon gjort.
– Jag är inte där för att skina eller för att folk ska se mig. Jag är där för att de ska se Freddie och jag vill presentera det på ett så perfekt sätt som möjligt så att folk kan vila i musiken, säger hon.

Det var genom sin pappa hon kom i kontakt med Freddie. Hon drömde om att skapa musik med honom men vågade aldrig fråga. För henne var han mycket bättre, lite som en gud.
– Ibland kan det få vara fint att låta någon vara det.
– Jag fick göra någonting för honom i alla fall, säger hon.

Vi lämnar Röda Sten och tar en promenad längs hamnen innan vi tjuvåker spårvagn från Majorna till Masthugget.
På en innergård på Tredje Långgatan försöker Anna slå in koden till porten men den öppnas inte. Hon tar upp mobilen för att dubbelkolla att siffrorna är rätt.

Till slut kommer vi in och avslutar intervjun på studion Music A Matic som producenten Henryk Lipp haft sedan 1984. Här har artister som Freddie Wadling, Sahara Hotnights och Thåström huserat genom åren. Annas första skiva Singing From the Grave spelades in här. Albumet är en hyllning till hennes bortgångne morfar.
– Hej spöket, säger Henryk när Anna kliver in genom dörren.

I den enorma våningen är kreativiteten närvarande som om den är något man andas.

Minimalism och vita väggar lyser med sin frånvaro. Här finns saker överallt. På väggarna hänger konst, bredvid ett piano ligger högvis med böcker som ser ut att falla närsomhelst och mitt bland alla instrument står en skyltdocka med 50-talsglasögon.

I det så kallade relaxrummet lutar sig Anna tillbaka på soffan och rättar till ett av sina två halsband. Ena stenen är svart. Den andra likaså men i den sitter små diamanter placerade som vågor genom svärtan, strimmor av ljus i mörkret.
Precis som i Anna von Hausswolffs värld.


ANNA VON HAUSSWOLLF
Ålder: 31
Bor: Göteborg
Gör: Turnerar med Dead Magic  Sverigespelningar: Way Out West och Malmöfestivalen
von Hausswolff:
”Vi var tyskar som adlades i Sverige”

10
1. kaffe  /  te
2. skog /  hav
3. burrata  /  prästost
4. Marmorkirken  / Annedalskyrkan
5. katt  /  hund
6. bok  /  podd
7. höst  /  vår
8. pyjamas  /  naken
9. rött kött  /  fisk
10. snus  /  cigg

 

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

Marcus Eriksson gick på gymnasiet när hans mörka tankar kom. Sju år senare tar hans pappa Conny sitt liv.

Marcus Eriksson gick i tvåan på fotbollsgymnasiet när de mörka tankarna kom. Han förstod inte vad som hände, hade inga verktyg att hantera sina känslor.
– Jag trodde att jag höll på att bli galen. Men farsan fick
mig att söka hjälp.
Sju år senare tog Marcus pappa Conny sitt eget liv.

På fotbollsgymnasiet i Degerfors fanns nästan ingen kunskap om psykisk ohälsa. Känslor var inget man pratade om och de coolaste och tuffaste grabbarna var förebilder. När en tjej i Marcus bekantskapskrets tog livet av sig började han må dåligt och kände sig otroligt ensam, trodde inte att någon någonsin hade känt sig som han gjorde.

Men Marcus signalerade och pappa Conny såg och sa: ”Imorgon går du till kuratorn. Om inte så följer jag med dig nästa dag, det är inget att skämmas över”.
– Men att gå dit…över skolgården …alla visste vart jag var på väg.

Marcus fick hjälp med att sortera sina tankar och känslor. Det fanns mycket att börja bearbeta, hans mamma blev svårt sjuk när han bara var nio år och han växte upp tätt tillsammans med sin pappa.
– Det är uppenbart att farsan såg och visste vad han pratade om. Det räddade mig.

Psykisk ohälsa bland unga ökar. Drastiskt. Siffror från Socialstyrelsen visar att dubbelt så många barn lider av psykisk ohälsa idag jämfört med tio år sedan. Rapporten ”Utvecklingen av psykisk ohälsa bland barn och unga” som publicerades i november 2017 är en oroande läsning. 190 000 barn och unga har någon form av psykisk ohälsa. Mest drabbade är unga kvinnor i åldern 18–24 år. Totalt motsvarar det cirka tio procent av alla unga och 15 procent av unga kvinnor.
Huvudorsaken: Depressioner och olika typer av ångestsyndrom.
Socialstyrelsen menar att den psykiska ohälsan kommer att fortsätta öka åtminstone en tid framöver eftersom nya sjukdomsfall blir långvariga. Den här gruppen ligger också i riskzonen för självmord och självmordsförsök. Liksom den grupp som kallas efterlevande, de som är kvar när någon nära tagit sitt liv.

