Posted by & filed under Nytt nummer.

“Jag är här på lånad tid”, säger Juha Mulari, som trots fulltecknad turnésommar inte vågar lita på att lyckan har vänt. I Faktum #152 berättar han om hur han hamnade på kåken på grund av Orup och om sitt livs värsta dag när han i självförsvar knivskar en man till döds. Möt de som vågat sätta saxen i det allra heligaste. ”Nu blir det inga barn gjorda” säger Mikael Nilsson i vårt reportage om manlig sterilisering. Äntligen hemma. Viktor Salmberg bodde i rätt stad. Tack vare en borgensförbindelse kunde han flytta hemifrån. Dessutom: Nördarna bakom Retrospelsmässan, dockteater för vuxna, fotboll för ensamkommande flyktingbarn och Susanna Alakoski om anhörigsorg. Nummer #152 hittar du på gatan hos din närmsta Faktumförsäjare. Ut och köp, vi ses på stan!

Posted by & filed under Pressmeddelande.

PRESSMEDDELANDE                          2105-04-22

Det saknas något viktigt

 

En cykel utan hjul, ett koppel utan hund och en blomkruka utan blomma.
Det saknas något viktigt.
Tidningen Faktum ska vara den sista pusselbiten för Sveriges mediebyråer.
– Vi vill få bort fördomarna om vår läsekrets, säger VD Åse Henell.

Tidningen Faktum, Götalands gatutidning, väcker i veckan stor uppmärksamhet hos ett antal stora, svenska mediebyråer med sin gerillakampanj Det saknas något viktigt! Utanför fyra utvalda mediabyråers kontor finns i dag bland annat en cykel utan hjul, en tidning utan sidor och ett koppel utan hund och i brevlådan hos utvalda mediabyråer och marknadschefer damp det igår ner ett pussel med en saknad bit.

– Vi uppmärksammar Tidningen Faktums kraft, spridning och läsarskara. Att tidningen borde vara en naturlig pusselbit i mediebyråernas marknadsmix, sägerChristopher Ahlström, varumärkesstrateg på Invinn, som tillsammans med Faktum skapat kampanjen.

Tidningen Faktum går mot strömmen för tryckta medier och ökar ständigt sin upplaga. Läsarundersökningar visar att tidningen köps för sitt innehåll och inte för den goda sakens skull. Trots detta finns det en fördom om att tidningens läsare är annorlunda mot andra magasins, något som hittills gjort det svårare för Faktum att sälja annonser.

– Våra 133 000 läsare är välutbildade och medvetna stadsbor. De gillar kultur, resor och mat och läser oss för våra vassa personporträtt och prisbelönta gräv. En perfekt målgrupp för väldigt många annonsörer, säger Åse Henell, VD på tidningen Faktum. 

Utskicket följs dagen efter upp med den saknade pusselbiten tillsammans med en förklarande text med det övergripande budskapet ”Det saknas något viktigt i er mediemix”.  

För frågor och ytterligare information kontakta:


Åse Henell, VD för Faktum: 0760-070618
Christopher Ahlström, Varumärkesstrateg Invinn: 070-845 71 21

Posted by & filed under Profilintervju.

Ingvar Oldsberg X 2. Bingolottos programledare står intill sin avbild utanför tevestudion nära Gamlestadstorget i Göteborg.

I 30 år har han varit Sveriges svar på David Letterman. Och till slut har han nu hunnit ikapp sitt öde. Äntligen kan han ropa bingo. Faktum försöker fånga Göteborgs mest gäckande skugga. Oldsberg om faderskap, tur och olyckor.

Glasögonen åker av. Och vänsterskalmen in i mungipan, i rät vinkel mot ett ”million dollar smile”. Ingvar Oldsberg sitter bakom sitt lettermanska skrivbord, vars front och sidor är täckta av massivt trä ner till golvet. Det lika gäckande som förföriska leende han avfyrar åt sändningsproducenten Mats Stålsjös håll är Oldsbergs massförstörelsevapen. Det ingjuter en känsla av charmerande labilitet. Mats har vänt sig till det vandrande uppslagsverket med en språkfråga.

– Heter det bingot eller bingon? Jag brukar säga bingot.

Ingvar Oldsberg reser sig mycket sakta upp ur stolen. Med sina 1,86 är han längre än vad man tror – att döma av hans uppenbarelse i teverutan. Men det märks att han inte är precis purung. Han har svårt med högerknät. Undslipper sig en pust innan han åter fixerar producenten med sitt vänliga grin.

– Jahajaja, kluckar han.

Så vänder han sig mot oss.

– Vad vill ni göra? Det är inte så länge jag kan vara med er. Jag måste in i sminket och sen låser jag in mig i logen. Där kommer ingen in. Sen är det sändning. ”I can’t be with you all the time”, så att säga.

Och så ett miljondollarsmajl på det.

Så har det hållit på. Jakten på den gäckande Oldsberg. Han är inte helt lätt att göra upp tider med, låter oss gärna förstå att han har många bollar i luften. Ibland går det fram många signaler när man ringer. Ibland låter det som att han lägger på utan att svara. Men bara en gång hamnar jag hos telefonsvararen: ”Ord skapar meningar, lämna en mening med ord och mening i. Det här är Ingvar Oldsberg.”

Det här är gåtan Ingvar Oldsberg. Det kryptiska oraklet av köksbordsbildning. En paradox, inte av det postmoderna snit- tet, utan av den gamla skolan. Han har, som kanske enda kändis, sitt nummer lista hos Eniro och lyfter oftast på luren. Är ute och ränner på stan och hälsar glatt på främlingar, men släpper ändå inte riktigt in en. Känns inte alltid helt närvarande.

Han beskriver målande och länge trevliga minnen från förr, men är mer kortfattad kring minnen som bränns. Framställs av många som stött på honom – i yrkeslivet eller på krogen – som en makalöst trevlig prick. Medan vissa hävdar raka motsatsen. ”En skam för manligheten”, har till exempel Jan Guillou sagt. Varför? Guillou vill inte utveckla och Oldsberg säger sig inte ha någon aning om vad det hårda omdömet kan bero på. Vill inte ens gissa.

– Har Guillou problem med mig så är det hans problem.

Vill till TV4

I köket bakom Bingolottostudion står Morgan Karlsson och Ola-Conny Wallgren – kända från Ullared och spinoffserien En stark resa. De är kvällens huvudgäster. Ingvar är inne i sin loge. Där ingen kommer in.

– Jag njuter av det här, fast det är jobb. Föräldrarna har spelat Bingolotto förut, säger Morgan.

Han berättar för alla som vill lyssna – och det vill alla – om sin kamp mot vikten.

– Jag har gått ner åtta kilo. Jag vägde 98 förut. Men magen är kvar, den vill inte ge med sig. Fast jag har simmat, gått och ändrat kost.

– Magen tar längst tid, tröstar en tant.

Men Morgan verkar ändå rätt oberörd av sina numera 90 pannor. När allt kommer omkring ska han ju få vara med i Bingolotto. Även om han emellanåt kanske försöker spela lite klädsamt blasé.

– Ingvar har handplockat oss. När jag är så känd som jag är spelar det ingen roll om man blir mer känd.

Den uppsluppna stämningen flyttar tillbaka till den 1 100 kvadratmeter stora studion, inredd som en blandning av casino, bibliotek och jaktstuga. Troféer, lyckohjul och bokhyllor på väggarna, en popcornmaskin vid Ingvars sida.

Hans dotter Viktoria Oldsberg, 25, konkurrerar om att fylla karismakvoten. Två färgklickar och energiknippen i varsin ände av åldersskalan. Det är första gången far och dotter jobbar tillsammans. Men Viktoria är ingen novis i tevebranschen. Hon har stått i kulisserna i flera av Filip Hammars och Fredrik Wikingssons produktioner, jobbat med TV3-programmet 69 saker du vill veta om sex och Hasselhoff – en svensk talkshow.

Nu bokar hon huvudgästerna, sköter researchen och rycker in som inslagsreporter i Bingolotto. Något av en främmande fågel i studion med sin orangea tröja med trycket ”STOCKHOLM – BERLIN” och en svart hatt över det blonda hårsvallet.

– Det funkar bra att jobba med pappa. Vi är väldigt lika. Har samma tänk och samma leverne. Och det är fantastiskt för mig med all kunskap han kan lära ut, men bra för honom också med ungt blod. Jag kan bidra med hur man når ut i sociala medier till exempel, säger Viktoria.

Lite udda, tänker man, att en ung tjej som surfat i Australien och gjort hipsterteve i Stockholm numera är bingovärdinna.

– Jag har aldrig spelat Bingolotto med pappa, men jag sålde en hel del lotter när jag spelade handboll på Lokets tid. Det här formatet är en utmaning. Vi vill få in det i TV4 igen, det känns kul att ha drömmen om att det kan bli så.

Är det en rimlig dröm för en 25-åring i hatt och superurbant tryck på tröjan?

– Hade jag inte jobbat hade jag suttit hemma och tittat. Det

är ganska mycket söndagsångest sista dagen på veckan annars. Men så är det ju inte nu.

Dottern Viktoria Oldsberg hjälper - i egenskap av producent - sin pappa bakom kulisserna. Alexander Lukas

Ingvar ser belåten ut bakom sitt skrivbord. Det går bra nu.
– Vi säljer fler lotter i dag än 2007 när Bingolotto gick i TV4, säger han.

I Bingolottostudion trampar ingen i hamsterhjulet. Här är tillvaron ett lyckohjul. Det här sammanhanget är Ingvar Oldsbergs gebit. Inte bara för att han var påtänkt för rollen redan innan Leif ”Loket” Olsson fick jobbet 1998.

– Jag hade skrivit på kontraktet redan. Jag sa det till Loket: ”Jag fick pengarna, du fick programmet. Vi kör på det konceptet framöver också, tycker jag.” Loket blev inte glad.

Tevekollegan Fredrik Belfrage har i SvD beskrivit Oldsberg som en karaktär som har stor, kanske lite väl stor, aptit på livet.

– När han skojar så skojar han ordentligt. När han kör bil ligger han på gränsen. När han äter så äter han fort. När han dricker blir det gränsfall. Nästan lite glupsk på allt. Han är inget flockdjur utan går sina egna vägar.

Ingvar spelar inte själv, vare sig på lotto eller kort.

– Bara fotboll och sånt.

Han känns annars som en given hasardspelare. En turgubbe.

– Ja, jag är nog lite Alexander Lukas, skrattar han när vi till slut lyckats få till en intervjutid i lugn och ro på Ingvars stamhak Chez Amis på Vasaplatsen i Göteborg, i samma port som han har sin bostad.

Och kanske spelar han inte roulett, men han gamblar med livet.

I slutet på augusti var han ute och körde med sin Alfa Romeo på vägen mellan Borås och Göteborg. I höjd med Berte kvarn small det plötsligt i motorn just som han var i färd med att köra om en långtradare.

– Det blev alldeles vitt i bilen. Som Lützendimma. Jag kom ut, satte upp en varningstriangel och ringde direkt till Alfa Romeo och beställde en ny bil. Det är rätt konstigt egentligen. Sen ringde jag bärgaren.

Oldsberg har tur när han spelar. Men otur i kärlek. Eller förresten är det nog snarare omgivningen som har otur. Sonen Staffan har sagt att pappa inte var hemma mycket under barndomen och att deras relation är bättre i vuxen ålder.

– Saken är den att jag var borta så mycket att det kanske inte var en relation. Laila fick klä skott.

Första hustrun Laila var först med att bli utsatt för karriärkonkurrens. Efter några framgångsrika radioinslag blev Oldsberg uppkallad till tevehuset i Stockholm och fick träffa Lennart Hyland.

– Hoho, välkommen ”Oldsbom”! Här har du något att lära, sa mannen som på den tiden personifierade svensk teve.

– Ja, du ”Hyfjell”, det här kan jag redan, svarade Oldsberg.

Han gifte om sig med krögardottern Monica från Ystad under fotbolls-VM i Spanien 1982. Där fick de invänta en hindersprövning i en vecka på hotellet.

– Min producent Lennart Hjelbe kom in på rummet varje dag och frågade om det var badbyxor eller bröllopsklänning i dag?

När de till slut kunde vigas på svenska ambassaden i Madrid, en dag innan Monica skulle åka hem, tog Ingvar med sin brud på bröllopslunch – på McDonalds.

– Vi var finklädda och jag höll en vissnande brudbukett i handen. Har man sysslat med mat hela livet känns det lite fattigt med McDonalds. Men jag var kär. Så jag åt en hamburgare i 40 graders värme och blev ordentligt magsjuk. På bröllopsmiddagen fick jag smita ut så fort det serverades en ny rätt, säger Monica Oldsberg.

Bingolotto har fått en nytändning med Ingvar i programledarrollen.Svenskstad i USA

Det andra äktenskapet höll fram till 1984. Två år senare bröt han upp även yrkesmässigt. Eller försökte åtminstone.

– Jag gick upp till Steen Priwin, som var en fantastisk redaktionschef på SVT Göteborg och som hjälpte mig oerhört mycket. Jag sa att jag var trött på ingenmanslandet, konferenserna och modulerna som alla satt i. Det var långa vägar till beslut.

Oldsberg sa upp sig och flyttade in i en etta på Föreningsgatan.

– Sen insåg jag att jag inte hade pengar till hyran. Då ringde Steen och sa ”jag förstår var du menar”. Han erbjöd mig ett kontrakt som programledare, ”men du behöver inte vara här”. Jag fick vara ute på stan och träffa dem jag behövde.

Tur igen. Oldsberg har förstås också några smärre katastrofer på sitt cv. Men även de kan, med lite perspektiv, betraktas som framgångssagor. När yngsta dottern var sex månader tog han med Viktoria och hennes mamma Gunilla till USA. I den kaliforniska svenskstaden Kingsburg med 17 kyrkor och 7 000 invånare spontanköpte han ett hus och försökte locka dit västsvenska företag.

– Jag lyckades få dit ett och ett halvt. Triumfglass och en dam från Värmland som hade en syateljé.

I vart fall fick minstingen Viktoria mer närkontakt med sin pappa än de äldre syskonen. Men pappa hade förstås många andra bollar i luften även under hennes uppväxt. Det sista stora hobbyprojektet blev Oldsbeach – ett konstgjort strandparadis i Mölndal där man kan sola i 30 graders värme året runt.

– Jag läste att Volvo hade en lampa som gjorde att de här i Sverige kunde testa bilarna för det solljus i alla länder de ex- porterar till, till exempel Nya Zeeland! Lamporna värmde precis som UV-strålar. Lampor som gör dig brun, men är ofarliga!

Tillsammans med en uppfinnare från Vänersborg satte Oldsberg spaden i jorden och skapade en tropisk playa. Men efter några år gick det inte ihop längre.

– Jag är inte affärsman nog att knyta ihop säcken. Jag har fler idéer än vad jag lyckats förverkliga.

Men Ingvar har aldrig låtit sig bekommas av misslyckanden.

– Jag ser inte problem för nedgången är en förutsättning för framgång. Jag har nog aldrig tagit åt mig av världsliga saker.

För full för flyget

Den enda motgång som verkligen tycks ha gjort intryck på honom är cancern. Två gånger har den förmörkat Oldsbergs liv.

– Min bror Peter dog 1990. Vi växte upp tillsammans i Mölnlycke under väldigt bra omständigheter. Och vi var alltid polare. Alltid ”on speaking terms”. Det var en väsentlig del av mig själv som gick bort.

I början på 2011 drabbades Ingvar själv av kräftan. På Östra sjukhuset i Göteborg upptäckte man den inte trots att Ingvar var inne med ”en kula i baken” flera gånger.

– Det gör mig så förbannad att äldre människor, som går till doktorn med hatten i hand och bugar och finner sig, får stå ut med sånt här. Jag kan ju tala för mig. Jag gick till Carlanderska på eget initiativ och kollade upp till slut.

På betydligt mindre allvar tar Ingvar de rykten om osunda alkoholvanor som förföljt honom genom åren. Som när han inte fick kliva på ett flygplan för att han var för rund under fötterna.

– Nächstes Flug, sa de på Austrian Airlines, haha.

Han har blivit gripen av polis och på Orust där han har ett hus sägs det att när man ser en tom taxi sent på natten komma körande är det Oldsberg som ligger i baksätet.

– Det är som med fruar och skilsmässor. Jag betraktar det som en del av mitt liv. Konstigare är det inte. Det finns större grejer, rent filosofiskt.

Numera dricker han på sin höjd ett glas sangria när han är ute med kärleken, Maria.

– Visst har det blivit för trevligt helt plötsligt ibland. Men jag har aldrig känt driften att fortsätta nästa dag. Och Sturm-und-Drang-åren ligger långt bakom mig. Det var upp till att jag var fyrtio år, någonting.

Så fyrar han av sitt miljondollarsleende. Som att han tänker ”nächstes Flug”. ”I can’t be with you all the time.” Det där är bara värdsligt. Rappa på.

När vi avslutat intervjun nästan på utsatt tid och jag hunnit bort till min cykel springer Oldsberg ikapp mig som om det gamla knäet plötsligt tillhörde en 22-åring.

– Du, en sak till. Det där med alkoholen. Det kan vara liten skillnad mellan succé och fiasko. Vi tar så mycket för givet, men det är ingen garanti. Det kan också vara lika liten skillnad att komma tillbaka.

Fullt ös i Bingolottostudion.

Har du själv upplevt dig balansera på den tunna röda linjen?

– Nej, det har jag inte. Men å andra sidan: det kanske man inte känner. Min livsinställning är ju positiv. Jag har haft turen att jobba med det jag tycker om. Arbete är också en förutsättning för att klara sig. Är man arbetslös är det inte konstigt att det kan gå fel. Många av oss skulle kunna sitta där som tiggare. Vi får inte döma.

Han kluckar fram sitt karakteristiska skratt. Det porlar självmedvetet, inte dömande.

 

Bingo för Oldsberg

Sedan Ingvar Oldsberg tog över Bingolotto i augusti 2014 har programmet hittills snittat närmare 270 000 tusen tittare jämfört med 220 000 i fjol. En uppgång på 23 procent.
Lottförsäljningen har ökat med 33 procent sedan förra hösten.

Bingolotto uppskattas dra in 130 miljoner kronor under hela verksamhetsåret, eller cirka tre miljoner i veckan. Det gör att de har råd att avstå från reklamavbrott.
Dessutom har Ingvar fått igenom sitt krav att förlänga programmet med 45 minuter.

 

oldsberg1 

Posted by & filed under Nyheter.

Aaron Israelson intervjuades i GP om Faktums succéjournalistik julen 2013.

Efter fyra succéår slutar Faktums chefredaktör för nya gatutidningsäventyr i Rumänien. I höst ska han undersöka möjligheterna att starta en gatutidning som kan bidra till försörjningen för fattiga romer i deras hemland. Här skriver Aaron om tiden på Faktum och framtiden.

