Posted by & filed under Nytt nummer.

“Jag är här på lånad tid”, säger Juha Mulari, som trots fulltecknad turnésommar inte vågar lita på att lyckan har vänt. I Faktum #152 berättar han om hur han hamnade på kåken på grund av Orup och om sitt livs värsta dag när han i självförsvar knivskar en man till döds. Möt de som vågat sätta saxen i det allra heligaste. ”Nu blir det inga barn gjorda” säger Mikael Nilsson i vårt reportage om manlig sterilisering. Äntligen hemma. Viktor Salmberg bodde i rätt stad. Tack vare en borgensförbindelse kunde han flytta hemifrån. Dessutom: Nördarna bakom Retrospelsmässan, dockteater för vuxna, fotboll för ensamkommande flyktingbarn och Susanna Alakoski om anhörigsorg. Nummer #152 hittar du på gatan hos din närmsta Faktumförsäjare. Ut och köp, vi ses på stan!

Posted by & filed under Pressmeddelande.

PRESSMEDDELANDE                          2105-04-22

Det saknas något viktigt

 

En cykel utan hjul, ett koppel utan hund och en blomkruka utan blomma.
Det saknas något viktigt.
Tidningen Faktum ska vara den sista pusselbiten för Sveriges mediebyråer.
– Vi vill få bort fördomarna om vår läsekrets, säger VD Åse Henell.

Tidningen Faktum, Götalands gatutidning, väcker i veckan stor uppmärksamhet hos ett antal stora, svenska mediebyråer med sin gerillakampanj Det saknas något viktigt! Utanför fyra utvalda mediabyråers kontor finns i dag bland annat en cykel utan hjul, en tidning utan sidor och ett koppel utan hund och i brevlådan hos utvalda mediabyråer och marknadschefer damp det igår ner ett pussel med en saknad bit.

– Vi uppmärksammar Tidningen Faktums kraft, spridning och läsarskara. Att tidningen borde vara en naturlig pusselbit i mediebyråernas marknadsmix, sägerChristopher Ahlström, varumärkesstrateg på Invinn, som tillsammans med Faktum skapat kampanjen.

Tidningen Faktum går mot strömmen för tryckta medier och ökar ständigt sin upplaga. Läsarundersökningar visar att tidningen köps för sitt innehåll och inte för den goda sakens skull. Trots detta finns det en fördom om att tidningens läsare är annorlunda mot andra magasins, något som hittills gjort det svårare för Faktum att sälja annonser.

– Våra 133 000 läsare är välutbildade och medvetna stadsbor. De gillar kultur, resor och mat och läser oss för våra vassa personporträtt och prisbelönta gräv. En perfekt målgrupp för väldigt många annonsörer, säger Åse Henell, VD på tidningen Faktum. 

Utskicket följs dagen efter upp med den saknade pusselbiten tillsammans med en förklarande text med det övergripande budskapet ”Det saknas något viktigt i er mediemix”.  

För frågor och ytterligare information kontakta:


Åse Henell, VD för Faktum: 0760-070618
Christopher Ahlström, Varumärkesstrateg Invinn: 070-845 71 21

Posted by & filed under Profilintervju.

Ingvar Oldsberg X 2. Bingolottos programledare står intill sin avbild utanför tevestudion nära Gamlestadstorget i Göteborg.

I 30 år har han varit Sveriges svar på David Letterman. Och till slut har han nu hunnit ikapp sitt öde. Äntligen kan han ropa bingo. Faktum försöker fånga Göteborgs mest gäckande skugga. Oldsberg om faderskap, tur och olyckor.

Glasögonen åker av. Och vänsterskalmen in i mungipan, i rät vinkel mot ett ”million dollar smile”. Ingvar Oldsberg sitter bakom sitt lettermanska skrivbord, vars front och sidor är täckta av massivt trä ner till golvet. Det lika gäckande som förföriska leende han avfyrar åt sändningsproducenten Mats Stålsjös håll är Oldsbergs massförstörelsevapen. Det ingjuter en känsla av charmerande labilitet. Mats har vänt sig till det vandrande uppslagsverket med en språkfråga.

– Heter det bingot eller bingon? Jag brukar säga bingot.

Ingvar Oldsberg reser sig mycket sakta upp ur stolen. Med sina 1,86 är han längre än vad man tror – att döma av hans uppenbarelse i teverutan. Men det märks att han inte är precis purung. Han har svårt med högerknät. Undslipper sig en pust innan han åter fixerar producenten med sitt vänliga grin.

– Jahajaja, kluckar han.

Så vänder han sig mot oss.

– Vad vill ni göra? Det är inte så länge jag kan vara med er. Jag måste in i sminket och sen låser jag in mig i logen. Där kommer ingen in. Sen är det sändning. ”I can’t be with you all the time”, så att säga.

Och så ett miljondollarsmajl på det.

Så har det hållit på. Jakten på den gäckande Oldsberg. Han är inte helt lätt att göra upp tider med, låter oss gärna förstå att han har många bollar i luften. Ibland går det fram många signaler när man ringer. Ibland låter det som att han lägger på utan att svara. Men bara en gång hamnar jag hos telefonsvararen: ”Ord skapar meningar, lämna en mening med ord och mening i. Det här är Ingvar Oldsberg.”

Det här är gåtan Ingvar Oldsberg. Det kryptiska oraklet av köksbordsbildning. En paradox, inte av det postmoderna snit- tet, utan av den gamla skolan. Han har, som kanske enda kändis, sitt nummer lista hos Eniro och lyfter oftast på luren. Är ute och ränner på stan och hälsar glatt på främlingar, men släpper ändå inte riktigt in en. Känns inte alltid helt närvarande.

Han beskriver målande och länge trevliga minnen från förr, men är mer kortfattad kring minnen som bränns. Framställs av många som stött på honom – i yrkeslivet eller på krogen – som en makalöst trevlig prick. Medan vissa hävdar raka motsatsen. ”En skam för manligheten”, har till exempel Jan Guillou sagt. Varför? Guillou vill inte utveckla och Oldsberg säger sig inte ha någon aning om vad det hårda omdömet kan bero på. Vill inte ens gissa.

– Har Guillou problem med mig så är det hans problem.

Vill till TV4

I köket bakom Bingolottostudion står Morgan Karlsson och Ola-Conny Wallgren – kända från Ullared och spinoffserien En stark resa. De är kvällens huvudgäster. Ingvar är inne i sin loge. Där ingen kommer in.

– Jag njuter av det här, fast det är jobb. Föräldrarna har spelat Bingolotto förut, säger Morgan.

Han berättar för alla som vill lyssna – och det vill alla – om sin kamp mot vikten.

– Jag har gått ner åtta kilo. Jag vägde 98 förut. Men magen är kvar, den vill inte ge med sig. Fast jag har simmat, gått och ändrat kost.

– Magen tar längst tid, tröstar en tant.

Men Morgan verkar ändå rätt oberörd av sina numera 90 pannor. När allt kommer omkring ska han ju få vara med i Bingolotto. Även om han emellanåt kanske försöker spela lite klädsamt blasé.

– Ingvar har handplockat oss. När jag är så känd som jag är spelar det ingen roll om man blir mer känd.

Den uppsluppna stämningen flyttar tillbaka till den 1 100 kvadratmeter stora studion, inredd som en blandning av casino, bibliotek och jaktstuga. Troféer, lyckohjul och bokhyllor på väggarna, en popcornmaskin vid Ingvars sida.

Hans dotter Viktoria Oldsberg, 25, konkurrerar om att fylla karismakvoten. Två färgklickar och energiknippen i varsin ände av åldersskalan. Det är första gången far och dotter jobbar tillsammans. Men Viktoria är ingen novis i tevebranschen. Hon har stått i kulisserna i flera av Filip Hammars och Fredrik Wikingssons produktioner, jobbat med TV3-programmet 69 saker du vill veta om sex och Hasselhoff – en svensk talkshow.

Nu bokar hon huvudgästerna, sköter researchen och rycker in som inslagsreporter i Bingolotto. Något av en främmande fågel i studion med sin orangea tröja med trycket ”STOCKHOLM – BERLIN” och en svart hatt över det blonda hårsvallet.

– Det funkar bra att jobba med pappa. Vi är väldigt lika. Har samma tänk och samma leverne. Och det är fantastiskt för mig med all kunskap han kan lära ut, men bra för honom också med ungt blod. Jag kan bidra med hur man når ut i sociala medier till exempel, säger Viktoria.

Lite udda, tänker man, att en ung tjej som surfat i Australien och gjort hipsterteve i Stockholm numera är bingovärdinna.

– Jag har aldrig spelat Bingolotto med pappa, men jag sålde en hel del lotter när jag spelade handboll på Lokets tid. Det här formatet är en utmaning. Vi vill få in det i TV4 igen, det känns kul att ha drömmen om att det kan bli så.

Är det en rimlig dröm för en 25-åring i hatt och superurbant tryck på tröjan?

– Hade jag inte jobbat hade jag suttit hemma och tittat. Det

är ganska mycket söndagsångest sista dagen på veckan annars. Men så är det ju inte nu.

Dottern Viktoria Oldsberg hjälper - i egenskap av producent - sin pappa bakom kulisserna. Alexander Lukas

Ingvar ser belåten ut bakom sitt skrivbord. Det går bra nu.
– Vi säljer fler lotter i dag än 2007 när Bingolotto gick i TV4, säger han.

I Bingolottostudion trampar ingen i hamsterhjulet. Här är tillvaron ett lyckohjul. Det här sammanhanget är Ingvar Oldsbergs gebit. Inte bara för att han var påtänkt för rollen redan innan Leif ”Loket” Olsson fick jobbet 1998.

– Jag hade skrivit på kontraktet redan. Jag sa det till Loket: ”Jag fick pengarna, du fick programmet. Vi kör på det konceptet framöver också, tycker jag.” Loket blev inte glad.

Tevekollegan Fredrik Belfrage har i SvD beskrivit Oldsberg som en karaktär som har stor, kanske lite väl stor, aptit på livet.

– När han skojar så skojar han ordentligt. När han kör bil ligger han på gränsen. När han äter så äter han fort. När han dricker blir det gränsfall. Nästan lite glupsk på allt. Han är inget flockdjur utan går sina egna vägar.

Ingvar spelar inte själv, vare sig på lotto eller kort.

– Bara fotboll och sånt.

Han känns annars som en given hasardspelare. En turgubbe.

– Ja, jag är nog lite Alexander Lukas, skrattar han när vi till slut lyckats få till en intervjutid i lugn och ro på Ingvars stamhak Chez Amis på Vasaplatsen i Göteborg, i samma port som han har sin bostad.

Och kanske spelar han inte roulett, men han gamblar med livet.

I slutet på augusti var han ute och körde med sin Alfa Romeo på vägen mellan Borås och Göteborg. I höjd med Berte kvarn small det plötsligt i motorn just som han var i färd med att köra om en långtradare.

– Det blev alldeles vitt i bilen. Som Lützendimma. Jag kom ut, satte upp en varningstriangel och ringde direkt till Alfa Romeo och beställde en ny bil. Det är rätt konstigt egentligen. Sen ringde jag bärgaren.

Oldsberg har tur när han spelar. Men otur i kärlek. Eller förresten är det nog snarare omgivningen som har otur. Sonen Staffan har sagt att pappa inte var hemma mycket under barndomen och att deras relation är bättre i vuxen ålder.

– Saken är den att jag var borta så mycket att det kanske inte var en relation. Laila fick klä skott.

Första hustrun Laila var först med att bli utsatt för karriärkonkurrens. Efter några framgångsrika radioinslag blev Oldsberg uppkallad till tevehuset i Stockholm och fick träffa Lennart Hyland.

– Hoho, välkommen ”Oldsbom”! Här har du något att lära, sa mannen som på den tiden personifierade svensk teve.

– Ja, du ”Hyfjell”, det här kan jag redan, svarade Oldsberg.

Han gifte om sig med krögardottern Monica från Ystad under fotbolls-VM i Spanien 1982. Där fick de invänta en hindersprövning i en vecka på hotellet.

– Min producent Lennart Hjelbe kom in på rummet varje dag och frågade om det var badbyxor eller bröllopsklänning i dag?

När de till slut kunde vigas på svenska ambassaden i Madrid, en dag innan Monica skulle åka hem, tog Ingvar med sin brud på bröllopslunch – på McDonalds.

– Vi var finklädda och jag höll en vissnande brudbukett i handen. Har man sysslat med mat hela livet känns det lite fattigt med McDonalds. Men jag var kär. Så jag åt en hamburgare i 40 graders värme och blev ordentligt magsjuk. På bröllopsmiddagen fick jag smita ut så fort det serverades en ny rätt, säger Monica Oldsberg.

Bingolotto har fått en nytändning med Ingvar i programledarrollen.Svenskstad i USA

Det andra äktenskapet höll fram till 1984. Två år senare bröt han upp även yrkesmässigt. Eller försökte åtminstone.

– Jag gick upp till Steen Priwin, som var en fantastisk redaktionschef på SVT Göteborg och som hjälpte mig oerhört mycket. Jag sa att jag var trött på ingenmanslandet, konferenserna och modulerna som alla satt i. Det var långa vägar till beslut.

Oldsberg sa upp sig och flyttade in i en etta på Föreningsgatan.

– Sen insåg jag att jag inte hade pengar till hyran. Då ringde Steen och sa ”jag förstår var du menar”. Han erbjöd mig ett kontrakt som programledare, ”men du behöver inte vara här”. Jag fick vara ute på stan och träffa dem jag behövde.

Tur igen. Oldsberg har förstås också några smärre katastrofer på sitt cv. Men även de kan, med lite perspektiv, betraktas som framgångssagor. När yngsta dottern var sex månader tog han med Viktoria och hennes mamma Gunilla till USA. I den kaliforniska svenskstaden Kingsburg med 17 kyrkor och 7 000 invånare spontanköpte han ett hus och försökte locka dit västsvenska företag.

– Jag lyckades få dit ett och ett halvt. Triumfglass och en dam från Värmland som hade en syateljé.

I vart fall fick minstingen Viktoria mer närkontakt med sin pappa än de äldre syskonen. Men pappa hade förstås många andra bollar i luften även under hennes uppväxt. Det sista stora hobbyprojektet blev Oldsbeach – ett konstgjort strandparadis i Mölndal där man kan sola i 30 graders värme året runt.

– Jag läste att Volvo hade en lampa som gjorde att de här i Sverige kunde testa bilarna för det solljus i alla länder de ex- porterar till, till exempel Nya Zeeland! Lamporna värmde precis som UV-strålar. Lampor som gör dig brun, men är ofarliga!

Tillsammans med en uppfinnare från Vänersborg satte Oldsberg spaden i jorden och skapade en tropisk playa. Men efter några år gick det inte ihop längre.

– Jag är inte affärsman nog att knyta ihop säcken. Jag har fler idéer än vad jag lyckats förverkliga.

Men Ingvar har aldrig låtit sig bekommas av misslyckanden.

– Jag ser inte problem för nedgången är en förutsättning för framgång. Jag har nog aldrig tagit åt mig av världsliga saker.

För full för flyget

Den enda motgång som verkligen tycks ha gjort intryck på honom är cancern. Två gånger har den förmörkat Oldsbergs liv.

– Min bror Peter dog 1990. Vi växte upp tillsammans i Mölnlycke under väldigt bra omständigheter. Och vi var alltid polare. Alltid ”on speaking terms”. Det var en väsentlig del av mig själv som gick bort.

I början på 2011 drabbades Ingvar själv av kräftan. På Östra sjukhuset i Göteborg upptäckte man den inte trots att Ingvar var inne med ”en kula i baken” flera gånger.

– Det gör mig så förbannad att äldre människor, som går till doktorn med hatten i hand och bugar och finner sig, får stå ut med sånt här. Jag kan ju tala för mig. Jag gick till Carlanderska på eget initiativ och kollade upp till slut.

På betydligt mindre allvar tar Ingvar de rykten om osunda alkoholvanor som förföljt honom genom åren. Som när han inte fick kliva på ett flygplan för att han var för rund under fötterna.

– Nächstes Flug, sa de på Austrian Airlines, haha.

Han har blivit gripen av polis och på Orust där han har ett hus sägs det att när man ser en tom taxi sent på natten komma körande är det Oldsberg som ligger i baksätet.

– Det är som med fruar och skilsmässor. Jag betraktar det som en del av mitt liv. Konstigare är det inte. Det finns större grejer, rent filosofiskt.

Numera dricker han på sin höjd ett glas sangria när han är ute med kärleken, Maria.

– Visst har det blivit för trevligt helt plötsligt ibland. Men jag har aldrig känt driften att fortsätta nästa dag. Och Sturm-und-Drang-åren ligger långt bakom mig. Det var upp till att jag var fyrtio år, någonting.

Så fyrar han av sitt miljondollarsleende. Som att han tänker ”nächstes Flug”. ”I can’t be with you all the time.” Det där är bara värdsligt. Rappa på.

När vi avslutat intervjun nästan på utsatt tid och jag hunnit bort till min cykel springer Oldsberg ikapp mig som om det gamla knäet plötsligt tillhörde en 22-åring.

– Du, en sak till. Det där med alkoholen. Det kan vara liten skillnad mellan succé och fiasko. Vi tar så mycket för givet, men det är ingen garanti. Det kan också vara lika liten skillnad att komma tillbaka.

Fullt ös i Bingolottostudion.

Har du själv upplevt dig balansera på den tunna röda linjen?

– Nej, det har jag inte. Men å andra sidan: det kanske man inte känner. Min livsinställning är ju positiv. Jag har haft turen att jobba med det jag tycker om. Arbete är också en förutsättning för att klara sig. Är man arbetslös är det inte konstigt att det kan gå fel. Många av oss skulle kunna sitta där som tiggare. Vi får inte döma.

Han kluckar fram sitt karakteristiska skratt. Det porlar självmedvetet, inte dömande.

 

Bingo för Oldsberg

Sedan Ingvar Oldsberg tog över Bingolotto i augusti 2014 har programmet hittills snittat närmare 270 000 tusen tittare jämfört med 220 000 i fjol. En uppgång på 23 procent.
Lottförsäljningen har ökat med 33 procent sedan förra hösten.

Bingolotto uppskattas dra in 130 miljoner kronor under hela verksamhetsåret, eller cirka tre miljoner i veckan. Det gör att de har råd att avstå från reklamavbrott.
Dessutom har Ingvar fått igenom sitt krav att förlänga programmet med 45 minuter.

 

oldsberg1 

Posted by & filed under Nyheter.

Aaron Israelson intervjuades i GP om Faktums succéjournalistik julen 2013.

Efter fyra succéår slutar Faktums chefredaktör för nya gatutidningsäventyr i Rumänien. I höst ska han undersöka möjligheterna att starta en gatutidning som kan bidra till försörjningen för fattiga romer i deras hemland. Här skriver Aaron om tiden på Faktum och framtiden.

”Det är så jävla skönt att kunna sluta med flaggan i topp”, sa Ebbot Lundberg när Soundtrack Of Our Lives till slut packade ihop gitarrfodralen och trumsetet för gott 2012.

Det är nog en inte helt enkel konst det där – att ”sluta på topp”.

Borde till exempel Soundtrack i själva verket kanske ha lagt ner efter albumet Behind the Music 2001? Eller till och med redan 1991?

När stod deras stjärna som högst? Sådant kan man ibland se först långt i efterhand. Eller så får man aldrig veta. I värsta fall förblir himlavalvet alldeles mörkt.

När jag, för min egen del, ser tillbaka på mina snart fyra år som chefredaktör på Faktum hade det där mest stjärnklara tillfället kunnat vara lite när som helst.

Och det skriver jag inte för att låta kaxig.

Tvärtom vill jag lova att Faktums framgångssaga under de senaste åren är resultatet av många människors hårda arbete. Jag har begåvats med – bokstavligt talat – helt enastående kollegor: Josephine Freje, Anna Wallenlind Nuvunga, Mario Prhat, Kajsa Bergström, Henrik Björck Wigartz, Maria Dahmén, Ina Lundström, Gustaf Rönneklev och Åse Henell för att bara nämna några.

Så har vi haft osannolikt mycket tur.

Men det har varit ett triumftåg, det är svårt att hävda något annat.

I mitt första nummer av Faktum fick jag en exklusiv intervju med Camilla Henemark, ett år efter avslöjandet som fick kungen att vilja vända blad. Intervjun tog sig in på Expressens löpsedel och rewritevägen ända bort till Finland och Tyskland. Dessutom ställde vi till med skandal i sprutbytesfrågan med kontroversiell bildsättning av ett starkt grävjobb signerat Aron Flam.  

Plötsligt inför mitt nummer två fanns Faktum även i Skåne och det firade vi med att sätta Lars Vilks på omslaget, med den kusligt ödesmättade frågan ”Hur länge lever Lars?”, orden vilande över hans berömda yxa.

Många av våra profilintervjuer under de här fyra åren har väckt debatt och blivit återgivna i andra medier. Jonas Gardell som rev upp en lång fejd på DN Kultur efter att han i Faktum pratat om att Eva Dahlgren och Efva Attling hade skolkat från kampen och att ”inga lesbiska dog i aids”. Mytomanen Håkan Hellström. Anne Lundberg om sin svårt alkoholiserade far. Den ”rehabiliterade leninisten” Laleh. Superdivan Ruth Vega Fernandez. Hiphopstajlade Lill-Babs. Sviniga Ken Ring. Carolina Klüft som Gollum. Svåra The Knife. Anna Mannheimer i sorg.

Sen har vi förstås grävt och rotat i orättvisor. Långt innan någon regering kom på tanken att skära i rot-avdragen avslöjade vi det omfattande fusket i rot-träsket. Vi lyckades som första medium dra brallorna av teveterapeuten, bedragaren och manipulatören Jonas Gåde, utan att bli fällda av PO eller PON. Vi har granskat psykiatrin och matsvindlare.

Vi fick Göteborgs stad att darra när de två år i rad hamnade sist i Faktumindex – ett mått över utanförskapet i några av landets största kommuner – och det blev världsnyhet via BBC.

Reportage om svenskarna som tigger i Spanien, om den rumänske tiggaren i Sverige som vann på lotto, eller offer för så kallad hederskultur som hamnar i hemlöshet, och avslöjanden om Waldorfskolor, har fått stor spridning.

Dessutom har vi synts med kampanjer som Kändisar på stan, där Janne Josefsson och Amanda Ooms med flera vikarierat för Faktumförsäljarna. Belönats med Guldägg för Faktum Hotels. Hyrt ut barberare på Way out West. Med Faktumgalan har vi två gånger gett gatan en gala och prisat många av dem som bryter utanförskap.

Tack vare allt detta har vi själva blivit bättre på att bryta utanförskap. Vi hjälper dubbelt så många Faktumförsäljare till jobb och säljer dubbelt så många tidningar i dag jämfört med för fyra år sedan.

Med en fördubbling i Orvesto- och TS-siffror är Faktum numera största tidskriften i kategorin Samhälle. Och vi har, i dessa tidningsdödens dagar nästan en smula makabert, beskrivits som ”tidningen som går mot strömmen”.

Den nyligen genomförda läsarundersökningen ger oss toppbetyg.

Så när var mitt Soundtrack moment? Eller är det nu?

Att tidpunkten inträffar kort efter att Faktum vunnit två nomineringar och en Guldspade får nog mest ses som en tillfällighet. Liksom att den infaller efter en skur av uppskakande förflyttningar av de tunga pjäserna i medie-Göteborg.

Låt oss snarare kalla det dramaturgisk inramning.

Anledningen är delvis mer trivial än så. När jag satt i min anställningsintervju våren 2011 frågade styrelsen hur länge jag tänkte stanna. Jag sa som det var: fyra år och då ska jag ha uppnått målen. Det har jag gjort nu.

Vi är dubbelt så stora, Faktum fått genomslag på riksplan och har en betydligt starkare position i Göteborg. Vi har etablerat oss i många fler städer.

Jag har, som en annan nyligen avhoppad chefredaktör gjort med en av våra göteborgskonkurrenter, ”satt oss på kartan”.

Den andra anledningen känns mer angelägen.

Jag slutar på Faktum för att påbörja något nytt och möjligen kastar jag mig då lika huvudstupa in i äventyret som tidigare nämnda nyss avgångna chefredaktör.

I höst har jag hunnit lämna över till min efterträdare, som nu ska börja rekryteras.

Då flyttar jag till min mammas hemland. Jag ska bo i Bukarest och undersöka möjligheterna att förverkliga en gammal dröm: att starta upp en gatutidning i Rumänien.

Jag tror på att exportera framgångsrika modeller för att bryta fattigdom och utanförskap. Och jag tror att jag med mina erfarenheter och språkkunskaper kanske kan bidra till att erbjuda fler fattiga rumänska romer ett alternativ till tiggeriet. I bästa fall kan jag också bidra något till att bryta fördomar om dem.

Jobb, folkbildning, utbildning och värderingsskiften är centrala komponenter i förändringsprocesser. Det visar erfarenheter från bland annat Spanien. Inom det klustret kommer jag att försöka bidra, med bland annat en gatutidning som verktyg.

Projektet är inte på något sätt riskfritt eller okomplicerat.

Men det är kanske här mitt Soundtrack moment inträder.

Det känns som att tiden för det här är nu. För jag upplever att både engagemanget för de fattiga romernas situation i Rumänien för tillfället är som störst i Sverige och för att jag tror att jordmånen för förändring i deras hemland är ovanligt bördig just nu.

Det kan vara den sista chansen på länge. Så jag måste försöka.

Jag blir alltså kvar på Faktum en bit över sommaren. Ett utdraget och därmed knappast mindre smärtsamt farväl.

Det är däremot sjukt kul att vi innan jag lämnar ska ha inlett en omgörningsprocess av tidningen, som min efterträdare får slutföra i höst. Faktum ska förstås fortsätta bli ännu vassare också efter mig.

Det här är inget slutgiltigt eller totalt farväl av Sverige eller Göteborg. Jag ser för mig att jag kommer att frilansa en del från Rumänien, Centraleuropa och Balkan och lär alltså förhoppningsvis dyka upp i spalterna också framöver.

Tills i höst hittar ni mig i Faktum och tills vidare bland GP:s krönikörer en gång i månaden.

Jag kommer också, så länge jag får, fortsätta jobba inom ramen för mina styrelseuppdrag i stiftelsen Torgny Segerstedts minne och Publicistklubben Västra.

Och varje gång jag är på besök i någon av ”våra” städer ska jag tjacka en Faktum.

Det är inte, för att återgå till Ebbot, ”så jävla skönt att sluta”. Ens med ”flaggan i topp”.

Men som Ebbot sjunger tillsammans med Teddybears: There’s a riot going on.

Där som här.

Här hemma får andra föra kampen vidare. De står redan rustade och redo.

Jag vill under en tid göra det lilla jag kan för att försöka överbrygga klyftan mellan det europeiska majoritetssamhället och kontinentens största minoritet i det land där många av dessa problem har sitt ursprung. Jag tar min kamp till Rumänien.

 

Med vänlig hälsning, 

 

Aaron Israelson

P.S. Ni som vill kommer förstås kunna följa projektet i alla nu och i framtiden tillgängliga kanaler. Förhoppningsvis kommer somliga av er kanske rentutav vilja bidra själva med något framöver. Vi hörs mer om detta.

Posted by & filed under Nyheter.

Allt fler unga har ingenstans att bo. Det vittnar åtminstone frivilligorganisationerna om. Men från ansvarigt håll förnekas det.

Det vi med säkerhet kan säga är att nya grupper tar allt större plats i hemlöshetsstatistiken.

I en serie artiklar granskar Faktum den okända hemlösheten. Vi börjar med de unga.

homeless+(1)

Ahmeds historia:

”Vill bara ha lugn och ro”

När Ahmed var 18 stack han hemifrån. Han orkade inte med allt bråk och skrik och fick dessutom höra att han inte var välkommen tillbaka. Han bor i en mellanstor svensk stad och är i dag 21 år gammal.

Dagen han stack vandrade han ner på stan och gick planlöst omkring tills det blev mörkt.

Då gick han in på en nattöppen McDonalds och tillbringade natten där, tillsammans med andra som inte hade någon annanstans att ta vägen.

– Jag vill bara ha lugn och ro, inte höra bråk och skrik hela tiden. Allt jag vill är att få lugn och ro att plugga och jobba och kan koncentrera mig, berättar han.

På morgonen gick han till socialen, som gav honom en lapp med ett telefonnummer. ”Ring varje morgon för att höra om vi har någon plats där du kan bo”, sa de. Fem morgnar i rad ringde Ahmed, och fem morgnar i rad fick han höra att det fanns andra före honom som var i större behov av boende. Han blev allt mer trött och orkade inte koncentrera sig i skolan.

– Jag fortsatte ringa det här numret. ”Tyvärr finns det ingen plats. Ring i morgon.”

– Så fortsatte det. Jag var trött i skolan och orkade inte plugga.

Till sist fick han en tillfällig lägenhet, där han nu bor i väntan på något mer permanent.

– Det är dumt att man som ung inte får hjälp när man behöver det. Speciellt om man inte har drogproblem ens, då borde man få hjälp, säger han.

 

Jonathans passion är parkour - träningsformen som låter urban arkitektur bli en hinderbana.

Jonathans historia: 

“Packa ihop och dra”

Redan när Jonathan var 16 år började hans styvfar säga till honom att förbereda sig för att flytta hemifrån så fort han blivit myndig. Jonathan trodde att han skojade, trots att bråken mellan honom och styvfadern och styvfaderns dotter avlöste varandra. Så var inte fallet. Inte långt efter Jonathans 18:e födelsedag kom han hem från skolan och fick höra att han inte längre var välkommen i villan som han kallat sitt hem i hela sitt liv.

“Packa ihop och dra”, var budskapet. Det gjorde han.

Jonathan återvände då och då för att äta, men bara när ingen var hemma. Han ville inte riskera att stöta på sin styvfar, en person som han då som nu ser som en förebild, men som han visste kunde få häftiga vredesutbrott.

Men det tog inte lång tid innan matstölderna upptäcktes, och som väntat följde en utskällning och krav på återbetalning.

– Efter det vågade jag inte gå hem alls. Jag började sakta anpassa mig till att helt bo på gatan.

Under ett års tid levde Jonathan på gatan. Han sov där han kunde, och livnärde sig till största del på energidryck. När han frös tränade han parkour, en sport som går ut på att använda stadens infrastruktur som hinderbana. Han säger att det höll både kylan och tankarna borta.

– Det var långa, kalla nätter. Ibland drev jag omkring och väntade på att Centralen skulle öppna. Då blir man deprimerad. Allt blir svart.

Jonathan hyr i dag källaren i sin mormors lägenhet. Han har ett jobb men kan inte planera längre än några timmar framåt. Han säger att det inte går att veta hur framtiden ser ut i morgon, nästa vecka eller nästa månad. Därför är det bäst att inte planera något. Helt plötsligt kanske man hamnar på gatan igen.

– Jag började känna mig trygg igen för bara några månader sen. Men jag vågar inte lita på att den tryggheten kommer finnas kvar.

Fotnot: Jonathan och Ahmed heter egentligen något annat.

I papperstidningen (Faktum #151) som finns ute på stan till och med den 28 april kan du läsa mer om unga hemlösa. Serien Okänd hemlöshet fortsätter i höst.

Posted by & filed under Nytt nummer.

Håll utkik ute på stan! Nu kan du köpa Faktum #151 hos din närmaste Faktumförsäljare – alltid i ett gathörn nära dig. 

I Faktum #151 kan vi bland annat bjuda på:

* Rosa Taikon. “USA har sin Rosa Parks, Europa har sin Rosa Taikon.” Faktum träffar silversmeden och aktivisten, som sedan sextiotalet kämpat för mänskliga rättigheter. Nu lovar hon att återuppta silversmidet också.
* Unga hemlösa. Jazmine var 14 år när hon blev hemlös. David har haft oddsen mot sig ända sedan barnsben. Faktum riktar strålkastarljuset mot den dolda hemlösheten i en serie artiklar. Vi börjar med unga på glid bort från bostad, jobb och samhälle.

* Psalmsångarna, som demonstrerade mot nazister i Jönköping med sina röster dömdes i hovrätten. Faktum har följt fallet.

Dessutom: Tuffaste hinderbanorna, hiphopigaste bakelserna, världens bästa thaiboxare, myror i vardagsrummet, lögnarpanel och en lyckosam lokförare. Plus mycket mer! Köp nya Faktum redan i dag!

Posted by & filed under Nyheter.

Guldspadevinnarna Josephine Freje (t.v.) och Julija Sidner från gatutidningen Faktum i Jönköping 2015.
Du läser just nu en ymningt prisad tidning. Två nomineringar av tre möjliga – och en Guldspade av en möjlig. Det blev facit för gatutidningen Faktum efter helgens guldgala i Jönköping. 
 
I helgen var det Grävseminiarium på Elmiamässan i vackert belägna Jönköping. Några av medievärldens finaste priser delades ut till landets bästa grävande journalister.
 
Josephine Freje kramar om Faktums chefredaktör Aaron Israelson med segercigarren i beredskap.
 
Tidningen Faktum var nominerad för två grävarbeten i kategorin “Tidskrift”:
 
Anna Wallenlind Nuvungas reportage Matsvindlaren – om Simon Eisners företag Allwin som distribuerade dålig och olaglig mat till hemlösa och socialt utsatta från bland annat 7Eleven.
 
Och Josephine Frejes granskande artikelserie om psykiatrin – Psykbryt. Som avslöjade bristande säkerhetsrutiner som lett till allvarliga skador och dödsfall inom vården av psykiskt sköra patienter.
 
Guldspaden i kategorin “Tidskrift” 2014 gick till Josephine Freje och researchern Julija Sidner för Psykbryt.
Guldspaden i Jönköping 2015.
– Vi har levt i högar med papper och lådor av misär, suttit i timmar med borderline-tjejer som pratar om fem saker samtidigt, gråtit med föräldrar och levt som psykiatripersonal på nätet. Vi har använt alla metoder som krävs för att göra ett ordentligt gräv, sa Josephine Freje i samband med att hon tog emot Guldspaden på Elmias scen i Jönköping.
 

Posted by & filed under Pressmeddelande.

Pressmeddelande Göteborg 150311

Faktum sluter exklusivt avtal med GAIS 
– Självklart att två uppstickare ska jobba ihop, säger Faktums VD Åse Henell.

Götalands gatutidning Faktum skriver i dag på GAIS födelsedag under ett avtal med fotbollsklubben GAIS. Det handlar om ett exklusivt samarbete inom herrfotbollen där de båda parterna planerar att använda varandras nätverk och kontakter för att växa tillsammans.
För Faktums VD Åse Henell är samarbetet med just GAIS helt logiskt. – Vi är outsidern som vill uppåt och framåt. Resultatet ska alltid överglänsa förutsättningarna och detsamma gäller för GAIS, säger hon.

Avtalets skrivs inledningsvis på två år med en målsättning och ambition att skapa ett långsiktigt samarbete. Syftet med samarbetet är att tillsammans utveckla och stärka parternas respektive marknad.

 

-Vi ser samarbetet med Faktum som väldigt naturligt och det är till fullo något som passar in i den värdegrund vi antagit i GAIS. Efter att dessutom ha träffat representanter för Faktum, så är vi i GAIS extra övertygade om att vi skall kunna göra något riktigt bra ihop, säger Tomas Andersson Ordförande i GAIS.

 

I samband med GAIS hemmamatcher kommer försäljare från Faktum att sälja tidningen på Gamla Ullevi vilket känns oerhört positivt. Att ta tillvara på varandras nätverk och tillsammans hitta nya möjligheter för utveckling under året känns inspirerande från bägge parter. Och självklart kommer vi få se Faktums logga på Gais matchdräkt under årets säsong.

 

-Många av våra försäljare har GAIS närmast hjärtat och jag tror att många GAIS-supportrar är Faktumläsare. Vi står varandra nära, säger Åse Henell, Faktums VD.

För mer information kontakta:

Tomas Andersson Ordförande GAIS 0705-560260

Faktums VD Åse Henell ase@faktum.se 0760-070618

För högupplösta bilder för fri publicering gå till www.faktum.se/press
Fotograf: Claes Hillén
 
Medverkande bild 1:Jacob Langvik, Jonas Lundén, Åse Henell, Christofer Niklasson, Tomas Andersson, Erik Bergkvist
Medverkande bild 2:Erik Bergkvist ansvarig privatmarknad GAIS och Åse Henell vd Faktum

Posted by & filed under Pressmeddelande.

Pressmeddelande 150304

Faktumplattan Det ordnar sig vol. 2 har sålts i över 4 000 ex på en vecka.
– Sensationellt bra för både försäljarna och för Faktum, säger Faktums VD Åse Henell.

Den 25 februari började Faktumplattan Det ordnar sig vol. 2, där den svenska artisteliten tolkar Faktumförsäljarnas bästa pepplåtar, säljas tillsammans med tidningen på gatan i Götaland. Bara en vecka senare går det att konstatera att succén redan är självskriven.
I skrivande stund har det sålts över 4 000 tidningar med platta, mer än hälften av vad som såldes under tre månader 2014 då föregångaren Det ordnar sig släpptes.

– Vi sålde totalt 8 000 plattor förra året och allt talar för att det blir mer nu. Otroliga siffror i en musikbransch som i nuläget är så gott som helt digital, säger Faktums VD Åse Henell.

På Det ordnar sig vol. 2 medverkar bland andra Bo Kaspers Orkester, Ida Redig, Oscar Zia, Evergrey, Caroline af Ugglas och Annika Norlin och de många stora namnen tillsammans med alla spännande tolkningar ser Åse Henell som anledningen till att plattan flyger ut från hyllan.

– Plattan är för en god sak, för många försäljare gör den stor skillnad i plånboken. Men den har också ett stort musikaliskt värde. Det märker vi på fina recensioner och all lyssnarrespons.

Det ordnar sig vol. 2 säljs tillsammans med Tidningen Faktum på gatan i Göteborg, Malmö, Lund, Helsingborg, Kristianstad, Växjö och Jönköping. Försäljarna köper den för 75:- och säljer den för 150:-, mellanskillnaden är deras lön.

För mer info kolla in www.faktum.se/plattan

Kontakta Faktums VD Åse Henell:
ase@faktum.se
0760-070618

 

Posted by & filed under Nytt nummer.

Nu finns ett rykande färskt nummer av Götalands gatutidning ute på gator och torg. I Faktum #150 bjuder vi på följande godbitar:

* Peter Englund. Den ständige sekreteraren skiljer sig från sin post – trots att han menar att “Svenska Akademien är som ett katolskt äktenskap”. I sin enda längre intervju i samband med sin nyvunna frihet förklarar Peter Englund varför det är dags att stämpla ut.

* Skandaldrottningar. Linda Rosing (numera Thelenius), Marie Picasso (numera Shanta Liora) har gjort karriär i svensk realityteve. Jannica Jalksjö som glamourmodell. Men de har också något annat gemensamt: de kommer alla från samma gudsförgätna håla i Västmanland – Kolbäck. Vi tar reda på om det är något med byns grundvatten som fostrat tre dokusåpagudinnor.
* Blodspår. Faktum följer blodgivarnas röda guld genom omloppet i den miljarbusiness som i USA kallas Big Pharma. Vem tjänar pengar på de svenska blodgivarnas goda vilja? Och vart tar blodet vägen?
Dessutom: Kattmani, bajsmat för barn, post på villovägar, ufo-jakt med Faktumförsäljare, Joel Alme på turné, skrattfest i Malmö och mycket mer.

Du hittar Faktum #150 hos din närmaste Faktumförsäljare – som nu också säljer en fantastisk cd-skiva – Det ordnar sig volym 2 – fullspäckad med grymma låtar. Det ordnar sig säljs enbart inplastad tillsammans med tidningen. Paketet kostar 150 kronor.

Vi ses på stan!

Posted by & filed under Nyheter.

Den 26 februari 2015 är det dags för Faktumgalan igen. Det firar vi med att webbpublicera våra bejublade försäljarporträtt från fjolårets gala. Här kan du kika på videon med Faktumförsäljare Daniela Raluca Cojocaru:

 

httpv://www.youtube.com/watch?v=0pENwou-S7k

 

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Bertil Schöneman

Anne Hietala

Peter Ahlborg

Posted by & filed under Nyheter.

Torsdagen den 26 februari 2015 är det dags för Faktumgalan. I fjol visade vi ett gäng bejublade försäljarporträtt under galakvällen – och det gör vi i år också. Som en liten teaser kan du kolla på förra årets videoporträtt på Faktumförsäljare Peter Ahlborg här:

httpv://youtu.be/a8RfpvwAHaM

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Bertil Schöneman

Anne Hietala

Daniela Cojocaru

Posted by & filed under Nyheter.

Den 26 februari är det dags för Faktumgalan 2015. Det firar vi med att publicera det lika rörande som härliga videoporträttet av Faktumförsäljare Bertil Schöneman från fjolårets Faktumgala. Varsågoda!

httpv://www.youtube.com/watch?v=1VIEtf6fb1I

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Anne Hietala

Peter Ahlborg

Daniela Cojocaru

Posted by & filed under Nyheter.

Vanessa Ileva satt och tiggde utanför Hemsköpsbutiken på Stigbergstorget i Göteborg när butikschefen kom ut och hällde vatten på henne. Men den dömde butikschefen har inte betalat ut hennes skadestånd och ärendet har gått vidare till kronofogden, kan Faktum avslöja. Butikschefen, som hällde vatten på en tiggare, skyller på att han är fattig. 

I november förra året dömdes den 39-årige butikschefen till dagsböter och skadestånd för ofredande. Vid fyra tillfällen för ett år sedan hällde han vatten på bulgariska Vanessa Ileva, som satt och tiggde utanför Hemköpsbutiken på Stigbergstorget i Majorna, Göteborg.

Butikschefen syns på en övervakningsfilm när han kommer ut ur butiken för att "tvätta fönster", som han senare uppgav. I själva verket ser två vittnen hur han siktar på Vanessa Ileva, som sitter och tigger utanför butiken på Stigbergstorget i Majorna, Göteborg.

Vanessa satt lutad mot en fönsterruta utanför mataffären när butikschefen kom ut och hällde en hink vatten på rutan. En stor mängd vatten hamnade på Vanessas huvud och kropp. Detta upprepades ytterligare en gång den dagen, och två gånger till dagen därpå.

– Jag såg hur han viftade med armarna framför henne. Hon blev alldeles blöt och grät. Det är klart att han visste vad han gjorde, säger ögonvittnet Lilian Pekkari, som driver blomsterbutiken mitt emot Hemköp och som tröstade Vanessa efter vattenattacken.

I Vanessas vittnesmål i domstolen kan man läsa att hon kände sig förnedrad och började gråta första gången hon fick vattnet slängt över sig.

Butikschefen har hela tiden hävdat att hans enda avsikt var att tvätta fönstren och att det inte var meningen att vattnet skulle träffa Vanessa. Tingsrätten gjorde en annan bedömning och skriver bland annat i domskälet att det förefaller mindre sannolikt att han av misstag skulle ha blött ner Vanessa fyra gånger samt att påståendet om att han inte sett Vanessa var märkligt, eftersom han själv uppgett att han sett henne sitta där varje dag.

Vanessa Ileva från Bulgarien har suttit och tiggt utanför Hemköpsbutiken på Stigbergstorget i över ett år. Nu är hon hemma i Bulgarien igen, men har sagt att hon ska komma tillbaka till Göteborg.

Butikschefen dömdes i tingsrätten för ofredande och blev ålagd att betala dagsböter samt skadestånd till Vanessa. Båda beloppen sattes till 10 000 kronor. Den 14 januari i år betalade han in böterna. Något skadestånd har Vanessa däremot inte fått – trots att det skulle ha betalats in senast den sista januari i år. Därför har hennes målsägandebiträde, Magdalena Dinevska, valt att lämna ärendet vidare till kronofogden.

– Det smidigaste hade varit om han betalat så att vi fått ett avslut på den här historien. Det känns onödigt att gå via kronofogden. Hon måste ju få betalt nu, det har gått så lång tid, säger Vanessas advokat, Magdalena Dinevska.

Tingsrätten skriver i sin dom att “det respektlösa beteendet och bristande medmänskligheten” som butikschefen visat mot målsäganden måste få juridiska konsekvenser, såväl i form av straff som skadestånd. Men att det samtidigt måste beaktas att butikschefen förlorat sitt jobb på grund av det inträffade.

När Faktum når den tidigare butikschefen säger han att han kommer att betala in pengarna vid månadsskiftet. Han säger att han har fått stora problem, att det har varit väldigt psykiskt påfrestande för honom och hans familj och att pengarna bara har räckt till mat, kläder och förskoleavgifter.

– Är det noll på kontot så är det noll. Nu väntar vi på pengar i månadsskiftet. Hon kommer få sina pengar givetvis.

Hur ser din ekonomi ut nu? 

– Jag har gått från att få ut säg 35 000-40 0000 efter skatt. Helt plötsligt får du ut 13 000. Våran hyra är på 13 000 här på lägenheten så jag går back bara på att betala hyran. Sen har jag tre barn som ska ha mat. Bilen har jag sålt.

Den före detta butikschefen uppger att han nu fått ett nytt jobb och säger att han ska betala in skadeståndet, men att han inte har ändrat sig vad gäller skuldfrågan.

– Jag kan ju inte sätta mig över domstolen, även om jag inte håller med. Jag hävdar ju att jag är oskyldig.

FOTNOT: Faktum har också sökt Vanessa Ileva för en kommentar. Hon har återvänt till Bulgarien och kan för tillfället inte nås.

Vattenattacken mot Vanessa utlöste en intensiv protestvåg och utanför Hemköpsbutiken samlades hundratals demonstranter i mars 2014 för att visa sitt stöd för Vanessa Ileva. BILD: Göteborgs Fria

 

Läs också Faktums chefredaktör Aaron Israelson, som efter vattenattacken på Stigbergstorget, skrev en artikel i GP Kultur om det unika stödet för Vanessa. 

 

 

Posted by & filed under Nyheter.

På Faktumgalan 2014 var några av de mest bejublade inslagen våra filmade porträtt av fyra Faktumförsäljare. Den 26 februari 2015 är det dags för årets upplaga av Faktumgalan. Nya pristagare, nya artister och så klart – nya försäljarfilmer. Som en aptitretare lägger vi nu ut fjolårets på nätet. Och vi börjar med en levande installation i Nordstan, Göteborg: Faktumförsäljaren Anne Hietala tillsammans med sin trogna vän Tjabo.

Kolla in fler försäljarporträtt: 

Bertil Schöneman

Peter Ahlborg

Daniela Cojocaru

Posted by & filed under Nyheter, Nytt nummer.

Nu finns nya numret av gatutidningen Faktum på gator och torg i de flesta större städer runtom i Götaland. Om du bor norröver och inte har några Faktumförsäljare ute på stan hittar du tidningen i välsorterade Pressbyråbutiker.

I #144 kan du bland annat läsa om:

Mia Coldheart i Crucified Barbara. Sveriges, i musikalisk mening, tuffaste hårdrockare är privat något av en mes. Men när Mia, och resten av gänget i Crucified Barbara, ska ta sig 500 meter ner i marken visar hon sig på styva linan. Faktums profilintervju i september berättar om succéturnéerna i USA och Frankrike och avslöjar varför det känns så naket att spela på svenska scener. Och allt om hur det var att lira dragspel med Kalle Moraeus.

* Waldorfskolor. Mobbning, misshandel och sekterism. Alla problem i Waldorfskolor sopas under mattan. Och eleverna samt deras föräldrar flyr i drivor. Vi granskar en friskolerörelse som flugit under radarn i den hätska debatten om plugget.

Psykbryt. Så kallar vi vår granskning av den svenska psykiatrin. I #142 inledde vi grävserien om psykvården genom att titta på överförskrivningen av psykofarmaka. Nu fortsätter vi med en granskning av personal som inte sköter sitt jobb. Våldtäkter och andra övergrepp passerar obemärkta på två av Sveriges största psykiatriska mottagningar: Sahlgrenska i Göteborg och Malmö universitetssjukhus.

* Cirkus Cirkör. Olle Strandberg var akrobat innan han bröt nacken. Livet började om och nu är Olle cirkusregissör och har satt upp sin kraschlandning som en halsbrytande föreställning med urpremiär på Stora teatern i Göteborg. Därefter väntar turné i Götaland. Vi snackar med Olle i Se & Gör-kalendariet.

* Plus mycket annat smått och gott. Spring ut på stan och köp ditt exemplar hos din närmaste Faktumförsäljare!

Posted by & filed under Nyheter.