Marcus Eriksson är 33 år och jobbar som ungdomsansvarig, ”världens drömjobb”, i Riksförbundet Spes, Suicidprevention och efterlevandes stöd. Från ett litet kontorsrum, som han delar med Suicidprevention i väst, stöttar han ideella kraftersom bland annat håller igång stödgrupper från Norrbotten till Skåne. Föreningen har funnits i 31 år.
Gång på gång under intervjun återkommer Marcus till tabun kring psykisk ohälsa och självmord. Kaffet kallnar och hans macka med ost blir liggande på tallriken, trots att han inte ätit frukost. Stigmat måste bort.
– Det är normalt att må dåligt ibland, en del av livet. Vi måste prata om det, våga fråga och be om hjälp. Varje år tar 1 500 människor livet av sig, det är 28 per vecka, fyra personer varje dag.

Några dagar innan vårt möte har han, tillsammans med en rad andra föreningar som jobbar med att motverka psykisk ohälsa och självmord, träffat den ansvarige ministern Annika Strandhäll (S).
– Även där finns okunskap, som överallt i samhället. Men hon lyssnade verkligen och ville veta mer om oss.

Tack vare ett bidrag på en miljon kronor från Folkhälsomyndigheten kunde Spes anställa Marcus och en ytterligare person under 2017. De föreningar som jobbar ideellt mot psykisk ohälsa och mot självmord delade förra året på 15 miljoner. Arbetet från makthavarna med att förhindra självmord och ta hand om de som blir kvar, är extremt bristfälligt i Sverige, tycker Marcus. 2004 räknade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ut att ett självmord kostar samhället nära 19 miljoner. 

– Fattar du hur mycket vi ideella organisationer spar pengar åt staten med vårt arbete? Det är inte rimligt att den ideella sektorn, som vi inom Spes, ska stå för nästan allt stöd till de efterlevande i hela landet, även Svenska kyrkan erbjuder stöd på vissa orter, säger han.

Marcus Eriksson har inte bara erfarenhet av egen psykiska ohälsa, han är också en av dem som kallas efterlevande.

I februari 2010 var han 25 år och ute på en långresa tillsammans med sin dåvarande flickvän. De hade kommit till Thailand, det var kväll och de satt och åt middag på ön Koh Samui. Då ringde Marcus bror Roberth. ”Pappa är död”, han hade tagit sitt liv inne på sjukhuset där han var inlagd.
Innan Marcus gav sig ut på sin resa hade de firat jul tillsammans och sagt hej då till varandra på juldagen. Marcus kände att det var något som inte stämde. Marcus bror Roberth mejlade till Marcus och berättade att pappa Conny inte mådde bra och att han hade sökt hjälp.
– Vi hade bestämda tider när vi skypade med varandra. Sista gången var det min faster som svarade, farsan var bara i bakgrunden. Då bodde han hos henne och hennes man, han var så rädd för att göra sig själv illa. Han dolde hur han mådde, tills det inte gick längre.

Trots att Conny blev inlagd ville han inte att Marcus skulle resa hem. 
Hade Marcus förstått hur illa det var, hade han rest hem. Minnena från kvällen när Marcus fick telefonsamtalet är suddiga, han minns att han gick runt, runt på en parkeringsplats. Sedan är det blankt.
Det faktum att Conny kunde ta sitt liv inne på sjukhuset väcker frågor.

Är du arg på sjukvården?
– Nej, jag tänker så här: I korridoren bredvid vårdas cancerpatienter som också dör. Blir man förbannad på personalen då? Nej, de får rosor som tack för god omvårdnad. Jag har själv jobbat inom psykiatrin, jag vet hur svårt det är och hur lite resurser som skjuts till.

Bristande resurser är ett bevis på både okunskap och stigmatisering, menar Marcus. Att må dåligt är ett tillstånd som kan få dödlig utgång. Ett brutet ben – det ser man. Men psykisk ohälsa är mer komplext.

Men sjukvården har väl ett ansvar?
– Vården är ojämlik. Den somatiska vården har mer resurser än den psykiatriska. Att vara förbannad på personalen förändrar ingenting. Det är en politisk fråga. En fördelningspolitisk fråga för makthavarna.

När Marcus, tillsammans med sin bror, besökte begravningsbyrån för att bestämma hur pappans dödsannons skulle se ut, såg han att det gick att skänka pengar till föreningen Spes. ”Men då förstår man ju att han tog livet av sig”, sa någon.
– Ja, och det är inget problem. Problemet är att vi sopar psykisk ohälsa under mattan, säger Marcus.

Ingen väljer att ta sitt eget liv, understryker han.
– Det är samma sak som att säga att man väljer sin egen psykiska ohälsa, säger Marcus.

Och det är där man måste börja, menar han. Att våga prata om att man mår dåligt, göra tillståndet normalt – inte onormalt. Bekänna sårbarhet och osäkerhet, ångest och oro. Allt finns ju där, det tillhör livet. En stor del av problemet skulle man komma åt om barn och unga fick kunskap om detta i skolan. Men återigen– det är en politisk fråga.
– Man tar sitt liv för att man inte ser någon annan utväg. Vi måste visa andra alternativ, våga prata och fråga: har du självmordstankar? Visa att det finns hjälp.

