FAKTUM | 2009/11/26 Reportage

Bild: Mario Prhat

Annelie var på gång. Hon skulle samla ihop sin lilla familj igen. Hon hade en trea på nittio kvadrat med gott om plats för sig själv och de två barnen. Sedan vräktes hon. Fick fem dagar på sig att packa. Nu är sakerna magasinerade. Annelie är hemlös. Och avståndet till en ny bostad och en ny chans med barnen är avgrundsbrett.

30 oktober 2009. Det blekgula huset ligger inklämt mellan en hårt trafikerad väg och ett tågspår. Det ser skabbigt ut. Trädgården på baksidan är vildvuxen. Annelie är inte hemma. Kommer en halvtimme för sent, sov borta i natt. I hallen är halva väggen full av glada bilder på barnen. Sonen sover när vi kommer, spelade dataspel hela natten. Han stekte kycklingkorv kvällen innan och glömde kvar ett paket smör i en kökslåda. Annelie sätter på kaffe, sätter sig på en stol i det lilla köket med bruna gardiner med citroner på. Hon ser trött ut. »Man är inte helt i form när man har det trassligt. Så jag var på krogen igår igen.« Sonen sätter på Cypress Hill – Insane in the Brain. Kommer ut ur sitt rum. Yrvaken. »God morgon, du ser ju inte klok ut« säger Annelie tillgivet.
Det är stökigt. Döda röda pelargoner står i en vit plastbalkonglåda i vardagsrummet. Annelie ursäktar röran med att det inte är så motiverande att hålla snyggt när man ska bli vräkt. Vi sätter oss i en brun hörnsoffa i läder och tittar på en öppen spis som inte fungerar. Annelies mammas kopparkittlar står där istället. Tapeterna är ljusgula, sjaskiga och fulla med gamla hål. Det var länge sedan någon älskade det här huset. Men ett tag försökte Annelie i alla fall. I vardagsrumsfönstren hänger fuchsiafärgade skira gardiner från Indiska. De har hon köpt själv. Dotterns grissamling står på en hylla ovanför soffan. Parketten är ljus, lagd på tvärs mot ljuset. På väggen hänger ett fotografi, en närbild på hennes systers öga med ett gigantiskt blåmärke. »Här har hon rättat till en näsa som inte var sned.« Sonen har bytt musiken till Tupac och kommit ut och satt sig. Han fyller i »ja, och sedan rättade hon till en haka som inte behövde rättas till.« Systern är tydligen plastikoperationsberoende. Sonen tar en vända till toaletten, in på rummet igen. Ny musik; Martin Jondo – Jah Gringo.

Sonen är avvaktande men tinar upp efter en stund. Nu är han mest orolig för vad som ska hända med hans dator. Han orkar inte riktigt ta in att han och mamman ska skiljas åt igen efter bara ett par månader. De senaste tre åren har han tillbringat i fyra olika fosterhem. »Vad ska jag säga? Det spelar ju ingen roll liksom. Vad jag än säger så blir jag ju utslängd på måndag. Det kom så fort liksom. Får man göra så här?« Sonen är livrädd för att om han berättar hur illa han har behandlats de senaste åren så kommer soc att straffa honom för detta på något sätt. Hans erfarenhet är att soc kan göra som de vill med människor, för så har det ju varit för både honom själv och hans mamma. Han berättar kort om fosterfamiljen som åkte till Thailand och lämnade honom ensam hemma utan mat. Lärare anmälde men sedan togs anmälan tillbaka på grund av familjens inflytande i den lilla staden. Han hade VG och MVG i alla ämnen så länge han och Annelie bodde ihop, han tyckte skolan var kul. Men när han tvångsplacerades så missade han halva nian och efter det tappade han lusten. Det enda som känns roligt nu är att bli yrkesmilitär, men kanske missar han mönstringen i Göteborg i slutet av november eftersom han blir hemlös och inte vet var han befinner sig när det är dags. Han är myndig och behandlas inte längre som Annelies barn, utan som ett eget fall. »Men han är ju fortfarande min son. Man vet väl för sjutton inte riktigt vad man håller på med eller har listat ut den stora planen för resten av livet bara för att man har fyllt 18« säger Annelie upprört. Han skulle få en resa i födelsedagspresent men nu vet han inte om det blir något. Han vill helst åka till Amsterdam. »Det är en 18-årsstad. Jag får göra allt där.« Han ler.

Annelie har levt hårt. Mycket droger, mycket död, mycket problem. Barnen har tagits ifrån henne. Först sonen, för tre år sedan. En utredning gjordes. Man kom fram till att hemmiljön var olämplig för sonen. Men tydligen inte för dottern, för hon fick bo kvar. Men Annelie hotades så hon och dottern fick flytta runt på kvinnojourer i två år. I juni förra året skulle de äntligen få en lägenhet, ett referensboende. Allt var klappat och klart. Annelie och dottern satt en hel helg och valde möbler ur IKEA-katalogen. Men det blev inget med det. Personalen på Pensionat Linnéa, där de bodde just då, lämnade felaktig information till socialsekreteraren, som i sin tur vidarebefordrade de felaktiga uppgifterna till Familjeboende Väster. Annelie förlorade lägenheten innan hon ens fått den. Ingen av de inblandade tog något som helst ansvar för detta och socialsekreteraren slogs heller inte för Annelies sak. Hon släppte det bara. Dottern omhändertogs. Ett antal sorger och bedrövelser senare fick hon äntligen sitt referensboende, i mars i år, i Hasselas regi. Ett eget kontrakt, om än i andra hand. Nu skulle livet börja om.

Vad som sedan hänt är omöjligt att reda ut. Men helt klart är att under oktober månad spårar allting ur. Annelies dotter bor på ungdomshem och skulle få flytta hem igen, men så blev det inte. Annelie bryter ihop och dricker. Senare samma kväll mår Annelie så dåligt att hon åker upp till psykakuten. De följande veckorna får Annelie veta att hon ska flytta till annat boende inom Hassela. Sedan att hon inte ska flytta alls, sedan att hon ska flytta till Tynnered, sedan blir hon plötsligt vräkt och får fem dagar på sig att tömma huset.
Chefen på Hassela, Kent Andersson, verkar vara den som vet mest om vad som ligger bakom Annelies vräkning. Han säger att det har varit mycket störningar, bilar som kört runt på nätterna, grannar har klagat. Men han är inte intresserad av att visa upp någon dokumentation på detta. Senare säger han att Annelie under lång tid inte har skött sina åtaganden. Hon har fått vissa regler att följa, men inte följt dem. Ett sådant avtal gällande Annelies boende på Hassela upprättades först den 19 oktober, mer än ett halvår efter att hon flyttat in, men skrevs aldrig under av vare sig Annelie eller Hassela. När avtalet äntligen blev klart var hon i teorin redan utslängd från Hassela. Enligt Hasselas månadsrapporter har boendet, tvärtemot vad Kent säger, fungerat väl ända till oktober. Kent säger att Annelie har druckit, men det finns inga prover tagna som bevisar detta. Han säger att Annelies son inte hade rätt att bo hos henne. I socialtjänstens anteckningar från juli står det att sonen bor hos Annelie. I Hasselas boenderapport för augusti står det att sonen bor hos Annelie.
Ingenstans beskrivs detta som ett problem eller brott mot några regler. Förrän i oktober. Men Kent Andersson är inte heller intresserad av att förklara varför alla uppgifter är så motsägelsefulla. Samtalet slutar med att han lägger på luren i örat på oss. Enligt fastighetskontoret har grannen ovanpå klagat ganska rejält, men det är allt. Det finns inga rapporter från störningsjouren. Tjänstemannen på fastighetskontoret berättar att han har sagt åt Kent att kontraktet sägs upp om de inte löser detta (hyresgästen innan Annelie var väldigt störande så det har klagats länge). Samtalet dem emellan ägde rum vid samma tid som Annelie slutligen sades upp från Hassela. Man kan förstå att Hassela inte vill förlora kontraktet – de hyr hushalvan av kommunen för 4500 kronor i månaden och har hyrt ut den till socialtjänsten i Södra Skärgården för nästan 30 000 i månaden.

Vad som däremot finns svart på vitt är ett andrahandskontrakt mellan Annelie och Hassela, undertecknat av henne och Kent Andersson. Socialtjänsten hävdar att avtalet är mellan Annelie och Kent, de har bara stått för hyran. Han hävdar dock att hans avtal är med socialtjänsten, och inte med Annelie. På frågan varför han i så fall har tecknat ett kontrakt med Annelie säger han först att det inte finns något sådant kontrakt. Sedan ändrar han till att han inte minns och att kontraktet i vilket fall inte är juridiskt giltigt. Att Annelies kontrakt inte sagts upp på ett korrekt sätt anser han vara trams, för hon har brutit mot reglerna och då är det omedelbar uppsägning som gäller.

2 november 2009. En stor lastbil från GLC plus en mindre står parkerade på vägen. Fyra flyttgubbar bär och donar runt. Annelie och sonen är inte där, de sitter på restaurangen längre ner på vägen och äter lunch. Det är rörigt överallt, inte flyttstädat. Det regnar och är gråkallt. På väggen med alla foton av barnen sitter nu bara massa små ledsna prickar med häftmassa. Förvirring uppstår bland flyttgubbarna. Allt ska inte med, mycket av möblerna tillhör Hassela. Sonens stora dator bärs ut till bilen med ena sidan öppen. Allt ska köras till magasin.
Annelie och sonen dyker upp. Sonen verkar avstängd, han pratar bara om AIK:s seger mot IFK i fotbollsallsvenskan kvällen innan. Han har firat hela natten. Annelie säger att hon inte vet vad hon ska lägga sin energi på. Och att hon inte vet vart sonen ska ta vägen. »I natt kommer han väl med mig, men sedan? Vad ska vi göra? Bryta ihop? Klart som fan det gör ont i själen. Vi fick bara några månader ihop. Och lillasyster hann aldrig ens komma hem. Men vem bryr sig om det?« Annelies socialsekreterare Lasse från Styrsö är där, liksom hans chef Ingela Lundén. De erbjuder Annelie boende på en kvinnojour. Men hon tackar nej. »Efter tre år på kvinnojourer pallar jag inte det mer. Man får inte ta emot besök, grabben är inte välkommen och så vidare.
På ROKS boenden får inga män över 13 komma in, visste du det?« Annelie ska sova hos en kompis som har ett ›ställe‹ nere vid vattnet någonstans. »Sjötomt för fasen! Bättre än här med järnväg på ena sidan och tung trafik på den andra. Där nere blir det ju mer att kommer det två svanar till så dör jag liksom.« Hon flabbar. Sonen har försvunnit någonstans. »Han har väl magasinerats« säger Annelie.

6 november. Möte på Styrsö. Socialsekreterare Lasse, enhetschef Ingela, Elisabeth Anderton från Faktums sociala verksamhet och Annelie. Angående störningarna som verkar vara den officiella förklaringen till att Annelie har vräkts, säger Ingela samma saker som Kent har sagt, vilket inte är så märkligt eftersom hennes information kommer från honom. Elisabeth undrar om de har sett utdrag på anmälningarna. Ingela svarar att de har Hassela och det får vi fråga dem om. (Vilket vi gör men då slänger Kent på luren för andra gången.) Det har också inkommit anmälningar om att Annelie har varit påverkad. För att få tillbaka dottern ska hon visa nykterhet, ändå har Hassela aldrig tagit prover under hela tiden, sex månader. Att detta inte har gjorts under tiden på Hassela tar soc inget ansvar för. Elisabeth tar upp Annelies kontrakt med Hassela och undrar varför uppsägningstiden inte gäller. Ingela säger att hon antar att om det hade varit ›normala omständigheter‹ så hade kontraktet gällt. Annelie erbjuds ett kvinnoboende igen, men tackar nej. Hon kan inte ha barnen hos sig om hon bor så. Hon vill ha ett referensboende, men Lasse och Ingela menar att hon måste bevisa sin nykterhet först.

10 november. Socialsekreterare Lasse säger formellt upp Annelies kontrakt med Hassela, mer än en vecka efter att hon vräkts.

17 november. Annelie är fortsatt hemlös. Hon har återigen erbjudits plats på kvinnoboende men det vill hon inte ha. Hon mår dåligt. Barnen mår dåligt. Hon har vräkts på godtyckliga grunder, men ingen av dem som rimligtvis kunde tagit tag i detta, har gjort det. »Jag har egentligen ingen lust att bli en offentlig person som jag blir nu när du skriver om mig. Men jag kan inte kosta på mig att vara privat. Hur sjukt är inte det?« Nu får hon börja om från noll. Det kan ta upp till två år innan hon har tragglat sig igenom systemet och får hem sin dotter. Hon ringer Stadsmissionen och frågar om hon kan få bo på deras akutboende. Svaret hon får är att hon är välkommen dit på studiebesök. För att titta.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan