FAKTUM | 2013/01/24 Profilintervju

Det strålar om Anne Lundbergs blick och hon kramar främlingar på stan. Trots uppväxten i skuggan av spritmissbruk. Faktum sjunker ner i terapisoffan med den grävande murveln som blev folkkär antikguru.

Nyårsafton är förmodligen årets mest vemodiga dag. Alla ska vara lyckliga och glamourösa, trots att tidens oåterkallelighet känns lika påträngande som minusgraderna under glitterstrumporna vid tolvslaget. Då kan man längta efter lite värmande eskapism i tevesoffan. Med Anne Lundberg. En gång grävande reporter på Uppdrag granskning. I dag mest känd som rosenkindad programledare för långköraren Antikrundan, samt för att ha smockat till Janne Josefsson offentligt. Hon har axlat Arne Weises julaftonsmantel och varit nyårsvärd på Skansen. Skvallertidningar vill veta vem hon dejtar. Anne Lundberg är kort sagt folkkär.

– Ja, jag inser att det finns många okända människor som ser på mig som en vän. Jag välkomnar det. Särskilt vid högtider – då är teve viktigt. Man kan kalla den sortens uppdrag för ytliga, men jag ser ett public service-ansvar i dem, säger Anne Lundberg.
Vi har terapi. Åtminstone känns intervjun efter en stund mer som en analyssituation. Inte så mycket för att det lilla SVT-rummet med sina waldorfgröna draperier domineras av två fåtöljer, utan för att Anne Lundberg går på djupet. Den som inbillat sig att hon är gullepluttig har fel. Hon ger raka svar, också när frågorna blir personliga.
– Jag vill ge Faktum det.
Anne Lundberg började som grävande reporter på Rapport och Uppdrag granskning. Hennes reportage Malmö på glid har hunnit bli tolv år, men är relevant för dagens debatt om segregation och integration.
Du var tidig med att uppmärksamma den segregerade staden. Hur har Malmö förändrats sedan reportaget?
– Ärligt talat så har jag svårt att svara på det. Politikerna jobbar säkert för att komma till rätta med problemen, men de lyckas uppenbarligen inte. Malmö är en segregerad stad med stora klasskillnader som är jättesvåra att utjämna. Och det senaste årets dödsskjutningar är oerhört tragiska.

Nyfiken liberal
Anne Lundberg uttrycker sig eftertänksamt och förklarar efter en stund att hon inte vill bidra till den närmast surrealistiska bild som den amerikanska tevekanalen Fox News otippat började sprida redan 2004.
– De skildrade Malmö som Sveriges Bronx och bilden fick visst fäste. Utländska journalister fick för sig att det är farligt att komma hit.
Får du inte lust att göra ett nytt reportage?
– Jo, vi har pratat en del om att göra en svensk version av BBC:s Make Bradford British. Tanken är att plocka människor från olika delar av ett skiktat samhälle och låta dem leva tillsammans. Det låter kanske förenklat, men jag tror att vi måste skapa mötesplatser. Att sverigedemokraterna ökar handlar till stor del om rädslor för det man inte känner till. Det enda som råder bot på det är relationer.
Vad säger du om debatten om integrationsdebatten? Under hösten har det hävdats att sverigedemokraterna vinner mark för att andra partier inte vill diskutera med dem.
– Det finns mycket rädsla för att göra fel och att det är farligt. Vi skulle till exempel inte kunna kalla ett program Gör Malmö svenskt även om intentionen är god. Vi är så förbannat politiskt korrekta i det här landet – jag själv med! Jag är en liberal människa med nyfikenhet på andra, men hur många människor födda i Irak har jag bjudit hem på middag? Ingen!
Anne Lundberg har beskrivits som klassresenär. Det är en missuppfattning.
– Det stämmer inte riktigt att jag är arbetarklass – jag har inte känt mig tyngd av ett socialt arv. Min mamma har visserligen enkel bakgrund, men jag tror att den där föreställningen om att jag skulle ha gjort en klassresa har att göra med min pappas alkoholism. Missbruk förknippas helt enkelt med arbetarklass. Men pappa kom från en familj där det var tradition att utbilda sig. Han hade en relativt framgångsrik karriär som civilingenjör tills hans beroende tog över.