Män står för två tredjedelar av alla självmord i Sverige, i åldersgruppen 15 – 44 år är det den vanligaste dödsorsaken. Männen tar sina liv medan kvinnorna är överrepresenterade när det gäller självmordsförsök.
I dag pågår en debatt om att vården är ojämlik, att den är utformad för kvinnor och att männen inte känner sig lyssnade på, att deras psykiska hälsa har andra uttryck som personalen inom vården missar. I kölvattnet av artisten Tim Berglings (Avicii) självmord i april i år har även ett offentligt samtal startats om mäns psykiska hälsa – och svårigheterna att prata om det. Ett självmord väcker många känslor, som skam, ilska och skuld.
– Vi har ett gyllene tillfälle att göra något bra av hans död. Fråga oss själva: Hur kommer det sig att man kan älska någon över allt annat men ändå inte våga närma oss någon som mår så dåligt, säger Marcus.

Sökandet efter en syndabock, som i skriverierna efter Aviciis död har handlat om producenten, vännerna, bolagsmänniskorna, är kontraproduktivt. För Marcus är det tydligt: Vännerna visste inte hur de skulle göra för att hjälpa Tim, de hade inga verktyg, inte kunskapen. Ingen pratar om att han kanske aldrig hade varit den superstjärna han var utan sin producent. Man kan konstatera att han levde i en väldigt osund värld.
– Samtidigt finns ett eget ansvar, det finns tillfällen man kan berätta om, men tabut och stigmatisering hindar många. Signalera en gång för mycket! Och den som lyssnar måste förstå att personen sitter på mycket information som gör att vi kan hjälpa, säger Marcus.

Själv har han gått i terapi många gånger i sitt liv, deltagit i olika stödgrupper och fått hjälp inom psykiatrin. Pappa Conny däremot bar på en skam över att han mådde dåligt. Han tryckte undan sin känslighet och sitt mörker.
– En man i hans generation skulle vara stark och cool. Det var inte han och just därför var han så underbar. Som kille ska du skrika könsord, ha en tuff yta och inte banga för att ta några öl. Det ses inte som en styrka att visa känslor. Det måste vi ändra på.

Är du rädd för att du själv ska ta ditt liv?
– Nej, men jag är rädd för att det ska bli så mörkt igen. Men i dag vet jag hur och var jag kan få hjälp. Det är jag inte rädd för.

 

FÄRRE DÖR I TRAFIKEN 
Antal döda i självmord 2016: 1 100 (fastställda) + 400 (misstanke om självmord) =cirka 1 500 personer

Antal döda i trafiken 2016: 263 personer

NÅGRA ÅRTAL
1864 Självmord är inte längre olagligt i Sverige.

1908 Svenska kyrkan upphäver föreskriften om att självmördare ska begravas ”i stillhet”, utan klockringning och på en avskild plats. Tidigare skulle självmördare inte begravas i vigd jord, precis som kriminella.

2008 Regeringen fastställer en nollvision om självmord.

10 SEPTEMBER
Internationella suicid-preventiva dagen. 2003 beslutade bland andra WHO att uppmärksamma självmorden.
I Sverige och runt om i världen anordnas olika event.

PODDTIPS
Inferno podcast Ullakarin Nyberg, psykiater och suicidforskare, möter en gäst som berättar sin historia. Tillsammans försöker de förstå vad som hände och hur vägen ur mörkret såg ut.

Sinnessjukt Christian Dahlström poddar om psykisk ohälsa, depression, ångest, social fobi, panikångest. Författare till böckerna ”Kalla mig galen” och ”Panikångest och depression”.

Ångestpodden Tar upp tankar och funderingar som många tänkt men inte pratar om högt. Drivs av Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg.

VILL DU PRATA?
Hjälplinjen, 0771-22 00 60 1177.se/hjalplinjen

Jourhavande medmänniska, 08-702 16 80.

Jourhavande präst nås via 112.

Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 90101

Spes telefonjour 08-34 58 73, alla kvällar 19.00 – 22.00, mer info: spes.sewww.suicidezero.se

MYTER OM SJÄLVMORD – MARCUS KOMMENTERAR:

Väck inte den björn som sover.

”Björnen är redan är vaken och vill inget hellre än att prata om det den tänker på”

Det går inte att hindra den som bestämt sig.
”Forskning visar att man ofta är ambivalent in i det sista, det finns mycket vi kan göra. Våga fråga om personen har tankar på att ta sitt liv, hjälp till att söka hjälp.”

Anhöriga vill inte att man pratar om det.
”Det blir ofta tyst kring den anhörige. Men du behöver inte säga någonting. Vi människor vill ofta komma med färdiga lösningar. Var bara där. Gå inte över till andra sidan gatan, ge personen en kram och bekräfta att du förstår det är jobbigt”.

Ett konto, #intebaraensiffra, på Instagram visar människor som tagit sina liv. Bilderna har anhöriga skickat in. Kontot drivs av Spes och är Marcus Erikssons idé.