Sveriges mest omhuldade friskolor är populär till och med bland de mest hårdföra friskolemotståndarna. Men Faktums granskning i #144 (finns ute på stan nu) visar att Waldorfskolorna präglas av slutenhet och att rektorer sopar allvarliga problem under mattan. Många föräldrar som sätter sina barn i Waldorfskolor ångrar sig. Hälften av föräldrarna tar sina barn ur Waldorfskolorna under de första sex åren.

TEXT: ANNA WALLENLIND NUVUNGA

 

– Jag tänkte att de sopar under mattan, döljer problem. När man säger att ”på den här skolan finns ingen mobbning” skuldbelägger man dem som blir utsatta. Deras upplevelse ogiltigförklaras. Det finns ingen möjlighet att komma tillrätta med problem om de låtsas som de inte existerar.

Det säger en mamma till en elev på en Waldorfskola i Faktums stora granskning av den antroposofiska skolrörelsen som hittills gått under radarn i den svenska friskoledebatten.

Många föräldrar som Faktum pratat med intygar hennes bild: Lärare och rektorer hävdar inför föräldrarna att mobbning, bråk och stökiga klasser – som ju i någon utsträckning förekommer på alla skolor – lyser med sin frånvaro just i Waldorfskolorna.

– Det var mycket hysch-hysch, allt tystades ner. Inget som händer på alla andra skolor händer på Waldorf. Inga bråk, ingen slår sig, ingenting, säger en pappa, som tagit ut sin dotter ur Martinaskolan i Göteborg.

Han är inte ensam bland Waldorfföräldrar om att ha ångrat skolvalet.

Waldorfskolans pedagogik och läroplan bygger på att eleverna ska gå hela skoltiden, helst även gymnasiet, med samma pedagogiska modell. Samma lärare följer eleven i upp till åtta år. Läs- och skrivinlärningen sker senare än i andra skolor, eftersom för tidig läsinlärning anses vara skadlig. Den sena inlärningen kan skapa problem om barnet byter till en annan skola i låg- eller mellanstadiet. Många föräldrar tar ändå sina barn ur Waldorfskolorna efter bara några år.

Stickprov vi gjort på tio Waldorfskolor i olika delar av landet samma skolår visar att 27 procent av eleverna byter skola redan under de första tre åren. Hälften av eleverna slutar efter hand under de första sex åren. Klasserna fylls till stor del på av nya elever vilket gör att den stora elevomsättningen inte syns om man bara tittar på antal elever i klasserna.

”Olika verkligheter”

Den skola som sticker ut mest i vår genomgång av klasslistor är Martinaskolan i Göteborg där över hälften av eleverna slutat de första tre åren och där bara ett fåtal elever stannade kvar på skolan i högstadiet i de tre klasser vi gått igenom. Rektorn på Martinaskolan, Kari Marstrander Bové, säger att det finns flera olika svar på frågan varför det ser ut så här.

– Många har misslyckats någon annanstans. Föräldrarna sätter hoppet till något nytt och ibland är vi sista hoppet. Olika verkligheter möter varandra och det stämmer inte alltid.

Eftersom vi har följt elever från ettan och framåt håller knappast förklaringen att det handlar om elever som har misslyckats någon annanstans. När vi påpekar det säger Kari Marstrander Bové att det ibland kan handla om en dominoeffekt.

– Slutar en, så slutar ofta flera. Helt plötsligt försvinner fem elever i ett nafs. Att många slutar kan också handla om klassammansättning och lärarbyten.

Mats Pertoft, riksdagsledamot för miljöpartiet, Waldorfförespråkare och före detta Waldorflärare, möter då och då missnöjda föräldrar till barn på Waldorfskolor. Är man missnöjd ska man byta, tycker han.

– En del tycker att barnen lär sig för lite de första åren, det är en långsammare pedagogik. Om man inte vet om det, då blir det problem. Det är föräldrarnas ansvar att informera sig, men det gör man inte.

Andra kan vara missnöjda med läraren, säger han. Inom Waldorf är det lite känsligare än i andra skolor eftersom klassläraren följer barnet i många år och är oerhört viktig, säger Pertoft.

Untitled-1

”Ingen dundermedicin”

För flera av de engagerade inom Waldorfrörelsen som vi intervjuar verkar det stora tappet av elever i yngre åldrar komma som en överraskning, ingen samlad statistik förs. Det man däremot diskuterar är svårigheterna att rekrytera till Waldorfgymnasierna och att en del föräldrar till barn med särskilda behov blir besvikna.

– Waldorf är ingen dundermedicin, vi utför inga mirakel. Det är en alternativ pedagogik, säger Britta Drakenberg som är ordförande på Waldorffederationen.

Hon tror även att tappet av elever kan bero på att den ursprungliga, mer antroposofiska föräldrakåren har tunnats ut.

Passar Waldorf alla barn?

– Nej, det passar inte alla. I de högre klasserna ska man producera sitt eget material, vi använder inte så mycket läroböcker. Det kan vara tufft för vissa, men ger enorma fördelar i gymnasiet och högskolan. Sedan är det ju mycket fokus på det konstnärliga och det musikaliska och det passar ju inte alla.

När vi har intervjuat ett tiotal föräldrar som tagit sina barn ur Waldorfskolor och gått igenom de senaste fem årens anmälningar mot Waldorfskolor till Skolinspektionen, träder dock en mörkare bild fram än den som ges ovan. De intervjuade vittnar om missförhållanden, slutenhet, känslighet för kritik och om allvarliga problem som sopas under mattan. Det viftar Britta Drakenberg dock bort som gammal kritik.

Läs mer om de före detta Waldorfföräldrarnas berättelser i reportaget Bakom Waldorfdockans ansikte i Faktum #144. Säljs på gatorna i Götaland från och med den 26/8 och i ungefär en månad framåt.

 

Hur många hoppar av

i kommunala skolor?

TEXT: SARA JOHANSSON

I Waldorfskolorna hoppar varannan elev av inom sex år. Hur ser det ut på kommunala skolor? 

Skolverket för ingen statisk över hur många elever som slutar på sin skola i förtid, men vi har ringt runt till ett antal kommunala skolor för att få ett jämförelsetal. Uppfattningen om detta bland rektorer är i allmänhet dålig. De svar vi ändå lyckats få är att uppskattningsvis 5-15 procent av barnen inte läser klart hela utbildningen hos dem. På Waldorfskolorna, som vi har undersökt, hade i snitt hälften av eleverna slutat innan de börjat sjunde klass. Skårsskolan i Göteborg ligger i samma upptagningsområde, Örgryte-Härlanda, som Rudolf Steiner-skolan.

– Tio, högst femton procent av eleverna lämnar skolan innan sexan, säger rektor Katarina Axell på kommunala Skårsskolan.
 Procentsatsen ser likadan ut under lång tid tillbaka i tiden.
 Oftast beror ett byte på flytt eller på att de söker sig till någon friskola.

På Södermalm i Stockholm är siffran ännu lägre.

– Jag skulle säga cirka fem procent. De flesta byter efter årskurs tre och börjar då skolor med speciell profil som Adolf Fredriks musikklasser, säger Margareta Scherman, rektor på Katarina Södra skola.

 

Andel elever som slutar i förtid på

tio Waldorfskolor runtom i landet:

 

Martinaskolan, Göteborg

Ettan till nian 2005 – 2013

10 av 19 elever har slutat innan de börjar fyran = 53 %

15 av 19 elever har slutat under de första sex åren = 79 %

16 av 19 elever har slutat innan de når nian = 84 %

Ettan till åttan 2006-2013

9 av 13 slutar innan de börjar fyran (4 slutade redan efter ettan, 4 till efter tvåan) = 69 %

12 av 13 har slutat under de första sex åren = 92 %

Ettan till sjuan 2007 – 2013

4 av 10 elever har slutat innan de börjar fyran (3 slutade redan efter ettan) 40 %

9 av 10 elever har slutat under de första sex åren = 90 %

 

Rudolf Steiner, Göteborg

Ettan till nian 2005- 2013

9 av 23 slutar innan de börjar fyran = 39 %

14 av 23 har slutat under de första sex åren = 60 %

Ingen mer slutar under högstadiet

Ettan till åttan 2006 -2007

3 av 20 slutar innan de börjar fyran = 15 %

7 av 20 har slutat under de första sex åren = 35 %

8 av 20 slutar innan de börjar åttan = 40 %

Ettan till sjuan 2007-2013

2 av 14 slutar innan de börjar fyran = 14 %

10 av 14 har slutat under de första sex åren (7 av dem efter 4:an) = 71 %

 

Uppsala Waldorfskola

Ettan till nian 2005-2013

4 av 10 har slutat innan de börjar fyran = 40 %

8 av 10 har slutat under de första sex åren = 80 %

Inga fler slutar under högstadiet

Ettan till åttan 2006-2013

2 av 10 har slutat innan fyran = 20 %

4 av 10 har slutat under de första sex åren = 40 %

Inga fler slutar under sjuan och åttan

Ettan till sjuan 2007 -2013

2 av 8 har slutat innan de börjar fyran = 25 %

3 av 8 har slutat under de första sex åren  = 37 %

Ingen slutar i sjuan

 

Martinskolan, Stockholm:

Ettan till nian 2005 – 2013

4 av 15 elever har slutat innan de börjar fyran = 27 %

7 av 15 elever har slutat under de första sex åren = 46 %

Ingen slutar mellan åk 7 och 9

Ettan till åttan 2006 – 2013

6 av 26 elever har slutat innan de börjar fyran = 23 %

9 av 26 elever har slutat under de första sex åren = 35 %

10 av 26 elever har slutat innan de börjar åttan = 38 %

Ettan till sjuan 2007-2013

5 av 35 elever har slutat innan de börjar fyran = 14 %

9 av 35 elever har slutat under de första sex åren = 26 %

 

Kristofferskolan, Stockholm

Ettan till nian 2005 – 2013

6 av 40 slutar innan de börjar fyran = 15 %

9 av 40 har slutat under de första sex åren = 22,5 %

Ingen slutar mellan åk 7-9

 

Ellen Key, Stockholm

Ettan till nian 2005 – 2013

5 av 19 elever slutar innan de börjar fyran = 26 %

8 av 19 elever har slutat under de första sex åren = 42 %

11 av 19 elever slutar innan de börjar nian = 58 %

 

Örjanskolan, Järna – Södertälje

Ettan till nian 2005 -2013

7 av 22 elever har slutat innan de börjar fyran = 32 %

11 av 22 elever har slutat under de första sex åren = 50 %

13 av 22 elever har slutat innan de börjar nian = 59 %

 

Annaskolan, Hedemora 2005-2012

Tvåan till nian 2005-2012

3 av 10 har slutat innan de börjar fyran = 30 %

4 av 10 har slutat under de första sex åren = 40 %

5 av 10 har slutat innan de börjar nian = 50 %

(för liten klass i ettan 2005, därav tvåan – nian)

 

Lunds Waldorfskola

Ettan till nian 2005-2013

Ingen slutar innan de börjar fyran

5 av 13 har slutat under de första sex åren = 38 %

Ingen mer slutar under högstadiet

 

Umeå Waldorfskola

Ettan till nian 2005-2013

2 av 17 slutar innan de börjar fyran = 12 %

4 av 17 har slutat under de första sex åren = 23 %

6 av 17 har slutat innan de börjar nian = 35 %

 

I de klasser som började ettan 2005 och som slutade nian våren 2014 hade 27 procent av eleverna slutat under de första tre åren. Nära hälften av eleverna – 48 procent – hade successivt slutat under de första sex läsåren. På några skolor slutade många elever redan efter ettan eller tvåan.

historia

Posted by & filed under Nyheter.

Reportaget om Tarana Burke, kvinnan bakom metoo, har laddats ner 18 gånger av gatutidningar i elva länder: USA, Finland, Australien, Japan, Grekland, Tyskland, Kanada, Schweiz, Österrike, England och Sverige. Därför får Faktum INSP Special News Service Award 2018. Vi ringer upp Tarana Burke i New York.

Hur reagerar du på antalet nedladdningar och översättningar av artikeln?
– Wow, det är galet. Jag är chockad och jag tror att det är ett tydligt tecken på hur långt rörelsen kommit och hur stort intresset är att vilja veta mer om historien bakom.

Vad har hänt efter hashtaggen metoo?
– Det är så mycket som har hänt. Men vi har jobbat väldigt mycket med att inte låta syftet försvinna i den mediala rapporteringen. För oss har det varit viktigt att fokusera på de som utsatts för sexuellt våld och vi har velat säkerställa att de fått det stöd de behöver. Just den delen har varit utmanande.

Hur ser du på framtiden för metoo?
– Det finns stora möjligheter. De första månaderna frågade vi inte efter finansering. Men nu försöker vi samla in medel till att skapa en hemsida för att människor ska kunna få den hjälp de behöver.

Vad kommer man att hitta där?
– Enkla och praktiska verktyg för att åstadkomma förändring. Det handlar om att fylla ett tomrum. Vissa saknar stöd och vi vill hjälpa dem att se var hålen finns och fylla dem.

Sverige har nyligen infört en samtyckeslag. Grundprincipen i lagen är att sex ska vara frivilligt och om det inte är frivilligt är det olagligt. Vad är din tanke?
– Det är vackert. Det här är vad vi vill ska hända och något vi vill lyfta fram som ett exempel på vad människor som går samman kan åstadkomma.

Hur har ditt liv förändrats sedan metoo?
– Åh, mycket. Självklart har jag fått ett större inflytande men med det kommer ett större ansvar samt att jag får utstå mer trakasserier. Vissa gillar inte att konfronteras. Men mestadels har det ändå varit bra och en ögonöppnare.
– Jag reser dock väldigt mycket och det har tröttat ut mig. Fast jag är hellre trött med möjligheten att prata med människor om det verkliga problemet än att inte kunna göra det. Så jag klagar inte. Jag vet inte hur långt det här kan gå eller hur länge det kommer att fortsätta men jag kämpar så länge jag kan.

Slutligen, någon sista kommentar på priset?
– Grattis till dig och jag hoppas att det är artikelns budskap som främst drar till sig uppmärksamhet. Men också att människor i världen förstår att det här är en rörelse för överlevare och den fortsätter att växa. Vi behöver globalt stöd och förståelse för vårt arbete. Jag är väldigt glad över hur långt vi har kommit och det här får mig att förstå hur stort intresset är.

 

INSP International Network of Street Papers www.insp.ngo 
Organiserar över hundra gatutidningar i världen.

Läs det vinnande reportaget

Faktums reporter Sandra Pandevski och Tarana Burke.

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

På Bukarests gator. En demonstration bland otaliga i Bukarest det senaste året. Missnöjet växer och politikerna tillsätts och avsätts på löpande band.

Nicola Bitu slåss för romernas rättigheter genom utåtriktad aktivism. Statsanställde Dino Adam för kampen från insidan med lågmäld diplomati. Samma mål, olika taktik. På Bukarests gator växer samtidigt missnöjet mellan förfallna fasader.

Två saker är direkt intressanta att konstatera i samtalen med två av Rumäniens mest kända kämpar för romers rättigheter. Det första är att de delar kampen mot målet, men att de valt helt olika.

Det andra är att Rumänien, sin politiska oordning och fattigdom till trots, är det bästa landet för romer att leva i. I alla fall i teorin.
– Här finns trots allt kunskapen och historien att hämta erfarenhet och förståelse ifrån, konstaterar aktivisten Nicoleta Bitu.
– Rumänien är det land i världen med mest avancerad policy när det gäller romer, säger statstjänstemannen Dinu Adam.

I Rumänien bedrivs forskning, och här finns gymnasieskolor, hälsoinstitutioner och grundskolor specifikt för romer. Efter år av arbete har en romsk elit med högutbildade och erkända romska politiker, aktivister och intellektuella bildats.

Men i takt med att Spanien och Finland blivit goda tvåor i rangordningen över länder där romerna har det ”bäst”, (längst ner på skalan finns Frankrike) börjar det som uppnåtts i Rumänien att raseras, hävdar Nicoleta Bitu, som inte heller ser någon återväxt.
– Det har funnits perioder då vi upplevt att vi uppnått saker, men i dag inser jag att vi aldrig kommer att bli klara. Erövrandet av rättigheter måste ske igen och igen och igen. Men det finns ingen nästa generation som tar kampen vidare. Medan vi var stolta över att vara romer, försöker de unga i dag att dölja sitt ursprung. De smälter in genom att förneka.

Hemma hos Nicoleta Bitu. Högkvarteret för den romska aktivismen i Rumänien är anspråkslöst. Men det är inte kraven för romers rättigheter. Aktivismen måste radikaliseras i takt med den nya antiziganismens framfart, menar Nicoleta Bitu.

Nicoleta Bitu bor i en liten lägenhet i gatuplanet på en av Bukarest bredaste och mest trafikerade gator. Här finns, utöver ett sovrum och ett litet kök, ett inglasat uterum med fönster mot gatan. Här trängs tvätthögar med foton på barnen och ett mindre möblemang. Ett par stolar och ett bord med papperstravar och pärmar.
– Här sker de flesta mötena mellan de olika organisationer som finns i vårt nätverk, säger Nicoleta Bitu som bland många titlar och befattningar är ordförande för DFRR (Democratic Federation of Roma from Romania).

Hon berättar att hon det senaste året ägnat mycket energi åt att bilda ett nätverk så att aktivismen ska gå i samma riktning. Den nya antiziganismen kräver en radikalisering av rom-aktivismen, menar hon.

Under sina 26 år som aktivist har Nicoleta Bitu haft många stunder där hon känt att det aldrig kommer att ta slut. Men att kampen för det fundamentala ständigt måste repeteras gör samtidigt valet enkelt. Antingen fortsätter hon outtröttligt, eller så ger hon upp helt. Det finns inga mellanvägar.

Diskursen måste hela tiden skrivas om efter motståndet. Samtidigt måste Nicoleta Bitu vaka över sig själv. Det är lätt att själv radikaliseras, i en allt mer radikaliserad kamp.

I en annan liten lägenhet, några trappor upp i ett annat hus i en annan del av Bukarest bjuder Dinu Adam på en kopp starkt kaffe. Dinu Adam är civilingenjören, författaren och journalisten som blev statsanställd mot sin egen övertygelse, men som snart insåg att han kanske kunde uppnå någonting om han verkade från insidan. Sedan några år arbetar han därför som rådgivare inom Ministerul Fondurilor Europene, Ministeriet för europeiska fonder, fritt översatt.

Dinu Adam tror inte längre på civilt motstånd.
– Problemen är så djupa att de inte går att lösa med civilt motstånd, säger han och tänder en cigarett.
– De insatser som görs drunknar i allt annat och aktivisterna har svårt att prioritera bland problemen.

Själv förstår han båda sidor, säger han, och förklarar sitt val med att hans strategi är att försöka förstå systemet från insidan för att kunna använda sig av det för att nå sina syften. Tyvärr blir det ibland kontraproduktivt, det som görs på utsidan och det som han försöker med inifrån.

– Jag har försökt att se civilsamhället som en partner, det står närmast folket och får förstahandsinformation. Men på central nivå där jag verkar måste all information samlas, alla perspektiv beaktas. Det går inte att bara lyfta fram en enskild infallsvinkel, vilket aktivisterna inte alltid förstår.

Hemma hos Dino Adam. Den statsanställde rådgivaren, författaren och den tidigare journalisten i sin intellektuellt inramade bostad som han delar med hustru och katt. Lågmält, men tydligt, säger han alltid vad han tycker enligt devisen: ”Jag lovar aldrig någonting, men det jag säger att jag ska göra, det gör jag.”

Dinu Adam beskriver å ena sidan ett pedagogiskt problem, å andra sidan en nationell strategi som saknar hållbarhetsperspektiv, eftersom den rumänska realiteten ständigt förändras på grund av en sedan flera år provosorisk regeringssituation.
– Den innebär att det bara tas kortsiktiga beslut, vilket civilsamhället inte alltid ser igenom. I stället välkomnar det varje radikal förändring i hopp om att det ska innebära förbättringar. Aktivisterna ser inte hur det blockerar systemet. Jag förstår problemen och behoven men personligen föredrar jag ett ordnat system – även om det innebär en viss tröghet. Du måste låta saker ta tid om de ska hinna få någon effekt.

Huvudproblemet i det politiska Rumänien i dag är enligt Dinu Adam, paradoxalt nog, en sorts maktlöshet i det demokratiska systemet. Folket röstar på politiska kandidater i ett personvalssystem som saknar kontroll över vilka som röstas fram. En olämplig politiker som sitter folkvald i fyra år kan hinna göra mycket skada.

Det är lördag och på gatorna i Bukarest mobiliseras det inför kvällens stora demonstration. Ännu en i en lång rad av protestaktioner som präglat huvudstaden sedan ett år tillbaka.
– Den kommer inte att leda till någonting. Den är liksom tidigare demonstrationer bara ett sätt för civilsamhället att visa sitt missnöje och sin önskan om förändring.

Liksom Nicoleta Bitu ser Dinu Adam en tillbakagång vad gäller romfrågan i Rumänien. Och vad gäller många andra samhällsfrågor också.

Själv röstar han inte längre eftersom han inte sympatiserar med systemet.

– Folk är inte insatta i sakfrågorna, många saknar tillräcklig utbildning. Det finns inget kritiskt förhållningssätt till staten. Människor blir manipulerade och i stället för att försöka ändra systemet sparkar de budbäraren gång på gång. Jag är personligen inne på min sjunde minister sedan 2015.

Som journalist ser han korruptionen från flera håll och rumänsk media är enligt Dinu Adam endast megafoner åt de olika partierna, fullständigt i statens kontroll. Särskilt tv-stationerna som verkar under maffialiknande förhållanden. Som författare agerar han observatör. Han säger och skriver vad han ser, men hans observationer är aldrig aggressiva, säger Dinu Adam.
– Jag brukar dock komma med förslag på möjliga förändringar. Ibland väcker det ilska hos politikerna men jag försöker aldrig att övertyga någon. Jag säger bara vad jag tycker.

Det gör även Nicoleta Bitu. Men politisk aktivism bland romer, i synnerhet romska kvinnor, är mer än sällsynt. Det är först de senaste 25 åren som romer varit politiskt aktiva över huvud taget. Lägg därtill ett könsperspektiv, så är det i den patriarkala traditionen – inte bara bland romer utan i hela Rumänien – en försvinnande liten del av kvinnorna som engagerar sig. I det rumänska parlamentet är i dag endast nio procent kvinnor.
– Historien har hållit oss separerade, isolerade och helt utanför det civila och politiska samhället. Rädslan för romer har kultiverats i århundraden och accelererat på senare år, konstaterar Nicoleta Bitu.

Det finns smala stigar in. Att fokusera på de etnopolitiska frågorna genom romska partiet är ett sätt, att engagera sig i lokala organisationer som en väg in i den lokala politiken en annan. En tredje väg är att engagera sig i ett ”ordinarie” parti och som rom försöka få in ett romskt perspektiv i olika frågor. Men bara en enda rom har hittills lyckats med det.
– Vi har en romsk röst i det socialdemokratiska partiet i Rumänien. Romfrågan ger inga röster i Rumänien, konstaterar Nicoleta Bitu och beskriver hur en romsk politiker kan kidnappas av sina meningsmotståndare, genom att till exempel få oönskat stöd i en mindre fråga, kanske öppnande av ett museum som berättar romernas historia, för att sedan få motstånd i en mycket större fråga, med motiveringen ”nu har ni fått ert museum”.
– Du går in med föreställningen att du ska förändra politiken, men i slutänden visar det sig att politiken förändrar dig, säger Nicoleta Bitu med en utandning som återigen signalerar uppgivenhet.

Romerna saknar också en historia av mobilisering och tillgång till makten, menar Bitu som också pratar om inre motsättningar mellan ”etablerade” romer och romer som syns tigga på gatan. Trots alla dessa försvårande omständigheter i kampen vill hon ändå hävda att någonting har skett genom åren.
– Jag kan väl inte helt sudda ut min egen insats, och vi har ju faktiskt lyckats göra romernas rättigheter till en politisk fråga på EU:s och FN:s agendor. Men de förändringar som sker, sker inte av kärlek till romerna, det finns alltid en annan underliggande agenda.

Kollektiv skuld?
– Ånej, haha, kom igen! Det skuldberget är alltförstort för att någon skulle vilja kännas vid det. Snarare används romfrågan ofta för att dra uppmärksamhet från något annat, som korruption eller skandaler.

När Dinu Adam får frågan om vad han lyckats med i sin kamp säger han:
– De internationella kontakter som i dag finns runt romfrågan och alla de människor som på olika sätt runt om i Europa engagerar sig för romer blir ändå fler. Mer konkret har vi fått till en förändring. Vi har infört ett födelsecertifikat för alla romska nyfödda, för att bryta den identitetslösa tillvaro som många romer lever i. De romer som föds i Rumänien idag existerar i alla fall på papperet.

Det är ett viktigt steg framåt, men fortfarande lever 160 000 romer i Rumänien utan identitetshandlingar, enligt Dinu Adam, vilket innebär att de saknar alla medborgerliga rättigheter.

På gatan utanför drar folkmassan ihop sig. Vädret är rent ut sagt vidrigt, nollgradigt snöblandat regn och blåst. Enligt medias rapportering marscherar uppskattningsvis 70 000 demonstranter genom Bukarest denna lördagskväll, i protest mot sittande makthavare.

I drygt två timmar varar demonstrationen som samlar alla generationer.
– 70 000? Det var en liten demonstration, säger en Bukarestbo som sett många plakat komma och gå.

RUMÄNSK POLITIK
Statsskick: republik
Statschef: president Klaus Iohannis (2014 – )
Regeringschef: premiärminister Viorica Dăncilă (2018 –)
Viktigaste partier med mandat i senaste val:
Socialdemokratiska partiet (PSD) 154/67 *
Nationella liberala partiet (PNL) 69/30
Unionen rädda Rumänien (USR) 30/13
Ungerska demokratiska unionen (UDMR) 21/9
Liberalers och demokraters allians (Alde) 20/9
Folkrörelsepartiet (PMP) 18/8, etniska minoriteters partier 17/0 (2016)
* Deputeradekammaren / senaten

Viktigaste partier med mandat i näst senaste val:
Social-liberala unionen (USL) 273/122
Rumänska högeralliansen (ARD) 56/24
Folkets parti – Dan Diaconescu (PP-DD) 47/21
Ungerska demokratiska unionen (UDMR) 18/9
etniska minoriteters partier 18/0 (2008)
Valdeltagande: 39 % i parlamentsvalet 2016, 53 % (första omgången) och 64 % (andra omgången) i presidentvalet 2014
Kommande val: Presidentval 2019, Parlamentsval 2020
Källa: UI, utrikespolitiska institutet

Läs även: Överlever genom att sälja Faktum.
Våra behov är så stora. Jag kan inte ens rangordna dem.

 

 

Posted by & filed under Krönikor.

Som några av er säkert redan vet (t ex du mamma) är jag med och arrangerar Statement festival i sommar. 7 000 personer kommer att samlas på Bananpiren i Göteborg sista helgen i augusti och dansa tills fötterna blöder på denna plats som ovanifrån ser ut som en gigantisk penis.

Men penis på piren kommer det annars bli relativt lite av, då festivalen är fri fån cis-män. Detta för att skapa en frizon från våldtäkter och sexuella övergrepp som fick bägaren att rinna över efter rapporteringar om sexuellt våld på svenska musikfestivaler under de senaste åren.
Patriarkatet får inte vara med och festa, punkt slut.

Separatistiska rum är inte lösningen på problemet med ojämställdhet. Däremot är separatistiska rum fantastiska för att skapa trygghet, organisering och makt.
Festivalen är heller inte en lösning på sexuellt våld, det är en reaktion. Festivalen är inget straff, det är en frizon. Att vårt samhälle är genomsyrat av sexism och våld är ingen nyhet. Några månader efter vi annonserade att Statement blir av kom nämligen #metoo och idag är gemene hen med på noterna om problemets omfattning.

Jag tittade nyligen på en partiledardebatt. Ett av ämnena var #metoo, ett upprop som är så starkt att inte ens riksdag och regering längre kan blunda för problematiken och dess omfattning.
Partiledarna började skruva på sig när ämnet togs upp och den enda som hade något att komma med var Annie Lööf som påpekade att var femte kvinna under sitt vuxna liv utsätts för någon form av allvarligt sexuellt övergrepp. Då är sexistisk kultur och vanligt hederligt tafseri inte inräknat. Vår stadsminister Stefan Löfven hänvisade till att sexuella övergrepp löses med trygga anställningar. En tryggare arbetsmarknad för kvinnor som oftare arbetar deltid och har tillsvidareanställningar är såklart ett steg framåt för jämställdheten men det löser tyvärr inte tusenåriga ruttna strukturer där män tagit sig friheten att kladda på andras kroppar, både fysiskt och mentalt.

Jimmy Åkesson hänvisade direkt problemet till Mellanöstern, att sexuellt våld utförs av flyktingar som inte ställer upp på svenska värderingar.
Det finns ingen statistik som styrker det påståendet.
Däremot finns det statistik på att 97 procent av allt sexuellt våld utförs av män. Så med Jimmys retorik borde vi kasta ut stora delar av Sveriges befolkning på löpande band.
Det skulle vara en alldeles för lätt lösning. Det skulle inte heller förändra någonting eftersom en sunkig kultur måste ändras inifrån, utifrån, nerifrån och uppifrån.

”Inte alla män” är ett uttryck. Nej, alla män är inte våldtäktsmän men män står för nästan allt sexuellt våld.
En festival kan inte våldta. Alkohol kan inte våldta. Osvenska värderingar kan inte våldta. Bara personer kan våldta. Och 97 procent av dess personer är män.
Vi ska inte kasta ut dem, vi skall kasta in dem. I samtal så fort de lärt sig prata, till schyssta förebilder, i ett samhälle som tar ansvar, där skall vi kasta in alla våra killar. Förutom Svenska akademin, de är redan körda.

Och medan killarna och våra politiska ledare diskuterar den här problematiken i smågrupper om fyra och fyra så dricker jag och mina kompisar bärs på Bananpiren.

Posted by & filed under Nyheter, Profilintervju, Reportage.

Han är prästen vars satirgubbar vi gärna citerar. Men Kent Wisti talar ogärna om ”de andra”, utan hellre om oss själva, vi otillräckliga, vi svaga.

Småländskan är mjuk, blicken vänlig och prästkragen för tillfället gömd inuti pikéskjortans snibb. Men den åker snart fram. Han är kyrkans man.

Om några timmar ska han stå på en scen här på Kulturhuset i Stockholm, som deltagare i Lantzkampen.

Han är präst, bildkonstnär, författare och satiriker. I den ordningen. Om han själv får bestämma. För honom, som föddes och växte upp i Ikeas och The Creeps Älmhult, där mamma fortfarande bor kvar, hänger allt han gör ihop. De olika processerna behöver varandra, de skulle faktiskt inte kunna stå för sig själva.
– Det är därför jag känner att det kantrar ibland. Själv ser jag inte värdet i satiren. Jag skulle kunna sluta med den i morgon utan att sakna den.

Samtidigt är Kent Wisti väl medveten om att han når ut mer och mer för varje dag med sina satirteckningar, med sina syrliga kommentarer om samhället och inte sällan främlingsfientligheten.
– Det tar väldigt lite energi och det går snabbt. Det är som när man sitter och fikar med ett gäng kompisar. Man skojar och kommer på några oneliners. Som alla gör. Men jag skriver in det i en teckning som redan är färdig. Sen skickar jag ut det till ett redan brett forum. Jag ser inte det märkvärdiga och jag förstår inte riktigt det stora intresset. Å andra sidan drar det med sig uppmärksamhet till det andra jag gör.

Han började av en slump. Kent Wisti hade två appar i telefonen, en att rita med och en att skriva text med. Skulle man inte kunna synka dem? Jo, det gick bra och så lade han ut sina första gubbar som skoj till sina kompisar på Facebook. Det var för sex-sju år sedan, han var en av de fössta (som smålänningen själv säger det) som arbetade så. Blixtsnabbt kan han och andra komma ut med en kommentar till en händelse. Ser Kent Wisti en rubrik kan han ha en teckning ute efter en halv minut. Han säger stillsamt att han är övertygad om att hans bilder inte hade slagit sig igenom mediebruset i dag. Det är så många som är bättre och mer drivna, som lägger ner mer energi.
– Jag tycker att många av mina skämt är ganska förutsägbara och lite lama. De satirteckningar jag själv tycker är bra, de slår nästan aldrig. Inga likes och ingen spridning.

I satir-begynnelsen var det ofta ganska enkla och billiga skämt, menar han. Ofta om att sverigedemokrater är tjocka och korkade. Skämt som han är väldigt kritisk till nu.

Han tycker att teckningarna ibland skuggar det andra han gör. Bitvis har det varit frustrerande för honom. Det är dock inte bara teckningarna som snor åt sig uppmärksamheten, det gör även den rakade skallen, ringen i örat, snusandet, de många tatueringarna och de kraftiga, svarta skorna av känt rock’n’roll-doftande märke.

– Den mediabilden får jag slåss med hela tiden. Den är rätt besvärlig. När man fastnar på de där attributen, då är det bara ovärdigt för alla. Man uttrycker att det skulle vara något udda, något som sticker ut från den kyrkliga miljön, vilket det ju inte gör. Det blir en lögn om kyrkan. Jag brukar säga att 95 procent av alla präster är som jag, säger Kent Wisti och fortsätter:

– Alla har inte tatueringar eller ring i örat, men vi är människor. Man går in med sin personlighet även i sin prästroll.

Själv tröttnade han på att leka präst efter tre-fyra år. Han tröttnade på prästrollen som var formad efter hans egna förväntningar. Till slut ramlade identiteten ner i magen på honom. Nu behövs inga yttre attribut. Han är präst och han är stolt över det.

Tankarna på att bli präst har alltid funnits där. Så även under de år Kent var med i SSU hemma i Älmhult, en tid han nu ser på med ljus och värme. Fortfarande ser han samhället i maktstrukturer.

På något sätt fick han ihop de parallella spåren utan att känna att han ljög eller blev kvävd. Han gick i kyrkans barntimmar som liten och nu tänker han sig att det måste ha kommit en präst på besök, någon som sa rätt saker. Hans egen familj var inte det minsta kyrklig. Dop, bröllop och begravningar, det räckte så. Kyrkan var en annan värld med ett annat sätt att uttrycka och bete sig. En värld som inte hade med deras vardag att göra. Kents mamma var sjukvårdsbiträde och pappa var gravstensgravör, det var det närmaste kyrkan han kom.
– Att vara präst, det är som jag hade tänkt mig och på många sätt bättre. Jag är egentligen en jädra räkmackeglidare. Jag fick min kyrkliga skolning i kyrkans barnkör kan man säga. Jag fick berättelserna där. Men sen var jag ju inte så kyrkligt aktiv fram tills jag var arton-nitton nånting och började jobba i en församling för att få lite mer kött på benen inför att bli präst. Jag fick så mycket uppskattning och sen har det bara flutit på.

Han gör ofta sådär, Kent Wisti, förminskar sin egen prestation. Han menar att han är bra på att knäcka koder, vara inställsam och se vad som går hem, att den sidan av honom krattar manegen så att säga. Han kan uttrycka sig på ett sätt, kan säga saker som låter ”oerhört frimodiga och radikala”, men i grund och botten är han en konflikträdd person. Säger Kent själv. Det konfliktorienterade finns inte hos honom. Tvärtom.
– Det finns nog en längtan efter någon som uttrycker saker som jag. Det står i konflikt med bilden av att kyrkan är så stel och tråkig. Eller förtryckande. Själv har jag aldrig sett den bilden av kyrkan. Jag är ointresserad av konflikt och man kommer längre på att inte ta strid. Utan man har en idé och så är man glad och stolt över den och jobbar för den.

På tåget från Lund, där han bor med sin familj sedan många år tillbaka, somnade han. Det blev inte av att ladda telefonen då. Så nu sitter han nära en pelare med ett uttag, på kaféet högst upp i Kulturhuset. Han är lite avvaktande i början, axlarna sjunker ner allteftersom och meningarna blir lite längre, mer personliga.

Kan inte folk bli besvikna över att den till synes så radikale inte är så radikal?
– Kanske mer konfunderade än besvikna och det är en välgärning i så fall. Jag tycker om att göra människor konfunderade. Att man erbjuder en ny tanke, en ny blick och sen får människor göra vad de vill med den. Det är ungefär där en del människor svarar med aggressivitet när de stöter på ett nytt perspektiv medan andra upplever någon slags härlig yrsel.

Utanförskap i alla dess former är Kent Wisti intresserad och fascinerad av. Inte minst för att han vet att det krävs så lite för att hamna där. Mer om det strax, men i Svenska kyrkan känner han sig alltid hemma. Sedan kan han sörja, som han förklarar det, att det finns en ängslighet över organisationen: ”Låt det som kanske måste dö, dö.”. Det här har han funderat mycket över, att Svenska kyrkan kommer att dö någon gång. Om kanske tre-fyrahundra år. Det är inget stridsrop utan snarare ett trösterop, menar han. Men dö kommer Svenska kyrkan göra, den kommer vara lika död som papegojan i Monty Python-sketchen även om kyrkan i sig är evig.

– Allting tar slut en dag. Svenska kyrkan är en mänsklig organisation ställd under förgängligheten.Samfund kommer och går. När vi accepterar det kommer det att frigöras en enorm kraft som vi behöver nu för att vara en så genuin kyrka som vi bara kan.

Ordet genuin återkommer han till gång på gång. Kyrkan är för honom, ”lite flummigt uttryckt: Där helige ande verkar”. Det kan vara i former och sammanhang som inte alls förstås som kyrkliga. Som kanske till och med förfärar oss och skrämmer oss.

– Svenska kyrkan är så präglad av att ha varit knuten till statsmakten så det är den övre medelklassens språk och kultur som gäller.

Kent Wisti som tror på en gudstro som ständigt förändras, är ute efter en helt annan kyrka. Han pratar om syndarnas gemenskap eller de periferas gemenskap. Utanförskapets gemenskap.

– Kanske är de som står och säljer Faktum mer missionärer än de som springer runt och ringer på dörrar med bibeln i handen? Kanske är det en osynlig kyrka som vi aldrig kommer att kunna se? För den kyrkan finns bara i Guds ögon.

Kents farbror Gösta var gravt alkoholiserad, åkte in och ut på kåken och psyket. Det finns många berättelser, som den här från tidigt 1970-tal. Vid sjön Möckeln i Älmhult finns en campingplats och dit kom en grupp kringresande romer. Ingen kommun ville ha dem och de som var ansvariga för campingen försökte också stoppa dem och det blev ett jävla ”hallaballoo”. Då var Gösta i närheten. Han hade lyckats sno en gammal bibel av någon pingstvän och gick in mitt i kaoset på campingen och ställde sig för att läsa ur Matteusevangeliet: ”Allt vad ni gör för dessa mina minsta, gör ni mot mig”. Då försökte campingägaren fösa ut honom och Gösta sade med profetisk stämma: ”Inte kan du väl hindra mig att förkunna ur den heliga skrift?”. Polisen kom för att hämta den store och starke Gösta som höftade ner två poliser i backen. Det blev en ny runda på kåken.

– Men någonstans tänker jag mig att han kände igen någonting i sitt utanförskap hos de här romerna. På den här campingen gestaltas kyrkan. Han får en profetisk röst, han som är en av de mest utstötta i Älmhult. Där på campingen reser sig en osynlig katedral. Det är min kyrka.

Han säger att han alltid har känt den samhörigheten, men inte med de utslagna och svaga (för att det finns en så nedvärderande människosyn inbakad i de orden). Han syftar på en samhörighet som gör att han vågar leva i sin egen bräcklighet, sin egen otillräcklighet och sina egna tillkortakommanden.

– Även om jag är oerhört privilegierad i allt i mitt liv, känner jag att vi lever i någon slags brödraskap i utanförskapet. Jag talar hellre om vi svaga, vi otillräckliga. Jag tror att det var det jag såg redan från början i bibelberättelserna, den människosynen.

När Kent Wisti gör olika politiska tester på nätet,hamnar han alltid längst från KD och SD, men då vi ses är han mycket glad över Alf Svenssons debattartikel i tidningen Dagen. Den tidigare partiledaren för Kristdemokraterna gick hårt åt både socialdemokratin och sitt eget parti, ”hela den högerpopulistiska svängningen i migrationsfrågan”.

– Det var en röst som jag har saknat. Någon

som kan formulera det så profetiskt som han gjorde när han skrev om solidaritet och unken nationalism.

Från och med midsommar, när Kent Wisti lämnar sin sista satirteckning till Dagens Nyheter, gör han som han har gjort några gånger tidigare: pausar från det oändliga flödet genom att stänga ner sociala medier. Det känns ovant och ängsligt de första dagarna. Sen är det bara fantastiskt skönt. 

På kulturhuset i Stockholm ska han medverka i Lantzkampen, vilket han gör med jämna mellanrum. Här ses han tillsammans med Cecilia Hagen, Jonatan Unge, Carina Berg, Sara Lövestam och Annika Lantz. Foto: Anna-Karin Ivarsson /SR

KENT WISTI
Ålder: 46 år.
Bor: Lund.
Familj: Fru och tre barn. 
Yrke: Präst (stifts-adjunkt) med ansvar för missionsverksamhet i Lunds stift, bildkonstnär, författare, satiriker.

Aktuell: Med sina satirgubbar, men också med tre olika böcker: ”De tillhöriga”, kommer i slutet av augusti. Det är en bok om de utmaningar kyrkan står inför i vår tid. ”Alla fick hångla mer på Tage Erlanders tid”, finns redan ute när du läser det här. En samlingsbok med hans satirteckningar. ”Som en rörelse” med Kent Wistis bilder kommer i bokform i höst, men går redan nu att se i Domkyrkan i Göteborg.Både utställningen och boken vill lyfta fram olika aspekter och reflektioner kring diakoni.

Om Lund: ”Det finns delar av Lund som jag aldrig riktigt kommer att landa i. Jag trivs bra med mitt liv, det är en fin stad och barnen har det bra. Men jag känner mig inte riktigt hemma. Det är inte min stad även om det är den stad jag har bott längst i. Jag är oerhört känslig för saker som är konstlade och inte genuina och i Lund finns mycket småborgeligt hittepå som jag aldrig riktigt kommer kunna förstå, en akademisk uppnäshet som jag har ganska svårt för”.

För övrigt: Kent Wisti menar att konsten är som ett extra organ som han har och nog inte skulle klara sig utan. ”Det är mitt sätt att betrakta världen och leva i världen. Jag brukar säga att ett konstnärskap är en hybrid av tvångsmässighet och lekfullhet och liknar i mångt och mycket en beroendesjukdom”.

Posted by & filed under Nytt nummer.

NYTT NUMMER UTE NU!

Aktuell på wow, Malmöfestivalen och i världen – Anna von Hausswolff i en exklusiv intervju i Faktum där hon berättar om sin relation till Freddie Wadling, om att hon inte hon inte vill bli placerad i ett mörkt fack och varför hon gärna hänger bland gravstenar. 
Vi avslöjar också vem mannen bakom de falska fakturorna är och hur han som 14-åring kom på idén att skuldsätta redan svårt skuldsatta. 
Och – nu är det KD:s Lars Adaktusson som blir intervjuad av Faktumförsäljare Peter! 

Ut och köp – stötta försäljarna och få kvalitetsjournalistik på köpet!

 
 

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

Två falska och ett äkta chilenskt id-kort.

Företagen har kallats den moderna brottslighetens kofötter. Med ett bolag på fickan kan skattesmitare, terrorister, diktatorer och små och stora bedragare roffa åt sig pengar de inte har rätt till. För det krävs två saker; bakbundna myndigheter och falska företrädare. Vi börjar hos en av myndigheterna.

För Dennis, vi kan kalla honom det, började det med att Skatteverket kallade till ett möte. När han kom dit frågade de två tjänstemännen om han ägde ett bolag. Det gjorde han inte, och efter mötet lämnade han in en polisanmälan om identitetsstöld och tog kontakt med Bolagsverket för att avregistrera bolaget.

Polisanmälan arkiverades snabbt. Skäl: ”Det är uppenbart att brottet inte går att utreda.”

Att identitetstjuven kom undan kanske inte är så konstigt, det fanns inga spår efter en person som faktiskt existerar.

Inte heller avregistreringen av bolaget, som hade kommit till genom ett lagbrott, gick igenom. När den som nu stod bakom bolaget fick veta att Dennis hade ansökt om avregistrering skickades en ändringsanmälan till Bolagsverket: Dennis skulle ersättas som företrädare och bolaget skulle istället företrädas av två chilenska män. Bifogat fanns kopior av deras id-kort. Kopiorna var vidimerade av en ”Martin Persson”. Om ”Martin Persson” hade angivit ett telefonnummer hade Bolagsverket kunnat ringa och fråga hur det kommer sig att id-korten bär texten ”National identity card of Chile” och inte ”Cédula de Identidad”. Men något telefonnummer fanns inte.

Vi ska återkomma till de falska id-korten, och till Bolagsverkets bristande kontroll, men först ska vi ge oss ut i världen.

Segor Invest, bolaget som använde Dennis namn, är bara ett av flera inkassobolag med utländska företrädare som har registrerats hos Bolagsverket. Flera av dem ingår i den härva som Faktum skrev om i höstas (#182) där en person har använt bolagen, och Kronofogden, för att kräva hundratals personer på skulder som inte existerar. När Kronofogden fattade misstankar försökte de stoppa utbetalningarna genom att kräva bevis på att bolagens företrädare var verkliga personer. Till slut kom ett sådant bevis i form av en kopia på ett id-kort tillhörande en person som faktiskt tycktes existera: Arthur Grice, brittisk medborgare bosatt i Sydafrika.

Vem är då Arthur Grice? Och varför vill han kräva svenska medborgare på skulder som inte finns?
Den senare frågan är enkel att svara på: Det vill han inte. Eller, rättare sagt, han har troligen inte en aning om vad de bolag han företräder sysslar med.

Vem är han då?

Enligt id-kortet föddes Arthur Grice 17 februari 1942 i Whitehaven, en liten ort på Englands västkust, i höjd med Isle of Man. På den tio år gamla bilden har han kort, ljust hår, buskiga ögonbryn och smala läppar.
Det är allt vi vet om Mr Grice.

Om Arthur som privatperson inte har lämnat så många spår efter sig, är spåren efter Arthur Grice som bolagsföreträdare betydligt enklare att följa. Åtminstone de som finns hos det brittiska bolagsverket.

Hans debut som företrädare för brittiska bolag skedde den 2 januari 2015 då han skrev på för Walton Networks, ett bolag som ägdes av två italienska män. Bolaget hade funnits sedan 2006 och förvaltade aktier i två italienska fastighetsbolag. Det avvecklades i början av 2018.

Arthur Grice skrev på för ytterligare sju bolag i januari 2015. I februari ökade han takten och blev företrädare för 20 bolag. Sedan dess har han engagerats som företrädare eller aktieägare i drygt 100 bolag, varav 78 fortfarande är aktiva. Av de 78 aktiva bolagen är Arthur Grice fortfarande företrädare för 63. Dessutom har han varit eller är företrädare för åtminstone sex bolag med hemvist i olika skatteparadis. Hur många dokument med Arthur Grices namnteckning som finns i skatteparadisens register är omöjligt att veta, då det inte går att söka i dem på det sättet.

Ett av de första företagen som Arthur Grice skrev på för var Sevenoaks Solutions LLC. Under 2015 drev han, på papperet, det företaget tillsammans med en annan kvinna från Sydafrika samt Brenda Patricia Cocksedge, ett välkänt namn i de här kretsarna. Hon var en av de 28 personer som tidningen The Guardian kartlade 2012, personer som tillsammans företrädde 21 500 bolag världen över.

Brenda Patricia Cocksedge är ursprungligen från Sark, en av de brittiska kanalöarna. I slutet av 1990-talet var öns 600 invånare företrädare för sammanlagt 15 000 bolag. ”The Signing”, som sysselsättningen kallades, försörjde en stor del av öns befolkning. När brittiska myndigheter satte stopp för det flitiga signerandet flyttade Cocksedge och flera av hennes grannar utomlands. Den mest ökände av dem, Jesse Hester, också han med en koppling till Arthur Grice, flyttade till Cypern där han startade företaget Atlas Corporation Services som hjälper personer som vill driva företag utan att själva synas. Det brittiska granskande programmet Panorama har spelat in Jesse Hester med dold kamera när han erbjuder hjälp att gömma undan pengar i skatteparadis. Hester har även kopplats till företag som hjälpte Sadam Hussein att kringgå sanktioner och till företag som bidrog till att plundra en moldavisk bank, något som fick moldaverna att ge sig ut på gatorna för att protestera med slagorden ”Vi vill ha tillbaka vår miljard!”

Arthur Grice har också flera kopplingar till Mossack Fonseca, advokatbyrån som stod i centrum för Panama Papers: en okänd person tog med sig 11,5 miljoner dokument från Mossack Fonseca och överlämnade dem till en tysk dagstidning. Med dokumentens hjälp kunde journalister över hela världen avslöja flera politiker och kända personer som skattefuskare.

Hur många av bolagen i Arthur Grices ”företagsimperium” som används för att smita från skatt eller dölja korruption är omöjligt att avgöra, men de flesta har ingen synlig verksamhet. Bland de få företag som har en hemsida finns en italiensk konsthandlare och en svensk tandläkare med praktik i Tyskland.

Att öreträda ett bolag utan att vara aktiv i verksamheten är emot det brittiska bolagsverkets regler. Trots det kan Arthur Grice och andra så kallade nominees företräda hundratals, ibland tusentals företag.

I rapporten Hiding In Plain Sight granskar antikorruptions organisationen Transparency International hur brittiska företag används för att tvätta pengar. Vid tiden för granskningen, i mars 2017, fanns 3,8 miljoner företag registrerade hos det brittiska bolagsverket. Ett år tidigare hade britterna stiftat en lag som tvingar företagen att ange vem som kontrollerar företaget, en Person with Significant Control (PSC). Men lagen har visat sig ha stora luckor. En stor andel av företagen har angett att det inte finns någon PSC, andra har angett ett företag i ett skatteparadis som PSC. Inte heller tycks lagen har minskat användningen av nominees som Arthur Grice. En undersökning som Transparancy International gjorde visade att det fanns 1 980 personer med fler än 50 uppdrag i aktiva företag.

Hos Brittiska bolagsverket finns alltså ett stort antal företag med falska företrädare. Många har dessutom angivit falska uppgifter när de registrerade bolaget. Hur kan det komma sig? Är det ingen som kontrollerar företagen? Jo, på avdelningen för kontroll arbetar sex personer. Antalet företag de ska ha koll på är nu uppe i drygt fyra miljoner.

Oliver Bullough, journalist på The Guardian, testade systemet genom att registrera företaget Crooked Crook Crook Limited. Ingen kontrollerade de uppgifter han lämnade. Registreringen tog nio minuter.

Den bristande kontrollen kan utnyttjas av svenskar som av domstol har förbjudits att driva företag, något som framhålls som försäljningsargument av företag som förmedlar engelska så kallade ltd-bolag. Faktum har hittat 17 svenskar som har näringsförbud och samtidigt äger bolag i Storbritannien. För att bryta mot näringsförbudet måste verksamheten vara riktad mot den svenska marknaden, något som kan vara svårt att avgöra. Men i åtminstone tre fall är verksamheten riktad mot svenska kunder, i ett fall har det engelska bolaget en filial i Sverige.

Tillbaka till Segor Invest, bolaget som registrerades med hjälp av en stulen identitet. Bolaget är fortfarande aktivt och företräds av de två ”chilenarna” vars falska id-kort användes för att övertyga Bolagsverket att de var verkliga personer.

För att vara säker på att id-korten är falska mejlar jag en bild på ett av dem till chilenska ambassaden i Stockholm. De svarar samma dag: ”That is not a Chilean Id Card. Our identification card is in Spanish and the name is Cédula de Identidad.”

Segor Invest KB är ett av de åtta kommanditbolag som Kronofogden har polisanmält för att ha försöktdriva in skulder som inte existerar. De andra företagen har skapats på liknande sätt, med hjälp av kopior på falska id-kort från länder som Bulgarien, Guinea och Lettland. Flera av förfalskningarna är så taffliga att det ser ut som att den som har skickat in dem har velat testa Bolagsverket. Samtliga har angett ett vanligt svenskt namn som kontaktperson men inget telefonnummer, bara en anonym mejladress.

Precis som Storbritannien har Sverige infört krav på att företagen ska anmäla vem som är verklig huvudman. Inget av de här företagen har gjort det, något de inte är ensamma om. Den man som enligt Kronofogdens polisanmälan står bakom bolagen har inte anmält sig som verklig huvudman till något bolag.

Nu skulle namnet på en verklig huvudman inte spela så stor roll, då Bolagsverket inte kontroll-erar om uppgiften stämmer.

– Företagen ska ha gjort en egen utredning men den behöver de inte lämna till oss och vi gör inte en kontroll av den verkliga huvudmannen, säger Johanna Sahlman, verksjurist på Bolagsverket. Men om vi får information om att uppgiften om verklig huvudman inte stämmer kan vi efterfråga utredningen från företaget.

När det gäller Segor Invest försökte Dennis avveckla det, något som inte lyckades. Enligt Johanna Sahlman är det svårt att avregistrera ett bolag, det kan ju ha ingått avtal med andra företag. Eller, som i det här fallet, startat en process hos Kronofogden.

– Vi måste först säkerställa att företaget inte har varit ute och verkat, säger Johanna Sahlman.

För Bolagsverket är det enklare att ge sig på de som säger sig företräda bolaget. Om myndigheten lyckas säkerställa att personerna inte existerar kan de avregistreras som företrädare. Men bolaget finns kvar och den eller de som står bakom kan anmäla nya företrädare. Om ”chilenarna” i Segor Invest KB skulle tvingas bort skulle bolaget få svårare att registrera nya namn med falska pass. Från och med mars i år har Bolagsverket, på regeringens uppdrag, blivit hårdare.

– Vi har skärpt kontrollen betydligt, säger Johanna Sahlman. Det ska vara bra kopior på id-handlingar som ska vara bestyrkta. Vi kan också kontrollera dem mot ett europeiskt passregister.

Men även om den här kontrollen fungerar som den ska kan en bedragare dölja sitt ägande bakom en falsk fasad. Han kan till exempel registrera ett utländskt bolag som företrädare, något som gör det lättare att gömma sig. Ett annat alternativ är att använda sig av en person som Arthur Grice; en nominee som säljer sitt namn utan att vara verksam i bolaget. Att göra så strider mot den så kallade målvaktsbestämmelsen, en lag som hittills bara har gällt för aktiebolag men som från 1 juli kommer att inkludera även andra bolagsformer.

Att avgöra vad som är ett rimligt engagemang är svårt, särskilt när ett företag precis har registrerats. Det Bolagsverket kan göra om de misstänker att någon har sålt sitt namn är att fråga personen.

– Om personen svarar att den har för avsikt att engagera sig i bolaget har vi åtminstone fått den personen att erkänna något som inte stämmer, och som kanske kan prövas senare, säger Johanna Sahlman.

Skatteparadisen tvingas öppna sig

• Den som vill dölja sitt ägande i ett företag kan göra det genom att registrera bolaget i ett land som inte har ett öppet register.

• Ofta handlar det om så kallade skatteparadis där skatten är låg eller obefintlig och reglerna om insyn få.

• Flera av skatteparadisen finns inom det brittiska samväldet, till exempel Brittiska Jungfruöarna och Caymanöarna.

• Ett lagförslag på väg i Storbritannien som ska tvinga 14 olika skatteparadis att skapa offentliga register över de företag som är registrerade hos dem.

• I början av maj blev det klart att lagförslaget har tillräckligt stort stöd för att röstas igenom.

 

I granskningen publicerad i Faktum #182 kartlade vi 14 bolag som försökte driva in falska skulder med hjälp av Kronofogden. Myndigheten vägrade betala om inte bolagen kunde visa upp en verklig företrädare. Då dök ett nytt bolag upp och en kopia på ett id-kort som tillhörde Arthur Grice. Några kontaktuppgifter till Arthur Grice, en brittisk medborgare boende i Sydafrika, fanns inte. Vi bestämde oss för att följa i brittens fotspår och kolla upp vilka övriga bolag han var engagerad i. Hur hamnade han i Sverige?

Sark Lark  30 januari 2015. Arthur Grice skriver på för det brittiska bolaget Sevenoaks Solutions LLP. I styrelsen sitter även Brenda Patricia Cocksedge, ursprungligen från Sark, en av de brittiska kanalöarna. På 1990-talet var så gott som samtliga av öns cirka 600 invånare företrädare för sammanlagt 15000 bolag, och många försörjde sig på det som kallades ”the signing”. När britterna stoppade verksamheten i slutet av 1990-talet flyttade flera Sarkbor till andra skatteparadis där de fortsatte verksamheten. Cocksedge flyttade till Sydafrika, Mauritius och numera Dubai. En annan av Sarkinvånarna, Jesse Hester, också han med förbindelser till Arthur Grice, har kopplats till bolag som hjälpte Sadam Hussein att lura ”olja-för mat programmet” och till italienska maffian.

Codeco Assets. 28 april 2015. Grice skriver på för Codeco Assets Management Limited, ett bolag som ägs av Josef Monsport, före detta åklagare inom den tjeckiska kommunistregimen som sadlade om till advokat. Tjeckiska journalister har med hjälp av dokument i Panama Papers kopplat Monsport som aktieägare till ett bolag på Samoa med tillgångar på 50 miljoner dollar, något som advokaten har förnekat. Grice sitter i samma styrelse som Monsport i ytterligare två brittiska företag, ett av dem ägt av ett bolag på Malta.

Mossack Fonseca 10 juni 2015. Grice blir företrädare för Light Trading Invest, ett bolag skapat av Mossack Fonseca, en advokatfirma i Panama, som stod i centrum för det som kallades Panama Papers. En okänd person läckte 11,5 miljoner dokument från Mossack Fonseca till den tyska tidningen Süddeutsche Zeitung våren 2016. Journalister runt om i världen har använt dokumenten för att avslöja bedrägerier och skatteflykt och i mars 2018 la Mossac Fonseca ner sin verksamhet. Arthur Grice är företrädare för ytterligare två bolag som förekommer i Panama Papers.

 

Tandläkaren 30 juni 2015. Grice skriver på för Invest Odont Limited, ett bolag ägt av en svensk tandläkare som har en praktik i Tyskland.

Bank of Arts.  28 juli 2015. Grice blir företrädare för Fine Arts (UK) PLC, ett dotterbolag till Bank of Arts som är konsult inom den internationella konstvärlden. Företaget erbjuder tjänster som konservering och värdering av konstverk men också rådgivning inom juridik och skattefrågor. Bank Of Arts drivs av en 44-årig italiensk man med en bakgrund inom bankvärlden.

Svenskt inkassobolag 22 mars 2017. Grice skriver på för SE Invest, ett bolag registrerat på Brittiska Jungfruöarna, ett ökänt skatteparadis. Grice gör därmed entré i den inkassohärva med falska skulder som Faktum skrev om hösten 2017. Han blir den första faktiskt existerande person som står som företrädare för något av de bolag som används i härvan.

I granskningen i Faktum #182 kartlade vi 14 bolag som försökte driva in falska skulder med hjälp av Kronofogden.

 

Läs mer:

faktum.se/i-lanebolagens-klor

faktum.se/falska-skulder-drivs

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

Triangelns bingo öppnade 1980 och lever vidare än i dag. Många andra hallar i Malmö har stängt dörrarna för gott.

Gustav 48, fyra åtta. Bertil 7, enkel sjua, Olle 63, sexa trea…
Ett likgiltigt uppläsande ekar över en nästan tom hall och skapar en sömnig stämning på Triangelns bingo i Malmö. De få som spelar är försjunkna i ett systematiskt markerande på sina spelbrickor.

Det ställs inga onödiga frågor, och besökarna sitter utspridda med rejält med tomma platser kring sig.

En spröd liten dam hasar fram genom hallen. Med röksliten röst berättar hon att hon är i hallen alla dagar men har trappat ner på spelandet för att hon förlorar så mycket. Det är annat med dem som har mer pengar, menar hon, de vinner också mer.

Triangelns bingo invigdes 1980. Solblekta affischer med Las Vegas-tema täcker skyltfönstren, inne är heltäckningsmattan nertrampad, de rödmålade väggarna har en murrig nyans. Här tycks tiden ha stått still. Gatubilden utanför huset har dock ändrats. I dag finns det bara två bingohallar kvar i hela Malmö.

Verksamhetschefen Stephan Ovin har liksom många anställda jobbat på Triangelns bingo så länge den funnits och de flesta som spelar är stammisar. Men 2017 har varit ett förändringens år då hallen har fått ny ägare. Ovin ska lägga av.

Många som fastnat för bingo har någon gång vunnit en stor vinst. Eva har strikt spelbudget men som de flesta andra blir besöket längre om hon får tillbaka lite också. Men att vinna tillbaka lika mycket som man lägger ut är omöjligt.

Hur kommer det sig att Triangelns bingo fortfarande står kvar?
– Vi har dragit oss för att göra alltför stora förändringar, men nu har det kommit nya spel i och med ägarbytet. Vi får se hur det går, säger Stephan Ovin.

Den största förändringen är att en del av spelen är uppkopplade och spelas tillsammans med andra hallar på olika håll i landet. Man samlar ihop fler spelare, insatserna blir fler och vinsterna större. Det menar den nya ägaren, Ulf Westin, som ändå tycker att bingohallarnas styrka är att folk får träffas.

– Vi kan få fart på Triangelns bingo igen. Den stora svackan var egentligen för tio år sedan på grund av onlinespel. Vi tycker det går bra nu, men det är ju inte som det var på glanstiden, säger Ulf Westin.

Enligt honom tar det ett litet tag innan folk vänjer sig vid de nya spelarrangemangen.
– Folk är konservativa.

”Bingo är en hipstertrend i England just nu…”

En som hänger med i svängarna är Eva, 72.
Eva började spela bingo tillsammans med en kollegaför 30 år sedan då det fanns upp till sju hallar i Malmö. I dag spelar hon för att stödja sin minigolfklubb, trots att hon varit tvungen att lägga av med golfen efter att ha brutit benet. Bingohallarna ägs främst av idrottsföreningar och verksamheten drivs av servicebolag. På Triangelns bingo går cirka sju procent av intäkterna till ägarföreningarna.

Eva plockar fram sina tillbehör: duttpennor, tejp, näsdukar. Några sedlar ligger redo på bordet för bingovärdarna att lätt plocka med sig då de säljer brickor.
– Då pensionen kommer ordnas VIP-kvällar, berättar hon.

Spelet kör igång. Evas hand sveper otåligt över bingobrickan och duttar de uppropade siffrorna.
– ’Neej’ muttrar hon. ’Åh!’

Hon lägger huvudet i händerna. Så hörs en viskning: ’nu har jag en chans!’ Eva är bara ett nummer från full bricka och hon kan knappt sitta still.
– BINGO!

”Duttpennefingrar”

Vinsten blir lägre än förväntat. Summorna är olika nästan varje dag, beroende på spel. Eva är besviken.

Triangelns bingo kallar sig för ”Malmös vänliga bingo”. Här vilar en känsla av socialt ansvar, med särskilda evenemang och specialkvällar då det bjuds på mat. Personalen känner stamkunderna.
– För många kan julbordet här vara det enda julbord de får, berättar Stephan Ovin.
– Vi gör det för att vi vill att kunderna ska trivas här. Det ger mervärde åt alla parter. Men dagarna är ändå räknade. Vi har kanske tre år kvar här i Malmö, tror Stephan Ovin.

I Göteborg finns en nyöppnad bingosalong vid Wieselgrensplatsen. Branimir Cupic, verksamhetschef, tycker inte att det stämmer att bingohallarna håller på att dö ut. Tvärtom.
– Bingo är en hipstertrend i England just nu och många yngre har fått upp ögonen för spelet. Det är ett av de få sociala livespelen som finns i dag. Jag tror snarare att bingohallen är på väg tillbaka.

Salongen påminner om en modern hotellobby, har en liten läshörna med lädersoffa i rustik stil och orientaliska inredningsfiguriner. I taket hänger kluster av discobollar.
– Många har blivit förvånade över hur salongen ser ut, det har inte varit som de väntat sig, säger Branimir Cupic belåtet.

För att locka en yngre generation får studenter provspela för hundra kronor och man har kvällar med frågesport kombinerat med bingo.

Varför är det skamligt att spela bingo?
– Det handlar om spelande överhuvudtaget. Men det är tråkigt att det ska vara så. Det är ju en hobby som vilken annan, som att spela boule eller biljard. De är inte här bara för spelandet, utan också för den sociala biten.

Det går ändå inte att komma ifrån att bingo är ett spel om pengar. Även om syftet är gott: att stödja idrottsföreningar, kan spelandet sluka väldigt mycket för dem som spelar ofta.

Eva har i perioder hållit sig borta från spelandet, då hon fick barn eller då hon skötte om sin sjuke man, eftersom hon vet att hon har svårt att hålla reda på sin ekonomi.

– Jag blev nästan av med min lägenhet i ett skede. Nu är det min släkting som tar hand om mina pengar och betalar alla mina räkningar, berättar Eva och tillägger:
– Man måste anstränga sig hela livet att inte spela för mycket. Jag köper maten först, resten av pengarna kan jag spela för. De som har ett riktigt beroende kan inte planera så, säger hon.

Eva berättar att släktingen är stenhård och det motiverar henne att vara extra noga med ekonomin.
– Om jag vinner en större summa går jag genast ut ur hallen och köper kläder eller skor. Annars spelar jag upp allt, säger hon.

Vad gör dina anställda om någon spelar för mycket?
– Ingenting. Det är upp till var och en. Men vi har broschyrer med nummer till stödlinjer och om folk är stökiga, eller fuskar, kan vi porta dem, berättar Stephan Ovin.

Branimir Cupic i Göteborg:
– Spelberoende är inte hittepå. Men bingo har inte lika hög riskfaktor som till exempel online-casinos. Vi kan hänvisa till stödnummer men vill inte peka ut någon. Spelare kan däremot stänga av sig själva för en tid.

På Wieselgrens bingosalong och Triangelns bingo finns också spelautomater. Utan dem skulle hallen i Malmö inte gå runt.
– Ja, så är det. Men ingen här har någon personlig vinning, pengarna går till löner och föreningarnas verksamhet.

Utanför triangelns bingo står en äldre kvinna och bolmar på en cigarett. Jag frågar om hon kan tänka sig att ställa upp på en intervju. Snabbt fimpar hon cigaretten.
– Jag vill inte prata med dig, säger hon, skrattar till nervöst och skyndar in genom dörren. Ett moln av rök följer med ett “hejdå” innan dörren stängs.

Bingospel – det nya svarta? Träffa Branimir Cupic som ser bingon bli hipstertrend i England och hoppas på nytt klirr i kassan.

BINGO!

Bingon kom till Sverige på 1960-talet. Då spelade man om varuvinster som kaffepaket, serviser eller brödrostar. Senare blev det presentkort till affärer och i slutet av 1980-talet infördes kontantvinster.

SVENSKAR OCH SPEL

Vi spelar mindre än förr.
Lotteriinspektionens årliga mätning av våra spelvanor visar en nedåtgående trend i andelen personer som spelar om pengar. Sedan 2014 är det en minskning från 71 procent till 66 (2017).

Spelandet högre på internet. Enligt Folkhälso-myndighetens studie står spelformer via internet för störst andel av problemspelandet.

Posted by & filed under Nyheter, Reportage.

Mărgineanu.

Hemmet brann ner till grunden när Cristina och Marius var i Sverige. Femton års besparingar försvann. De hade också kunnat förlora sina tre barn. Men kampen för överlevnad är inte över.

Det är tidig eftermiddag i Mărgineanu som ligger mellan Bukarest och Buzau. På bygatan står de enkla husen på rad och vi halkar runt i snöslask och lera. I hallen hos Cristina Dima Dinu och maken Marius är det iskallt på golvet. Trots det lämnar vi skorna vid dörren, de drar in för mycket smuts. Vi tar oss snabbt in i det enda uppvärmda rummet. En glödlampa lyser i taket och en kakelugn gör det möjligt att sova här, i den säng som familjen delar. I hörnet står en sliten gammal spis.
– Det enda som blev kvar efter branden, säger Cristina.

Hon har känslostormar i kroppen. Inte så mycket för att vi pratar om branden som höll på att släcka allt, utan mer för smärtan som rister i hjärtat, när hon för bara någon timma sedan tagit farväl av barnen, igen.

Tidigt imorgon bitti åker hon och flera andra i byn till Buzau, för att därifrån gå på bussen till Göteborg. En ny period av hårt arbete med försäljning av Faktum på gatan i ett kallt Sverige väntar. För att klara av uppbrottet på skonsammast möjliga sätt har Cristina redan nu lämnat elvaåringen, sjuåringen och femåringen hos barnens mormor, Cireasa Gogos.

Hon torkar en tår ur ögonvrån med en hastig handrörelse och vi förstår. Vi ska byta ämne en stund.

I Mărgineanu förlorade Faktumförsäljaren Cristina och hennes man Marius det lilla de ägde i en anlagd brand för några år sedan. En brand som också kunde släckt livet på deras tre barn. Men kampen för överlevnad fortsätter. Hemma i byn och på gatorna i Göteborg.

Återuppbyggnaden av huset har pågått under det år som gått. När den återstående skulden på 3 500 euro för bygget av huskroppen är betald kan Cristina och Marius börja fundera på nästa sparmål.

Cristina tittar uppgivet på oss och rycker på axlarna när hon konstaterar:
– Våra behov är så stora. Jag kan inte ens rangordna dem.

Till slut säger hon ändå att nästa steg nog vore att köpa en kakelugn till så de kan värma upp ytterligare ett rum. Därefter skaffa sängar till de vuxna.

Drömmen om ett eget sovrum lever. Även om hopplösheten hänger som ett grått moln över Margineanu i dag.

George och Alexandra Gavriliu är grannar till Cristina och Marius. Alexandra är inte hemma när vi kommer men döttrarna, Alexandra och Nina, sex och tre år gamla, kommer gärna för att hälsa. Med dem kommer också kusin Mirela, sju år, som är nyfiken på besökarna från Sverige.

Både George och Alexandra är Faktumförsäljare, men nu när äldsta dottern har börjat skolan åker George ensam till Göteborg för att arbeta. Barnens farmor och farfar, Dorel och Dorina, som de bor hos, kan inte hjälpa barnen med läxorna. Men det är ett tungt avbräck ekonomiskt för hemma i Mărgineanu är det bara farfar Dorel som ibland har jobb på tillfälliga byggen. Varken George eller brodern Dan, som också bor med fru och barn i ett rum i föräldrarnas hus, har kunnat skaffa sig arbete hemma i Rumänien.
– Det är svårt för mig att se deras situation, säger Dorel, som helst skulle åka med sönerna till Göteborg och sälja Faktum, för en ökad inkomst.

De skulle behöva varsitt hus, föräldrarna, sönerna och deras familjer.
– Här är så trångt, vi kan inte ens äta samtidigt och det uppstår konflikter generationer emellan, barnen emellan … berättar Dorel Gavriliu.

Hans hustru, farmor Dorina, säger att det skär i hjärtat att aldrig kunna säga ja till barnbarnen när de önskar lite godis eller en leksak.

Där ved och pengar saknas finns ändå mänsklig värme. Men det blir också trångt och konfliktfyllt emellanåt, berättar farfar Dorel, omgiven av sönerna Dan och George, hustrun Dorina, svärdottern Alexandra med lilla Anaïs i famnen, samt barnbarnen Mirela, 7, Alexandra, 6 och Nina, 3 år.

För att förstå vad vi pratar om: I rummet där vi sitter finns en stor säng, en tv-apparat, ett litet bord och en soffa samt den bruna kakelugn som vi känner igen från flera andra hus. Här bor George och Alexandra och deras flickor. I huset finns två rum till: ett för yngre brodern Dan med sin fru, som också heter Alexandra, och deras bebis Anais och ett till föräldrarna.

I uthuset finns grisar och dagen till ära – för att vi kommer på besök – blir vi bjudna på en specialitet: ”pig skin”. Men våra turistmagar klarar inte av att smaka på den nyskurna svålen som ska doppas i salt. Vi avböjer så vänligt vi bara kan, och känner oss ändå oartiga. I den här byn går barnen ofta till skolan på tom mage.

Branden var anlagd, rubricerad mordbrand, och anstiftad för att komma åt ett par laptops som Cristina hittat bland soporna i Göteborg
De har gjort en anmälan.
– Men polisen har inte gjort någonting, säger Cristina.

Tanken på att barnen kunde ha legat och sovit i rummet när fönstret krossades och bensinen kastades in är så otäck att ingen av oss vill formulera det vi föreställer oss.

När Cristina nåddes av beskedet i Göteborg, ödesnatten för ett drygt år sedan, svimmade hon. Strax efter händelsen drabbades hennes mamma, mormor Cireasa, av sin tredje hjärtattack. Traumat gjorde att barnen inte åt på flera dagar för att de i sin tur blev så oroliga av de otäcka händelserna och med föräldrarna långt där borta i Sverige. Tänk om de inte skulle kunna komma tillbaka?
– Gud och barnen, det är de som får oss att kämpa vidare, säger Cristina, men säger också att den egna kampen inte räcker. Det går inte utan den barmhärtighet som visas dem på gatorna i Göteborg, där Cristina säljer Faktum medan Marius tigger.
– Utan svenska folket skulle vi vara döda i dag, säger Cristina.

Vi hälsar på hos nästa granne, fembarnspappan Cristian Gogos, Cristinas bror och även han Faktumförsäljare. Hans fru ligger på sjukhus med deras yngsta flicka som föddes lungsjuk för två veckor sedan. Så fort det är möjligt planerar Cristian att åka tillbaka till Göteborg. Men nu får han vara hemma och ta hand om barnen till dess att hustrun och lillflickan är tillbaka från sjukhuset och familjen stark nog att klara sig utan honom ett tag.

För barnen är skolan det viktigaste och Floretina, familjens äldsta flicka, har tre kilometer till sin. Men hon tycker om skolan, säger hon.

Cristian har länge sparat pengar från Faktumförsäljningen för att kunna köpa mark i byn. För närvarande bor familjen hos Cristians svärföräldrar. För en kort tid sedan blev det möjligt för honom att för 12 000 kronor investera i en jordbit.
– Jag har inte börjat bygga än, men hoppas det kan bli när jag kommer tillbaka från Göteborg, säger Cristian.

Där, liksom här, håller han ihop med George och de andra i byn som säljer Faktum. De är uppskattningsvis 12–15 stycken totalt här i Margineanu som säljer eller har sålt tidningen under perioder, säger han.

Cristian tycker att arbetet som Faktumförsäljare är bra. Det jobbigaste med perioderna i Göteborg är att inte ha någonstans att bo. Att behöva sova utanför kyrkporten eller hålla sig vaken större delen av natten.

Ljus i mörkret. Faktumförsäljningen gör stor skillnad för George Gavriliu och hans familj. Skänkta kläder värmer också.

Mörkret har sänkt sig över byn och det är dags för oss att åka mot närmaste större stad, Buzau. Precis när vi satt oss i bilen hör vi en röst ropa:
– Hej! Är ni här nu? Vill ni inte komma hem till min familj?

Gheorghe Nelutu kommer springande och pratar med oss genom den nedvevade bilrutan. Det gör ont i oss alla att behöva tacka nej, men vår höggravida tolk Iulia, känner att gränsen är nådd för dagen. Vi lämnar Margineanu med tunga hjärtan och ett löfte om att försöka komma tillbaka.

Nästa dag har en snöstorm drabbat området. Vår plan att besöka byn Valea Seaca grusas. Vi kommer inte att kunna hälsa på hos Sergiu Zelea, Faktumförsäljaren som i sin hemby har jobb som ”school mediator”. Det är en viktig stödinsats som ska hjälpa fattiga familjer på landsbygden att sörja för sina barns skolgång. Ett statligt arbete som inte ger inte en lön tillräcklig att leva på. Därför säljer Sergiu också gatutidning i Sverige.

Han hade så gärna velat visa oss sin hemby, men vi kommer inte att kunna ta oss dit.

Missmodigheten späs på när vi missar bussen som går till Göteborg med Cristina och flera andra Faktumförsäljare ombord. Varje torsdag kväll lämnar den centralstationen i Buzau. Resan till Göteborg kostar 100 euro och tar drygt två dygn.

Vi bestämmer oss för att vända motgång till medgång och ser nu möjligheten att återvända till Margineanu och Georghe Nelutus familj.

Hans fru, Mandalina Nelutu, berättar att hennes mamma är sjuk och att maken åkte med bussen till Göteborg i går. Pengarna är slut och utanför fönstret syns den ved som familjen har kvar för att värma upp ett rum i det lilla huset. De ihopsamlade kvistarna kommer inte att räcka mer än något dygn.
Men … vad gör ni då?
Frågan blir hängande obesvarad i luften.

Mandalina berättar istället att familjens tvååring, Roberto, hade ett medfött fel i ljumsken som behövde opereras för en tid sedan. Dit gick de besparingar familjen hade, 400 euro. Nu måste de börja om från noll.
– Barnen blir ledsna när de ser vad andra barn har, och inte de, säger Mandalina.

Roberto och hans syster Flory, 4 år, tycker om att rita och måla, när det finns papper. Flory berättar att det bästa i Mărgineanu är en park, nära kyrkan.
– Där brukar vi leka med de andra i byn, säger hon och berättar att hon också tycker om att hoppa i sängen och leka med sin lillebror.

Vi delar ut lite av vårt medhavda, som kan ge värme åt små fötter och stimulera en stund, för den som vill måla och rita och skapa på papper. Vi tömmer våra fickor på kontanter och ger dem till Mandalina för att hon ska kunna köpa lite ved.
Vi går vidare till nästa hus.

Längs vägen. Huset på den öde tomten i utkanten av Margineanu ser helt fallfärdigt ut. Vi stannar bilen. Det blåser och är sju minusgrader. Plötsligt kommer en flicka utspringande, barfota, i tunna klädtrasor och med ett nyfiket och blygt leende. Hon heter Larissa och bor här med sin mamma, mormor och fyra syskon.

I nästa hus bor Faktumförsäljaren Florin. Han har ropat på oss en stund och bjuder in oss och George Gavriliu som guidat oss från hus till hus.

Florin visar runt i sitt iskalla halvmöblerade hus och bjuder på apelsiner, småkakor och läsk. Här i huset bodde han med sin mamma som gick bort för tio år sedan. När hon dog var han i Köpenhamn och sålde gatutidning. Vännerna hjälpte honom att få ihop pengar så att han kunde åka hem till begravningen.

George och Florin är goda vänner och kan varandras livsberättelse. Florin berättar om Georges långa period på sjukhus och hur svårt det var för hans familj då de inte visste om han skulle överleva. Han berättar hur han och många med honom bad för George under den svåra perioden. Florin säger också att hälsan äventyras när man sover ute på gatorna och att det var det som gjorde George sjuk. Att det är därför Florin nu inte säljer Faktum under vintern.
– Jag kan inte äventyra hälsan. Sedan min mor gick bort är min syster i Bukarest den enda släkting som kommer och hälsar på mig ibland. Jag måste klara min egen försörjning och har inte råd att bli sjuk.

Vi lämnar efter detta besök Mărgineanu för andra gången på kort tid. Vedtraven hemma hos Mandalina Nelutu är lite högre nu, men fortfarande handlar det om dagar, innan kylan tar över.

 

Vem får sälja Faktum?
Faktum startades 2001 som ”de hemlösas tidning”.
I dag måste du inte vara hemlös för att sälja. Faktum säljs av hemlösa och av människor i socialt utanförskap.
Faktum erbjuder sysselsättning enligt artikel 23 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Den som ställer upp på Faktums regler får ansöka om att bli gatutidningsförsäljare.
I dag säljer bland andra svenskar, EU-medborgare, pensionärer, människor med psykisk ohälsa, de som lever på existens-minimum eller som behöver ett socialt sammanhang. Vi lägger oss inte i av vilket skäl man vill sälja Faktum.
Faktum diskriminerar ingen, utanförskap och fattigdom har inga gränser.
Faktums uppgift är att ge människor möjlighet att förändra sin situation genom en inkomst och sysselsättning.

Hur blir man Faktumförsäljare?
Man kommer till ett av Faktums kontor, bokar ett inskrivningssamtal och får prova att sälja.
Funkar det skriver man ett avtal, får sin legitimation och försäljningsplats. Därefter kan försäljaren köpa tidningenför 30 kronor och sälja den för 60 kronor.

Hur mycket kan en Faktumförsäljare tjäna?
Exempel: Om en Faktumförsäljare jobbar 30 dagar, 8–10 timmar/dag och säljer i genomsnitt fem tidningar per dag blir månads-lönen 4 500 kronor. Pengar som kan investeras i nya tidningar.

Läs även: Överlever genom att sälja Faktum

Mirela och Alexandra. De går i skolan och tycker om det. Att rita och måla när det finns lite papper är en favoritsyssla. Det bästa med att bo i Mărgineanu, tycker Alexandra, är att där finns en lekplats mitt i byn där man kan leka på våren och sommaren.