Sprit i skridskon
Anne Lundberg tystnar. Att hon växt upp som barn till en alkoholist är ingen hemlighet, men hittills har hon varit fåordig kring omständigheterna. Framför allt av hänsyn till sina syskon, som inte är offentliga personer.
– Samtidigt vill jag berätta, inte minst för att visa hur tunn gränsen mellan svenssonlivet och misären kan vara.
Anne blev i skolåldern vittne till hur pappan började självmedicinera med alkohol och tabletter. Det ursprungliga problemet var psykisk ohälsa, konstaterar hon. Alkoholen fungerade som bedövning
– Roten till det onda var att min pappa var deprimerad. Som många missbrukare tog han till stimulans för att döva sin ångest.
Förfallet bromsades något av att hennes far hade en social struktur att luta sig emot, berättar Anne.
– Han var som sagt etablerad, men dricker man för mycket så klarar man inte av att hålla uppe tillvaron hur länge som helst. Det slutade med att min pappa förlorade jobbet och blev arbetslös. Då eskalerade drickandet ytterligare och familjesituationen blev jättesvår.


Hur då?

– Det klassiska. Man dricker mer, man isoleras, anhöriga börjar ställa ultimatum, man dricker mer för att pressen bli för jobbig. Och så lögnerna, som också tvingas på barnen, och gömställena. Det gömdes flaskor till höger och vänster, han kunde gå upp på nätterna och dricka. Inför vintern hittade man flaskor i skridskorna. Plötsligt slutade torkskåpet att fungera, för att det låg en 75:a i röret. Det var reparatören som hittade den.

Och det gick så långt att dina föräldrar skildes?
– Ja. Min mamma är den som har tagit hand om oss alltid och prioriterat oss. Pappa gjorde aldrig det.
Hur hanterar man sådant som barn?
– Jag har haft en stabil mamma. Hon gav sin själ för oss. Min mamma föddes 1939 och fick som helt liten uppleva en oerhört knaper tillvaro. Hon fick bo hos släktingar under kriget och kände sig oerhört rädd och ensam då. I gengäld omslöt hon sina egna barn med en oerhörd kärlek. Det är tack vare henne jag och mina syskon har klarat oss så bra.
Hur stod din mamma ut med din pappas missbruk?
– Hon fokuserade på oss barn och så stod hon ju faktiskt inte ut i längden.
Men hur var det att befinna sig mitt i ett pågående missbruk, som barn?
– Det var så klart fruktansvärt jobbigt. Det värsta var lögnerna och oförutsägbarheten, att aldrig veta vad som väntar hemma. Och visst har jag varit väldigt arg på min pappa. När man får barn själv upplever man ju en kärlek som är outtömlig. Där man själv har ett absolut ansvar.

Till parkbänken
– Jag gör säkert massor av fel, men jag ger inte upp. Det gjorde min pappa, och det är så fel. Och det är ju inte så att hans problem försvann bara för att han dog. Så jag har varit arg. Men jag har också känt sympati, och tyckt synd om honom.
Anne berättar om försöken att upprätthålla kontakten med pappan efter separationen, om hur hon intog en dubbelt skyddande roll, som storasyster och dotter. Hon tog ansvar både för yngre syskons trygghet och pappas överlevnad.
Är inte det övermäktigt för en tonåring?
– Jo, det var skitjobbigt. Jag var tyngd av min fars problem och mådde så klart inte bra av det. När jag följde med yngre syskon till pappa, som ett slags förkläde, hände det att man fick leta upp och hämta hem honom. Min far söp och var jättefull ute. Det blev bara värre och värre. Han gick från att ha klarat av sin vardag till parkbänken i ett miljonprogram här i Malmö. Min pappa blev en A-lagare.
Anne återkommer till att missbruket var en flykt ifrån rädslor och ångest och konstaterar att hennes far kunde gå från läkare till läkare och kvittera ut värktabletter, sömnmedel och lyckopiller en masse.
– Jag tycker att det är förfärligt att han aldrig kunde få ordentlig hjälp med sina demoner. Han var så rädd. Till slut tyckte han väl att hans liv blev ovärdigt. Han hoppade från åttonde våningen. Han ville inte leva mer.
På frågan om tevekarriären varit ett sätt att revanschera en komplex uppväxt svarar hon nekande, med eftertryck. Journalistiken har alltid varit hennes professionella kanal för en medfödd nyfikenhet.
– Och så har jag alltid haft ett socialt patos, och en medvetenhet om min makt som journalist.