”Det är så jävla skönt att kunna sluta med flaggan i topp”, sa Ebbot Lundberg när Soundtrack Of Our Lives till slut packade ihop gitarrfodralen och trumsetet för gott 2012.

Det är nog en inte helt enkel konst det där – att ”sluta på topp”.

Borde till exempel Soundtrack i själva verket kanske ha lagt ner efter albumet Behind the Music 2001? Eller till och med redan 1991?

När stod deras stjärna som högst? Sådant kan man ibland se först långt i efterhand. Eller så får man aldrig veta. I värsta fall förblir himlavalvet alldeles mörkt.

När jag, för min egen del, ser tillbaka på mina snart fyra år som chefredaktör på Faktum hade det där mest stjärnklara tillfället kunnat vara lite när som helst.

Och det skriver jag inte för att låta kaxig.

Tvärtom vill jag lova att Faktums framgångssaga under de senaste åren är resultatet av många människors hårda arbete. Jag har begåvats med – bokstavligt talat – helt enastående kollegor: Josephine Freje, Anna Wallenlind Nuvunga, Mario Prhat, Kajsa Bergström, Henrik Björck Wigartz, Maria Dahmén, Ina Lundström, Gustaf Rönneklev och Åse Henell för att bara nämna några.

Så har vi haft osannolikt mycket tur.

Men det har varit ett triumftåg, det är svårt att hävda något annat.

I mitt första nummer av Faktum fick jag en exklusiv intervju med Camilla Henemark, ett år efter avslöjandet som fick kungen att vilja vända blad. Intervjun tog sig in på Expressens löpsedel och rewritevägen ända bort till Finland och Tyskland. Dessutom ställde vi till med skandal i sprutbytesfrågan med kontroversiell bildsättning av ett starkt grävjobb signerat Aron Flam.  

Plötsligt inför mitt nummer två fanns Faktum även i Skåne och det firade vi med att sätta Lars Vilks på omslaget, med den kusligt ödesmättade frågan ”Hur länge lever Lars?”, orden vilande över hans berömda yxa.

Många av våra profilintervjuer under de här fyra åren har väckt debatt och blivit återgivna i andra medier. Jonas Gardell som rev upp en lång fejd på DN Kultur efter att han i Faktum pratat om att Eva Dahlgren och Efva Attling hade skolkat från kampen och att ”inga lesbiska dog i aids”. Mytomanen Håkan Hellström. Anne Lundberg om sin svårt alkoholiserade far. Den ”rehabiliterade leninisten” Laleh. Superdivan Ruth Vega Fernandez. Hiphopstajlade Lill-Babs. Sviniga Ken Ring. Carolina Klüft som Gollum. Svåra The Knife. Anna Mannheimer i sorg.

Sen har vi förstås grävt och rotat i orättvisor. Långt innan någon regering kom på tanken att skära i rot-avdragen avslöjade vi det omfattande fusket i rot-träsket. Vi lyckades som första medium dra brallorna av teveterapeuten, bedragaren och manipulatören Jonas Gåde, utan att bli fällda av PO eller PON. Vi har granskat psykiatrin och matsvindlare.

Vi fick Göteborgs stad att darra när de två år i rad hamnade sist i Faktumindex – ett mått över utanförskapet i några av landets största kommuner – och det blev världsnyhet via BBC.

Reportage om svenskarna som tigger i Spanien, om den rumänske tiggaren i Sverige som vann på lotto, eller offer för så kallad hederskultur som hamnar i hemlöshet, och avslöjanden om Waldorfskolor, har fått stor spridning.

Dessutom har vi synts med kampanjer som Kändisar på stan, där Janne Josefsson och Amanda Ooms med flera vikarierat för Faktumförsäljarna. Belönats med Guldägg för Faktum Hotels. Hyrt ut barberare på Way out West. Med Faktumgalan har vi två gånger gett gatan en gala och prisat många av dem som bryter utanförskap.

Tack vare allt detta har vi själva blivit bättre på att bryta utanförskap. Vi hjälper dubbelt så många Faktumförsäljare till jobb och säljer dubbelt så många tidningar i dag jämfört med för fyra år sedan.

Med en fördubbling i Orvesto- och TS-siffror är Faktum numera största tidskriften i kategorin Samhälle. Och vi har, i dessa tidningsdödens dagar nästan en smula makabert, beskrivits som ”tidningen som går mot strömmen”.

Den nyligen genomförda läsarundersökningen ger oss toppbetyg.

Så när var mitt Soundtrack moment? Eller är det nu?

Att tidpunkten inträffar kort efter att Faktum vunnit två nomineringar och en Guldspade får nog mest ses som en tillfällighet. Liksom att den infaller efter en skur av uppskakande förflyttningar av de tunga pjäserna i medie-Göteborg.

Låt oss snarare kalla det dramaturgisk inramning.

Anledningen är delvis mer trivial än så. När jag satt i min anställningsintervju våren 2011 frågade styrelsen hur länge jag tänkte stanna. Jag sa som det var: fyra år och då ska jag ha uppnått målen. Det har jag gjort nu.

Vi är dubbelt så stora, Faktum fått genomslag på riksplan och har en betydligt starkare position i Göteborg. Vi har etablerat oss i många fler städer.

Jag har, som en annan nyligen avhoppad chefredaktör gjort med en av våra göteborgskonkurrenter, ”satt oss på kartan”.

Den andra anledningen känns mer angelägen.

Jag slutar på Faktum för att påbörja något nytt och möjligen kastar jag mig då lika huvudstupa in i äventyret som tidigare nämnda nyss avgångna chefredaktör.

I höst har jag hunnit lämna över till min efterträdare, som nu ska börja rekryteras.

Då flyttar jag till min mammas hemland. Jag ska bo i Bukarest och undersöka möjligheterna att förverkliga en gammal dröm: att starta upp en gatutidning i Rumänien.

Jag tror på att exportera framgångsrika modeller för att bryta fattigdom och utanförskap. Och jag tror att jag med mina erfarenheter och språkkunskaper kanske kan bidra till att erbjuda fler fattiga rumänska romer ett alternativ till tiggeriet. I bästa fall kan jag också bidra något till att bryta fördomar om dem.

Jobb, folkbildning, utbildning och värderingsskiften är centrala komponenter i förändringsprocesser. Det visar erfarenheter från bland annat Spanien. Inom det klustret kommer jag att försöka bidra, med bland annat en gatutidning som verktyg.

Projektet är inte på något sätt riskfritt eller okomplicerat.

Men det är kanske här mitt Soundtrack moment inträder.

Det känns som att tiden för det här är nu. För jag upplever att både engagemanget för de fattiga romernas situation i Rumänien för tillfället är som störst i Sverige och för att jag tror att jordmånen för förändring i deras hemland är ovanligt bördig just nu.

Det kan vara den sista chansen på länge. Så jag måste försöka.

Jag blir alltså kvar på Faktum en bit över sommaren. Ett utdraget och därmed knappast mindre smärtsamt farväl.

Det är däremot sjukt kul att vi innan jag lämnar ska ha inlett en omgörningsprocess av tidningen, som min efterträdare får slutföra i höst. Faktum ska förstås fortsätta bli ännu vassare också efter mig.

Det här är inget slutgiltigt eller totalt farväl av Sverige eller Göteborg. Jag ser för mig att jag kommer att frilansa en del från Rumänien, Centraleuropa och Balkan och lär alltså förhoppningsvis dyka upp i spalterna också framöver.

Tills i höst hittar ni mig i Faktum och tills vidare bland GP:s krönikörer en gång i månaden.

Jag kommer också, så länge jag får, fortsätta jobba inom ramen för mina styrelseuppdrag i stiftelsen Torgny Segerstedts minne och Publicistklubben Västra.

Och varje gång jag är på besök i någon av ”våra” städer ska jag tjacka en Faktum.

Det är inte, för att återgå till Ebbot, ”så jävla skönt att sluta”. Ens med ”flaggan i topp”.

Men som Ebbot sjunger tillsammans med Teddybears: There’s a riot going on.

Där som här.

Här hemma får andra föra kampen vidare. De står redan rustade och redo.

Jag vill under en tid göra det lilla jag kan för att försöka överbrygga klyftan mellan det europeiska majoritetssamhället och kontinentens största minoritet i det land där många av dessa problem har sitt ursprung. Jag tar min kamp till Rumänien.

 

Med vänlig hälsning, 

 

Aaron Israelson

P.S. Ni som vill kommer förstås kunna följa projektet i alla nu och i framtiden tillgängliga kanaler. Förhoppningsvis kommer somliga av er kanske rentutav vilja bidra själva med något framöver. Vi hörs mer om detta.

Posted by & filed under Nyheter.

Allt fler unga har ingenstans att bo. Det vittnar åtminstone frivilligorganisationerna om. Men från ansvarigt håll förnekas det.

Det vi med säkerhet kan säga är att nya grupper tar allt större plats i hemlöshetsstatistiken.

I en serie artiklar granskar Faktum den okända hemlösheten. Vi börjar med de unga.

homeless+(1)

Ahmeds historia:

”Vill bara ha lugn och ro”

När Ahmed var 18 stack han hemifrån. Han orkade inte med allt bråk och skrik och fick dessutom höra att han inte var välkommen tillbaka. Han bor i en mellanstor svensk stad och är i dag 21 år gammal.

Dagen han stack vandrade han ner på stan och gick planlöst omkring tills det blev mörkt.

Då gick han in på en nattöppen McDonalds och tillbringade natten där, tillsammans med andra som inte hade någon annanstans att ta vägen.

– Jag vill bara ha lugn och ro, inte höra bråk och skrik hela tiden. Allt jag vill är att få lugn och ro att plugga och jobba och kan koncentrera mig, berättar han.

På morgonen gick han till socialen, som gav honom en lapp med ett telefonnummer. ”Ring varje morgon för att höra om vi har någon plats där du kan bo”, sa de. Fem morgnar i rad ringde Ahmed, och fem morgnar i rad fick han höra att det fanns andra före honom som var i större behov av boende. Han blev allt mer trött och orkade inte koncentrera sig i skolan.

– Jag fortsatte ringa det här numret. ”Tyvärr finns det ingen plats. Ring i morgon.”

– Så fortsatte det. Jag var trött i skolan och orkade inte plugga.

Till sist fick han en tillfällig lägenhet, där han nu bor i väntan på något mer permanent.

– Det är dumt att man som ung inte får hjälp när man behöver det. Speciellt om man inte har drogproblem ens, då borde man få hjälp, säger han.

 

Jonathans passion är parkour - träningsformen som låter urban arkitektur bli en hinderbana.

Jonathans historia: 

“Packa ihop och dra”

Redan när Jonathan var 16 år började hans styvfar säga till honom att förbereda sig för att flytta hemifrån så fort han blivit myndig. Jonathan trodde att han skojade, trots att bråken mellan honom och styvfadern och styvfaderns dotter avlöste varandra. Så var inte fallet. Inte långt efter Jonathans 18:e födelsedag kom han hem från skolan och fick höra att han inte längre var välkommen i villan som han kallat sitt hem i hela sitt liv.

“Packa ihop och dra”, var budskapet. Det gjorde han.

Jonathan återvände då och då för att äta, men bara när ingen var hemma. Han ville inte riskera att stöta på sin styvfar, en person som han då som nu ser som en förebild, men som han visste kunde få häftiga vredesutbrott.

Men det tog inte lång tid innan matstölderna upptäcktes, och som väntat följde en utskällning och krav på återbetalning.

– Efter det vågade jag inte gå hem alls. Jag började sakta anpassa mig till att helt bo på gatan.

Under ett års tid levde Jonathan på gatan. Han sov där han kunde, och livnärde sig till största del på energidryck. När han frös tränade han parkour, en sport som går ut på att använda stadens infrastruktur som hinderbana. Han säger att det höll både kylan och tankarna borta.

– Det var långa, kalla nätter. Ibland drev jag omkring och väntade på att Centralen skulle öppna. Då blir man deprimerad. Allt blir svart.

Jonathan hyr i dag källaren i sin mormors lägenhet. Han har ett jobb men kan inte planera längre än några timmar framåt. Han säger att det inte går att veta hur framtiden ser ut i morgon, nästa vecka eller nästa månad. Därför är det bäst att inte planera något. Helt plötsligt kanske man hamnar på gatan igen.

– Jag började känna mig trygg igen för bara några månader sen. Men jag vågar inte lita på att den tryggheten kommer finnas kvar.

Fotnot: Jonathan och Ahmed heter egentligen något annat.

I papperstidningen (Faktum #151) som finns ute på stan till och med den 28 april kan du läsa mer om unga hemlösa. Serien Okänd hemlöshet fortsätter i höst.

Posted by & filed under Nytt nummer.

Håll utkik ute på stan! Nu kan du köpa Faktum #151 hos din närmaste Faktumförsäljare – alltid i ett gathörn nära dig. 

I Faktum #151 kan vi bland annat bjuda på:

* Rosa Taikon. “USA har sin Rosa Parks, Europa har sin Rosa Taikon.” Faktum träffar silversmeden och aktivisten, som sedan sextiotalet kämpat för mänskliga rättigheter. Nu lovar hon att återuppta silversmidet också.
* Unga hemlösa. Jazmine var 14 år när hon blev hemlös. David har haft oddsen mot sig ända sedan barnsben. Faktum riktar strålkastarljuset mot den dolda hemlösheten i en serie artiklar. Vi börjar med unga på glid bort från bostad, jobb och samhälle.

* Psalmsångarna, som demonstrerade mot nazister i Jönköping med sina röster dömdes i hovrätten. Faktum har följt fallet.

Dessutom: Tuffaste hinderbanorna, hiphopigaste bakelserna, världens bästa thaiboxare, myror i vardagsrummet, lögnarpanel och en lyckosam lokförare. Plus mycket mer! Köp nya Faktum redan i dag!

Posted by & filed under Nyheter.

Guldspadevinnarna Josephine Freje (t.v.) och Julija Sidner från gatutidningen Faktum i Jönköping 2015.
Du läser just nu en ymningt prisad tidning. Två nomineringar av tre möjliga – och en Guldspade av en möjlig. Det blev facit för gatutidningen Faktum efter helgens guldgala i Jönköping. 
 
I helgen var det Grävseminiarium på Elmiamässan i vackert belägna Jönköping. Några av medievärldens finaste priser delades ut till landets bästa grävande journalister.
 
Josephine Freje kramar om Faktums chefredaktör Aaron Israelson med segercigarren i beredskap.
 
Tidningen Faktum var nominerad för två grävarbeten i kategorin “Tidskrift”:
 
Anna Wallenlind Nuvungas reportage Matsvindlaren – om Simon Eisners företag Allwin som distribuerade dålig och olaglig mat till hemlösa och socialt utsatta från bland annat 7Eleven.
 
Och Josephine Frejes granskande artikelserie om psykiatrin – Psykbryt. Som avslöjade bristande säkerhetsrutiner som lett till allvarliga skador och dödsfall inom vården av psykiskt sköra patienter.
 
Guldspaden i kategorin “Tidskrift” 2014 gick till Josephine Freje och researchern Julija Sidner för Psykbryt.
Guldspaden i Jönköping 2015.
– Vi har levt i högar med papper och lådor av misär, suttit i timmar med borderline-tjejer som pratar om fem saker samtidigt, gråtit med föräldrar och levt som psykiatripersonal på nätet. Vi har använt alla metoder som krävs för att göra ett ordentligt gräv, sa Josephine Freje i samband med att hon tog emot Guldspaden på Elmias scen i Jönköping.
 

Posted by & filed under Pressmeddelande.

Pressmeddelande Göteborg 150311

Faktum sluter exklusivt avtal med GAIS 
– Självklart att två uppstickare ska jobba ihop, säger Faktums VD Åse Henell.

Götalands gatutidning Faktum skriver i dag på GAIS födelsedag under ett avtal med fotbollsklubben GAIS. Det handlar om ett exklusivt samarbete inom herrfotbollen där de båda parterna planerar att använda varandras nätverk och kontakter för att växa tillsammans.
För Faktums VD Åse Henell är samarbetet med just GAIS helt logiskt. – Vi är outsidern som vill uppåt och framåt. Resultatet ska alltid överglänsa förutsättningarna och detsamma gäller för GAIS, säger hon.

Avtalets skrivs inledningsvis på två år med en målsättning och ambition att skapa ett långsiktigt samarbete. Syftet med samarbetet är att tillsammans utveckla och stärka parternas respektive marknad.

 

-Vi ser samarbetet med Faktum som väldigt naturligt och det är till fullo något som passar in i den värdegrund vi antagit i GAIS. Efter att dessutom ha träffat representanter för Faktum, så är vi i GAIS extra övertygade om att vi skall kunna göra något riktigt bra ihop, säger Tomas Andersson Ordförande i GAIS.

 

I samband med GAIS hemmamatcher kommer försäljare från Faktum att sälja tidningen på Gamla Ullevi vilket känns oerhört positivt. Att ta tillvara på varandras nätverk och tillsammans hitta nya möjligheter för utveckling under året känns inspirerande från bägge parter. Och självklart kommer vi få se Faktums logga på Gais matchdräkt under årets säsong.

 

-Många av våra försäljare har GAIS närmast hjärtat och jag tror att många GAIS-supportrar är Faktumläsare. Vi står varandra nära, säger Åse Henell, Faktums VD.

För mer information kontakta:

Tomas Andersson Ordförande GAIS 0705-560260

Faktums VD Åse Henell ase@faktum.se 0760-070618

För högupplösta bilder för fri publicering gå till www.faktum.se/press
Fotograf: Claes Hillén
 
Medverkande bild 1:Jacob Langvik, Jonas Lundén, Åse Henell, Christofer Niklasson, Tomas Andersson, Erik Bergkvist
Medverkande bild 2:Erik Bergkvist ansvarig privatmarknad GAIS och Åse Henell vd Faktum

Posted by & filed under Pressmeddelande.

Pressmeddelande 150304

Faktumplattan Det ordnar sig vol. 2 har sålts i över 4 000 ex på en vecka.
– Sensationellt bra för både försäljarna och för Faktum, säger Faktums VD Åse Henell.

Den 25 februari började Faktumplattan Det ordnar sig vol. 2, där den svenska artisteliten tolkar Faktumförsäljarnas bästa pepplåtar, säljas tillsammans med tidningen på gatan i Götaland. Bara en vecka senare går det att konstatera att succén redan är självskriven.
I skrivande stund har det sålts över 4 000 tidningar med platta, mer än hälften av vad som såldes under tre månader 2014 då föregångaren Det ordnar sig släpptes.

– Vi sålde totalt 8 000 plattor förra året och allt talar för att det blir mer nu. Otroliga siffror i en musikbransch som i nuläget är så gott som helt digital, säger Faktums VD Åse Henell.

På Det ordnar sig vol. 2 medverkar bland andra Bo Kaspers Orkester, Ida Redig, Oscar Zia, Evergrey, Caroline af Ugglas och Annika Norlin och de många stora namnen tillsammans med alla spännande tolkningar ser Åse Henell som anledningen till att plattan flyger ut från hyllan.

– Plattan är för en god sak, för många försäljare gör den stor skillnad i plånboken. Men den har också ett stort musikaliskt värde. Det märker vi på fina recensioner och all lyssnarrespons.

Det ordnar sig vol. 2 säljs tillsammans med Tidningen Faktum på gatan i Göteborg, Malmö, Lund, Helsingborg, Kristianstad, Växjö och Jönköping. Försäljarna köper den för 75:- och säljer den för 150:-, mellanskillnaden är deras lön.

För mer info kolla in www.faktum.se/plattan

Kontakta Faktums VD Åse Henell:
ase@faktum.se
0760-070618

 

Posted by & filed under Nytt nummer.

Nu finns ett rykande färskt nummer av Götalands gatutidning ute på gator och torg. I Faktum #150 bjuder vi på följande godbitar:

* Peter Englund. Den ständige sekreteraren skiljer sig från sin post – trots att han menar att “Svenska Akademien är som ett katolskt äktenskap”. I sin enda längre intervju i samband med sin nyvunna frihet förklarar Peter Englund varför det är dags att stämpla ut.

* Skandaldrottningar. Linda Rosing (numera Thelenius), Marie Picasso (numera Shanta Liora) har gjort karriär i svensk realityteve. Jannica Jalksjö som glamourmodell. Men de har också något annat gemensamt: de kommer alla från samma gudsförgätna håla i Västmanland – Kolbäck. Vi tar reda på om det är något med byns grundvatten som fostrat tre dokusåpagudinnor.
* Blodspår. Faktum följer blodgivarnas röda guld genom omloppet i den miljarbusiness som i USA kallas Big Pharma. Vem tjänar pengar på de svenska blodgivarnas goda vilja? Och vart tar blodet vägen?
Dessutom: Kattmani, bajsmat för barn, post på villovägar, ufo-jakt med Faktumförsäljare, Joel Alme på turné, skrattfest i Malmö och mycket mer.

Du hittar Faktum #150 hos din närmaste Faktumförsäljare – som nu också säljer en fantastisk cd-skiva – Det ordnar sig volym 2 – fullspäckad med grymma låtar. Det ordnar sig säljs enbart inplastad tillsammans med tidningen. Paketet kostar 150 kronor.

Vi ses på stan!

Posted by & filed under Nyheter.

Den 26 februari 2015 är det dags för Faktumgalan igen. Det firar vi med att webbpublicera våra bejublade försäljarporträtt från fjolårets gala. Här kan du kika på videon med Faktumförsäljare Daniela Raluca Cojocaru:

 

httpv://www.youtube.com/watch?v=0pENwou-S7k

 

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Bertil Schöneman

Anne Hietala

Peter Ahlborg

Posted by & filed under Nyheter.

Torsdagen den 26 februari 2015 är det dags för Faktumgalan. I fjol visade vi ett gäng bejublade försäljarporträtt under galakvällen – och det gör vi i år också. Som en liten teaser kan du kolla på förra årets videoporträtt på Faktumförsäljare Peter Ahlborg här:

httpv://youtu.be/a8RfpvwAHaM

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Bertil Schöneman

Anne Hietala

Daniela Cojocaru

Posted by & filed under Nyheter.

Den 26 februari är det dags för Faktumgalan 2015. Det firar vi med att publicera det lika rörande som härliga videoporträttet av Faktumförsäljare Bertil Schöneman från fjolårets Faktumgala. Varsågoda!

httpv://www.youtube.com/watch?v=1VIEtf6fb1I

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Anne Hietala

Peter Ahlborg

Daniela Cojocaru

Posted by & filed under Nyheter.

Vanessa Ileva satt och tiggde utanför Hemsköpsbutiken på Stigbergstorget i Göteborg när butikschefen kom ut och hällde vatten på henne. Men den dömde butikschefen har inte betalat ut hennes skadestånd och ärendet har gått vidare till kronofogden, kan Faktum avslöja. Butikschefen, som hällde vatten på en tiggare, skyller på att han är fattig. 

I november förra året dömdes den 39-årige butikschefen till dagsböter och skadestånd för ofredande. Vid fyra tillfällen för ett år sedan hällde han vatten på bulgariska Vanessa Ileva, som satt och tiggde utanför Hemköpsbutiken på Stigbergstorget i Majorna, Göteborg.

Butikschefen syns på en övervakningsfilm när han kommer ut ur butiken för att "tvätta fönster", som han senare uppgav. I själva verket ser två vittnen hur han siktar på Vanessa Ileva, som sitter och tigger utanför butiken på Stigbergstorget i Majorna, Göteborg.

Vanessa satt lutad mot en fönsterruta utanför mataffären när butikschefen kom ut och hällde en hink vatten på rutan. En stor mängd vatten hamnade på Vanessas huvud och kropp. Detta upprepades ytterligare en gång den dagen, och två gånger till dagen därpå.

– Jag såg hur han viftade med armarna framför henne. Hon blev alldeles blöt och grät. Det är klart att han visste vad han gjorde, säger ögonvittnet Lilian Pekkari, som driver blomsterbutiken mitt emot Hemköp och som tröstade Vanessa efter vattenattacken.

I Vanessas vittnesmål i domstolen kan man läsa att hon kände sig förnedrad och började gråta första gången hon fick vattnet slängt över sig.

Butikschefen har hela tiden hävdat att hans enda avsikt var att tvätta fönstren och att det inte var meningen att vattnet skulle träffa Vanessa. Tingsrätten gjorde en annan bedömning och skriver bland annat i domskälet att det förefaller mindre sannolikt att han av misstag skulle ha blött ner Vanessa fyra gånger samt att påståendet om att han inte sett Vanessa var märkligt, eftersom han själv uppgett att han sett henne sitta där varje dag.

Vanessa Ileva från Bulgarien har suttit och tiggt utanför Hemköpsbutiken på Stigbergstorget i över ett år. Nu är hon hemma i Bulgarien igen, men har sagt att hon ska komma tillbaka till Göteborg.

Butikschefen dömdes i tingsrätten för ofredande och blev ålagd att betala dagsböter samt skadestånd till Vanessa. Båda beloppen sattes till 10 000 kronor. Den 14 januari i år betalade han in böterna. Något skadestånd har Vanessa däremot inte fått – trots att det skulle ha betalats in senast den sista januari i år. Därför har hennes målsägandebiträde, Magdalena Dinevska, valt att lämna ärendet vidare till kronofogden.

– Det smidigaste hade varit om han betalat så att vi fått ett avslut på den här historien. Det känns onödigt att gå via kronofogden. Hon måste ju få betalt nu, det har gått så lång tid, säger Vanessas advokat, Magdalena Dinevska.

Tingsrätten skriver i sin dom att “det respektlösa beteendet och bristande medmänskligheten” som butikschefen visat mot målsäganden måste få juridiska konsekvenser, såväl i form av straff som skadestånd. Men att det samtidigt måste beaktas att butikschefen förlorat sitt jobb på grund av det inträffade.

När Faktum når den tidigare butikschefen säger han att han kommer att betala in pengarna vid månadsskiftet. Han säger att han har fått stora problem, att det har varit väldigt psykiskt påfrestande för honom och hans familj och att pengarna bara har räckt till mat, kläder och förskoleavgifter.

– Är det noll på kontot så är det noll. Nu väntar vi på pengar i månadsskiftet. Hon kommer få sina pengar givetvis.

Hur ser din ekonomi ut nu? 

– Jag har gått från att få ut säg 35 000-40 0000 efter skatt. Helt plötsligt får du ut 13 000. Våran hyra är på 13 000 här på lägenheten så jag går back bara på att betala hyran. Sen har jag tre barn som ska ha mat. Bilen har jag sålt.

Den före detta butikschefen uppger att han nu fått ett nytt jobb och säger att han ska betala in skadeståndet, men att han inte har ändrat sig vad gäller skuldfrågan.

– Jag kan ju inte sätta mig över domstolen, även om jag inte håller med. Jag hävdar ju att jag är oskyldig.

FOTNOT: Faktum har också sökt Vanessa Ileva för en kommentar. Hon har återvänt till Bulgarien och kan för tillfället inte nås.

Vattenattacken mot Vanessa utlöste en intensiv protestvåg och utanför Hemköpsbutiken samlades hundratals demonstranter i mars 2014 för att visa sitt stöd för Vanessa Ileva. BILD: Göteborgs Fria

 

Läs också Faktums chefredaktör Aaron Israelson, som efter vattenattacken på Stigbergstorget, skrev en artikel i GP Kultur om det unika stödet för Vanessa. 

 

 

Posted by & filed under Nyheter.

På Faktumgalan 2014 var några av de mest bejublade inslagen våra filmade porträtt av fyra Faktumförsäljare. Den 26 februari 2015 är det dags för årets upplaga av Faktumgalan. Nya pristagare, nya artister och så klart – nya försäljarfilmer. Som en aptitretare lägger vi nu ut fjolårets på nätet. Och vi börjar med en levande installation i Nordstan, Göteborg: Faktumförsäljaren Anne Hietala tillsammans med sin trogna vän Tjabo.

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Bertil Schöneman

Peter Ahlborg

Daniela Cojocaru

Posted by & filed under Nyheter, Nytt nummer.

Nu finns nya numret av gatutidningen Faktum på gator och torg i de flesta större städer runtom i Götaland. Om du bor norröver och inte har några Faktumförsäljare ute på stan hittar du tidningen i välsorterade Pressbyråbutiker.

I #144 kan du bland annat läsa om:

Mia Coldheart i Crucified Barbara. Sveriges, i musikalisk mening, tuffaste hårdrockare är privat något av en mes. Men när Mia, och resten av gänget i Crucified Barbara, ska ta sig 500 meter ner i marken visar hon sig på styva linan. Faktums profilintervju i september berättar om succéturnéerna i USA och Frankrike och avslöjar varför det känns så naket att spela på svenska scener. Och allt om hur det var att lira dragspel med Kalle Moraeus.

* Waldorfskolor. Mobbning, misshandel och sekterism. Alla problem i Waldorfskolor sopas under mattan. Och eleverna samt deras föräldrar flyr i drivor. Vi granskar en friskolerörelse som flugit under radarn i den hätska debatten om plugget.

Psykbryt. Så kallar vi vår granskning av den svenska psykiatrin. I #142 inledde vi grävserien om psykvården genom att titta på överförskrivningen av psykofarmaka. Nu fortsätter vi med en granskning av personal som inte sköter sitt jobb. Våldtäkter och andra övergrepp passerar obemärkta på två av Sveriges största psykiatriska mottagningar: Sahlgrenska i Göteborg och Malmö universitetssjukhus.

* Cirkus Cirkör. Olle Strandberg var akrobat innan han bröt nacken. Livet började om och nu är Olle cirkusregissör och har satt upp sin kraschlandning som en halsbrytande föreställning med urpremiär på Stora teatern i Göteborg. Därefter väntar turné i Götaland. Vi snackar med Olle i Se & Gör-kalendariet.

* Plus mycket annat smått och gott. Spring ut på stan och köp ditt exemplar hos din närmaste Faktumförsäljare!

Posted by & filed under Nyheter.

Sveriges mest omhuldade friskolor är populär till och med bland de mest hårdföra friskolemotståndarna. Men Faktums granskning i #144 (finns ute på stan nu) visar att Waldorfskolorna präglas av slutenhet och att rektorer sopar allvarliga problem under mattan. Många föräldrar som sätter sina barn i Waldorfskolor ångrar sig. Hälften av föräldrarna tar sina barn ur Waldorfskolorna under de första sex åren.

TEXT: ANNA WALLENLIND NUVUNGA

 

– Jag tänkte att de sopar under mattan, döljer problem. När man säger att ”på den här skolan finns ingen mobbning” skuldbelägger man dem som blir utsatta. Deras upplevelse ogiltigförklaras. Det finns ingen möjlighet att komma tillrätta med problem om de låtsas som de inte existerar.

Det säger en mamma till en elev på en Waldorfskola i Faktums stora granskning av den antroposofiska skolrörelsen som hittills gått under radarn i den svenska friskoledebatten.

Många föräldrar som Faktum pratat med intygar hennes bild: Lärare och rektorer hävdar inför föräldrarna att mobbning, bråk och stökiga klasser – som ju i någon utsträckning förekommer på alla skolor – lyser med sin frånvaro just i Waldorfskolorna.

– Det var mycket hysch-hysch, allt tystades ner. Inget som händer på alla andra skolor händer på Waldorf. Inga bråk, ingen slår sig, ingenting, säger en pappa, som tagit ut sin dotter ur Martinaskolan i Göteborg.

Han är inte ensam bland Waldorfföräldrar om att ha ångrat skolvalet.

Waldorfskolans pedagogik och läroplan bygger på att eleverna ska gå hela skoltiden, helst även gymnasiet, med samma pedagogiska modell. Samma lärare följer eleven i upp till åtta år. Läs- och skrivinlärningen sker senare än i andra skolor, eftersom för tidig läsinlärning anses vara skadlig. Den sena inlärningen kan skapa problem om barnet byter till en annan skola i låg- eller mellanstadiet. Många föräldrar tar ändå sina barn ur Waldorfskolorna efter bara några år.

Stickprov vi gjort på tio Waldorfskolor i olika delar av landet samma skolår visar att 27 procent av eleverna byter skola redan under de första tre åren. Hälften av eleverna slutar efter hand under de första sex åren. Klasserna fylls till stor del på av nya elever vilket gör att den stora elevomsättningen inte syns om man bara tittar på antal elever i klasserna.

”Olika verkligheter”

Den skola som sticker ut mest i vår genomgång av klasslistor är Martinaskolan i Göteborg där över hälften av eleverna slutat de första tre åren och där bara ett fåtal elever stannade kvar på skolan i högstadiet i de tre klasser vi gått igenom. Rektorn på Martinaskolan, Kari Marstrander Bové, säger att det finns flera olika svar på frågan varför det ser ut så här.

– Många har misslyckats någon annanstans. Föräldrarna sätter hoppet till något nytt och ibland är vi sista hoppet. Olika verkligheter möter varandra och det stämmer inte alltid.

Eftersom vi har följt elever från ettan och framåt håller knappast förklaringen att det handlar om elever som har misslyckats någon annanstans. När vi påpekar det säger Kari Marstrander Bové att det ibland kan handla om en dominoeffekt.

– Slutar en, så slutar ofta flera. Helt plötsligt försvinner fem elever i ett nafs. Att många slutar kan också handla om klassammansättning och lärarbyten.

Mats Pertoft, riksdagsledamot för miljöpartiet, Waldorfförespråkare och före detta Waldorflärare, möter då och då missnöjda föräldrar till barn på Waldorfskolor. Är man missnöjd ska man byta, tycker han.

– En del tycker att barnen lär sig för lite de första åren, det är en långsammare pedagogik. Om man inte vet om det, då blir det problem. Det är föräldrarnas ansvar att informera sig, men det gör man inte.

Andra kan vara missnöjda med läraren, säger han. Inom Waldorf är det lite känsligare än i andra skolor eftersom klassläraren följer barnet i många år och är oerhört viktig, säger Pertoft.

Untitled-1

”Ingen dundermedicin”

För flera av de engagerade inom Waldorfrörelsen som vi intervjuar verkar det stora tappet av elever i yngre åldrar komma som en överraskning, ingen samlad statistik förs. Det man däremot diskuterar är svårigheterna att rekrytera till Waldorfgymnasierna och att en del föräldrar till barn med särskilda behov blir besvikna.

– Waldorf är ingen dundermedicin, vi utför inga mirakel. Det är en alternativ pedagogik, säger Britta Drakenberg som är ordförande på Waldorffederationen.

Hon tror även att tappet av elever kan bero på att den ursprungliga, mer antroposofiska föräldrakåren har tunnats ut.

Passar Waldorf alla barn?

– Nej, det passar inte alla. I de högre klasserna ska man producera sitt eget material, vi använder inte så mycket läroböcker. Det kan vara tufft för vissa, men ger enorma fördelar i gymnasiet och högskolan. Sedan är det ju mycket fokus på det konstnärliga och det musikaliska och det passar ju inte alla.

När vi har intervjuat ett tiotal föräldrar som tagit sina barn ur Waldorfskolor och gått igenom de senaste fem årens anmälningar mot Waldorfskolor till Skolinspektionen, träder dock en mörkare bild fram än den som ges ovan. De intervjuade vittnar om missförhållanden, slutenhet, känslighet för kritik och om allvarliga problem som sopas under mattan. Det viftar Britta Drakenberg dock bort som gammal kritik.

Läs mer om de före detta Waldorfföräldrarnas berättelser i reportaget Bakom Waldorfdockans ansikte i Faktum #144. Säljs på gatorna i Götaland från och med den 26/8 och i ungefär en månad framåt.

 

Hur många hoppar av

i kommunala skolor?

TEXT: SARA JOHANSSON

I Waldorfskolorna hoppar varannan elev av inom sex år. Hur ser det ut på kommunala skolor? 

Skolverket för ingen statisk över hur många elever som slutar på sin skola i förtid, men vi har ringt runt till ett antal kommunala skolor för att få ett jämförelsetal. Uppfattningen om detta bland rektorer är i allmänhet dålig. De svar vi ändå lyckats få är att uppskattningsvis 5-15 procent av barnen inte läser klart hela utbildningen hos dem. På Waldorfskolorna, som vi har undersökt, hade i snitt hälften av eleverna slutat innan de börjat sjunde klass. Skårsskolan i Göteborg ligger i samma upptagningsområde, Örgryte-Härlanda, som Rudolf Steiner-skolan.

– Tio, högst femton procent av eleverna lämnar skolan innan sexan, säger rektor Katarina Axell på kommunala Skårsskolan.
 Procentsatsen ser likadan ut under lång tid tillbaka i tiden.
 Oftast beror ett byte på flytt eller på att de söker sig till någon friskola.

På Södermalm i Stockholm är siffran ännu lägre.

– Jag skulle säga cirka fem procent. De flesta byter efter årskurs tre och börjar då skolor med speciell profil som Adolf Fredriks musikklasser, säger Margareta Scherman, rektor på Katarina Södra skola.

 

Andel elever som slutar i förtid på

tio Waldorfskolor runtom i landet:

 

Martinaskolan, Göteborg

Ettan till nian 2005 – 2013

10 av 19 elever har slutat innan de börjar fyran = 53 %

15 av 19 elever har slutat under de första sex åren = 79 %

16 av 19 elever har slutat innan de når nian = 84 %

Ettan till åttan 2006-2013

9 av 13 slutar innan de börjar fyran (4 slutade redan efter ettan, 4 till efter tvåan) = 69 %

12 av 13 har slutat under de första sex åren = 92 %

Ettan till sjuan 2007 – 2013

4 av 10 elever har slutat innan de börjar fyran (3 slutade redan efter ettan) 40 %

9 av 10 elever har slutat under de första sex åren = 90 %

 

Rudolf Steiner, Göteborg

Ettan till nian 2005- 2013

9 av 23 slutar innan de börjar fyran = 39 %

14 av 23 har slutat under de första sex åren = 60 %

Ingen mer slutar under högstadiet

Ettan till åttan 2006 -2007

3 av 20 slutar innan de börjar fyran = 15 %

7 av 20 har slutat under de första sex åren = 35 %

8 av 20 slutar innan de börjar åttan = 40 %

Ettan till sjuan 2007-2013

2 av 14 slutar innan de börjar fyran = 14 %

10 av 14 har slutat under de första sex åren (7 av dem efter 4:an) = 71 %

 

Uppsala Waldorfskola

Ettan till nian 2005-2013

4 av 10 har slutat innan de börjar fyran = 40 %

8 av 10 har slutat under de första sex åren = 80 %

Inga fler slutar under högstadiet

Ettan till åttan 2006-2013

2 av 10 har slutat innan fyran = 20 %

4 av 10 har slutat under de första sex åren = 40 %

Inga fler slutar under sjuan och åttan

Ettan till sjuan 2007 -2013

2 av 8 har slutat innan de börjar fyran = 25 %

3 av 8 har slutat under de första sex åren  = 37 %

Ingen slutar i sjuan

 

Martinskolan, Stockholm:

Ettan till nian 2005 – 2013

4 av 15 elever har slutat innan de börjar fyran = 27 %

7 av 15 elever har slutat under de första sex åren = 46 %

Ingen slutar mellan åk 7 och 9

Ettan till åttan 2006 – 2013

6 av 26 elever har slutat innan de börjar fyran = 23 %

9 av 26 elever har slutat under de första sex åren = 35 %

10 av 26 elever har slutat innan de börjar åttan = 38 %

Ettan till sjuan 2007-2013

5 av 35 elever har slutat innan de börjar fyran = 14 %

9 av 35 elever har slutat under de första sex åren = 26 %

 

Kristofferskolan, Stockholm

Ettan till nian 2005 – 2013

6 av 40 slutar innan de börjar fyran = 15 %

9 av 40 har slutat under de första sex åren = 22,5 %

Ingen slutar mellan åk 7-9

 

Ellen Key, Stockholm

Ettan till nian 2005 – 2013

5 av 19 elever slutar innan de börjar fyran = 26 %

8 av 19 elever har slutat under de första sex åren = 42 %

11 av 19 elever slutar innan de börjar nian = 58 %

 

Örjanskolan, Järna – Södertälje

Ettan till nian 2005 -2013

7 av 22 elever har slutat innan de börjar fyran = 32 %

11 av 22 elever har slutat under de första sex åren = 50 %

13 av 22 elever har slutat innan de börjar nian = 59 %

 

Annaskolan, Hedemora 2005-2012

Tvåan till nian 2005-2012

3 av 10 har slutat innan de börjar fyran = 30 %

4 av 10 har slutat under de första sex åren = 40 %

5 av 10 har slutat innan de börjar nian = 50 %

(för liten klass i ettan 2005, därav tvåan – nian)

 

Lunds Waldorfskola

Ettan till nian 2005-2013

Ingen slutar innan de börjar fyran

5 av 13 har slutat under de första sex åren = 38 %

Ingen mer slutar under högstadiet

 

Umeå Waldorfskola

Ettan till nian 2005-2013

2 av 17 slutar innan de börjar fyran = 12 %

4 av 17 har slutat under de första sex åren = 23 %

6 av 17 har slutat innan de börjar nian = 35 %

 

I de klasser som började ettan 2005 och som slutade nian våren 2014 hade 27 procent av eleverna slutat under de första tre åren. Nära hälften av eleverna – 48 procent – hade successivt slutat under de första sex läsåren. På några skolor slutade många elever redan efter ettan eller tvåan.

historia

Posted by & filed under Försäljarna, Nyheter.

Anne + Tjabo

Det var inget fel på den lilla brunhåriga amstaffen Tjabo som skulle avlivas på Blå stjärnans djursjukhus på Hisingen i slutet av 2010-talet. Han var frisk och kry, men problemet var att ägaren tröttnat på den fem månader gamla valpen. Droppen som fick bägaren att rinna över var när Tjabo förstörde ägarens nya dyra skor. Nu skulle han bort. Tjabos räddande ängel blev Anne när hon fick ett telefonsamtal om hunden som skulle avlivas.

– Jag sa att jag tar honom. Jag tänkte i början att jag skulle försöka hitta ett bra hem för honom men dagarna gick, till slut kunde jag inte göra mig av med honom. Han var så go, berättar Anne när vi tar en promenad med Tjabo som bokstavligen vill lukta på allt han ser.

Det är inte den enda gången Anne räddat Tjabo. När han var ett år gammal anfölls han av en lössläppt rottweiler och hon ställde sig emellan – det hela resulterade i att Anne fick sys och vaccineras mot stelkramp.

Hon är olik den lekfulla följeslagaren Tjabo som ständigt drar i kopplet. Anne är en tjej med skinn på näsan, ursprungligen från finska Övertorneå och beskriver sig själv som en evig optimist.

Efter uppväxt i Finland och Småland tog hon sig vidare till Göteborg där hon bland annat jobbat som spårvagnschaufför. År 2012 bodde Anne och Tjabo i en lägenhet i andra hand i Lunden, då hon plötsligt blev av med boendet.

– Ägaren till lägenheten sa en dag att jag hade två veckor på mig att flytta eftersom hans kompis skulle ut ur fängelset och behövde bostad.

Att hitta ny bostad visade sig vara svårt.

– Jag hörde med alla möjliga organisationer för att finna nytt boende och visst var jag välkommen, men inte Tjabo. Ett ställe minns jag mycket väl, de sa att om jag avlivar hunden så får jag tak över huvudet.

Under hela hösten 2012 bodde de två utomhus i stället. Anne minns att de hittade en värmecentral med varma väggar i centrala Göteborg där de kunde sova någorlunda varmt.

Har du haft råd att ta hand om Tjabo?

– Han har alltid kommit först så han har alltid haft mat. Jag kan gå hungrig, jag vet vad det är, men det vet inte han, berättar Anne som blir avbruten av att den 26 kilo tunga Tjabo rycker till i kopplet igen. Han vill lukta på en soptunna vi passerar.

Situationen ljusnade en smula när en annan Faktumförsäljare hörde av sig och berättade att hans kompis hade en lägenhet där både Anne och Tjabo var välkomna. Från början var det tänkt att de bara skulle stanna någon månad. Fem år senare bor de fortfarande kvar.

Det är dags att avbryta vårt samtal och promenaden i solen. Anne och Tjabo ska vidare till sina kunder i köpcentret Nordstan i Göteborg där de sålt Faktum hela deras gemensamma liv.

– Han var helt hopplös i början och skulle hälsa på varenda människa som gick förbi. Nu är han en välkänd profil. Om jag inte har med honom blir folk halvt hysteriska och frågar vad som hänt. Jag har aldrig ångrat att jag tog hand om honom. Han är min enda vän, säger Anne.

Anne och Tjabo

Namn: Anne Hietala

Född: 1956

Familj: Två barn och tre barnbarn

Bostad: Inneboende, sover på en soffa.

Yrken: Spårvagnsförare, fastighetsskötare, städare, vaktmästare.

Vad gör du om tio år? Om jag lever sitter jag i en stuga ute i ingenstans.

Har du någon dröm? Inte nu längre, jag tar en dag i sänder.

Vilket är ditt starkaste barndomsminne? Vi var tio syskon. Mamma och pappa hade inte råd med julklappar så vi fick var sitt litet russinpaket och var jättelyckliga.

Var hittar du hopp? Hos min hund, Tjabo.

Vad är det finaste du har? En medaljong från min mamma. Hon fick den av oss barn 1981. På ena sidan är det ett rådjur och på andra sidan står det på franska: ”Å älskade moder, vad är jag dig icke skyldig?”.

Posted by & filed under Försäljarna, Försäljarna Malmö, Nyheter.

Mitt på köksgolvet ler han fånigt och låtsas tappa balansen. Göran Sandén minns semesterveckorna i Spanien och härmar sin pappa.

– Han var så full, så full. Hela tiden.

Själv står Faktumförsäljaren Göran Sandén numera stadigt – med åtta guldpengar i fickan.

 

Under färden upp med hissen hinner Faktumförsäljaren berätta att han bott här på Holma i fyra år. På femte våningen låser han upp dörren till sin lägenhet, en rymlig tvåa med balkong. Vardagsrummet domineras av en vinkelsoffa i läder vid vars ena fot det ligger en hantel på ett kilo. Persiennerna är nedrullade, kanske för att kunna se på teve mitt på dagen.

På köksbänken står ett bordsur i form av en motorcykel. Spisens elplattor täcks av en bricka som används till att rulla cigarretter på. I ugnsluckan skymtar plastpåsar och jag undrar om han någonsin lagar mat hemma. Jodå, det händer.

Allmän ordning råder. I hallens ena hörn är ett tjugotal par gympaskor uppradade, några i staplar på varandra. I en annan hörna finns en bättre samling skosnören, sulor och snusnäsdukar. Göran Sandén är mån om sin framtoning och småkänd i Malmö som ”killen med skinnpajen”.

– Luktar det gott, kan han fråga folket på Faktums kontor och vrider på halsen så att parfymdoften känns.

Göran Sandén är av medellängd, gråhårig och oerhört punktlig. Ofta inleder han ett samtal med att han fiskar han upp en liten plastpåse och tömmer den på närmsta bord. Tyst lägger han åtta medaljer från Anonyma Narkomaner i en rad.

– För åtta år sedan slutade jag knarka, säger han, och tar för säkerhets skull om meningen två gånger.

Han talar ofta om år, månader och dagar. Farmor blev 93, mamma bara 54. Själv fyller han 60 i februari. Viktigaste dagen att fira är nog den 17 september 1992. Då föddes dottern som är hans stora stolthet – jämte de nyktra åren och de snart fem i egen bostad.

Allt började så fint i slutet på 1950-talet. Göran Sandén kunde ses leka med sin storasyster hemma hos mormor i Kulladal, en knapp kilometer från den nuvarande bostaden.

– Jag älskade verkligen min mormor och morfar. Vet du vad de hade i trädgården? Jo, en slags håla med träd runt omkring. Som en grotta man kunde sitta i, kanske en meter djup. Mormor stod i en affär vid Jägersro, vad morfar jobbade med vet jag inte.

Hans egen familj bodde i olika stadsdelar – Värnhem, Augustenborg och Rosengård. Pappan hade som 16-åring börjat jobba på Kockums och var bara 18 när han träffade den två år yngre bliv-ande frun. Efter tio år på stadens ledande arbetsplats som en allt skickligare svetsare, började han dricka.

– Tänk dig fem Kockumsarbetare i en bil på 1960-talet. Fyra av dem var alkisar.

Samlingen av nyktra guldpengar har idag utökats till åtta.

Varför började den duktige och noggranne husfadern att supa? Sonen kommer inte på något bra svar, men säger att varvsjobbet med de stora båtarna var tungt. Kanske var det skönt med en snaps efter arbetsveckan som även innefattade lördagen?

– Jag har alltid tyckt att han var en bra pappa, men när jag hörde hur han behandlade mamma, då höll jag på att slå till honom. Så fort han drack gick det inte att prata med honom. ’Håll flabben’, var det enda han sade då.

Vid skilsmässan skickades åttaårige Göran Sandén till ett barnhem. Bara han skulle iväg, lillebror och storasyster fick stanna hos mamma. Tårarna föll när porten slog igen bakom honom och han kördes till en institution i Osby. Efter ett år flyttades han till en bonde i Småland.

– Han var bra och familjen hade egna barn som var snälla. Där fanns en stor arbetshäst. Jag red aldrig på den, var ju bara en liten pojke. Men jag var duktig i skolan och tränade fotboll, hockey och löpning.

Under åtta år bodde han på fem ställen. På ett av barnhemmen var skolläraren våldsam och hustrun otrevlig. Alla killarna blev regelmässigt slagna.

När staten för drygt tio år sedan beslöt att granska övergrepp inom socialtjänstens barnavård under ett antal decennier på 1900-talet, tog Göran Sandén hjälp av en advokat och ansökte om ersättning. Han fick så småningom pengarna varav han skänkte en stor del till dottern.

Scenen med den berusade fadern kommer när han rest sig från soffan och gått ut i köket för att rulla en cigarett. Ett par bloss på balkongen och han går in igen. Ständigt denna vind!

I det mörka sovrummet står ett antal inramade tavlor på golvet, lutade mot väggen. Arvegods. Från fönstret bakom den blygrå gardinen kan han se lekplatsen och några av kvarterets småttingar. Själv minns han bara ett par lekkompisar. Men de som en sommardag slängde honom i sjön vid barnhemmet i Höör glömmer han aldrig.

– Jag kunde inte simma och var nära att drunkna. En lärare drog upp mig till slut. Jag har aldrig badat i en sjö, i havet eller i en bassäng sedan dess. Vågar inte.
När han tänker på barnhemsåren, står en sak klar: minst fem av killarna kom att dö på grund av missbruk. Själv har han genomlevt sin beskärda del, liksom syskonen.

– När jag var 17, 18 började jag knarka ordentligt. Amfetamin, hasch och alkohol. Pengar fick jag från socialtjänsten och diverse småjobb. Kort innan jag tänkte skaffa körkort, krockade jag med min moppe. Full. Polisen kände att jag luktade sprit så jag hade nog hällt i mig rätt mycket. Jag fick vänta i två år tills jag kunde ta kortet, berättar han och knäpper på teven. Nyhetsdags.

Göran Sandén sitter tyst framför teven och kollar senaste utvecklingen i Syrien, ett inslag om arbetslösheten och vilket väder som väntar dagen därpå. Sedan berättar han att han vid fyllda 21 får ett jobb, svart, på en firma som förser fastigheter med galler av olika slag. En skaplig tillvaro och det egna missbruket ligger nere i drygt tio år. Han tränar boxning och karate och har som sagt körkort.

Sommaren 1990 träffar han kärleken.
– Jag hade hälsat på min mamma på Lantmanna-gatan när hon kom gående med en vän. Den dagen var jag inte full och ’rätt som det var tyckte hon om mig’.

Två år senare föddes parets dotter.
– När jag kom till sjukhuset efter förlossningen, skrek hon jättemycket. Men när jag tog upp henne somnade hon med en gång.
Göran Sandén minns många fina stunder med lillflickan. Sommartid brukade de campa ute vid Limhamn.
– Varför? Det var så skönt att ligga i tältet.

Hans lite säregna tal hänger ihop med att han blev påkörd och allvarligt skadad för tjugo år sedan.
– Skallen sprack när en bil körde på mig den 9 augusti 1997. Blodet bara pumpade ut. Jag fick ligga i tre månader på lasarettet i Lund och opererades minst tio gånger. Min fru besökte mig varje dag.

Smällen tog på huvudets vänstra sida och därför är högersidan av kroppen i halvdåligt skick. Högerhanden är besvärlig. Ganska mycket runt olyckan är höljt i dunkel, men visst gjorde det ont. Länge. Han fick lära sig att gå på nytt.
– Hade jag varit smart hade jag gått till den där logopeden och inte haft några talproblem idag. Istället började jag knarka. Igen.

Sälja Faktum, jobba på Erikshjälpen, åka till i Hyllie Park kyrka och ta det lugnt hemma på Holma, det är vardagen för Göran Sandén, snart 60.

Fylla och kaos har orsakat stort elände.

– En kille stack en gång in nålen på fel sätt så jag fick blodförgiftning. Jag tog mig till akuten med 40 graders feber. Sex operationer på två veckor.
Han kavlar upp skjortärmen och flera långa, vita ärr syns på underarmen.

Så följer några år när han till en början bor på ett övervakat stödboende och senare får en lägenhet mitt i Malmö. Runt millennieskiftet åker han ut på gatan och är hemlös ända fram till 2009.

Under denna period släntrar han en dag in på gatutidningen Aluma och träffar nestorn Lennart, tidigare känd storhandlare i amfetaminbranschen men nu helnykter boss på redaktionen. Att mötena och gemenskapen med icke-missbrukare på Alumas redaktion skulle ha en del i tillnyktringen tror han inte.
– Nä, då sålde vi för att köpa knark! Och vi säljare lurade varandra hela tiden… det var jävligt hemskt!

Lurendrejeriet har han slutat med, men tidningssäljare är han fortfarande. När Göran Sandén köper sina Faktum på kontoret hejar han glatt på alla i lokalen.

Fyra dagar i veckan arbetar han dessutom på Erikshjälpen, hjälper till ”på lagret” och dukar upp till personalens fikastunder. Regelbundet tar han bussen till Hyllie Park kyrka där han också döptes förrförra året. Hela kroppen sänktes ned i vatten under applåder från församlingen.
Dottern har sedan ett par år ett bra jobb och lägenhet. Hustrun, som lämnade honom efter sju år tillsammans, är nykter sedan länge och arbetar också.

Dagens kriminella Malmö, ofta kopplat till narkotikaaffärer, känner han förstås av. En sommarkväll i år besköts tre unga män i grannporten.
– Socialtjänsten, skolan, polisen, alla måste hjälpa särskilt de unga så att de inte börjar knarka. Något är fel när de startar så tidigt, säger han, går ut i köket och gör i ordning ännu en cigarrett.

Det är lätt att bli lite matt när Göran Sandén radar upp allt tråkigt han varit med om, nästan allt orsakat av ett dyrt missbruk. Men vännerna numera är laglydiga medborgare, precis som han själv.

GÖRAN SANDÉN

Född: 1958

En stor sorg: när mamma dog i cancer 1990.

En superhjälte: min dotter.

Vill jag äta middag med: min dotter och hennes kille.

Favoriträtt: kött, potatis, lingon och sås.

 

Är jag jättebra på: promenera långt, 4–5 km.

Behärskar jag absolut inte: att förklara exakt vad jag menar eftersom jag har svårt att finna orden.

Bästa MFF-spelare: Bosse Larsson på 70 och 80-talen när klubben vann Allsvenskan nio gånger.

GÖRANS TIDSLINJE

1965 Börjar första klass i Augustenborgsskolan, Malmö.

1966 Barnhem.

1975 Börjar knarka.

1976 Första bostaden på Persborg, en etta.

1978 Kär första gången i tjej på dansklubben 54 på Värnhem.

Tar körkort i november.

1979 Jobbar som sjukvårdare på Malmö Allmänna Sjukhus. Totalt fyra år.

1986 Morfar dör 85 år gammal.

1992 Blir pappa 17 september.

1997 Blir påkörd av bil 9 augusti. Svårt skadad.

2003 Börjar sälja gatutidningen Aluma.

2009 Tar ett återfall i juli.
Svår blodförgiftning i juli.
Blir nykter.

2010 Första AN-medaljen i augusti.

2013 Eget hyreskontrakt på Holma.

2015 Döps i Hyllie park kyrka, Limhamn i mars.

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

I lånebolagens klor. En kafkaliknande situation – att bevisa felaktigheter i en lånehandling som inte finns

När tjänstemännen på Kronofogden fick mailet visste de vad de var tvungna att göra: Kontakta 28 svårt skuldsatta personer för att driva in sammanlagt 15 miljoner kronor. Trots att skulderna är falska.

För Niklas började det som för många andra – han blev av med jobbet. Kort därefter utvecklade han ett spelmissbruk, blev frånskild och sålde huset med förlust. Sedan fortsatte han att spela.

När han till slut fick jobb var skulderna höga, men fortfarande hanterbara. Lönen var hyfsad och Kronofogden kunde dra en rejäl summa varje månad. Sommaren 2015 fick han ett brev från Kronofogden om en ny skuld. Han antog att allt var korrekt, skrev på delgivningen och åkte på semester.

Det var först ett år senare, när pengar skulle börja dras för den nya skulden, som han anade oråd. Han tog fram papprena för att se vad det handlade om. Enligt den knapphändiga informationen rörde det sig om ett lån på 3 000 euro. Inte kronor, som han hade antagit när han först hade sett summan.
Något lån i euro kunde han inte minnas och företaget som påstod sig äga skulden, GT Capital Ltd, hade han aldrig hört talas om. Företaget hade ingen hemsida, inget telefonnummer.

GT Capital Ltd var registrerat i Storbritannien, men verkade inte ha något kontor. Den adress som var angiven i brevet gick till City Adress, ett företag i Manchester som hyr ut postboxar för 300 kronor per år. Niklas gick in på det brittiska bolagsverkets hemsida och sökte på företagsnamnet. Där fick han en annan adress, i London, som visade sig tillhöra ett företag som hjälper andra att bilda bolag. Han ringde dit och bad om ett sätt att kontakta GT Capital, men fick veta att de inte lämnar ut uppgifter om sina kunder.

Förutom företagsnamnet hade han namn på två personer. I brevet från Kronofogden fanns ”Daniel Larsson”, som kallade sig handläggare. Hos bolagsverket i Storbritannien stod Vladan Jovics, medborgare i Ryssland, som företrädare.
Problemet var att ingen av dem verkade existera.

 

Så här kan du hamna i fällan.

 

Indrivningen av skulder vilar på något som kallas för summarisk process. I korthet går det till så här: Person A skickar ett brev till Kronofogden där han påstår att person B är skyldig honom pengar. Kronofogden kontrollerar inte om skulden är korrekt utan skickar ett brev till B. Om B inte bestrider skulden inom en viss tid, fastställs den. Därmed kan skulden drivas in.

Den summariska processen infördes 1992. Politikerna hade till slut, efter 25 år av förslag och utredningar, enats om att flytta målen om betalningsföreläggande från domstolarna till Kronofogden.

I propositionen Om ny summarisk process förklarade regeringen varför det är viktigt att smidigt kunna driva in skulder. Att en långivare snabbt, enkelt och billigt kan få hjälp att kräva pengar från den som inte betalar frivilligt är bra för samhällsekonomin.

En snabb process, där Kronofogden bara ska avvisa de ansökningar som är uppenbart oriktiga, skulle lägga ett ökat ansvar på den som påstås vara skyldig pengar. Regeringen hade stort förtroende för sina medborgares förmåga och antog att de flesta ”ogrundade anspråk” skulle bestridas.

Regeringen presenterade sin proposition 1990, ett par år före den stora fastighetskraschen och mer än ett kvarts sekel före finanskraschen. Internet var knappt ens i sin linda, smarta telefoner var inte påtänkta och därmed fanns inte möjligheten att snabbt och till hög ränta låna pengar på nätet eller via sms. Begrepp som evighetsgäldenärer och överskuldsatta fanns inte.

På den här tiden kunde inte heller vem som helst, med ett par knapptryckningar och för en billig peng, skapa ett företag med juridisk hemvist i stort sett var som helst i världen.

Niklas efterforskningar fick honom att dra slutsatsen att företaget som krävde honom på pengar var en bluff, något som han påpekade för Kronofogden när myndigheten ville driva in skulden. När Niklas invändning avslogs överklagade han till tingsrätten. Där ombads ”Daniel Larsson” att skicka in handlingar som visade vem han var och att han hade rätt att företräda bolaget. Det som kom in var ett yttrande med namnet Vladan Jovic samt handlingar som visade att Jovics var styrelseledamot.

Tingsrätten kritiserade Kronofogden för att inte ha kontrollerat att ”Daniel Larsson” var behörig, konstaterade att det som hade skickats in inte räckte och avvisade GT Capitals ansökan om verkställighet.

Niklas kunde andas ut. Trodde han.
Vad Niklas inte visste när han fick brevet från Kronofogden var att han bara var en av hundratals personer som har fått liknande krav. Alla har en sak gemensamt: de har stora skulder hos Kronofogden. Kraven kom från företag som, precis som GT Capital, hade namn som liknade redan existerande bolag i finansbranschen. Vissa var registrerade i Storbritannien, andra var svenska kommanditbolag.

Kravbreven var listigt utformade. Inte bara för att lånesumman var angiven i euro – något totalbelopp fanns inte heller. I vissa fall hade den ursprungliga skulden på ett par tusen euro vuxit till flera miljoner kronor. Men det upptäckte den skuldsatte först när bolagen begärde att Kronofogden skulle driva in pengarna.

Att de inte krävde in pengarna med en gång var ännu en listig manöver, eftersom fler troligen hade protesterat om de hade sett summan. Men bolagen bad Kronofogden att vänta med verkställigheten.

Runt 500 personer fick på så sätt skulden fastställd i en så kallad exekutionstitel. En sådan har samma status som en dom, och är mycket svår att bli av med.

Men hur kommer det sig att så många inte protesterade? Varför gjorde de ingenting?
– Vissa har slutat att bry sig, andra förstår inte, andra är livrädda för myndigheter, säger Jerker Loré, jurist vid Kronofogden. Men det vanligaste scenariot är att man skäms och bara vill få proceduren överstökad och göra rätt för sig. Kraven brukar ju stämma.

Jerker Loré var en av de tjänstemän som så småningom började misstänka att någonting inte stod rätt till.

– Vi har 1,2 miljoner mål om året och det här är utspritt hos flera handläggare. Därför tar det en stund innan vi ser att något är galet. När jag ställde frågor fick jag konstiga svar. Det började kännas lurt men vi fick inte koll på vad som var fel.

Våren 2016 gjorde Jerker Loré någonting som tjänstemän på Kronofogden i regel inte gör, han började ringa runt till de skuldsatta. Många hade inte angivit något telefonnummer men till slut fick han tag på ett tjugotal personer. Flera hade försökt komma i kontakt med företaget för att få veta mer om skulden, men inte lyckats. Eftersom de trodde att det rörde sig om inkassobolag, och kravet kom via Kronofogden, hade de antagit att allt stod rätt till.

Ingen av de som Jerker Loré pratade med hade hört talas om det företag som hade krävt dem på pengar. Inte heller kände de igen skulden. Ett par av dem hade tagit beskedet så hårt att de hade övervägt att ta sina liv.
– Då började vi ana vad det rörde sig om.

I juni 2016 polisanmälde kronofogden åtta bolag för bedrägeri. Då hade de ännu inte upptäckt GT Capital, som ett par månader senare skulle börja kräva Niklas på pengar. Företaget har lyckats få Kronofogden att fastställa 101 skulder till ett sammanlagt belopp på drygt 80 miljoner kronor inklusive ränta.

Men polisutredningen gick trögt och i februari 2017 fick Kronofogden nog och bestämde sig för att stoppa utbetalningarna. Ett mejl från en hög chef slog fast att ifall något av de 14 bolagen som misstänktes för bedrägeri begärde verkställighet, skulle myndighetens tjänstemän vägra att betala om inte bolagen lämnade in identitetshandlingar som visade vem företrädaren var.

I såväl juridisk som moralisk mening framstod beslutet som rimligt. Den som vill använda Kronofogden för att kräva pengar av någon annan borde åtminstone kunna visa att han eller hon existerar. Så hade också tingsrätten resonerat, när den ett par månader tidigare hade gett Niklas rätt. 
Men Niklas andrum blev kort.

GT Capital överklagade tingsrättens utslag och hovrätten beslutade att de handlingar som bolaget hade skickat in räckte för att bevisa att Vladan Jovic företrädde bolaget och att ”Daniel Larsson” hade rätt att agera i hans ställe. Men Niklas, som är en av de få skuldsatta som har tagit upp kampen mot bolagen, gav inte upp utan ansökte om resning.

Frågan om vem som verkligen företräder GT Capital fick en ny pusselbit i mars 2017, när en man vid namn Omar Ba registrerades som ”director”. Till handlingarna fördes en kopia på ett id-kort där Omar Ba påstods vara medborgare i Senegal. Niklas tog kontakt med Senegals ambassad i Nederländerna och fick bekräftat att id-kortet var ogiltligt.

Samtidigt som Niklas försökte övertyga dom-stolarna om att han aldrig hade tagit det där lånet, bland annat genom att skriva ut kontoutdrag som visade att någon sådan summa aldrig hade satts in, fortsatte skulden att växa och var nu uppe i 550 000 kronor. GT Capitals samtliga fordringar på de 101 personerna ökar tack vare den höga räntan med 1,4 miljoner kronor i månaden.

Även polisen fick svårt att hitta de som stod bakom bolagen. Den polisanmälan som Kronofogden hade lämnat in nästan ett år tidigare las ner i slutet av maj. Orsak: de kunde inte hitta någon fysisk person.
De flesta utbetalningarna hade nu pausats av Kronofogden i väntan på utslag från de rättsprocesser som pågick runt om i landet, hos såväl tingsrätter som hovrätter.

Även Kronofogden fick till slut erkänna sig besegrad.

Sebastian de Ciutiis på Epsilon Advokater förträder tre av de personer som har fått skulder fastställda till något av bolagen. Han har försökt övertyga domstolarna med flera argument: att det här är en bluff, att det pågår en förundersökning, att skulden har uppstått innan företaget ens har bildats. Han har även anfört att det rör sig om ocker i och med de höga räntorna som i många fall överstiger 1000 procent på årsbasis.

– Det är stötande att den här typen av skenskulder skyddas av rättsordningen, säger han. 
Men inte heller advokaten har lyckats få rätt i domstolarna.

Även Kronofogden fick till slut erkänna sig besegrad. Två av de polisanmälda bolagen meddelade i början av sommaren att de överlät ett 70-tal fordringar till ett nybildat bolag, SE Invest, registrerat på Brittiska Jungfruöarna – ett ökänt skatteparadis med lagar som skyddar företagen från insyn. SE Invest meddelade samtidigt att bolagets företrädare är en brittisk medborgare bosatt i Sydafrika. Bolaget bifogade en kopia på mannens id-kort.

Mannen är företrädare för ett stort antal bolag i vitt skilda branscher och från flera olika länder. På bolagshandlingarna finns åtminstone tre olika adresser, en postbox i Malmö och två adresser i den lilla staden Hartbeespoort i Sydafrika. Han är, med största sannolikhet, en så kallad nominee – en person som sätter sitt namn på handlingarna för att dölja de verkliga ägarna. Men till skillnad från de tidigare företrädarna har han fördelen av att faktiskt existera, och det räckte för Kronofogden. I ett mejl som skickades till berörda enheter i början av september skrev produktionschefen att ”vidare utredningsåtgärder i behörighetsfrågan skulle kunna stå i konflikt med Kronofogdens skyldighet att iaktta saklighet och opartiskhet.”

Därmed tvingades myndighetens tjänstemän runt om i landet att kräva pengar av, till att börja med, 28 skuldsatta personer. Det sammanlagda beloppet uppgår till drygt 15 miljoner kronor. Dessutom har fyra personer beviljats skuldsanering där SE Invests skuld ingår.

Men om britten bara är en målvakt, och de andra personerna som har angetts som företrädare inte ens existerar, vilka står då bakom de här mystiska bolagen? Vilka har lyckats få Kronofogden att fastställa skulder för lån som aldrig har tagits?

Vilka har försatt de skuldsatta i den kafkaliknande situationen att behöva bevisa felaktigheter i en lånehandling som inte finns? 
Frågan är inte vilka. Utan vem.

Min första kontakt med ett av företagen skedde av en slump när jag gick igenom en dom från tingsrätten i Göteborg. En kvinna, nu pensionär, hade beviljats skuld-sanering för skulder till ett stort antal långivare. En av långivarna, företagen, PL Finans KB, hade över-klagat beslutet då dess skuld inte hade kommit med.

Det som fick mig att reagera var hur kravet hade vuxit, från 6 700 kronor till 259 000 kronor på ett par år. PL Finans hade ingen hemsida och bara en boxadress. Dessutom företräddes det av två polska medborgare som inte verkade existera annat än som komplementärer till det här bolaget.

Hos datainspektionen fanns ett tillsynsärende mot PL Finans: i december 2016 konstaterade myndigheten att bolaget saknade tillstånd för att bedriva inkassoverksamhet och därmed bröt mot inkassolagen. Datainspektionen förutsatte att företaget skulle upphöra med inkasso.
Det hade alltså inte skett. Och trots att företaget saknade tillstånd beslutade Kronofogden i juli att ta med skulden i skuldsaneringen.

Kvinnans skuld upp-stod när hon tog ett lån hos ett snabblåneföretag, ett bolag vars namn dyker upp i flera diskussiontrådar på nätforum där skuldsatta undrar hur PL Finans kan ha tagit över skulden, vilka de två polackerna är och om det hela är en bluff.

Snabblåneföretaget startades i februari 2011 av en då blott 17-årig man. Företaget har en hemsida där besökaren kan fylla i en ansökan om att låna 500–4 000 kronor till en effektiv årsränta på ett par tusen procent. Sedan en tid tillbaka beviljas inga nya lån.

Anders var en av dem som gick in på hemsidan 2011, fyllde i formuläret och skickade iväg sina uppgifter. Då var han redan djupt skuldsatt och planen att snabbt betala tillbaka de 2 000 kronorna höll inte. Två år senare, när Anders fick hjälp av sin pappa att betala tillbaka alla skulder, försökte han kontakta snabblåneföretaget för att göra rätt för sig. Efter ett par veckor gav han upp. När Kronofogden intygade att allt som fanns hos bolaget var reglerat strök Anders ett streck över skulderna och började göra planer för framtiden. En av de planer som tog form var att 2018, när han skulle vara skuldfri och utan anmärkningar, köpa hus tillsammans med flickvännen.

I augusti 2016 fick Anders ett brev från Kronofogden där det stod att PL Finans hade tagit över skulden, som hade vuxit till 36 000 kronor, och nu ville ha in pengar. Han försökte få kontakt med företaget men utan att lyckas. Frågan han ställde sig kan tyckas rimlig.
– Hur kan jag betala en skuld till någon som i princip inte existerar?

Anders gick till tingsrätten för att försöka stoppa utbetalningen. Samtidigt fick han veta att ett inkassobolag måste ha tillstånd från Datainspektionen, något PL Finans inte hade. Det var efter Anders anmälan som Datainspektionen inledde sin tillsyn och konstaterade att PL Finans bröt mot inkassolagen.

Att bolaget saknade tillstånd spelade dock ingen roll för rättsapparaten.
– Tingsrätten körde över mig helt, säger Anders. Jag överklagade till hovrätten men fick samma svar där.

I våras tvingades Anders betala 23 000 kronor till företaget. Han mejlade Datainspektionen och undrade vad den egentligen har för funktion, och fick veta att eftersom PL Finans verkade fortsätta bedriva inkassoverksamhet så hade ett nytt till-synsärende inletts.

I augusti hotade Kronofogden med utmätning om Anders inte betalade ytterligare 17 000 kronor. Han betalade, bara för att få veta att det återstod 12 580 kronor.

Samtidigt som Anders skrapade ihop pengar för att betala ett företag som bedrev inkasso utan tillstånd och vars företrädare inte tycktes existera, avslutade Datainspektionen sitt andra tillsynsärende mot bolaget. Den här gången tog myndigheten till storsläggan: efter att ha konstaterat att PL Finans än en gång brutit mot inkassolagen försäkrade Datainspektionen att nästa gång det sker kommer man att överväga en polisanmälan.

Anders har invänt hos Kronofogden att Datainspektionen än en gång konstaterat att PL Finans inte har något tillstånd, men fick beskedet att det inte spelar någon roll. Han har nu, än en gång, överklagat till tingsrätten. Om han får rätt kan han inleda ännu en process för att radera det utmätningsförsök som finns registrerat. Om inte det lyckas får han vänta i ytterligare tre år innan det kan bli aktuellt med ett husköp.

Hittills har PL Finans lyckats få Kronofogden att driva in 786 872 kronor och fordringar för ytterligare 2,9 miljoner är fastställda. Kronofogden letar efter ett sätt att med Datainspektionens beslut som underlag stoppa verkställigheten, men har när det här skrivs inte hittat någon öppning. Läs mer om PL Finans här.

PL Finans hör inte till de 14 bolag som Kronofogden polisanmälde, men företaget omnämns i de handlingar som myndigheten skickade till polisen i somras för att få dem att återuppta förundersökningen. Där redogörs även för en teori som har vuxit sig allt starkare: att det är en och samma person som ligger bakom samtliga bolag – mannen som vid 17 års ålder startade snabblåneföretaget vars fordringar i flera fall har övertagits av PL Finans.

Där, hos snabblåneföretaget, finns också ett möjligt svar på en annan fråga: Hur har de 14 polisanmälda bolagen lyckats få tag i en lista med hundratals djupt skuldsatta personer?

”SE Invest äger fordringar på 15 miljoner kr.” ”GT Capitals fordringar närmar sig 100 miljoner kr.”

Snabblåneföretagets omsättning har ökat för varje år och var 2015 uppe i 1,8 miljoner kronor. Förutom en allt stinnare kassa har bolaget därmed även tillgång till ett register över personer som är så desperata att de är beredda att låna pengar till en effektiv ränta på tusentals procent.

Om det är den listan som använts när de polisanmälda bolagen sommaren 2015 skickade in ansökningar om betalningsförelägganden är oklart, men på något sätt lyckades de nå personer som i stor utsträckning inte protesterat utan låtit den påstådda fordringen läggas till högen av skulder.

I sin komplettering till polisanmälan radar Kronofogden upp skälen till varför myndigheten tror att samma person styr samtliga bolag:

• Samtliga företrädare, oavsett om de är från Bulgarien, Grekland, Ryssland, Polen eller Sydafrika, kommunicerar (via mejl) på samma utmärkta svenska och med goda kunskaper i juridik.

• De namnunderskrifter som har skickats in från de olika bolagen liknar den som företrädaren för snabblåneföretaget har skickat in.

• Snabblåneföretaget har använt sig av ett unikt sätt att processa, en metod som även använts av de polisanmälda bolagen.

Mannen som startade snabblåneföretaget, och som misstänkts ligga bakom samtliga polisanmälda bolag, har de senaste åren studerat ekonomi vid universitetet. Han har sedan 2012 erhållit studiemedel från CSN. Om misstankarna stämmer har alltså en nu 24-årig student lyckats få Kronofogden att fastställa skulder för lån som aldrig har tecknats på uppdrag av personer som inte existerar. När Kronofogden har begärt bevis på att personerna existerar har han fått tag i den brittiska medborgaren vars status som troligen existerande person var nog för att Kronofogden skulle vika sig. 
Det bolag som britten företräder, SE Invest Ltd, är registrerat i Brittiska Jungfruöarna.

Hur har det då gått för Niklas, som har processat i tingsrätten och hovrätten för att få stopp på GT Capitals fordringar? Efter att ha fått nej från hov-rätten ansökte han om inhibition, att utbetalningarna ska stoppas, hos Högsta domstolen. Den 19 september beslutade Högsta domstolen att inte medge inhibition. En vecka senare fick bolagsverket i Storbritannien in en anmälan om en ny företrädare för GT Capital – MGS Invest, ett företag registrerat på skatteparadiset Seychellerna.

I början av oktober, ett par dagar efter att MGS Invest registrerats som företrädare, började GT Capital skicka in nya krav på verkställighet till Kronofogden. När det här skrivs har sex fordringar på sammanlagt 2,2 miljoner kronor krävts in. Kronofogden kommer att vägra betala ut om inte bolaget lyckas visa upp en verklig företrädare. Frågan vem som, på papperet, står bakom MGS Invest är fortfarande oklart.

Samtidigt fortsätter den juridiska kampen. I början av oktober gav hovrätten för Skåne och Blekinge en av de skuldsatta rätt mot GT Capital och konstaterade att det rör sig om falska skulder. Niklas kommer att använda den domen i ett nytt försök att överklaga.

För Kronofogden kom domen som en positiv överraskning och en vecka senare beslutade myndigheten att stoppa utbetalningarna till samtliga bolag. Men oavsett om domen står sig kan indrivningen bara stoppas tillfälligt. De fastställda fordringarna ligger kvar och bolagen kan sälja dem eller låta dem vila ett par år innan de gör ett nytt försök. Dessutom påverkas inte de skuldsaneringar där SE Invests skulder ingår.

Niklas och Anders heter egentligen någonting annat.

Den förundersökning som lades ner i våras är nu återupptagen. Följ granskningen här på faktum.se

Efter att såväl Kronofogden som tingsrätten begärt att bolagen skulle visa upp id-handlingar för de personer som påstods företräda dem bildades ett nytt bolag, SE Invest ltd, registrerat på Brittiska Jungfruöarna.

Målvakten
Efter att såväl Kronofogden som tingsrätten begärt att bolagen skulle visa upp id-handlingar för de personer som påstods företräda dem bildades ett nytt bolag, SE Invest ltd, registrerat på Brittiska Jungfruöarna. Bolaget tog över fordringarna från två av de andra bolagen och skickade in en kopia på ett id-kort tillhörande en brittisk medborgare bosatt i Sydafrika. Britten företräder ett stort antal bolag och har angett åtminstone tre adresser. En är en postbox i Malmö. De två andra återfinns i staden Hartbeespoort i nordöstra Sydafrika. En av de sydafrikanska fastigheterna såldes för två år sedan till en privatperson med ett annat namn.

Skuldsaneringsbluff
Redan 2014 försökte någon komma åt de skuldsatta genom Kronofogden. Då skickade företaget Star Debt Collection Ltd 250 anmälningar om skulder till personer som hade beviljats skuldsanering. Företaget var registrerat i Storbritannien med en sydafrikan som företrädare. Företaget ägde inte några fastställda skulder och försöket att komma med i skuldsaneringen misslyckades. Kronofogden polisanmälde men anmälan lades ner.

Verklig huvudman
Såväl Kronofogden som polisen har haft svårt att hitta en verklig ägare till de bolag som har försökt få ut pengar för falska skulder. I de fall det rört sig om svenska bolag har det handlat om kommanditbolag med företrädare med oklar identitet. Från och med nästa år blir det svårare att använda svenska bolag på det här sättet. Senast 1 januari 2018 ska bland annat alla kommanditbolag anmäla verklig huvudman till Bolagsverket. Detta som en följd av ett eu-direktiv om penningtvätt som antogs 2015.

Infoblad istället för ny lag

Erika Karlsson är verksjurist hos Kronofogden. Hon säger att de har diskuterat om det skulle behövas en lagändring.

– Men Kronofogden har bedömt att det inte behövs eftersom det här är en så liten del och i stort fungerar det bra, säger Erika Karlsson.

Istället har myndigheten ändrat i sina rutiner. När Kronofogden skickar ett brev för att tala om för en person att någon påstår att det finns en skuld skickar de numera med ett informationsblad.

– Det är ett pedagogiskt informationsbrev där vi förklarar att man måste bestrida för annars kommer Kronofogden att slå fast skulden, säger Erika Karlsson.

– Hela systemet bygger på att man ska protestera om någonting verkar märkligt.

En annan sak som har ändrats är att den som ansöker om betalningsföreläggande av en skuld måste betala avgiften till Kronofogden i förskott. Flera av de polisanmälda bolagen har fått avgiften på faktura som de sedan låtit bli att betala. Trots att de inte har betalat har de kunnat fortsätta processen med att driva in skulderna.

 

14 bolag som Kronofogden har  polisanmält för bedrägeri.

Cavanox Invest KB (Sverige)

Ceda Finans KB (Sverige)

Idan Finans KB (Sverige)

I. L. Finans KB (Sverige)

Kreditor Europé KB (Sverige)

Marak Invest KB (Sverige)

Segor Invest KB (Sverige)

W Finans Norden KB (Sverige)

ABE Invest Ltd (Storbritannien)

GT Capital Ltd (Storbritannien)

Kredit Invest Ltd (Storbritannien)

Nice Invest Ltd (Storbritannien)

2 Invest Ltd(Storbritannien)

123 Invest Ltd (Storbritannien)

 

82 miljoner kronor
Så mycket har de 14 bolagen hittills krävt att Kronofogden ska driva in.

 

Posted by & filed under Nyheter, Profilintervju.

Ingen ska bli utsatt för hat eller hot.  Ingen ska behöva möta hatet ensam.

Hon var 14 år. I det vita, rika och utifrån sett välmående området söder om Göteborg blev hon flickan som hotade den vita rasen.

– Att jag inte skulle vara svensk fanns inte i min värld, säger Mina Dennert.

 

26 år senare funderar hon på hur man egentligen tar tillbaka sitt liv.
Dåtidens samhällsklimat och följden – förnedrandet och förnekandet av tonåringen i Kullavik – gjorde att hon nästan upphörde att existera.
I dag finns åtminstone ett svar. Mina Dennert grundade #jagärhärIntentionen? Att ingen ska bli utsatt för hat eller hot och att ingen ska behöva möta hatet ensam.
Men låt oss stanna upp där, i början av 90-talet.
Det är lågkonjunktur i Sverige och krig på Balkan. Sverige tar emot 84 000 flyktingar. Under ett år utsätts 117 flyktingförläggningar för attentat. 1991 är det valår och det sker ett trendbrott. Den invandrarkritiska grupp som förespråkat minskad invandring – äldre outbildade män – växte i takt med att de fick sällskap av en ökad mängd yngre personer, den del av väljarkåren som traditionellt varit mer positivt inställd. Sveriges befolkning som helhet blir mer negativt inställd till invandrare. Opinionen svänger trots att flyktingarna blev färre, liksom uppehållstillstånden. Ian Wachtmeister och Bert Karlsson turnerade landet runt och staplade ölbackar på varandra för att symbolisera vad invandringen påstods kosta samhället. Opinionen påverkar i stort sett alla riksdagspartier som blir mer restriktiva och den politiska retoriken svänger från välkomnade till att mer handla om hur flyktingar och invandrare belastar Sverige. Ny Demokrati kommer in i riksdagen.

Under samma tid bedriver VAM, Vitt Ariskt Motstånd, en våldsam hatkampanj mot invandrare, judar och homosexuella med hot och våld ackompanjerat av vit makt-musik. De har inga ambitioner på parlamentariskt inflytande. Deras sympatisörer, högerextrema skinnskallar i bomberjackor och kängor, syns på gator och torg. BSS, Bevara Sverige Svenskt, splittras i slutet av 80-talet. 1988 bildar, bland andra, medlemmar från BSS partiet Sverigedemokraterna och de behåller BBS paroll ”Bevara Sverige Svenskt” långt in till slutet av 90-talet. Partiet strävar efter parlamentariskt inflytande och får sina första mandat i kommunfullmäktige 1991, i dalsländska Dals-Ed och i skånska Höör.
Mina Dennert växer upp i det vita och relativt rika Kullavik, söder om Göteborg. Hon är adoptivbarn, född i Iran och kommer som ettåring till Sverige.

1989 ska hon börja åttan och får på nära håll känna på effekterna av radikaliseringen i hennes kompisgäng. Plötsligt ifrågasätts hennes existens.
– Jag kommer exakt ihåg första gången jag hörde talas om Bevara Sverige Svenskt. Det var sista lördagen på sommarlovet. En kille gick förbi, tittade på mig och bara sa det. Hela min värld rasade samman. Jag fattade ingenting. Skulle inte jag vara svensk? Jag är ju det svenskaste som finns!
Hon som älskar blodpudding, som äter sylta, är torsk på landskapsblommor, svensk historia och är konservativ vad gäller svenska traditioner.
– Om jag inte var svensk – vad var jag då?
Allt hände under den där sommaren.
– Killarna med sina mopeder som hängde utanför fritidsgården blev plötsligt nazister. Och alla drogs med.
Hennes pojkvän gjorde slut och förnekade att de ens varit ihop. Ett kärleksbrev som hon skrivit till honom kopierades i mängder och hängdes upp på skolan – fullklottrade med hakkors och nazistpropaganda.
– Jag ville bara åka hem och krypa ned under täcket. Satt i busskuren med en kompis bredvid mig när han kom med sitt gäng. Det kändes som om de var flera hundra men vi satt kvar. Vi hade ingenstans att ta vägen och jag och kompisen kom överens om att vi skulle gå över till Billdal.
Mina Dennert skrattar. ”Gå över till Billdal”.
– Där fanns de som kämpade mot nazisterna, de möttes vid Snipen och slogs på helgerna.
Hon skrattar ofta. Mitt i det mest hemska som berättas.
– Tänk att jag var uthängd redan då! Det är först nu som jag förstår vad jag varit med om, hur grovt det var och vilken betydelse det haft i mitt liv.
– En av mina bästa vänner var också färgad. Det var nästan bara han och jag som var det. Han orkade inte. Efter många års blandmissbruk dog han för några år sedan och även om han gjorde det mot sig själv var det hatet som drev honom till det.

Under nittiotalet sker en rad våldsbrott och mord med nazistiska och högerextrema förtecken. I Stockholm skjuts mellan 1991 och 1992 elva människor. De har, vad man kallar, ett ”ickesvenskt utseende”. Sveriges största polisutredning sedan Palmemordet startar och efter en tid grips Lasermannen och döms till livstids fängelse för ett mord, tio mordförsök och nio rån. Inom några år skakas Västsverige av två mord där nazister döms.  John Hron misshandlas till döds i Kode och Per Skogsberg avlider av misshandeln i Nya Allén i Göteborg. John, 14-åringen, för att han inte ville hylla nazismen, Per, skulptören, för sin sexuella läggning.

#jagärhär har fyllt ett år. – Man blir stark av att göra något tillsammans. Även om man inte alltid är överens i sakfrågan. Man behöver 100 puss och kram för varje ”du är så dum i huvudet”, säger Mina Dennert.

Billdal 2017. Mina bor kvar i området, nu med sin egen familj. ”Jag måste ju göra mitt för integrationen”, som hon säger och skrattar ”kanske på ren trots, ingen ska få jaga iväg mig”.
Vi sitter i köket, vid ”det omöjliga köksbordet”. Det går inte att slå sig ner vid ena långsidan, då blockeras vägen ut till hallen. Hon är stressad. Klockan är två på eftermiddagen och hon frågar om jag ätit lunch. Det har jag, så hon serverar sig själv havrepuffar med mellanmjölk och drottningsylt.
Under ett år har #jagärhär gått från att vara en liten grupp på nätet till en etablerad förening som håller föreläsningar, workshops, driver opinion och för samtal med regeringen och de sociala mediejättarna såväl som med etablerade medier. För närvarande är Mina Dennert den enda anställda. Föreningen har prisats, fått pengar och nämns som ett gott exempel i regeringens handlingsplan ”Till det fria ordets försvar” där de presenterar åtgärder mot hot och hat mot journalister,förtroendevalda och konstnärer. På Bokmässan lanserade #jagärhär sin kommande bok MOD. Nästan 76 000 människor är engagerade i den svenska Facebookgruppen. Nästan 40 000 i den tyska. Det är en rörelse som breder ut sig utanför Sveriges gränser. De i gruppen står upp och markerar sin närvaro på nätet i trådar där hat, fake news och rasism frodas. Inte genom att gå i polemik utan genom att stå för det goda samtalet eller bara visa sin närvaro.

Allt startade en fredag eftermiddag, den 13 maj 2016.
– Jag har alltid känt mig rasifierad. Vad det är? Det tolkas olika men för mig är det att vara utsatt för rasism eller vara i farozonen för att bli utsatt. Fysiskt eller psykiskt.
Mina Dennert såg att en Facebookvän delade rasistiskt material. Hon följde trådarna och hamnade på rasistiska och främlingsfientliga sidor. Hon började ställa frågor i tråden. Är detta rimligt? Är det sant?
– Det var inte näthat men det var tydligt att de fastnat i en världsbild som grundade sig på det ena galna påståendet efter det andra.
Så hon fick idén: Att nattvandra på nätet.
– Som morsor på stan, ungefär. Jag frågade några kompisar vad de tyckte om idén. Strategin är enkel. Vi taggar, då är det lätt att hitta varandra, vi gillar varandra och kommer högt upp i flödet. Vi visar närvaro och då vågar fler säga sin mening.

Varför är #jagärhär viktigt?
– Det finns en kraft i att orka säga ifrån. Du blir starkare när du ser att du inte är ensam. Att vara utsatt är att vara fylld med skam. Det är pinsamt att vara annorlunda och utsatt. De säger ”du är dum, du är äcklig”. Då handlar det ju om dig, inte om att de till exempel är nazister.
Mina Dennert har inget behov av att ”ta diskussionen” med högerextrema men menar att det är viktigt att det inte bara är offren som förväntas protestera och vilja förändra. Det är hela majoritetssamhällets ansvar.
Hennes blick blir intensiv och hon säger:
– Vi ska bereda plats för dem som inte får vara med. Därför var det viktigt att vara med på Bokmässan. Att ta plats, inte ge dem mer utrymme.
Hon skrattar igen och trasslar till håret i en knut mitt uppe på huvudet. Håret som efter en stund luckras upp och faller ut igen.
Håret som nazisterna klippte av när hon var 14 år på festen då hon druckit för mycket och somnat.
När hon vaknade hade hon hårtestar nedstoppade i sina underbyxor och hennes kompisar försökte tvätta av henne det nynazistiska klottret, hakkors, VAM och BSS från hennes kropp. För att hon skulle slippa se det.

 

Var fanns vuxenvärlden?
Berättade du inte för dina föräldrar?
– Jag skämdes och ville inte berätta. Testade att säga en del saker men det föll inte i god jord. Ingen lyssnade. Det var tiden, alla visste vilka killarna var och ”det var ju bara dom”. Majoriteten drogs med. Hakkors var klottrade över hela Särö.
Hennes föräldrar försökte mildra situationen genom att be henne bete sig på ett annat sätt.
– Det var dock oklart hur. Jag ser ju ut som jag gör. Är den jag är. En som säger ifrån. Än idag har vi inte pratat om det, inte med familjen eller med mina vänner. Det känns fortfarande som om det skulle vara omöjligt att prata om.
Det är svårt att bortse från kopplingen mellan Mina Dennerts utsatthet i tonåren och hennes mission idag – att bereda plats för alla.
– Då kunde vi bara förhålla oss till det som hände. Vi var tvungna och fick ta så mycket skit. Vi kunde inte ta oss någonstans, det fanns inget annat umgänge. Vi gick bara där och led.

I dag är hon trött. Det finns så mycket mer att göra. Lanseringen av #jagärhär utomlands är på gång men kräver mycket jobb. Varje person som vill vara med får sitt FB-konto granskat för att man vill undvika troll i gruppen. Folk sliter och drar i henne. Det finns inga åttatimmars arbetsdagar. Ett missat tåg till en föreläsning i Tierp på hennes födelsedag fick henne att börja gråta på perrongen. Närvaron på nätet är ett dygnet runt jobb och det är svårt att logga ut. Men hon är också stolt, tror att #jagärhär har förändrat, att de rena personpåhoppen, hatet och hoten har minskat. Men ryktesspridning, falska nyheter och att man tenderar att vrida på sanningen har ökat.

De kallas terrorister av sina motståndare. Medlemmarna hängs ut på nätet med adress, telefonnummer och personuppgifter. Okända människor ringer upp barn och familj, dygnet om.
– Det är en sak att de ger sig på oss som företräder gruppen. Men medlemmars barn… det är så lågt, säger hon när vi står i rulltrappan på Svenska Mässan.
September var en månad av krishantering, marscherande nazister och bokmässa. Några meter från deras monter har högerextrema Nya Tider sin plats. En omdiskuterad närvaro som resulterade i att författare och förlag bojkottade mässan. Men Mina nickar mot deras plats i hörnet och säger att ”de har varit över och hälsat och vi har pratat lite”.
Trots allt är Mina Dennert gladare nu. Mer öppen och modigare. Säger att #jagärhär har fått hennes egna fördomar på skam. Hon har sett de mest oväntade personerna stå upp mot sexism och för feminism.

Pojkvännen i ungdomen, han som radikaliserades och hängde upp hennes kärleksbrev på skolan, har grattat henne för Anna Lindh-priset.
Hennes föräldrar stöttar henne och #jagärhär till hundra procent, liksom hennes egen familj.
– Alla hanterade situationen när jag var tonåring olika. De förstod inte. Kanske var jag inte så ensam som jag kände mig. Förr hade jag lätt att läsa in rasism i vad andra människor gjorde, tog snabbt på mig offerkoftan. Jag kände mig maktlös och såg konspirationer.
En regel i gruppen #jagärhär är att inte tolka. Är du osäker på vad som menas – fråga. Har jag förstått dig rätt? Då skapas samtal i stället för polarisering.

Vad skiljer #jagärhär från exempelvis en vänster- eller högerrörelse?
– Vi är inte eniga politiskt. Vi är egentligen inte eniga om någonting. Det enda vi är överens om är att vi måste diskutera politik och samhällsfrågor på ett sansat sätt. Att respektera de mänskliga rättigheterna och att inte diskriminera någon.
Mina Dennert ser på #jagärhär som ett verktyg för en levande demokrati.
– Vi kan inte ha rösträtt om vi inte tar vårt förbannade ansvar att tar reda på fakta. Då kan vi lika gärna ha en diktatur. Tänk brexit! Dagen efter folkomröstningen googlade man på vad det var – inte för att söka information om vad som skulle hända nu. Man hade röstat utan att veta vad det handlade om.
Mina Dennert lever med #jagärhär. Det händer så mycket, så fort och samtidigt finns det så mycket kvar att göra. Det är frustrerande och hon frågar sig själv om hon någonsin kommer bli en person med intressen som segling, ridning, motocross eller trädgård?
– Men jag har gjort något annat. Jag har hanterat det som skaver.
Och kanske tagit tillbaka sitt liv, tänker jag.

Jason ”Timbuktu” Diakité och Mina Dennert delar med sig av erfarenheter på årets Bokmässa i Göteborg.

 

En angelägen bok

Boken MOD har vuxit fram under hösten med hjälp av medlemmarna i gruppen #jagärhär.

Den kommer att handla om mod och civilkurage men även presentera berättelser om hopp, mänskliga rättigheter, demokrati och kärlek. En exposé av många vardagshjältars goda arbete i hela landet.

Innehållet har producerats av etablerade författare, tecknare och illustratörer men även av engagerade amatörer.

Planen är att boken ligger färdig till julhandeln.

 

Mina Dennert:

Ålder: 42 år

Familj: Man, barn, bonusbarn

Bor: Billdal

Utbildning: Fil kand i filmvetenskap, master i företagsekonomi på Handelshögskolan, tv-journalistik på journalisthögskolan i Göteborg.

Tidigare jobb: Projekt-ledare, kommunikatör, jobbat med reklam i många år i bland annat i USA. Gått på konstskola. Skrivit en bok ”Happy times”.

Beskriver sig själv som: Arbetsnarkoman. Sjukt otålig.

Aha-faktor: ”Skapade faktiskt Facebook. Precis samma idé, men Mark Zuckerberg hann lansera sin idé först.”

Drömmer om: ”Att bli en person som har en vanlig hobby. Men jag har inte tid.”

Drömde om: Att jobba med teater eller måleri, att skriva – alla konst-arter har lockat.

#jagärhär:

#jagärhär är en grupp för aktion.
All aktivitet händer i kommentarsfälten.
Ingen ska bli utsatt för hat eller hot. 
Ingen ska behöva möta hatet ensam.

Nästan 76 000 människor är engagerade i den svenska Facebookgruppen #jagärhär

 

#jagärhär i andra länder:

Norge; #ViErHer

Finland; #OlenTäällä

Tyskland; #ichbinhier

Storbritannien; #iamhere

Slovakien; #somtu

 

 

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

Affärsmodellen är enkel. Tryck upp lappar där du ber folk att skänka sina begagnade kläder. Påstå att pengarna går till välgörenhet. Hoppas att någon går på det.

Floda, februari 2016. En vit, polskregistrerad skåpbil kör omkring i villaområdet Berghult. En kvinna som bor i området tar en bild och lägger ut den i en lokal facebookgrupp. Snart har gruppen identifierat bilen som tillhörande ”de som åker runt och samlar in kläder.”

Ja man får ju en lapp i brevlåda och ett datum när dom kommer och samla kläder. Dom är över allt och samlar kläder. Till och med i Frölunda.

Jag vekligen hatar de där jäkla lapparna!

Vart säljs de? Och hur mycket tar de själva?

 

Konsumtionen av nya plagg har ökat med 40 procent de senaste tio åren, och idag bär vi hem sammanlagt 121 000 ton. Att beräkna vad kläderna är värda som begagnade är svårt, men en uppskattning kan göras. Letsrecycle, en webtidning som bevakar återvinningsbranschen i Storbritannien, publicerar löpande siffror över priser. Våren 2016 var priset på så kallade charity bags, säckar med kläder som lämnas till ett sorteringsföretag, lågt räknat 5000 kronor per ton.

Det innebär att det, i teorin, finns 605 miljoner kronor att hämta ur folks garderober.

Nu är vi ganska dåliga på att återvinna kläder, åtminstone i Sverige. Endast 23 400 ton räddas från att bli sopor. Det mesta lämnas till någon välgörenhetsorganisation.

Myrorna, Sveriges största kedja för second hand-kläder, samlar in och säljer textilier för 1,7 miljoner kronor per år, pengar som används i Frälsningsarméns sociala arbete. Förra året beslutade Myrorna att fördubbla sin insamling till 2018.

– Vi placerar ut fler behållare och har fler samarbeten med kommuner, även med modeföretag, säger Emma Enebog, Hållbarhets- och affärsutvecklingschef på Myrorna. Och så har vi börjat se över vår kommunikation och startat kampanjen ”aktivera din garderob”.

Men om mer kläder ska kunna omsättas i pengar till behövande, måste folks förtroende för klädinsamling öka. En enkätundersökning som Kretsloppskontoret i Göteborg har genomfört visade att endast 18 procent hade mycket stort förtroende för de som samlar in kläder. En lika stor andel hade litet eller mycket litet förtroende.

– Att det finns oseriösa aktörer är inte bra för klädinsamlingen, säger Emma Enebog.

 

För drygt 30 år sedan, i augusti 1984, kunde Borlänge Tidning berätta om Sortex of Sweden som samlade in kläder till förmån för, som de påstod, blinda barn. Sedan dess har ett tiotal företag och organisationer försökt få folk att skänka kläder under förespegling att de går till välgörenhet.

Varje gång lapparna har dykt upp har Frivilligorganisationernas insamlingsråd, Frii, som administrerar 90-kontona, kontaktats av människor som har uppmanats att skänka kläder.

– De har fått en lapp i lådan och vill veta om man kan lita på det här. Mitt svar är att det kan jag inte svara på. Vi har ingen möjlighet att granska om det som står skrivet stämmer, säger Maria Ros Jernberg, generalsekreterare på Frii.

Idag kan Frii få 3-4 samtal i veckan.

Svenska Miljöinstitutet, IVL, har fått i uppdrag av Nordiska Ministerrådet att ta fram en certifiering för klädinsamlingen. Syftet är att undanröja den osäkerhet som skapas hos den som får en lapp i brevlådan. Företag och organisationer som vill ha certifieringen måste redovisa hur mycket som går till välgörenhet.

– Problemet med de oseriösa är att det är nästan omöjligt att få reda på vilka som står bakom, en kollega som försökte få tag i en av dem ringde och ringde men fick aldrig tag i dem, säger Maria Elander på IVL. De får gärna vara med i systemet men då måste de lägga korten på bordet och visa hur mycket de samlar in och vad som händer med det.

Under våren och sommaren 2016 testkörs certifieringen hos ett par välgörenhetsorganisationer. Någon tidsplan finns inte men förhoppningen är att den ska komma igång så snart som möjligt.

 

Vilka är de då, klädinsamlarna, och vart tar kläderna vägen?
Clothing Collection Team, företaget som körde omkring med sin skåpbil i Floda, är ett av tre företag som har varit verksamma det senaste året. Bolaget registrerades vid Brittiska bolagsverket i augusti 2010 av två män med polska medborgarskap, och våren 2011 dök deras flygblad upp i Glasgow. Flera skotska tidningar skrev om företaget och intervjuade invånarna som var upprörda över att flygbladen försökte efterlikna de som redan delades ut av välgörenhetsorganisationer. En tidning kontaktade en av organisationerna, Brittish Heart Foundation, vars företrädare sa att de förlorar 3 miljoner pund varje år tack vara sådana här kommersiella insamlingar.Enligt brittiska Fundraising Standards Board går landets välgörenhetsorganisationer miste om drygt 180 miljoner på grund av oserösa klädinsamlare.

Kläderna säljs till sorteringsföretag framför allt i Polen, där 40 procent av invånarna regelbundet handlar i någon av landets drygt 20 000 second hand-butiker. Enligt Reuters importerade Polen begagnade kläder för drygt en miljard kronor 2013, en ökning med nästan 70 procent jämfört med tidigare år.

Clothing Collection Team har en hemsida riktad mot konsumenter med texter på engelska och svenska där företaget berättar att de stödjer välgörenhet. De har också en hemsida med en annan adress, där de på polska erbjuder kläder till de som vill köpa. Priset för osorterade säckar är drygt 11 kronor per kilo plus kostnader för transport. De upplyser också att de samarbetar med grossister i Polen, Ukraina och Litauen, och att kunderna kan beställa minst en halv lastbil.

Företaget började samla in kläder i Sverige sommaren 2012 då lapparna dök upp i Alingsås, lite senare även i Varberg och Linköping. I en artikel i Östgöta-Correspondenten 2012 sa ägaren att de skänker 30-40 procent av intäkterna till välgörenhet.

Första gången vi ringer det brittiska nummer som står på flygbladen upplyser en man som heter Lukas om att ägarna inte är på plats. Han kan inte säga hur mycket som går till välgörenhet, mer än att ”we send some cash to a hospice.” Andra gången vi ringer har företaget installerat ett knappval, där man kan välja 2 för att prata med en konsult. Mannen som svarar säger att han jobbar på Save The World, som inte har något att göra med Clothing Collection Team. För frågor hänvisar han till chefen, som inte är på plats.

Företaget Save The World ltd bildades i januari 2016 av en av ägarna till Clothing Collection Team. När vi till slut får tag i ägaren till Clothing Collection Team, Wojciech Kupidura, säger han att han inte har någonting att göra med Save The World. Han säger även att Clothing Collection Team avvecklades 1 april.

Men jag fick en lapp i brevlådan i fredags (8 april 2016).

– Nej, det fick du inte.

– Jo.

– Den var inte från oss.

– Jo, det var den.

Han säger sig inte veta vem som har delat ut flygbladen.

Hos brittiska bolagsverket finns inga uppgifter om att företaget ska vara nedlagt, men Wojciech Kupidura försäkrar att det inte existerar längre och att han inte har något att göra med Save The World. Även den filial som finns i Landvetter under namnet Clothing Collection Team North ska vara avvecklad.

Wojciech Kupidura säger att 60-65 procent av intäkterna har gått till välgörenhet, och att de försökte få till ett samarbete med flera svenska välgörenhetsorganisationer, bland annat Barnfonden, som inte var intresserade. Han nämner Rädda Barnen som en av de organisationer som de har skänkt pengar till. Enligt en artikel i Sunday Post 5 februari 2016, där tidningen listar vad de kallar bluffinsamlare, har Rädda Barnen bett företaget att sluta använda organisationens namn på de flygblad som delas ut i Storbritannien.

Varken Clothing Collection Team eller Save The World har tillstånd från Scottish Environment Protection Agency, SEPA, för att samla in begagnade kläder.

– Företaget är nedlagt, så det spelar inte längre någon roll.

Det nya bolaget, Save The World, har en egen hemsida med samma innehåll som Clothing Collection Teams. Adressen är samma brevlådeadress som även är hemvist åt drygt 800 andra företag. Även flygbladen är desamma, fast med en ny avsändare.

 

Uppdatering oktober 2017:

Clothing Collection Team ltd upplöstes som företag i oktober 2016. Verksamheten har dock inte upphört – på lapparna som delas ut i brevlådorna står Save the world ltd som avsändare.

 

SKOGSBESÖK
Clothing Collection Team har en filial i Landvetter utanför Göteborg. I ett försök att hitta någon att prata med åker vi ut till den angivna adressen. Det bruna trähuset ligger på en höjd med en imponerande utsikt över Landvettersjön. Bredvid huset står en stor container. Vid infarten står en annan container. Båda är låsta. Utanför dörren står två glasburkar med fimpar och det finns ingenting som tyder på att ett företag, eller en välgörenhetsorganisation, håller till i huset. Ingen öppnar när vi knackar på.

MILJÖPROBLEM
Det är inte bara Myrorna, Röda Korset och andra välgörenhetsorganisationer som vill att mer kläder återanvänds. Att så mycket slängs är ett miljöproblem som har uppmärksammats av regeringen, och Naturvårdsverket har föreslagit att år 2020 ska 40 procent av kläderna återvinnas. Idag återvinns cirka 20. Samma siffra för Danmark och Tyskland är 49 respektive 80 procent.

Fakta: Klädinsamlare som har varit aktiva efter 2010.

Parama stödfond.

Använder sig av logga med bokstäverna SOS. Samlar in kläder, skor, handväskor, bälten, underkläder, leksaker, mobiltelefoner och bärbara datorer. Företrädare har sagt till tidningar att 30 procent går till välgörande ändamål. Siffrorna går inte att kontrollera. Hemsidan stodfond.org finns inte längre.

Vilties Sala (Hoppets ö)
På hemsidan skriver organisationen att de samarbetar med välgörenhetsorganisationer bland annat i Sverige. De påstår att de hjälper flera utsatta grupper, däribland föräldralösa barn och handikappade. Organisationen har en facebooksida som senast uppdaterades 2013.

En hjälpande hand
På flygbladen skriver de att det som samlas in går till ”svårt sjuka barn och vuxna, barnhem och stora och fattiga familjer i Litauen, Lettland och Estland.” Använde tidigare den Hudiksvallsbaserade biståndsorganisationen Hjälp till liv Internationals logotyp, utan organisationens godkännande. Idag använder de en logotyp från en litauisk välgörenhetsorganisation, Saulès Smiltys, vars företrädare svarar så här på Faktums mail: ”This company does not have the right to use our logotype. We do not have contracts with it, we have not received any charity from it. Could you tell me how can I contact the company?”
Någon kontaktinformation finns dock inte.

Baltik Life
På facebooksidan, där senaste inlägget är från 2014, finns kommentarer från två svenskar. En frågar hur man kan vara säker på att det som doneras används rätt. Den andra varnar för ”detta bedrägeri”. Ingen av kommentarerna har fått något svar. Baltik Life är registrerad som en välgörenhetsorganisation i Litauen, enligt flera sidor som listar företagsinformation. Företrädaren är en man vars namn även är registrerat hos svenska Bolagsverket som företrädare för två kommanditbolag och ett aktiebolag. Ett av kommanditbolagen förekommer på en varningslista över fakturaskojare som ägare till ett domännamn.

Auri för människor AB
Samlade senast in kläder i Norrköping våren 2016. Företaget har använt bokstäverna SOS på sina flygblad och uppger att pengarna går till människor och barnhem i Östeuropa. Enligt bolagets årsredovisning ökade omsättningen från 110 301 kr 2013 till 272 800 kr 2014. Den redovisade vinsten är blygsam, 5000 kr. Den största utgiftsposten är handelsvaror (204 787 kr). I flera intervjuer under 2012 säger ägaren att de ska skaffa ett 90-konto.

Clothing Collection Team Ltd
Bolaget är registrerat i Storbritannien, med adress i Hamilton, Skottland. Bolagets företrädare är polska medborgare men bosatta i Storbritannien. Bolaget har en filial i Landvetter utanför Göteborg.
2013 anmäldes företaget till Advertising Standards Authority, den brittiska motsvarigheten till Reklamombudsmannen, för vilseledande reklam. Enligt anmälan försöker företaget få det att framstå som att de sysslar med välgörenhet och inte kommersiell verksamhet. ASA friade företaget som i flera brittiska medier är omskrivet som ett blufföretag. En av bolagets ägare bildade i början av 2016 bolaget Save The World ltd, i samband med det skapades en ny hemsida och flygblad med Save The World som avsändare.

 

Posted by & filed under Nytt nummer.

NYTT NUMMER UTE NU!

 

Decembernumret är här och tillsammans med årets Faktumkalender har du den perfekta julklappen!

#183
– Claes Malmberg om klasskamp, kvinnor och Lasse Kronér. 
– Reportage: Hjälper eller stjälper det att skänka kläder? 
– På heta stolen: Faktumförsäljaren Kjell Nilsson pratar om tiggeri med Moderatpolitikern Tobias Billström. 
– Petrina Solange och Peter Apelgren möts inför uppdraget som konferencierer på Faktumgalan den 7 mars. 
– Försäljarporträtt: Puma sov på toaletter, nu uppträder hon med sina hiphoptexter i kyrkan.

 

Köp Faktum! Agera mot fattigdom, hemlöshet och socialt utanförskap!

Posted by & filed under Försäljarna, Nyheter, Reportage.

”Man blir utsatt för rätt mycket i Malmö”

Faktumförsäljare Mikael Svensson:

Jag blev rånad och misshandlad 2011. Tidningarna skrev om det: ”Rånet vid Triangeln”. Urklippen har jag sparat.

Jag hade varit på Stippes, och hade tusen spänn på mig. Jag vet att man inte ska ut på natten med så mycket pengar. Det var ett gäng som först tog min cykel, innan de överföll mig, tog min plånbok och slog mig. De kom undan i en taxi.

De första poliserna på plats trodde på min berättelse, men kunde inte hitta några spår av förövarna. Andra poliser verkade inte tro att rånet inträffat alls. De hittade aldrig några bevis och ingen anhölls. Nu har de säkert lagt ner fallet. Men jag fick i alla fall brottsskadeersättning.

Efter rånet blev jag rädd för att röra mig på gatan, även dagtid. Man blir utsatt för rätt mycket i Malmö. Men i och med att jag började sälja Faktum för tre år sedan har det blivit bättre. Det känns tryggt att ha kontakt med butiks-ägarna vid mina försäljningsställen och jag har mina stamkunder som kommer och pratar.

Min kompis Kristian pushade mig att bli Faktum-försäljare. Jag trivs med jobbet, blir respekterad, och träffar flera gamla bekanta på gatan. Jag arbetstränar också, på ett snickeri, tre dagar i veckan. Vi gjorde solstolar till sommaren, till vintern blir det julpynt. På 90-talet var jag intagen på sjukhus en period på grund av psykiska problem. Jag träffar fortfarande en läkare en gång i månaden, eftersom jag äter psykofarmaka.

Tidigare sålde jag vid ingången till ett varuhus, men blev avhyst. Ett gäng trakasserade mig där, jag vet inte vilka de var, men kunde inte stå där längre. Nu har jag mina egna fasta platser, vid Skomakaregatan eller vid Triangelns station.

När det började komma tiggare blev det lätt gräl mellan oss försäljare och dem, vi kom på varandras revir och tävlade mot varandra om att få en inkomst. Men nu har alla fått sina egna platser och vi respekterar varandra. De som tigger är här tillfälligt och har ju det rätt jobbigt.

Ibland måste jag stå flera timmar för att få tidningarna sålda, men man måste acceptera att folk inte vill köpa sådant de inte vill ha. Vissa säljare kan ändå ta detta personligt och klagar över att det blir långtråkigt. De som köper tidningen tror ibland att vi som säljer sympatiserar med innehållet ideologiskt, men så behöver det inte vara. Tidningen har ibland fått kritik för att vara alltför vänstersinnad. Men jag röstar på Miljöpartiet.

Faktum ger en inkomst, lite dricks. Och du får ta egna initiativ. Jag är tacksam över jobbet. Det känns bra att ha sysselsättning, och tryggt att komma till ett ställe där du uppskattas.”

Posted by & filed under Nyheter, Profilintervju.

Stark röst i stark kropp

Hon vill få dig till sin sida och för det är hon beredd att strida. Artisten och aktivisten Maxida Märak är en vinnarskalle med synliga muskler och en röst som hörs långt utanför Sápmis skogar. Hon tar gärna en ärlig fajt.

 

På Folkteaterns foajéscen i Göteborg sitter en liten nyfiken publik och ser fram emot ett intimt framträdande. Det är ett samhällsengagerat arrangemang i mars 2015. Ljudet är dåligt, men Maxida Märak är en artist som tar sig runt sådant. Den musikaliska berättelsen är stark. Här står ingen halvmesyr till människa och larvar. Maxida Märak delar med sig av erfarenheter. Sina och andras. Berättar med sin musik att hon har slagit sig fri. Och att kampen fortsätter.

Aktivist, artist – en ligist
provocerande
hon var en samisk terrorist
eller var hon mexikan
var det fjällen eller staden
uppkäftig diva oh bah shit horabarn
Du ska backa Du ska backa långt bak
Om ni närmar er igen så ska
jag jaga er tillbaka
(Backa bak – 2016)

Än idag slåss och försvarar hon sig. På olika sätt.

– Men jag engagerar mig aldrig i någonting som jag inte tror på. Vid nyligen fyllda 29 har livet gjort Maxida Märak till en rättfram person, tydlig med vad hon vill och kan tänka sig. Och inte kan tänka sig. Som till exempel att låta sig fotograferas utomhus denna fredag morgon sent i augusti när hon känner att hon inte orkar med någon uppmärksamhet. Hon säger det direkt, så besparas vi ett energikrävande lirkande kring den frågan.

– Jag är inte en artistperson och en privatperson. Jag är samma person dygnet runt, säger Maxida, som inte längre kliver in och ur roller. Skådespeleri hör till det förflutna.

En regel med undantag, förstås. – För så kommer det såna där feta grejer, som Midnattssol, där karaktären bygger på Maxida Märak, och då vore det ju lite konstigt om inte jag hade spelat den rollen, säger hon och skrattar. Numera titulerar hon sig artist och producent, men hon hörs och syns ofta utanför musikscenen – i radio, tv, som manusförfattare, krönikör och debattör. Långt utanför Sápmi:

”… det räcker inte att föra kampen BARA i Sápmi, bara FÖR Sápmi, bara i skogen. Den måste föras där – men inte bara där. I skogen kan till slut ingen höra dig skrika.”

 

ALLTID BEREDD ATT STRIDA Hon kan älska sina motståndare och viker sig inte för en ärlig fajt. Maxida Märak är alltid aktivist, alltid samisk jojkare, alltid musiker och skådespelare. Men även en fajter behöver ett hem där inget dåligt får flytta in.

Egna ord på den maktkritiska, antirasistiska och feministiska sajten politism.se. – Kan man göra sitt engagemang till sitt yrke, och kan man använda alla sina förmågor så är det ju bra, eller hur? Hon har alltid vetat att hon kan sjunga. – Det är en medfödd självklarhet för mig. Alla är ganska musikaliska, dansanta och duktiga skådespelare i min familj.

Morfar Johan Märak är känd i Sápmi, på sin tid rebell då han som förste präst i Jokkmokk jojkade i kyrkan. Jojka kunde också Maxida av naturen, redan som barn. Hiphopen blev tidigt ett parallellt spår, via en morbror i musikbranschen som försåg henne med skivor. Och när hon hittade kombinationen av de båda stilarna hittade hon hem musikaliskt. Men som för att inget ska tas för givet när man berättar Maxida Märaks historia började hon sin scenkarriär som skådespelare. Och sjunger bluegrass på sin första skiva från 2014.

 

Som anställd på en teater i Jokkmokk där en musikalisk föreställning om gruvpolitiken sattes upp fick Maxida i uppdrag att skriva musik till pjäsen.

– Jag hade då precis hört en Steve Earle-låt som fick mig att grina. Det var så häftigt att där satt han i USA och skrev en låt som handlade om precis det som jag upplevde hemma i Jokkmokk. Jag anpassade den till föreställningen med samisk text.

Låten blev populär och med sin gudmor Kajsa i tongivande Downhill Bluegrass Band uppstod ett naturligt samarbete som resulterade i en hel skiva. Kombinationen Sápmi och bluegrass blev ett spännande språkprojekt. Men för Maxida – inte mer.

– Det var fint, men inte jag.

Att stå på scen som sig själv och med musiken föra fram egna åsikter och tankar gav dock blodad tand. En stig från Jokkmokk började trampas upp. Jojken kunde bli fetare någon annanstans.

”Det är också så himla lätt att man fastnar i ett fack som urfolksartist. Men jag vill mer. Jag vill att min musik ska ha en chans i världen utanför. Utanför Sápmi också.” (Ur SVT-dokumentären Sápmi Sisters, 2015)

 

Vad hon skulle göra stod klarare för henne också sedan hennes dotter kommit till världen. ”Mini-Märak” gav fokus och energi och sug efter ett ärligare liv. Maxida Märak började producera sin egen musik.

– Jag ringde min morbror och skaffade massa studioutrustning. Satt och ammade och läste instruktionsböcker och tittade på youtubeklipp.

Efter några månader började hon lägga ut sin club-jojk på Soundcloud och spridningen var snart ett faktum. Hon var redan en ansedd jojkare, men hade plötsligt tagit sin talang till en annan nivå. Skapat ett nytt uttryck, såväl inom jojken som inom hiphopen.

Det är bitvis en hård och ilsken rap med tunga elektroniska beats blandat med en jojk som är kraftfullare än man vanligen hör. Men också en mycket sensuell musik, med nakna texter om åtrå och längtan efter lycka.

– Jag har andra referenser, med underjordiska väsen, korpar och örnar och annat med i mina texter. Det slår mig själv när jag lyssnar på musiken. Sápmi är alltid normen för mig och jag är nog ensam om det samiska perspektivet inom hiphopen, säger hon idag.

Då sprutade hon ur sig musik och började med växande resultat att promota sig själv för spelningar på alla tänkbara festivaler och klubbar.

– Jag sålde in mig som mycket mer proffsig än jag var, men till slut gick ju ryktet att jag var en bra liveartist. Jag fick gig för att folk uppskattade det de såg.

Kanske lyckades hon fånga en hype, men jobbet var också hårt. Hon tog alla spelningar hon fick, även de oavlönade. Köpte en egen ljudanläggning som hon lastade i barnvagnen för att få garanterat bra ljud.

– Sen snappade SVT upp mig ganska tidigt, till programserien Sápmi Sisters. Det var en fantastisk möjlighet för mig att vara med där.

 

Bosatt i Jokkmokk samt under perioder i Stockholm spretade livet med liten dotter, renskötande make och mängder av projekt. På kort tid syntes och hördes Maxida Märak i musikföreställningen Under asfalten ett fjäll med sin syster Mimie Märak, genom egenutgiven musik, medverkan i radioteatern Dagbok från Gallok, som skådespelare i filmen Glada hälsningar från Missångerträsk och med sin jojk på Mando Diaos VM-låt Love Last Forever. Under samma period följdes Maxida och Mimie av ännu ett filmteam från SVT. Dokumentären Sápmi Sisters premiärvisades i slutet av 2015.

Någonstans där gjorde hon också ett svårt val, som hon inte ångrat.

– Jag hade fått en asfet roll i en stor föreställning som skulle upp på Dramaten, och jag hade tackat ja och nej och velat fram och tillbaka. Jag hade ju min dotter och fastän jag fortfarande bodde med mitt ex så var jag ensam om att ta hand om henne. Det var besvärligt att få ihop livet. Jag levde i ett destruktivt förhållande och kände ett behov av att låsa upp alla band som styrde min tid. Jag måste bli min egen chef.

Kontraktet med teatern bröts tre veckor innan den nya pjäsen skulle repeteras. Det var inte uppskattat men för Maxida var det rätt, trots ovisshet om det skulle trilla in några pengar nästa månad.

– Jag visste att jag behövde gå all in, 110 procent, för att lyckas.

 

Det skulle också kosta henne en separation, ett uteslut-ande ur en samhällelig gemenskap och en smärtsam vårdnadstvist som äter henne varenda dag. Till en början bodde NikeSunna med Maxida hela tiden, men nu är vårdnaden delad och distansen mellan mor och dotter 120 mil när det är pappadagar. Men hur ont det än gör – Maxida gjorde valet också för sin dotter:

– Många drar barnkortet när du väljer att lämna, speciellt i ett litet samhälle, och menar att beslutet går ut över barnet. Jag hävdar att det inte är så. Jag måste visa ännu tydligare vem jag är när jag har ansvar för ett barn. Hur ska min dotter våga göra svåra val senare i livet om inte jag har visat henne att det går? Jag kan inte predika feminism för henne om jag inte lever upp till det själv. Du kompromissar inte med kidsen, det gör du bara inte, säger Maxida Märak.

Att beslutet var riktigt hindrar inte marken från att gunga. Det svajar ofta. Maxida Märak har panikångest. Det är hon också öppen med, i intervjuer, krönikor och radioprogram.

– Det får psykiska konsekvenser att vara så här rak. Man kan känna sig väldigt gammal och trött i själen.
Och ledsen många gånger. Hon stod inte ut i Jokkmokk och i sin relation. Nu är hon fri, men måste trixa för att hålla psyket i schack. Få i sig dagliga endorfinkickar för att inte börja lägga fokus på det som förlorats, på dem som har behandlat henne illa. Det är ett heltidsarbete att ständigt hålla emot negativa tankar, trots att hon har privilegier som andra inte har.

– Jag har en bra karriär, världens bästa man, jättebra föräldrar, jag får resa runt och spela och göra feta grejer. Ändå funderar jag ibland över hur det hade varit att bara vara ”normal” och inte så utsatt, säger Maxida.

Det kräver disciplin att orka vara där hon är. Eftersom ingenting är rutin i hennes yrkesliv är allt annat extremt inrutat. Träningen, maten, sömnen. Maxida Märak är artisten som inte festar. En provokation för många, men för henne är det ett nödvändigt val för den mentala hälsan och hon har inga synpunkter på hur mycket andra människor kalasar. Bara hon själv får träna varje dag.

– Det är väl underbart att dricka vin med vänner och ha kul på fest, men det passar inte min vardag.

Hon tror inte att hon är direkt krävande, men medger att hon är hård med att även andra ska göra sitt jobb bra. Ibland upplever hon att folk tycker att hon är löjlig när hon insisterar på att det ska finnas gym på hotellet och för att hon är noga med vad hon äter.

– Det är därför jag har med mig massa grejer,säger hon och letar med blicken efter en klocka i området. Hon ska strax in i ett tält i Bältespännarparken i Göteborg, där Pridefestivalen pågår, för att gästa Clara Henrys podcast. Ämnena för dagen är mens, feminism och föräldraskap. Maxida vill komma i tid, förberedd och fokuserad. Det är juni, och vi bryter vårt samtal som sedan ska fortsätta i Stockholm i augusti.

 

Hon är avvikande. Passar inte in helt och fullt någonstans, säger hon. Inte i någon grupp.
Bland träningsfolket på gymmet är hon udda för att hon gillar sina platta, muskulösa bröst till skillnad från mallen för andra kvinnor som bygger sin kropp. I artistvärlden är hon annorlunda för att hon är ett hälsofreak som inte dricker.
I Sápmi, i Stockholm, på landsbygd, i storstad – överallt bryter hon normer och kanske finns det inte ett slut på den historien. Hon är precis som sin egen dotter och mamma uppvuxen på två ställen, och valde till slut som mamma Nik: Stockholm. Av liknande skäl.

– Som punkare med leopardtights matchade mamma inte invånarna i Jokkmokk. Vi är inte några bra småstadsmänniskor i vår familj. Hur dottern NikeSunna en dag väljer står skrivet i stjärnorna, men vill hon bli renskötare är det föräldrarnas plikt att se till att hon får bli det, menar Maxida Märak. Och uttrycker såväl utanförskap som vikten av valfrihet i en av årets låtar Dansa hur jag vill.

Låt mig dansa hur jag vill
Låt mig bara vara
Låt mig känna ingenting
Låt mig bara vara
Fuck you, Stockholm
Och din jargong
Låt mig dansa hur jag vill
(Dansa hur jag vill, 2017)

 

Maxida Märak på Taubescenen, Liseberg 2 augusti 2017.

Udda och avvikande känner Maxida Märak sig ändå förstådd av sin publik. Hon tänker att det är svårt att missförstå henne om man inte avsiktligt väljer det förstås, som näthatarna tenderar att göra.

– Jag är inte ens intresserad av att alla ska gilla mig. Yttrandefrihet bör dessutom inte gälla för alla. Den som kränker mänskliga rättigheter ska bara hålla käften, slår hon fast.

 

Maxida Märak vill stoppa gruvbolagens härjningar i norr. Sápmi ska värderas precis som det svenska samhället och uppnå riktig jämställdhet, som till
exempel att ungar ska kunna klä sig precis som de vill utan att vuxenvärlden pekar ut vad som är politiskt korrekt eller fel. Att medvetet polarisera för att få egen uppmärksamhet är däremot inte hennes arbetslinje.

– Jag vill inte se fler grupperingar i samhället. Jag vill att vi ska enas.

Hon nämner exempel där hon i sociala medier uttryckt beundran för politiker på högerkanten som hon respekterar, även om hon inte delar deras åsikter. Kommentarerna från kvinnor på vänsterkanten som uttrycker sin besvikelse över att hon allierar sig med den ”onda” sidan gör henne tvärförbannad.

– De som resonerar så är inte ute efter demokrati. De vill ha strid. Och det är skillnad på att vilja ha strid, och att vilja ta strid.
En scen som beskriver det väl är första mötet med kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) för ett par år sedan: Maxida i en protestaktion drar upp en stor kniv framför ögonen på ministern och skär som en krigare av sin systers långa hår för att markera vad hon tycker om tjusigt inramade, korta lunchbesök i Sápmi, framför riktiga diskussioner om diskriminering och utarmning. Omringad av säkerhetsvakter fäster Maxida blicken på Alice Bah Kuhnke som låter henne tala till punkt. I dag är de goda vänner och Maxida är en person som kulturministern rådfrågar ibland.

Så kan också en seger se ut.

 

Maxida Märak slår hårt när hon slår, men uttalar sig inte i frågor som hon inte har koll på. Kunskap ger också muskler och gör att hon kan hålla principerna orubbade, oavsett vem som står bredvid och lyssnar. Det går inte att vara på ett annat sätt, menar hon.

– Inget av det jag säger blir trovärdigt om jag skulle visa mig vända kappan efter vinden. – Ska jag byta till den röda toppen nu?

Vi är tillbaka i studion i Stockholm och samtalet flyter mellan fotoblixtar.

– Visst är den ganska fet den här bh:n? Hon har rotat fram den ur en ouppackad låda hemma. I sommar har ett flyttlass gått igen. Denna gång inte så långt, bara från Söder lite längre söderut, till Hammarby Sjöstad, tillsammans med pojkvännen.

– Jag behövde byta miljö. Det sätter sig alltid saker i väggarna som påverkar en. Och jag behövde en paus från alla fajter, separation och vårdnadstvist. Det blev till slut bara en massa dålig energi i de gamla rummen. Men nu startar jag om. Jag älskar hösten. Och mellan mina nya väggar får inget dåligt komma in.

Det gäller att njuta medan tid är. Hela januari, februari, mars, april hatar hon. Tycker att våren kommer med ”ett jobbigt ljus”, vitt, grått och obehagligt.

– Det är uppfordrande. I fjällen är det en fin tid, men det här med att så fort det är ljust så måste du ut och åka de jävla skidorna. Folk säger likadant i Stockholm: ”Du vet väl att du kan åka skidor här också! I Årstaviken!” Maxida härmar en överdrivet positiv och ljus Stockholmsdialekt och markerar sedan med sin egen, i ett betydligt mörkare tonläge:

– Jag kommer aldrig att gå upp tidigt för att ta en tur på den jävla Årstaviken. Jag vill bestämma mitt eget tempo i livet. Jag kan inte beskriva det bättre, jag har svårt för det vita ljuset. Andra får gärna tycka att det är fantastiskt, but I don‘t.

Så växlar hon igen. Lyser upp när hon börjar prata om december.

– Musik och stämning! Jag älskar julen! Hela november går jag och längtar efter december och jag blir så glad när tomten är på NK. – Jag hatar dem som hatar julen.

 

Pang på. hata. älska. Svart eller vitt. Det är underhållande att lyssna till. Så aktivist som hon är kan hon också väcka engagemang kring vardagsnära saker. Hon tror själv att svårigheterna i livet kan vara en förklaring till att hon så ivrigt greppar tag om familjehögtiderna. Maxida Märak har en nära relation till syskon och föräldrar.

Det gör att hon också tänker efter innan hon uttalar sig.

– När jag vill kommentera något som jag vet kommer att missuppfattas, misstolkas eller missbrukas så gör jag alltid en avvägning om det är värt det. Ibland är inte sakfrågan tillräckligt viktig för att ta hatstormar från människor som inte ens orkar läsa hela inlägget.

Att skita i vad folk tycker är alltså inte alltid ett alternativ.

– Självklart vill jag vinna debatten. Men man måste inte yttra sig om allt.

 

Kunskap är också muskler. Maxida Märak slår hårt, men uttalar sig inte om frågor hon inte har koll på.

 

Ida Amanda ”Maxida” Märak

Född: 17 september 1988 i Skarpnäck, Stockholm, uppvuxen i Jokkmokk och Stockholm.

Yrke: artist och producent, skådespelare, manus-författare, krönikör och alltid aktivist.

Familj: pojkvän och 5-åriga dottern NikeSunna från tidigare relation, samt syster, bror och föräldrar.

 

Bostad: Lägenhet i Hammarby Sjöstad

Aktuell: Ständigt, men med antologin Brev till min dotter, med ep:n ”5”, ny singel med musikerkollegan Albin samt i november som gäst i SVT:s nya säsong av Jills veranda.