FAKTUM | 2012/10/29 Profilintervju

Hon är kritikernas favorit, men drömmer i hemlighet om att varje föreställning ställs in. Filmens first lady, Ann Petrén, möter både zombies och gubbslem med vapen i hand.

Guldbaggegala på Berns salonger i Stockholm. Året är 2005 och hela filmbranschen är samlad. Kvällen direktsänds dessutom i SVT och drygt en miljon sitter hemma i ­tevesofforna och kollar på den anrika prisutdelningen.

Ann Petrén är livrädd där hon står bakom scenen. Hon skakar inombords och fingrar på sin lapp med stödord. Att komma ihåg replikerna hon skrivit är inget problem. Det skrynkliga pappret fungerar mest som lugnande medicin för nerverna. ”Det här kanske inte alls blir populärt, folk kommer inte fatta.” Tankarna rusar genom hennes huvud.

Till slut är det dags. Hon tar sig ner för de åtta terrakottafärgade trappstegen till scenen. Klädd i mörk kostym, vit skjorta och med en slips löst hängande kring halsen intar hon strålkastarljuset – som man.
Bredbent och gestikulerande, med kortklippt frisyr i snedbena. Med släpig, grov röst ­inleder hon.
– Jag ska dela ut ett pris till en kollega. För manlig huvudroll. Ja, det är ju ett utrymme man ogärna lämnar ifrån sig.
Endast spridda skrattsalvor hörs från publiken. Men nu finns ingen återvändo, hon måste fortsätta.
Hon säger allt det där som pliktskyldigt brukar sägas om kvinnor inom branschen. Med den väsentliga skillnaden att hon byter ut ordet kvinna mot man.
– Det är viktigt med bra roller för män.
– Det behövs fler självständiga män i bärande och drivande roller.
Till slut får hon publiken med sig och efter en dryg minut skrattar de flesta. Ann pustar ut inombords.
Men hade hon vetat vad som strax skulle hända så hade hon väntat med att slappna av.
– Jag var rädd för att sticka ut hakan vid fel tillfälle och förstöra feststämningen. Fast samtidigt tänkte jag, den här chansen kommer bara en gång, berättar Ann Petrén.
Hon drar upp benen under sig i soffan. Vi sitter i vardagsrummet i den sparsamt möblerade sekelskifteslägenheten i Rörsjöstaden i Malmö, som är hennes tillfälliga boende.


Hon är här för att spela zombieslaktaren Fru Alving i pjäsen Gengångare & Zombies på stadsteatern.
På sin telefon har hon precis kollat ett youtubeklipp från den där guldbaggekantade kvällen på Berns. Kameran sveper över publiken och filmar en Mikael Persbrandt med närmast chockat utseende. I nästa svep fångas Ulf Brunnberg, som ser allt annat än road ut, snarare skrämd. Ann säger att det var en snabbtänkt, kvinnlig, bildproducent som såg till att just dessa manliga ikoners reaktioner fångades. Men sen slutar klippet tvärt, det visar inte vem som vinner och hur den personen reagerar. Ann berättar vad som händer när kameran slocknat, men blir sen osäker på hur det egentligen gick till.
Hon lovar att återkomma när hon kollat igenom gamla ­inspelningar hemma i Stockholm.
Ann Petrén föddes 1954 i Västerås. Pappa Folke var på toppen av sin karriär som disponent för Svenska Metallverken och hade några år tidigare suttit en period i riksdagen för folkpartiet. Mamman, Maud, vars dröm var att bli gymnastiklärare, fick helt enkelt stanna hemma och ta hand om barn och hushåll. Dock med hjälp av både hembiträde och barnflicka. Ann var yngsta systern av fyra, tio år yngre än närmaste systern, alltså ett riktigt sladdbarn. En jobbig situation för ett litet barn på den tiden.
– Det präglade hela min barndom att ha så gamla föräldrar. Min mamma var 42 år när jag föddes och det var ju jättegammalt då. När det var föräldramöten och åhörardagar i skolan skämdes jag. Hon skulle ju kunna vara min mormor.

Spionerade på Ernst Günther
När pappan dog var Ann bara sex år gammal och skammen inom henne växte.
– Det var katastrof. Alla andra hade ju en pappa och jag blev ofta påmind om att jag var annorlunda. Exempelvis varje år när det i skolan skulle göras presenter på fars dag. Det var fruktansvärt upphaussat då. Som tur var fyllde min mamma år ungefär samtidigt så i tredje klass var det någon uppmärksam lärarinna som sa att jag kunde göra en födelsedagspresent till henne i stället.
Pappans död innebar en klassresa för familjen. De fick lämna tjänstevillan, en spansk hacienda ritad av Västerås stadsarkitekt. Ann, hennes närmaste syster och mamman flyttade till en lägenhet inne i stan. Men bytet av bostad var inte bara negativt, tvärtom. Lägenheten låg mittemot Västerås teater och den rödrosa, pampiga tegelbyggnaden utövade en alldeles särskild dragningskraft.
– Vi hade utsikt rakt in i teaterns loger. Jag började studera skådespelarnas vanor, när de gick till och från jobbet och när de bytte om och så där. Någon kväll såg jag Ernst Günther sitta i en fönsternisch och läsa manus. En annan gång hade de en gris inne i logen. Det verkade vara en fantastisk plats, mycket mer levande än hemma. Det var vuxna människor som hade kul tillsammans.
Hennes besatthet av teatern och dess anställda tog sig nästan maniska uttryck. En dag bestämde hon sig för att följa efter en av de manliga skådespelarna.
– Jag tyckte att han var snygg och hade sett honom i flera pjäser. Jag ville veta vad en skådespelare gjorde när han inte jobbade. Han var nog ute och tog en långpromenad för han bara gick och gick. Jag följde efter honom i säkert en timma tills vi hamnade i ett friluftsområde utanför Västerås. Där vände jag och gick hem.

Sugen på flum
Slutet av 60-talet och början av 70-talet var en period då allt fler, främst unga, började engagera sig mot orättvisor i samhället. Såväl kvinnorörelsen som protesterna mot Vietnamkriget lockade många anhängare. Den då tonåriga Ann Petrén var en av dem. Hon hade själv upplevt hur den borgerliga fasaden kunde eka tomt och vänstervågen som sköljde över landet ­passade henne perfekt. Hennes mamma, som efter pappans död hade börjat arbeta som sekreterare på sjukhuset, kämpade för att familjen skulle leva kvar i den borgerliga miljön. Men hon var chanslös.
– Jag körde mer om än över henne. Till slut var jag vidare ut i en annan värld. Fast jag balanserade bra mellan de två världarna. Jag hade ett sug efter flummiga grejer, jag drack mig full på mellanöl, rökte cigaretter och även hasch ibland. Men samtidigt red jag, dansade och spelade teater. Jag tycker inte att jag hade någon turbulent tonårsperiod, men mamma hade ingen kläm på vad som hände.
Ångrar du att du inte berättade mer för din mamma?
– Hon dog år 2000 och så här i efterhand, så visst, det är klart att det finns mycket vi skulle pratat om. Jag kan vara arg för att vi snackade så lite om pappa. Men mamma var nog helt enkelt ingen samtalspartner.

Hemlig förälskelse
Efter gymnasiet fick Ann jobb som statist på Västerås teater. Nu var platsen hon drömt om hennes arbetsplats. Och den snygge skådespelaren, Arne Mårtensson, som hon förföljt, hennes ­kollega.
– Jag avslöjade att jag hade följt efter honom och han berättade att han hade märkt det. Det var som en förälskelse på avstånd från min sida. Han var också den första, efter mamma, som jag ringde när jag senare blev antagen till teaterhögskolan. Han var då svårt sjuk i cancer och gick bort ett år senare.
Efter sex månader som statist vid teatern flyttade Ann till Malmö och började på lärarhögskolan i januari 1974. Sejouren som lärarstudent höll bara i ett och ett halvt år och när hon efter tre försök äntligen kom in på teaterhögskolan var lyckan total.
– Att bli antagen var en enorm bekräftelse. Innan dess såg jag möjligen skådespeleriet som en hobby, absolut inte som ett arbete. Jag hade aldrig fortsatt om jag inte kommit in på skolan. Fast själva utbildningen tycker jag var otillräcklig, min bästa skola fick jag under de tio åren på Unga Klara.
Det var också på teatern Unga Klara i Stockholm som fröet till framträdandet på Guldbaggegalan såddes. I pjäsen Det allra viktigaste hade hon spelat en bredbent, karismatisk snubbe och verkligen insett fördelarna med att vara man på scen.

Blodig yxa, skumpa och zombies
Att jaga zombies känns följdriktigt. Ann Petrén gömmer den tunga, blodfläckade skäggyxan bakom ryggen och kastar förskrämda blickar omkring sig. Då stapplar en man med mörkblont hår fram bakom ett svart draperi. Han är närmare två meter lång och har en champagneflaska i ena handen och en bunt papper i den andra. Ann rör sig försiktigt i sidled över det svarta repade golvet, fortfarande med yxan gömd bakom ryggen. Plötsligt avbryts scenen av att regissören Rikard Lekander ropar till. Han är osäker på om Henrik Svalanders – Anns champagnedrickande son Osvald i pjäsen – ingång i scenen verkligen fungerar. Är han full på bubbel eller påverkad av zombiesmittan? En diskussion mellan skådisar och regissör utbryter. Till slut kommer de fram till att det bara är bra, och obehagligare, om det är lite otydligt.
Det är en och en halv månad kvar till premiären för Gengångare & Zombies, en skräckvariant av Ibsens klassiker Gengångare. Vi befinner oss i stadsteaterns repetitionslokaler på Stadt Hamburgsgatan i Malmös innerstad. Efter knappt tre veckor tillsammans har ensemblen fortfarande mycket jobb kvar innan allt sitter som det ska.
– Hur fungerar det egentligen i zombievärlden? utbrister Ann och tittar på regissören.
Rikard Lekander, regissör och zombienörd, drygt 30 år yngre än Ann, ler och tvinnar sitt skägg mellan fingrarna innan han börjar förklara.

Sluten skola
Första gången Ann Petrén träffade den unge regissören var 2004 i Malmö. Ann hade tagit ett sabbatsår från teaterspelandet i Stockholm och återvände till Malmö med målet att ta sin magisterexamen.
Hon kom tillbaka till en skola där det kändes som att tiden stått still. Hon började ifrågasätta undervisningen. Varför lärdes det ut så mycket om Strindberg när det fanns så många andra samtida kvinnliga dramatiker? Hon upplevde också att det fanns en slutenhet på skolan. Dels mellan pedagogerna men också i kommunikationen gentemot övriga samhället.
Parallellt med funderingar och uppsatsskrivande arbetade hon som gästlärare för en klass på teaterhögskolan. Där mötte hon den då 19-årige förstaårseleven Rikard Lekander.
– Ann tog oss elever på allvar. Det var ingen envägskommunikation som det kan vara med lärare ibland. Hon fick oss också att förstå att vi har ett berättaransvar, att det var viktigt att släppa egot och inte vara narcissistisk. Det satte ribban inför kommande år på skolan, säger han.
Det är en fin augustikväll och Malmös uteserveringar fylls på med folk som vill krama det sista ur den regniga sommaren. Krogen Bullen på Storgatan utgör inget undantag. Jag väljer dock att rata solen och sätter mig i stället längst in i ett mörkt hörn av den bruna och murriga lokalen. På väggarna samsas mörk träpanel med gyllenlädertapeter och de massiva, mörka ljuskronorna i taket dinglar hotfullt över gästernas huvuden.
Bullen, eller Bull´s Eye som det hette tidigare, var under slutet av 70-talet en ­mötesplats för stadens kulturelit. Teaterfolk, författare som Jacques Werup och Lasse Söderberg och musiker som Björn Afzelius och Mikael Wiehe sammanstrålade här.
Efter att ha låst cykeln och tagit sig förbi husmanskost och ölsejdlar på den fulla uteserveringen slår sig Ann Petrén ner.
Här tillbringade hon flera kvällar i veckan under sin tid som student på teaterhögskolan.
– Det var jämt fullt på Bullen. Det är sig likt, enda skillnaden var att det fanns bås som man satt i. Jag undrar hur mycket pengar jag gjort av med på det här stället?

Problem med tekniken
Hon beställer en mellanöl, stoppar in en snus under läppen och sätter sin röda Iphone på ljudlöst. Hon berättar att hon har problem med sin nya, dyra dator. Därför sköter hon nu alla internetbestyr per telefon. Just nu skannar hon nätet efter ett partytält. Hennes man sen drygt 20 år tillbaka, musikern Bengt ”Beche” Berger, fyller nämligen 70 om några veckor.
En stor fest är planerad i pulkabacken nära deras gula trävilla i Enskede, i södra Stockholm. Livemusik, bar och 130 gäster kräver en del planering och logistik – så det hade varit skönt om datorn fungerade.
Ann Petréns dryga 30 år som skådespelare har starkt dominerats av teatern. Men trots det har hon också hunnit göra en rad prisbelönta filmroller.
– Film är ensammare än teater. De flesta filmregissörer är inte så intresserade av skådespelarprocessen. Inom filmen pratas det ibland om att ”inte repetera sönder scener”. Då har man inte förstått vad repetition innebär, det är ett undersökande arbete av rollen och är jätteviktigt. Det är synd att filmen inte tittar mer på teatern på det området.

Ångest inför scenen
Men det finns undantag. Hon nämner regissörerna Maria Blom och Björn Runge. I Maria Bloms Masjävlar spelar Ann den nyligen frånskilda Gunilla. Gunilla är precis hemkommen till Dalarna efter första riktiga utlandsresan till Bali där hon ”hittat sig själv”. Hon är konstant glad och naiv, samtidigt som omgivningen skrattar elakt bakom hennes rygg. En rollfigur där Ann fick användning av hela det tragikomiska register hon är känd för.
Hur är det att se sig själv på film?
– Det är gräsligt, för jävla hemskt! När jag såg Masjävlar första gången kunde jag knappt kolla. ”Gud, är jag så där gammal?” tänkte jag. Och att se den där framspelade glädjen, usch! Samtidigt var jag omgiven av folk som tyckte det var fantastiskt, tårarna rann ner för kinderna på någon. Och jag tycker ju att det är en bra film så min reaktion är väl egentligen ett bra betyg.
Också de dagar då det är föreställning på teatern är ­jobbiga för Ann Petrén. Från tidig morgon fram tills ridån går upp är det mycket som snurrar i skallen. Är hon verkligen tillräckligt frisk? Funkar rösten? När ska hon äta för att vara som mest laddad? Tanken på ett telefonsamtal som meddelar att pjäsen ställs in känns välkomnande.
– Det finns ett enormt motstånd, uppladdningen är inte det minsta lustfylld. På ett sätt är dagen förstörd när jag vet att jag ska stå på scen på kvällen.
Ändå gör du det gång på gång?
– Jo, fast det har inte alltid varit så här. Det har kommit de senaste 15 åren. Jag tror att det är en ganska vanlig grej bland skådespelare, en sorts förslitningsskada. Sen släpper det när jag väl kliver in på scenen.

Inte förknippas med falukorv
Nu för tiden är det inte konstigt att se respekterade skådespelare i reklamfilm. Allt från bilar till snus saluförs med hjälp av kända ansikten. Lena Endre, Peter Stormare och Mikael Persbrandt är några namn på listan som kan göras lång. Ann Petrén är ett undantag.
Kan du tänka dig att spela in reklamfilm?
– Nej. Jag vill inte moralisera över dem som gör reklam, det handlar om att jag inte vill sudda ner mig själv. När jag står på scen vill jag att publiken ska se den roll jag gör just då. Ingen falukorv eller ölsejdel som de förknippar mig med från någon reklamfilm. Men hade jag varit utfattig och utan jobb så kanske, man vet aldrig.
Nu är Ann Petrén inte utfattig, men heller inte stormrik. Hon tillhör Stockholms stadsteaters fasta ensemble och är alltså anställd av kommunen. Hon berättar om en kommunalarbetande granne som blev förvånad över att han, som ”vanlig” arbetare tjänade bättre än den stora skådespelaren.
– Tvärtemot vad de flesta tror blir man inte rik som skådis. Jag har 30 000 kronor i månadslön. Jag klagar inte men med tanke på att jag har 33 års arbetserfarenhet så är det inte särskilt mycket.
Trots tunga roller både på teaterscen och filmduk har Ann Petrén medverkat i några mindre belevade projekt. Särskilt två filmer sticker ut: Beckfilmen Gamen från 2007 och Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult från 2011.
– Alltså, har inte alla svenska skådespelare varit med i en Beck- eller Wallanderfilm? Nä, men seriöst, jag ska inte sticka under stol med att det handlar om stålarna. Det är ett extraknäck helt enkelt. Men ett roligt sådant, det är alltid kul att prova nya grejer.
Med Åsa–Nisse var det däremot annorlunda. Hon berättar att hon blev tillfrågad att spela Eulalia, Åsa–Nisses fru, ett och ett halvt år innan inspelningarna skulle börja. En förfrågan som förbryllade.
– Först tyckte jag att det var den konstigaste frågan jag någonsin fått. Jag pratade med Sissela Kyle, som också blivit tillfrågad, om hur vi skulle göra. Det blandades vilt ­mellan fin- och fulkultur i rollistan. Skådespelare och standup­komiker. Det kändes kul och till slut bestämde jag mig för att vara med.
Det var en rolig inspelning men hon var ändå oroad över slutresultatet. Och hennes farhågor besannades.
– Jag skrattade inte många gånger. Materialet hanterades inte rätt. Det var ledsamt, men jag gjorde så gott jag kunde.

Robert Gustafsson chockar
Över telefon några dagar senare berättar Ann Petrén om avslutningen på den där januarikvällen 2005 på Guldbaggegalan. Hon har rotat fram en gammal inspelning från teve och kan nu avslöja vad som händer där youtubeklippet tar slut. Hon hade trotsat sin nervositet, gjort ett bejublat framträdande och satt fingret på ett djupt rotat problem. Nämligen hur kvinnor, till skillnad från män, allt som oftast definieras efter sitt kön. När då skådespelaren som vann priset för bästa manliga huvudroll, Robert Gustafsson, kommer upp på scenen kommer nästa chock. Han stegar bort till mikrofonen och säger, riktat mot Ann, ”det där var kul”. Sen vänder han sig mot publiken och utbrister, ”nu kommer de, tjejerna!”
– Att han känner att han måste bedöma mig och recensera vad jag gjorde är väl okej. Men när han sen utbrister ”nu kommer de, tjejerna” då blir det ju bara komiskt. Var menar han att vi var innan? Får vi vara med på deras arena först nu eller vadå?
Ann Petrén suckar innan hon fortsätter och konstaterar att ämnet inte förlorat sin aktualitet.
– Jag är stolt över det jag gjorde, jag var modig. Tyvärr skulle det där framträdandet behövas igen. Och igen.

 

TEXT: Henrik Björck Wigartz

BILD: Christian Anderssonskriv ut sidan