”Vi kan äga för att inte alla äger”
Makten och nyfikenheten, ja. Om Antikrundan är ett uttryck för Anne Lundbergs intresse för kuriosa, skulle man kunna kalla programledarskap för välgörenhetsgalor för ett tecken på hennes mediala status?
– Det stämmer att jag har hållit i Världens barn på SVT och det fick jag så klart göra för att jag är en profil.
Vad tycker du om den mediala insamlingskultur som vuxit fram det senaste decenniet?
– Jag ser både positiva och negativa sidor av den. Jag hatar amerikansk välgörenhet, vars syfte verkar vara att rika ska döva sitt dåliga samvete. Min analys är att vi har ett fundamentalt strukturellt problem, nämligen att det finns delar av världen där vi har allt medan andra inget alls har. Vi kan äga därför att inte alla äger. Samtidigt kan man inte komma till rätta med situationen genom att sluta hjälpa, och då gäller det att hjälpa på rätt sätt.
Anne Lundberg nämner Världens barn och Läkare utan gränser som hjälpinsatser hon ställer sig bakom, men återkommer till komplexiteten i genomförandet:
– Ta Barnbyarna som byggs i största välmening, dit föräldralösa barn i utvecklingsländer får mat, husrum och skola. Det låter ju fantastiskt, men på sina håll har de här insatserna skapat en ny, tragisk problematik. Föräldrar överger helt enkelt sina barn för att de ska få plats i byarna. Där har något gått helt fel. Vi som ville så väl är plötsligt skyldiga till missriktad välgärning.
Antikrundan är inte bara ett folkbildande projekt för Anne Lundberg, utan ytterst en motvikt till 00-talets lyx- och konsumtionskult.
– För mig är det fullkomligt obegripligt hur man kan ha ”shopping” som intresse. Jag blir fruktansvärt provocerad av alla bloggtjejer som fyller sina liv med att konsumera och babbla om det. Tre par skor är vad man behöver! Jag tycker att second hand är fantastiskt. Om jag har fått något socialt arv så är det förkärleken för återanvändning – min mammas och mormors talang. Därför älskar jag att göra Antikrundan. Det är en lyx att få jobba med alla experter. De är nördar i ordets bästa bemärkelse – jag kan bli riktigt avundsjuk på deras spetskompetens.
Har du gjort något du inte är nöjd med?
– Ja, det är klart. Jag var med i juryn till en sorts medietalangtävling som hette TV-stjärnan.
Var det då du smockade till Janne Josefsson?
– Haha, ja! Vi är goda vänner. Han hade väl pratat för mycket, tror jag. Jag hade inte slagit till honom om vi inte hade känt varandra så väl. Jag tror att han sa något fördomsfullt om kvinnor och jag är en riktigt feminist! Jag klarar inte av sådant, fast det säkert bara var på skoj. Janne är politiskt korrekt i det han gör. Jag håller inte med om att han skulle ha låtit sig kapas av rasisterna, bara för att han gjort kritiska reportage om integrationspolitiken. Den är misslyckad. Janne är en bra person som gjort bra och dåliga grejer. Det har jag med.

TEXT: Liv Landell Major

BILD: Johan Bävmanskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR